Vad är det som piper?

Gårdagskvällen var ljummen efter en ganska regnig eftermiddag. Vi hade väntat ut regnet och sedan gått en promenad, jag hittade lite svamp, men en del hade också torkat ihop i värmen. När hundarna skulle slå dagens sista drill i trädgården gick jag ut för att känna den sköna, ljumma vinden – och krockade nästan med en fladdermus. Eller: den hade säkert full kontroll, för den kom tillbaka flera gånger och snek över mitt huvud. Buse.

Det hördes ett upprepat pip från långt ute på ängen, men det var för mörkt för att se något, och även när jag gick ut på vägen för att försöka komma närmare ljudet, så var det ändå långt ifrån mig ute på ängen, och jag kunde inte lista ut vad det var. Min gissning är en hjortkalv eller en hare, men jag önskar att jag vore bättre på att känna igen de där ljuden. (Nästa gång ska jag spela in det, varför gjorde jag inte det??) Det är i alla fall ett trevligt huvudbry att ägna sig åt en sensommarkväll.

Ett annat trevligt huvudbry är hundträning! Finns det något bättre än att fnula kring hur man skulle kunna lösa upp en knut – och sedan se knuten lösas upp. Är det inte lite som när man står med den där persienntråden som har trasslat ihop sig och och kanske dragits åt alltmer medans man försökt ignorera den, och man tänker (jag tänker): Den här kommer det ju aldrig gå att lösa upp… Men så är man ändå lite envis och måste försöka, och persienntråd verkar vara sådan att de flesta knutar, oavsett hur omöjliga de kan verka, går att lösa upp med lite fingertoppskänsla och tålamod. Man pillar på en tråd i taget, lirkar lite, släpper taget om en tråd som är mindre viktig för stunden och koncentrerar sig på en annan som verkar påverka flera andra trådar samtidigt. Kan det vara så med hundträningen också?

I dagarna har Femma och jag varit hos två olika tränare och vi körde i par med I och Q hos den ena, och ensamma hos den andra. Helt olika upplägg de olika dagarna, men så himla bra båda gångerna. Första träningen visade dels på Femmas utveckling, att hon tar för sig mycket mer än för några månader sedan, men också på sådant som vi faktiskt behöver sätta in en stöt på nu – det var nyttigt! Som stoppsignalen, den var nästan obefintlig på långa avstånd, och så behöver lilla Femman vänja sig vid mer äckliga buskage, vi har nog lite väl snäll vegetation hemmavid… Kort sagt: Man kan vara nöjd, men behöver inte nöja sig.

För nöjd är jag, riktigt nöjd med de framsteg som vi har gjort – och det blev extra tydligt på den andra träningen. Femma fick övningar som jag själv svettades lite över, men samtidigt var jag nyfiken på om vi kunde lösa dem. Och Femma gjorde de självständiga delarna riktigt bra, och dirigeringsdelarna löste vi tillsammans. Men hur var det nu: vara nöjd, men inte nöja sig… Än en gång visade det sig att vi behöver jobba mer med stoppsignalen och på de olika tecknen och så behöver jag ha bättre koll på mina signaler, använda dem rätt, ta hänsyn till vinden!!, läsa hunden, fatta rätt beslut, fatta dem med rätt tajming osv. Men för det krävs träning och därför tränar vi. Det blir en kul höst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s