Författare: marika2014

Härligt så länge det varade

Det var en fin vecka – drygt – som vi hade snö och is här i Västra Götaland. Snö var det inte jättemycket av, men tillräckligt för att åstadkomma det där extra ljuset och den goa känslan av riktig vinter.

Då var det desto mer is, särskilt efter att vi haft -13 grader. Piaf brukade få köldkramp i tassarna vid ca -15 grader, så jag trodde att vi kanske inte skulle kunna gå någon längre runda, men Femma och Delfi fick prova att ha sina Back-on-track-täcken (Femmas köpte jag för en 50-lapp på loppis!) på sig under promenaden, och det gick riktigt bra.

Själv kan jag inte få nog av att vara ute när det är riktigt gnistrande vinter-väder… En eftermiddag gick vi ner till vår närmaste sjön och träffade på två stora karlar som kom knatandes över isen, och de hade kollat tjockleken och berättade att den var närmare 15 cm. Och kunde de, båda två tillsammans, gå över isen – då borde det vara rätt riskfritt för mig och hundarna! Så vi tog först en liten tur ut på isen, och dagen efter gav vi oss ut på min första promenad runt hela Tinnsjön på isen. Jag tog med isdubbar och räddningslina, bara som extra säkerhet.

Tinnsjön är full av vikar och öar, så där fanns mycket att upptäcka. Femma tyckte det var toppen att gå på isen – hon har ju flera gånger visat sig fascinerad av is… Delfi var inte riktigt lika positiv, hon märkte nog av det som jag kände först dagen efter: att man fick gå där och knipa ordentligt för att hålla sig på fötterna på isen…

Men det kändes rätt säkert ändå, och under vår promenad kunde jag se spåren efter en granne som åkt skridskor runt hela sjön. De små öarna mitt ute i sjön använde vi för lite träning – de utgjorde ju väl avgränsade sökområden…

På vägen tillbaka såg vi flera pilkare ute på sjön – bland annat de två vi träffade dagen innan, och vi – och särskilt Femma – passade på att utforska några pilkhål…

Det blev bara den långa promenaden på isen. Dagen efter ville jag ge Delfi en ”vanlig” promenad ifall att hon kände av sina skinkor lika mycket som jag kände mina… och ytterligare en dag senare hade temperaturen gått upp såpass att det inte kändes lika säkert längre. Glad att vi passade på ändå!

Jens i Kanada

För den som liksom jag älskar att följa Jens Kvernmos äventyr i vildmarken, så får man inte missa den senaste serien, som hittills bara (vad jag hittat, i alla fall) finns tillgänglig via NRK på nätet, och tyvärr kan man inte strömma det sista (om man inte räknar det allra sista bonusavsnittet) avsnittet om man inte bor i Norge. Men inte illa ändå! Och så småningom hoppas jag kunna se hela serien på svensk tv. Men än så länge är det alltså norsk tv som gäller.

I den föregående serien, Jens i vildmarken, sätter Jens ord på även min livsstil (även om jag är lååångt ifrån att vara någon äventyrare!), och eftersom många har svårt att förstå den, så lånar jag den rakt av:

Jag tror att det är själva friheten som är min livsnerv. Att jag inte måste vara på en bestämd plats, en bestämd dag, en bestämd tid – och göra en bestämd sak. Det är så de flesta lever. Och det är inget för mig, alltså. Det här är banne mig livet.

Jag är inte heller någon flitig instagram-användare, men upptäckte nu att Jens har ett konto där, #jenskvermo – jag skummade bara lite snabbt, och helt klart finns där mycket vackra vildmarksbilder.

När jag googlade fram bilden ovan såg jag att Jens alldeles i dagarna har kommit ut med en bok också, än så länge endast på norska: Jakten på et vilt liv.

Löpsystrar

Egentligen tycker jag inte att löp är särskilt spännande, varken att skriva om eller att läsa om. Löpen är ett nödvändigt ont, om man nu inte väljer att kastrera. Samtidigt som folk i sociala medier, inte minst i jaktrelaterade grupper på FB, i hårda ordalag fördömer kastrering/sterilisering av både tikar och hanhundar och talar sig varma för att lära hanhundarna att arbeta med löptikar, eftersom det är vad man kan förvänta sig av arbetande hundar, så kvarstår faktum; att löptikar måste avstå kurstillfällen, tävlingar och prov för hanhundarnas skull. Visst finns det tikar som kan behöva vila när de löper, men de flesta tränas nog som vanligt, men måste oavsett avstå kurs, tävlingar och prov. I vissa fall, åtminstone.

För hos en del tränare, främst inom brukset, verkar löptikar inte vara något problem, vilket fortfarande förvånar mig, ovan som jag är. Jag ba’ ”Femma löper!!” och tränaren ba’ ”Det har ingen betydelse, bara kom”… och detta gäller även vid höglöp och jodå, det är hanhundar med även på dessa kurser.

Även på bruksklubbarna luckras reglerna upp alltmer kring löptik – men det varierar fortfarande. På vissa klubbar får löptikar hålla sig till en begränsad del av planerna, men på allt fler klubbar får löptikar röra sig obehindrat överallt på klubben – man menar att man ändå inte kan ha några garantier för att löptikar inte rör sig överallt på planerna och det är bättre att hundarna som tränar där lär sig att hantera det. En del hävdar till och med att löptikar oftast inte är något problem – om inte hanhundsägarna vet om att det är eller varit en löptik där…

Så brukshundar (och diverse sällskapshundar som tränas i allt som tränas på bruksklubbarna) förväntas på allt fler ställen att klara löptikar, medan detsamma inte förväntas av jakthundar. Jag klagar inte, utan konstaterar och accepterar helt och fullt, men ställer mig lite frågande, framför allt varje gång diskussionen för och emot kastrering dyker upp.

För mig känns det i alla fall lyxigt här i Sverige, att de allra flesta hundägare har koll på sina hundar, till skillnad från hur det var i Lux, vilket var det avgörande argumentet som fick mig att kastrera mina tidigare tikar. Här händer det ytterst sällan att man träffar på förrymda hundar i skogen (särskilt här ute i Tjottahejti…), men i Lux hände det allt som oftast, och dessutom kunde man få höra (av hanhundsägare) att löptikar inte hade i skogen att göra, utan borde stanna hemma…! Joråsåatt… Det hände i och för sig också att hundägare, som fått springa ikapp sina hanhundar då dessa valt att följa efter mig och mina tikar i skogen, blivit väldigt förvånade då jag förklarade att mina tikar inte löpte, eller att de rent av var kastrerade, båda två… Joråsåatt…!

Nu för tiden tycker jag nog att det meckigaste med löpen är att jag får rulla ihop och stuva undan mina favoritmattor – särskilt trasmattan som är köpt på en hembygdsgård i Bengtsfors – och lägga ut reservmatta på det ställe där jag inte vill vara utan (där som hundarna hoppar upp i och ner från sängen). Det var mest därför jag för några månader sedan önskade mig att Delfi och Femma skulle synka sina löp, så som man hört är vanligt i andra flockar. Själv har jag inte upplevt det i min flock, men så har jag också oftast haft minst en kastrerad tik…

Jag både anade och hoppades att en synkning var på gång redan vid Femmas och Delfis senaste löpperioder. Delfi gick från sina väldigt regelbundna sexmånadersintervall till att löpa redan efter fem månader, samma intervall som Femma lagt sig till med (men hon har ju inte haft så många löp än, så det var inte lika förvånande). Senast hade de cirka 1,5 månad mellan sina respektive löp (dvs första dagen i löpen), så det skulle ju i princip räcka att Delfi gick tillbaka till sexmånadersintervall samtidigt som Femma började löpa igen efter 4,5 månader istället för 5 månader, så skulle de kunna vara synkade.

Jag brukar inte gå runt och tänka på nästa löp, men lite får man ju ha det i bakhuvudet när man anmäler tikarna till kurser. Enligt femmånadersintervallet skulle Delfi ha börjat löpa i mitten av december och Femma i början av februari, så när vi var inne i januari började jag hoppas på att Delfi skulle vänta med sitt löp tills det var dags för Femma. Det hoppet dog när jag såg de första röda prickarna häromdagen.

Hoppet väcktes igen när jag insåg att det inte var Delfis röda prickar, utan Femmas! Hon hade alltså kommit igång med sitt löp bara lite drygt fyra månader efter att hon inledde sitt senaste löp. Och två dagar senare, nu i morse, kom även Delfi igång med sitt löp. Synkningen är ett faktum!

Innan snön försvann

När vi drog ut på vår runda runt sjön igår var det med vetskapen om smhi:s prognos om att det skulle börja regna när som helst. Det var ändå svårt att tro när det snöade ymnigt och det knarrande gott under fötterna.

Halvvägs under promenaden gick snöandet över i regn, och när vi kom hem var jag sur – dyngsur – men nöjd med att ha avverkat långpromenaden och dessutom var dagens planerade spårkurs inställd pga vädret, vilket verkligen var ett klokt beslut av tränaren.

This is not America

Den 6 januari 2021 var en mörk dag för alla som värnar demokratin, och kanske hade Frankrikes president Macron David Bowies låttitel i huvudet när han kommenterade gårdagens huligan-attack mot USA:s kongressbyggnad: What happened today in Washington DC is not America.

Fredrik Reinfeldt, som ju skrev en hel bok om presidentvalet, ödesvalet, 2020, är inte (i en intervju i Morgonstudion idag) särskilt förvånad över att den alternativa världsbild som målats upp av Trump under de senaste åren, och i synnerhet de senaste månaderna, ledde fram till detta våldsamma angrepp på demokratin.

Vem som fyllde krutdurken och sedan tände på torde stå klart för alla, och jag skulle nog säga att you’re either against Trump or with Trump, det finns inget däremellan. Egentligen har det varit så sedan sommaren 2016, då han bekände färg i valkampanjen, men nu är det så mer än någonsin. Nu kan man med hyfsad lätthet förpassa denna 70-åriga bäbis till historien – eller ge honom mer luft. Han fick då verkligen på tok för mycket luft igår, både före och efter de sorgliga händelserna i huvudstaden, men förhoppningsvis ska han snart få leva sitt liv i skuggan av den bedrövliga del av historien som han lämnar efter sig.

USA! Världen! Håll i, håll ut, två veckor till.

Kursåret 2021 inlett

I vackert väder – även om solens strålar inte nådde in i skogen där vi höll till, så var det uppiggande att se glitter i sjön och upplysta trädtoppar – inledde vi kursåret 2021 med cirkelträning hos Anna-Lena. Precis den typ av träning som passar Femma, och hon fixade alla sina uppgifter med god motivation och självförtroende, men var fortfarande lättstyrd vid behov.

Så lätt blir du inte av med mig

tycktes Femma säga i kväll… Jaja, det är ju väldigt mysigt, ändå.

Idag blev jag av med en stor sten från mitt husägar-sinne, en sten som gjort husägandet lite mindre roligt de senaste två veckorna. Det började med att jag beslutade att byta ut den överåriga – men fortfarande fungerande – frånluftvärmepumpen. Installationen gick bra och jag har haft värme i huset och varmt vatten hela tiden. Däremot gick något fel när ventilationssystemet skulle rengöras med en borste – som fastnade långt upp i ett rör. Det berodde visst på att en liten del av rören inte var som den skulle, och någon sa att det skulle behöva ”byggas om lite”, vilket triggade min oroliga själ. Idag kom äntligen en snickare för att ”bygga om lite” – och det var faktiskt bara lite som behövdes. Borsten plockades snabbt och lätt ut och den felaktiga delen byttes ut. Ahhh, vilken lättnad! Dessutom råkade snickaren få syn på en annan detalj som behövde åtgärdas – och även det fixade han lika snabbt och lätt.

Innan snickaren kom var jag utanför huset just som en jakthund – en ledig sådan – kom springandes. Glad och snäll följde den gärna med mig in i mitt garage, medan jag hörde mig för vems hund det kunde vara. Åkte till en granne, som dock inte var hemma, men hundgården var tom och en bit från tomten såg jag en av hundarna som brukar stå i hundgården, ensam och lös. Även han var snäll och följde med hem till sig. Sedan hem och hämta den snälla hunden som väntade i mitt garage, och så fick även han följa med hem till sig.

Medan Femma lade sig till rätta vid mina ben på kvällen tog Delfi över ett av Rauh-benen; hon tog över det efter att Femma mjukat upp det – det var första gången på säkert två månader som de tuggade på det. Rauh-benet har jag köpt dels för att de vanliga hudbenen tar slut i ett nafs när Femma är i farten, men också för att hon blev dålig i magen av dem och dessutom känns det alltid lite kymigt med tanke på vad som sägs om tillverkningsmetoderna för dessa ben. Rauh-benen känns bättre att ge hundarna, men tyvärr tycker de att dessa ben är lite mindre intressanta, troligen lite för hårda, så de får ligga till sig tills hundarnas tugg-behov kickar in, och så var det tydligen idag – kanske för att vi faktiskt tog en riktig vilo-dag, den första dagen på länge utan någon längre promenad alls, och ingen inomhusträning, heller.

Nya vanor

Femma har tydligen bestämt sig för att prova något nytt – nämligen att inte ligga precis intill/framför/på mina ben i soffan utan att ligga helt själv. Samtidigt ligger Delfi allt oftare nära mig, men oftast vid sidan om mig. Femmas sätt att ligga intill mina ben har nästan varit lite störande, särskilt när jag velat resa mig från soffan, och jag nästan har fått be fröken Femma om lov, eller jag har i alla fall fått väcka henne och/eller knö bort henne från mina ben. Nu på sistone har jag tyckt att hon varit lite lättare att väcka och flytta, men tydligen tycker hon själv att då kan det kvitta – bättre att sova i ett eget hörn av soffan…

Själv har jag ändrat på lite vanor också – dels handlar det om ekonomi och hälsa, men framför allt om att använda tiden till sådant som verkligen ger något.

Det gäller sociala medier, böcker och bloggar, tv, poddar, kurser och träning. Välj och välj bort.