Luxemburg

myflatcoats.com 5 år

Denna blogg fyller idag fem år…

Screenshot_20190208-121505

Föregångaren, hemsidan myflatcoats.net (sovande, men existerar fortfarande eftersom gallerierna fungerar som mina fotoalbum), fyller i år 14 år – vet att jag satt och snickrade med den när jag var hemma (i Lux) med valp, dvs. med Saga som jag hade hämtat i Borås.

Det var den fruktansvärda perioden då min bonuspappa Sigvard opererades, led så hemskt under några veckor och sedan gick bort, samma dag som jag började arbeta igen efter ledigheten.

Helt förstörd av sorg var jag, men jobbas skulle det. Minns att jag satt i en bilkö genom stan på väg till jobbet och skrek ut min sorg – och råkade se en man i bilen bredvid som tittade väldigt konstigt på mig. Inte konstigt. Men jobbas skulle det.

Det var en så kallad sessionsfredag, då vi hade som allra mest att göra, med korta deadlines. Jag välkomnades på jobbet med ett par luntor med riktiga härvor till dokument att gå igenom, tog med dem hem och hade att göra intensivt hela dagen. Mellan tårarna. För jobbas skulle det. När jag stängde ner datorn kl 17 fick jag sörja på riktigt.

Samma sak var det när min allra första flatte Ella gick bort ett par år senare. Hon var väldigt dålig – njursjuk – i ett par veckor, fick dialys m.m. Jag satt på klinikgolv med henne när hon fick sin dialys, åkte sedan hem och jobbade, gick på möten (kunde när som helst börja störtgråta), åkte tillbaka till min hund på kliniken, tog hand om Saga därhemma osv.

Själva dagen då jag till slut tvingades låta henne gå, så stod vi på tröskeln när veterinären öppnade på morgonen – och när jag kom hem för att börja jobba fick jag veta att jag skulle ersätta min chef på något viktigt möte. Jag skulle gå på mötet tillsammans med en tjeckisk kollega – och det är konstigt att jag inte gav honom en rak höger när han på väg till mötet sa något i stil med att man skulle kunna tro att jag förlorat ett barn, inte en hund… Det var nu inte så att jag hade berättat själv om min sorg och stod och hulkade mot hans axel. Nope. Jag sörjde i tysthet och var hyfsat samlad inför mötet, men han visste ändå, kanske via min chef, och ville fälla denna okänsliga kommentar. Sörjer du en hund? Men det var bara att ta emot, lida i tysthet och även mötet skulle genomlidas innan jag fick gå hem och sörja i fred.

Tja. Apropå en blogg som fyller fem år idag.

Pizzafejs

Under mina år i Luxemburg led jag av nästan konstanta stress-symptom – bl.a. hudproblem. Egentligen hade jag ingen fruktansvärd acne, men tillräckligt för att jag nästan alltid skulle ha något fullt synligt hudproblem i ansiktet. Ofta började det med lite acne… och utvecklades till sår eller värre. Inte så helt sällan kallade jag mig själv pizzafejs framför spegeln, medan jag gjorde vad jag kunde för att dölja hålen i huden. Det gick väl sådär. Men hellre det än att gå ut som ett pizzafejs.

Det sägs att huden inte glömmer sina tidigare problem, utan att de lätt uppstår igen och igen, och i mitt fall var det haka, panna och/eller mungiporna som nästan alltid hade något hål… Det var väl när mer än ett område var drabbat som jag tyckte att jag förtjänade det fula öknamnet.

För att strö lite extra salt i såren (höhö) påminde jag mig också om att jag faktiskt klarat mig igenom hela tonårsperioden plus några år till utan att någonsin ha denna typ av hudproblem. Någon enstaka finne, visst, men inte så som då, från strax före trettio till långt över fyrtio års ålder.

Rengöring och övrig hudvård, då? Jodå, alltmer noggrant och tidvis med dyra produkter från Frankrike (Maria Galland) och Schweiz (Cellcosmet). De allra dyraste produkterna föll jag aldrig för, för någonstans visste jag ju att detta inte handlade så mycket om exklusiv hudvård, som om själavård (eller stress, lite mindre dramatiskt uttryckt). Det märke som jag fastnade för och fortfarande tycker bäst om är Dermalogica, även om jag idag till 80% nöjer mig med Apotekets billigare sortiment.

När jag lämnade arbetet i Lux förväntade jag mig faktiskt att problemen skulle gå över. Men så var det det där med hudens minne. Alltså har ett eller annat liknande hudproblem dykt upp igen, dock mycket sällan – och aldrig lika omfattande som då.

Och det händer ganska ofta numera att jag skickar en tacksam tanke över en hy som inte svider eller stramar. Ingen stress – inget pizzafejs.

20190120_190036

Identifiering via påse

På Ica idag hajjade jag till då jag såg en sådan här påse

image

i en kundvagn (som inte var min)… Eftersom jag väldigt väl kände igen påsen – har flera själv – var jag bara tvungen att vänta in kundvagnens ”ägare” och fråga var hon fått den påsen ifrån. Och visst kom den från Luxemburg! Och visst hade hon också bott där i några år – hon sade att hon tar med sig sådana här påsar från Lux när hon är där…

Det kan jag förstå! Det är verkligen de allra bästa shoppingpåsarna – hållbara som attan och rymliga och tympliga. Det är väl typ enda området där Lux legat i framkant vad gäller miljöåtgärder – det var säkert tio år sedan de införde dessa påsar, som kostar kanske 20:-, men håller som sagt en evighet och när den går sönder är det bara att ta med den till kassan och byta mot en ny…! Snacka om bra åtgärd för att minska användningen av plastpåsar!

Här i Sverige börjar de väl komma lite smått – Engelsons har just denna typ av påsar. Tummen upp!