När Springsteen senast var i Göteborg, 2016, var jag också där och såg honom på Ullevi. Pappa bodde hemma – utan hemtjänst – och skjutsade mig in till centrala stan och hämtade mig även efteråt. Han var alltid grym på att köra och hitta inne i stan, och drog sig aldrig för att köra. Han var alltid den som ställde upp och körde ”alla” hit och dit. Så även den gången, även mitt i natten. Bara ett exempel på hur snäll han var – och fortfarande är.

Han förtjänar verkligen att få bli väl omhändertagen, vilket han blir där han bor nu. Äntligen! Han får tre mål mat om dagen, fika, får sina kläder bytta och tvättade dagligen, omges av personal som har förståelse för hans demens och har som grädde på moset sällskap och spelar kort med en nyfunnen vän hela dagarna.

Pappa har också mycket färre olika personal omkring sig, vilket ger honom väldigt mycket större trygghet. Jag ser på hela honom att han är gladare och att han mår bra nu. Eller i alla fall bättre än ”hyfsat”, som han alltid svarat när man frågat hur han mår.

Inom kommun- och omvårdnadsverksamhet pratas det mycket om att anhörigperspektivet alltid ska beaktas. Hittills har jag fnyst åt det. Vilket skämt! Men nu, däremot, nu kan vi snacka anhörigperspektiv.

Jag behöver inte längre hålla koll på att han får mat (…) och får sina kläder bytta och tvättade ens en gång i veckan. Behöver inte göra veckoinköp, laga mat och skriva veckomenyer. Behöver inte skriva lappar till personalen… alla dessa lappar! Behöver inte ringa någon oengagerad enhetschef om att smutsiga kläder hängts upp i torkskåpet (istället för att tvätta dem först), att kateterpåsar fulla med urin slängts i soporna, att pappa inte fått kaffe på flera dagar, att han inte ens fått den dagliga medicinska omvårdnad som delegerats till hemtjänstpersonalen (trots signeringslistor). Jag behöver inte förklara för personal vad demens innebär; att det exv. inte är lämpligt att begära att den personen ska fatta en massa beslut åt dig, att det inte är en rolig lek att se om en dement person kommer ihåg ditt namn – och gärna då när du har ansiktsmask på dig! Behöver inte förklara för Hemsjukvården att pappa givetvis ska ha covidspruta trots att han tackat nej, då han högst troligt inte vare sig hört (på telefon!) eller förstått vad de frågade om. Jag behöver inte upptäcka stora blaffor av vätskande, obehandlad hudexem och sedan vara den som ringer och påminner sjuksköterskan om att sätta in behandling och följa upp. Som sagt, NU kan vi börja tala om anhörigperspektiv.

Huvudsaken är i alla fall att pappa har det bra nu, som sig bör, och det är så fint att se honom vara upptagen med kortspel så gott som varje gång jag kommer dit – och varje gång jag går… om det nu inte är dags för mat eller fika.

Dessutom – och tänk om det vore så att personer som arbetar med demens och äldrevård kunde se detta – så har allt kortspelande, och säkert det sociala samspelet som pappa får på köpet, gett tydligt resultat på inte bara hans mående, utan även hans mentala kapacitet. Och hur vet en liten dotter det? Jo, därför att vi utöver att spela UNO även har lagt patiens, och jag har kunnat följa utvecklingen från den tiden då han satt vid köksbordet därhemma och lade patiens helt själv, till perioder då han helt glömt hur man gör och jag har fått lägga upp korten och ge honom massor med ledtrådar, till att han nu igen lägger sin egen patiens (dock bara när jag är med och kan stötta) och behöver väldigt lite ledtrådar. Jag märker också skillnad på hur uppmärksam han är och hur snabbt han ser lösningar. Ett tag kunde han exv. inte se en svart sexa och lista ut att det ligger en röd sjua under, eller se bara en liten bit av ett kort och veta vad det är – det gör han däremot i stor utsträckning nu. Och han har lite bättre koll på de olika kört han nyss sett på bordet.

Jag vet att detta inte påverkar hans demens, den har sin gång ändå, men jag är samtidigt övertygad om att detta är ett tecken på hans mentala kapacitet – och det ger honom självförtroende att klara av att lägga patiensen. Det är härligt att se dels glädjen när patiensen går ut, dels jävlar-anamman när den inte gör det och vi börjar om på en ny.

Till saken hör också att vi egentligen inte varit en kortspelande familj. Pappa satt däremot mycket vid sin dator och började på det sättet spela Harpan, som ju är detsamma som virtuell patiens. När han inte längre klarade av att hantera datorn köpte min syster en kortlek, och på den vägen är det. När hans syn blev sämre köpte jag kortlekar med större symboler – det finns även kort som är dubbelt så stora. För att hitta dessa på nätet googlar man på hjälpmedel. Det intressanta är att ju piggare han är mentalt, desto lättare ”ser” han också korten – jag antar att han får lättare att associera det lilla han ser med vilket kort det är.

En demenssjuksköterska som jag har varit i kontakt med (bland annat när jag ville fråga henne om det där med att gissa namn och begära beslut) vet jag har börjat sprida pappas kortspelande exempel bland sina kolleger, vilket gläder mig.

När jag vid gårdagens besök hos pappa frågade hur han mår svarade han: Jättebra!