Spårhelg

Den gångna helgen har vi varit på kurs i avancerade spår/elitspår. Kursen hölls av SSRK:s viltspåransvariga Marie Larsson och var… omvälvande, och väldigt nyttig och bra! I princip gick det ut på att glömma allt man hittills lärt sig om viltspår, och börja om från början. Träna olika svårigheter och framför allt läsa hunden. Det där med att ”bara hänga med efter hunden”… det kan man helt enkelt fet-glömma!

Delfi var min kurshund den här helgen, och hon var så duktig. Själv hade jag till en början svårt att verkligen läsa hunden i spåret – och det blev väldigt tydligt i övningarna att det är en nödvändighet i dessa spår: vi måste vara ett team i spåret. Men andra kursdagen gick det redan bättre, och Delfi och jag fick mycket beröm för vårt samarbete. Så det finns hopp! Och jag tror verkligen att vi ska fortsätta att träna spår – hundarna skulle älska det!

Vädret var vackert och kallt hela helgen och vår instruktör skämde bort oss med sitt engagemang och sin kunskap i första hand, men förgyllde också kursupplevelsen genom att ta oss med ut i den vackraste tänkbara skogen och göra upp eld där vi grillade korv till lunch på söndagen.

FB_IMG_1575269459852

Ett fint diplom fick vi också, och det bästa med det är teckningen… klockren!

20191203_081033

SVampion

Femma har tagit sin tredje etta i öppen klass och blivit svensk viltspårchampion!

20191121_112810

Femma hittade spåret snabbt och lätt och så bar det av… rakt genom det ena vildsvinsböket efter det andra… Jag var tvungen att fnissa åt det. Det var skillnad mot hur bortkollrad hon blev i sitt andra ökl-spår för några få veckor sedan.

Det var bra drag i linan mest hela tiden, och efter att ha ringat i andra och tredje vinkeln tog hon den fjärde vinkeln rakt av – det var den som hade en återgång… Snyggt!

Domarens kommentar efter detta spår blev: ”Grattis till championatet!”. Och så tyckte hon att jag verkligen bör fortsätta att spåra och tävla med Femma – så det passar ju bra att jag redan anmält mig till en kurs i avancerade spår. I och för sig är det Delfi som är anmäld till den kursen (eftersom hunden man anmälde måste vara champion), men jag hoppas ju att den ska få mig att vilja och våga fortsätta göra svårare spår åt båda två.

I protokollet, som kom några dagar efter provet, har domaren skrivit:

En mycket spårnoga tik som hundägaren kommer att få mycket glädje av.

Hundkompisar

Ända sedan jag skaffade min andra hund har jag trivts enormt med att ha just två hundar. Visst förlorar man den där speciella ”du & jag”-känslan man får med en ensam hund. Vad har hunden för val, annat än att hänga med just mig, och hoppas att jag ska hitta på något kul att göra…?

Med två hundar fick jag dels två träningskamrater, dels underhållning under promenaderna. Jisses, vad många skratt jag fick åt både Ella och Saga, men framför allt Piaf och Saga och deras lekar i skogen

Fatta hur tråkigt det blev för Piaf när Saga gick bort… Men vi utvecklade lekar under den följande perioden som vi har kvar än idag, bland annat dragkamp med vadhelst jag går och bär på, exv. kopplet. Än idag kan jag plötsligt ha en flatte släpandes efter mig… 😅

Efter bara ett halvår kom då Delfi till vår flock. Trist nog för Piaf, så utvecklades det bruna tillskottet till en liten arbetsnarkoman… som bara vill hålla koll på matte för att för Guds skull inte missa en uppgift, en utlagd dummy, en kastad boll…! Inte så att de aldrig har lekt, men faktiskt ganska sällan.

Så två hundar är nog bra… men tre hundar är ännu bättre! För med Femma har både Piaf och Delfi börjat leka mer. Femma får igång Delfi på jaga-lekar… och Delfi lärde tidigt upp Femma i käftfäktarkonsten – och så har de fortsatt … Medan Piaf tar hand om kamplekarna/föremålslekarna:

Många kamplekar blir det… Men de kan också samsas om en pinne.

Visst är de söta, elvaåringen och tvååringen…

Piriformis

Då har man lärt sig något nytt även denna dag… och då menar jag inte bara ett konstigt och lite gulligt ord: piriformis.

Det började i morse när jag satt och tog på mig kängorna för morgonpromenaden – ett utdraget hugg djupt inne i vänster skinka. Jag har till och från svaga känningar av ischias, särskilt i samband med stress, men det här var något annat – det satt djupare in, liksom. Och det gick tack och lov över fort igen.

Men det kom tillbaka. Flera gånger under promenaden och så fortsatte det hela dagen. Smärtan högg till, jag grimaserade illa, försökte knipa med sätesmuskeln, konstaterade att det inte hjälpte, sedan försvann det igen. Märklig grej.

Jag lurade väl lite på om det hade med mina flitigare promenadvanor att göra. Antingen inflammation i muskeln, eller något med någon nerv. Dr Google hjälpte mig även denna gång: det måste vara fråga om piriformissyndromet. Mer klockren än så kan en beskrivning inte bli – och i morgon ska här vilas stretchas!

 

Favoritstund med golvvärme

Förra vintern använde jag mina två golvvärmeförsedda rum som element för hela huset. I år tänkte jag göra lite annorlunda och stänga till åtminstone badrumsdörren så att just det rummet hålls lite extra varmt. I resten av huset nöjer jag mig med runt 18 grader.

Hur som helst: i badrummet har jag nu en varm och skön temperatur, och det har blivit en riktig favoritstund för mig och hundarna när vi kommer in från kalla, blöta, blåsiga höstpromenader: Vi går direkt in i badrummet och på det varma golvet får de varsin handduk utlagd, och så paketerar jag dem lite grann… och där ligger de och får torka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och jag håller dem sällskap, masserar och torkar dem en efter en.

Jag tänker att denna procedur besparar mig många tråkiga hundduschningar – när hundarna torkat är det bara att samla ihop handdukarna och skaka dem och sedan tvätta vid behov.

Ett mini-äventyr

Att gå över ett okänt hygge skulle nästan kunna liknas vid ett mini-äventyr. Man vet aldrig riktigt hur framkomligt det kommer att vara – förmodligen går det mycket snabbare att ta sig till andra sidan om man helt enkelt går runt hygget… men då går man ju miste om själva (mini-)äventyret.

Idag återvände jag till den där skogen där jag för nästan tre år sedan hade hittat mig en riktigt fin skogsrunda… när, plötsligt en dag, en del av stigen och skogen försvunnit – kvar fanns breda och djupa spår efter skogsmaskiner och ett jättelikt hygge. Jag har varit där ett par gånger sedan dess, men mest känt mig bedrövad över förlusten av min fina runda. Det gick med nöd och näppe att ta sig över den vattensjuka marken, och kors och tvärs över hygget hade det lämnats en massa systematiskt utlagd sytråd som måste ha haft något med avverkningen att göra, men det gjorde mig inte mindre irriterad.

Idag gick vi i alla fall den där rundan igen – bortsett från att jag gick fel på ett par ställen… allt ser så väldigt annorlunda ut, framför allt på själva hygget…🙄🙄🙄

20191113_132445

Så fort man kommer ut på ett hygge blir det lite jobbigare att gå, det gillar jag. Där går man verkligen över stock och sten och får lyfta ordentligt på fötterna. Toppen för både min och hundarnas kroppskontroll.

Sträckan man går över hygget blir sällan vare sig rak eller snabb, utan bjuder på diverse överraskningar – om man nu vill se dem. Idag gladdes jag åt att se de små gran- och tallplantor som satts ut, nu börjas det på ny kula för den här marken.

20191113_094831

Nedanför hygget lade/kastade jag ut ett sök för hundarna – helt perfekt nu när jag gärna vill steppa upp svårighetsgraden för både Femma och Delfi. De behöver lära sig att springa mindre och få till en bättre systematik i sitt letande, följa upp vittringar bättre osv. Då är lite stökigare marker perfekt, och här hade vi även en rejäl brant i ena ändan av söket, där hämtade både Femma och Delfi varsin dummy. Piaf får också hämta någon enstaka i våra sök, men framför allt tjänstgör hon som mattes assistent när jag tar in den/de sista själv. I och med att dummiesarna sällan ligger öppet numera så får jag själv svårt att hitta dem utan hund, då är det perfekt med en gammeltant som gärna hjälper till – och gör det med den äran.

Hur som helst så är hygget och jag vänner igen, och jag kommer säkert att gå den här rundan oftare framöver, kanske skapar vi rentav en ny stig.

20191113_094726

Äntligen!

Nej, det är inte den första snön som kommit… Däremot får vi äntligen börja använda de nya soptunnorna, med särskild tunna för pappers- och plastförpackningar och för matavfall!

Det känns verkligen bra att slippa slänga matrester, fruktskal m.m. tillsammans med det övriga skräpet – och att lägga ut sådant avfall i eller utanför trädgården (som en del gör) är ingen bra idé här ute på landet där det lätt lockar till sig vildsvin framför allt.

Revansch

Hade jag inte bokat två viltspårprov på en gång med samma domare, så hade jag kanske inte vågat gå ett nytt prov med Femma redan en vecka efter den senaste floppen. Samtidigt gick hon ju större delen av det spåret väldigt fint, så jag bestämde att Femma skulle få gå även det andra inbokade provet. Ett träningsspår fick hon däremellan, bara drygt 400 meter långt, men med två återgångar som hon tog fin-fint… så inte heller denna gång var jag särskilt nervös när det var dags för provet.

Och nu gick hon fint! På sitt spårnoga sätt matade hon sig fram i spåret, sträcka efter sträcka. Redan den andra vinkeln hade en återgång – den ringade hon sig förbi, mycket fokuserat den här gången, och det var hur tydligt som helst när hon var på spåret igen. Underbart.

När Femma kommit fram till klöven och jag belönade henne som vanligt, kom då domarens kommentar: Det där gick ju bra!

Det blev en 1:a den här gången.