Uncategorized

Äta glass och vänta på regnet

Dagen inleddes tidigt och efter frukost plus vila gick vi långrundan runt Kroksjön. Vilken helt perfekt runda det är, där vi först går förbi några grannar, sedan en lång skogsväg innan vi kommer in på de smala och knöggliga skogsstigarna runt sjön. Idag, liksom de senaste två veckorna med något enstaka undantag, hade vi sjön helt för oss själva – det är något visst med det. Att ha gått längs ena sidan av sjön utan att se eller höra en käft. Inte ens en sportfiskare. För några veckor sedan träffade jag ett ungt par från Nürnberg, på cykelsemester! De hade hittat hit. Wow. Men det var då, det. Nu var det bara jag och hundarna, och vi simmade i vanlig ordning långt och länge. Jag såg till att njuta lite extra just idag, eftersom jag visste att det var sämre väder på väg, och jag visste vad som väntade därhemma…

Väl hemma var det nämligen dags att klippa gräset – ”en ska väl inte klaga” när man måste klippa gräset för första gången på tre, kanske fyra? veckor, men svettigt var det. Men bra motion, får man tänka!

Bra motion – och styrketräning – var det också då jag för en peng fick lov att hämta så mycket ved jag ville hos min snälla granne! Finfin björkved som kommer att ge mig mycket värme och mysfaktor under de kalla månaderna. Det blev några skottkärror – jag skäms att säga hur många – och varje skottkärra bestod av 2,5 stora Gekå-kassar ved, dvs, två skottkärror = tre vändor med tunga kassar över en äng för att komma till vedskjulet. Vem behöver gå till gymmet…?

Just som jag var sysselsatt med vedhämtningen under en av de varmaste sommardagarna (jag gillar som sagt att jobba i värme), så kom glassbilen – så lägligt! Jag storhandlade givetvis, för det tyckte jag att jag förtjänade. Det har verkligen blivit mycket glassätande denna fina sommar, det hör ju till! Och jag har hittat några nya pinnar som jag gillar, bland annat en som ser ut som vattenmelon och verkligen smakar det också. Och så har den pyttelite choklad, som pricken över i. Mumsigt!

Någon sådan fanns tyvärr inte kvar nu, när jag hade klippt klart gräset så att det nu är jämnt och fint när det förmodligen kommer sätta fart och växa när det fått lite vatten. Men andra goda glassar fanns det – och det var liksom inte mycket mer att göra nu, än att äta glass och vänta på regnet.

Sjöodjuret och den lilla detaljen…

Idag fick Delfi följa med och träna med vilt – delvis för att vi skulle gå en bra bit till fots för att komma till träningsstället, så träningen kombinerades med morgonpromenaden.

Femma fick en dubbelmarkering kombinerad med ett sök, och borta var all tvekan att gå i vattnet i den lilla tjärnen (samma som igår morse). Gott så!

Sedan parkerade jag hundarna igen, för att gå runt och kasta Delfis markeringar. Den första hamnade lite galet, men det var inget att göra. Jag fortsatte runt och gjorde mig redo för att kasta nästa, och samtidigt parera för att undvika att riva mig på grenar och liggande träd. Då hörde jag ett litet plask, men reagerade inte på det. Ibland hör man ju någon liten groda som hoppar i, eller – vid de andra sjöarna vi går runt – en fisk som hoppar. I Luxemburg var det ibland sköldpaddor som plumsade i vattnet när vi kom…

Men så plaskade det till ordentligt, och samtidigt ser jag hur ett sjöodjur – ett riktigt blötdjur – kravlade dig upp på kanten… Att jag inte dog! Innan jag insåg att det var Delfi som hade lämnat ”parkeringen” och simmat hela vägen över… Som det självklaraste i världen!

Haha, sportflatten behöver visst påminnas om vissa regler… Men nu gjorde vi bara en lite ändring i planen: hon fick se vattenmarkeringen på nära håll och sedan gå därifrån, också nyttigt för henne. Sedan fick hon hämta den som landat galet, och så fick hon även se den plumsa i vattnet på nära håll – och lämna…

Hennes sök var redan utlagt, så hon fick ungefär samma upplägg som Femma. Det var när jag skickade Delfi på den första vattenmarkeringen som det kom: ett fett gnäll från Femma. Javisst, ja! Det hade jag ju glömt, att vi hade den lilla detaljen att tampas med också…

Men så bra att det kom nu, så jag fick nej-a det – sedan kom bara ett par ytte-pytte-gnäll till, så hon hade nog bara glömt totalt att ”vi” inte får låta när andra jobbar…

I skrivande stund sitter jag och väntar på Falck vägassistans – jag skulle precis åka till Bilprovningen för dacians första besiktning när jag upptäckte att jag har punka på ett däck. Dålig tajming! Om det nu någonsin är bra tajming med punktering…

Inget plock

Blåbären börjar mogna, och det kliar i fingrarna – tidigare år har jag ju plockat litervis, och några få liter har jag fortfarande kvar, men jag hade gärna fyllt på med mer. I alla fall om någon vecka, när de mognat lite mer jämnt över, och inte bara enstaka på varje buske. Men vi får se om det blir något med det.

Just nu ligger väl svampsäsongen nere (”på is”, höll jag på att skriva, men ångrade mig…), men för ett par veckor sedan kom svampplockarna till våra skogar, och de verkade hitta vad de letade efter. Jag var helt osugen, faktiskt. Dels föråt jag mig nog på svamp i vintras, dels av samma anledning som gör att blåbärsplocket får stå tillbaka.

Kråkbären, förra årets nya upptäckt, har jag också sett, och ett och annat hjortron.

Men just nu väntar jag på att få ny kyl och frys! Tyvärr sjunger min nuvarande kyl på sista versen och när jag skulle shoppa ett nytt kyl-och-frys-paket gjorde jag den obehagliga upptäckten att dagens moderna frysar är mycket mindre än de gamla! Ja, inte på utsidan, men inuti… Och skillnaden än synbar, den är stor.

Det är självklart för att frysarna ska vara energisnåla, som väggarna numera är mycket tjockare. Jättebra, jag gillar också att spara energi, såklart. Men ändå. Vilken chock! Varför pratas det inte mer om detta? Eller har jag bara missat skandalartiklarna, protesterna, namnlistorna?? Ge oss våra stora, rymliga frysar tillbaka!

Lätt-impad?

Vi hade lite bättre träningstemperatur igår, ca 20 grader, så det hade absolut gått att träna hundarna ute på fälten, även mitt på dagen. En skön, välkommen vind blåste, dessutom. Men dagens träning var redan planerad, så det fick bli annat.

Morgonpromenaden gick via en tjärn där hundarna fick dubbelmarkeringar på land och vatten. Just på det stället har Femma haft extra svårt med igångarna och det blev en låsning igen, men bara en, och efter att Delfi fått hoppa i och ta Femmas apport, så gick det bättre… Lite konkurrens är nog inte fel!

På eftermiddagen tog jag dock bara med mig Femma ut, för vi skulle träna med vilt. Delfi gillar vilt lite för mycket… så jag föredrar att träna Femma ensam när viltet tas fram.

Efter det passet, där Femma tog in ett stort sök i flygande fläng, lät mig avbryta söket för att skicka henne på en blind på vattnet, satt kvar länge och väl medan jag gick runt viken och både lade ut ett nytt sök och kastade en dubbelmarkering från andra sidan, tog in dubbelmarkeringarna, tog in en (inte jättelång) blind genom slyig skog och till sist tog in ett mindre sök till, undrade jag om jag bara var lätt-impad, eller om jag faktiskt borde känna mig riktigt, riktigt nöjd.

Jag valde det sistnämnda. Nu är självförtroendet på topp, och det ska bli spännande att se vad som händer med det framöver…

Kvällspasset

Hundarna fick stanna hemma medan jag åkte till pappa idag, eftersom jag skulle handla främst på vägen dit, men också på vägen hem. De har det bra hemma, och det gör dem gott att vara ensamma hemma några timmar ibland också. Eller: egentligen inte, utan snarare så att jag vet att de klarar av det, när det är nödvändigt.

Igår var Femma helt ensam ett par timmar, för Delfi hade tid för en genomgång av leder och muskler hos vår nya fysioterapeut. Femma fick sin genomgång för några veckor sedan, men med Delfi ville jag vänta tills jag tyckte att hon kändes riktigt bra – för att sedan låta fysion känna och klämma och säga om det var så bra som jag trodde. Och det var det! Det firade vi med att köpa smarriga strupar (örrrk!).

Fysion tyckte att simning bara är bra för Delfi, och det är ju som musik i mina öron.

När jag kom hem från pappa idag drog vi genast ner till sjön. Det blev ett träningspass med markeringar och dirigeringar i vattnet, och därefter simning och bad-och-plask.

Underbart skönt i vattnet, och av oss tre är det jag som har svårast att slita mig och gå upp ur vattnet, för att sedan torka oss alla ordentligt och bege oss hemåt igen.

Här hemma har jag suttit ute under kvällstimmarna, och konstaterar nöjt att mitt fågelbad – en uppgradering av de enkla keramikfaten jag haft tidigare år – är riktigt populärt. Medan jag suttit här, på några meters avstånd, har det besökts av en sädesärla, en rödhake och ett par koltrastar. Inte undra på att det lilla fågelbadet behöver fyllas på morgon och kväll, så som det plaskas där!

Jag har också sett att olika pollinatörer kommer dit och dricker – de verkar passa på när en fågel varit där och skvätt vatten på träbiten.

Jag vill inte gå in, jag vill inte lägga mig, heller – men jag vill gärna vakna extra tidigt i morgon igen och göra en repris på dagens morgonrunda. Jag längtar redan efter simturen.

Nu peakar sommaren

Det blir knappast somrigare än så här – och det är verkligen inte illa: sol, 30 grader i skuggan, flera näst intill tropiska nätter på rad och vattentemperaturer som gör att man kan bada hur länge som helst. Alldeles underbart ljuvligt är vad det är.

Vi har gått kortare promenader ner till närmaste sjö, där Femma har fått träna på kluriga igångar i vattnet.

För Delfi är de inte alls kluriga – eftersom hon bara kastar sig rakt ut… Hon är ju den där ”flashiga” typen av hund som så många gillar. De säger det rakt ut, eller visar det på olika sätt. Och visst ser det häftigt ut, bilderna med hundar rakt utsträckta i luften när de kastar sig ut från bryggor och klippkanter. Vi lär dem att göra det, genom att kasta markeringar just på sådana ställen – och så får vi de där häftiga hoppen och bilderna.

Men jag har ändrat uppfattning. Jag tycker det är rätt läskigt, för rätt vad det är är man på något ställe där man inte har full koll på hur det ser ut under vattenytan – det kan vara stenar, träd eller pinnar som sticker upp, och man ber en stilla bön när hunden kastar sig ut. Oftast går det ju bra, men det kan också gå åt h…e.

Det ligger inte för Femma att kasta sig, och jag tycker det är klokt. Hon promenerar ner i vattnet, och därmed är risken för olyckor närmast obefintlig.

Däremot har hon haft en låsning i vissa situationer vid vattnet. Badar gör hon, simmar gör hon, apporterar gör hon, och lämnar av i hand – men just igångarna har vi fått jobba lite med. Klura och trixa och samtidigt göra det intressant nog för fröken Femma.

Sedan har vi badat tillsammans, hela flocken, och det är nog det allra bästa jag vet. Vi har utökat simsträckorna och simmar nu långt och länge tillsammans. Hundarna har fortfarande inte fattat att matte inte simmar hundsim, så de simmar i vägen för mina simtag mest hela tiden, men vad gör det.

Efter en rejäl simtur är det skönt att bara ligga på rygg i vattnet och flyta. Bara vara… tills någon av hundarna blir otålig och smyger sig på för att de tycker att det är dags för pusskalas!

Jag är glad över att jag för cirka 15 år sedan tog tag i att lära mig simma ordentligt, dvs mer än 50 meter i sträck, både bröst- och ryggsim, och motionssimmade regelbundet under några år. Det gör att jag känner mig trygg i vattnet, på ett sätt jag inte gjorde tidigare. Inte visste jag då att jag skulle bo såhär nära en sjö och bada flera gånger om dagen.

I morse gick vi upp tidigt och istället för en liten kissrunda följd av frukost och vila, så tog vi långa rundan runt Kroksjön. Det var 17 grader ute när vi gick, 24 när vi kom hem.

Halvvägs runt sjön tog vi ett långt härligt dopp – inklusive en lång simtur – vid vår favoritklippa. Badtemperaturen var ännu bättre där än i vår närmaste sjö, och det var där och då som jag kände att nu, nu peakar sommaren.

När jag kom hem gjorde jag den förfärliga upptäckten att en av mina salladskrukor intagits av en larv, årets första i mina odlingar, faktiskt. Jag fick rädda det som räddas kunde, för nu är det väl bara en tidsfråga…

Här i Ranneberg har vi annars varit otroligt förskonade från mördarsniglar och larver i år, och jag har skördat mycket sallad och smultron. Bönodlingen har vuxit sig stark och slingrar sig fast i kompostgallren.

Dillen och persiljan tar sig däremot inte alls, men det är inte på grund av några kryp, åtminstone. Tomater ser det ut att bli en hel del, mycket tack vare att en granne gav mig tre av sina växthusodlade tomatplantor i början av sommaren. När jag fick dem var mina egna tomatplantor, odlade på skivor av helt vanliga köpta tomater, löjligt små och sorgliga, men de tar sig, de med. De vet väl, de också, att sommaren är kort.

Lite för bra

Nu är det väl så med mina träningar här hemma, att de brukar gå lite för bra – eftersom jag tenderar att lägga upp övningarna så att hundarna ska klara dem. I min belöningsbaserade träning vill jag att de ska lyckas, och undviker därför fällorna där jag behöver ”korrigera” – dvs. rätta till.

Däremot behöver jag självklart också utmana för att se var vi står och få ”svart på vitt” vad som fattas. Där kommer kurser, gruppträningar och tävlingar/prov in som en jättebra informationskälla. På sistone har jag varit på flera gruppträningar som verkligen tjänat det syftet. Men det som fattas vill jag sedan bygga upp medelst de där uppgifterna där hunden lyckas, ja faktiskt nästan hela tiden.

Om strategin är den rätta kan man säkert ha åsikter om, men jag känner att jag trivs bäst på det sättet

När jag tränade en ganska ung Delfi vred jag upp svårigheterna på tok för snabbt och fick en hel del osäkerhets-ljud, utöver de pip som kommer av upphetsning.

För ett par år sedan kunde hon med nöd och näppe gå på helt dolda apporter, och då är hon ändå min allra första hund som jag lyckats lära att ta blinds överhuvudtaget. Frågan är om jag ens försökt på riktigt tidigare. Det kändes i alla fall länge som en utopi att klara något sådant. Självförtroende, hallå??

När jag tränat Femma har jag hittat ett sätt att träna linjetag – det har blivit ett hopkok av alla tips jag fått av olika tränare, böcker och generösa skribenter på Fejjan -, ett sätt som känts riktigt bra, och som Femma svarat bra på. Hur bra visste jag inte förrän vi var ute på SGL-prov i våras, och hon hämtade in dolda apporter på avstånd som jag då rakt inte vågat skicka henne på tidigare.

Därefter tränade vi inte särskilt mycket på just den biten, eftersom gräset på våra träningsfält här hemma växte sig allt högre, det var yngelperiod osv.

Men nu har vi tagit tag i träningen igen, och Delfi är med, och tänk: Femmas träningsupplägg passar alldeles utmärkt även för Delfi.

Så nu gottar jag mig alldeles oerhört när jag får ta ut båda mina hundar på fälten, efter att jag varit ute själv och lagt/ställt ut deras apporter. Det går lite för bra, och jag vet orsaken, och kanske kommer vi aldrig att nå stjärnorna, men mamma mia, vad jag njuter!

Ett år senare

För nästan ett år sedan skrev jag om den perfekta morgontemperaturen, runt 16 grader, och det var just vad termometern visade när jag gick ut och satte mig nu på morgonen. Den värsta knottperioden är över och jag sitter först med tekoppen och bara tar in morgonen, fälten framför huset, fågelkvittret och frihetskänslan. Därefter tar jag fram mobilen, och nytt för i år är att jag behöver sätta läsglasögon på näsan – under solglasögonen…

Delfi har intagit sin favoritplats och Femma sin – nu vilar vi på frukosten ett par timmar.

Jag tittar på Delfi. Min vackra, småtokiga flatteflicka, som jag oroat mig så för under det gångna året. Alla dessa hältor! Spårträning – tack och lov att jag kunde ge henne det, åtminstone – istället för det hon älskar mest. Den senaste veckan har hon fått ta in markeringar i högt gräs och göra samma back-to-basics-träning som Femma, och kutat ut i sin alltid så höga fart. Jag har bett en stilla bön att det ska gå bra, att lederna ska hålla för hennes fart och för hennes skutt. Men det är nog dags att sluta hålla igen nu, och gårdagens långpromenad visade det än mer.

Vi åkte till Alingsås och gick Vildmarksleden, 10 km på ett bräde, bortsett från en rejäl badpaus i Stora Kroksjön. (Ännu en Stora Kroksjön, förresten! )

Leden var fin och väl – mycket väl – utmärkt…

…vilket ger pluspoäng i min bok.

Och Delfi hade bra energi i stegen även i slutet av promenaden, så jag var salig av lycka. Badstället föll dessutom Femma i smaken, och vi fick till riktigt bra vattenmarkeringar genom vassen.

Det här kan nog bli en promenad vi går fler gånger. Jag vet inte om det kändes som vildmark, precis, för stigarna var väl upptrampade och vi gick förbi/blev omsprungna av folk då och då längs hela rundan, men det gjorde inget, det heller.

Leden var rejält backig och gav åtminstone bitvis en riktig ”över stock-och-sten-känsla”, vilket jag gillar.

Firar 20 år och en månad

I juni 2001 spenderade jag två veckor på Rhodos, mestadels på en vacker liten sandstrand. Det var min sista rena solsemester, i alla fall utan hund. Några dagar senare, den 1 juli, åkte jag till Ossendrecht i Nederländerna och hämtade min första allra egna valp, Ella (Quiet Woods Riverdance Ella).

Ett nytt fint äventyr började, och även om Ella inte finns bland oss längre, så är hon för alltid min första. Och nu har jag fått lov att vara hundägare i 20 år – trots hundallergi! Verkligen värt att fira!

Och idag har Delfi varit utan rimadyl i en månad – hon går med på våra längsta promenader och får då och då vara med på jaktträning och även hämta en och annan apport, inklusive markeringar. Hurra!

(Tar samtidigt i trä, självklart…)

En helt vanlig tekopp

Jag var på min drömsemester med Piaf och en ung Delfi; sommarsemester i österrikiska alperna. Vandringarna blev kortare än jag hade tänkt mig på grund av den 25-30-gradiga värmen (i slutet av maj/början av juni), och linbanorna var stängda, eftersom det varken var vinter- eller sommarsäsong. Men det var fint ändå, med många fina utflykter.

En vecka med utgångspunkt i Kappl följdes av en vecka i Kitzbühel, som skulle följas av en vecka i en liten alp-by som jag glömt namnet på…

Den viktigaste utflykten på resan var att åka över Großglockner, jag hade aldrig varit där och hade några år tidigare snöpligt fått ta en annan väg – via Italien – då alpvägen ännu var vinterstängd.

Denna gång var det min bil som kunde bli hindret – den var lite småskröpplig och min känsla var att jag inte kunde lita på den till 100%. Samtidigt visste jag ju att något alltid kan hända, så varför låta det hindra mig. Just do it!

Några dagar in på Kitzbühel-veckan åkte vi, det blev en jättefin och minnesvärd resa – extra ”minnesvärd” av en väldigt sorglig anledning, men det kommer vi till senare.

I 30 graders värme tog bilen oss på de vackra vägarna upp mot Großglockner, och kanske just för att jag hade våndats lite inför den här utflykten och nu var så glad över att vara på väg upp, så stannade jag till vid en keramikbod vid vägen. (Jag är annars inte mycket för prylar/souvenirer.)

Jag hittade genast min perfekta souvenir; en liten vägsten med orden Der Weg ist das Ziel, vägen är målet. (Den står idag framför mitt hus – ihoplimmad på ett par ställen.)

Utöver den fanns där en massa tallrikar, skålar och muggar, och jag valde ut en tallrik och en tekopp – bara för att de var så fina och för att jag ville ha souvenirer från resan (inte visste jag då att det skulle bli de enda souvenirerna). Jag drack inte ens te på den tiden.

Utflykten blev lyckad, hundarna fick leka i snö, och vi kom både upp till topparna och ner på andra sidan – allt hade gått bra.

På kvällen gick jag in på Fejjan – och det var där jag fick beskedet att Gaby hade gått bort. Delfis uppfödare, min vän. Jag ska inte gå närmare in på hur jag skrek och avbröt semestern och var på begravning ett par veckor senare.

Men när jag för ett par år sedan slutade dricka kaffe och började dricka te istället, då blev den där tekoppen från den där dagen min självklara favorit.

En helt vanlig tekopp som påminner om att livet är här och nu