(Nackdelen med att skapa ett hem som man trivs alltför bra i är just det: att man inte vill lämna det… )

Efter en himla massa velande bestämde jag mig bara, och bokade EN natt på pensionatet i Falkenberg där jag redan bott en gång för elva år sedan (den gången med två hundar i samband med en hundutbildning). Jag tog ganska god tid på mig innan vi gav oss iväg… men med facit i hand glömde jag inte heller något, och glömde inte göra något innan vi åkte. Sensation.

Ringde till och med pensionatet – och det var tur, för bokningssajten hade inte förmedlat att jag ville ha hundrum! Men det gick att ordna, då just dessa dagar mitt i veckan var lite lugnare. Här har vi dessutom något så härligt som ett pensionat som gillar att ta emot hundar!

Jag åkte direkt ner till Halmstad, där Femma och jag promenerade på Prins Bertils stig, söderut från Rhododendron-parken, som vi brukar utgå från. Tidigare gånger har jag valt att vända vid Grötvik (pga små-skröpplig hund), men nu gick vi till Långenäsudden (och lite till) – sedan tyckte jag att den vackra utsikten stördes lite av hamnområdet.

Vädret kunde inte vara mer perfekt, och Femma badade såklart flera gånger längs vägen, men även jag fick ta mig ett dopp i havet för första gången i år.

Pensionatet Gits gård ligger i (strax utanför) Falkenberg, och var ännu bättre än jag mindes det. Som extra bonus fanns där ett gäng åtta veckor gamla kattungar, och de kom gärna fram – om än inte ända fram – till Femma…  Hur kul var inte det för en liten labradorflicka…?

Rummet hade också allt man kan önska sig och jag stormtrivdes verkligen. Som alltid hade jag med det stora röda överkastet så att Femma kunde vräka sig i sängen. Och hon kunde även vara med på frukosten – där man bland annat kunde grädda sig ett par våfflor. Mu-ums!

Jag har varit i Falkenberg – nästan uteslutande på Skrea strand – så många gånger och önskat att jag inte hade behövt åka hemåt när det började bli kväll. Därför var det just på kvällen jag åkte ner till Skrea och råkade till och med komma dit efter att solen gått ner (oups, blev lite försenad…) och satt där och åt medköpt middag.

Kvällen avslutades med att jag fick se Starlink-satelliterna passera!

Efter god frukost (jag kanske måste skaffa mig ett våffeljärn efter detta…!) och kaffe så drog vi till Halmstad igen, men började med att ta en promenad inne i centrum – där hade jag aldrig varit förut, så det var lite kul att äntligen få se.

Sedan drog vi till Prins Bertils stig igen, men denna gång gick vi norröver, mot Tylösand. Det blev ingen särskilt lång promenad, för nu, troligen en av de sista sommardagarna för i år, så hittade jag en riktigt fin liten vik med grunt och varmt vatten där Femma och jag spenderade säkert ett par-tre timmar, otroligt nog. Utan att läsa bok, utan att simma x antal meter. Bara vara, bada och njuta. Hur sjukt?

Även den kvällen åkte jag till Skrea, och kom förvisso lite tidigare, så jag kunde se solnedgången, men hade inte tålamod att vara kvar lika länge som kvällen innan…

Sista dagen! Åkte in till Falkenberg centrum och promenerade och fick en lite bättre uppfattning om även den här staden – bara positivt!

Sedan drog vi ner till Skåne, närmare bestämt Bjärehalvön! Anledningen var nog till stor del Amanda Romares sommarprat, där hon bl.a. kallar Bjärehalvön för Sveriges Toscana… What? Tänkte jag. Då. Men nu, när jag såg odlingarna, och framför allt vinodlingarna, förstod jag.

Dessutom hade jag faktiskt varit i dessa krokar en gång tidigare, men då var jag, som så ofta på den tiden, på väg till ett jaktprov och hade inte vare sig tid eller lust att stanna upp och bara se och njuta.

Båstad:

Sedan Torekov:

Och så Kattvik med fruktodlingarna och gårdsbutiken…

I Boarp stannade jag vid ett köpcenter och handlade ätbara souvenirer och tog en riktigt god fika/lunch på ”På kanelen”, där hund fick följa med. När jag skulle gå in frågade jag bordsgrannarna om de var rädda ifall jag satte Femma vid mitt bord medan jag gick in och köpte fika… Då högg kvinnan närmast kopplet och sa ”Jag kan hålla henne! Min son har tre såna där!”. Haha, jag fick nästan ta tillbaka kopplet lite, då Femma (och jag) blev lite överrumplad, men sedan lämnade jag med varm hand över kopplet till denna trygga dam. Jag trivs i Skåne!

Soundtrack:

(som alltid:) Look who’s laughing now – Benjamin Ingrosso

Tro – Marie Fredriksson

Edge of seventeen – Stevie Nicks

Världen kommer snurra ändå – Maja Ivarsson

Affirmation – Savage Garden

I will always love you – Dolly Parton

(Beskedet om Dolly Partons bortgång hade precis kommit när jag åkte hemifrån, och jag måste tänka på det senaste klippet jag såg med henne: You can have him now, Jolene...)

Idag provade vi en ny runda igen, Femma och jag. Åkte en knapp timme för att komma dit, och det var det väl värt, för det var en riktigt fin runda, som har vissa likheter med min älskade Kroksjörunda här hemma, fast längre och med mycket mer och brantare backar och utmanande stigar – de 7,5 km runt sjön var ganska krävande, och så parkerade jag en bit från sjön så vi fick ihop drygt 11 km. Tror nog att även Femma var rätt nöjd efter det – jag vet att mina ben var det, i alla fall…!

Femma har börjat ge mig en liten extra spark i baken, att hitta nya rundor att gå. Visst, jag har väl trivts lite väl bra med att gå runt Kroksjön här hemma, men jag ser på Femma att hon tycker det är roligare att åka iväg någonstans, hon går gärna på ställen där det finns lite mer spännande dofter, som efter andra hundar, antar jag.

Så efter att hon vilat en stund efter frukosten och börjar titta på mig som att ”Nähä, matte, nu börjar det väl bli dags…!” så vet jag vad som skulle vara helt okej, men också vad som skulle göra henne lite gladare.

Så idag drog vi till Härskogen igen, och gick den stora Härsjörundan; en riktigt fin tur på 13,5 km i perfekt promenadväder!

Badvädret fortsatte juli ut, så jag fortsatte att simma mina 1000-meterspass (någon enstaka gång drog jag av 2000 meter på ett pass) – vad gör man inte för att slippa gå till gymmet mitt i sommaren… Min deal var att jag slapp gå och styrketräna om jag simmade duktigt.

Så det gjorde jag- ända tills det började blåsa så in i bänken, dag efter dag. Annars var det fint väder, men jag kunde varken måla huset eller simma när det blåste på det viset. På gymmet fanns det nu vanliga grupp-pass att gå på. Musklerna behöver få sitt…

Men!? Jag hade ju redan satt upp ett nytt mål på tre mil i vattnet och hunnit komma upp i 26×1000 meter så det återstod bara fyra pass! Kom igen, ge mig bara några bad-dagar till, snälla.

I mitten av augusti kom så äntligen några fina, vindstilla dagar; husets baksida fick sin andra strykning och jag kunde avverka tre sim-pass – eller typ 2,5…

Jag var nämligen så ivrig att simma ännu ett pass att jag gick till sjön direkt efter att ha varit på dagsutflykt – och lagom till att vi var framme vid sjön kände jag att jag var väldigt låg på energi… hade visst glömt äta. Det blev bara 400 meter det passet.

Vattnet hade också hunnit bli lite kallare under de nästan två veckor som badsäsongen pausade – det var ”på gränsen” för att man skulle kunna ligga i utan att bli för kall – så det krävdes säkert lite extra energi av den anledningen.

Det gick några dagar till och jag trodde att jag skulle behöva sätta en ✔️ bakom nesliga 2,84 mil…

Men nu kom den! Sensommardagen med sol och knappt någon vind. Avverkade 1,6 km på ett bräde, så var det klart. NU kan hösten komma.

Vi åkte till Floda, men jag bestämde hastigt och lustigt att vi inte skulle gå till Nääs, utan åt motsatta hållet – det var ett bra tag sedan sist.

Vi följde alltså Gotaleden längs Säveån söderut, till Stenkullen och lite längre innan vi vände tillbaka. Här gick min barndomskompis Birgittas pappa med deras tax, men på den tiden fanns där ingen Gotaled, troligtvis inga spänger heller. Man får vara glad att den fina naturen gjorts mer tillgänglig.

För det är en väldigt fin sträcka – och Femma uppskattade än en gång att få många tillfällen att gå ner i vattnet och svalka sig. Alla nöjda!

Jag fick till och med ett boktips:

Utflyktsdags igen!

Idag tog Femma och jag två fina promenader i Ramsvikslandet (nära Hunnebostrand); först den gula slingan (och den blå, vid Sote Bonde), innan vi tog bilen ner till Sotekanalen för lite vila och lunch/fika – därefter gick vi första delen av den svarta leden norrut plus den vita västerut och kuststräckan tillbaks till Haby.

Därmed var vi båda ganska möra efter allt hoppande i klippor, men hur underbart är det inte!? Och jag insåg att jag nog saknat havet lite, ändå…

fick väga upp för saknat sällskap – och kaffe!

Men den långa Delsjörundan följdes åtminstone av en god lunch-laxmacka på Brödfabriken i Jonsered med min fina, duktiga följeslagare.

Vi ”fuskade” i och för sig och tog den blå sträckan längs vattnet och kom därför inte riktigt upp i 9 km, men Femma gillar att kunna dricka i en sjö då och då, och idag kunde hon dricka från Lilla Härsjön, Blommatjärn och Blomman.

Lite väl mycket breda spår och grusvägar för min smak, men likväl en fin runda.

Det var flera år sedan jag gick denna Risveden-runda senast, och det hade hunnit bli ännu bökigare på en viss sträcka där träd ramlat precis där man redan innan behövde vara lite små-vig för att ta sig över blötmarken, och väldigt mycket öppnare och nästan svårt att känna igen sig där det skapats nya, stora kalhyggen. Men fortfarande en fin och lagom runda på ca 15 000 steg.