Uncategorized

Plock-år i år

När regnet fullkomligt öser ner – och tydligen ska fortsätta med det större delen av dagen – kan man trösta sig med att det i alla fall är bra för svampen. Den som har fått värme och bara väntat på att få regn också. Nu kommer de nog att poppa upp som… svampar ur jorden. En del gula kantareller har redan kommit upp och jag har hittat grannarna i dikeskanterna plockandes de små godingarna. Men det är inte de gula kantarellerna jag väntar på i år.

Något annat vi har i massor i dikeskanterna i år är skogshallon. Jag har aldrig sett så mycket av dem här i Ranneberg, och på helt nya ställen också. Både grannarna och jag passar på och plockar; det finns för oss alla.

Mina smultronplantor har kommit igång ordentligt nu, och ger någon liten näve med bär om dagen. Sniglarna hinner inte fram innan jag skördar…

Salladssäsongen börjar gå mot sitt slut, och skörden blev god, även om jag gärna hade fortsatt skörda resten av sommaren. Några av salladskrukorna är inte helt uträknade – där kan det nog bli minst en skörd till -, men minst ett par av dem har jag tömt helt, då de angreps av mask. Tvi vale för att se gröna maskar sticka ut från mina salladsblad!

Det jag verkligen kan skörda mest av just nu är mina sockerärtor. Jag har sagt det förut, men de är verkligen roliga att odla, nästan från första början, eller i alla fall så snart de börjar klänga sig uppför vad de nu fått att klänga sig fast i. Sedan kommer de fina blommorna, de ser lite ut som luktärter, och efter blommorna kommer ärtskidorna. I år har dessa växter klarat sig från ohyra – ta i trä! – och jag skördar en 10-20 skidor om dagen sedan ett par dagar tillbaka. Och många på utväxt. Och nya blommor.

Blommor är också på g i några av mina krukor. Bara blommor, utan någon som helst nytta alls. Lite sådant vill man ju ha också.

Bakom huset har jordärtskocksplantorna växt sig över två meter höga, och nu kan jag inte binda upp dem mer, men jag hoppas det räcker så att de kan blomma på den höjden, och inte kräver tre meter, som jag har läst att de kan bli. Annars går det visst bra ändå, det är under marken det förhoppningsvis händer grejor… De ska ju ge bra skörd så länge de har plats att växa under jorden. Jag har sett bilder på plastkrukor som spräckts av växande jordärtskocka – det var därför jag valde att inte odla dem i kruka…

I skogen börjar det bli dags för blåbären. Eller: Jag har redan börjat plocka, men det är egentligen onödigt att börja innan alla är mogna – det blir mer jobb för mindre skörd. Förra året plockade jag inga blåbär alls, eftersom jag hade frysen full (och dessutom bytte till en mindre frys), men nu har jag använt en hel del blåbär till smoothies m.m. så i år är det dags igen. Själva plockandet är väl inget jag jublar över, men med en god podd att lyssna på, så går det an. De är goda att äta, i alla fall.

Även lingonförrådet behöver fyllas på i år, om det blir några. Men med dagens regn blir det säkert fart på dem med.

Smultronställe

Ett av mina käraste barndomsminnen – om inte det käraste, när jag nu tänkte efter… – är från huset i Floda, med den stora trädgården, med alla fruktträden och -buskarna. Vi hade päron, äpplen, hallon, rabarber, svarta och röda vinbär, bigarråer, plommon (Victoria, de godaste!)… och vi hade smultron.

Pappa tog hand om de svarta vinbären – oj, vad det plockades, i 10-litershinkar fastsatta i ett bälte runt midjan. Och det gjordes svartvinbärssaft i mängder. De röda vinbären var mammas gebiet och jag minns inte riktigt vad som gjordes med dem, gelé och kakor, kanske? Jag var ändå inte så förtjust i de röda vinbären.

Rabarbersoppa och rabarberkräm blev det också mycket av på somrarna, men i övrigt stod träden mest där och ropade på någon att komma och lätta deras börda. Den någon var jag; jag hörsammade dem så gärna. Omogen frukt gillade jag, och det spelade väl ingen roll vad de vuxna sa om ont i magen (vilket inte stämde) och att man skulle vänta tills frukten mognat… Fanns frukten inom räckhåll för en liten unge så fick den nog skylla sig själv.

Som den lilla ögontjänare jag var (busig, men bara i smyg) passade jag på om morgonen: Alla sov, jag var vaken – perfekt. Jag smög ut i trädgården, barfota i det blöta gräset, och gjorde min runda runt träd och buskar.

Och jag minns alldeles särskilt smultronen; känslan av att smyga runt i trädgården och hitta de mogna smultronen på de små plantorna. Någon gång fick jag för mig att trä dem på ett strå, det hade jag snappat upp någonstans, men det blev ju mest bara kladdigt. Nej, det bästa var att äta dem rakt av, bara. Snabbt och lätt.

Nu har jag mitt eget hus och min egen trädgård, och efter några års pysslande med försådd av smultronfrön som ska stå i kylskåp för att ta sig, fixande med smultronland och utplantering, så har jag mitt eget smultronställe att kolla av, precis när jag vill. Nu sparar jag dock ihop smultronen tills de räcker till en smoothie, även om ett och annat även måste ätas rakt av, bara för den rätta känslan.

Jag har mitt smultronställe på fler sätt. Det är otroligt lätt att bli hemmablind, men nu på sommaren, när jag ser bilder från packade solstränder så blir jag påmind om hur fruktansvärt glad jag är över att kunna ta hundarna och gå 10 minuter hemifrån – det klarar man även i 30-gradig värme – och gå ner till ”vår” sjö och bada. Helt ensamma för det mesta. Och vill jag vara extra säker på att få vara själv, så går vi 10 minuter till. Snacka om smultronställe.

En fastighetsmäklare hör av sig till mig då och då och undrar om jag vill flytta (ja, så säger han ju inte, men det är det han undrar), och jag har börjat säga att om han hittar mig ett mindre hus än det här, med det här läget som jag har nu, så absolut! Och han skickar mig det ena förslaget efter det andra. Det är hus i tätbebyggelse (nej tack), det är ruckel, förlåt, jag menar ”charmiga hus som behöver lite kärlek” (nej tack), det är hus vid stora, vältrafikerade vägar (nej tack!)…

Det ska väl sägas att jag inte trodde att jag skulle bli kvar här i sju år (firade sju år som husägare i mitten av juni), men då hade jag inte heller upptäckt alla fördelar med huset än, stressade mest över allt som kan gå sönder i ett hus… och så är det ju, men fördelarna överväger helt klart.

Lite jobb är det också, om man vill. Jag har ju valt att fortsätta klippa gräset själv, utan robotklippare. Bra motion! Och idag fick jag ett riktigt rejält ”gym-pass” helt gratis, när jag körde, bar och staplade en ansenlig mängd ved (16-17 skottkärror = ca 65 kassar) som legat ute och torkat några veckor. Det kan vara så att jag köpt lite väl mycket ved i år, men den lär ju gå åt så småningom. Och många ”gym-pass” lär det bli.

Och ja, detta gjordes i 30-gradig värme, så gissa om det var skönt att efteråt kunna gå ner till sjön och ta ett dopp. Tror det blivit dags för ett dopp igen, faktiskt.

Summer Camp is over

Löparskolan jag gick kallades så: Summer Camp. Fyra veckor, fyra gemensamma löparpass och däremellan åtta online-pass med bl.a. intervall- och posturalträning. Jag är verkligen glad att jag anmälde mig, det var supertrevligt och jag fick med mig många bra tekniktips – som vi övade på under de gemensamma passen, med tränare som kollade och rättade. Mycket bra!

Jag gillade också att få tillfälle att kolla in de andra löparnas utrustning – jag fick tipset som ledde fram till mina nya trailskor, som jag är supernöjd med. Och lite annat som också står på min villhöver-lista nu…

Sista tillfället körde vi intervaller på tre olika stationer: uppförsbacke, teknik och hastighet. Som vanligt hade vi tur med vädret, vilket passade extra bra den här gången, då vi avslutade hela kursen med att gå – springa, menar jag! – ner och äta glass vid Bohus fästning.

Nu är frågan om jag ska anmäla till höstkursen också. Det finns att antal argument för nej (Betala kurs och bensin för att springa? Behöva passa tid för att springa? Finns annan kurs på lite närmare håll, men är den lika bra? Kommer jag att vilja springa i ur och skur till hösten? Förstör tekniken glädjen i att springa?) och minst lika många för ja (Trevligt! Socialt! Bra att förbättra tekniken. Nyttigt att ”tvingas” springa i alla väder. Bra att göra något icke-hundigt.). Tja, jag har några veckor på mig att fundera.

Hör folkets jubel

Den här helgen var det dags för nästa digitala lopp med Upp och hoppa/Sund med hund och appen RaceONE. Det passar mig perfekt att slippa åka långt eller in till stan (Slottsskogen eller liknande) för att springa och trängas med folk… Hu, nej jag springer hellre här under min kork-ek, eller i alla fall på min vanliga runda.

Jag hade ju siktat på att springa 7,5 km den här gången och den distansen hade jag kommit upp i redan för flera veckor sedan, men däremellan har jag haft lite strul med ett knä, men det verkade bara vara en liten överansträngning, troligtvis efter ett trail-pass, som är kortare, men mycket jobbigare för knäna.

Hur som helst anmälde jag mig sent till loppet, men var helt bekväm med att springa 7,5 km. Jag hade sett att vid förra tillfället- i maj – var det bara EN person som sprang 7,5 km, så jag försökte att ragga lite fler deltagare. Än så länge är vi två som har sprungit den sträckan; betydligt fler väljer 5 km, även några som springer på riktigt bra tider. I det här loppet har ingen sprungit en mil (än så länge, med halva söndagen kvar), som ska bli min nästa distans, är det tänkt. Typ nästa år…

Nu sprang Femma och jag i alla fall denna distans, och hamnade på medeltiden 5:51 min/km, vilket jag är riktigt nöjd med (är nöjd med allt under 6 min/km. Och ja, jag fick höra folkets jubel när jag korsade ”mållinjen” – bara det är ju klart värt de 40:- det kostar att delta.

Odling

Även i år odlar jag lite, mest i krukor. I år övervägde starkt att skaffa pallkragar, som alla andra, men nej, det fick bli ännu ett år med krukor – och så har jag byggt ut det lilla landet på baksidan av huset. Smultronplantorna frodas där, men har nu fått sällskap av fyra jordärtskocksplantor som jag hämtade hos en kvinna i Älvängen (som jag kom i kontakt med i vintras när hon ville skänka förnödenheter till Ukraina och jag körde dem till insamlingsplatsen).

Jag satte även ut ett par förodlade persiljeplantor, plus en timjan och en oregano (de senare fick jag också av kvinnan i Älvängen), men en skogssnigel – jag såg den skyldige när hen mätt och belåten sniglade sig därifrån – glufsade i sig all utväxt persilja och en del av oreganon, så dem räddade jag ner i en kruka istället. Där har de tagit sig bra.

Mest odlar jag basilika, men den får stå kvar inomhus, liksom förra året. Året dessförinnan blev jag av med nästan hela basilikaodlingen till några hungriga fjärilslarver.

Jag valde att inte ha några tomatplantor i år, då jag tycker de ger för lite utdelning i förhållande till vattnandet och övriga pysslet med dem.

Däremot blir det mycket sallad! Isbergssallad och plock–sallat ger bra utdelning. Och så gör jag ett nytt försök med mina sockerärtor, som är så roliga att se växa och slingra sig runt gallret, och de gav i alla fall lite skörd förra året, innan även de blev attackerade av fjärilslarver.

Därutöver en del persilja, lite dill och gräslök. Och lite blommor; jag köper fortfarande inga färdiga prydnadsblommor.

Midsommar

Klockan är 6 och det är 19 grader i skuggan. Då är det skönt!

Vilken otroligt vacker midsommarafton vi fick! Det kanske Sverige hade förtjänat, efter alla småkalla, blåsiga, instabila eller rent av regniga midsommar. Vilken makalös tur, bara, att vädret slår om just på midsommar. Vi hade 9 grader natten till midsommarafton, 18 grader natten till midsommardagen…

Nya terränglöpningsskor, ursköna!

Jag inledde midsommarafton med trail-löpning runt Kroksjön med Femma (Delfi slipper fortfarande, men jag funderar på att se om hon gillar trail-löpningen bättre), fram på dagen åkte jag till pappa och åt lite midsommarmat och spelade kort, och till sist gick hundarna och jag runt Kroksjön (i värmen, ja, men då tog jag bilen upp till sjön), med ett långt stopp för bad.

Både Femma och jag har inlett badsäsongen (för några dagar sedan) – och när vi väl kommer igång… Då badar vi gärna och mycket! Man kan faktiskt inte anklaga Femma för att inte ha vattenpassion, men hon råkar samtidigt ha tendens till både vattensvans och urinvägsinfektion (av det senare har hon redan dragit på sig en under försommaren, när hon började sin plask-säsong, där hon står i vattenbrynet och plaskar med tassarna, något hon gjort sedan hon var valp.

Alla som någon gång dragits med urinvägsinfektion (vilket jag har, bara två gånger i mitt liv, men det räcker för att veta) vet hur jobbigt det är och hur man gärna blir försiktig med att gå i kallt vatten, och hur man kan bli fysiskt påmind om att inte gå i kallt vatten, bara av att tänka på det. Så jag klandrar inte Femma för hennes avhållsamhet så lönge vattnet är kallt, och låter henne bestämma helt själv när badsäsongen ska börja – och sluta – för hennes del. Och nu har den alltså börjat, med besked.

Vi låg i vattnet och simmade länge och väl, alla tre, sedan satt vi på en skuggig klippa och chillade ett tag. Skuggig klippa, därför att (nästan) alla de soliga, bra klipporna var upptagna. Men det var också skönare i skuggan; det var trots allt fortfarande 29 grader ute.

Nu är det som sagt midsommardag och det verkar bli ännu en riktigt varm vacker dag. Tack, jag njuter!

Blommor gör sig bäst i naturen, där de får sprida sina frön.

Kärt återseende, Prins Bertils stig

Ändå sedan jag hittade dit för första gången, förra försommaren, visste jag att jag måste dit igen, till Prins Bertils stig i Halmstad. Jag hade ju börjat på mitten och gått en stor del av sträcka söderut, men bara nafsat lite på sträckan norrut därifrån. Nu i år har jag inväntat varmt sommarväder m.m. för att åka dit igen, men nu var det i alla fall vackert väder och jag var ändå i krokarna, så efter tävlingen i Falkenberg åkte vi ännu längre söderut för den här utflykten. Och så fint det var!

Den här gången gick vi alltså norrut, förbi fina Tylösand. Det var faktiskt allra första gången jag såg denna fina strand, som är fyra kilometer lång och rikskänd, inte minst tack vare Per Gessle och Gyllene Tider.

Efter Tyludden gick vi längs stranden, men bakom sanddynerna (vilket var skönt eftersom det blåste rejält västerifrån, och vi hade annars fått rejält med sand i ögonen…), och därefter vek stigen av in genom lummig skog, längs en liten å/större bäck där hundarna drack och badade. Sedan kom vi förbi en stor golfbana, och jag förundrades över att man kan tycka det är kul att hänga på en kortklippt golfbana och slå på en liten boll. Det är ju så mycket lättare att förstå nöjet i att stå ute på stora fält – i högt gräs – och skicka (olydiga) hundar för att hämta tygpåsar… Absolut.

Vi gick inte till slutet av Prins Bertils stig åt det här hållet, heller, då jag valde att vända för Delfis skull. Vi skulle ju tillbaka också. På tillbakavägen mötte vi faktiskt, tro det eller ej, Per Gessle och hans fru Åsa. Honom kände jag ju igen, trots solglasögonen, och den sista osäkerheten försvann när jag googlade hans fru. Jag hade hälsat på dem ”hej-hej” som jag brukar med dem jag möter, och hon hade hälsat tillbaka. Per såg lite rädd ut, jag kan tänka mig att han tänkte ”åh nej, nu blir det till att ta selfie” eller nå’t. Men nej, jag var så snäll så, och tog inte ens ett kort bakifrån, även om jag var frestad…

Efter promenaden hämtade jag en flaska alkoholfritt vin, kylt tack vare kylväska i bilen, och så satt jag med mina hundar uppe på Tyluddens klippor och tittade ut över havet någon timme, innan vi åkte hemåt. Så nöjd med min planering och med dagen, hundarna och livet.

Komma längre med mindre

Jag har hittat mitt knep för att sänka bensinförbrukningen, och det är att välja vägar som är kortare men tar längre tid pga hastighetsbegränsningen, alternativt håller jag själv 90 oavsett om man får köra 100 eller mer. Det känns riktigt bra och ger verkligen effekt på förbrukningen, och tidsmässigt gjorde det exempelvis gårdagens resa hem från Halmstad, som skulle ha tagit 2:15, cirka 20 minuter längre. Det är det värt. Exakt hur mycket bensin det sparade vet jag ju inte, men uppoffringen är inte heller särskilt stor från min sida. Jag trivs med att ”puttra” fram i 90 och se alla stressade köra förbi. Och nej, jag utgör inget hinder på motorvägen, särskilt inte på en lördag.

Minska farten och bränsleförbrukningen.

Lite fler tips om sparsam körning.

Sedan är jag såklart också nöjd med att jag valde en mindre bil vid det senaste bilköpet. Självklart var det en ekonomisk fråga redan då, men det har blivit ännu mer ekonomiskt vettigt nu, med rådande bränslepriser.

SGL novice i Falkenberg

Jag ångrade mig redan dagen före tävlingen. Ja, inte ångrade jag att vi skulle dit, men jag ångrade mitt senaste blogginlägg, det där om ”gåshud” och ”invänta vidare instruktioner”… Vi hade nämligen ett träningspass i högt gräs på fredagen som inte gav någon gåshud alls, faktiskt. Vissa saker funkade bra, men mycket strulade. Det sägs att man inte ska gå ut och träna dagen innan tävling/prov, men samtidigt var jag då i alla fall lite mentalt förberedd när vi kom till provmarken på lördagen och jag insåg att dagens tävling skulle gå i… högt gräs.

Tävlingen var ett mocktrial i novice-klass, antagligen det sista som SGL anordnar i västra distriktet i år, och detta hölls i Falkenberg. Från början skulle det hållas i Gråbo, så jag hade sett fram emot en helhelg med SGL, och antingen starta eller vara funkis på söndagen. Men nu blev det bara start på lördagen istället; bensinpriserna, ni vet… (Det får bli ett eget inlägg om bensinförbrukning.)

Som vanligt var det trevlig att komma till provplatsen och mingla lite med folk man bara träffar vid dessa tillfällen. Fantastiskt ställe var vi på också; Hjuleberg, jag har varit där förut.

Vi åkte ut till själva provmarken, och ställde upp på linjen i det halv-höga gräset. Nu skriver jag halv-höga, för jag har sett hur högt gräset var för dem som tävlade i Open på söndagen, och det gräset var högt! Allt är som bekant relativt… och våra hundar hade i alla fall chans att se och bli sedda i gräset.

Femma och jag hade ett ganska högt startnummer och fick börja gå i galleriet den här gången.

Femmas första apport var en markering hon hade sett (dock inte nedslagsplatsen pga ni-vet-vad), men på långt håll och från fel sida av linjen, så vi blev flyttade till annat ställe – närmare – innan jag fick skicka henne. Jag fick en anvisning som om den var blind, men hade också hyfsat bra koll själv. Femma tog min linje, mitt stopp och mitt tecken med söksignal åt höger, var dessutom rätt i vind, så hon fick snart apporten i näsan. Yes! Där funkade allt; min avståndsbedömning var rätt och Femma och jag arbetade ihop. Bra! Men…

Nästa apport var en markering som hunden före oss skulle ha hämtat, men den tog en blind som var utlagd inte så långt därifrån, och den bedömdes ha legat i samma område. Så när Femma skulle hämta in sin – som skulle ha varit den blinda – så var det istället markeringen. Detta visste jag, och jag tyckte jag hade koll på var den landat. Men när jag skickade ut Femma dit hamnade Femma i vittringen från den hämtade dummyn, och den låg tillräckligt långt ifrån den som var kvar för att inte få vind på den – på grund av, det höga gräset.

Och! Femma var olydig. Jag hörde mig själv upprepa många av mina visselsignaler, andra gången med lite mer tryck, sådär så att det nästan kommer ut luft på sidorna. Det är aldrig ett bra tecken, haha. Det var ändå något som var lite kul att se, och det var att Femma verkligen, verkligen ville hitta, det var inget lojt, hjälpsökande arbete, tvärtom blev hon faktiskt lite för självständig, och det, ja men det är väl något jag önskat se mer av hos henne, så: varsågod, nu har jag min självständiga, olydiga hund! Eller, som en kompis sa: Femma har tagit av sig den plisserade kjolen och dragit på sig den svarta skinnkjolen…

Femma hittade aldrig den där dummyn, och vi fick ändå hålla på ett tag. Och ska jag vara helt ärlig så hade jag med facit i hand inte riktig koll på var apporten låg ändå. Påföljande hund hittade den inte heller, men den tredje hunden eye-wipade oss genom att hitta den. Inte långt därifrån, men tydligen tillräckligt. Ute var vi!

I gallerian anslöt vi oss till ett gäng som också åkt ut, och stämningen var riktigt god, som det brukar. Det frågades och diskuterades om varandras apporter, särskilt den vi åkt ut på, och även de(n) vi ev. hunnit hämta in dessförinnan. Ofta har ju alla har sett allt, men från andra vinklar etc.

Provet höll inte på så hemskt mycket längre innan det bara var två hundar kvar, och en vinnare kunde koras, mycket välförtjänt! Så kul och så inspirerande det är att se hundar som är så väl genomarbetade att exempelvis lite högt gräs inte alls bekommer dem – nej, varför skulle det det? Hem och träna!

Ett av de där passen

Ännu ett av de ”måsten” som man får till sig ibland är att man måste vara disciplinerad för att komma någonstans med sin hund. Träna varje dag. Planera, strukturera, analysera – helst på papper. Så kanske det är, det kanske är det som skiljer agnarna från vetet. Men samtidigt: Gäääsp! Nu har jag i och för sig börjat skriva träningsdagbok och hållit igång den i snart två år (till hösten). Men det är mer ett sätt att komma ihåg vad vi gjort, och så ser man också om man inte skrivit i den på ett tag… Då har vi antagligen inte heller tränat på ett tag, så det är läge för skärpning!

Jag skriver inga långa analyser, bara väldigt kortfattat vad vi gjorde och hur det gick eller kändes. Fyller i väder och temperatur ibland. Men det roligaste med träningsdagboken är att – eftersom jag använder en som sträcker sig över fem år, och varje sida täcker ett och samma datum för fem olika år – där kan jag se vad vi tränade på för ett år sedan, två år sedan etc. Jag påminns om träningar vi varit på, strategier vi provat. Delfi har sin dagbok, och Femma har sin.

Igår avslutade jag hundarnas dagboksanteckning med ”SUPER!” Och ”Duktig!” Vi tränade markeringar och blinds i hyfsat svår – väldigt slyig – terräng, och jag var verkligen nöjd med det jag fick se. Delfi har blivit så mycket bättre på att använda näsan och släppa störningar. Och Femma, som aldrig haft svårt för att släppa störningar eller använda näsan… hon har verkligen taggat till och har fattat att bästa sättet att hitta den underbara tennisbollen är att gå dit matte pekar och sedan följa vidare instruktioner. .. Lite gåshud på det, faktiskt. Det är nog bra att vi snart ska ut och tävla igen, så att jag kommer ner på jorden igen…

Jag fick förresten se Femmas duktiga kullbror Poppe in action på träning häromdagen, med sin duktiga förare Elisabeth. Poppe, som bara är en etta (numera excellent) ifrån att bli jaktchampion på b-prov. Grymt jobbat – och det var verkligen kul att se honom jobba. Fiiina långa linjer genom klurig terräng. Undrar om Femma också blev inspirerad, för hon skötte sig också väldigt bra på den träningen. Men som sagt, det är lätt att snacka om man inte ger sig ut och prövar hunden i skarpt (skarpare) läge – när nerver och störningar är på en helt annan nivå. Det är lätt att snacka om gåshud och fantastiska hundar när man tränar på sin egen kammare… Därför gillar jag att komma ut och tävla då och då.