Övrig träning

Sviten bruten!

Sviten av regniga, blåsiga söndagar är bruten – nu i helgen hade vi inte bara en utan två härligt soliga dagar.

Men det började redan i onsdags – förmiddagen var regnig och blåsig… men det sprack upp alldeles lagom till dess att Femma och jag var på Kopparhult för ännu en rolig och bra jaktstig. Förra gången var det så mycket nytt för Femma: hade aldrig sett en jaktspaniel förr och än mindre gått fot bakom en intensivt sökande dito. Den här gången var det som om hon aldrig gjort annat – och hon verkade redan ha listat ut när det är hennes tur. Hon är ju suuuuperkänslig, den hunden, och läser säkert av mina känslor som om jag vore en öppen bok… När vi gick längst fram i linjen, men det var parkamraten som skulle ta nästa apport, noterade jag att Femma gick med en helt annan uppmärksamhet (läs: knappt någon…) på spanielns arbete än när det faktiskt var hennes tur. Jag tänker på allt mitt jobb med och frustration över Delfis höga aktivitetsnivå och förväntningar i dessa lägen och ska inte sticka under stol med att jag njuter lite av Femmas coolhet, men vid närmare eftertanke landar jag nog i att ett liiitet större intresse vore önskvärt. Inte lika stort intresse som Delfis, men om man finge önska, så vore väl en gyllene medelväg fint… 🙄🙄😬

I torsdags var jag och klippte mig, och det jag hade sett i bokningskalendern online bekräftades av frisören själv: i dessa tider vill knappt någon gå och klippa sig. Jag kan definitivt förstå tanken, men om jag inte klipper mig när det är dags, då dör mitt hår, så är det bara. Så jag tänkte att det är bättre att få det gjort nu, innan var och varannan hunnit bli smittad om ett par veckor, eller man själv blivit satp(t i karantän. Och om ingen kan klippa mig nästa gång det är dags, ja då får man väl kanske prova en ny frisyr: snaggat!

Det vackra och kyliga vädret har ju bara fortsatt, och vi har hängt lite på Lerums BK och tränat lydnad, där jag fortsätter att utforska olika sätt att belöna fotgåendet. Delfi kan behöva få sin belöning levererad på min högra sida, dvs att hon får en belöningssignal som säger att hon ska gå bakom mina ben och hämta belöningen på högersidan, för det kan få henne hålla en bättre position. Femma som mest bara har tränats i antingen lugna jaktfot eller händelserika rallyfot behöver få upp förväntan och attityden innan vi kommer i närheten av ett lydnadsfotgående. Det behöver inte Delfi… Förväntan och attityd är hennes mellannamn!

Dirigeringsträning har vi kört på ängarna här hemma – i år ska jag verkligen utnyttja dem ordentligt innan gräset växer upp och man riskerar att störa vilt därute. I helgen blev det lite spårträning och Femma fick ett nytt försök på att gå någon annans personspår. Spännande värre, efter det förra fiaskot. Men hon tog det bara bra den här gången, möjligen i något lugnare tempo än när hon tar mina spår, vilket bara är positivt. Pinnarna hittade hon också klockrent, så det finns definitivt hopp om en spårkarriär i alla fall! Delfi fick också gå ett spår som träningskamraten lagt, det var inga konstigheter där heller. Ett lugnt och skönt tempo höll hon, som vanligt. (Spår får dessa två damer att switcha personligheter…)

Lite tid fanns det för att påta med min hemodling också. Lusten kommer med solen och utöver basilika vill jag ha dill och persilja. Gärna lite fina blommor också, men just blomfrön har jag inte lyckats särskilt bra med tidigare år. Kanske blir det bättre i år när jag ska begränsa mig mer?

Söndagen var som sagt inte vare sig regnig eller blåsig som de senaste söndagarna varit, utan istället lika vacker som de senaste dagarna. Piaf var med i uppletandecupen på ”min” BK – och det hon inte vann i tempo eller effektivt letande, det vann hon mångfalt i charm, den söta flattetanten.

Labväst hade bjudit in till öppen träning vid den nya klubbstugan i Olofstorp, och efter uppletandecupen susade vi dit. Vi kom lagom till fikapausen, men efteråt blev det mer träning. Eftersom det var just Labväst fick Femma komma ut och få lite skott- och närsöksträning. Även passivitet, vilket aldrig är fel, även för en relativt cool labbedam.

På tal om cool, så dök den här annonsen upp på FB – jag tyckte den var klockren!

Screenshot_20200323-123402_Facebook

Jag har bestämt mig

Kommer ni ihåg Lättas reklam på 90-talet, med nästan smärtsamt vackra och vältränade – givetvis unga – personer och en slogan som sa ”Om du har bestämt dig (för att inte bli fet)”. Och ja, jag har bestämt mig.

Nu får det räcka. Alla behöver inte springa. Jag behöver inte springa. Jag har alltid avskytt skumpandet, de svettiga kläderna, att bli sedd i kvarteret flåsandes (”titta där kommer en som tror hon ska bli ung för evigt genom att jogga ett par kilometer”), att inte kunna njuta av naturen eftersom jag är fullt upptagen av att springa, att stänga ute omgivningen med musik.

Jag har några gånger i mitt snart 50-åriga liv föresatt mig att börja jogga. Jag har kvar skorna och de färgglada tightsen från det senaste rycket. Den gången stukade jag foten så illa att det blev till att pausa projektet – sedan fick jag av helt andra skäl en söndertrasad menisk som hindrade mig från att springa överhuvudtaget. Att gå gick tack och lov bra, hur hade jag annars kunnat ta hand om mina hundar?

Jag har tre hundar och jag älskar att röra mig ute i naturen. Vi går ofta ute i terrängen och upp och ner för kullar och klippor – jag kan välja ett tempo som ger mig ett bra flås i uppförsbackarna.

Under några månader har jag haft som dagligt mål att komma upp i 10000 steg om dagen. Det är ett mål, inget krav. Jag känner mig inte kass om jag inte når dit varje dag. Men det motiverar mig. Även om jag har gått en bra runda på, säg, 7000 steg kan det få mig att välja att gå en ordentlig promenad till i stället för att bara rasta hundarna. Regnar det så blir det kanske bara en liten sväng – kanske kommer jag bara upp i 9500 steg – det räcker! Är det bättre väder är chansen stor att det blir en till ordentlig runda, och vips har jag kommit upp i långt över 10000 steg.

Stegräknaren har jag i mobilen, och den bär jag givetvis inte runt på hemma. Däremot är den med mig när jag exempelvis veckohandlar eller tränar hund, då tickar det på några steg. Men det är inte poängen – det är promenaderna som räknas. Jag har kollat av mina standardrundor här hemma – de ligger på från 5000 steg och upp till 11000 steg.

Nu har jag tre friska hundar, men både Piaf och jag blir lite slitna av riktiga långpromenader, så dagsvandringar på två mil eller liknande struntar vi i. Två bra rundor om dagen har blivit vår melodi, och med mina nya morgontider så får vi några timmars paus däremellan och kan ändå gå våra två rundor i dagsljus.

Nu har jag höjt det dagliga målet till 15000 steg, dels för att vi ofta kommer upp i det antalet ändå, dels för att promenaderna är lite mer angelägna nu under vintern, när vi inte är ute så hemskt mycket mer än just under promenader.

Det är säkert jättebra att springa och få upp konditionen. Men om jag dör i morgon vill jag inte ha lagt en massa tid på saker som är dötråkiga, när det finns ganska bra alternativ som är helt underbara.

Hej, jag heter Marika och jag springer inte och kommer inte att vara ung för evigt.

 

Tredje gången spår

Vi hade avslutning på spårkursen häromdagen, och en riktigt bra sådan.

Vi började med att lägga spår åt våra egna hundar, sedan hade vi samling och gick ut i skogen för att med hjälp av rökelser se hur lurigt vinden kan bete sig på olika ställen. Vi gick bland annat nerför en brant slänt för att se hur vinden tog med sig rökelsen (som fick illustrera flyktiga fuktmolekyler) uppför berget…

Efter någon timmes paus/liggtid lät vi hundarna ta sina spår – Delfi kändes väldigt säker, som vanligt. Sedan gick jag med instruktören – eftersom vi var mitt i en diskussion – och kollade där vi hade tänt rökelsen tidigare, för säkerhets skull. Vi var lite osäkra på var vi hade varit, men hade precis sagt att här var det nog… när det drog till i kopplet – Delfi hade hittat vårt (mitt??) spår från pausen och drog mig hela vägen uppför branten… 😅👍

Men det bästa med avslutningen var att instruktören tyckte att vi varit en så engagerad och trevlig grupp – så han föreslog att vi skulle bilda en spårgrupp! Jippi!

Alla hundar vill spåra

Detta är titeln på en bok, och dagens sanning. Få hundaktiviteter ligger väl så nära hundens natur som just att spåra, och vill man ge sin hund optimal berikning så är verkligen viltspår det allra bästa. Men lite bökigt…

Personspår går nästan lika bra. Men skulle man vilja tävla i spår någon dag så behöver man också lära hunden att markera eller ta pinnar som kan ligga i spåret… Detta har gjort att jag dragit mig för att ens börja personspåra med mina hundar – rädd för att göra fel.

Därför passade det så bra när min BK erbjöd en introduktionskurs i spår, och jag anmälde Delfi. Instruktören är bra, gruppen är bra och kursen är bra – full pott! Har verkligen blivit inspirerad och vi får till och med gå spår under själva kursen – så nu kommer jag inte undan; nu är det slut med att skjuta upp spårandet.

Första tillfället fick vi lägga och gå spontanspår där hunden lär sig spårupptag. Andra gången arbetade vi två och två och lade dels ett kort spår åt vår egen hund, dels ett kort spår åt kamraten. Jag jobbade med en kille som ville lägga spår i högt gräs, vilket jag också ville testa- allt för att inte vara rädd att göra det själv sedan…

Instruktören verkar nöjd med gruppen, även om han fick göra om kursen lite eftersom vi alla frågar mycket och vill gå vidare inom just personspår.

Har faktiskt vågat mig på ett litet spår här hemma också, och Delfi är riktigt duktig.

Delfi på spåret

Sedan fick även Femma ett litet spontanspår – det gick ju lika bra, det. Men hon ska nog ändå få koncentrera sig på viltspår så länge – det tog vi också ett den gångna veckan. Det var ett tag sedan och det regnade under liggtiden, så hon verkade tycka att dofterna var all over the place i början – men sedan kom hon igång och då gällde det att ha ett stadigt tag om linan…

Femma viltspårar

Mina hundar vill i alla fall spåra.

#hundträning

Med våren kom inspirationen och motivationen till hundträningen igång ordentligt.

Piaf får fortsätta att träna uppletande – det är lite lagom för henne att lulla omkring i en 50×50 m stor ”ruta” och leta strumpor och leksaker… Fina gammeltanten, jag är så glad att hon är med oss och hänger med på våra promenader, även om jag då får välja bort de riktigt långa rundorna.

20190415_124822

Delfi fick som tidigare nämnts göra ett tränings-WT, och även om hon pep lite där så var jag väldigt nöjd med hur jag hanterade det – och bestämde mig sedan för att se hur vi skulle funka på ett riktigt WT nu när jag inte stressar upp mig så mycket längre över pipet..

Till min stora förvåning var hon tyst på alla stationer och nästan hela tiden däremellan också.

På den första enkel-markeringsstationen markerade Delfi inte alls och det blev många visslingar och dirigeringar för att få in dummyn. Men vi fick in den till slut och för det fick vi 4 p. På den rena dirigeringsstationen tog hon mina signaler jättebra och hittade dummyn snabbt, men… där fungerade fotgåendet fram till startpunkten bedrövligt och på väg in släppte hon dummyn, och jag är rätt säker att det var något på den – en insekt eller nå’t – men det drog ju ner poängen ordentligt på den stationen: 8 p. På övriga stationer blev det 12 (dubbelmarkering) – 12 (dirigering med störningsmarkering) och 15 (dubbelmarkering). Alltså 51 poäng på hela WT:t, men det var 51 glada poäng, för Delfi var ju tyst och vi fick poäng på alla stationer. 😊

Det var en av de första varma vårdagarna, så efter att vi gjort alla fem stationer fick Delfi belöna sig själv med ett härligt gyttjebad… Det var hon så väl värd.

20190419_141720

Att vårt samarbete inte funkade på WT:t ser jag som en följd av för lite träning den gångna vintern, men nu har jag verkligen fått upp motivationen igen.

Inte minst efter tre dagars clinic+kurs med Helen Phillips som Klickerförlaget bjudit in från England. Jag hade sedan länge bokat en åhörarplats alla tre dagarna, eftersom jag köpt Helens bok Clicker Gundog och var oerhört nyfiken på hennes sätt att träna jakthundar med mjuka metoder.

Inte blev jag besviken, heller – tvärtom. Jag fick med mig en massa inspiration och tankar, och gick hem och dammade av mina klickers…

Delfi har också fått plocka upp tävlingslydnaden igen – hon har varit nästan-klar för startklass i ett par år nu, men jag har inte riktigt haft lust att kasta mig ut. Men nu… kanske.

Femma och jag har varit på jaktträning med uppfödaren och ett par av Femmas syskon. Det blev bra träning – mycket svårare än jag gjort med Femma hittills, men kul att se hur duktiga de var, allihop.

20190422_112224

20190423_193759

Precis dagarna innan den träningen hade Femma en liten släng av vattensvans, det var verkligen en trist liten historia… Så ynklig som hon var när hon kom in efter en liten kvällskiss i trädgården, det var hjärtknipande, och desto gladare var jag såklart när det gick över på något drygt dygn, bara.

Vi har tränat på egen hand också, såklart, och Femma har utvecklats massor den här våren.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Linjetag med störningsmarkering

Utvecklats har hon verkligen gjort även i viltspårsträningen… De första gångerna sökte hon mitt stöd ofta i spåret, så jag pausade den träningen och gjorde sedan bara väldigt korta spår som hon kunde lösa utan mitt stöd. Sedan… tog det fart med självförtroendet, och jag får numera hålla tillbaka den lilla labbeflickan för allt jag är värd 😅.

Vid sidan om detta så har även  Femma och jag ”fuskat” med lite rallylydnad. Det är så lätt att träna ett litet moment här eller en liten grundfärdighet där, inte minst under promenaderna… och plötsligt insåg jag att Femma kunde det mesta för att starta i nybörjarklass. Utom sitt-stå, ligg… och att göra momenten i koppel. Så jag anmälde Femma till tävling – och tränade på det där sista. Att gå hela banor också, såklart, med bästa belöningen efteråt: MAT.

Sedan åkte vi till Kind BK och tävlade – två rundor där Femma kammade hem 99 p (av 100) och förstaplaceringen i båda tävlingarna. Heja min underbara lilla träningskamrat!

Runda 1

Runda 2

20190504_21015920190504_210206

Fin tävlingsdebut, Femma!

Men egentligen så drömmer kanske Femma om en fotbollskarriär.

Pli på hunden

Det finns några uttryck jag alltid har ogillat när man talar hund.

Ett sådant är ”jycke”. Måhända är det dialektalt och används på ett annat sätt av den anledningen. Men jag tycker inte det låter bra, och det förvånar mig alltid när människor som jag vet älskar hundar kallar dem för jyckar.

Faktum är att jag föredrar att man skämtsamt säger ”skithund” – det låter i mina öron mer kärleksfullt än just jycke. Just nu kommer jag inte på något sammanhang där jycke låter bra. Jag skulle inte bli glad om någon sa till/om min hund Åh, vilken fin och duktig jycke. Jycke för dig, kärring/gubbe!

Jag har också svårt för att man kallar löptikar – särskilt vanligt när de är i höglöp och beter sig som sådana – för hynda eller ännu värre luder… Är det roligt??

Jag kom att tänka på det där med hur man uttrycker sig, då jag två gånger tätt efter varandra igår fick höra att jag har ordning på hundarna/De där hundarna är det ordning på. Första gången från en man med en springer spaniel i koppel. Vi möttes för andra dagen i rad på en skogsväg och båda gångerna kallade jag in hundarna men därefter följde ett lite småstressigt trasslande med hundarnas koppel – bättre ordning på hundarna än på deras koppel… – innan jag fick alla tre kopplade, men de gick så fint vid sidan under tiden, trots att den mötande hunden kom allt närmare.

Precis när jag släppt hundarna igen kom ett gäng cyklister i full fart, så jag hann bara sätta hundarna vid sidan av vägen innan de kom susande förbi oss – och bakom mig hörde jag en av cyklisterna ropa att ”de där hundarna va det ordning på!”.

Jag tänkte att det var så trevligt att höra att de sade just så och inte använde det uttryck som jag alltid avskytt och knappt tar som en komplimang, nämligen ”Du har pli på hundarna” eller ”De där hundarna är det pli på”. Man kan tycka att det är ordklyveri och inte så himla viktigt – men jag tycker nog att det har betydelse. Jag tycker inte det låter som att en hund som det är pli på tränas belöningsbaserat. Och visst, det kan ju inte främmande människor vi möter ha en aning om, men det säger något om vad som förväntas av hundägaren. En hundägare som har pli på hunden tror jag i högre grad förväntas korrigera hunden om den inte lyder perfekt, än en hundägare som har ordning på hundarna.

Ordning är förresten något jag ser som en nödvändighet – ännu mer nu, med tre hundar. Och jag hör gärna att jag har ordning på hundarna, men pli på dem, det har jag INTE.

Slutet av oktober

Andra hälften av oktober bjöd på promenader runt Kroksjön – efter den 1 november kan man inte köra in till den närmaste parkeringen, så vi passade på så att även Femma skulle få hänga med runt.

Viltspår för Delfi och Femma.

Mer svampplock…

och hela flocken var med.

20181020_124753

Säsongens första snö!

En vän som nyligen förlorat din hund fick låna mystanten Piaf över en dag…

FB_IMG_1541666222852

medan Delfi och Femma hade tråkigt som ”observatörer” på en kurs i rallylydnad med Ida Lindgren.

Och Delfi och Femma fick turas om att hänga med Piaf på träning hos Redog Göteborg.

 

YES!

Häromdagen såg jag ett inlägg på FB om att det pga återbud/skadad hund fanns en plats ledig på en kurs med Jenny Wibäck, som skrivit boken Starka tillsammans och driver företaget Lyckagård.

Temat för kursen var YES!lydnad, vilket väckte mitt intresse, och som tur var fanns även åhörarplatser kvar, så att jag fick stilla min nyfikenhet.

Kursen hölls på Vovverado utanför Varberg, och jag blev inte besviken! Sju ekipage drillades i korta pass i tävlingslydnad, och träningen gick i stort ut på att få hunden att tänka YES! till att få börja arbeta med matte, YES! till att gå in på en (ny) lydnadsplan och YES! till att få utföra ett ytterligare moment… Jag tyckte mycket om Jennys tänk kring hund och träning, och inte minst att hon också hänvisade till Kerstin Malms bok Tänk om jag kunde lyssna. Jag fick med mig en massa idéer och inspiration, samt en ny bok 🙂

3EE1662C-37BF-45EB-B10E-97C0C0F52793

Mina hundar fick vara med ute och var lika lugna som de brukar i dessa situationer.

9E06A04F-4AAD-4CE9-B8F4-7B712BFAB693

 

Snö, massor av snö!

Det snöade när vi vaknade idag – och fortsatte sedan att snöa precis hela dagen! Jag såg det som en skänk från ovan, för nu kunde jag säkra upp hela trädgården genom att skotta upp snödrivor längs hela stängslet, dvs täppa igen glipan mellan mark och stängsel – så nu är faktiskt trädgården hyfsat säker även för en liten vappe. Jag vill ju helst undvika att hon skapar dåliga vanor av att smita under stängslet nu när hon är liten, för det ökar risken för att hon fortsätter med det och lyckas hitta tekniker för att krångla sig ut även när hon är större. Det är ingen större trafik på vägen, men det är ändå inte säkert – plus, såklart – att det rör sig en hel del vilt runt trädgården som jag inte alltid har koll på, exempelvis om jag släpper ut hundarna för en sista kiss på kvällen. Så!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite svett och muskelarbete kostade det, men vad käckt det blev med skottad gräsmatta – jättebra med en yta att springa på utan att bli kall om magen också, för Femma. Även om hon verkar ha mycket mindre emot snö och kyla nu än för några få dagar sedan.

En lyckad inkallning i djup snö:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Meningen var att jag skulle ha åkt till pappa och firat hans födelsedag med lite god hämtmat och tårta idag – men jag bad att få komma i morgon, för det rapporterades om ett otal olyckor och avstängda vägar på grund av lastbilar och bussar som åkt av vägen på grund av väglaget… Nej tack, säger jag.

På eftermiddagen kom Delfi och Femma igång med kampandet i alla fall

och lite annat kul 🙂

 

Träningsfritt, var det tänkt

De senaste dagarna har jag haft besvär med en visdomstand. Inte första gången den krånglar. Eller egentligen är det ju inte själva tanden, utan pericoronit.

Men till slut fick jag nog, och igår lät jag tandläkaren – aka plågis – dra ut tanden. Och det var sannerligen plågsamt.

20170127_114602

Men så var det i alla fall gjort. Återstår en vecka med mina goda vänner Ibumetin och Panodil. Och inget ståhej på ett par dagar.

För att inte frestas att träna/busa/kampa med hundarna just idag åkte jag till Backamo, där Malins4tassar hade öppet hus med tipspromenad och fika. Perfekt för oss denna vilodag. Bra erbjudanden på privatlektioner och kurser fanns det också.

När vi ändå var på Backamo tog vi en promenad runt på området också.

20170128_140857

Detta bildspel kräver JavaScript.

Just som jag gick där och tänkte på hur perfekt det är för träning där på Backamo, så såg jag en kvinna vid en bil knäppa på sig dummyväst. Uppenbarligen skulle det bli retrieverträning.

Vi pratade lite och rätt vad det var bestämde vi att jag och Delfi skulle joina kvinnan och hennes flattetik för lite… träning.

Det var riktigt trevligt. Lugnt och bra träningspass för lilla Delfi.

Lilla och lilla, förresten. Hon fyller fyra år i morgon!!