Efter att Femma och jag var på SGL:s senaste mocktrials i Ulkeröd har den infunnit sig igen: glädjen i att träna hund! Riktigt fascinerande, faktiskt, vilken skillnad det gör att få den där extra inspirationen och kicken av att se sin hund i skarpt läge. Att se vad hon klarar – och inte.

Nu har vi gått tillbaka till mossarna där vi hade så kul träning förra våren – med svåra markeringar och kluriga blinds. Jag har klandrat mig själv mycket för att vara hopplöst dålig på att markera själv, men den här träningen tvingar mig att träna på just det, för om bollen sjunkit ner i våtmarken gäller det verkligen att jag åtminstone vet vilket område min hund ska leta i så att jag kan hjälpa till vid behov. För man vill ju inte gå hem med en boll mindre – skräpa ner och allt det där.

Tyvärr lockar det fortfarande inte att vara med på gruppträning – eller ens kurser – på grund av anledningar, som min favoritbloggare (Cornucopia.se) brukar skriva. Men jag är i alla fall glad att lusten att träna kommit tillbaka, för det ska banne mig vara roligt att träna hund, annars kan det kvitta!

Det finns väl få saker som är så frustrerande som att precis ha kommit igång med sin träning – löpningen, i mitt fall – och behöva pausa den pga skador eller liknande.

Jag har ända sedan jag började löpträna försökt vara noga med att inte pressa kroppen för mycket, just för att undvika skador. Har man tendens till allt-eller-inget-tänk vill man absolut inte hamna i de där påtvingade pauserna. I efterhand kan jag väl ändå erkänna att jag pressade på lite i mesta laget förra säsongen – eftersom jag ofta hade lite ont än här, än där, men sprang ändå.

Men nu efter de senaste löprundorna – med de branta backarna – har jag fått lite mer ont, och jag kan konstatera att det är höftböjaren. Dr. Google säger att löpare ofta får ont i höftböjaren, särskilt om man springer utan att träna upp bålstyrkan tillräckligt. Touché!

Förra säsongen var jag jätteduktig på att träna med Sofia på TV och även göra mina egna bålstyrke-övningar nästan varje dag. Det är dåligt med det nu, när jag istället går till gymmet (då och då) och även kör gruppträning (då och då). Kunde jag inte få slippa den trôkiga hemmaträningen då…? Tydligen inte.

Allt stämde: Delfi är fri från hälta (sedan flera veckor) och hänger med på allt, vackert väder och precis lagoma 20 grader – plus att det var några dagar kvar till den 15 maj, då hundförbud börjar gälla på större delen av stranden i Falkenberg. Alltså fick det bli en utflykt till Skrea strand – men att hänga på stranden en hel dag blir för tråkigt, och jag har länge – länge! – velat besöka Åkulla bokskogar, så vi klämde in det också.

Inte trodde väl jag att jag någonsin skulle sakna bokskogar – i Luxemburg var det typ allt vi hade, och visst kunde jag se skönheten i dem, men det var också lite enformigt och tråkigt. Jag längtade ju efter den svenska blandskogen med blåbärsris och svamp, knöggliga stigar och gott om gamla stubbar och sly som inte för den skull är stickigt (björnbärsris fanns det gott om). Men visst, bokskogarna har ändå sin charm, och jag har flera gånger åkt förbi skylten in till Åkulla bokskogar och tänkt att jag måste dit någon dag. Nu var det dags!

Jag tog inte motorvägen, utan de små vägarna hela vägen dit – det blev lite längre, men så mycket vackrare och behagligare väg. Särskilt som turistsäsongen inte börjat, för vissa vägar som gps:en förde in mig på var förvisso välskötta, men verkligen smala – och alltför mycket möten skulle jag inte vilja ha där. På något ställe fick jag möte med en stor lastbil, men just där fanns en garageuppfart att backa in på för att släppa förbi åbäket. Och precis när jag svängt in på parkeringen vid Hiaklitten kom en traktor med släp dundrandes – den hade jag inte heller velat möta på den vägen.

Men vackert var det, som sagt, och tajmingen kändes helt perfekt, för hur vackert är det inte just nu, när lövträdens blad precis slagit ut…

Jag hade valt Hiaklitten och Skogsbostigen, som beskrivs som Åkullas mest utmanande led.

Perfekt. Nu visste ju inte jag att den skulle vara ”utmanande” i den mån att nästa steg hade kallats ”bergsklättring”… mer eller mindre. Direkt från parkeringen gick det brant uppför, men redan där gick vi i den vackra bokskogen – och man belönades också snabbt med den här utsikten:

Promenaden var bara 5,4 km, men det kändes ganska lagom, med tanke på att vi fick gå brant uppför och nerför fem olika kullar. Perfekt nog kunde hundarna dricka och bada i bäckar när vi kom ner i dalen.

Nöjda med promenaden lät jag gps:en lotsa oss genom den så vackra halländska landsbygden ner mot Falkenberg. Dags för playan!

Det var flera år sedan, känns det som, som vi var på Skrea och kunde gå längs hela stranden. Jag tycker det är så lyxigt att kunna gå längs – eller rent av i – vattnet med hundarna och se den vidsträckta stranden framför sig. Men då ska det också vara skön temperatur, men inte heller för varmt (för hundarna), och inte för blåsigt (sand i ögonen), heller…

Vi tog vår strandpromenad först, och därefter installerade vi oss på en sanddyn där vi hade utsikt över stranden och hade vårt lugna strandhäng under eftermiddagen. Badade gjorde vi också – och förvånansvärt nog var vattentemperaturen såpass att även jag badade…!

Det hann bli kväll innan vi åkte hemåt igen. We’ll be back!

Hundvärlds-bubblan har känts väldigt avlägsen de senaste månaderna, av olika skäl.

På vissa – eller ja, faktiskt: många – håll talas det väldigt ofta om att man måste vara ute och träna hund i alla väder, om man nu vill vara en bra hundtränare. Och det vill man ju. Men man vill inte heller vara en taskig hundtränare.

Hundträningssäsongen avslutades i höstas med att Femma drog på sig en envis urinvägsinfektion efter en lång kursdag i kallt och blött väder. Så vi har pausat träningen hela vintern och nästan hela den långa kalla våren också. När våren tjuvstartade lite i början av mars gav vi oss ut på fälten här hemma. Det kändes kul, men träningslusten dog igen när kylan tog över igen.

Sedan blev det ett pass i mitten av april och ett i början av maj. Båda passen var hyfsat välplanerade, varierande, utmanande och framför allt väldigt lustfyllda för både Femma och mig. Bra träning – även om det bara var hon och jag på ”våra” fält här hemma.

Så är då frågan om man får lov att träna så lite – och ändå anmäla till tävling… Jag valde att göra det, just eftersom vi inte varit ute på någon enda gruppträning i år, och det finns många mer eller mindre goda skäl till det, utifrån våra erfarenheter från förra året. Men jag – vi – behöver samtidigt komma ut någon gång och bli utmanade. Se vad vi kan och inte kan. Alla är skitduktiga ”hemma i köket”.

Visst kan vi väl fortsätta att bara träna här hemmavid, eftersom vi trivs med det, men jag behöver i alla fall få inspirationen och kicken i baken som det ger att komma ut och pröva i skarpt läge. Måste man springa på kurser och gruppträningar för att kunna göra någonting över huvudtaget? En fråga att fundera på.

Jag anmälde oss till ett SSRK-WT, men där kom vi inte med. Sedan anmälde jag till ett Mocktrial (novice) med SGL (Swedish Gundog League), och det såg jag verkligen fram emot att vara med på igen – det var nästan ett år sedan sist, och den gången var Femma tyst, men olydig redan på andra apporten… Gången dessförinnan pep hon ut sig, men gången dessförinnan åkte vi inte ut förrän på sjätte apporten, och den utåkningen skyller jag skamlöst på en rejält svår uppgift plus att nog bpde Femma och jag var mentalt trötta vid det laget. Så det är i alla fall spännande att se vad som händer…!

Helgens mocktrial var i Ulkeröd, och på lördagens tävling i novice class var Femma tyst och fin – och plockade in sina apporter riktigt bra. Hon fick inte en enda enkel markeringsapport, utan behövde min styrning på alla, men vi jobbade ihop. (Mitt minne svek mig, visst. Femma fick faktiskt en väldigt simpel markering ute på fältet – men när hon stack iväg på den stack även hunden bredvid oss iväg, och dess ägare blev tvungen att rya för att stoppa hunden. Detta händer oss alltför ofta, och är en av anledningarna till att jag undviker gruppträningar numera… Så nu kom Femma tillbaks till mig – och jag fick lov att skicka om henne – och då blev det lite styrning även på denna simpla apport.)

Med sju inplockade apporter var vi med ända till slutet, och vi hamnade på tredje plats av femton startande ekipage.

Gissa om jag var nöjd! Framför allt med att Femma var tyst. Sedan gick jag och efteranmälde oss till söndagens open-tävling också – jag såg det som ett studiebesök, och så blev det också, då Femma nog var trött i kolan efter lördagen och åkte ut på första apporten. Det var inte heller någon enkel apport, men ändå: när nästa hund som var betydligt mer erfaren – och tränad! – skickades på samma apport, så såg det väldigt enkelt ut. Målbild! Sedan fick vi fortsätta gå i galleriet och se andra ekipage göra snygga arbeten.

Hur som helst är dessa mocktrials i SGL:s regi otroligt trevliga och välarrangerade. En ren fröjd, faktiskt, och väldigt inspirerande. Precis vad jag behövde.

Ja, det blir ännu ett inlägg om löpning – för det finns konditionsmässigt inget värre och bättre än löpning, enligt mig.

Två månader gick mellan vintersäsongens sista löp-pass och vårsäsongens första. Däremellan hade jag haft mycket att skylla på – som snö och kyla – och ju mer tiden gick, desto mer drog jag mig för att börja igen, för jag visste hur tungt det skulle bli i början. Jag hade börjat märka att kroppen plufsat till sig – och hur konditionen skulle vara vågade jag inte ens tänka på. Men jag visste att det inte skulle bli bättre ju längre jag väntade.

Eftersom jag hade avslutat vintersäsongen med att springa rundan med de långa backarna – som jag tidigare sprungit uppför, vilket jag inte klarade längre – så var det också där jag ville börja. Ganska lagom med 6 km, och tack vare uppförsbackarna blir det inbygd intervallträning.

Och första passet var verkligen tungt – det var inte bara i uppförsbackarna jag fick gå istället för springa… Men jag hade äntligen gett mig ut igen – en klapp på axeln till mig för det! Andra passet – där fick jag gå i de två långa uppförsbackarna. Jag räknade stegen, och det blev totalt 300 steg av 6 km som jag gick. Helt okej – klapp på axeln igen. Tredje passet – jag sprang/lufsade uppför hela den första uppförsbacke, men gick uppför den andra – 150 steg. Fjärde passet gick jag bara i den brantaste delen av andra backen, 50 steg.

Och nu börjar det faktiskt kännas riktigt kul att springa igen. Jag påminns om varför det kändes så himla kul när jag började springa förra våren: de snabba framstegen när man väl börjar från en låg konditionsnivå, och jag tror det är vad som funkar som den bästa motivationen för mig: om jag ger mig ut på det här passet kommer nästa pass att bli desto lättare (än om jag låter bli det här passet). Det känns faktiskt amazing, och jag tappade den där känslan sedan, i all teknik-, grupp- och intervallträning.

Jag har valt att inte träna med någon grupp den här våren, just för att hitta tillbaka till löparglädjen jag kände när jag sprang själv (!). För när jag hittar den, då finns det bannemej inget bättre än löpningen, när det gäller att få mig att känna mig hurtig, duktig, hälsosam. Det spelar ingen roll att jag tar ut mig ordentligt på gymmet och i workouten – det är nada mot hur jobbig löpningen är (för mig).

Gymmet och workouten har fått stå tillbaka lite under dessa tio dagar, eftersom kroppen behövde få sin vila mellan de jobbiga löp-passen. Men i kväll blir det belöning i form av Dance interval – med helt ny koreografi, så kul!

”Ni är ju galna!” tänker jag då och då när jag läser musikjournalisten Mark Beaumonts bok om MUSE, Out of this world: The story of MUSE – och så skrattar jag gott.

Efter att ha läst boken The gates of Europe om Ukrainas historia, som var relativt tungläst (i synnerhet den första halvan av boken som behandlade tiden fram till den industriella revolutionen), så kastade jag mig över belöningen som redan var lånad och klar.

Jag upptäckte MUSE sent – pinsamt sent, inser jag när jag läser boken. För de var ju inte bara stora, utan enorma långt innan jag noterade deras namn för första gången.

Det var 2006. Jag hade hört deras megahit Starlight och skulle i vanlig ordning (…) upplysa världen… men någon som jag hade mycket kontakt med på hundforumet (vad annars…) jag hängde på mycket då, uppmanade mig att kolla upp deras tidigare album. Sagt och gjort!

Vid nästa besök i skivaffären hade jag bestämt mig för att köpa en cd med dessa MUSE, och på franska Fnac kunde man ju lyssna igenom hela album innan man köpte dem, så jag hämtade tre (!) cd-skivor som MUSE hade gett ut. Jag köpte inte ett album, utan två, och då valde jag högst motvilligt bort det äldsta av dem. (Det köpte jag några år senare.)

Som jag älskat deras musik sedan dess! Under deras Europaturné 2007 fick jag se dem live i Luxemburg. Biljettsläppet hade jag såklart missat, eftersom jag inte hade upptäckt dem ännu då – men fick köpa biljett av en luxemburgare.

Om jag var i sjunde himlen när jag såg dem första gången var det nog ändå inget mot vad jag var ett par år senare, när jag fick se MUSE live igen, denna gång i Amnéville, Frankrike (även denna gång bara någon halvtimme hemifrån – hur mycket tur kan man ha!?) . Nu var de ännu större, liksom arenan, efter bl.a. ännu en megahit med Uprising. Jag lyckades efter många om och men köpa min biljett på någon nät-sajt, och leveransen var minst sagt strulig, så det var bara någon dag före konserten som biljetten levererades till mig med bud…! Men konserten var ju helt fantastisk, såklart, musikupplevelsen enorm.

Med den här boken har jag fått så många förklaringar till de olika texterna, inte minst de politiska. Jag brukade diskutera dem med min vän som var mycket mer politiskt intresserad – och insatt – än jag. Han var väl inte helsåld på MUSEs musik, men gillade texterna (för mig var det precis tvärtom)… så det krämades mycket MUSE i bilen.

Vad jag inte var så förtjust i var deras anti-amerikanska texter och snack om revolution. Jag blev också besviken nu härförleden (när jag botaniserade bland alla deras live-klipp som ligger ute) då jag såg att de uppträdde i Moskva 2015, året efter annekteringen av Krim. Onödigt, kan jag tycka.

Så var står de nu i Ukraina-frågan? Min lättnad var total när jag såg Matt Bellamys Instagram-inlägg från våren 2022, där han klädd i blå-gult uttalar sitt fulla stöd för det ukrainska folket. Fattas bara. Fattas bara.

Boken berättar också många härliga anekdoter från MUSEs omfattade turnéliv – en del av det som berättas kan man lätt söka upp och se med egna ögon på Youtube – det blir ofta några extra garv. Det spelar ingen roll att det ligger en del magiska svampar och alkohol bakom, det är sjukt kul ändå.

Och imponerande. Attans i min låda vilken talang dessa killar besitter. Nog för att jag var medveten om att de – tre gånger – utsetts till världens bästa liveband, Dominic anses av många (betydligt mer musikkunniga än jag) vara en av världens bästa trummisar – och att de i mina amatöröron låtit helt fantastiska från första början. Men Matt är dessutom faktiskt så duktig pianist att de 30-talet radiosymfoniker och 80-talet körsångare som bjudits in att medverka vid inspelningen av MUSEs tredje album blev imponerade. Symfonikerna hade kommit med inställningen att de egentligen var lite för fina, men visst kunde de spela med ett rockband som betalade för det… Men de tappade hakan när de fick höra Matt spela piano – han kan nämligen inte bara spela elgitarr som en gud, utan är även sjukt duktig på klassiskt piano.

Kort sagt: Det var en riktigt bra belöning att läsa den här boken.

Krokusar, blå himmel, gräsmatta som börjar sträcka på sig, sommardäck och tussilago. Visst står vårtecknen som spön i backen – men det finns vårtecken och så finns det vårtecken.

Tranorna kom för ett par (tre?) veckor sedan, så de har stolpat omkring här i snöstorm och flera centimeter snö. Vilken tur att det inte verkar bekomma dem.

Men nu har mina sädesärlor kommit! Nu, precis i morse, långfredags morgon, gjorde ett par en väl samordnad räser-överflygning à la Maverick förbi oss och satte sig uppe på taknocken på mitt hus. Eller: deras hus. För jag är – väljer att vara – säker på att det är samma par sädesärlor som hängde här hela förra sommaren. De som sitter på mitt staket när jag kommer hem och plockar insekter på min altan hela sommaren. De känns faktiskt som mina husfåglar – ända tills de inte är det längre, och de flyger iväg på hösten.

Men nu är de här igen. Mina vackra pippisar. Välkomna tillbaka!

Dåligt: Att jag inte sprungit på flera veckor – väntar fortfarande på våren.

Bra: Att jag hittat tillbaka till workouten och verkligen älskar det! Har hittills hittat tre pass som jag gillar: Dance Interval (som blir allt jobbigare och roligare ju bättre jag lär mig koreografin), Cardio Step (som är det pass som mest liknar de pass jag är ”van vid” från 90-talet) och Cardio Walking (som är det klart jobbigaste, beroende på vilket motstånd man väljer, men jag lägger det högt).

Dåligt: Har inte heller tränat med Sofia på flera veckor, inte ens gjort några egna situps varje dag. Riktigt dåligt!

Bra: Att jag börjat känna lite på styrketräningsmaskinerna innan grupp-passen på gymmet, det kan nog bli en bra vana.

Dåligt: Att jag inte kunde låta bli att äta smågodis när de hade extrapris under mello-veckorna – fortfarande en oemotståndlig kombo för mig, så jag tog mitt förväntade återfall då.

Bra: Att jag kände mig så äcklad efter att ha ätit smågodiset, så även om jag förmodligen kommer få återfall igen, så gav detta i alla fall inte någon mersmak för ett tag framöver. Känslan av att ha stoppat i sig skräp är verkligen inget att stå efter. Bra är det också att jag inte köpt/ätit några ostbågar eller chips på ett par månader. Nötter är okej, även med krydda/honung etc.

Dåligt: Inget dåligt alls, bortsett från att det blir en del stillasittande.

Bra: Har verkligen kommit igång med läsningen, trots mina sjuka koncentrationsproblem. Bra böcker och beting har varit lösningen. Men framför allt bra, intressanta böcker – inga påhittade romaner – som motiverar mig att komma igenom en bok, så att jag får ta itu med nästa. I vissa fall har det verkligen handlat om att tugga mig igenom – inte minst om boken varit så späckat av namn, orter och andra fakta, så att jag varit tvungen att skriva anteckningar också. Det tar tid. En av böckerna (Catherine Beltons Putins krets) fick jag låna om flera gånger – och lämna tillbaka och låna igen, efter en paus med andra böcker medan jag stod i kö igen…

Dåligt: Att Delfi några dagar efter sin fjärde Cartrophen-spruta snubblade till (jag gav henne en boll direkt i munnen, hon studsade iväg med den, över ett dike, det räckte…) och blev halt igen. Mörka tankar hopade sig under några dagar, men jag tänker fan inte ge upp den hunden så lätt – jag satte henne på rimadyl och vila igen, och började sedan utöka promenadlängden igen. Hon var väldigt tydlig när hon tyckte sig kunna gå och när det var dags att vända hemåt, det tackar jag för. Som för några dagar sedan när vi gått en bit på grusvägen och jag ville prova att vika in på en skogsstig – där pausade Delfi bakom mig; jag tog några steg hemåt och hon trippade glatt med; hon ville inte gå skogsstigen. Inget snack.

Bra: Att vi igår kunde gå en fullängdspromenad. Idag visade Delfi så tydligt som bara hon kan att hon var med på att gå runt hela Kroksjön – och då hade vi gått ända hemifrån också. Heja sportflatte-tanten! Det är inte säkert att jag avvecklar rimadylen den här gången, med tanke på hur ofta jag fått sätta in den igen det senaste året. Får fundera lite. Men nu njuter jag av att Delfi är fri från hälta igen.

När jag fick mitt drömjobb i mitten av 1990-talet hade jag ingen aning om att jag hade dragit högsta vinsten. Men det hade jag, ekonomiskt sett. Under åren som översättare i Lux kunde jag unna mig allt jag ville ha och lite till. Jag unnade mig en fin bil – det var väl det lyxigaste köpet – och några drömresor. Men lägenheten jag bodde i var inte toppmodern och relativt billig (cirka 700 euro, cirka 7000 kronor, var billigt för en tvåa i Luxemburg) och när jag skaffade hund blev det också mycket mindre resande. Så jag sparade en hel del under de där åren. Och jag hade kunnat spara ännu mer om jag inte hade varit shopaholic. Jag var inte ensam. Shopping, sade vi, var det vi hade att roa oss med i Lux. Vi jobbade och shoppade, jobbade och shoppade…

Vad jag önskar att jag hade haft lika bra koll på min ekonomi då som jag har idag, då hade inte pengarna rullat som de gjorde, den saken är säker. Det blev mycket kläder, väskor, skor… och efter att jag skaffat hund: funktionskläder! Allt jag kunde tänkas behöva – eller villhöva – köpte jag mig. Reorna var fantastiska, mest för att människor i Lux var så förmögna att de inte brydde sig om några reor, och man kunde i lugn och ro botanisera bland fynden, dagar eller till och med veckor efter reastarten.

Jag brukade passa på att köpa skor till nästa säsong, och man kan nog säga att jag hade skodon för de allra flesta väderförhållanden – inklusive snökängor för de få tillfällen då jag åkte till de franska Vogeserna för att pulsa i snön…

Och kvalitetsmärken var det också, alltid. Meindl, Aigle, Timberland, Haglöfs, Barbour, Longchamps. Vilket är bra, för många av dessa kläder och skor har jag kvar än idag. De vanliga promenadkängorna har givetvis slitits ner för länge sedan, men snökängorna använder jag än – det finns inget bättre när snön ligger djup. Flera av funktionsbyxorna håller än, i alla fall sommarbyxorna, eftersom några av dem fick vila några år efter att ha hmmm ”krympt”… Och en hel del annat. Så visst lade jag mycket pengar på shopping, mer än jag vill tänka på, men samtidigt var det saker av god kvalitet som höll och håller länge och fortfarande håller mig varm och torr, så det må vara hänt.

Idag ser jag mig inte som shopaholic längre, även om jag nog dessvärre är det, ungefär som en nykter alkoholist; med återfall.