Igår såg jag i en lokal Facebook-grupp att en sex månader gammal border collie sprungit bort i min gamla hemort Skepplanda, ett par mil från där jag bor nu.

Oftast försöker jag att inte engagera mig alltför mycket i liknande efterlysningar – dels eftersom de oftast ändå avser avlägsna platser, dels eftersom jag tycker det är så frustrerande och plågsamt att höra om dessa bortsprungna hundar. Det är verkligen en av mina värsta mardrömmar som hundägare, att hunden sticker och är borta flera timmar, kanske flera dagar. Det kryper i mina nerver vid blotta tanken.

Men nu var det något med just det här fallet… Sex månader gammal. Alldeles ensam därute i höstmörkret 😓 Bara tanken på att han kanske skulle spendera natten utomhus dessutom, usch!

Så det första jag gjorde i morse var att se om hunden kommit tillbaka, och eftersom så inte var fallet så fullföljde jag min plan och åkte till Skepplanda för att hjälpa till och leta. Flatteflickorna fick givetvis följa med, på så sätt blev det för dem en vanlig go lufsarrunda i skogen…

När jag kom träffade jag direkt på hundens oroliga ägare Katarina och strax därefter kom en kompis till henne, och senare ännu en, så vi var fyra som sökte av varsitt område en bit från huset där de bor.

Efter en hel förmiddags sökande i skog och på hygge – utan minsta skymt av lille Vincent – så fikade vi lite hemma hos Katarina och lade upp en strategi för eftermiddagen. Katarina brukar valla med sina hundar, så hon skulle åka till fårhagen och se om han tagit sig dit. På Facebook hade någon skrivit att en hund hörts ett par kilometer – minst – upp i skogen, vid Ljusevatten, så jag ville åka dit och leta. Sagt och gjort.

Eftermiddagspasset bestod mest i att jag åkte skogsvägarna fram i långsamt tempo så att jag kunde spana ut över ängar och in i skogen. När jag träffade folk vid vägen berättade jag för dem om bortsprungne Vincent och visade bild på mobilen samt berättade vart de kunde ringa om de skulle få syn på honom. Gick ett par kortare letarrundor med hundarna också, samt stannade till vid de hus/gårdar där jag såg folk utanför, och pratade även med dem. Ingen Vincent 😓

 

Ett lutet sidospår: Av dem jag talade med hade EN enda redan sett efterlysningen på Facebook, vilket får mig att undra om det år 2015 verkligen ska vara nödvändigt att knacka dörr och sätta upp lappar för att sprida information??? När vi nu har ett så modernt och effektivt hjälpmedel för att sprida information – varför då välja bort det? Och ja, jag vet att det finns många äldre för vilka tröskeln att sätta sig in i internet och Facebook är för hög. Vad jag menar är att det här och där verkar betraktas som coolt att ”våga vägra facebook”.  Då menar jag att det är ytterst ocoolt att välja bort modern informationsspridning. Detta om detta.

I morgon ska vi ut och leta igen. Någon har hört en hund skalla i närheten av huset där han bor, så jag hoppas verkligen att Vincent kommer hem i morgon.