Det har hänt något

Ja, det har hänt något med Delfis träning… Jag vågar lite mer, och när jag vågar blir jag allra oftast positivt överraskad över vad ”den lilla bruna punkten”, som en dansk tränare kallade henne, klarar av numera. Dels har jag fått en spark i baken – plus värdefull inspiration – av träningen på Kopparhult, dels tror jag att det är den lågintensiva träningen under det senaste viloåret, som ändå gett lite resultat. Vi har bannemej harvat på med våra linjer och nu på sistone har jag hittat sätt att göra träningen lite mer varierad och överraska lill-bruden, vilket nog både uppskattas och är nyttigt för henne. Va, kan jag inte alltid veta vart matte ska skicka mig och på vilket sätt, det var som attsingen…! Bäst att kolla hur hon vill ha’t då!? Jojo.

Jag har ju alltid hävdat att inspirationen fattades mig den mesta tiden i Lux, och en del tycker nog att det låter arrogant. Nog fanns det väl någon källa till inspiration?? Ja, jag hade runt 2006-2007 en tysk tränare, Peter Müller. Det var Ella och sedan Saga som jag tränade med under den tiden, innan han slutade. Ella kunde jag aldrig starta på något tyskt WT på grund av pip och gnäll, men hon var en jäkel till apportör på de flesta andra sätt. På de godsjakter som vi fick vara med på tack vare min franske vän, där hämtade hon in ”allt” – även sådant som egentligen inte skulle hämtas… Pärlhönan ba’: Va, men släpp, jag är inte ens skadad, jag bara råkade kuta förbi här…! Men hon tog å andra sidan också de skammade fasanerna som sprang långt och/eller gömde sig i de jäkligaste snåren.

Saga utvecklades fint i Peters träningsgrupp och det var inte så långt efter att han slutat träna oss, 2007, som jag startade Saga på vårt första WT i Tyskland och hon kom på andra plats av ca 50 startande, med 113/120 p. Hon hade startat på flera franska WT, även vunnit ett, hon hade tagit två cert på Field trial a la francaise och blivit fransk trialler. Men i min värld smällde de tyska tävlingarna mycket högre. Jag var så jäkla stolt och tränaren Peter var också stolt. Men han hade som sagt slutat som tränare, och därefter hittade jag aldrig mer vare sig tränare eller träningsgrupp som funkade för mig.

Vi flyttade hem till Sverige istället… 😬

Här i hundsverige blir man inspirerad närapå överallt; i tränings- och provsammanhang, i böcker, i bloggar, i poddar… Och jag har allt sett till att ta för mig av smörgåsbordet av hundaktiviteter som erbjuds. Det har varit hundutbildning, föreläsningar, gruppträningar, läger, kurser och nu sist då några privatträningar. Så kul har det varit och överallt har man fått med sig något – även om det också i viss mån har blivit lite korvstoppning med allt jag fått lära mig. Jag har nog behövt lite tid för att smälta och koka ner allt detta till min egen knowhow för hur jag vill träna min hund.

Inte är jag klar, heller, långtifrån. Men som den (hopplösa) känslomänniska jag är känner jag verkligen i magen när jag gör något jag vill fortsätta med, och när jag inte gör det. Sedan gillar jag att prova nytt och kanske är det också nödvändigt att prova sig fram, just för att kunna fråga magen: ja eller nej?

Därför känns det riktigt, riktigt gott just nu, att våra träningspass är så varierande – för jag avskyr när det blir monotont och schemalagt och träningen känns som ett måste, något som ska ”betas av” – och att jag hittar lite lagoma utmaningar som utvecklar oss och får kanske både matte och flatte att höja på ögonbrynen och tänka åh fan, kunde vi det här, vi…?

Och Piaf har den jätteviktiga rollen att se till så inte Delfi får hämta varenda apport, och även få mig att inte ta allt så väldigt mycket för givet, heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s