Enligt google byter svenskarna mobiltelefon i genomsnitt vart tredje år. Själv bytte jag till ny mobil idag – efter ganska precis sju år med en och samma mobiltelefon. Ger mig en klapp på axeln för det. Särskilt som det var en mobiltelefon med tidernas sämsta mobilkamera! Annars har den varit helt okej – och hållbar, uppenbarligen. Även de senaste månaderna, med ett kross-sår på skärmen, fungerade den felfritt – ända tills jag igår eftermiddag började peta i krosshålet. Då lackade skärmen ur och slutade reagera överhuvudtaget. En smartphone som inte reagerar på något är nästan lika illa som en död smartphone.

Jag skulle på standup-show på kvällen – och fick ta med mig läsplattan för att kunna visa upp biljetten på den… Men jag hade nästan lust att inte gå alls – pga ångest över att inte ha någon mobil. Glad att jag skärpte till mig, för Carl Stanley var riktigt kul!

Idag var fanns det bara EN punkt på agendan och det var: fixa ny mobiltelefon!

Och det tog sin lilla tid, det gjorde det – men all kred till killarna på Elgiganten i Kungälv, som lyckades hitta en lösning som gav mig tillgång till min gamla telefon en sista gång (Bank-ID…), och även hjälpte mig överföra rubbet till den nya.

Om någon undrar så blev det en Samsung Galaxy – en S25 istället för min gamla som var en S9…!

Jag passade även på att köpa ny läsplatta – det var också en sex-sju år sedan sist…

Medan överföringen mellan mina två telefoner pågick (det fick ju killarna hjälpa mig med pga min gamla mobils totalvägran att följa mina kommandon) fick jag fördriva tiden i det stora shoppingcentret – det var inte svårt…

Desto mer oväntat att jag upptäckte en ny klädaffär (bara tre år gammal…, fick jag veta, men jag är ju nästan aldrig ute och shoppar!) och att just den butiken hade en jeansklänning i just den modell – jättelång och ärmlös – som jag letat efter (på nätet) i tre-fyra år nu! Den satt som en smäck, dessutom, så det var ingen tvekan om att den skulle följa med mig hem.

Så det blev en lite små-dyr dag, detta, men jag är mycket nöjd. Har äntligen en mobil med vettig kamera i – och en efterlängtad jeansklänning.

Israel/Palestina – av Tomas Andersson och Stefano Foconi.

(Denna text ska inte ses som en recension – jag är alldeles för dålig på att skriva sådana. Se texten mer som: den här har jag läst och rekommenderar:)

Nu vill jag till Israel (av alla ställen) och Västbanken (av alla ställen)! Jag vill se Tel Aviv, Jaffa, Haifa, Nasaret, Jerusalem, Betlehem, Safed, Jeriko… Öknen, bergen, Döda havet, Medelhavsstränderna. Palestinska byar och judiska bosättningar. Odlingar, historiska platser, synagogor, moskéer.

Men eftersom jag är en feg jävel (och det i skrivande stund dessutom brutit ut ännu ett krig i regionen) kommer jag väl aldrig dit, utan får nöja mig med vad jag kunnat få ut av Google Earth. Älskar Google Earth och i synnerhet Street view.

Men åter till boken. Den uppfyllde nog inte mitt kriterium att vara opartisk, men jag kände på mig att om jag vill gräva lite djupare så behöver jag höra vad den ena – och även den andra – sidan har att säga.

Och jag är så, så glad att jag läste den här boken. Jag kämpade mig igenom de mer historiska kapitlen (de var grymt intressanta och självklart nödvändiga för att kunna förstå konflikten, men jag har så svårt att hålla koncentrationen vid mycket årtal och namn) för att belönas med kapitlen med reseberättelser och intervjuer med israeler och palestinier, lärare, servitriser, studenter, forskare m.fl.

Ännu fler pusselbitar i mitt Israel/Palestina-pussel faller på plats. Och självklart rekommenderar jag boken.

Men jag måste lägga till en lite mer kritisk recension, i Kristianstadsbladet:

Viktigt om Israel-Palestina, men hela konflikten skildras inte.

Jag stod på Willy’s, framför disken med alla möjliga sorters knackwurst, chorizo, grillkorv m.m. och undrade var tusan de hade lammkorven någonstans. (Jag äter nästan aldrig korv numera – med undantag för lammkorv, dock väldigt sällan, det med.)

Då sa en vänlig mansröst bakom mig: ”Heter du Marika?” Jag vände mig och frågade lika vänligt, för jag visste att detta var en snäll, en: ”Ja – och vem är du?” I samma sekund som jag såg honom prata, dvs. samtidigt som han sa sitt namn, kände jag igen honom, så han sa sitt förnamn – och jag fyllde i med hans efternamn.

Det var verkligen ett kärt återseende – en av få personer från min grundskoletid som jag skulle kunna säga det om, faktiskt. Det bästa som kunde hända mig efter grundskolan var att jag fick börja på ett gymnasium inne i stan. Men just den här sympatiska killen träffade jag på inne i stan ibland och det var bara trevligt.

Nu blev vi stående en stund och pratade om lite ditt och datt som man gör (oj, är din pojk vuxen nu – har du kvar dina hundar etc.), jag var på strålande humör efteråt och jag hoppas jag känner igen honom nästa gång vi ses – då ska jag definitivt säga hej.

Dock glömde jag bort att leta efter lammkorven.

pågår:

Jag har curling-abstinens.🥌

Otroligt spännande match…

Men…

Hela denna söndagsförmiddag är en enda uppladdning. Inför Finalen. Ja, damernas curling-final, såklart! Herrarna gick det sämre för – men de svenska damerna… herregud!! Jag har faktiskt inte missat en enda av deras OS-matcher (eftersom de började först efter att syskonen Wranå väckt curling-febern i oss), och jag håller med Alex Schulman i DN om att det är en svårbegriplig sport, men desto mer fascinerande.

Så frukosten är avklarad, kaminen tänd, fåglarna är matade, kaffebryggaren laddad, och i lagom tid innan finalen ska hundarna få en promenad.

Sedan smäller det.

Här sitter jag och förbannar att inte bara har det snöat under natten, men dessutom faller ett lurigt regn JUST på lördag förmiddag när jag vill åka till Göteborg och träna. För två veckor sedan hade det också snöat just under natten till lördag, men jag åkte ändå – och ångrade nästan beslutet under de första 15 kilometerna, men ju längre jag körde/funderade, desto mer meningslöst blev det att vända och köra den moddiga och sliriga vägen tillbaka igen. Jag hade sett på webcams att de stora vägarna var helt okej. Så jag kom till träningen, jättenöjd – men också medveten om att jag hade brutit mitt löfte (till mig själv) att aldrig ta dylika risker i onödan. Och träning är ju det, egentligen: onödigt. Men sååå kul!

Och det är det jag menar: känner man att träningen är sååå kul att det är värt att ”riskera livet” (lite överdrivet, men ni fattar) för att komma dit – då vet man att man hittat helt rätt.

Men idag vann förnuftet – och jag är så sur!!!

Jag får trösta mig med en låt från träningen: ARTBAT & JOA – The Spot

på hans 94-årsdag!