Om hunden får välja

Funderingarna går vidare angående att tävla eller inte tävla, vad ska vi träna och vad ska vi lägga åt sidan/låta bli att börja med. Vad vill jag egentligen? Och vad vill mina hundar? Frågar jag Delfi, så vill hon nog göra precis allt, hon älskar all aktivitet: spåra, springa, rally, lydnad, leta kong… men allra mest älskar hon jaktträningen i alla dess former. Hon kan för en boll eller dummy.

Den kärleken för apporteringen ser jag inte riktigt hos Femma, även om hon också tänder till vid exempelvis sök och markeringar, absolut! Men hon går inte i taket för att jag tar fram dummyvästen eller dess innehåll… I och för sig är det bra att hon inte går i taket, det är ju alldeles underbart med henne att hon är så där lugn, stadig, behärskad… även i skott och kast. När andra hundar jobbar lutar hon sig liksom tillbaks och ser ut att tänka att det där kan de hålla på med, väck mig när det är klart…

Men! Sätt på henne en sele och lina och släpp henne i närheten av ett spår (gärna då ett personspår med så kort liggtid som en eller ett par timmar…), och jag har en helt annan hund! Hon gräver sig ju fram i spåret à la jordfräs! Säker är hon också, och jag riktigt känner hennes självförtroende i linan som jag håller i för kung och fosterland… Vad säger det mig? Om hon fick bestämma skulle vi antagligen träna spår varje dag och skita i resten… Och jag kan gilla det, att hon har en så utpräglad preferens för något – jag kan inte säga att det är jag som har fått henne i den riktningen, utan det är verkligen hennes favoritsysselsättning.

Och jag, då? Jag tycker ju att jaktträningen är väldigt rolig. Jag är inte särskilt förtjust i att lägga spår, men älskar att gå spåren med hundarna (och att se hur de älskar det). Lydnaden är rolig ibland, helst när vi tränar själva – och det kommer aldrig att räcka för att tävla, inte i brukset. Då är vi tillbaka till frågan: Behöver vi tävla? Självklart inte, egentligen, men samtidigt är det den bästa moroten man/jag har att komma vidare i träningen, att inte bli stående på samma fläck år efter år, utan ge mig själv och hunden utmaningar för att utvecklas tillsammans.

Mja, detta tål att tänkas på.

Igår fick i alla fall Femma ett ordentligt spår, det första på kanske en månad. Jag hade retligt nog glömt spårpinnarna hemma, så jag stoppade ner tre tennisbollar i spåret istället – poppis! Och hon spårade så jäkla bra, rent ut sagt.

Det gjorde även Piaf och Delfi med sina spår, men de fick bara varsitt kortare spår – Delfi på grund av sin tass.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s