Uncategorized

En känsla av eufori

Igår kväll var i och för sig sval, men tillräckligt fin för att jag skulle vilja sitta ute på altanen och njuta av tystnaden och utsikten över ängarna – och känslan av eufori. Den känslan som var det sista jag förnam innan jag somnade med näsan mot Femmas nacke och, om inte det allra första, så närapå det första jag tänkte på när jag vaknade idag.

Det trista med att vara ensam – riktigt ensam – är att inte ha någon att dela den glädjen – euforin, var det! – med. Vad har jag, mer än en blogg, och kommer någon som läser ens känna den minsta glädje över det jag skriver? Jag låter bli att svara på den frågan. Men! Det är min blogg och jag gråter om jag vill och jag uttrycker min eufori om jag vill.

För igår var hon en stjärna, min lilla Femma. Hon är alltid en högt älskad hund, precis som Delfi. Men igår var hon inte bara älskad, utan hon var tamejfan bäst i hela världen. Jag var inte så dum, jag heller, faktiskt, för vi kom över en hög tröskel tillsammans. Hon gjorde grovjobbet, det var hon som hade tröskeln framför sig, men jag var där och stöttade precis lagom för att hon skulle ta sig över och landa på fötterna/tassarna på andra sidan.

Bakgrund: Förra sommaren blev Femma stucken  av en geting precis när vi hämtade träningsvilt – där började hennes fobi för getingar och under en period ville hon inte heller ha med vilt att göra…! I synnerhet inte trut, som hon fick i uppgift att apportera precis efter att det hade hänt – utan att jag hade lagt märke till det – men det färgade även av sig på resten av viltet.

Hon hade inga som helst problem med något vilt före den där händelsen, och det var i alla fall skönt att veta. Hon hade också vid ett kurstillfälle under sommaren visat sig kunna ta duva (men inte and), men hon hade svårt att leverera den till mig, så hon hade helt uppenbart kopplat ihop mig också i den där kedjan: matte-vilt-geting-ont! Under en period efter detta var jag riktigt rädd själv för att ta fram vilt och träna med det – jag visste att jag skulle behöva övertala Femma att vilt inte är farligt, men hur? Särskilt som jag själv också fanns med i ekvationen…

Så småningom hittade jag verktygen – jag hade haft dem, men utvecklat dem efterhand och kunde ta med dem ut i skogen med ett par-tre vilt i taget. När jag väl provade på det sättet gick det förvånansvärt snabbt. Hon plockade snart in sök med alla sorters vilt, och apporterade dem även i vatten.

Då var vi redan en bra bit in i oktober – och bara några dagar senare bestämde Femma att badsäsongen var över. Jag försökte då övertyga henne om att den inte var slut – jag hade nämligen anmält henne till ett b-prov och såg ju hur Piaf och Delfi fortfarande badade under varje promenad… Men Femma hade bestämt sig och nu var matte bara dum i huvudet som försökte få lilla labbeflickan att ändra sig.

Det märkte jag när årets badsäsong började. Det har jag skrivit om i tidigare inlägg; det var det där med igångarna i vattnet.

Alltså har vi badat, Femma och jag. Hon har fått bestämma själv om och när hon ska bada och hon har självklart fått gå upp när hon velat – men jag har även lagt in lite väl avvägd övertalning också.

Viltet har legat och väntat i frysen fram tills nu för några dagar sedan, och Femmas reaktion när jag plockade fram det var inte särskilt upplyftande – hon verkade ha glömt att hon hade kommit över den tröskeln redan… Kvällen innan det var dags för träningen med vilt fick Femma därför ta in ett stort sök med fjäderförsedda dummies, och det var i alla fall upplyftande! Swisch-swisch, bara, så var allt inne!

Så när vi tog med oss viltet ut i skogen nästa morgon var det med en bra känsla, särskilt som Femma skuttade glatt runt mina fötter. Ett vilt fick jag truga henne lite för att ta, men det gick snabbt över. Jag lade ut ett stort sök medan hon väntade bakom ett buskage, och sedan hämtade hon in det i flygande fläng. Den sista, en liten, liten rapphöna som hamnat i tätt blåbärsris, fick hon jobba lite för att få in, men det var bara nyttigt, eftersom hon inte gav sig utan fick hem den.

Men… jag hade visst glömt (”glömt”??) att tina en trut… Ingen ro innan vi kan bocka av truten! Igår hade vi alltså även en trut med oss ut, och planen var att – om det kändes bra – även apportera vilt i vatten. Attityden var återigen positiv runt mina fötter när vi gick mot dagens träningsplats, men när jag plockade fram truten gick den positiva attityden över i ”åh nej, inte den fula pippin…”. Nu var det dags för min stora prövning – nu gällde det för mig att pusha lagom mycket. Precis som jag tränat vid vattnet fick jag sätta in den väl avvägda övertalningen som får henne att vilja, våga – vinna! Och vann, det gjorde hon. Hon övervann den negativa känslan för truten, och inför mina ögon övergick känslan till stolthet när hon fick bära den, springa med den, leverera den…

Eftersom Femma älskar de stora söken lade jag strax ut ett stort sök – antalet vilt var bara fem, och området var stort, och närmast i söket låg – tadaaa! – truten.

Ojoj, vad Femma ville kasta sig ut i söket, och första viltet som hon tog in var: truten. Därmed var hon över den tröskeln.

Vi knatade ner till vattnet; nu återstod den där tröskeln, också. Jag körde ett par apporteringar från vattenbrynet, men innan vi var klara hade Femma apporterat både and och trut i vattnet – utan något trugande från mig – och levererat dem fint i hand! Halleluja!

På vägen mot bilen träffade jag ett par som också var där och tränade hund, och när de frågade hur det hade gått svarade jag ”jodå, jag är nöjd”. Haha, var inte det dagens underdrift!

Back to basics

Femmas träning den senaste veckan har präglats av grundträning. De dagar då det var badväder såg jag till tv få minst ett vattenpass ensam med Femma – och snart hade vi fått ordning på avlämningarna vid vattnet igen. Däremot är hon fortfarande tveksam till att kasta sig ut för vattenmarkeringar om hon inte redan är i vattnet. Vi jobbar vidare på att få upp suget efter apporten och som det är nu älskar hon  åtminstone att jaga apporten i vattnet. Hon simmar också rätt långt ut för att hämta den stående dummyn i vattnet (ibland simmar jag ut med den för att få ut den längre än jag kan kasta), men det är nästan märkligt så oberörd hon är av att höra en dummy/boll plaska i vattnet när hon själv är på land.

Ett par gånger när vi var nere och badade dök det typiskt nog upp en geting (eller liknande) och det gynnade knappast Femmas badlust… Men vi har sluppit sådant några gånger nu, och jag märker även hemmavid att hon är mindre känslig när det kommer flugor, trollsländor och annat. ALLT är inte ”getingar” längre och får henne inte att ”frysa” eller fly.

20200623_132457

Oliver Kirallys The Balance gav mig inspiration att backa bandet med Femmas linjetag (har ju dessutom ett ”nytt” kommando att befästa), så vi har kört minst ett kort pass om dagen på fotbollsplanen. Tänker ofta på hur lyxigt vi har det med en fotbollsplan som underhålls väldigt väl och där vi får lov att vara utan sura miner från någon.

Där har vi kört riktiga basic-övningar och både Femma och jag tycker det är riktigt kul!

Igår var vi på Kopparhults markerings-workshop, och den största läxan jag fick med mig var det där med att kunna markera själv… Vi fick prova att markera sex kastade bollar ute på en äng – för mig var det totalstopp efter tre, möjligen fyra.

Jag är annars grymt nöjd med hur Femma hanterar väntan på kurs numera – jag är mycket sämre på att bara vara passiv och inte börja fotografera osv.

Ännu mer nöjd var jag då jag såg henne snappa efter flugor!

Delfi får fortfarande inte någon fartig träning, men får åtminstone hänga med på promenaderna – i koppel – och så fortsätter hon sin behandling hos Redog.

20200618_152953

Hoppas verkligen att hon får börja träna igen, för vi hade riktigt roliga dirigeringspass i början av sommaren.

20200620_115006

Fröken Femmas känsla för vatten

När Femma var valp/unghund hörde jag en retrievertränare berätta att när hen har en valp/unghund badar hen varje dag med hunden, för att få huden att känna sig riktigt bekväm i vatten. Varje dag under sommaren, alltså, men jag har för mig att det även kunde inbegripa våtdräkt. Jag tänkte något i stil med ”ska det verkligen vara nödvändigt – med en retriever?”. Nu, två år senare, kan jag säga att jag aldrig har badat så mycket (utomhus) som de senaste somrarna – delvis på grund av att badtemperaturerna varit okej även för en badkruka, men bara delvis. Femma är underbar på så många sätt och (vägrar säga ”men”) ger mig även lite kluriga utmaningar, som linjerna, getingfobin och hennes känsla för vatten, som känns lite ovanligt sval för att vara en retriever.

Hon går i och för sig gärna ut och plaskar i vattnet hyfsat tidigt på våren – men att simma i kallt vatten (som flattarna gladeligen gör) skulle inte falla henne in. Hennes temperaturgräns för när det känns okej att simma verkar otroligt nog vara ungefär samma som min…! (I alla fall i början av badsäsongen.)

Och hon simmar helt klart mest när jag också går i vattnet, då kastar hon sig i plurret, simmar gärna med mig och ligger i både länge och väl. Simtekniken är det inte heller något fel på – utom när hon då och då leker och plaskar med framtassarna. Men när hon vill komma fram snabbt simmar hon som en liten gudinna.

Länge och väl kan hon ligga i, som sagt – men när hon väl avslutat badningen, då vill hon väldigt gärna bli torkad. Jag har då aldrig tidigare haft med mig handduk ut för att torka hundarna efter ett högsommar-bad… men nu får det bli så.

Det är helt enkelt tydligt att Femma inte gillar att bli/vara kall. Redan de första dagarna hon var hos mig, i februari 2018, visade hon det tydligt genom att, så fort hon kissat ute i snön, springa och sätta sig vid dörren för att bli insläppt – trots att övriga flocken roade sig i snön!

I slutet av förra säsongen var det också väldigt tydligt när hon tyckte att badsäsongen var slut – det var i och för sig slutet av oktober.

Men nu är vi igång igen!

FB_IMG_1592369462838

Däremot är hon inte helt bekväm med att hoppa i för att hämta en dummy eller boll – kastar jag en boll några få meter ut i vattnet är risken stor att hon vägrar hämta den. Och om hon hämtar den är det lite si och så med avlämningen, vilket hon inte har det minsta problem med vid landapportering.  När hon kommer upp ur vattnet är hennes prioritering helt enkelt att skaka av sig vattnet i pälsen, och då får jag köra ”handbollsräddningar” om jag vill få bollen i hand innan hon ruskar sig… Så vill jag självklart inte ha det. Däremot vill jag inte heller tvinga henne att stå ut med kylan, om hon nu tycker den är jobbig. Då lär jag henne hellre att snabbt som sjutton lämna av och därefter få klarsignal att skaka sig.

Igår gick bara Femma och jag ner till sjön (Delfi ska helst inte simma i det här skedet av Redog-behandlingen) och nu hade jag med mig en lite extra rolig vatten-dummy (en som syns bra och dessutom ställer sig upp i vattnet). Vi gav oss ut i vattnet tillsammans och Femma fick hämta dummyn och leverera till mig i vattnet för att sedan få ett nytt kast. Jag var riktigt nöjd med hennes attityd, och nu verkade det vara helt okej att jobba vidare utan att gå upp ruska sig. Närhelst hon ville fick hon såklart gå upp på klippan, exempelvis om hon fått vatten i öron eller vrångstrupe, men sedan kastade hon sig ut igen. Vi körde även markeringar upp på land med leverering till mig i vattnet. Och så busade vi lite allmänt. Hon kändes helt klart bekväm i vattnet – då hade vi dessutom en vind som gav oss lite vågor i vattnet, men det bekom henne inte.

Men efteråt, då ville hon ha sin torkning…

Rehab

Delfi blev bra från sin hälta för några veckor sedan, men när den kom tillbaka alltför snart igen tog jag henne till Redog Göteborg för en genomgång av Beatha. Nu blir det rehab några veckor, med koppelpromenader, för min lilla tok-flatte.

20200609_061428

Hon har den senaste veckan fått aktivering genom att få leta upp sin frukost och middag på gräsmattan, det älskar hon. Men igår fick hon även ta ett fältspår – eftersom hon går så lugnt tyckte jag det borde gå bra. Tennisbollar fick hon hitta, men hon bara tog dem och ville spåra vidare med tennisbollen i munnen…

Femma har fått korta träningspass med pinnar på fotbollsplanen för att träna sid-dirrar, och det är kul att se att hon gått från att vara lite tveksam i början (särskilt i början av varje pass) till att verkligen gilla pinn-träningen och ha ganska höga förväntningar redan från början. Jag älskar när hon viftar med hela sin lilla labbe-kropp! När det inte varit för varmt och Femma inte varit för trött, så har vi även passat på att köra lite lydnad på fotbollsplanen – lite bakdelskontroll, korta men roliga fotgåenden, inkallning, apportering kör vi mest. Och så har vi börjat med kryp… vem vet om vi någon gång i framtiden kommer till någon klass där vi får användning för det, men hon tycker det är kul att träna det, så…!

Jag är osäker på om hon saknar Piaf, eller om det är en släng av skendräktighet jag märker hos henne – men hon är dels ovanligt trött, dels ännu mer kontaktsökande än vanligt.

Igår var vi på Kopparhult och tränade med det supertrevliga golden-gänget igen. Det var sista gången för den här ”terminen” och alla verkade väldigt nöjda med att vi fortsätter en termin till med samma grupp.

Så här i sommartid märker jag att jag har allt mindre motivation att skriva i bloggen – så det blir väl som vanligt lite bildinlägg och sammanfattningar då och då. Önskar alla en fin sommar och njut av era hundar. Vi har dem bara till låns.

 

 

 

 

Boll-Kalle

Min apport-kastare och jag var inte kompisar senast jag använde den, men jag har hela tiden anat att problemet egentligen var skotten. Ena gången sa det *plopp* och bollen/apporten landade framför mina fötter, andra gången smällde det till med en rekyl så jag nästan flög baklänges… Jätteläskigt – eller perfekt, om man vill utveckla skotträdsla. Men på Kopparhult senast var det ju så kul att få hämta boll-kastar-bollar, tyckte Femma, så jag köpte en låda med skott på stället och igår var det dags att damma av vår egen Boll-Kalle här hemma.

Det var bara Femma som fick hänga med ut, eftersom både Delfi, men framför allt Piaf riskerar att sitta och pipa, och det förstör den goa känslan för mig…

Varvade mellan direktskick på markeringarna, och fördröjningar med skick till tidigare utlagda dummies (vid vita pinnar) före skicket på markeringen. Även två pinn-skick före markeringen. Alltså, detta träningspass var SÅ kul! Och Femmas ut-skick funkar igen! Inga konstigheter alls att vända bort från markeringen och ta ut-tecknet i full fart.

Provade även en markering mellan de båda pinnarna – de stod ganska brett isär, ska sägas, från där vi stod, så vinkeln blev väl ungefär 45/2=22,5 grader. Men inte så illa ändå, tycker jag – och klappar mig själv lite på axeln som vågar prova! Markeringen faller, dummy vid pinne hämtas, markering hämtas. Pang-pang-pang. Var jag missnöjd med något? Nej, inte ett enda dugg… Och avslutade med ett par långa sid-dirrar till pinnarna när ändå självförtroendet var på topp!

Inte alltid på spåret

Detta med att se hundarna gå spår kan nog bli lätt beroendeframkallande – det är verkligen spännande att se om och hur hunden reder ut olika svårigheter. Igår fick Femma och Delfi varsitt fullängdsspår och Piaf fick ett kort spår, och Femma var sämst i klassen!? Iofs tog hon 95% av spåret som på räls, som vanligt, men på just en sträcka där hon slarvat och hamnat fel låg en pinne, som vi därmed inte fick med oss hem. En annan pinne fick hon med sig trots att hon inte var i spåret då heller, men tydligen är motivationen stor hos henne att få med sig pinnen om hon känner av den, det var riktigt positivt att se… Men sedan var hon då uppenbarligen för långt ifrån när vi passerade nästa pinne… Men det var väl bra, för det visar att vi har något att jobba med, och det är noggrannheten. Jag kör ju redan med lite längre liggtid än man behöver ha för appellklass, men vi kanske behöver köra flera timmars liggtid för att Femma ska få ner nosen och anstränga sig lite…

Delfi fick sitt spår över ett hygge och tog det så samlat och fint som hon brukar. Hon verkar gå på spårkärnan trots den korta liggtiden. Hon tar sig också tid att sniffa på buskar och grenar som jag antagligen har gått emot vid spårläggningen.

Piaf var också jätteduktig och bör faktiskt få längre spår, hon med! Synd att det inte är lika roligt att lägga spår som att gå dem med hundarna…!

På tu man tass

De senaste dagarna har både Delfi och Piaf fått nöja sig med korta promenader – Piaf har också stoppat i sig något olämpligt ute och fått leva på skonkost… tråkigt, men hon verkar faktiskt ha varit hyfsat nöjd med att få vila. Till skillnad från Delfi, men hon måste vila sitt högerben lite till.

Nu gjorde det inte något att Femma och jag fick lite extra tid på tu man tass. Vi har gått våra promenader och tränat utan flattarna, och jag ska inte hymla med att det var riktigt mysigt som omväxling. Jag älskar hela min flock och att ha dem alla tre omkring mig – ju mer desto bättre! Men när jag tänker efter kan jag inte ens minnas när Femma senast fick en egen långpromenad, och det är nog inte helt fel för henne att vara utan sina flocksystrar ibland.

Jag har passat på att stoppa in mer träning under de här promenaderna. Inte för att det är direkt svårt när de andra är med, men det är ändå skillnad mot när man bara har en hund. Ingen hund som hetsar upp sig i onödan när jag tar fram dummy eller boll.

Femma har fått backa tillbaka till de gamla raka skicken på skogsvägens raka sträckor, för att påminnas om att det inte är något konstigt med vanliga, simpla linjetag…! Jag vill ha tillbaka mina ut-skick! Och igår tog vi med oss de ny-gamla skicken ut på ängen igen, och det gick så bra, så. (Vi får väl se om vi har dem med oss till Kopparhult nästa gång, också…)

En hel del markeringar kör vi också, det är ju så himla kul, och jag njuter av att se hur Femma löser dem, även när de tunga snörbollarna sjunkit ner i mossa eller blåbärsris. Lilla damens självförtroende växer.

20200506_190821

Även under de rena promenaderna är det lite extra mysigt att gå med en hund. Du och jag-känsla. Jag njuter av detta så länge det varar, men hoppas självklart att både Piaf och Delfi snart är med på banan igen.