Uncategorized

Hårda spår

Igår var vi på en kurs som skulle ha varit årets första för Femmas del, men sedan kom vintern emellan, plus att Monica Henriksson ansträngde sig för att hitta ett nytt datum som passade samtliga deltagare, vilket jag tycker är schysst. Alltså blev det en kurs i april och inte i januari.

Jag hade verkligen sett fram emot just denna kurs, och den blev minst lika bra som väntat. Hårda spår innebär att hunden ska spåra (personspår) på underlag som inte har någon vegetation; asfalt, grus, betong, kala klippor etc. Hunden måste jobba koncentrerat med sitt lilla expertverktyg nosen, i stället för att använda benen… Jag har länge velat prova på denna typ av hundarbete – och ville absolut lära mig det av Monica, som som vanligt var generös med sin expertis och gav oss individanpassade råd.

Lite ovanlig miljö för hundträning…

Det här var helt och hållet Femmas kurs, men jag kommer definitivt att träna detta med Delfi också.

Annars kan det kvitta

Jag gav upp innan jag ens försökt, vis av tidigare vårars försök att fånga årets första, skygga sädesärlor på bild med min simpla mobilkamera. Men nu är de här! De första sädesärlorna har landat, och jag ska spana efter min kompis från förra året, den med det extra vita huvudet. Han (?) som alltid satt kvar in i det längsta på staketet eller gräsmattan medan man gick förbi. Däremot har jag lovat mig själv att inte lägga något engagemang på några eventuella fågelnästen i år. De får sköta sina familjeliv själva, så slipper jag bli ledsen när ”naturen har sin gång”, som det så fint heter.

Även när man har mycket tid, som jag har lyxen att ha, behöver man prioritera, lägga tiden på det som ger positiv energi, och tankar och utveckling åt rätt håll. Så jag har prioriterat om en del på sistone. Mycket mindre bloggskrivande för det första och bloggläsande för det andra. Mycket mindre sociala medier, överhuvudtaget. Mer böcker och mycket mer hundaktiviteter – så som jag vill ha det.

Delfi har haft ett par mindre bakslag med sin hälta, men hon har kunnat gå med på de flesta promenderna och varit med på ett hörn av vår apporteringsträning då och då. Som när Femma slarvat i ett närsök; då har Delfi fått visa hur en slipsten ska dras, och letat fram den sista, mest svårhittade bollen. Men mest har hon fått spåra, och hon har sakta blivit allt säkrare – det är lite mer drag i linan nu, och det är inte alls svårt att sätta igång henne i spåret igen efter att hon hittat en pinne. Hon vill gärna pausa; äta lite godis och dricka lite vatten – men sedan är hon redo för nästa etapp. Jättebra träning och berikning för henne.

Femma har inte fått spåra ett endaste dugg! Även om hon nog skulle vilja… Men hennes träningstid har helt och hållet lagts på jaktträningen, ganska intensiv sådan de senaste veckorna. Jag har peppats av utmaningar och av att se att jag ändå har en ganska tydlig idé av vad jag vill – och inte vill – i min hundträning. Ge mig en utmaning, och låt mig lösa den på mitt sätt. Jag må sakna de jaktliga erfarenheterna och jag må sakna några högre meriter att skryta med, men jag saknar inte idéer. Inspiration och lösningar har jag hämtat från så många olika håll – oräkneliga, faktiskt – och det finns sannerligen fler än en väg som leder till Rom. Och jag vill ha en fin resa dit, till målet, tillsammans med mina hundar. Annars kan det kvitta!

Jag har funderat en del på det där med succéträning, som ibland används som skällsord inom hundträningen. Jag är själv dålig på att höja ribban, det ska medges, men jag gillar faktiskt att bygga upp hunden underifrån och upp, när vi pratar _träning_. Sedan behöver man ju kolla av ibland, hur långt man har kommit, vad saknas, var behöver vi steppa upp etc. men då ser jag inte heller det som träning, direkt. Inte träning av hunden, i alla fall, snarare träning av mig. Sedan går jag hem, fnular lite, tränar en hel del… och kommer förhoppningsvis framåt på det sättet.

Så har vår träning sett ut de senaste veckorna. Delfi behövde inte ta Femmas plats på det senaste tillfället av dirigeringskursen – avstånden var inte hiskeliga (vi får fortfarande jobba på att komma upp i de längsta avstånden) och hoppa över diken och staket, som var temat för dagen, det gillar hon!

Några dagar senare var vi på en privat träning för en tränare – där Femma riktigt glänste i alla delar som tränades den dagen, och man kände sig som ”kung för en dag” (som Uggla sjunger). Dagen därpå var vi på en privat träning för en annan tränare – och Uggla byttes mot Timbuktus ”the botten is nådd”… Vi fick många utmaningar med oss hem, och det blev både ett och två pass om dagen under den vecka som följde, men så gav det resultat, också.

I söndags var vi på walkupträning hela dagen – i regn, snöblandat regn och hagel om vartannat! Det var inte bara Femma som frös – de flesta hundägare satte på sina hundar ett täcke, så även jag, men Femma frös ändå. På eftermiddagen var hon inte jättepepp på att klafsa ut på långa, blinda linjetag… men Femma avslutade dagen med en alldeles lysande markering som hon löste självständigt (som jag vill ha det), och där föregående veckas hemläxa visade sig ha gjort nytta.

Träningen här hemma är riktigt kul – jag fortsätter att variera ordentligt, vilket Femma uppskattar och det visar sig så himla väl i hennes respons. Ett eller annat pass med ”tråkträning” kan hon gå med på (numera), men jag undviker det mest. Snart ska vi iväg på en riktigt utmanande helgkurs, det blir spännande! Sedan kanske jag vågar mig på att anmäla oss till nya utmaningar, men planen är annars att jag ska försöka köra mycket träning på egen hand framöver. Träningsbudgeten ska ju räcka hela året…

Femmas cup of tea

Igår hade jag ett litet ärende till Floda, så jag tog med hundarna för en promenad i området runt Nääs slott – jag hade faktiskt aldrig gått just där förut. När jag går från Floda till Nääs – och tillbaka – gör jag sällan några större omvägar, men idag tog jag ju bilen hela vägen dit, så…

Därefter tog vi ett träningspass på ängarna.

Jag gick iväg själv och lade ut ett upplägg utan hundarna. Innan jag lämnade dem i bilen hängde jag till och med för buren med handdukar – inget fusk här, inte!

Sedan gick vi runt fältet tillsammans och betade av linjerna, som i slutändan blev åtta till antalet, och utöver det fick Femma åtta markeringar, mestadels i form av dubbelmarkeringar, medan Delfi fick hälften så många markeringar för att spara hennes leder. Faktum är att jag hade lite ångest efter detta träningspass – felsökarglasögonen åkte verkligen på när hundarna hoppade ur bilen hemmavid, under resten av eftermiddagen och kvällen och även när vi gick upp i morse. Snälla rara, måtte hon inte bli halt igen. Herregud, varför skickade jag henne på så många linjer

Men kul hade vi, känslan var grym och hundarna duktiga.

Det bästa var såklart att Delfi kunde vara med på träningen, men det var också underbart att köra Femma på linje efter linje, med eller utan störningsmarkeringar, och hon hade en bra känsla hela passet igenom. Jag tror minsann att jag hittat hennes Cup of Tea.

Dubbel glädje igen

Igår var det Femmas tur att vara med på gruppträning, riktigt bra sådan, och både jag och instruktören noterade att hon ”vuxit” sedan sist. Jag tror det är dels för att hon verkligen gillar just den typen av träning, men jag har också satsat på att ta ut avstånden i hennes träning här hemma. Stretchat lite här (på markeringarna) och där (på linjetagen). Så jag var väldigt nöjd med den delen… men själv, som hundförare, kände jag mig som ett hopplöst fall. Jag gick hem och började fundera på att lägga ner allt det där med hundträning. Jag är för känslig och för usel för att hålla på med detta. Synd att det fortfarande är så himla kul, trots allt.

Idag fick jag träna båda hundarna tillsammans igen, som jag har längtat. Vi gick först en ordentlig uppvärmningspromenad, sedan tog jag cykeln själv och åkte till flera olika fält och lade ut fem olika punkter/linjer, två dummies på varje. Cyklade hem, plockade ut hundarna, och så gick vi sansat fot från fält till fält, från linje till linje och plockade in dummy efter dummy, ibland med störningar, ibland utan. Det blev riktigt bra, och tydligen lagom svårt. Femma är just nu något säkrare på linjetagen än Delfi, men så har det också alltid varit det som Delfi och jag haft allra svårast att få till. Jag har verkligen inte hittat ”receptet”, konceptet, strukturen som kunnat ge oss säkerhet i skicken tidigare. Men kanske, kanske är vi på g nu.

Vädret var ljuvligt också, och med både sol och vind torkar fälten upp snabbare än väntat, väldigt lägligt.

Inte tagen för givet

Igår fick jag höra/läsa om två helt olika flattar – en i Sverige och en i Luxemburg, en för flera år sedan och en för någon månad sedan – som gick bort allt för tidigt, båda fulla av cancer. Sju respektive knappt fem år gamla. Hon med sju-åringen hade fått höra av veterinären att sju år var inte så illa för en flatte. Säger man så? ÄR det så? Det är ju alldeles horribelt i så fall. Jag förlorade min första flatte när hon var nästan precis sex år gammal (dock inte i cancer, utan annan sjukdom) och det kändes verkligen som en chock, som att Va? Vi har ju precis lärt känna varandra ordentligt… Jag påminns alltid om den känslan när jag hör om hundar som går bort alltför tidigt. Och att vi bara har dem till låns, viktigt att komma ihåg.

Det sägs att vi i den västerländska kulturen är för dåliga på att tänka på döden. Vi förnekar den in i det sista. Låtsas som att den inte finns tills den knackar på dörren. Det ligger nog något i det, liksom att om man tänker på döden blir man bättre på att uppskatta livet. Uppskattar varandra mer och behandlar varandra bättre, eftersom vi vet att det snart kan vara för sent. Något att ta in i diskussionerna kring hur vi behandlar våra djur också, kanske?

I morse var spänningen om inte olidlig, så i alla fall stor, när Delfi tog sina första steg för dagen. Skulle hon halta? De senaste dagarna har hon fått följa med på alla promenader (fortfarande inte de allra längsta rundorna, men upp till en timme i alla fall), hon har fått ett personspår i skogen som hon tog alldeles förträffligt (till skillnad från fiaskot i fältspåret ett par dagar tidigare), hon har fått lite lydnadsträning, fotträning och till och med fått apportera lite, både linjetag och sök. Jag ska inte sticka under stol med att jag går och spanar på hennes ben och hennes gång nästan hela tiden, men nej, hon blir varken mer eller mindre halt av att jag tittar.

Igår gick vi en ordentlig runda på förmiddagen och hundarna lekte lite, något som får mig att stirra lite extra efter snedtramp etc., samtidigt som jag försöker att släppa på kontrollen.

På eftermiddagen åkte vi iväg på Femmas dirigeringskurs, som dock är några snäpp för svår för henne. Jag var helt och hållet medveten om att det kunde vara så när jag anmälde henne, och jag har inte på något sätt begärt att kursen ska anpassas till hennes nivå – i stället har jag helt enkelt avstått de delar som jag tror blir för svåra för Femma, och sett mig som åhörare i stället. (Och nej, jag har inte snuvat någon annan på chansen att få plats på kursen, eftersom den inte är fullsatt.) Jag håller på att bygga Femmas linjer från grunden, med nytt skicktecken och allt, och det känns som att vi är på g nu, och då vill jag inte bryta ner hennes självförtroende med för svåra övningar. Nu ska hennes träning helt och hållet vara anpassad efter henne, och bara henne. Men jag vill ju lära mig de mer avancerade uppläggen, och jag har bara väntat på att få börja köra kursens övningar med Delfi – och ganska snart även med Femma.

Men igår hade jag ju faktiskt en hund att köra på kursen:

Åh, vad jag njöt – och Delfi njöt definitivt också. Lite ringrostig på första skicket/dirigeringen – konstigt vore väl annars – men hon hämtade snabbt upp sig. Och visst kom det lite pip, men sannerligen inte mycket under omständigheterna. Sammantaget blev det bara fem skick (skottapporterna fick hon stå över) och på den sista och längsta linjen som gick över ett tidigare sökområde och över en mur, där glänste hon. Min fina och härliga sportflatte, nu hoppas jag att vi får fortsätta träna ihop och ha riktigt kul tillsammans igen.

(Delfi haltade inte när hon gick upp i morse, inte heller när hon studsade ut för att göra sina morgonbestyr…)

Nu får det vara nog

Delfi har verkat klara den utdragna vilan de senaste 2-3 veckorna rätt bra – fram till nu, eller rättare sagt igår. Båda hundarna hade gått med på en halvkort grusvägspromenad, så långt som jag trappat upp Delfis promenad och tillräckligt långt för att värma upp Femma inför ett träningspass. Sedan gick jag ut själv och förberedde ett upplägg på ängarna, innan jag hämtade ut… bara Femma, som så ofta de senaste veckorna. Medan vi var ute hörde jag en hund i fjärran skälla för fulla muggar, men det är inte så ovanligt ens här ute på landet att någon hund står och vrålskäller – länge. Personligen kan jag då inte tänka mig att låta min hund stå och gapa sådär länge, det blir ju jobbigt för alla inblandade. Nåväl. Så var träningen slut och vi närmade oss huset igen. Då hör jag att skällandet kommer därifrån, dvs. inifrån mitt hus. Där skällde och ylade Delfi om vartannat, på ett sätt jag aldrig hört henne göra någonsin tidigare. Piaf kunde låta på liknande sätt någon gång när hon blev exkluderad på det sättet, men jag har aldrig tidigare hört detta från Delfi. När jag öppnade dörren var det tydligt hur förtvivlad hon varit; hon var alldeles varm, stackaren, och ville bara vara nära. Nu får det vara nog, sa hon, jag vill inte vila mer. Nu får hon ju inte riktigt bestämma det själv, och att förklara för henne att mina avsikter är goda lär inte hjälpa. Att jag vill skynda långsamt just för att hon ska klara av riktig träning. Snart! Men jag tog det som en uppmaning att i alla fall se till att utöka sträckorna hon får gå och även den alternativa, tassvänliga träningen. De senaste dagarna har det inte blivit så mycket sådant heller, på grund av skendräktigheten, som dock är över nu, för den här gången.

Idag fick Delfi hänga med på en av våra kortare, men ändå normala promenader, delvis genom skogen. Hon passade på att bada i sin favorit-pöl, den hade hon nog saknat. Sedan lade jag ett ordentligt spår åt henne på ängarna, och medan det fick ligga till sig tränade jag Femma – då var det tyst och lugnt i huset. Men spåret gick inget vidare. Två sträckor tog hon hyfsat, men sedan gick hon med väldigt hög nos och verkade mest stressad, och det funkar inte bra för spårarbetet. Så olikt mot spåret hon tog utan problem för någon vecka sedan, men jag antar att det var ännu en tydlig signal om att Delfi har vilat i längsta laget nu. Jag vet mycket väl att det hon verkligen längtar efter är att få apportera, så på eftermiddagen kunde jag inte motstå att skicka henne en gång i de två olika sök som Femma fick. Vill absolut inte förstöra något, men en understimulerad sportflatte är inte heller att leka med. Tänker igen på det horribla skällandet igår, stackars Delfi!

Alla överens

Det snöar på tvären, träningskompisarna har hört av sig och vi är alla överens om att vi ställer in dagens träning. Såvida inte blåsten och nederbörden lugnar ner sig tar nog jag och hundarna en riktig vilodag, även från längre promenader. Delfi misstycker nog inte, för hon vill helst inte lämna sina ”valpar” dessa dagar, skendräktig som hon är. Hon brukar ha 3-4 dagar ca 5 veckor efter varje löp, då hon går omkring och piper, matvägrar och vill ha mer närhet än vanligt. Klart hon får det, och jag har ändå varit extra noga den här gången med att starta upp henne långsamt igen efter koppelvilan, så hon har sluppit längre promenader. Hon har inte ens lika mycket emot att stanna hemma när Femma och jag går iväg, så det passar ju hyfsat bra. Däremot ska ju motion och träning vara bra för att motverka skendräktighet, så hon fick ännu ett personspår häromdagen, ett ängsspår för att ha det i så lätt terräng som möjligt.

Femma har inte minsta tecken på skendräktighet. Men så får hon också en hel del motion och träning nu; med träningskompisarna, kurs, organiserad träning och självklart träning här hemma, bara Femma och jag. Det har blivit tydligt att jag har varit för dålig på att ta ut avstånden i Femmas träning, så det har vi sett till att jobba på. Det har också blivit ännu mer tydligt hur noga jag måste vara med att undvika tråkig träning och se till att göra den varierad – inte mig emot, men hon kräver lite mer än en hund som exv. Delfi, som hämtar allt du ber om, hur många gånger som helst och med vilket tråkigt upplägg som helst… Inte för att det vore bra för Delfis träning, heller, men hon skulle inte ha något emot det, medan Femma skulle säga att ”örk, menar du allvar, det där har jag faktiskt inte lust med…”. Men jag blir allt bättre på att skapa de rätta uppläggen själv och avstå de upplägg som inte riktigt passar oss (ännu).

Vi är anmälda till flera spännande träningar och kurser framöver och jag gillar inte rena vilodagar, men så får det bli idag.

Return of the Cold

Delfi kommer in med raska steg efter att ha varit ute själv i trädgården och letat upp sin frukost. Jag slänger ut hela hennes portion med foderkulor både morgon och kväll sedan några dagar tillbaka, eftersom hon tyvärr fått ett bakslag igen av hältan, den förbaskade hältan som denna gång startade med de långa promenaderna i snön och fortsatte på grund av att jag startade upp henne för snabbt igen. Nu har hon fått en hel veckas vila med korta koppelpromenader och vi har precis börjat trappa upp lite igen. Hon klarar ändå viloperioderna väldigt bra, men jag vänjer mig aldrig vid känslan av att exkludera en hund på något sätt, och särskilt arbetsnarkomanen Delfi. Jag bara måste få henne frisk igen, för hon är på tok för ung – åtta år – och fräsch för att inte få träna (apportering) mer.

Igår fick båda hundarna varsitt personspår, det var årets första. Delfis spår gick i ”snäll”, hyfsat slät skogsmark, medan Femmas spår gick i oländigare mark. Att jag inte lär mig. Det går väl an att lägga spåret i lugn och ro upp- och nerför klipporna i skogen… Men att hänga med – eller hänga efter…- en supertaggad liten labbe med plötsligt oanade krafter, det blir en ”annan femma”.

Båda hundarna tog sina spår väldigt bra, vilket resulterade i att de fick med sig alla sina spårpinnar. Delfi har fortfarande lite svårt att komma igång igen efter att ha hittat en pinne, men hon har också mindre rutin på detta än vad Femma har. Femma har å sin sida blivit noggrannare i spåret och har numera hög motivation att hitta sina pinnar, precis som det ska vara. Skulle jag ”önska” (läs: bry mig om att träna in) en sak till, så vore det att få till en liggmarkering vid apporterna, men jag har fått tillräckligt med argument för att det inte är särskilt nödvändigt, inte så länge hon inte tuggar (alltför mycket) på pinnarna, och eftersom hon har bråttom att lämna dem till mig för att sedan komma vidare, så funkar det än så länge.

Termometern visade minus 7,9 grader i morse, och jag tänkte på tranorna som jag såg på ängarna utanför mitt hus igår. De kommer alltid så tidigt på våren, det vet jag, men undrar vad de tycker. Fryser de inte? De kommer flygandes från norra Afrika och kommer fram ibland till snö, och ofta till minusgrader. Hm, de kanske tycker det är uppfriskande. Själv kunde jag vara utan, men samtidigt håller kylans återkomst kvar tjälen i marken och vi skjuter fram den geggiga perioden på våra ängar. (Fast… det skjuter ju också upp den period då ängarna faktiskt torkat upp igen…). Nåväl, vädret är så galet vackert, så jag tar kylan på köpet.

Femma och jag har varit iväg på kurs och träning sedan snön försvann, men vi har framför allt kommit igång ordentligt med vår egen träning i skogen och på ängarna. Jag har fått värdefulla, individanpassade råd från våra engagerade instruktörer och det har gjort stor skillnad för oss. Det är häftigt att se Femmas positiva respons när jag gör rätt – och när jag gör fel är det bara att backa ett steg för att få oss på banan igen.

Min lilla apa

När jag var liten hade vi en apa. Det är sant. Familjen hade haft en apa innan dess också, som hette Tina, men den jag fick lära känna hette Chico. Detta var alltså i början av 70-talet. Tydligen blev det poppis i Sverige att ha apa efter Pippi Långstump-filmerna, men sedan blev det kaos med importerade, sjuka och säkert djupt olyckliga apor, och det blev så småningom förbjudet för privarpersoner att ha apa. Klokt.

Jag minns inte så mycket – eller ens något – av Chico, och har faktiskt inte själv en enda bild av honom. Det jag sett på foton var att han brukade sitta på pappas axlar och ”leta loppor” på pappas huvud – och då har pappa ändå helt kal hjässa… En historia jag fått höra om Tina var att en bekant som passade henne åt min mamma hade haft apan lös i bilen när han körde – sedan läste mamma i tidningen att någon haft en bilolycka på grund av en apa i bilen, och mamma förstod att det var hennes bekant det handlade om… Tina kunde tydligen också bitas, ja vem kan klandra en stackars apa för det… Chico gjorde däremot inte något sådant, vad jag vet, och jag vet inte heller vart han tog vägen sedan.

Undrar om det är undermedvetna minnen som gjort att jag inte gillat att se naturfilmer med apor? Eller så är det för att de framställts på föga smickrande sätt, samtidigt som de självklart påminner om människor. Jag har haft svårt för det. Fram till att jag såg den nya serien Primaternas planet. Tre avsnitt, varav jag sett två – de ligger på svtplay. Helt underbara filmer med alla möjliga sorters apor, och man får verkligen inte nog av att se deras underbara ansiktsuttryck och kroppsspråk. Så rikt språk! Vi människor använder ord istället – en jäkla massa bla bla bla – som inte alls nödvändigtvis återspeglar vad vi egentligen tycker och tänker. Ansiktsuttrycken och kroppsspråket säger så mycket mer, och jag älskar aporna för det. Och hundarna, såklart.

Jag har ingen apa, men jag har Femma. Hon påminner mig faktiskt om en apa ibland – kanske är det för att hon är ljus som hennes ansiktsuttryck syns särskilt väl, men hon är också mån om att visa, och van vid att bli sedd. Så vill jag ha det! Även mina tidigare hundar, inklusive Delfi, har blivit sedda och kommunicerat, men just Femma har ju växt upp med en matte som har tid att titta, tid att lyssna, i princip närsomhelst. Det kanske har bidragit till en extra rik kommunikation oss emellan.

Hon har ett alldeles speciellt sätt att trycka sig mot mig, trycka sitt huvud mot mitt ansikte när hon tycker det är dags att gosa. Eller så hoppar hon – vig som en apa! – upp på en stor sten mitt under promenaden i skogen bara för att få en stunds närhet.