Det enda som betyder något

Det enda som betyder något riktigt är att man själv och de man älskar har hälsan i behåll. Och att man får vara tillsammans om och när man vill.

Delfi var piggelin i helgen och jag gick riktigt och njöt av att hon blivit lite extra sprallig igen, lämnade min sida mer än vanligt under promenaderna, jagade Femma etc. Glad och alert under träningen, såklart.

Men så i måndags hoppade hon plötsligt över sin frukost – och skendräktigheten som brukar göra att hon vägrar äta frukost har hon redan haft för ett par veckor sedan. Under eftermiddagen började hon halta, och hon åt varken middag eller tisdagens frukost. Då hade hon dessutom 39,5 i feber, så jag kontaktade veterinär och fick komma direkt till den lokala kliniken. Senare fick vi åka vidare till Blå stjärnan och fick inte åka hem förrän vid kl 16. Delfi hade någon slags inflammation i kroppen, men varför? En hel del orsaker, såsom livmoderinflammation, hade kunnat uteslutas genom ultraljud, blodprov och urinprov, men frågan kvarstod fortfarande, om vad det var som orsakade inflammationen.

Tidigt nästa morgon åkte vi till Blå stjärnan igen, och nu skulle jag lämna Delfi för att de skulle göra en undersökning som krävde sedering. Jag avskyr verkligen att lämna mina hundar någonstans, och särskilt i de här sammanhangen, såklart. Sedan drog det ut på tiden innan de ringde mig och då berättade de att Delfi varit väldigt stressad sedan hon börjat kvicka till, så jag kastade mig såklart iväg för att hämta henne.

Två prover togs under dagen, men resultatet kommer först i nästa vecka. Det man i första hand misstänkte att inflammationen berodde på var anaplasma, och på kvällen fick Delfi sin första dos antibiotika. Hon vägrade fortfarande äta sin egen mat, men veterinären hade tipsat mig om att köpa med mig lite burkmat som hon fick äta istället, och det gick ner…

Nu i morse kändes hon verkligen mycket piggare och åt faktiskt sin egen frukost, tänk vad glad man kan bli när en flatte äter sin mat… Vi är inte framme än, men hoppas-hoppas att vi är på rätt väg.

Femma och jag tog en promenad över bron och i stan, det händer verkligen inte ofta, men var rätt trevligt. Femma är riktigt härligt trygg även i dessa miljöer oavsett om vi passerar bullriga bro-/vägbyggen, går genom Nordstan eller Centralstationen.

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s