Jag har tidigare inte varit den som ligger och drar mig på morgonen – ”upp med ett skutt!” var min käcka melodi… Som hundägare har detta ändrats – både jag och mina hundar uppskattar att ha en soft start på dagen. Antagligen är det väl jag som vänjer dem vid det, men så är det ju med det mesta i flocklivet – man anpassar sig efter varandra. Men morgonstunden ska vi ha, och även när arbetsdagar väntade ställde jag väckarklockan på en halvtimme tidigare än nödvändigt för att kunna vakna i lugn och ro.  När vi ska upp riktigt tidigt (läs: snortidigt) får det kanske bli en kvart istället…

Morgonstunden känns nästan ännu viktigare för varje hund som flocken utökats med – alla vill ju säga godmorgon, bli sedda etc. Morgonstunden är också en perfekt liten stund för att ligga och känna igenom hund för hund; känna efter fästingar, tovor, sår eller knölar.

För det mesta inkluderar morgonstunden ett – eller flera – pusskalas… ett i taget, annars blir det lite too much på en gång. Oftast ligger Piaf  på min huvudkudde och ligger bäst till för att kunna släta av matte med dagens första flattepussar. De andra två kan mycket väl sova vidare under tiden. Men när Femma vaknar går pusskalaset mer över i pussparty! Det viftas och kravlas och pussas i en himla fart och intensitet.

Ibland vill någon – oftast Femma, men ofta även Delfi – käftfäktas lite. Det händer för all del också att någon – oftast Piaf – har bråttom ut på morgonen, och det fixar vi såklart, det med… Men har inte morgonstunden klarats av, så ligger då två hundar kvar i sängen och väntar… för om hela flocken har varit ute och morgonrastat sig, då kan vi ju lika gärna skippa morgonstunden och gå upp och starta dagen istället.

Morgonrastningen går rätt fort – så blir det väl när frukosten serveras direkt efteråt… Men jag håller hårt på viss ordning och reda när vi ska gå ut. Vänta lugnt i hallen medan jag tar på mig och öppnar dörren,  och samma sak vid grinden. Nu under vinterns mörka morgonrastningar har hundarna – eller i alla fall Delfi och Femma – fått sitta kvar vid den öppna grinden medan jag gått ut med pannlampan och kollat om kusten varit klar ute på ängarna. Klar från hjortar och vildsvin, framför allt. De senare har aldrig funnits kvar, vad jag sett, men det har hänt att några hjortar får springa en bit ut på ängen – innan jag ropar på de snällt väntande hundarna. Piaf slipper vänta, dels för att jag är osäker på hur svårt det är för henne att hålla ihop blåsan – jag har ju tidigare misstänkt inkontinens, även om det var ett tag sedan nu -, dels för att hon är för bekväm för att springa efter något djur.

Just den här tiden på året har jag också fått spana lite extra efter tranorna som kan hålla till ganska nära huset, och jag vill inte upprepa min fadäs från förra året… När tranorna just hade anlänt förra året hade jag i gryningen precis gett Femma klarsignal att gå och rasta sig på ängen när jag upptäckte  – försent – att en trana var så nära oss att Femma inte kunde hålla sig från att jaga upp den i luften. INTE OKEJ! Tranorna är ovana vid oss i början av varje säsong, Femma var ovan vid dem och dessutom ung och dum, men jag borde verkligen ha varit mer uppmärksam. Sedan dess har hon fått mer rutin på vad som gäller, dvs att vi struntar i tranorna, och det lärde hon sig snabbt, även om de ibland går och skränar när vi går förbi. Man brukar också märka att tranorna blir allt mer vana vid oss under de månader de är här, och de blir allt mindre känsliga för vår närvaro, skränar mindre, går lugnt kvar ute på ängen medan vi går förbi på vägen.

Rastningen brukar som sagt gå fort, nr 1 och nr 2 klaras av i snabb takt när man är hungrig… och när vi kommer in får hundarna frukost. Frukosten serveras också enligt mycket strikta ritualer… Femma och Delfi parkeras i bia-bädden – detta är den senast införda delen, då jag tröttnat på att ha två hundar trampandes mig i hälarna i köket, medan jag vill fixa till min egen frukost också.

När den gula och den bruna ligger (eller sitter) i bädden får Piaf sina två tabletter – kosttillskott och rimadyl – och sitt foder i matskålen. Piaf lärde sig den ritualen snabbare än mig, vilket blev tydligt de gånger då jag i början glömde ge henne tabletterna, utan hällde upp maten och sa ”varsågod”. Piaf satt kvar och tittade på mig: Tabletterna, då!?

Vattenskålen fylls på. När Piaf ätit upp har hon sin egen speciella ritual: hon dricker lite vatten, och med extra vätska på tungan slickar hon rent matskålen, dricker lite till, slickar rent matskålen lite till… Det är en lustig liten procedur. Och hela tiden måste Delfi vänta – för hon ska nämligen få sin mat i samma skål. Är jag elak som inte ger hundarna varsin matskål? Tja, det har alltid varit så hos oss, bland annat för att vi tidigare var mycket mer trångbodda. Inte så att det inte hade funnits plats för en extra matskål, men som sagt, vi har alltid haft det så. Den yngre hunden har alltid fått vänta till den äldre ätit upp.

Femma har däremot fått en egen skål. Hon får väl tacka sin egen glupskhet för det, eftersom den gör att hon måste äta ur en särskild skål. Jag har alltså haft fyra flattar – de ska ju också vara ”hyfsat” matglada… – men jag har aldrig sett maken till Femmas glupskhet. När hon äter ur en vanlig matskål suger hon liksom upp foderkulorna som en nyinköpt dammsugare, dvs mkt effektivt. Man ser hur hela bröstkorgen sugs ihop medan fodret försvinner ner i den lilla gula kroppen – och när hon väl ätit upp kommer en stor, välbehövlig RAAAP! Så det får bli en anti-glupsk-skål för henne och så fort jag serverat Delfi hennes frukost så serveras även Femma sin frukost.

Sist av alla får jag min frukost… och hundarna knoppar nöjt in på soffan och sover en-två timmar till, innan det blir dags för en längre promenad.