Variation

När man tränar själv så mycket som jag gör är det lätt – ohyggligt lätt – att fastna i samma hjulspår och bara köra på där… Men jag är medveten om det och försöker skärpa mig. Som idag: det skulle inte bli något närsök och inte några raka linjetag.

Det blev träning under lunchpromenaden även idag – och även idag i strålande vårväder… härligt!

Lämnade hundarna på stigen och gick själv en runda runt en dunge med tät granskog – vägrar att klämma mig fram därinne och riva ansiktet och få granbarr och kåda i håret – och lade ut två dummies i två olika träd… i höft/midjehöjd, ungefär. Eftersom jag inte ansträngde mig för att vittra in området på något sätt, så visst, hundarna kunde följa mitt spår om de ville det, men de måste fortfarande lyfta nosen också. Det fick duga.

När jag skickat hundarna kunde jag knappt se dem alls, vilket är lite synd, jag älskar att se hundarna jobba i ett sök, särskilt när det finns en svårighet som en högt sittande dummy – det är så läckert när de kommer på det 🙂 Nu var det bara att skicka och vänta… Jag såg Delfi smita iväg åt det håll jag gått runt grandungen, så hon hade väl hittat sin lösning på uppgiften 🙂 En får int’ va’ dum, int’ /Delfi Och mycket riktigt: snart kom hon med en av dummiesarna – jag tror det var den första jag lade ut på min väg.

Piaf jobbade längre för att hitta sin – hon smet först iväg samma väg som jag hade gått, men jag såg/hörde henne även inåt mitten av dungen… innan det blev helt tyst. Det tog jag som ett gott tecken (föredrog det framför att tänka mig att hon rullade sig i bajs :-P). Jag vet att när Piaf blir osäker/ger upp kommer hon närmare matte, så jag förmodade att hon hade fått vittring på dummyn i trädet och jobbade på att hitta den. Det tog lite tid… men så småningom kom hon rakt ut genom dungen med den 🙂

Så gick vi vidare. Hundarna sprang en bit framför mig och jag stoppade dem med pipan. Belöningen blev att få se när jag lade ut ett närsök… NÄMEN!? Ja, så gick det med den där variationen…… Men det nya idag var att jag gömde bollarna – två stycken – under en massa löv. Det var inte heller något särskilt avgränsat område, men de såg ju på håll var jag höll på att joxa. Vittrade in lite grann, men halvhjärtat, ska erkännas. Just som jag gick till hundarna kom en person gående på stigen – det struntade hundarna alldeles fullkomligt i… allt fokus var på vad de skulle få hämta. Båda hittade också varsin boll väldigt fort. Jag hade hört någon säga att det skulle vara särskilt svårt att hitta bollar under löv… jag kanske missförstod.

Vi gick vidare – kom till ett område med lite lagom äckliga snår. Där blev det varsin markering att hämta. Glad att se att Delfi gick in så bekymmerslöst, hon har varit _lite_ känslig för stickiga buskar, så jag har inte velat köra för mycket sådant – men det här tyckte jag såg betryggande ut. Min första hund Ella var en sjutusan till apportör på många sätt och vis – förutom att hon inte var tyst och inte gillade att gå in i taggiga snår. Hon gjorde det däremot på praktisk jakt – om en fasan sprungit in och gömt sig i de värsta snåren gick hon in och hämtade den, nemas problemas. Men på tävling eller träning med dummy: glöm det.

Saga drillades tidigt i att gå in i snår och hade aldrig några problem med det. Piaf har jag faktiskt inte velat träna i det – ungefär samtidigt med att jag fick henne hade jag tröttnat på att skicka in mina hundar i taggiga snår ”bara för att”… och sedan lade jag ju ner hela träningsbiten i flera år också. Därför var det med en lätt uppgivenhet som jag skickade iväg henne på ett sök under vårt första WT – nu i höstas – där hela sökområdet var inget annat än ett riktigt äckligt tagg-snår 😦 😦 Men döm om min förvåning… Piaf hade svårt att finna sin dummy, men sökte, det gjorde hon och lät då inga taggiga buskar hindra henne. Samtidigt är jag inte helt hundra när det gäller den biten… tycker mig nog se att hon väjer för taggigheter ibland – ja, vem kan klandra henne, egentligen??

Vidare gick vi, och hundarna var så pass långt fram på stigen att jag lyckades hysta ut en dummy och två bollar utan att de märkte – eller jo, de märkte det, men jag hann ändå göra det jag skulle innan de hann se var något landade. Tror jag i alla fall. För de hittade allt väldigt snabbt… Var ingen svår mark, heller. Men hundarna var ju nöjda med sig själva ändå 🙂

Sedan blev det ingen mer träning – vi gick mest och mös, satte oss även och softade på en äng en stund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s