I mitten av juli var jag funktionär på ett B-prov som anordnades i Kilanda, dvs alldeles nästgårds. Vill jag starta min hund på  prov framöver så vill jag även bidra till provverksamheten och helst utan att behöva åka mil- eller timtals för att göra det. Fem minuter och ett par kilometer känns rätt lagom…

Under provdagen kom det fram att de hade fått in en strykning, dvs ett återbud, och då tänkte jag att jag kunde anmäla Femma. Vi var ju ändå på plats, liksom, och jag hade ju ändå tänkt att starta henne i höst. Bara ett par dagar tidigare hade jag gett henne ett viltsök som hon svepte in som ingenting. Båt hade vi förvisso inte hunnit träna med än, men det var väl bra att hon fick erfarenhet av det nu, då…?

Sagt och gjort – vi gick in som nr 16. Femma gick helt okej fot, spikade sin första landmarkering och fick sedan ta in en vattenmarkering. Båten var inget problem (”check” på den…).

På söket hände något när hon plockat upp ett vilt. Hon stannade plötsligt upp och tittade sig omkring, och när jag öppnade käften för att uppmuntra henne att komma, så släppte hon kråkan – och plockade inte upp den igen förrän en stund senare, efter att ha tagit in ett par andra vilt. God knows vad som hände, men jag är säker på att jag inte gjorde något bra med att prata i det läget.

En vattenmarkering till – och hon fick verkligen kämpa sig uppför å-kanten men gjorde det utan att släppa viltet – och sedan spikade hon en landmarkering till, och den aktiva delen av provet var över.

I det läget låg vi – med facit i hand – på ett andrapris på grund av det som hände på söket. Återstod bara passiviteten. Och jag kan inte säga att jag är så förvånad över att Femma gnällde till ordentligt. Tålamod är inte hennes starka sida. Sååå… då åkte vi ner på ett tredjepris.

Men vad då – det var en chansning, och vi fick med oss många bra erfarenheter. Inte hade vi åkt långt, heller…