Författare: marika2014

Helginternat med Anita Norrblom

På våren 2015 och även 2018 var jag åhörare på ett årligen återkommande jaktinternat med Anita Norrblom – och i år när jag hörde mig för om det fanns plats i år igen, så blev jag erbjuden en plats som deltagare med hund, och det tackade jag ju gladeligen ja till…

Lägret hölls i Fegen (nära Ullared) och nu i helgen var det dags. Perfekt tajming, verkligen, eftersom jag dels grundtränat Femma till en nivå som jag är ganska (alltför??) nöjd med, dels testat av hur hon funkar vid gruppträning – och i stort sett har jag varit nöjd med hur det sett ut – så nu kunde jag faktiskt behöva en experts tränade öga för att se om jag är onödigt nöjd, vad jag ska se upp med och hur vi bör gå vidare.

Vi åkte dit på fredagen – Piaf och Delfi var givetvis också med, och vi blev inhysta i ett rum som vi delade med ett annat ekipage. Det gick hur fint som helst. Den största utmaningen var väl i så fall den stupbranta och hala trappan upp till rummet på andra våningen…

Vi inledde lördag morgon med genomgång av våra olika önskemål – vi var 8 ekipage totalt, men blev indelade i två grupper om 3 respektive 5 ekipage.

Lördagens första träningspass bestod av walkup – dvs fotträning – och enkelmarkeringar i högt gräs. Efter lunch blev det en dubbelmarkering med skott i skogen och därefter enkelmarkering och dirigering till samma ställe på vattnet.

Söndagen i leddes med walkup och skottapporter (dvs. med dummykastare) på ett hygge, följt av en skottapport-markering mellan två målområden för en hund, därefter dirigeringar till vänster respektive höger målområde för två andra hundar.

Allra sist körde vi en dubbelmarkering till, med skott.

Allt som allt var jag mycket nöjd med hela helgen. Anita Norrblom är en väldigt duktig instruktör, Femma visade att hon har goda grunder att stå på när vi nu ska gå vidare, och jag fick verkligen många tips och idéer för nästa etapp i träningen.

Tälta!

Det blev ingen husbil, husvagn eller campingbil… Men det blev ett tält!

Ett Urberg tunnel G5 för tre personer – då är det lagom för en person och tre hundar – med ett innertält och en absid (utrymmet man kommer in i när man går in i tältet, innan man går in i innertältet).

För att få golv i absiden och skydd för innertältets golv kompletterade jag med en s.k. footprint, ett löst golvskynke. Dessutom fick det bli ett liggunderlag för att vara snäll mot min lilla rygg – ett med en liten uppblåsningsfunktion.

I början av juni passade jag på att inviga tältet med hundarna – vi började med en liten skön eftermiddagssiesta i tältet – sedan sov vi fyra nätter på rad i tältet och jag måste säga att jag sov lite extra gott. Så mysigt!

Nu återstår bara att våga campa på riktigt, dvs utanför trädgården…

Egen pesto

Det är väl smått otroligt att jag, som verkligen älskar pesto och hade pasta med pesto som en av mina favoritluncher under de senare åren i Lux, ändå aldrig gett mig på att göra egen pesto. I Lux, visst, där hade jag alltid tillgång till jättegod färdig pesto i butikens kyldisk… Ofta flera olika sorter, alla goda. Bara inte de som säljs på glasburk bland konserverna! Dem kan du jaga mig med, som min mamma brukade säga.

Här i Sverige hade jag bara sett just de där glasburksvarianterna fram till ganska nyligen. Coop har, åtminstone vid Eriksberg, en av de goda sorterna jag köpte i Lux, nämligen Rana:

20190603_172926

Men nu när jag odlat fram frodiga basilikaplantor (bilden)

20190603_173254

så måste jag ju bara prova att göra egen pesto också… Bara att blunda och betala parmesanosten – pinjenötterna var lyckligtvis redan inköpta sedan länge -, för hemmagjort är ju sååå ekonomiskt – visst?

Jag körde efter det här receptet (halverade mängderna och det blev två lagoma portioner) – ni får bortse från reklamen, men av en slump var det just zeta olivolja jag hade hemma, och jag köpte också grana padano (16 mån) av samma märke.

Hur som helst! Hemmagjord pesto blev det, och helt ärligt…

Herrrreguuud, så gott!!!

Fritt följ – 10 points

Nu har Delfi och jag försökt oss på tävlingslydnadens Startklass igen – och nu var känslan en heeelt annan i det fria följet (eller följsamhet, som momentet heter i Startklass, men eftersom jag kör det utan koppel blir det fritt följ). Tillsammans med en ny träningskamrat hade jag kommit fram till att jag ska ta rejälare kliv – då går Delfi mycket bättre! Att jag inte kommit på detta tidigare – det var ju så jag gick fot med både Ella och Saga… Och jag är så himla nöjd med att jag inte behövt kräva någon onaturlig ögonkontakt av Delfi.

Så… det kändes riktigt bra efter det första momentet – och ännu bättre när tävlingsledaren – redan på väg till nästa moment – sa att han just sett dagens hittills bästa fotgående… Gissa känslan och peppen…!

Och  sedan fortsatte det så – med en helt grym känsla – och jag lyckades låta bli att klanta mig nämnvärt. När vi var klara avslöjade domaren att han inte ofta ger 10 p på följsamheten, men vi hade fått det. Jag tror dessvärre att jag hoppade högt av lycka – jag kan då aldrig spela cool… 🙄🙄🙄

Vi fick 189,5 p totalt och en tredjeplacering i tävlingen. Så nöjd! Avdraget i sättandet berodde på något med avslutet, kan vara att hon inte hängde med på den sista halten – jag såg det faktiskt inte… Och i apporteringen var det – som vanligt – ojämnt tempo. Hon springer fram till apporten, men lunkar fram till mig med den. Dels beror det nog på att vi länge tränade med en alltför tung apport – den är nu TILL SALU! Dels har vi filat massor på att få till en fin ingång med apporten – och den satt som en smäck! – vilket kan ha kostat lite extra på hastigheten… Och resten är ju inte så mycket att orda om, eller hur? 😜

20190601_150925

Men fortfarande mest nöjd med fria följet och känslan!

Träningsresa

Jag har länge haft inställningen att inte åka långt för träning eller tävling, men den gångna helgen gjorde jag ett undantag. Hela flocken packades in i bilen och vi åkte upp till Mälardalen, närmare bestämt Grillby, där vi hälsade på Peggy med flock och joinade dem för lite god jaktträning med schyssta metoder.

Femma löpte, men i Peggys värld är det bara en välkommen störning i träningen av hennes hanhundar…

Peggy hade med sig storkameran och tog fina bilder under träningen:

Även Delfi fastnade på bild:

(De två senaste bildgrupperna är alltså tagna av Peggy Westerlund.)

Träningen var också precis så bra och inspirerande som väntat.

Men att det var  vackert i dessa trakter…!?

De enorma syrénhäckarna….

… och så många söta blommor i hagarna där vi tränade.

Vi bodde på ett jättetrevligt B&B alldeles i närheten och hade fin utsikt från fönstret:

20190524_070840

Efter tre dagar åkte vi hemåt igen. Stannade till i Lyrestad och tog en välbehövlig bensträckare längs Göta kanal.

En fin minisemester fick vi!

Sköna dagar

Den här våren har väl egentligen varit lite mer av normal, svensk vår… med ömsom kallt, regnigt och blåsigt väder, ömsom vackert badväder – enligt hundarna, alltså…

Att Piaf simmar är ju inget ovanligt… Men även Femma kom så småningom på att hon faktiskt kan simma.

Vi bor allt bra vackert, med detta på 5 minuters avstånd:

Detta bildspel kräver JavaScript.

100-runda

Efter de två 99-poängsrundorna på Kind BK krävdes ett till godkänt resultat för att Femma skulle få RLDN-titeln. Det fick vi på onsdagens tävling på Lerums BK: 76 p. Roligt att få titeln, men jag kände samtidigt att vi egentligen kan bättre än så, eftersom 20 poängs avdrag berodde på att Femma missförstod mig, dvs. att jag var otydlig med mina handsignaler.

Då var det ju käckt att jag redan hade anmält oss till en tävling ”i reserv” dagen därpå. Femma och jag åkte till Lilla Edets BK, och stämningen vid banan var riktigt, riktigt fin. Precis som jag gillar att ha det på tävling, både när man laddar upp och efter den egna rundan.

Femmas runda kändes bra – både Femma och jag var lugna och fokuserade – och jag fick höra av andra medtävlande att det sett bra ut.

Det visade sig att detta var en 100-runda – en runda utan ett enda poängs avdrag. Vem gör ens det? Jo, Femma, tydligen!

Bästa, fina träningskamrat!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Debut i startklass

För ett par år-tre år sedan gjordes en stor revidering av de svenska tävlingslydnadsklasserna, och eftersom jag inte har tävlat sedan 2008 (med Saga) så blev Delfis debut i startklassen även min debut i densamma. Jag följde revideringen med intresse och välkomnade att den gick igenom. Det gjordes många bra förändringar, särskilt just att man införde en startklass som inte omfattar något gruppmoment. Platsliggningen i grupp var ju mångas skräck. Jag pratade med en kvinna på tävlingen i lördags, som hade fått sin unga goldentiks lydnadskarriär förstörd för alltid efter att den blivit attackerad under sin första platsliggning på tävling. Men det var då det, med de gamla reglerna.

Ända sedan revideringen var klar har jag tvekat om jag ska börja tävla igen – eller ej. En stor stötesten har varit fotgåendet. Jag får bara inte till det fotgående jag vill ha i tävlingslydnaden – det fotgående som jag hade med Ella, och i viss mån med Saga… Jag har inte ens varit ”hundra” att jag verkligen vill att hunden håller ögonkontakt. Det borde räcka med ett bra jaktfotgående? (N.B. ett bra jaktfotgående). Utan den rätta motivationen blir det inte mycket av något. Inte med fotgående och inte med tävlingslydnad över huvud taget. Därför har också debuten dröjt – ändå till nu.

Jag vet inte vad det var som flög i mig – helt plötsligt kände jag att jag vill träna och tävla med Delfi, och plötsligt var hon anmäld till startklassen. Nu kör vi, helt enkelt.

Nu kör vi, jojo. Jag var verkligen nervös inför denna lilla usla tävling. Sex små moment… Jeeeez… Delfi var lite, lite disträ – hon verkade tro att tävlingsledaren skulle hala fram och kasta en dummy precis vilken sekund som helst… hihi. My bad – vi har ju inte alls tränat med någon som agerat tävlingsledare. Ja, det är klart att man ska, men jag tycker ju om att pula med tävlingslydnaden i ensamhet, möjligen med folk runtom i periferin, som under den öppna träningen på klubben.

Med en smått disträ flatte blev fotgåendet inte ens halvbra, det är den bistra sanningen. Vi fick 7,5 p med kommentarerna ”växlar position, något luftigt, långsamt sättande, snett sättande”.

Inkallningen var bra utom att hon nästan höll på att springa till tävlingsledaren först – en liten, liten båge gjorde hon. 9 p och kommentaren ”lite slarv”.

Sedan kom sättande under marsch, och där gjorde jag dundertabben att inte ge ett tydligt sitt- eller stanna-kommando, så Delfi blev såklart osäker och följde med mig runt. Jag tar det på mig och skyller på att detta var ett moment som jag verkligen hade sämst koll på när jag anmälde oss till tävlingen, och så sent som några dagar före tävlingen fick jag göra vissa justeringar eftersom jag hade missuppfattat momentet. Äh. Det blev ju en fet nolla på det momentet, och 30 poäng förlorade i ett nafs…

Det jag är nöjd med är att jag ryckte på axlarna och gick med en bra känsla in i nästa moment, som var apporteringen. Här hade vi så sent som dagen innan ”hård”tränat på att komma in i rätt position med rapporten, och det satt faktiskt som en smäck nu. Vi fick 9 p och en notering om ”något ojämnt tempo”. Jag vet precis: Delfi rusar fram till apporten, men småspringer sedan till mig med den… Ni måste förstå en flattes totala besvikelse varje gång det är en apportbock i trä, och inte en dummy, fågel eller ens en tennisboll som ska apporteras!/Delfi.

Fjärrdirigeringen är ju ruskigt simpel – 10 p – och hopp över hinder satt som en smäck, även positionen in till sidan – 10 p. Helhetsintrycket fick vi 8,5 p på, och det får jag väl vara nöjd med – även om jag inte är nöjd med mindre än 9-10 p.

Jag är i alla fall väldigt glad att jag hade en glad och arbetsvillig flatte med mig på planen – hon verkade inte ha ett dugg ont av de uteblivna bedömningarna, utan tyckte det var kul att få fortsätta med nästa moment, och nästa… Precis så som man vill ha det: Yes-lydnad!

160 p (av 200) krävs för att få fortsätta till lydnadsklass 1. Vi fick 149,5 p. Så jag är inte nöjd, absolut inte, men om jag kan låta bli att klanta till det nästa gång, så bör vi kunna ta hem startklassen nästa gång. Men då händer väl något annat…….

”Lulla omkring” för dig, va!

Så kunde Piaf ha sagt till mig efter onsdagens deltävling i uppletande…

I uppletandecupen får varje ekipage (HUND! /Piafs anm.) fem minuter på sig att hitta fyra föremål – oftast mjuka saker som avger ganska mycket vittring. Vinnare i deltävlingen är den som hittat alla/flest föremål på kortast tid. Däremot är vi inte så noga med avlämningar i hand – vilket passar Piaf bra 😎), man får uppmuntra hunden när den jobbar, och man får även lov att belöna med godis mellan avlämningarna – men det kostar tid…

Piaf och jag hade startnummer 7 och innan vi gick till rutan fick jag veta att ingen hade hittat alla fyra föremål. Lite kaxigt lade jag till: ”hittills”. Detta trots att Piaf faktiskt bara hittade två föremål i den andra deltävlingen – efter det började vi dock träna lite också…

Piaf var taggad – det brukar hon vara – och visst, hon kutade inte omkring, men hon täckte rutan väl och använde uppenbarligen nosen alldeles utmärkt, så hon jobbade helt enkelt väldigt effektivt. HON hämtade minsann in alla fyra föremål – även det som låg närmast baslinjen. Tiden blev 3:22 – och då hade jag  belönat henne mellan avlämningarna.

Sedan hade vi ett jätteduktigt ekipage efter oss, med en golden som jobbar snabbt och effektivt, och de var det andra ekipaget (av elva) som hittade samtliga föremål och de vann med tiden 2:56. Snyggt!

Men alltså, bra jobbat av Piaf också, fina flattetanten!

FB_IMG_1551025860323

Foto: Karin Yllö, bild tagen vid vår debut i uppletandecupen

 

#hundträning

Med våren kom inspirationen och motivationen till hundträningen igång ordentligt.

Piaf får fortsätta att träna uppletande – det är lite lagom för henne att lulla omkring i en 50×50 m stor ”ruta” och leta strumpor och leksaker… Fina gammeltanten, jag är så glad att hon är med oss och hänger med på våra promenader, även om jag då får välja bort de riktigt långa rundorna.

20190415_124822

Delfi fick som tidigare nämnts göra ett tränings-WT, och även om hon pep lite där så var jag väldigt nöjd med hur jag hanterade det – och bestämde mig sedan för att se hur vi skulle funka på ett riktigt WT nu när jag inte stressar upp mig så mycket längre över pipet..

Till min stora förvåning var hon tyst på alla stationer och nästan hela tiden däremellan också.

På den första enkel-markeringsstationen markerade Delfi inte alls och det blev många visslingar och dirigeringar för att få in dummyn. Men vi fick in den till slut och för det fick vi 4 p. På den rena dirigeringsstationen tog hon mina signaler jättebra och hittade dummyn snabbt, men… där fungerade fotgåendet fram till startpunkten bedrövligt och på väg in släppte hon dummyn, och jag är rätt säker att det var något på den – en insekt eller nå’t – men det drog ju ner poängen ordentligt på den stationen: 8 p. På övriga stationer blev det 12 (dubbelmarkering) – 12 (dirigering med störningsmarkering) och 15 (dubbelmarkering). Alltså 51 poäng på hela WT:t, men det var 51 glada poäng, för Delfi var ju tyst och vi fick poäng på alla stationer. 😊

Det var en av de första varma vårdagarna, så efter att vi gjort alla fem stationer fick Delfi belöna sig själv med ett härligt gyttjebad… Det var hon så väl värd.

20190419_141720

Att vårt samarbete inte funkade på WT:t ser jag som en följd av för lite träning den gångna vintern, men nu har jag verkligen fått upp motivationen igen.

Inte minst efter tre dagars clinic+kurs med Helen Phillips som Klickerförlaget bjudit in från England. Jag hade sedan länge bokat en åhörarplats alla tre dagarna, eftersom jag köpt Helens bok Clicker Gundog och var oerhört nyfiken på hennes sätt att träna jakthundar med mjuka metoder.

Inte blev jag besviken, heller – tvärtom. Jag fick med mig en massa inspiration och tankar, och gick hem och dammade av mina klickers…

Delfi har också fått plocka upp tävlingslydnaden igen – hon har varit nästan-klar för startklass i ett par år nu, men jag har inte riktigt haft lust att kasta mig ut. Men nu… kanske.

Femma och jag har varit på jaktträning med uppfödaren och ett par av Femmas syskon. Det blev bra träning – mycket svårare än jag gjort med Femma hittills, men kul att se hur duktiga de var, allihop.

20190422_112224

20190423_193759

Precis dagarna innan den träningen hade Femma en liten släng av vattensvans, det var verkligen en trist liten historia… Så ynklig som hon var när hon kom in efter en liten kvällskiss i trädgården, det var hjärtknipande, och desto gladare var jag såklart när det gick över på något drygt dygn, bara.

Vi har tränat på egen hand också, såklart, och Femma har utvecklats massor den här våren.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Linjetag med störningsmarkering

Utvecklats har hon verkligen gjort även i viltspårsträningen… De första gångerna sökte hon mitt stöd ofta i spåret, så jag pausade den träningen och gjorde sedan bara väldigt korta spår som hon kunde lösa utan mitt stöd. Sedan… tog det fart med självförtroendet, och jag får numera hålla tillbaka den lilla labbeflickan för allt jag är värd 😅.

Vid sidan om detta så har även  Femma och jag ”fuskat” med lite rallylydnad. Det är så lätt att träna ett litet moment här eller en liten grundfärdighet där, inte minst under promenaderna… och plötsligt insåg jag att Femma kunde det mesta för att starta i nybörjarklass. Utom sitt-stå, ligg… och att göra momenten i koppel. Så jag anmälde Femma till tävling – och tränade på det där sista. Att gå hela banor också, såklart, med bästa belöningen efteråt: MAT.

Sedan åkte vi till Kind BK och tävlade – två rundor där Femma kammade hem 99 p (av 100) och förstaplaceringen i båda tävlingarna. Heja min underbara lilla träningskamrat!

Runda 1

Runda 2

20190504_21015920190504_210206

Fin tävlingsdebut, Femma!

Men egentligen så drömmer kanske Femma om en fotbollskarriär.