Training

På led

Det här är inte Natural dogmanship, inte heller någon tanke om att hundarna ska leva i skuggan av mig… inte min grej!

Däremot är det praktiskt att ibland kunna ha hundarna gående på led bakom mig. Ett exempel är när vi kommer ut ur skogen och ängarna breder ut sig framför oss – då vill jag vara den första av oss som möter det som kan stå därute på det öppna.

Eller när vi går mitt ute i skogen och hundarna börjar markera något – det kan vara att vi närmar oss ett vindskydd med människor. Då fortsätter vi framåt på det sättet: jag går först och hundarna går på led bakom mig.

Egentligen vill jag ha hundarna i samma ordning som när de går vid min sida, dvs. Delfi – Femma – Piaf, men just när jag tog dem här bilden hade Femma trängt sig före i ledet…

20200324_102641

Igår hade vi säsongens första riktigt sköna vårdag med strålande sol och cirka 10 grader. Det fick bli den långa varianten av Kroksjörundan – med en paus halvvägs där hundarna valde att bada. Och eftersom jag satt på marken fick jag också känna på ungefär hur kallt vattnet var… Vi kanske får träna på kommandot ”Nej nej, kom inte hit!”

På eftermiddagen träffade vi Rebecka och Svea för lite träning – den här gången valde vi att ta ut våra hundar en i taget för att kunna ge dem fullt fokus. Vi agerade domare/skytt/kastare för varandra, något som jag gärna gör inför kommande WT:n och väldigt sällan i övrigt… Antagligen för att det inte är den roligaste träningen. Hälsa på domaren-träning föreslog jag, och fick då höra talas om de rigorösa förhållningsregler som satts upp inför ett nära förestående WT. Bland kallat uppmanas alla bära handskar, tvätta sig noga innan man äter sin matsäck och givetvis hålla avstånd. Så bra!

Vi får väl se hur det blir med den kommande WT- och provsäsongen, och eftersom jag hela tiden pendlar mellan att inte vilja tävla alls i år (eller kanske: överhuvudtaget mer), och att verkligen se fram emot att få gå ut på tävling – inom jakt, rallylydnad, tävlingslydnad eller bruks… så tänker jag att det blir bra, vilket som. En paus i tävlandet vore nog inte fel, särskilt efter det senaste året som blev ganska prov- och tävlingstätt, även om det inte kändes så då. Jag behöver kanske ta mig en längre funderare kring hur jag ska ha det. Men att kunna välja själv är väl ändå alltid bäst!

Vi fick i alla fall till bra fotgående-, stadge- och markeringsträning. Svea fick komma ut och träna i två omgångar, medan jag tog ut Femma och Delfi varsin gång, eftersom jag ville passa på att ge dem båda välbehövlig träning i dubbelmarkeringar.

Gilla mörkret… älska ljuset!

När dagarna blir allt kortare på hösten är jag inte den som klagar – då får jag mer tid för alla böcker jag vill läsa. Utöver de spännande nya böckerna som jag numera lånar på biblioteket har jag fortfarande ett mindre privat bibliotek som står och väntar i bokhyllan…

Eftersom jag har alla möjligheter att utnyttja det begränsade dagsljuset lider jag inte särskilt mycket av de korta dagarna heller.

Ambitionen att gå upp tidigt – mellan 5 och 7 – på mornarna har funkat bra och jag trivs verkligen med det, jag är ju i grund och botten morgonmänniska. Ju tidigare jag går upp (efter 5…), desto nöjdare är jag, men om jag legat vaken eller av andra skäl behöver sova så är ju 7 en helt okej tid också. Sedan är denna nya ordning något som passar Piaffa-tanten väldigt bra. Hon har fått större behov av att få gå ut tidigt på morgonen, ibland mitt i natten, faktiskt, och med tidigare morgonvanor är det lättare att komma upp när hon säger att det är dags. Herregud, tänker kanske en del, men ja, i den här flocken har hundarna definitivt en talan, och alldeles i synnerhet om man är en 12-årig flattetant (och kissar på sig i mattes säng om man inte får komma ut…).

Och nu! Nu är det ju faktiskt ljust vid sju – så om jag ska iväg på något på förmiddagen så hinner vi gå ut på en ordentlig runda – utan pannlampa – klockan sju, och då ska hundarna ha fått mat och minst någon timmes vila dessförinnan. So… five it is! Och tidiga kvällar blir det. Igår var det Melodifestival-final, och jag är ju ett stort mello-fan… så döm om min förvåning när jag somnade ifrån alltihop. Vaknade när vinnaren hade sjungit klart sin låt. Va? Jag somnar ifrån Mellon!? Nu är man allt tant på riktigt! 🤣

Men vad gör det när våren och ljuset kommer åter och man får lov att göra massor av det jag gillar mest; att ägna mig åt hundarna.

I fredags gick vi upp sådär tidigt, och klockan sju fick hundarna en timmes promenad innan Femma och Piaf lämnades hemma och Delfi och jag åkte till Kopparhult för årets första privatträning tillsammans med Linda och Milla. Och Katarina, såklart, som i vanlig ordning gav oss nya, roliga utmaningar. Redan när de första skotten hördes märkte jag att Delfi var i helt rätt sinnesstämning för träningen. Och tänk, det höll i sig. Underbara, fina hund. Är det inte typiskt ändå, att när man har bestämt sig för att (så gott det går!) acceptera att hunden är en piplisa och man har vant sig vid tanken att huvudsaken är att vi har kul och kan utvecklas helt bortsett från pipet… då är hon tyst. Så länge det nu varar – för det kan ha med skendräktighet att göra. Men hursomhelst blev träningen kanon!

received_601714657073940

Katarinas Bäst, Linda och Milla, jag och Delfi Foto: Katarina Eriksson

Fredag eftermiddag tog jag ut alla tre på fotbollsplanen härhemma. Först en uppvärmningsrunda i skogen intill, därefter hämta min fina, eller i alla fall praktiska och rymliga träningsväska – gekås-kassen… – och upprätta base camp mitt på planen. Därifrån kan de vilande hundarna hålla koll på träningen. De är rätt duktiga på att vänta på varandra, även om Piaf väl är den som då och då smyger sig fram till där det är action… och godis 😉

Femma fick känna på några olika lydnadsmoment, både från brukset och tävlingslydnaden, och hon är inte svår, den lilla gula.

pixlr_20200307175317293

Delfi och även Piaf fick såklart också träna lydnad. För Delfis del tänker jag mest  tävlingslydnad, och Piaf är försökskanin med lite av varje som hon tycker är kul att göra.

I lördags tog vi också en tidig skogspromenad innan vi åkte iväg på lite spårträning. Femma skulle få gå personspår lagt av någon annan än mig, men det sket sig lite grann, kan man säga… Spåret lades i närheten av en scoutgård och på en bågskyttebana, och under liggtiden såg vi hur stora grupper av scouter vandrade iväg, rakt över Femmas spår, och när vi gick spåret stod två bågkyttar och tränade, så även de hade gått i/över spåret. Det blev för svårt, men det visste ju inte Femma, hon hittade ett spår (eller flera, kanske) som hon följde med sin vanliga entusiasm… Och jag hade ju ingen aning hur spåret gick, så det var bara att hänga med.  Tack vare spårappen DogTracks kunde jag först efteråt se hur vi gått i förhållande till det lagda spåret. Det var inte mycket som stämde. Någon sa ”skit samma”, men där protesterade varje por i mig…

Jag vet att det är nyttigt för kontrollfreaket i mig att låta sådant hända utan att bry sig alltför myclet… men jag kunde inte låta bli att lägga ett eget spår när de andra åkt, och låta Femma ta det efter en timma. Och låta henne lyckas – igen! hälsar Femma.

När vi kom hem gjorde jag min favoritpaj, purjolökspaj (eller tarte aux poireaux). Receptet skrev jag ner för drygt 30 år sedan, när jag var au pair i Gouvieux, strax norr om Paris. Lite har jag gjort om receptet under årens gång, men det är samma gamla lapp som åker fram varje gång.

Det sista dagsljuset denna lördag utnyttjades åt ett par dummysök uppe på Ranneberget. Vallat område, många utlagda och väldigt få – tre – som låg kvar när hundarna fick ta var sin. Piaf fick ta den första, och Femma och Delfi fick ta in den sista varsin gång. Alla fick jobba, alla var nöjda.

pixlr_20200307175814749

Det skulle bli regn på söndagen och vi var redo för en vilodag med besök hos mattefar.

Några verktyg till…

Efter att ha fått helt fel energi häromdagen akutbokade jag tid hos en tränare för att komma vidare med brukslydnaden. Jag behövde säga hejdå till dåliga yttre energier och ta in nya. Ett annat alternativ hade kunnat vara att skita i det hela. Men nej, lite envis är jag också. Alltså kontaktade jag tränaren (som jag aldrig träffat förut) och fick en tid dagen efter. Perfekt! Tålamod är inte riktigt min grej…

Femma och jag träffade och tränade med den nya tränaren, och det blev ett mycket bra träningstillfälle. Både praktisk träning och givande prat kring momenten. Där fick jag med mig några nya verktyg (hoppsan, verktygslådan får svälja ner lite till…) och rätt energi!

Medan vi eftersnackade lite i slutet av träningstimmen, så belönade jag Femma med ett par långa busmarkeringar med snörbollen… Då noterade jag en liten rolig sak, som jag blev tvungen att testa under nästa promenad. Vad jag upptäckt var att när jag står med en boll i handen och säger ”ja!” (frikommandot för att få hämta kastade saker), så springer Femma rakt ut tills bollen dimper ner framför henne… Voilà! 

Femma springer rakt ut

Femma springer längre ut

Nu får jag tänka till hur jag ska förvalta detta, men med ett kommando och större avstånd, kanske för-preppade områden, skulle det ju kunna bli en grund för blinda skick.

Hur kul på en skala?

Hur kul på en skala är det att spåra? Hur kul som helst! Det är lite synd att jag inte börjat med personspår tidigare, såklart, men jag har haft mina skäl. Som att inte blanda viltspår och personspår. Men mest rädsla att göra fel, om jag ska vara ärlig.

Idag gick jag två spår och liggtiden blev ca 2 timmar för flattarna och ca 2,5 för labben.

När Delfi hade gått sitt spår lät jag nämligen Piaf ta samma spår, och hon var så duktig! Supertanten! Hon har ju knappt spårat alls efter viltspårchampionatet – senast när jag lade ett viltspår åt henne hade hon inte lust alls, så det har inte blivit att jag ”frågat” igen. Men det här att hon kan få prova ett spår som jag ändå har lagt för någon av de andra hundarna, det är ju perfekt!

Piaf personspårar

Det här ska vi göra fler gånger.

Delfi hade tagit samma spår före Piaf och hon lyckades också bra, tog det i sitt sköna tempo men missade en pinne. 

Femma, däremot… hon drog som en gnu 🙄 men missade inget! 😅 Den hunden, va!? Jag hade fått tips om att pausa henne en stund när hon hittat en pinne, så vi tog gos-paus, helt enkelt…

20200219_165251

Tidigare på dagen hade jag hittat en liten trädfri backe i skogen – där tränade vi lite roliga markeringar.

Markering i backe 1

Lite för roliga för vissa…

Markering i backe 2

Käckt med reservhundar som kan hoppa in för varandra 🙂

Förresten var det en träningskamrat som kommenterade Delfis fysik nyligen, typ ”man kan inte tro att hon är sju år”… Det var första gången det slog mig att Delfi inte är en ungdom längre – hon, min tokfia, hon har ju nyss mognat lite! 😳😆

Nåväl, det var tidigare på dagen, det. Efter spårningen på eftermiddagen tog vi en liten promenad till medan solen började gå ner – tre nöjda hundar!

20200219_190435

20200219_173812

Verktygslådan är full

Jag har en verktygslåda full med verktyg för de flesta av de olika aktiviteter jag vill utöva med mina hundar… Jag har hjärnan full av dem (tips och råd, egna erfarenheter etc.), jag har en hel bokhylla med dem (böcker), jag har en hel pärm full av dem (anteckningar från olika kurser). Men på grund av att det är så fullt har jag svårt att hitta det rätta verktyget när jag väl sätter igång – eller: jag försöker knappt ens att leta, för jag vet att jag inte hittar i den där överfulla verktygslådan ändå…! Alltså tar jag de verktyg som ligger närmast till hands – de som jag lagt på minnet – och struntar i de andra fina verktygen som bara ligger och väntar på att plockas fram och användas.

Ett lyxigt problem, får jag medge. Det är faktiskt bara att öppna lådan och börja botanisera…

I förra veckan lade jag äntligen spår åt Femma och Delfi, och lade även ut spårpinnar i spåren. Så skönt att slippa kladda med blod och klöv, och bara  ett spår! Den första dagen fick de varsitt spår på ca 150 m i en mjuk båge, med två spårpinnar under spåret och ett lite roligare föremål i slutet. Alla föremål hittade de och de verkade älska att spåra, även utan någon viltdoft.

Dagen efter fick Femma ett spår på ca 300 m och Delfi ett på ca 400 m – båda spåren skulle likna bruksets appellklass-spår, dvs ett kantigt ”U”, även nu med två pinnar och ett föremål i slutet.

20200217_144659

Det gick också strålande. Jag är särskilt nöjd med Delfis ganska lugna tempo, medan Femma… 🙄 hon nästan grävde sig fram i spåret! Jag som tänkte att hon kanske skulle vara mindre taggad i ett personspår… Men å andra sidan var ju liggtiden bara en timme istället för ett dygn, som hon varit van vid. Men kul ändå! Nu när vi äntligen igång!

Matskålsträningens upprättelse

Jag kastade nyligen lite skit på matskålsträningen, men måste ge den lite cred också. Redan tidigt fick Femma lära sig att vända ifrån matskålen (fylld med hennes frukost eller middag) och belönas för det, innan hon fick ”varsågod” att kasta sig över maten – eller senare: skickas ut till matskålen. Jag gissar att det har gjort det lätt för henne att vända bort från markeringar etc. för att istället skickas på en helt annan uppgift. Hon har inte tränat så mycket dubbelmarkeringar eller störningsmarkeringar förrän nu den senaste veckan, men jag gillar det jag ser!

Förresten var jag även och nosade lite på att skicka henne bakåt/ut med hjälp av matskålen – det är sånt man lätt glömmer efter ett tag. Och så blir man jättepaff när man på någon tävling (som vårt första WT i somras) eller träning bara chansar och blåser stopp och ger signalen bakåt/ut… och det funkar!? Är hunden ett A-barn på riktigt?? Nejdå, men den kommer ihåg sin matskålsträning…

Som strutsen

1217527_201672231354631_sbig

Bild lånad från Google images

Jag vill inte veta

– att folk fortfarande lämnar sina hundar bundna utanför affären trots alla risker det innebär,

– att folk fortfarande släpper ut och låter sina hundar rasta sig på egen hand, både ute på landsbygden och i mer tätbebyggda områden trots alla risker det innebär,

– att ”älskade husdjur” lämnas ensamma med minimal tillsyn i hela dagar, flera dagar, ja till och med flera veckor,

– att ett så utpräglat flockdjur som hunden isoleras i hundgårdar, dessutom med så lite mjuka och sköna material som möjligt,

– att folk fortfarande reagerar mer på överdrivna belöningar än på överdrivna korrigeringar i hundträningen.

Jag vill verkligen inte veta, men allt som oftast…:

FB_IMG_1579161164553

Hundåret 2019

Dags att summera hundåret som gått! Det har varit ett grymt bra år med tre vuxna hundar som varit friska och kunnat hänga med på allt. Det har blivit en del tävlande, framför allt för Femma, som hämtat hem de tre titlar som Delfi och Piaf också har: SEVCH, RLDN, RLDF. Hon har debuterat på B-prov med ett tredjepris och fått 90 resp. 93 poäng på sina två första WT:n. MH är också avklarat, ifall vi skulle få för oss att börja med bruks.

Delfi har debuterat i tävlingslydnad och kvalificerat sig för klass 1, och hon har tagit sitt andra kvalificerande resultat i ökl på WT och får nu lov att starta i elitklassen.

Piaf har fortsatt sin bana, hon med… som supermysig, charmig och trygg flattetant! Och hon har även varit med i några inofficiella tävlingar i uppletande. Officiellt är hon pensionär, eftersom hon får rimadyl mot artros i tassarna och stela höfter.

Sedan har jag varit på en hel del hundkurser, och i nedanstående lista hittar vi förklaringen till min tidvis ansträngda privatekonomi det här året, men i min värld är det precis som det ska vara: pengarna ska läggas på hunderiet. #domoreofwhatmakesyouhappy

Kurser under 2019:

Privat träning m. Wilma Steen, 2 x 1 tim (Femma)

Apporteringskurs nkl, 4x 2 timmar, Labväst (Femma)

Spårkurs intro m. Mikael Nord, Lerums BK (Delfi)

Clinic m. Helen Phillips, Clicker Gundog, 3 dagar (åhörare)

Retrieverinternat m. Anita Norrblom, 2 dagar (Femma)

Kennelläger apportering m. Helena Lindström, en dag (åhörare)

Gruppträning mot nkl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Femma)

Gruppträning mot ökl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Delfi)

Föreläsning m. Ida Lindgren, Alingsås BK

Rallylydnadskurs m. Ida Lindgren, Alingsås BK, två dagar (Femma)

Retrieverträning m. Helena Lindström, (Mandylike’s), tre heldagar (Femma)

Privat träning i par, Kopparhult, 5 x 2 timmar (Delfi)

Föreläsning m. Eva Bodfäldt i Stenungsund

Föreläsning m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK

Clinic m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK, om uthållighet på tävling, en dag (åhörare)

SSRK-kurs mot nkl med Wilma Steen, 2 x 2 timmar (Femma)

Dirigeringskurs nybörjare, Kopparhult, 2 x 3 timmar (Femma)

Dirigeringskurs fortsättning, Kopparhult, 2 timmar (Delfi)

Föreläsning om hårda spår, Lerums BK

Introduktion till avancerat/eftersöksliknande viltspår, SSRK, två dagar (Delfi)

 

Några tävlingar och prov blev det också:

Ett tiotal rallylydnadstävlingar för Femma och fyra för Delfi.

Två lydnadstävlingar i startklass för Delfi.

Två WT:n i nybörjarklass för Femma och två WT:n i öppen klass för Delfi.

Ett b-prov i nybörjarklass för Femma.

Ett anlagsprov och fyra viltspårsprov i öppen klass för Femma.

Ett MH för Femma.

Speciell hund i toppform

För någon vecka sedan tog jag Piaf till veterinären, då hon verkade ha fått tillbaka sin urinvägsinfektion som hon friskförklarades från för någon månad sedan. Enligt veterinären kan det vara så att en liten mängd bakterier ändå fanns kvar och förökat sig sedan dess. Proverna visade dock att hon inte hade någon infektion – så veterinären skrev istället ut ett medel mot inkontinens.

Men! Piaf har verkligen inget emot att gå till veterinären. Har hon riktig tur finns det en katt i väntrummet – då blir hon som förhäxad och bara stirrar mot katten(s bur).

20190814_141512

Finns det en annan hund i väntrummet är det också bra (enligt henne) – hon kommunicerar med lugn och pondus. Och garanterat kommer hon ju att få hälsa på människor.

Först ska hon charma receptionisten, det gör hon genom att hoppa upp med framtassarna mot den höga disken. Sedan försöker hon ju med människor i väntrummet – det brukar hon också lyckas med, i alla fall om det finns någon som är mottaglig, dvs. inte fullt upptagen med sitt eget djur.

När vi ska in i ett av rummen går hon med självsäkra steg genom korridorerna, kikar runt hörnet: vilket rum ska vi till idag? Det är faktiskt helt underbart att hon, sin höga ålder till trots, har så positiva erfarenheter av att gå till veterinären. Nästa man – eller kvinna – som ska charmas är veterinären. Där har vi i höst haft en veterinär som till och med låter Piaf pussa henne i ansiktet – vilken lycka!!! Enligt veterinären är det inte alla som får det, men Piaf får… Mattehjärtat smälter…

Enligt receptionisten på ”vår” klinik är Piaf en speciell hund, en sån man blir extra varm och glad av att träffa. Bortsett från att jag ser hur hon ”jobbar” när hon charmar folk, och vilken effekt hon har på dem, så har jag även fått höra det förr. När Piaf och Delfi var på pensionat i fem dagar och jag skulle hämta dem, fick jag veta att praktikanterna hade förälskat sig i Piaf och suttit inne i hennes och Delfis bur så fort de fick tid över. Bra jobbat, tanten!

20191130_072516

Men det bästa är att Piaf är i så fin form – så blir det när man kan hänga med på allt! Och när vi tränar små och stora sök får ju Piaf dels ta någon i början, dels får hon ofta hänga med mig ut i området och leta efter den allra sista dummien i söket. Så både knopp och kropp får sitt.

Idag var det årets sista deltävling i uppletandecupen på Lerums Brukshundklubb – vi har inte varit med sedan i början av sommaren, helt enkelt för att deltävlingarna krockat med annat. Men idag, så! Jag lämnade i och för sig motvilligt Musikhjälpen-sändningen… men som vanligt vinner en hundaktivitet över det mesta.

Och så bra det gick, sen! Av de tio deltagande hundarna var det tre som hittade alla fyra föremål, och Piaf var en av dem, dessutom med den näst bästa tiden; 3,43 min. Så bra jobbat, flattetanten!

Men det kanske roligaste var kommentaren jag fick av en deltagare efteråt. Han var med när Piaf startade i cupen för ca 10 månader sedan, och han tyckte att den Piaf han såg idag verkade SÅ mycket piggare. Det är som om det vore en annan hund… Hur kul var inte DET!?

Det fick vi fira med ett baotaben när vi kom hem…

20191215_124945

Mina tidigare flattar blev bara 6 respektive 8 år gamla… så jag njuter verkligen nu – på riktigt! – av att få se Piaf åldras och få ha henne kvar vid god vigör så här länge. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte ta något för givet och menar alltjämt att vi bara har våra fyrbenta vänner till låns. De ska gå före oss och vi ska göra allt vi kan så att de får göra det med värdighet. Men fram till dess ska jag njuta av min älskade, kloka flattetant.

FB_IMG_1564982503359

Piriformis

Då har man lärt sig något nytt även denna dag… och då menar jag inte bara ett konstigt och lite gulligt ord: piriformis.

Det började i morse när jag satt och tog på mig kängorna för morgonpromenaden – ett utdraget hugg djupt inne i vänster skinka. Jag har till och från svaga känningar av ischias, särskilt i samband med stress, men det här var något annat – det satt djupare in, liksom. Och det gick tack och lov över fort igen.

Men det kom tillbaka. Flera gånger under promenaden och så fortsatte det hela dagen. Smärtan högg till, jag grimaserade illa, försökte knipa med sätesmuskeln, konstaterade att det inte hjälpte, sedan försvann det igen. Märklig grej.

Jag lurade väl lite på om det hade med mina flitigare promenadvanor att göra. Antingen inflammation i muskeln, eller något med någon nerv. Dr Google hjälpte mig även denna gång: det måste vara fråga om piriformissyndromet. Mer klockren än så kan en beskrivning inte bli – och i morgon ska här vilas stretchas!