Arv och miljö

20191002_165657

Såg ett instagram-inlägg i somras om att Hanna Hellquist läste den här boken, vilket gjorde mig nyfiken och fick mig att låna hem den från biblioteket. Flera veckor senare hörde jag henne säga på radion att hon hade lagt undan just den boken (men planerade att läsa ut den) och jag kan säga att jag flera gånger var på väg att göra detsamma. Maken till tjatig bok. Smart sätt att göra en bok dubbelt så lång: uttryck samma sak på tre-fyra olika sätt – rakt efter varandra…

Men den var ändå värd att läsa ut – den påminde än en gång om hur mycket folk är villiga att offra för sina fasader. Och att övriga – den nära omgivningen som skulle kunna veta eller i alla fall ana – ser det de vill se, hör det de vill höra. Väljer att inte fråga för att det är så mycket enklare att inte veta. Vad gör det om det sker på bekostnad av en relation (värd namnet) till en syster, en bror, en dotter, en son?

När performancen var över, när klockan slog, när hon rörde på sig, slutligen, [och] tog ett steg framåt mot publiken, for de bakåt av rädsla och avsky: ”They could not stand my person because of what they had done to me.”

[…]

Jag sa till henne att jag var lättad, och hoppas att hon inte fann mina ord hårda och kalla, inte fann mig hård och kall, så som mamma hade funnit mig hård och kall, så som hon hade kallat mig hård och kall ända sedan jag var liten, för att jag hade sagt emot henne ända sedan jag var liten.

[…]

Det gick inte att göra bra igen, det var omöjligt. Vasen faller i golvet en gång och man limmar ihop den igen, vasen faller i golvet en andra gång och man limmar ihop den igen, den ser inte lika fin ut, men den fungerar hjälpligt, den faller i golvet en tredje gång och ligger pulvriserad framför ens fötter och med en enda blick ser man att den är förlorad, att den inte går att laga. Så var det. Förstört. Familjen var förlorad.

[…]

För ett par år sedan, när jag deltog i ett samtal om samtidsdramatiken på teve, ringde mamma efter programmet och sa: Du är så lång och mörkhårig, det är synd, du var så snygg när du var ung. Hon trodde kanske att jag var lika sårbar som hon när det handlade om skönhet. […] Och hur skulle hon kunna förstå mig när hon inte granskade sig själv?

[…]

Jag hade hoppats att de skulle inse att det inte var jag som hade åsamkat dem den högst reella smärtan, utan mamma som hade varit tanklös […]. Men de verkade inte inse eller förstå det.

Ledarskap, schmedarskap

Det här skriver jag inte med anledning av föregående helgs kurs, utan utifrån en diskussion i sociala medier.

Men allvarligt talat! Om jag kommer till en någon med ett problem jag har med min hund, säg att den piper eller gnäller, och personen i fråga säger att det beror på brister i ledarskapet, dvs mitt ledarskap över hunden, och hundens bristande respekt för mig… då har jag svårt att fortsätta lyssna. Sådant förlegat flum står jag nämligen inte ut med att höra mer!

Om man istället ber mig ta en funderare över i vilka situationer hunden piper, hur det har förstärkts och hur jag kan undvika att förstärka det fortsättningsvis, då börjar det likna något.

Eller om personen själv – delvis utifrån det jag berättat om hundens beteendemönster – analyserar hundens läte och orsaken till det, och ger mig ett konkret råd, exempelvis ”hunden har dåligt tålamod, du behöver lära den att vänta och ha tråkigt utan att det är något med det”, då är vi så gott som hemma. Jag går hem och tränar hunden enligt dessa trovärdiga råd, den saken är klar.

Svamp med svamp

… och till detta lite mer svamp – så kan och behöver nog min meny se ut för de kommande 20 dagarna…

Dels hittar jag så ruskigt mycket svamp ute nu, så min frys blir allt mer fylld med förvälld svamp och supergod, gräddig kantarellsoppa och i kylen står bunke efter annan bunke med färsk svamp.

20191004_152419

Mestadels vita taggsvampar och gula kantareller – några stackars trattkantareller brukar slinka med i början av promenaderna, när jag fortfarande tror att jag inte kommer att hitta så mycket annat…

Dels är min månadsekonomi högst ansträngd redan fem dagar in i den här månaden, eftersom jag precis avverkat årets mest påkostade långhelg (fyra dagar). Femmas uppfödare anordnade en kurshelg för årets och förra årets Mandylike’s-valpar och instruktör var duktiga Helena Lindström som annars håller till i Uppsalatrakten – nu behövde jag bara åka till Fegen nära Ullared. Men jag valde faktiskt att pendla dit varje dag, så fick jag sova i min egen stora säng, slippa dela rum osv. Det gick väldigt bra. Var extra glad över att komma hem och kunna byta ut dyblöta regnkläder mm efter fredagens ihärdiga regnande.

Fredag och lördag förmiddag var det årsvalparna som tränade, medan eftermiddagarna och hela söndagen och måndagen (!!) var avsatta för de vuxna. Många av uppläggen på kursen var ganska utmanande för mig och Femma, men jag fick också se att hon har fin-fina grunder och hon är helt klart redo för lite svårare träning nu. Hon utvecklades bara på dessa fyra dagar och det var verkligen kul att se.

Måste också säga att jag blev väldig inspirerad av att se hur långt ett par andra hundar i Femmas ålder har kommit i sin träning – de har med all säkerhet inte ägnat sig åt rallylydnad, viltspår och annat tjafs 😉 utan koncentrerat sig på jaktträningen – och det var häftigt att se hur duktiga de var.

Några bilder från helgen:

(De tre nedersta bilderna är tagna av Martin Hafstrand.)

Avancerad debut

Eller snarare: avancerad-debut, det vill säga debut i avancerad klass i rallylydnad – gjorde Femma, Delfi och jag på måndagskvällen. Delfi har varit anmäld till klassen – och struken – tidigare, för ca två år sedan…! Men sedan föll rallyn lite i glömska fram till dess att jag var observatör på en kurs med Ida Lindgren förra hösten. Ida är extremt petig, vilket jag gillade och tyckte var inspirerande, och därför tog vi upp rallyn i vintras, och under vår och sommar har ju Femma tagit sig genom nybörjarklass och fortsättningsklass. Planen var att när Femma är klar för avancerad klass, då ska även Delfi få ta upp rallyn igen. Och nu är de på ungefär samma nivå…

Tävlingen var på Angereds BK och det var en dubbeltävling med ett drygt tiotal deltagare. I första rundan startade Femma allra först och Delfi som nummer 8, i andra rundan var det Delfi som startade allra först, och Femma som nummer 8. Detta fick mig att svettas lite, då det faktiskt har hänt en gång, när jag startade Piaf och Delfi parallellt i rallyn, att jag startade fel hund först. En av mina hundar fick högst poäng av alla i tävlingen – men jag blev ju tvungen (eller det kändes bäst) att erkänna min blunder, så båda hundarna diskades. Kändes ganska surt, kan jag säga…

Nåväl! Nu startades rätt hund i rätt ordning. Men svettigt blev det ändå. Planerna var nämligen tämligen fuktiga och blev snabbt leriga efter banvandring och tävlande ekipage. Så även om jag aldrig gillar att starta allra först, så var det nog en klar fördel för Femmas runda. Själv kände jag mig lite som en yr höna på banan, men tydligen gjorde Femma det hon skulle, och till min stora förvåning resulterade det i 94 poäng och vinst.

20190916_210251

Delfis runda kändes egentligen mer harmonisk, men jag tog ett steg extra i något moment och det straffar sig: FEL ÖVNING! Men i slutändan blev det ändå 86 p och kvalificerande resultat, så jag var jättenöjd.

I nästa runda startade som sagt Delfi först, och jag var väl medveten om att vi missade ett par moment, bl.a. pga att hon inte ville lägga sig i det leriga gräset. Rundan gav 74 poäng, vilket inte är godkänt.

Femma ville varken sitta eller ligga, så hennes runda bröt jag själv ganska så snart – klart att hon inte ska behöva sätta ner sin söta rumpa om hon inte vill… 🙄🙄💕💕

Men arrangörerna hade ett generöst prisbord där även diskningar renderade ett pris, så jag passade på att haffa lite belöningsgodis…

20190916_210240

Ena dagen WT, andra dagen MH

Någon kanske undrar hur man vågar gå ut och tävla med sin hund i dessa dagar med de alarmerande rapporterna om ett antal hundar som dött i Norge. Jag har givetvis följt utvecklingen noga, varit halvt om halvt inställd på att stryka oss från all tävlan, men det som sedan kom fram och som lugnade mig mest var uppgiften att i de fall där en hund varit sjuk i ett hushåll med flera hundar, så har de övriga hundarna i hushållet inte insjuknat.

Det jag allra minst ville missa var Femmas MH. Visst kan man göra det senare, men dels betalar man 600 pix för att få starta, dels är det helt klart mer intressant att göra det när hunden är ung.

Det är ett gediget maskineri som ska fungera kring dessa MH:n – det krävs verkligen en klubb med ett antal engagerade funkisar, och en sådan klubb är Lerums BK. Denna morgon hade de gett sig ut i halv storm och regn för att ge dagens första hundar sina MH-rundor.

Jag kom vid halv tio på förmiddagen och gick med och såg en annan jaktlabbes MH-runda, innan det var Femmas tur. Var jag nervös? Nej, inte ett dugg – möjligen bara mån om att själv göra rätt på de olika stationerna, så att resultatet blev så rättvist som möjligt.

Här kommer filmer från de olika ”stationerna”:

20190915_182108

Kontakt/Lek här var jag faktiskt förvånad över att Femma ville leka med en vilt främmande karl, det har hon nog aldrig fått tillfälle att göra innan…

Lilla jakten 1 och Lilla jakten 2

Screenshot_20190915-115721_Video Player

Aktivitet/passivitet pågår egentligen i tre minuter, men filmaren stängde av efter att Femma suttit still på samma sätt i någon minut, och jag har kortat ned filmen ytterligare av samma anledning – det blir lite väl slow TV… 🙄

Avståndslek

Dumpen

Skramlet

20190915_173142

Spöken – nej, spöken gillar vi inte!

20190915_182045.jpg

Lek och skott – det blev en trea på skotten, och det var helt väntat, inte minst dagen efter att vi varit på WT, och någon kallade det för en ”retrievertrea”…

Allt som allt är jag nöjd – lika nöjd som jag var före MH:t , såklart, men det är verkligen kul och givande att se sin hund på ett MH och få en utbildad och erfaren beskrivares tolkning av det vi sett. Nu är vi dessutom klara för att kunna tävla i bruks om vi vill.

Höst-WT

20190914_123352

Varje höst anordnar Labväst – i år i samarbete med SSRK västra – ett väldans trevligt WT i Landvetter, och i år fick Femma vara med.

Vi började på station tre med ett kort fotgående följt av en markering som hamnade halv-dolt i skogen. Femma gick fint fot, spikade inte markeringen, men hittade den snabbt.

På station fyra hade vi också ett fotgående och en enkelmarkering som föll bakom en ”trädridå”. Femma fick jobba mer för att hitta sin dummyn, men hon ringade så fint in den och jag stod och njöt av att hon jobbade på och inte brydde sig om att ”fråga” mig som hon har haft en liten tendens att göra när hon haft lite svårt att hitta sina markeringar. Hon kanske har insett att matte är en rätt usel markör… 😜

Station fem var ännu ett fotgående och ännu ett halv-dolt nedslag, nu med klurigheten att vi hade en stor rishög framför punkten där vi stod, så hunden var tvungen att runda den på väg ut. Det var mer eller mindre en ”spik”, dvs Femma visste ganska exakt var hon skulle hitta dummyn.

Station ett hade endast en enkelmarkering som kastades från en öppen stig och in i skogskanten. Femma spikade även här, och levererade direkt och rakt in till mig… På denna station fick alla som fick 20 poäng applåder, vilket alltid är trevligt 😊

20190914_123411(0)

Station två hade ett fotgående – som vi fick beröm för – och en enkelmarkering vars nedslagsplats var dold, nedanför en klippkant. Som jag såg det letade Femma väldigt fokuserat och effektivt nedanför kanten, men hon fick ett lite dåligt grepp om dummyn – trots det höll hon den fast ända fram till mig och lämnade den i hand.

Sedan följde lite väntan på resultatet, men då hade jag tid att rasta Piaf och Delfi som väntade i bilen, fika lite och hade även gott om tid att prata med mattarna till Femmas helbröder Sixten och Poppe, som också deltog i WT:t.

Resultatet blev en smärre skräll: brorsan Sixten kom trea med 95 poäng (på sitt allra första WT!), brorsan Poppe fick 94 poäng och Femma fick 93 poäng. Inte illa för syskontrion, väldigt roligt!

Frisk av naturen

Så heter ett avsnitt av Svt:s Vetenskapens värld, som visades idag, och jag säger bara: jag visste det. Jag har länge hävdat att Luxemburgs skogar räddade om inte mitt liv, så i alla fall min fysiska och mentala hälsa. Både helgernas skogsutflykter och i minst lika hög grad morgon-, lunch- och kvällspromenaderna i mer närbelägna skogar var det som gav mig den absolut nödvändiga dagliga återhämtningen från allt det andra. Hundarna bidrog också, såklart, men kanske allra mest just genom att se till att jag kom ut i skogen…

Citat från avsnittet:

Vi tror att människor som har möjlighet att regelbundet vistas i naturen återhämtar sig snabbare och mer fullständigt från vardagens krav. Och att det är detta som ger ett skydd mot psykisk och fysisk ohälsa.

 

2009 12 23 936xa

Tack.