Kollanda

Lika bra att passa på

Vi passar på att njuta av vintern så länge den nu varar…

20200227_104347

När jag tog bilden ovan slängde jag ifrån mig vantarna på marken – det var lite brådis eftersom istappen höll på att smälta… och jag skulle ju ändå inte vara så disträ att jag glömde att ta med mig dem igen.

Eller…?

20200227_104550

20200228_11364020200228_07082320200229_115316

 

Så dags att komma nu

I december började man som vanligt vänta och längta. Efter snön. Men kom det någon, fick vi en vit jul? Icke sa Nicke. Januari kom och gick, inte det minsta sjökorn. Man började vänja sig vid mildväder och väldigt trevliga elräkningar. Februari månads stormar med horisontella regn hann jag dock inte vänja mig vid… och till slut kom den, vintern! Precis lagom mycket snö för att lysa upp, och lagom kyla för att hålla kvar snön – och för att äntligen kunna frosta av frysen.

Strax kom lusten att fotografera lite… och ta en groupie!

Starkare!

För några veckor sedan skrev jag om att Piaf följde med på nästan alla promenader, men att jag oftast valde bort rundor på över en timme eftersom vi båda blev lite slitna av en längre runda än så. Så att man i så fall kanske inte kände för att gå någon mer promenad samma dag. Men nu får jag revidera det uttalandet lite, och det är goda nyheter!

Under vinterhalvåret hinner man ibland bara med en längre runda om dagen oavsett, bl.a. p.g.a. mörkret, och då har vi ofta gått den lite längre rundan här hemma. Den tar 1,5 timme om man går raskt och helt utan pauser, men för oss tar den oftast 1:45-2 timmar. Den har vi gått ett par-tre gånger i veckan, och ibland har det kunnat bli en runda till samma dag (det tickar på i stegmätaren!).

Strax efter julafton blev jag påmind om vår längsta runda här hemma, den runt Tinnsjön – eftersom en jakthund hade försvunnit på andra sidan sjön tog jag då bara Delfi och Femma med mig och gick runt sjön. Det visade sig att den rundan var blott ca 1000 steg längre än den ovan nämnda långrundan som Piaf numera hänger med på utan något som helst problem, så påföljande gång fick hon hänga med Tinnsjön runt. (Jakthunden hittades efter ett par dagar av ett par tjejer som gick ut och letade i området.) Det är inte förrän några timmar efter, eller morgonen därpå, som man verkligen vet om det gick så bra med den längre rundan, men Piaf visade inga tecken på hälta. Så skönt!

För egen del har jag ibland kunnat känna av fötter (trots mycket bra kängor!) och/eller höfter efter de längre promenaderna, men jag märker av dem allt mindre, tycker jag. Det är som att både Piaffa-tanten och klimakterie-tanten har blivit starkare i kroppar och ben i och med att vi utökat våra promenader sakta men säkert. Vilken seger för oss! 💪

Den här veckan ska det visst bli genomgående dåligt väder. Alltså var det lika bra att inleda hurtigt, med en Tinnsjörunda.

Screenshot_20200127-113216

Ett mini-äventyr

Att gå över ett okänt hygge skulle nästan kunna liknas vid ett mini-äventyr. Man vet aldrig riktigt hur framkomligt det kommer att vara – förmodligen går det mycket snabbare att ta sig till andra sidan om man helt enkelt går runt hygget… men då går man ju miste om själva (mini-)äventyret.

Idag återvände jag till den där skogen där jag för nästan tre år sedan hade hittat mig en riktigt fin skogsrunda… när, plötsligt en dag, en del av stigen och skogen försvunnit – kvar fanns breda och djupa spår efter skogsmaskiner och ett jättelikt hygge. Jag har varit där ett par gånger sedan dess, men mest känt mig bedrövad över förlusten av min fina runda. Det gick med nöd och näppe att ta sig över den vattensjuka marken, och kors och tvärs över hygget hade det lämnats en massa systematiskt utlagd sytråd som måste ha haft något med avverkningen att göra, men det gjorde mig inte mindre irriterad.

Idag gick vi i alla fall den där rundan igen – bortsett från att jag gick fel på ett par ställen… allt ser så väldigt annorlunda ut, framför allt på själva hygget…🙄🙄🙄

20191113_132445

Så fort man kommer ut på ett hygge blir det lite jobbigare att gå, det gillar jag. Där går man verkligen över stock och sten och får lyfta ordentligt på fötterna. Toppen för både min och hundarnas kroppskontroll.

Sträckan man går över hygget blir sällan vare sig rak eller snabb, utan bjuder på diverse överraskningar – om man nu vill se dem. Idag gladdes jag åt att se de små gran- och tallplantor som satts ut, nu börjas det på ny kula för den här marken.

20191113_094831

Nedanför hygget lade/kastade jag ut ett sök för hundarna – helt perfekt nu när jag gärna vill steppa upp svårighetsgraden för både Femma och Delfi. De behöver lära sig att springa mindre och få till en bättre systematik i sitt letande, följa upp vittringar bättre osv. Då är lite stökigare marker perfekt, och här hade vi även en rejäl brant i ena ändan av söket, där hämtade både Femma och Delfi varsin dummy. Piaf får också hämta någon enstaka i våra sök, men framför allt tjänstgör hon som mattes assistent när jag tar in den/de sista själv. I och med att dummiesarna sällan ligger öppet numera så får jag själv svårt att hitta dem utan hund, då är det perfekt med en gammeltant som gärna hjälper till – och gör det med den äran.

Hur som helst så är hygget och jag vänner igen, och jag kommer säkert att gå den här rundan oftare framöver, kanske skapar vi rentav en ny stig.

20191113_094726

Hemmagjort

Räkmacka

20190817_070317

och frozen smoothie

20190816_195641

på enklast möjliga sätt…

Egenplockade blåbär, förresten. Det blev ett riktigt bra blåbärsår, trots allt, och frysen är ”full” med blåbär som måste ätas och ge plats åt höstens svampskörd, förhoppningsvis!

Salladen på räkmackan är från trädgården, men där har jag fuskat och köpt kruksallat, skördat den och sedan stoppat ner i jord här hemma – sedan är det bara att fortsätta att skörda.

20190817_095507

 

Hitta flatten

…någonstans på den här bilden:

Facit kommer i nästa bild – fuska inte!

Delfi är ingen spontansimmare – men hon älskar att få uppgifter i vattnet! Slänger sig handlöst ut för att apportera eller komma på inkallning. Hon springer själv ut på olika uddar så att jag kan kalla in henne från nästa udde. Nu har jag utökat den leken lite, så jag går iväg en bra bit innan jag kallar in – eftersom hon älskar inkallningsleken är det inget problem att sitta kvar medan resten av flocken försvinner iväg. Sedan får hon sig en rejäl simtur och perfekt hund-motion.

Har börjat introducera inkallning över vikar med Femma också, men då behöver jag fortfarande Piaf och Delfi som vägvisare.

Nåväl, nu kommer facit:

 

 

 

Sköna dagar

Den här våren har väl egentligen varit lite mer av normal, svensk vår… med ömsom kallt, regnigt och blåsigt väder, ömsom vackert badväder – enligt hundarna, alltså…

Att Piaf simmar är ju inget ovanligt… Men även Femma kom så småningom på att hon faktiskt kan simma.

Vi bor allt bra vackert, med detta på 5 minuters avstånd:

Detta bildspel kräver JavaScript.