eller: jag tyckte mig i alla fall kunna höra Solen fnysa något om otacksamhet, när jag väntade till 17-tiden med att åka till skogen för eftermiddagsträning. Vi hade gått en lång runda på morgonen – redan då i strålande solsken – och termometern visade närmare 20 grader på eftermiddagen. På den äng där vi håller till blir det ganska varmt när solen lyser rakt på (som igår eftermiddag, då jag märkte att vattnet jag hade med gick åt till sista droppen), och det är ju ljust ute – här i Lux, i alla fall – ända till 19 på kvällen, så även om solen gömmer sig bakom träden vid fyra-fem, så har vi gott om tid för träning på en skuggig äng.

Vänja hundarna vid värme, säger ni? Jo, men jag tycker det räcker med att vänja dem vid 10-15 grader varmare skuggtemperatur till att börja med – Solen får säga vad hon vill!

Idag började jag med att skicka hundarna till gårdagens närsöksområde på lite längre håll, som omväxling. Hade gömt två bollar – lat som jag är, ville inte gå tillbaka emellan – och Piaf fick ta in den första och Delfi den andra.

Sedan pinnträning. Pinnarna stod på rad ungefär som igår fast nu stod de uppradade mitt emot oss. Vid den första stod en matskål, vid den andra och tredje fanns en dummy. Skickade Piaf till den första pinnen – sittsignal – skickade åt höger till andra pinnen – hon levererade dummy. Sedan skickade jag till tredje pinnen.

I nästa övning låg det en dummy vid varje pinne. Skickade Piaf på första pinnen (den längst till vänster). Därefter (med dummyleverans emellan, givetvis) till den tredje. Sedan kastade jag en störningsmarkering innan jag skulle skicka Piaf  mot den andra pinnen, dvs den i mitten och mitt emot oss. Nu visar ju Piaf väldigt tydligt vart hon kommer att springa – och pinnen i mitten existerade bara inte! Hon hade iofs aldrig blivit skickad till den från mig (utan från sidan) i förra övningen… men ändå!? Jag pekade ju – med hela handen, eller rättare sagt hela armen! Pekade och pekade och hon riktade nosen mot än den första, än den tredje pinnen. Men hallå! Ja, det är helt enkelt som jag sett och sagt tidigare: hon kan inte ut-tecknet. Har inte en susning… Visst tar hon riktningen när hon vet vart jag pekar… men några blinds kan det naturligtvis aldrig bli tala om så länge hon inte vet vad ut-tecknet betyder… Efter att jag påmint henne om den mittersta pinnen, så fick hon hämta dummyn där.

Delfi fick raka skick till två olika pinnar – lite lagom stor vinkel mellan de båda skicken för henne: hon tog dem bra och fick hela tiden hämta den först utlagda först. Däremot började hon slarva väldigt med dummy-greppet, även på standard-dummiesarna, alltså… Det får bli vår hemläxa här hemma under veckan. 

Gjorde därefter om övningen med Piaf, dvs den som misslyckades tidigare. *envis matte* Exakt samma upplägg och ordning och tror ni inte att hon började tjorva vid mittenskicket igen… Men bara lite, rätt snart kom hon faktiskt ihåg den… puh 🙂

Gav sedan Piaf en redigt lång och småklurig dubbelmarkering, som hon tog klockrent – två spikar.

Skulle sedan göra en dubbel för Delfi också, och ville att hon skulle ta in den först kastade först… Jag riktar henne och hon säger ”jajjemen, jag tar den först, matte!”, hon springer snabbt och rakt ut mot den första punkten… och girar sedan tvärt över mot den andra *s* Kallar in henne, riktar igen, ”jajjemen…” osv. – exakt samma sak som innan. Kallar in. Och Piaf får plocka in även denna dubbel, klockrent igen.

Sedan fick Delfi en ny dubbel, med mycket större vinkel mellan de båda kasten. Och då tog hon dem! Den första först och den andra sedan. Yes-yes-yes 🙂