Under mina år i Luxemburg led jag av nästan konstanta stress-symptom – bl.a. hudproblem. Egentligen hade jag ingen fruktansvärd acne, men tillräckligt för att jag nästan alltid skulle ha något fullt synligt hudproblem i ansiktet. Ofta började det med lite acne… och utvecklades till sår eller värre. Inte så helt sällan kallade jag mig själv pizzafejs framför spegeln, medan jag gjorde vad jag kunde för att dölja hålen i huden. Det gick väl sådär. Men hellre det än att gå ut som ett pizzafejs.

Det sägs att huden inte glömmer sina tidigare problem, utan att de lätt uppstår igen och igen, och i mitt fall var det haka, panna och/eller mungiporna som nästan alltid hade något hål… Det var väl när mer än ett område var drabbat som jag tyckte att jag förtjänade det fula öknamnet.

För att strö lite extra salt i såren (höhö) påminde jag mig också om att jag faktiskt klarat mig igenom hela tonårsperioden plus några år till utan att någonsin ha denna typ av hudproblem. Någon enstaka finne, visst, men inte så som då, från strax före trettio till långt över fyrtio års ålder.

Rengöring och övrig hudvård, då? Jodå, alltmer noggrant och tidvis med dyra produkter från Frankrike (Maria Galland) och Schweiz (Cellcosmet). De allra dyraste produkterna föll jag aldrig för, för någonstans visste jag ju att detta inte handlade så mycket om exklusiv hudvård, som om själavård (eller stress, lite mindre dramatiskt uttryckt). Det märke som jag fastnade för och fortfarande tycker bäst om är Dermalogica, även om jag idag till 80% nöjer mig med Apotekets billigare sortiment.

När jag lämnade arbetet i Lux förväntade jag mig faktiskt att problemen skulle gå över. Men så var det det där med hudens minne. Alltså har ett eller annat liknande hudproblem dykt upp igen, dock mycket sällan – och aldrig lika omfattande som då.

Och det händer ganska ofta numera att jag skickar en tacksam tanke över en hy som inte svider eller stramar. Ingen stress – inget pizzafejs.