Med en Delfi i höglöp räknade jag kallt med att få stå passiv under dagens kurs med Keith Mathews, sista tillfället före vinteruppehållet.

Nu blev det lite annorlunda. Keith uppmanade mig att hämta Delfi och sätta henne längst ut på kanten i raddan av hundar som var redo att drillas i jaktlydnad. Sedan körde vi. Jippi ☺

Det blev sedan så att Delfi fick göra allt som alla andra fick göra – bara det att hon gjorde sitt sist  i varje övning.

Delfi har inte varit bäst på markeringar, något som jag de senaste veckorna försökt åtgärda genom lite olika övningar under våra skogspromenader. Riktigt svåra eller långa har de väl inte varit, men jag tror hon har fått lite bättre fokus och självförtroende när det gäller att avståndsbedöma och hitta sina markeringar. Så verkade det idag i alla fall 😊

När Keith i slutet av dagen sammanfattade de fyra kurstillfällen vi haft hittills sa han att han att är mycket nöjd med de framsteg som alla hundar gjort, men att en viss hund har utvecklats extra mycket… nämligen ”den lilla flatten”. Gissa vem det är? 😊

Än en gång åkte jag från kursen pepp, men extra pepp idag. Jag behöver verkligen den där bekräftelsen på att vi är på rätt väg, och i det här gänget av superduktiga jaktavlade retrievers och deras ambitiösa förare så känns det som att man har en måttstock som heter duga. Väldigt inspirerande!