Efter det jobbiga beslutet rörande Delfis träning har jag fått rikta om mitt fokus i träningen. Piaf får mycket mer målinriktad fotträning under promenaderna med fokus på att ha en go och positiv känsla oss emellan – jag har nog tyvärr gått och tjatat mycket på grund av att hon gått för långt ifrån mig. Nu ser jag till att berömma ymnigt när hon faktiskt går nära mig, och jag tycker mig se resultat, både vad gäller position och känsla.

Delfi får fortsätta att träna dirigeringar, men i mindre skala. Är känslan fel efter den första apporteringen, så är den! Då blir det inga fler hämtningar – såvida jag inte har tid att gå några vändor emellan och vända (…) känslan.

I onsdags träffades Eva, Lisbeth och jag på Woodwalkskullen för årets första träningspass tillsammans. Lisbeth och jag kom dit först och planerade upplägget – och när Eva kom körde vi våra åttaåringar; Tuva, Ture och Piaf.

Hur bra som helst blev det! Vi varvade sökområde med markeringar och linjetag på ett sätt som blev lagom utmanande för våra hundar. De lyckades bra, alla tre. Inga blinds, inga konstigheter, inga kilometervisa avstånd. ”Keep it simple.”

Idag träffades vi på Kullen igen, men Lisbeth fick förhinder. Däremot var en annan av deras träningskompisar med, med sin ettåriga golden.

Delfi fick räknas som ”unghund” och fick träna mycket fotgående och stadga. Det blev hur bra som helst för henne. Inte helt tyst under stadgeövningen, men det blev bättre – jag lyckades vända känslan. Hon fick en egen dirigeringsövning på slutet – på så sätt kunde jag i lugn och ro själv välja när hon var redo att skickas.

Eva och jag körde sedan själva våra åttaåringar… Jag hade plockat fram anteckningarna från elit-kursen som Karin Friberg höll på Kullen förra våren (då jag var åhörare två gånger och deltog med Piaf sista gången). Vi körde en av övningarna från den kursen, men eftersom Piaf och Ture klarade den så galant första rundan, så försvårade vi den lite till andra rundan. Även det gick kanon. Så vi tvistade till alltihop lite ytterligare – och där blev det äntligen lite utmanande för hundarna. Nog för att det är kul när det bara flyter, men lite ska de – och vi, för all del – få kämpa också.

Både Eva och jag fick ta oss över varsin tröskel med våra hundar – och kände oss grymt nöjda efteråt.