Så här fixade Delfi sin B-provsetta i nybörjarklass

Förra helgen fick Delfi, som jag berättat i ett tidigare blogginlägg,  avslöjande B-provsträning. Det som avslöjades var mest positivt – det allra mesta sitter på plats som det ska: hon tar för sig i söket, markerar även i skogen, går fot före och efter ”skytt”, tar in ett riktat närsök utan problem, tar vattenmarkeringar och levererar även då i hand. Men… hon var fortfarande tafatt med viltet och visste inte riktigt hur hon skulle få hem det, även om hon ville. När jag väl hejade på henne lite, så tog hon det och levererade så bra.

Då var frågan om jag skulle stryka henne från B-provet en vecka senare – eller satsa? Jag fick med mig vilt hem från träningen, liksom en hel massa bra kommentarer och tips från mina träningskamrater Eva och Christina. I övrigt sade de varken att jag borde eller inte borde satsa. Jag gjorde ändå bedömningen att Delfi har såpass stor arbetslust att det går att intensivträna och till och med pressa henne lite. Vi satsade.

Så den senaste veckan har Delfi fått hämta vilt flera gånger om dagen – ibland bara små skick/markeringar i trädgården – eller till och med hålla/bära-övningar i garaget -, ibland ordentliga sök i skogen. I någon av träningsgrupperna jag är med i efterlyste jag det vilt jag behövde mer av, och fick napp av en snäll tjej jag aldrig ens träffat! Hos henne kunde jag i tisdags hämta en kanin, en kråka och en måsfågel. Tack Lena! Tillsammans med mina änder och fasaner var jag därmed försedd fram till torsdagen – den dag jag hade fastställt för mitt avgörande: starta eller stryka?

Tja, och torsdagen kom och jag var riktigt nöjd med utvecklingen och tänkte att det nog skulle (kunna) hålla hela vägen. Och i annat fall skulle jag få information om vad vi missat och det skulle nog inte vara så svårt att fixa. Det kritiska var väl i så fall också passiviteten: Måtte vi bara inte behöva sitta passiva vid vattenmarkeringar!

Lördagen kom, och jag hade då bytt startdag från söndagen till lördagen för att kunna vara funktionär på söndagen. När jag kom till samlingen hade man dock missat att peta in mig i lördagens startlista, så vi fick be domaren, Willy Gustafsson, att döma 17 hundar den dagen. Men då jag fick höra att de hade ont om funktionärer – en och samma funktionär, Thomas, kastade ut närsök, lade ut hela söket och kastade landmarkeringar – kom vi överens om att be domaren döma Delfi så snart som möjligt så att jag kunde hoppa in och vara funktionär även idag.

Så blev det! Delfi startade som femte hund. Och första uppgift var vattenmarkeringar – vilket såklart innebar att vi skulle vara passiva vid vattenarbete. Jippi… :-/

De två enkelmarkeringarna från båt i vattnet tog Delfi lätt som en plätt. Hon hade inget problem med näckrosorna, markerade och levererade änderna i hand – även om hon inte direkt hade något jättebra grepp om fåglarna, så bytte hon inte grepp utan höll fast ända fram och levererade i hand, som hon brukar.

Sedan lite fotgående efter skytten – gick bra! Vi kom fram till en annan del av sjökanten, varifrån jag skulle skicka Delfi på ett riktat närsök (en del tyckte det var en vattendirigering) ut i vattnet, där det redan låg en and i vattnet. Skott fick vi naturligtvis som draghjälp. Delfi sökte helt naturligt först vid strandkanten, men fick med vindens hjälp vittring på anden i vattnet, och hämtade in den. And i hand igen.

Därefter vidare till söket. Man stod uppe på en liten klippa och skickade ner i en mosse som på motsatta sidan avgränsades av en klipphöjd, som också ingick i sökområdet. Sex vilt skulle in: en and, en fasan, en kanin, två duvor och en kråka. Delfi tog in sitt sök bra. Vi har ju tränat sök i sluttningar (tack Eva och Lisbeth!) och sett att hon tar för sig även där. När hon hade fått in ett vilt av varje sort slog det lite slint i hjärnan på mig och jag trodde söket var klart, vände mig och hunden om mot domaren för att gå vidare… medan han sade att ”du kan nog skicka en gång till”… Jag fick stötta Delfi en del och pusha ut henne i sökområdet, men in kom till slut den andra duvan, som låg längst bort på klipphöjden. NU var söket klart!

Till sist hade vi två landmarkeringar – en med kråka och en med duva – i skogen. Delfis stadga vad gäller att sitta kvar vid skott etc. behöver jag sällan oroa mig för, och även här satt hon stadig och fin. Men hon behövde ett litet uppmuntrande ljud från mig för att snabba på beslutet att plocka upp kråkan – funkade utmärkt.

Direkt efter markeringarna gav domaren sin kritik, och det blev nästan uteslutande positiv dito för Delfis del. Willy började med att konstatera att Delfi är den typ av flatte man brukade se mer av förr, med den fysiken och arbetsstilen. Här fick jag kämpa med tårarna, för jag tänkte på Gaby, Delfis uppfödare, och att hon hade blivit så glad när jag berättade detta för henne, om jag nu bara kunde… (Eller: hon hade nog sagt ”javisst, är du förvånad??” 🙂 ) RIP, Gaby, detta var precis vad du ville med din flatteuppfödning. En flatte som arbetar.

Tillbaks till kritiken. Domaren hade en anmärkning och det var greppen på fåglarna, som var lite ”nypigt” och det stämmer ju. Det stannade vid en anmärkning eftersom greppet ändå var tillräckligt bra, men där har jag självklart noterat något för mig själv som vi måste försöka få ordning på. Han hade naturligtvis noterat mitt lilla ljud – men han konstaterade också att det verkade ha önskad effekt. Domaren sade inget om pris, men han sade inte heller något om något som skulle ”belasta” (vissa ord vill man inte höra :-P). Så det lät ju som att det hade gått bra för min lill-gurka  :-))

Well, då återstod bara det värsta: passiviteten vid vatten… Men även det funkade fint – förvånansvärt bra 😉

Det var bara att pusta ut… och vänta på prisutdelningen.

Eller ja: jag hade ju fullt upp hela dagen, med att hjälpa till under provet. Jag fick den lätta uppgiften att lägga ut söket och kasta ut närsöksanden i vattnet. Och däremellan kunde jag titta på alla de övriga ekipagen som startade denna dag. Vilken lyx! Varför är det så svårt för klubbarna att få tag på funktionärer?? Man får vara ute i naturen, man får träffa en massa trevliga människor med exakt samma hobby som man själv har, man får se hundar och förare i arbete och lyssna på den kritik de får av domaren. Inget annat än lyx.

I slutet av dagen blev det så dags för prisutdelning, och då stod det alltså klart att Delfi hade kirrat sitt förstapris på sin första start på B-prov. Duktigt jobbat, mattes mysgurka – nu fortsätter vi att satsa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s