De senaste tre tv-kvällarna har jag ägnat åt att se den här trilogin (på Viaplay – Cineasterna – HBO) och alla tre delarna var lysande. Väl spenderad tid!

Eller Willis-Ekboms sjukdom, som det också heter – även om jag tycker det första namnet passar bättre, åtminstone i mitt fall. För jag är inte sjuk – bara sjukt rastlös! Och bara i benen!

Sedan Femma opererades har jag bara vågat lämna henne ett fåtal gånger för att gå och träna, och det var under de första dagarna, då hon ändå var lite extra trött och lugn. Det är inte heller då risken är som störst att ärren börjar klia…

Egentligen är det inte många träningstillfällen på gym och i simhall jag hoppat över – än -, men i kombination med total frånvaro av promenader, så har min kropp börjat reagera. Ni vet redan hur.

”Willis-Ekboms sjukdom innebär att det domnar, pirrar eller kryper i benen när du är stilla en längre tid. Det kan kännas på natten när du ligger i sängen och ska sova. Sjukdomen kallas även restless legs syndrome eller RLS.” (1177.se)

Jag har märkt på Femma att hon visar tecken på understimulans, särskilt när det är dags för oss att sova, och det var jag hyfsat beredd på. Men jag blev faktiskt förvånad när jag själv låg i sängen och det började pirra och spritta i benen. Så sjukt!

Och ändå inte, för tänk vad coolt att min kropp reagerar så tydligt och talar om vad den behöver.

Annars har jag faktiskt inga som helst problem att avstå träningen – jag kan gärna avstå hoppandet och slitandet i vikter några gånger och ägna tiden åt annat. Oh nej, jag har inga som helst svårigheter att sysselsätta mig utan att (knappt) röra en fena. Ostädade vrår blir städade och lite småtråkiga – men intressanta – böcker plöjs ovanligt snabbt.

Men de tydliga signalerna påminner mig om att jag har en kropp som fungerar och som vill få sitt.

Nu är det bara några få dagar kvar innan Femma får börja gå lite korta – sakta allt längre – promenader, och om två veckor ska det vara helt lugnt att lämna henne och börja gå och träna igen. Inte för att jag kommer att kunna hålla mig så länge. Inte en chans. Men vi löser det.

The Telegraph:

Mina tre första tikar kastrerades – mest för att man i Luxemburg aldrig kunde veta när man skulle träffa på en lösspringande hund utan någon ägare i sikte, vilket aldrig var trevligt, men kändes extra kymigt med en löptik. Dessutom var priset för att kastrera en tik ungefär hälften av vad det kostar här i Sverige.

Sedan får man alltid räkna in medicinska fördelar med en kastrering, men även risker i samband med operation och ev. biverkningar efter kastreringen, men det är ju ungefär lika för alla.

Delfi kastrerades aldrig, trots att hon också bodde två år i Lux och veterinären tjatade… Men dels kastrerade jag ändå inte mina tikar förrän efter att de var två år, dels höll jag ju redan på och planerade för flytten till Sverige, så jag avvaktade. Sedan var Delfis löpcykler totalt oproblematiska, så jag såg aldrig vitsen att utsätta henne för ingreppet.

Veterinärer tycker inte kastrering är någon stor grej, men jag har ju sett på mina hundar hur påverkade de är i ett par dygn efter operation. Det är inte ”inget”.

Femma har också varit tämligen opåverkad under löp, men har under skendräktigheten läckt lite mjölk från juvren. Efter de senaste löpen har hon läckt alltmer och nu senast höll det på i nästan två månader, plus att jag såg att det störde henne ==> Måttet var rågat.

Nu är Femma snart nio år, men överallt dit vi kommer får jag höra hur ungdomlig hon är och ser ut. Hon är också i finfin form. Och till syvende och sist finns det medicinska skäl till att försäkringsbolagen tar ut en lägre premie för kastrerade tikar.

Så jag fattade beslutet att kastrera henne, och igår fick vi det gjort, och det gick bra.

Det är inget lätt beslut att ta, inte roligt att gå igenom för hunden, men ibland är det det bästa.

Det var en ovanligt späckad vecka…

Den började iofs lugnt med bara ett träningspass på måndagskvällen.

På tisdagen tog Femma och jag tåg och spårvagn till Lindholmen och promenerade längs Norra Älvstranden i strålande solsken och ca. 20 grader varmt i skuggan! (Se inlägg om det.)

När jag kom hem väntade gräsklipparen på mig och därefter åkte jag till ”mitt” bibliotek för att delta i en tyst läsestund som de höll för första gången, vilket jag tycker är en jättebra idé. Att sitta en timme tillsammans med andra och bara läsa verkade som en bra utmaning. Tyvärr kom ingen mer! Så jag satt själv med bibliotekarien i en timme…

På onsdagen blev det promenad här hemma och simning på kvällen.

I torsdags var det dags för frissan i Vänersborg, och därefter promenad på Hunneberg (se inlägg om det).

På kvällen var det dags för ett träningspass, som blev sådär pga att jag hade trotsat min hämtmats-fobi och köpt med mig kinesmat på väg hem från Hunneberg. Aldrig mer!!!

Fredag förmiddag tog jag Femma till veterinären och på kvällen åkte jag in till stan och såg Ina Lundström på Lisebergsteatern.

På lördagen var det Kilanda marknad, som jag inte hade besökt på 9-10 år, men med Femma som sällskap slog jag flera flugor i en smäll: Femma är så lätt att ha med överallt, och jag har märkt att hon verkligen gillar att hälsa på alla – även barn, numera – och jag kunde passa på att köpa lokala matvaror och hantverk.

Matvarorna jag köpte var iofs inte jättelokala… men paret som sålde dem var i alla fall härifrån (från Jonsered) och är med i ett olivkooperativ i södra Frankrike. Så jag köpte lite exklusiv olivolja, oliver och aprikossylt samt fikonmarmelad. Sånt som går åt. Och ett par stickade lovikavantar som jag faktiskt behövde, då de gamla är utslitna.

Söndag förmiddag tog jag bilen in till stan och Bokmässan. Var ovanligt o-pepp, men det är trots allt bara en gång om året man har chansen att få så mycket läs-inspiration på ett bräde. Och i år minimerade jag letandet och springandet mellan montrar för att höra författarsamtalen, utan nöjde mig med tre, varav två var med Martin Gelin som ju skrivit boken Mjuk makt (se inlägg…) och pratade om det intressanta ämnet.

Även på Bokmässan shoppades det… mat! Pestoost, ”annan hårdost”… och hjortsalami.

På eftermiddagen gick Femma och jag vår långa Kroksjörunda, dvs ända hemifrån, i gelt magiskt brittsommarväder.

Var hos frissan i Vänersborg idag, och passade då på att göra en utflykt upp på Hunneberg och promenera där. Parkerade vid Eldmörjan och gick österut, gjorde en avstickare till ett fågeltorn vid Fågelsjön – såg inte en endaste pippi… – och fortsatte runt Långevattnet innan vi kom till Lönesjön igen.

Premiär för Femma att åka spårvagn, premiär för mig att åka den nya spårvagnslinjen till Lindholmen, premiär för att sätta min fot på Slottsberget och premiär för att se så mycket av den moderna arkitektur som tillkommit på Norra Älvstranden – I like it!

Den här rundan hade jag sett ut på kartan utan att veta att det faktiskt var en utmarkerad och namngiven led, Hållsdammsleden – det såg jag först på informationstavlan. Liksom att rundan var en mil lång, vilket är helt perfekt!

För mig och Femma är 10 km en precis lagom lång runda – för att inte säga liiite i överkant, men då känner man sig också extra nöjd efteråt. Längre rundor funkar, men då märker jag inte minst på Femma att vi har överdrivit lite. Det gör vi inte ofta.

Jag parkerade vid Jennylund i Bohus och valde att gå motsols för att börja med den del jag garanterat gått förut, dvs. elljusspåret och rundandet av Mettjärn. Resten var så gott som nytt för mig – möjligen kände jag igen mig lite när vi gick i närheten av Dammekärr (till höger, men utanför bilden nedan) – där har man ju snurrat omkring en del och letat Hitta ut-kontroller m.m.

Vilken fin runda detta var! Det gick uppför och nerför lite lagom, men framför allt gick vi nästan uteslutande (förutom den lilla sträckan på elljusspår i början) på smala, slingriga stigar och över rötter och stenar – precis så som jag vill ha det. Och Femma med, tror jag. Naturligt är bäst!

Vi gick också genom olika typer av skog och jag fick lov att ”blunda” för all karljohanssvamp jag såg längs stigen…

Överhuvudtaget var det här en runda precis i min smak – även om man bortser från nyhetens behag, så jag kommer nog tillbaka snart!

Medan bilen var på service gick Femma och jag promenad längs Göta älv.