Odling

Även i år odlar jag lite, mest i krukor. I år övervägde starkt att skaffa pallkragar, som alla andra, men nej, det fick bli ännu ett år med krukor – och så har jag byggt ut det lilla landet på baksidan av huset. Smultronplantorna frodas där, men har nu fått sällskap av fyra jordärtskocksplantor som jag hämtade hos en kvinna i Älvängen (som jag kom i kontakt med i vintras när hon ville skänka förnödenheter till Ukraina och jag körde dem till insamlingsplatsen).

Jag satte även ut ett par förodlade persiljeplantor, plus en timjan och en oregano (de senare fick jag också av kvinnan i Älvängen), men en skogssnigel – jag såg den skyldige när hen mätt och belåten sniglade sig därifrån – glufsade i sig all utväxt persilja och en del av oreganon, så dem räddade jag ner i en kruka istället. Där har de tagit sig bra.

Mest odlar jag basilika, men den får stå kvar inomhus, liksom förra året. Året dessförinnan blev jag av med nästan hela basilikaodlingen till några hungriga fjärilslarver.

Jag valde att inte ha några tomatplantor i år, då jag tycker de ger för lite utdelning i förhållande till vattnandet och övriga pysslet med dem.

Däremot blir det mycket sallad! Isbergssallad och plock–sallat ger bra utdelning. Och så gör jag ett nytt försök med mina sockerärtor, som är så roliga att se växa och slingra sig runt gallret, och de gav i alla fall lite skörd förra året, innan även de blev attackerade av fjärilslarver.

Därutöver en del persilja, lite dill och gräslök. Och lite blommor; jag köper fortfarande inga färdiga prydnadsblommor.

Midsommar

Klockan är 6 och det är 19 grader i skuggan. Då är det skönt!

Vilken otroligt vacker midsommarafton vi fick! Det kanske Sverige hade förtjänat, efter alla småkalla, blåsiga, instabila eller rent av regniga midsommar. Vilken makalös tur, bara, att vädret slår om just på midsommar. Vi hade 9 grader natten till midsommarafton, 18 grader natten till midsommardagen…

Nya terränglöpningsskor, ursköna!

Jag inledde midsommarafton med trail-löpning runt Kroksjön med Femma (Delfi slipper fortfarande, men jag funderar på att se om hon gillar trail-löpningen bättre), fram på dagen åkte jag till pappa och åt lite midsommarmat och spelade kort, och till sist gick hundarna och jag runt Kroksjön (i värmen, ja, men då tog jag bilen upp till sjön), med ett långt stopp för bad.

Både Femma och jag har inlett badsäsongen (för några dagar sedan) – och när vi väl kommer igång… Då badar vi gärna och mycket! Man kan faktiskt inte anklaga Femma för att inte ha vattenpassion, men hon råkar samtidigt ha tendens till både vattensvans och urinvägsinfektion (av det senare har hon redan dragit på sig en under försommaren, när hon började sin plask-säsong, där hon står i vattenbrynet och plaskar med tassarna, något hon gjort sedan hon var valp.

Alla som någon gång dragits med urinvägsinfektion (vilket jag har, bara två gånger i mitt liv, men det räcker för att veta) vet hur jobbigt det är och hur man gärna blir försiktig med att gå i kallt vatten, och hur man kan bli fysiskt påmind om att inte gå i kallt vatten, bara av att tänka på det. Så jag klandrar inte Femma för hennes avhållsamhet så lönge vattnet är kallt, och låter henne bestämma helt själv när badsäsongen ska börja – och sluta – för hennes del. Och nu har den alltså börjat, med besked.

Vi låg i vattnet och simmade länge och väl, alla tre, sedan satt vi på en skuggig klippa och chillade ett tag. Skuggig klippa, därför att (nästan) alla de soliga, bra klipporna var upptagna. Men det var också skönare i skuggan; det var trots allt fortfarande 29 grader ute.

Nu är det som sagt midsommardag och det verkar bli ännu en riktigt varm vacker dag. Tack, jag njuter!

Blommor gör sig bäst i naturen, där de får sprida sina frön.

Kärt återseende, Prins Bertils stig

Ändå sedan jag hittade dit för första gången, förra försommaren, visste jag att jag måste dit igen, till Prins Bertils stig i Halmstad. Jag hade ju börjat på mitten och gått en stor del av sträcka söderut, men bara nafsat lite på sträckan norrut därifrån. Nu i år har jag inväntat varmt sommarväder m.m. för att åka dit igen, men nu var det i alla fall vackert väder och jag var ändå i krokarna, så efter tävlingen i Falkenberg åkte vi ännu längre söderut för den här utflykten. Och så fint det var!

Den här gången gick vi alltså norrut, förbi fina Tylösand. Det var faktiskt allra första gången jag såg denna fina strand, som är fyra kilometer lång och rikskänd, inte minst tack vare Per Gessle och Gyllene Tider.

Efter Tyludden gick vi längs stranden, men bakom sanddynerna (vilket var skönt eftersom det blåste rejält västerifrån, och vi hade annars fått rejält med sand i ögonen…), och därefter vek stigen av in genom lummig skog, längs en liten å/större bäck där hundarna drack och badade. Sedan kom vi förbi en stor golfbana, och jag förundrades över att man kan tycka det är kul att hänga på en kortklippt golfbana och slå på en liten boll. Det är ju så mycket lättare att förstå nöjet i att stå ute på stora fält – i högt gräs – och skicka (olydiga) hundar för att hämta tygpåsar… Absolut.

Vi gick inte till slutet av Prins Bertils stig åt det här hållet, heller, då jag valde att vända för Delfis skull. Vi skulle ju tillbaka också. På tillbakavägen mötte vi faktiskt, tro det eller ej, Per Gessle och hans fru Åsa. Honom kände jag ju igen, trots solglasögonen, och den sista osäkerheten försvann när jag googlade hans fru. Jag hade hälsat på dem ”hej-hej” som jag brukar med dem jag möter, och hon hade hälsat tillbaka. Per såg lite rädd ut, jag kan tänka mig att han tänkte ”åh nej, nu blir det till att ta selfie” eller nå’t. Men nej, jag var så snäll så, och tog inte ens ett kort bakifrån, även om jag var frestad…

Efter promenaden hämtade jag en flaska alkoholfritt vin, kylt tack vare kylväska i bilen, och så satt jag med mina hundar uppe på Tyluddens klippor och tittade ut över havet någon timme, innan vi åkte hemåt. Så nöjd med min planering och med dagen, hundarna och livet.

Komma längre med mindre

Jag har hittat mitt knep för att sänka bensinförbrukningen, och det är att välja vägar som är kortare men tar längre tid pga hastighetsbegränsningen, alternativt håller jag själv 90 oavsett om man får köra 100 eller mer. Det känns riktigt bra och ger verkligen effekt på förbrukningen, och tidsmässigt gjorde det exempelvis gårdagens resa hem från Halmstad, som skulle ha tagit 2:15, cirka 20 minuter längre. Det är det värt. Exakt hur mycket bensin det sparade vet jag ju inte, men uppoffringen är inte heller särskilt stor från min sida. Jag trivs med att ”puttra” fram i 90 och se alla stressade köra förbi. Och nej, jag utgör inget hinder på motorvägen, särskilt inte på en lördag.

Minska farten och bränsleförbrukningen.

Lite fler tips om sparsam körning.

Sedan är jag såklart också nöjd med att jag valde en mindre bil vid det senaste bilköpet. Självklart var det en ekonomisk fråga redan då, men det har blivit ännu mer ekonomiskt vettigt nu, med rådande bränslepriser.

SGL novice i Falkenberg

Jag ångrade mig redan dagen före tävlingen. Ja, inte ångrade jag att vi skulle dit, men jag ångrade mitt senaste blogginlägg, det där om ”gåshud” och ”invänta vidare instruktioner”… Vi hade nämligen ett träningspass i högt gräs på fredagen som inte gav någon gåshud alls, faktiskt. Vissa saker funkade bra, men mycket strulade. Det sägs att man inte ska gå ut och träna dagen innan tävling/prov, men samtidigt var jag då i alla fall lite mentalt förberedd när vi kom till provmarken på lördagen och jag insåg att dagens tävling skulle gå i… högt gräs.

Tävlingen var ett mocktrial i novice-klass, antagligen det sista som SGL anordnar i västra distriktet i år, och detta hölls i Falkenberg. Från början skulle det hållas i Gråbo, så jag hade sett fram emot en helhelg med SGL, och antingen starta eller vara funkis på söndagen. Men nu blev det bara start på lördagen istället; bensinpriserna, ni vet… (Det får bli ett eget inlägg om bensinförbrukning.)

Som vanligt var det trevlig att komma till provplatsen och mingla lite med folk man bara träffar vid dessa tillfällen. Fantastiskt ställe var vi på också; Hjuleberg, jag har varit där förut.

Vi åkte ut till själva provmarken, och ställde upp på linjen i det halv-höga gräset. Nu skriver jag halv-höga, för jag har sett hur högt gräset var för dem som tävlade i Open på söndagen, och det gräset var högt! Allt är som bekant relativt… och våra hundar hade i alla fall chans att se och bli sedda i gräset.

Femma och jag hade ett ganska högt startnummer och fick börja gå i galleriet den här gången.

Femmas första apport var en markering hon hade sett (dock inte nedslagsplatsen pga ni-vet-vad), men på långt håll och från fel sida av linjen, så vi blev flyttade till annat ställe – närmare – innan jag fick skicka henne. Jag fick en anvisning som om den var blind, men hade också hyfsat bra koll själv. Femma tog min linje, mitt stopp och mitt tecken med söksignal åt höger, var dessutom rätt i vind, så hon fick snart apporten i näsan. Yes! Där funkade allt; min avståndsbedömning var rätt och Femma och jag arbetade ihop. Bra! Men…

Nästa apport var en markering som hunden före oss skulle ha hämtat, men den tog en blind som var utlagd inte så långt därifrån, och den bedömdes ha legat i samma område. Så när Femma skulle hämta in sin – som skulle ha varit den blinda – så var det istället markeringen. Detta visste jag, och jag tyckte jag hade koll på var den landat. Men när jag skickade ut Femma dit hamnade Femma i vittringen från den hämtade dummyn, och den låg tillräckligt långt ifrån den som var kvar för att inte få vind på den – på grund av, det höga gräset.

Och! Femma var olydig. Jag hörde mig själv upprepa många av mina visselsignaler, andra gången med lite mer tryck, sådär så att det nästan kommer ut luft på sidorna. Det är aldrig ett bra tecken, haha. Det var ändå något som var lite kul att se, och det var att Femma verkligen, verkligen ville hitta, det var inget lojt, hjälpsökande arbete, tvärtom blev hon faktiskt lite för självständig, och det, ja men det är väl något jag önskat se mer av hos henne, så: varsågod, nu har jag min självständiga, olydiga hund! Eller, som en kompis sa: Femma har tagit av sig den plisserade kjolen och dragit på sig den svarta skinnkjolen…

Femma hittade aldrig den där dummyn, och vi fick ändå hålla på ett tag. Och ska jag vara helt ärlig så hade jag med facit i hand inte riktig koll på var apporten låg ändå. Påföljande hund hittade den inte heller, men den tredje hunden eye-wipade oss genom att hitta den. Inte långt därifrån, men tydligen tillräckligt. Ute var vi!

I gallerian anslöt vi oss till ett gäng som också åkt ut, och stämningen var riktigt god, som det brukar. Det frågades och diskuterades om varandras apporter, särskilt den vi åkt ut på, och även de(n) vi ev. hunnit hämta in dessförinnan. Ofta har ju alla har sett allt, men från andra vinklar etc.

Provet höll inte på så hemskt mycket längre innan det bara var två hundar kvar, och en vinnare kunde koras, mycket välförtjänt! Så kul och så inspirerande det är att se hundar som är så väl genomarbetade att exempelvis lite högt gräs inte alls bekommer dem – nej, varför skulle det det? Hem och träna!

Ett av de där passen

Ännu ett av de ”måsten” som man får till sig ibland är att man måste vara disciplinerad för att komma någonstans med sin hund. Träna varje dag. Planera, strukturera, analysera – helst på papper. Så kanske det är, det kanske är det som skiljer agnarna från vetet. Men samtidigt: Gäääsp! Nu har jag i och för sig börjat skriva träningsdagbok och hållit igång den i snart två år (till hösten). Men det är mer ett sätt att komma ihåg vad vi gjort, och så ser man också om man inte skrivit i den på ett tag… Då har vi antagligen inte heller tränat på ett tag, så det är läge för skärpning!

Jag skriver inga långa analyser, bara väldigt kortfattat vad vi gjorde och hur det gick eller kändes. Fyller i väder och temperatur ibland. Men det roligaste med träningsdagboken är att – eftersom jag använder en som sträcker sig över fem år, och varje sida täcker ett och samma datum för fem olika år – där kan jag se vad vi tränade på för ett år sedan, två år sedan etc. Jag påminns om träningar vi varit på, strategier vi provat. Delfi har sin dagbok, och Femma har sin.

Igår avslutade jag hundarnas dagboksanteckning med ”SUPER!” Och ”Duktig!” Vi tränade markeringar och blinds i hyfsat svår – väldigt slyig – terräng, och jag var verkligen nöjd med det jag fick se. Delfi har blivit så mycket bättre på att använda näsan och släppa störningar. Och Femma, som aldrig haft svårt för att släppa störningar eller använda näsan… hon har verkligen taggat till och har fattat att bästa sättet att hitta den underbara tennisbollen är att gå dit matte pekar och sedan följa vidare instruktioner. .. Lite gåshud på det, faktiskt. Det är nog bra att vi snart ska ut och tävla igen, så att jag kommer ner på jorden igen…

Jag fick förresten se Femmas duktiga kullbror Poppe in action på träning häromdagen, med sin duktiga förare Elisabeth. Poppe, som bara är en etta (numera excellent) ifrån att bli jaktchampion på b-prov. Grymt jobbat – och det var verkligen kul att se honom jobba. Fiiina långa linjer genom klurig terräng. Undrar om Femma också blev inspirerad, för hon skötte sig också väldigt bra på den träningen. Men som sagt, det är lätt att snacka om man inte ger sig ut och prövar hunden i skarpt (skarpare) läge – när nerver och störningar är på en helt annan nivå. Det är lätt att snacka om gåshud och fantastiska hundar när man tränar på sin egen kammare… Därför gillar jag att komma ut och tävla då och då.

Löparskola!

Redan i vintras när jag knappt kommit igång med joggningen, så funderade jag på att gå med i någon av de löparskolor som finns – inte nära, men i alla fall inom någon halvtimmes bilfärd hemifrån. Av olika skäl avstod jag – äh, det är väl bara att springa, ska det vara så krångligt? Jag var också rädd att en massa tankar på teknik och annat skulle ta bort glädjen i att träna – så som det blivit för mig med lydnadsträningen och så som det nästan höll på att bli med jaktträningen också. En massa måsten och förbud och ramar för hur träningen måste vara och se ut, hur hunden måste vara och vad jag måste göra. Sådant som tar bort själen och känslan i det man gör. Jag var på en hundträning för ett litet tag sedan, där vi kom in på ett sådant måste/förbud som tagits upp i olika forum den här våren – det handlar om stoppsignal – och i dessa diskussioner är alla så rörande överens om hur det ska se ut, vad man måste göra. Alla verkade jätteöverens även när det kom upp nu senast. Men den här gången tog jag bladet från munnen och sa att jag inte tycker det sättet passar mig och min hund – och kunde ge några goda skäl till det (eftersom jag haft gott om tid att fundera på det under och efter tidigare diskussioner). Och si, då var det i alla fall en till i sällskapet som inte heller ville ha det på det sättet i träningen, vilket faktiskt kändes riktigt bra. Då var vi i alla fall två kärringar mot strömmen, och slutsatsen kunde dras att man känner sin hund bäst själv och får anpassa träningen efter det.

Nu satt jag i alla fall en kväll och surfade och fick upp reklam för en av dessa löparskolor, som skulle dra igång en ”Summer Camp” – en lite intensivare löparskola under bara en månad. Det lät helt perfekt, tyckte jag, och vips var jag anmäld. Lite teknik kan ju vara bra ändå, framför allt för att skona kroppen så gott det går. Än så länge har jag undvikit skador på grund av löpningen (TA I TRÄ!), men jag känner mig ju rätt sliten i kroppen efter mina pass, och så kanske det inte ska/behöver vara. Alltså fick det bli lite löparskola, och den startade bara två dagar senare.

Första gången fick vi lära oss lite nya tekniker, därefter tränade vi intervaller där vi praktiserade våra nya kunskaper. Jobbigt och kul! Sedan hade vi två online-pass att göra under den kommande veckan, och ett av dem bestod i att ge sig ut på småstigar och springa. Som jag skrivit här i bloggen hade jag planerat att göra trail-pass så småningom, men oroade mig för att snubbla över rötter och annat. Men… läxan måste ju göras, och en av de saker vi fått lära oss är just att lyfta på benen ordentligt när vi springer, och trailpasset måste ju vara perfekt för det ändamålet, så…

Jag gav mig ut på en löparrunda i skogen, och valde att springa runt min älskade Kroksjön. Inte alls så långt som jag sprungit tidigare, men jobbigt! Och kul! Det kommer definitivt att bli mer av den typen av löpning för min del, det var riktigt kul att parera över stock och sten i skogen, och kändes inte så farligt när man inte springer sig fullt så trött.

Andra passet i ”skolan” tränade vi också en typ av intervaller, fast med olika fartväxlar. Jobbigt och kul, igen!

Fotot lånat av Varje Steg Kungälv på Facebook – bilden togs efter det första löppasset

Nu väntar jag bara på mina nya trail-löparskor – precis vad jag och min plånbok behövde: ännu en materialsport! 😅

Vem vill du vara?

Läste nyligen ännu en av de där självhjälpsböckerna som jag har förespråkat tidigare här i bloggen, och som jag tycker verkligen hjälper. Eftersom jag lånat boken på biblioteket skrev jag av klokheterna så pennan glödde; vilket tyder på att det var en bok helt i min smak. Bland annat säger den att om du exempelvis vill sluta röka eller äta godis, så är det – som många av oss vet…- inte så lätt att bara bestämma sig för att sluta. Boken förespråkar att man frågar sig vem man vill vara. Vill man vara en hälsosam person, ja då är det lättare att fatta beslut som leder en i den riktningen. När man står och väljer mellan en morot och en påse godis kan man då ställa sig frågan: Vad hade en hälsosam person gjort? Är inte det ett kanontips, så säg?

(Jag har dock inte hittat den rätta viljan att sluta äta godis – någon last måste man väl ändå få ha? Samtidigt som jag irriteras över att vara beroende av något över huvudtaget, och särskilt något som är så onyttigt, blä.)

Jag vill vara en som springer, alltså springer jag; joggingprojektet fortsätter! För några veckor sedan sprang jag mitt första lopp, ett digitalt sådant. Man anmälde sig för 40:-, jag valde distansen 5 km, vilket kanske var lite fegt, eftersom jag redan brukade springa 5,4 km, men hoppet till nästa distans 7,5 km hade blivit för stort. Sedan sprang man när man ville under en helg, med en app som heter RaceOne, och det roligaste var att när distansen var klar fick man höra folkets jubel! 🙂

Sedan dess har jag så sakteliga utökat löpsträckan, och är nu uppe i 6,6 km – självklart med siktet inställt på att springa 7,5 km i nästa lopp, i juli. Mitt sätt är att utöka sträckan med bara 100 meter 3-4 löptillfällen efter varandra, sedan springer jag den nya sträckan ett par-tre gånger i olika tempon, innan jag ökar igen.

Enligt ovan länkade bok ska en ny vana vara lätt att utföra, men sedan är det viktigt att avancera lite i taget, det håller intresset och motivationen uppe. Den säger även att utan variation blir vi uttråkade – därför är jag väldigt sugen på att börja springa mer i terräng också, jag är bara lite rädd för att ramla och bryta benen av mig, eftersom jag tenderar att pressa mig så att jag blir ordentligt trött och kanske slarvar med att lyfta på benen över stock och sten… Men någon gång under sommaren får det nog bli till att försöka.

Som jag redan nämnt blev det inte mycket med meditationsvanan, och jag har faktiskt fortfarande inte lyckats göra riktiga armhävningar. Nog tycker jag att jag borde ha styrkan nu, men jag börjar tro att jag är felkonstruerad, då jag fortfarande bara får till halvdana armhävningar; jag kommer inte upp från golvet om jag provar att komma ända ner (ner kommer man ju alltid…. ). Det var ett tag sedan jag försökte senast.

Situps – eller snarare crunches, som jag trivs bättre med – blir det däremot nästan dagligen – och Sofias hemmagympa brukar jag köra ett eller två avsnitt på raken efter löp-passen, då är man gott uppvärmd 🙂

Vår väg – en av alla vägar

Det har varit en helg full av hundaktiviteter, dvs en bra helg. Igår deltog Femma och jag på ett SSRK-workingtest igen. In i det sista valde jag mellan det och att delta i SGL:s mocktrial samma dag, men eftersom det inte gick så bra för oss på det senaste WT:t och det anordnas färre av dem, så valde jag SSRK i slutändan.

Vi som startade i öppen klass och elit fick lyxen att inte behöva vara på plats förrän på eftermiddagen, det är riktigt skönt när man har långt att åka. Jag gillar verkligen att kunna köra utan stress, särskilt när färden går genom för mig nya landskap och allt är så vackert som det är just nu, alldeles ljusgrönt och spirande överallt. Väl framme slutade det dessutom att regna.

Dagens stationer var 1. Dubbelmarkering på öppet fält med halvhögt gräs och blommor. 2. Markering + blind i gles skog 3. Dubbelmarkering i skog 4. Blind 5. Dubbelmarkering. Jag återkommer till hur det gick.

För några veckor sedan hittade jag ett sätt att träna som passar både mig och Femma (- och Delfi!). Och jag har hittat helt perfekt mark i närheten av en av våra promenader. Det ska väl erkännas att jag har snöat in på just den träningen på just den marken, men den har också utvecklat Femma på flera sätt på relativt kort tid.

Det visade sig på WT:t igår. Femmas attityd var kanon, det var det allra bästa. Hon tog en av sina blinds klockrent, den andra helt okej, och även om inte alla markeringarna var perfekta (de var kluriga), så löste hon dem antingen med sin suveräna näsa, eller med lite hjälp från mig. Mina signaler tog hon fint, så vi slapp alltför mycket avdrag för det.

Vad jag kanske är mest nöjd med, och varit genomgående när vi tävlat den här våren, är min egen känsla. Min egen inställning till att gå ut och tävla har förändrats. Jag gillar utmaningarna och tävlar inte mot någon annan än mig själv. Det har verkligen hjälpt mig att bli av med nervositet (som knappast hjälper!) och rädsla att misslyckas. Istället ser jag resultatet som information om var vi står; vad vi klarar och inte klarar, jag och min hund. På så sätt fokuserar jag mindre på andra – och vad skönt det är!

Sedan är det väl klart man blir glad när man får höra av en domare att vi var ”bäst hittills idag” på någon station. Samma sak när man börjar märka att vi tagit oss igenom ett workingtest som många upplevt som utmanande, och att vi gjort det med hyfsade poäng. Vi får ju numera med oss våra poäng från domarna på ett litet kort som vi tar med oss från station till station. Och ja, jag tittar _direkt_ på kortet för att se vad vi fick… 🙂

Med våra poäng 18-20-20-16-16 knep vi förstaplatsen i öppen klass! Femma, min lilla flicka! Så många som tvivlat på henne – på oss – vilken tur att vi inte låter oss definieras av andra. För det finns som bekant inte bara en väg till Rom. Nu tränar vi vidare mot elit-klass.

Dagens andra överraskning var att Femma och jag också kom på andra plats i SSRK Västras cup, där man ju räknar ihop sina två bästa resultat från vårens tre WT:n.

Du och jag-känslan (bilden lånad från SSRK:s FB)

Idag söndag var jag funkis på SGL:s mocktrial ”Open stake” i Ulkeröd. Det blev en trevlig tävling, som det brukar, med mycket snyggt och inspirerande hundarbete.

På vägen hem stannade vi till i Munkedal, där vi hittade en fin promenadväg, Maltes stig.

Tekoppen

Inte nog med att hon gnäller ut sig på tävling, Femma har även viftat ner min favorit-tekopp från soffbordet så att den gick ur tiden.

Den betydde lite extra för mig, den där tekoppen, eftersom jag dels köpte den på väg upp mot Grossglockner under en mycket efterlängtad sommarsemester i de österrikiska alperna, dels bara några timmar senare fick ett dödsbesked som tagit mig flera år att hantera.

Koppen var i alla fall väl använd: varje dag sedan jag började dricka te istället för kaffe för två år sedan.

Nu var det dags för både koppen och mig att gå vidare.