Dimman ligger tät över ängarna denna morgon, men jag vet att det sitter några kanadagäss där ute någonstans. Medan hundarna gjorde det de skulle så försökte jag urskilja fågelläten från skogen. Jag har bestämt mig för att i år ska det ske, jag ska bli betydligt bättre på att känna igen olika fåglars läten, och de senaste på min lista är bofinken och gransångaren – det är på den nivån vi är… Men i morse hördes tydligt två andra läten som jag inte lärt mig…  innan jag hörde ett väldigt bekant läte: göken! Det var en nordväster-gök, vilket torde förutspå lite lycka och lite sorg. Det kanske var meningen att jag skulle påminnas om att det kan bli så att det blir ett avsked i år (kanske två). Och samtidigt: lev nu. Lev NU!

Det blev en hel del pyssel i trädgården igår, det var lite lagom ljummet uppehållsväder för det. Jag hade plötsligt insett att jag har en övergiven odlingsram på min oinhägnade ödetomt, så jag tänkte göra i ordning den för första gången och låta den komma till användning igen. Började hacka och gräva bort grästuvorna som täckte bädden… innan jag insåg att den här odlingsbädden faktiskt var upptagen – här bor gråsuggor, spindlar, men framför allt – det som avgjorde saken – pissmyror. Jag lade tillbaka tuvorna som jag grävt bort och retirerade – jag får skapa mina egna odlingsbäddar.

I min nyskapade lilla odlingsbädd från förra veckan börjar det titta upp små, ljusgröna groddar – jag sitter där ett par gånger om dagen nu, och räknar dem om och om igen, försöker memorera var de är, för de är verkligen pyttesmå och ibland räknar jag in något som sedan visar sig vara något ljust ”bös”, bara… Vädret har faktiskt varit alldeles perfekt för dem – plocksallatens frön vill ha det kallt för att kunna gro, så de torde inte kunna klaga när de till och med fått frost om nätterna. Ändå vet ju inte jag om de trivs där jag satt dem, och innan de började titta upp var jag redo att sätta ut en ny omgång med frön, men det ser inte ut att behövas. Nästa prövning blir att överleva diverse insekter som kan tänkas vilja mumsa på min sallad!

När inte hundarnas träningspass på kvällen blev av tänkte jag först att ”nu blev det ingen träning för hundarna idag (heller…)”, men så kom jag att tänka på söket i skogen som Delfi och Femma fick dela på – det där Femma höll på att ge upp, men när jag använde det nya sökkommandot gav hon sig ut med ny motivation… och hittade den sista – bingo! Piaf fick ett eget mini-sök och såg oerhört nöjd ut, hon med. Jag kom att tänka på markeringarna med snörbollen – där jag ville och fick se hur Femma jobbade med vinden beroende på i vilken riktning jag kastat bollen. Jag tänkte på den extra cykelrundan med Delfi och Femma. Och jag kom att tänka på linjerna och minnesmarkeringen de fick på en av ängarna som vi passerade under eftermiddagspromenaden. Slutligen kom jag att tänka på hur en grannkatt ömsom satt, ömsom sprang något 50-tal meter framför oss på vägen – och mina hundar klarade av att gå vid min sida utan koppel (godisbelöning blev det, synd bara att jag inte hade kyckling eller korv!). Det där träningspasset kan vi ta en annan dag.

Avslutar med ett inlägg som kom upp i mitt FB-flöde, ett så kallat minne, Eller närmare bestämt: ett minne med ett minne:

”En repris, dårå. När man inte får höra bättre argument än att alla vägar bär till Rom, Live and let live eller We shall overcome, då känns det skönt att en del har argument att komma med. I alla fall om man är intresserad av att veta varför man gör som man gör [och hur det påverkar våra djur].”

”Sitter och skriver rent anteckningar från en föreläsning med Eva Bertilsson (carpemomentum.nu) och fastnar för detta citat:
‘Ju mer vi pratar om djurvälfärd, desto mer ändrar vi våra (dvs. våra djurs) målbeteenden. Vad tycker vi är viktigt?’ Senare talas också om strategier som ‘funkar’ – vad innebär ‘funkar’, och är alla strategier som ‘funkar’ OK?”