Glömde ju bort Piafs födelsedag i onsdags! Kom inte på det förrän igår… Nu får ju inte mina stackars hundar några presenter eller tårtor ändå… men en liten tanke kan man ju skänka i alla fall!? Idag gav vi oss i alla fall ut på lite eftermiddagsträning – och då fick fasandummyn följa med. Det har varit vackert väder i över en vecka nu, så det har torkat upp i marken, och då hade jag ju faktiskt lovat att vi skulle ha premiär för vår nya vän… Sagt och gjort!

Nu är man ju sån… att man vill ha en fin bild på sina hundar med denna vackra dummy… och eftersom solen försvinner ganska tidigt bakom träden, så började vi med en enkel apportering med ”fasanen”.

Sedan gick vi iväg till vår äng och vad skulle vi göra idag? Jo, jag har ju konstaterat att Piaf inte kan linjetagstecknet och jag har varit dålig på att utöka avstånden på ett sätt som funkar. Samma sak för Delfi, egentligen. Så idag skulle det bli: linjetag – och utökning av avstånd. Jag satte upp pinne, lade ut tre dummies åt gången – vi körde bara mot en enda pinne, och den stod i ena änden av ängen. Började skicka Piaf en gång, utökade avståndet med kanske 10 meter och skickade henne en gång till. Delfi skickades bara från det längre avståndet, hon hade ju ändå sett Piaf springa iväg åt samma håll två gånger, och det funkade på det sättet varje gång.

Sedan tog vi en paus – satte oss i skuggan, jag hade med mig en bok och läste lite. Därefter gick vi bort till ”linjen” igen – gjorde om samma procedur som innan: tre dummies vid pinnen, Piaf först osv., men vi började på det avstånd där vi slutade sist. Utökade återigen med 10-15 meter. Det gick så bra! Riktigt nöjd!

Vi tog paus och gjorde sedan om ännu en gång. Vid det sista skicket hade vi  faktiskt inte så många meter kvar bakom oss på denna äng, så det känns inte så väldigt långt borta nu, att kunna skicka båda hundarna tvärs över hela ängen. Om det nu inte kommer något bakslag – man ska inte ropa hej förrän man är över ängen, eller hur det heter…

Sedan körde vi lite separat stoppsignal-träning, med en hund åt gången. Det går så väldigt bra med Delfi när vi kör så här på ängen, men när jag testar ibland på promenader så verkar hon nästan tolka det som en inkallningssignal Piaf kan stopp, inget snack.

Det var så härligt väder ute, så det var bara skönt att sitta och läsa lite – även om det kanske inte gills som passivitetsträning för hundarna, med tanke på att de nosar runt och tydligen hittar goda harlortar att äta på ängen…

Slutligen tränade vi lite fotgående. Piaf har ju fått lära sig en ”fotbroms”, men jag vet inte, jag… Är det för att jag lyfter högerbenet som hon stannar – eller för att jag ju faktiskt står still när jag lyfter högerbenet…?

Film med Piaf.

Film med Delfi.

Delfis fotgående är väl rätt hyfsat – även om vi behöver 1) utöka tiden 2) lägga på störningar! Ska man behöva åka in till stan och träna fotgående? *urk* Det känns som sådant man gjorde med den första hunden ”bara för att”. Men det får kanske bli något sådant – även om jag hellre hade haft andra träningsekipage som störning i stället…

Jag har ju nämnt det där med hundträning som medicin tidigare, och jag skojar inte: när jag gick där på ängen och lade ut dummies, tränade fot m.m. och även på väg till bilen efter träningen… så kände jag ingen smärta i knät överhuvudtaget! Jag gick där och riktigt njöt av att gå utan något obehag (rädsla att knät ska vika sig) eller någon smärta. Det funkar ju faktiskt!?