Tyckte mig se att hundarna blivit lite smått röda mellan trampdynorna, så jag bestämde mig för att ta en lite kortare promenad idag – vad passade då bättre än att gå ner och spana in isen på vår allra närmaste sjö, Tinnsjön?

Det snöade hela tiden vi var ute, men ett ganska fint och lugnt snöfall som bara kändes mysigt. Och vi var ”ensamma i världen” där nere vid sjön.

Det var inte riktigt planerat, men rätt vad det var hade hundarna kutat rakt över en vik, dvs rakt över isen.

Jag får ta itu med det där när isen blir svagare… Om nu inte hundarna vet. Vi får se . Vi fortsatte att gå på isen, men ganska nära land – ifall att.

Sedan såg jag att andra djur – troligtvis hjort/rådjur – också gått över isen och då tänkte jag att ÄH, nu kör vi!

Jag har ju hört att många åkt skridskor här tidigare vintrar och det har ju ändå varit väldigt kallt i över en vecka nu. Och rätt vad det är blir jag bara trött på att alltid ta det säkra före det osäkra. Orolig och rädd och huanemej.

Feel the fear and do it anyway, som Susan Jeffers uttrycker det. Hundarna fick springa på isen, så långt de ville (nästan).

Inkallning på Tinnsjöns is

Och vi knatade rakt över sjön, till andra sidan – den sidan som man får gå flera kilometer för att nå annars. Nu var det en liten sträcka på cirka 130 meter…

Vi fortsatte att kaxa oss – gick rakt över sjön även på ett annat ställe (ungefär lika kort sträcka, men det kändes ändå oerhört djärvt).

Sedan började hundarna verka besvärade av isklumpar – vilket de haft förvånansvärt lite besvär med hittills de senaste veckorna, så vi gick hemåt igen. På isen, givetvis, så långt det gick. Det är ju fantastiskt praktiskt – slippa böka med att följa en kringelikrokig stig och lyfta på fötterna för lingontuvor och trädrötter 😉

Så långt allt gott!

Men senare på dagen skulle vi bara gå en minirunda just som det började skymma.

Vi följde vägen och gick till ån…

Och där var så märkligt tyst. Inget porlande ljud. Och det är ju tusan att man ska vara så nyfiken, men jag undrade om ån hade frusit till helt, eller om det rann vatten där under isen…

Så jag går ner till ån för att ta reda på saken. Ställer mig på kanten som består av tjock och solid is – trodde jag! KABRAK säger det under mina fötter och jag går rakt igenom ”den tjocka, solida isen”. Och så fick jag veta att: nej, ån hade inte frusit helt och ja, vattnet rann där under isen… Den ån är tyvärr inte särskilt ren, heller – och jag hade såklart mina relativt nya Hööks-stövlar på mig 😦

Jag kom snabbt ner och snabbt upp igen – men det riktigt kluckade i stövlarna när jag gick hem… Snopen och sådär lite lagom trött på mig själv. Gå över en supertjock sjöis oroar mig, men jag går gladeligen ner och ställer mig på en is vid en å. Fast… då lärde man sig något även denna dag 😉

Undrar om stövlarna klarar sig…