Författare: marika2014

Så kan det också vara

I fredags åkte jag iväg på lydnadsträning på ett för oss nytt ställe, med för oss nya människor. Självklart passade jag på att låta Femma kuta till en människa hon aldrig träffat, på ett ställe hon aldrig varit på tidigare, dvs. så som det är på tävling. Det var inga problem, även om momentet inte är klart än. Det var en rätt klafsig appellplan denna dag, så det var viktigt att min lilla prinsessa fick göra fartiga, roliga övningar, och så blev det också. Både Femma och jag skitade ner oss ordentligt, bara nyttigt…

(På förmiddagen hade vi tränat på långa framförgåenden, och här ser man hur Femma undviker minsta lilla vattenpöl… 😅)

Det var ett riktigt trevligt gäng att träna med och jag ska verkligen försöka ta mig i kragen och åka iväg på fler sådana träningstillfällen. När det är så fin stämning ger det verkligen en riktig boost.

Även igår var vi iväg på ett helt nytt ställe, men med retrievermänniskor jag träffat förut i olika träningssammanhang. Vi hade bjudits in till organiserad walkup-träning, och mina högt ställda förväntningar infriades med råge. Det var hög klass på upplägget och väldigt trevlig och stöttande stämning bland deltagarna. Just sådär att man känner att folk på linjen blir glada när det går bra, oavsett vilken hund det är… För utmaningar fick vi, allihop. Det blev en kanondag med hundträning när den är som bäst, och massor med träningsinspiration fick jag med mig hem.

Hittar man inte det ena…

…så hittar man det andra. Det är väl ofta så att man absolut inte hittar det man letar efter, däremot helt andra saker som man inte alls behöver. Igår gick jag på ställen i skogen där det åtminstone för två år sedan fanns massor med blek taggsvamp – det var då jag lärde mig den sorten och började plocka den. Igår hittade jag nästan ingenting – det enda som jag skördade mycket av var steg i stegräknaren. Och en kniv!

Långt upp i skogen hittade jag nämligen en speciell typ av jaktkniv på marken – och jag visste ju att jaktlaget var där och jagade häromdagen, så det blev till att dra i några trådar när jag kom hem, och så småningom stod jag i kontakt med knivens ägare så han kan få tillbaka den.

På eftermiddagen åkte vi till spårskogen, där både Delfi och Femma fick varsitt spår. Det spår som var tänkt för Delfi råkade hmmm bli över 500 m långt, så jag lät Femma ta det istället. Båda har ju gått längre spår än så när vi tränade viltspår, men sedan vi börjat träna personspår blir det oftast lite kortare spår, och jag tror att Femmas spårkondition är snäppet bättre än Delfis just nu.

Delfi fick ett rejält tappt på sitt spår i början, men när hon väl kom rätt igen så tog hon resten av spåret klockrent, och alla pinnar hittade hon. Femma tog sitt långa spår som en liten gudinna. Det var ett par gånger jag inte riktigt trodde vi var rätt, men är det något jag har lärt mig, så är det att hunden – i alla fall den hunden – har bättre koll än jag i spåret… Och båda gångerna bekräftades detta av att hon hittade en av mina pinnar.

Medan spåren låg till sig roade vi oss med skick genom gles skog, till upp-och-nervända hinkar som jag lade ut godis på. En klubbkamrat gör något liknande med sina hundar och det ser så kul och finurligt ut, så jag var tvungen att prova – annars tycker jag det är så svårt med att kräva raka linjer genom skogen. Väldigt kul var det, och hundarna fick ju bra motivation att gå snabbaste, dvs rakaste, vägen fram till hinkarna och godiset…

Inte så sporrande

Det är Hallux stiffs fel, det är jag rätt säker på. Den tunna, stela skosulan gjorde susen för mina framfötter – där har jag inte alls ont längre. Istället har jag fått hälsporre från *piiiip*. Det har smugit sig på, lite mer i den ena foten än i den andra. Synd att man inte använder högklackat, tänkte jag när det var som värst och jag trippade (nåja) omkring på tå… Det går sådär att gå på tå i kängor eller gummistövlar och ute i svampskogen… och vissa små muskler i framför allt anklar och underben har förskräckt protesterat när de fått jobba som aldrig förr i mina försök att avlasta de ömmaste ytorna under fötterna – för att vila kommer såklart inte på fråga. Däremot har jag då och då använt Voltaren gel som hjälpt lite och tillfälligt. När vi skulle ut på jakten häromdagen unnade jag mig däremot en smärtis, och det var ju otroligt skönt. Det kändes som att fotsulorna för första gången på ett månader fick slappna av lite grann.

Hallux stiff-sulorna har jag självklart tagit ut ur mina skor – om jag behöver dem igen ska jag bara använda dem en kortare period, den saken är klar.

Hej måndag!

Ännu en sån där fantastisk höstmorgon, och denna måndagsmorgon gick vi av tidsbrist bara ner till närmaste sjö – inte så bara, i och för sig…

Det är alltför sällan jag går dit ner under höst och vinter, det ska bli ändring på det, bestämde jag där och då. Flickorna fick ställa upp som fotomodeller – en av dem tycker det är pest, medan den andra ställer upp mer än gärna… – ut och sätt er längst ut klippan! –Jajjemen, hur vill du ha mig, vilket håll ska jag titta åt? *bjussar på alla möjliga huvudvridningar*

På förmiddagen var vi i Kareby, där vi hade träningsdejt med ett par kurskamrater från spår- och uppletandekursen. Kul att komma iväg till ställen man aldrig varit på förut, och träningen blev superbra! Jag lade ett spår åt Femma inne i en hästhage – det blev ett kortare och mycket mer ”ihoptryckt” spår än jag brukar lägga, med mer vinklar och svängar mellan vattenpölar, stenknallar, och träd – och över en och annan gärdesgård. Väldigt kul med denna omväxling och att se hur väl hon sorterade bland alla dessa dofter!

Uppletande körde vi medan spåren låg till sig, och vi hade vallat av en korridor där hundarna fick hämta två föremål som de aldrig varit i närheten av förut. Femma var först ut och det gick fort och lätt.

Efter att Femma gått sitt spår fick vi dra hemåt för lite lunch innan vi drog vidare norrut, till Kopparhult för gruppträning med goldengruppen. Trippelmarkeringar och dirigeringar stod på schemat och vi fick alla jobba igenom olika svårigheter, men det blev riktigt bra!

Idag blir det välförtjänt och välbehövlig vilodag för Femma – bara promenader för henne, medan Delfi ska få träna lydnad.

Vacker helg med spets

Vilken helg vi hade, med ett högtryck som varade från lördag morgon till söndag kväll (och därutöver) och som vi utnyttjade väl. Eftersom det var jakt här hemma drog vi till Kroksjön för våra promenader.

Promenaderna utökades med svampplockning – nu är det perfekt tid för de bleka taggsvamparna, som jag tycker passar superbra i en kryddig och reducerad tomatsås.

Jag inventerade förresten min frys häromdagen, och förde upp allt på en lista för att ha bättre koll – och det visade sig att matkontot kan hållas väldigt lågt de närmaste tre-fyra månaderna… Det är myclet svamp, tomatsås och pesto, men även lite kött och fisk, vilket jag mest använder på helgerna. Sedan finns där ju en himla massa bär, sylt, äppelkompott, fläderblommor… och lite annat.

Häromdagen roade jag mig med att göra nästa års budget, och allt som går att ta från ett konto kommer att gå oavkortat till extra-kontot – det som går till hundträning och shopping. Så lite extra gratismat i form av svamp är inte fel! Det finns verkligen mycket av den bleka taggsvampen i år (också), men tyvärr är det fler som tycker om att äta den, eller bara bo i den… Isch! Säkert 80 procent sållar man bort vid blotta anblicken, och ytterligare 10 procent går bort när man skär dem mitt itu – eller i kanterna. Men 10 procent av väldigt mycket blir ändå en hyfsad skörd, och nu räckte det till ännu en sats med pastasås.

Hundträning blev det också, i korta, roliga pass, och sedan avslutades helgen med en riktig höjdpunkt för Femma och mig, då vi fick vara med på en mindre (vilket är perfekt!) andjakt inte så långt hemifrån (helt perfekt!).

Lite långtråkigt och kallt, tyckte Femma till att börja med, men när hon hämtat dagens första and var hon hon helt med på noterna! Det här är precis vad hon behöver få vara med om, det har jag vetat hela tiden, men det behöver dels inte ”kosta skjortan”, dels – och framför allt – är det viktigt att det verkligen blir bra också. Ibland uppfylls inte något av dessa kriterier… Men nu blev det verkligen bra! Mycket väntan i lugn och ro – följt av alldeles lagom mycket action för liten Femma…

Starka tillsammans

Så lyder titeln på boken jag läser nu – har ett kort kapitel kvar, som jag ska beta av nu på morgonen. Boken är skriven av Jenny Wibäck, som jag kom i kontakt med på en kurs för ett par år sedan. Hennes bok köpte jag redan då, men har inte tagit tag i att läsa den förrän nu, och just nu passade den absolut perfekt! Hela titeln är förresten Starka tillsammans i träning, tävling & tanke. Den handlar om just det jag funderat kring på sistone vad gäller varför jag tränar och tävlar, vad jag vill träna, vad mina hundar vill träna, vad som motiverar och inspirerar, vad som inte gör det…, vad som hjälper och vad som stjälper, hur man hittar den rätta känslan, hur man är bästa stödet för hunden och hur man blir just Starka Tillsammans.

Helhetsblomman ska illustrera vikten av att inte fastna i detaljer. Ur Starka tillsammans, Jenny Wibäck.

En hund väljer aldrig sitt sammanhang och därför är det viktigt att du gör vad du kan för att hunden ska trivas i det sammanhang du väljer åt den, alternativt låta den byta sammanhang om det kan vara en lösning.

En underbar bok, som gav mig mer än en hel kurs (som jag också gick för ett par-tre år sedan) i mental träning.

Jag ska fortsätta vara uppmärksam på känslan min hund har och även känslan jag själv har både inför och efter träning, fundera över vad som behöver förändras, tillföras respektive undvikas vad gäller allt som rör hundträning, och vara ännu mer noggrann med sammanhangen vi tränar i.

Svälj den fulaste grodan först

Det var många år sedan jag läste den lilla boken med den titeln – jag lånade den på Värmdö bibliotek och läste den i den hyrda sommarstugan på Ingarö, alltså var det 2008 eller dessförinnan. Men mantrat fastnade – inte för att jag följt det alltid, men jag tycker verkligen det är en bra regel, och visst känns det lite extra bra när man har en lista med saker att göra, och börjar med det tråkigaste/jobbigaste.

De gånger (många!) som jag funderat över att börja träna brukset har jag kollat igenom momenten och skrämts bort av vissa moment. De moment jag fruktat mest var dels budföringen, som man måste ha hjälp med av andra – det är inte det att jag inte vill träna med andra människor, men jag är ogärna beroende av andra – , dels framförgåendet/framåtsändandet, som väldigt många duktiga ”bruksare” suckar och stönar över, så hur skulle jag någonsin kunna klara det…? Det där självförtroendet, det kassa, gör sig påmint och så blir det inte av. Tur att det då och då kan vägas upp av en rejäl dos av envishet.

När nu Femma visat stort intresse för spår så har vi nosat lite på brukslydnaden också – och då gav vi oss allra först på budföringen och framförgåendet, bara för att kolla om det är så hopplöst svårt som jag alltid trott.

Budföringen provade vi på ett par gånger i våras, men det var när vi varit hos Karin Haglund som jag verkligen fick klart för mig hur jag skulle lägga upp träningen för att det skulle bli bra för Femma – och bra blev det! Det har bara behövts tre-fyra tillfällen med ett par-tre skick per tillfälle, och framstegen har varit stora för varje gång. På gruppträningen igår ville jag prova momentet nästan så som det ska vara när det är klart, och efter ett par gånger satt det riktigt bra. Det är inte så hemskt mycket kvar nu! Att springa till främmande människor är ju jättekul…

Framförgåendet har vi snarare mängdtränat, genom lite träning under många av våra promenader. De olika delarna har lyfts ut för att sättas ihop, lyftas ut igen osv. Små, små steg framåt och vi är inte ”hemma” än, men en bra bit på väg (sedan har vi mycket svårare utmaningar i högre klasser, men vi har åtminstone grundat för dem också). (Sedan brukar jag inte kasta belöningen på Femmas rygg, som jag råkade göra här…)

No filters needed

Morgonljuset bjöd på en riktigt fin himmel denna morgon.

Igår kväll gick vi för första gången en längre promenad i beckmörkret och med pannlampan som enda ljuskälla. Tanken är att det ska bli en vana denna vinter; när vi kommer hem efter att mörkret lagt sig ska vi (läs: jag) inte ha det som ursäkt för att inte gå en extra promenad. Vi passerar först de öppna fälten, och strax därefter har vi en jättebra, lång raksträcka genom skogen där man ser kommande bilar på långt håll – och de lär se oss också, tack vare pannlampan och våra reflexvästar. Hundarna får ändå gå i koppel under dessa promenader, mest på grund att vi lär komma att träffa diverse vilt, det räknar jag kallt med, och då kommer det att kännas mycket tryggare att inte behöva fundera det minsta på var hundarna befinner sig. Dessutom går vi så sällan rena koppelpromenader, och jag märkte redan under gårdagens promenad hur mycket bättre Femmas koppelgående blev bara under den tiden vi gick. Måste också säga att jag tyckte det var riktigt mysigt med denna promenad i mörkret; en riktig powerwalk – och vi fick även möte med en granne som också rastade sin hund i mörkret.

Kinderägg-fredag

Fredagen inleddes med privat jaktträning för Femma, och eftersom vi körde i par och hade hela två timmar på oss hann vi med många utmanande övningar. När det blir lite extra svårt eller mycket av allt är det riktigt intressant att se hur effektivt det är att trycka på de knappar jag hittat för att lyfta Femma, och jag skickar än en gång tacksamma tankar till dem som gjort avtryck genom att betona vikten av att leka med hunden, även i retrieverträningen. Femma behöver det, och frågan är om inte jag behöver det med. Jag behöver också uppmuntran då och då och rättvis behandling, annars ”slocknar” jag.

På eftermiddagen överraskade jag Delfi med ett spår. Ja, vi busade till det lite trots att hon inte har avslutat sin antibiotika-kur, men kan hon gå koppelpromenader så kan hon lika gott spåra också, och hon behöver få jobba lite, så pigg som hon är.

Delfi fick ett ängsspår på cirka 400 m, med tre pinnar och en tennisboll i slutet. Det går ju mycket vilt på de där ängarna och det blåste rätt bra, så hon lockades iväg från spåret ett par gånger, men sökte sig snart och väldigt fint tillbaka till spårkärnan och plockade alla utlagda föremål. Duktig Delfi, som bara nyligen börjat få pinnar utlagda i spåret i stället för tennisbollar.

Fredagar betyder något extra gott till eftermiddagsfikat, och den här fredagen testade jag att rekonstruera receptet på en dessert som jag fick göra hos min franska aupair-familj i slutet av 80-talet. Mamman i familjen brukade säga ”je suis gourmande” när hon visade mig sina desserter, och jag har ju alltid också varit svag för sött, så jag skrev ner hennes recept. Dessutom var hon från Bretagne och gillade lite mer rustika saker, även om receptet på en tunn liten tarte aux pommes också fanns med bland recepten ett tag – jag tror att jag har slängt det, faktiskt.

Receptet jag nu ville rekonstruera låg i min receptpärm i många år, men när jag började använda det igen för drygt tio år sedan, så slarvade jag bort det! Som jag har letat… Då och då har jag letat på nätet också, och nu när det flödar över av olika recept har jag letat igen och hittat ett franskt och ett svenskt recept som tillsammans påminner om det jag hade, så nu provade jag – och visst blev det bra! Jag missade bara hur jag skulle göra med kolasåsen, men nu vet jag till nästa gång. Mannagrynspudding med valnötter (och kolasås, eller egentligen sauce caramel), voilà!

Därav Kinderägg-fredag: lek(sak), överraskning och något gott!

Sol och regn

Det är både varannandagsväder och varannan-timmes-väder. Igår var det bäst att ta på sig regnkläder oavsett om det råkade vara uppehåll när vi gick ut. Skurarna var många och olika långa. Idag blir det vackert väder igen.

Sol i sinnet har jag i alla fall efter att veterinären häromdagen hörde av sig med Delfis provsvar, som mycket riktigt visade på anaplasma. Ett tidigare prov hade ju inte visat på anaplasma, medan hennes symptom tydligt pekade åt det hållet, vilket fick veterinären att vilja skicka iväg ett prov för säkrare svar. Och det provet bekräftade alltså deras teori. Jag har tidigare trott att anaplasma är en lömsk sjukdom som tenderar att komma tillbaka, men så är det inte, fick jag veta, utan det krävs att man har lika stor otur igen med en ny fästing som smittar hunden. Så när Delfi har avslutat sin antibiotikakur så friskförklaras hon och då kan vi börja trappa upp motionen så sakteliga igen. Tack och lov! För enligt Delfi kan hon redan vara med på allt – och lite till… Jag skulle säga att hon är lite ovanligt pigg och studsig… det spritter i de friska flattebenen, och igår fick hon en såpass lång koppelpromenad så att hon kunde få sin kära stretching efteråt.

En tråkig nyhet har jag däremot också fått. Jag har under tidigare vintrar haft en och annan mus på vinden, men igår bekräftade den supertrevliga tjejen från försäkringsbolaget att huset nu också har besök av en eller flera råttor. Jag är väldigt glad att jag varken sett eller hört den/dem, men spåren går det inte att blunda för, och nu sätter vi in åtgärder. För egen del är den allra svåraste åtgärden att jag inte längre får mata fåglarna – inte nära huset, och inte heller en bit ifrån. Försäkringstjejen var mycket sträng där; man kan inte hålla på och locka till sig gnagarna för att sedan sätta in åtgärder mot dem. Ingen fågelmatning, alltså. Fy, så tungt, det har varit en så kär glädjekälla att ha småfåglarna runt huset, och när jag så sent som förra vintern läste om dem som avstår fågelmatning pga att det drar till sig möss och råttor så var jag glad att jag inte behövde avstå av den anledningen. Tills nu, då. Jag sörjer detta, men nu har jag varit duktig och lovat bort mitt lilla lager med fågelfrön som jag köpte på mig i våras. Fåglarna får flyga till grannarna en bit bort, istället.

På eftermiddagen igår trotsade vi regnet och var en sväng på Brukshundklubben. En liten uppvärmningspromenad, en liten pratstund med träningskompisarna, och så lite träning med Femma. Hon fick bl.a. köra ett par budförings-skick och den här gången gick det ännu bättre; hon sprang i full kareta till den manliga mottagaren, lät sig matas och klappas, men satt sedan och väntade på kommando för att springa tillbaks till matte igen. Tjoho, nu börjar det likna något!