Det är skillnad på fot och fot. Det vet vi nog. Men förvånansvärt ofta hör man folk säga ”fot” till sin hund, som i sin tur tänker ”leka” eller ”ge hunden där borta på moppo” eller något annat… allt annat än att inta position vid ägarens sida, i alla fall. Nåja, det där gör man som man vill. Men eftersom jag ska träffa en bekant snart, som vill ha lite hjälp med fotgåendet, så har jag funderat lite på vad jag egentligen vill med mina fotkommandon.
Just nu använder jag två olika fotkommandon. Inget av dessa kommandon är ”fot” – det använder jag endast för tävlingslydnad, vilket vi inte tränar just nu.
”Nära” är kommandot för vardagsfot. Det använder jag under transportsträckor, oavsett om hundarna är kopplade eller inte – då vill jag inte att de stannar och luktar/kissar, utan då går vi. Piaf går alltid ytterst, Delfi går alltid innerst. Däremot behöver hundarna inte hålla någon särskild position, bara de inte glider längre och längre fram. Eftersom Delfi tenderar att ”glida iväg” om hon går för långt fram har det blivit så att kriteriet för henne är att gå i en något bättre position än Piaf behöver. Piaf kan gå länge och väl lite snett bakom eller lite snett framför – jag ”förlorar” henne inte för det.
Vardagsfotet har jag lärt genom att från början klicka in att gå vid sidan, men sedan gick jag över till en metod som jag ångrat så smått, eftersom man behöver vara så konsekvent *jobbigt*. Jag har nämligen saktat farten så fort de – framför allt Delfi – gått för långt fram. För att komma framåt måste de alltså gå där jag vill… Elakt, va? Och som sagt, ingen rolig metod heller. Men… nu har vi provat det också – onödigt tråkig metod, men visst funkar den också.
Sedan har vi jaktfot, med kommandot ”sida”. Det använder jag bara för en hund i taget. Piafs jaktfot har länge varit ganska dåligt, själva positionen, alltså (framför allt i sidled), men vi jobbar på det (såklart!). Här är det klicker som gäller, och oftast med godisbelöning, eventuellt boll som externbelöning. Här är jag kanske lite tråkig (också), men jag vill inte ha ett studsigt jaktfot, inte heller att hunden ska titta upp på mig (förrän efter att den fått belöningssignal). Lugnt och fint. Funderade lite på att använda mig av Eva Bodfäldts ”tryck mot benet”-fotgående. Men eftersom jag redan har lite svårt med balansen (vilket nog är anledningen till att Piaf vill gå lite för långt ifrån mig – hon är vis av erfarenheten av matte som trillat lite här och där), så tänkte jag att det nog inte är någon bra idé för oss. Däremot vore det väl härligt med en position som verkligen sitter…?
Delfi har tränats i jaktfotgåendet sedan ca 6 månaders ålder – med klicker och gärna genom att gå lite snirkligt mellan tätt växande träd. Externbelöning var effektivt, kommer jag ihåg – men jag tycker själv att det är lite bökigt, att använda, så oftast blir det det gamla vanliga, tyvärr: klick och godis… Tur att man har väldigt godissugna hundar 😉
Delfi intar sidposition och går ”sida”
Jag är nu hyfsat nöjd med Delfis jaktfot – nu behöver vi lägga på störningar!
(Förresten är jag lite förvånad över att aldrig ha fått frågan vad det är för kommando jag använder, egentligen… Sida betyder Aids på franska 
)
Lite annat bus hann vi också med under lunchpromenaden:
my flatcoats 
Duktiga de är! Jag har insett att jag väl aldrig kommer att få bort titta-uppandet helt så nu bryr jag mig inte så mycket om det, hon växlar mellan att titta upp och titta fram, jag försöker klicka när hon tittar rakt fram. När jag går med henne i skogen är problemet att hon gärna går för långt ifrån mig åt sidan, alltså borde Evas ”trycka mot benet” vara en bra idé, men jag fattar inte hur man lär in det. (Har hon något framför sig tenderar hon naturligtvis att gå före mig, då vänder vi och börjar om igen.) Tycker att Vanna har gjort enorma framsteg med fotgåendet på sistone, men det är långt ifrån perfekt. Bara ”bättre än uselt”.
Bättre är ju jättebra! Bättre än sämre, eller hur 🙂 Jag ger med jämna mellan rum upp om att få ett bättre, tightare fotgående med Piaf – men nu är jag inne i en period då jag tycker det är riktigt kul att träna fot… och där är det ju så gott att arbeta med den positiva förstärkningen: att kunna passa på att belöna när hunden gör rätt, och jag tycker verkligen att det blir bättre. Sakta, men säkert. Man får ju väga in alla gånger som hunden fått gå och göra fel också… Jag tycker också det verkar som att ni gjort stora framsteg!