Uncategorized

Milen för Ukraina

Jag har inte sprungit milen sedan Jubileumsloppet i början av september, men när det nu var dagen för online-loppet RunUkraine/United by bravery, så kunde jag bara inte låta bli.

Jag följer kriget i Ukraina noga, läser om olika aspekter av kriget och förfasas, som väl de flesta som har ett hjärta i kroppen (och/eller som inte lever i en annan verklighet…), över alla spillda liv – nu nyligen den två dagar gamla pojken Serhii som dog när ett BB träffades av en rysk robot. Hans mamma överlevde. Men förstå hennes smärta??? Nej, det går ju inte, men prova, försök, bara det gör ont. Tänk sedan på alla andra som förlorat barn, föräldrar, makor, makar, bröder, systrar, nära vänner, grannar. All denna smärta. Två landsgränser ifrån oss.

Jag hade noterat det här loppet och sparat länken långt tidigare – men jag hade inte anmält mig i förväg och jag hade glömt att det var just igår. Så jag sprang sex kilometer dagen innan, en runda som inkluderar ett par längre uppförsbackar som utmanar mig. Men jag måste, eller rättare sagt ville, springa för Ukraina, och anmälde mig alltså samma dag som loppet var.

Man kunde välja mellan att springa 21 km (inte min liga…), 10 km (har jag ju sprungit två gånger tidigare, men undvikit för att jag tyckte det slet lite väl mycket på kroppen), och valfri distans. Det senare alternativet hade ju varit gött – spring en kilometer eller två, bara, så är det klart. Men nej, ska det va, så ska det va. Så det blev milen.

Betalade min startavgift (70% går till ett luftvärnsystem för Ukraina) och fick sedan ett mail med startnummer och instruktioner. Man skulle springa loppet med valfri löpar-app, och därefter skicka printscreen på rundan till arrangören. Smidigt!

Det tog emot många gånger under loppet, och som vanligt tänkte jag tanken att ”äh, vad gör väl det om jag går lite grann…”, särskilt i den där uppförsbacken precis innan jag vänder vid fem kilometer – men då tänkte jag på Serhiis mamma och tänkte att jag ska fan inte klaga. Spring för Ukraina, spring! Och jag sprang loppet igenom, behövde dock stanna en gång och knyta skosnörena, men det var ju bara jobbigt att komma igen efter det – ingen fördel alls.

I slutändan visade det sig att jag fick min bästa tid hittills på milen, första gången under timmen! – och det kanske bästa av allt för mitt löpar-ego är att jag nu vaknat upp dagen efter loppet, och känner mig inte alls särskilt sliten i kroppen. Förvånande! Men väldigt peppande!

Ukraina ska vinna kriget och jag kanske är en löpare, i alla fall.

Igår eftermiddag släppte RunUkraine nyheten att de förlänger loppet med en vecka, så om du som läser det här vill, så går det bra att anmäla! Öppna sidan i en webbläsare som klarar att översätta sidan (jag använde Chrome), så är det bara att köra!

https://bravery.runukraine.org/

Sover gott

Jag har börjat sova så himla gott om nätterna, bättre än på flera månader, kanske år. Anledningen är pappas korttidsboende, där han bor sedan snart en månad tillbaka.

Boendet ligger en bra bit utanför Göteborg, och ”självklart” inte åt samma håll som jag bor, då… Men det gör inget, för jag är så glad att han kommit dit. Gudarna ska veta att han förtjänat att få god omvårdnad och trygghet. God hygien, bra mat (utan att vara beroende av att jag lagar eller införskaffar den) – och kaffe efter maten -, trygghet och individanpassad fysisk aktivitet för att bibehålla rörelseförmåga och muskler för att i sin tur upprätthålla livskvalitet. Är det någon som skulle vilja vara utan något av detta? Tror inte det, och nu äntligen får han allt detta.

Inte för att det kändes så från första början, men så behövde också pappa en liten tid att återhämta sig och bli sig själv efter dels operation och komplikationer efter densamma, dels själva sjukhusvistelsen som drog ut på tiden medan han väntade på en plats på korttidsboendet. På sjukhuset fanns tyvärr brister i kunskapen om demens eller ens förståelsen för en gammal människas önskemål att få lite lugn och ro. Däremot får sjukhuset om inte guld, så i alla fall silverstjärna för själva vården efter pappas höftfraktur – och hygienen gick också spikrakt uppåt under hans vistelse där.

Något som upphörde helt så fort pappa kom till sjukhuset och som fortsatt på samma sätt på korttidsboendet är att han inte längre har de jättejobbiga kateterläckagen. Det är ett mysterium, faktiskt. När han var hemma med hemtjänst hade han perioder med ständiga urinläckage som gjorde att han fick sitta eller ligga med blöta kläder och lakan tills han fick hjälp med byte. Det måste vara så skönt för honom att slippa det där nu!

På korttidsboendet behövde personalen också lite tid för att lära känna pappa – och hans jobbiga dotter som kommer och ställer en massa frågor om mat, hygien, säkerhet, trygghet osv. (Trots det fina, uttalade anhörigperspektivet i all omvårdnad, så har inte jag kunnat känna mig trygg med pappas omvårdnad på flera år, och tro mig, det finns goda skäl till det.)

Men när den där första tiden på det nya boendet passerat och jag kunnat ha några mer eller mindre bra samtal med personalen och berättat lite för dem om hur pappa funkar och hur man kan motivera honom på olika sätt, så började personalen kunna träna med pappa, och det känns som att det blev vändpunkten.

Pappa fick inte bara den så viktiga – livsviktiga! – muskelträningen som ger honom livskvalitet på så många självklara (men även mindre självklara) sätt, han fick också mer aktivitet och social samvaro, därmed mer vaken tid, bättre aptit, bättre ordning på magen, och efter ett par veckor började han han till och med uppskatta att sitta ute i tv-rummet med övriga boende – blott fyra till antalet, dvs. alldeles lagom myclet folk på en gång för någon som levt så gott som ensam de senaste 15 åren. Det hade man inte trott för ett par månader sedan.

En enorm fördel med det här boendet är att pappa träffar ett väldigt begränsat antal vårdpersoner – den han träffar allra mest är där fem dagar i veckan (och mer än så), precis så som jag hade önskat att det skulle varit när han hade hemtjänst också, men där verkade de vilja klämma in så många olika personal som möjligt på en vecka. Hur bra är det för en dement människa (som alltså har mycket svårare att minnas vem han träffat tidigare och inte) att träffa så många olika ansikten hela tiden? Och ofta var det de som kände honom minst som kom dit den dag det var dags för dusch… Jag blev inte klok på hur den planeringen gick till, faktiskt.

Nu märker jag på pappa att han trivs på boendet och att han känner sig trygg. När han var på sjukhuset pratade han mycket om att få komma hem, men nu – när jag frågar – säger han att han trivs där han är.

Träningen han får ger snabbt resultat – jag brukar alltid göra lite övningar med honom, med både armar och ben, och ser då hur det ligger till med rörlighet och muskelkraft. Det ser allt bättre ut. Från att ha behövt lyftas mellan säng och rullstol med en mindre lyftkran kan han nu resa sig själv och flytta sig den lilla biten mellan dem. Det betyder så mycket för en människas självkontroll och självkänsla!

Stark förbättring vad gäller fysiken, alltså, men även på den mentala sidan. Vi spelar ju fortfarande kort, UNO, och några gånger under den här perioden har pappa varit för utmattad för att kunna eller vilja spela, men nu är vi igång igen, och där märker man så lätt hur pass skarp han är i huvudet. Ibland behöver han be om en påminnelse om reglerna, men oftast går det bra utan.

Det som är riktigt synd är att det är just ett korttidsboende. Snart är det dags för ett nytt vårdplaneringsmöte, vilket kan betyda att pappa kan behöva flytta ifrån just det här boendet.

Men fram till dess kan jag fortsätta att sova gott om natten och slippa ligga vaken långa stunder och fundera på hur jag ska hantera olika jobbiga situationer som rör pappas omvårdnad. (Nu snackar vi anhörigperspektiv!!!)

AD70

Nu blir det reklam!

Som jag tidigare nämnt är det några få saker jag saknar med Luxemburg, och en av dem är utbudet på chokladpraliner. Namur, Oberweis, Leonidas… Varför finns de inte i Sverige???

Men i lilla Lödöse, bara 2-3 mil från där jag bor, finns sedan 2021 det lilla företaget AD70, bestående av Sofia och Joakim Asklund, som tillverkar praliner av finaste choklad, helt för hand. Joakim är pralinören som tillverkar pralinerna, medan Sofia är designern som målar dem, utformar presentaskar osv.

Eftersom de annars bara säljer sina praliner via Internet passade jag på igår när de undantagsvis hade försäljning hos en annan hantverkare. Då fick jag träffa det trevliga äkta paret bakom AD70 som verkligen brinner för sitt hantverk, och gärna berättade om de olika pralinerna. Och efter ett par smakprov var jag övertygad: ja, dessa praliner är värda sitt pris, 25:-/styck.

Pralinerna är verkligen lyxiga, vackra och fulländat goda. Dessutom som sagt handgjorda. Och goda, sa jag det?

AD70 gick till och med och vann silvermedalj i Sveriges största pralintävling, Det Stora Pralinslaget, i konkurrens med 60 andra pralintillverkare. Inte illa, för en liten verksamhet som startade 2021! Grattis och lycka till i fortsättningen!

Man kan följa AD70 på Instagram, där heter de ad70_choklad. Där ser jag att de inte bara är jämngamla med mig (70 är deras födelseår), utan att de – eller åtminstone en av dem – också har en förälder som är jämnårig med min pappa, 90 år.

Men, men, kanske någon tänker, vad hände med att sluta äta godis? Men det sa jag inte att jag skulle. Jag vill bara sluta vara beroende, sluta frossa i godis bara för att det är helg (eller jul eller påsk, eller extrapris…). Fina praliner har åtminstone inte jag råd (enligt mina prioriteringar) att frossa i, och skulle det nu vara så att jag inte kan hålla mig, utan sätter i mig den här asken i ett nafs – ja, då lär det fanimej dröja innan jag får en ny chans.

Kvantumserien

Under de sex senaste tisdagskvällarna har orienteringsklubben Alafors OK i samarbete med den lokala Ica-butiken anordnat en serie löpartävlingar med flera olika klasser att tävla i, allt från paprikaklassen för de allra minsta till 10,2 km för alla 16 år och äldre.

Själv valde jag att springa 5 km (för kvinnor 16 år och uppåt), och den distansen räckte gott och väl för mig i det spåret, som inkluderade många fler och brantare backar än vad jag är van att springa i.

Vår runda bestod av två varv i 2,5 km-spåret (elljusspår), och de första gångerna sprang jag runt hela första varvet, men gick upp i de värsta uppförsbackarna på det andra varvet. Målet blev att kunna springa runt båda varven, och det klarade jag den fjärde och femte gången; det är jag nöjd med, för jag fick verkligen kämpa. Redan i början av spåret kom den första ”mördarbacken” som sög kraften ur benen – och det kom strax flera…

Bild från första tillfället – senare i serien var det beckmörkt ute redan vid start.

I alla deltävlingar kom jag sist i min klass, men då var övriga medtävlande också betydligt yngre och de flesta tävlade för en orienterings- eller idrottsklubb, så har väl förmodligen tränat/sprungit gudvethurlänge. Så jag tävlade verkligen mot/med mig själv, och jag är riktigt nöjd med att jag kunde putsa tiden lite så gott som varje gång. (En gång avstod jag då jag inte var okej i kroppen.)

Så tisdagskvällarna har varit vikta åt detta, medan torsdagskvällarna – även några veckor framöver – vikts åt löparskolan, där vi oftast kör intervallträning, nu senast i… backar.

Några dagar sedan nu

Medan regnet smattrar mot rutan lägger jag upp några bilder från en finare höstdag i förra veckan.

Men det får vara okej med lite regn också. Utan regn, ingen svamp – som det här praktexemplaret av blomkålssvamp som jag hittade igår, efter två timmars letande.

Trattkantareller brukar jag inte ens bry mig om att plocka, men två timmar utan att plocka något kändes lite tröstlöst…

Nu ligger trattisar och blomkålssvamp på torkning.

Det tystnar i luren

Pappa har alltid varit den i familjen som hållit kontakt med alla. Han har ringt regelbundet och hört efter så att allt är bra. Pappa och jag har alltid haft väldigt god kontakt, vi har haft mycket att prata om. Har inte han ringt, så har jag ringt, och vice versa.

Under de senaste åren då pappas demens blivit allt värre har också vår telefonkontakt förändrats. Med tiden har konversationerna blivit torftigare, men han har i alla fall velat informera sig om nästa besök, så att han fick lov att hälsa en välkommen. Han sa alltid så: ”Du är så välkommen!” som om man vore någon långväga gäst eller så. Det var viktigt att han fick känna sig som en god värd som hälsade sin gäst välkommen, och jag tackade såklart för välkomnandet. Tack, tack, så trevligt att jag får hälsa på.

Sedan kom perioder då pappa ringde väldigt ofta. Han kunde ha ringt för en stund sedan, men det sviktande närminnet gjorde att han glömt bort det, så han ringde igen. Eller så var han lite osäker på om telefonen fungerade så som han trodde, så han var tvungen att prova. Några gånger. Eller så hade han drömt något, och eftersom det var svårt för honom att skilja dröm från verklighet så kunde han vara upprörd över något han (eller jag) absolut måste fixa, för det hade han lovat i den där drömmen. Det sägs att man ska spela med när dementa yrar, men här gjorde jag alltid valet att förklara för pappa att han hade drömt, och i slutändan gjorde det honom alltid lättad. Även om han först hade svårt att tro att det kunde vara så, så lät han sig övertygas – han hann ju också vakna till lite under samtalets gång, och samtidigt få tillräckligt med distans till drömmen för att inse att jag hade rätt. Han litade på mig, vilket var oerhört skönt i dessa lägen.

Pappa fick svårt att skilja på dag och natt, och under vissa perioder var det just under natten som han fick lust att ringa. I början blev jag livrädd när det ringde mitt i natten – det måste ju betyda att något allvarligt hänt. Själv blev han alltid lika förvånad över att det faktiskt var mitt i natten, han hade verkligen ingen aning, för då hade han inte ringt, han ville då absolut inte väcka någon. Jag sa alltid att han fick ringa när som helst, om vad som helst, men undantaget var att ringa för ingenting mitt i natten. Det försökte han hålla sig till – men som sagt, inte så lätt när han inte visste att det var mitt i natten.

Det kom perioder då pappa glömde hur man ringer ett samtal. När han väl kom fram berättade han att han försökt länge utan att lyckas, och nu plötsligen så gick det. Då repeterade vi hur man gör – en gång på mittenknappen, en gång på vänsterknappen, nej, inte nu, du måste lägga på luren först, det gör du med ett tryck på högerknappen – sedan gjorde han det några gånger för att försäkra sig om att det funkade. Sedan funkade det någon vecka eller två, innan det blev tyst igen.

Men då kunde jag i alla fall ringa honom på daglig basis, det var bara den allra sista dagen hemma, när han hade ramlat och hade ont, som han inte svarade i telefonen trots att den låg bredvid honom. Men annars kunde jag nå honom nästan när som helst och berätta om jag kom samma dag eller påföljande dag. Det var inte fråga om några långa konversationer, utan det var ungefär det. Du är så välkommen, tack tack.

Det kunde också hända – de senaste veckorna han var hemma – att jag hade varit hos pappa under en eftermiddag; lagat mat och spelat kort osv. – och när jag var på väg hem igen ringde pappa på mobilen och undrade om jag var på väg till honom nu, för visst skulle jag väl komma och besöka honom idag? Detta är något jag minns så väl från min mormors Alzheimers: mamma hade varit nere i Österrike och hälsat på hos mormor, och när hon kom hem till Sverige igen och ringde ner till mormor fick hon massiva förebråelser för att hon aldrig kom och hälsade på.

Pappa förebrådde aldrig. Aldrig. Han var – är – alltid bara tacksam.

Nu när pappa inte är hemma längre – det är snart en månad sedan han hamnade på sjukhuset och nu är han på ett korttidsboende – har han inte ens tillgång till telefon. När han senast låg på sjukhus (hösten 2017) hade han åtminstone en mobiltelefon, även om han hade svårt att hantera den redan då, men nu har han inte ens det, eftersom han inte kan hantera den längre.

Och det är så förbannat tyst.

Drygt en månad (nästan) utan godis

Sex helger har jag låtit bli att köpa hem godis, alltså har jag varit utan godis i över en månad nu – bortsett från totalt kanske 10-talet karameller i bilen. Och tuggummi, också i bilen.

Den här helgens substitut består av en slät bull-längd och ett felköp i form av ”wienertosca” från Dahls. Varför går jag på sånt!? De har tagit något som är jättegott (toscakaka), minskat själva tosca-faktorn (toppingen) med 90 procent – och ”kompenserat” med vaniljkräm, och döpt det till något fint. Men visst, med fler sådana felköp är jag snart kvitt behovet av bull-kompensation också.

Det svåraste är inte mitt eget sug efter godis, utan det svåraste, har jag märkt, är att blunda för all reklam för godis överallt. På TV, framför allt, men också i ICA-appen etc. Och att ta sig den sista biten fram till kassorna utan att fastna bland godishyllorna på vägen… Di vet vad di gör, di där handlarna. Men jag slår på skygglapparna och springer förbi!

Jag ger mig en rejäl klapp på axeln. Duktig Marika som fixat det såhär långt. MEN. Nu måste jag snart skärpa mig ordentligt vad gäller löpningen, som legat nere helt i en hel vecka – och även dessförinnan hade jag inte alls samma rutin på löpningen som jag hade i våras. Visst går ett pass i veckan åt till löparskolan och ett pass i veckan har jag lagt på en löpartävling, men därutöver borde det bli ett pass till, men då har jag varit tvungen att vila mig, eftersom de andra passen är så jobbiga… Hm. Jag kan sakna hur jag tränade i våras, tre gånger i veckan och bara med ett enda fokus: att få bättre flås. Nu har jag lagt till tekniken som än så länge gör löpningen jobbigare än om jag bara lufsar på lite hur som helst. Så jag kanske får ge mig en klapp på axeln även där. Men skärpa mig ändå.

Felmedicinering

Jag har fått någon typ av inflammation i kroppen, och jag känner igen det från tidigare, även om det händer rätt sällan – min kropp gör så när det varit för mycket känslomässigt kaos. Låter kanske konstigt, men jag vet att det är så.

När vi skulle ha pappas vårdplaneringsmöte nu i veckan, och jag träffade pappa kort före mötet, fick jag en smärre chock. Nog för att han hade varit väldigt trött när jag träffade honom två dagar tidigare (medan han var pigg och spelade kort dagen dessförinnan), men det var inget mot hur han var nu. Han satt som en säck potatis i en rullstol, hängde med huvudet och var så trött att han knappt kunde hålla kvar saliven i munnen, och min första tanke och fråga var om de hade drogat honom? Men nej, han var ”bara trött”.

På det sättet satt pappa igenom hela mötet, knappt kontaktbar. Jag var verkligen glad att jag valt att vara med på mötet på plats, av många skäl. Under mötet kom det fram att pappa utöver sin blodförtunnande medicin även fick blodtrycksmedicin – vilket lät konstigt i mina öron, eftersom pappa har väldigt lågt blodtryck (precis som jag; vi verkar ha det i familjen).

Efter mötet fick jag veta att pappa fått betablockerare mot sitt hjärtflimmer (som han har haft i flera år nu), och även om ordet lät bekant så sade det mig inte så mycket, utan jag tog helt enkelt med mig den informationen hem och började googla.

Och vad säger dr. Google om betablockerare, då? Jo, att man ska vara försiktig att ge det till patienter med lågt blodtryck. Och vad säger dr. Google om just det specifika preparat som pappa fått? Jo, att biverkningarna överensstämde med just de som pappa uppvisade (inte bara tröttheten). Tada.

Dessutom: När jag nämner detta för min syster drar hon sig till minnes att pappa reagerat på samma sätt tidigare på något preparat han fått. Jag ringer därför till pappas vårdcentral, och den trevliga och hjälpsamma personalen hittar uppgifter från 2017, om att pappa fått exakt den medicin (bisoprolol) som han stod på nu, då också, men att de plockat bort den efter en vecka pga ”yrsel”.

Det blev till att ringa till sjukhuset, och två timmar senare blev jag uppringd av en fantastiskt trevlig och klok (kvinnlig) läkare som lyssnade noga på det jag berättade och genast drog slutsatsen att betablockeraren nog borde tas bort från pappas medicinering. Hon behövde bara kolla med kardiologen som fattat beslutet om att sätta in preparatet, men hon lovade att göra det snarast.

Därefter har pappa inte fått någon mer betablockerare och redan dagen efter var han så pigg att han kunde spela kort igen.

Det var då min kropp reagerade.