Hel helg med SGL

Vet inte om jag nämnde det redan, men dagen efter att Femma gjort sin – korta – debut på Swedish Gundog Leagues workingtest i Laholm anmälde jag henne till nästa, som var nu i helgen. I Växjö! Det är ”bara” 3,5 timmars bilresa… Men jag bara måste få se var vi står i vår träning, jag vägrade tro att debuten speglade det särskilt väl. Envis, who me? Well, jag råkar tycka att just dessa walkups är det absolut bästa sättet att stämma i bäcken. Bara vi – tvåbenta och fyrbenta – har koll på nerverna, så att man inte kan förstör mer än nödvändigt… I övrigt tror jag bara det är bra att samla på sig erfarenhet från olika walkups, det känns som att det är riktigt utvecklande. Jag ser att Femma utvecklas av det, jag vet att jag utvecklas av det – och framför allt tycker vi båda att det är sååå kul!

Alltså lämnade vi Kollanda kvart i sex på lördagsmorgonen och skumpade iväg mot Växjö. Regnet öste ner, extra mycket under den första timmen, och jag undrade faktiskt om det här verkligen var en bra idé. Åka 3,5 timmar för att stå ute i ösregn och kanske åka ut på första apporten…? Men tvivlen överröstades av nyfikenheten, ambitionen och envisheten. Och snålheten… Jag hade ju ett hotellrum som väntade på mig i Växjö och dessutom hade jag lovat vara funkis på söndagen (senare fick jag veta att klubben har gott om funkisar, säkert myclet tack vare det fina bonussystemet de har för funktionärer). Så självklart åkte vi ändå till Växjö, och vidare söderut, och jag kom fram till provplatsen med knappa 10 minuter till godo. På med regnkläder, snabbrasta hundar och iväg till samlingen. Ready!

Vi var elva startande i Novice-klassen, och walkupen startade i skogsmark. Vi ställde upp på en enda lång linje – givetvis med covid-avstånd från varandra – och så var vi igång! Efter skogen kom vi ut på våtmark – som var rejält blöt. Man fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att hålla sig på fötterna – samtidigt som man skulle hålla koll på skyttarna/kastarna. Det blev så väldigt tydligt hur smidigt det är med ett fungerande fotgående i det läget, för man hade inte tid att ha koll på hunden också…

Mitt mål för dagen var att Femma i alla fall skulle gå igenom de två första omgångarna, dvs hämta in tre apporter. När vi hade nått dit och fortfarande kvar i tävlingen, då var jag glad! Pepp! Vi hade dessutom redan fått hämta in en kort blind, och det gick kanonfint, så självförtroendet hade vuxit till sig och det var bara att spotta i nävarna när nästa blind blev vår att hämta – på mycket längre avstånd. Femma tog riktningen så bra, gick ut i så gott tempo det nu gick i den här marken – hon är ju så liten att hon verkligen fick kämpa sig fram. Men hon såg ut att göra det så gärna, och det var härligt att se henne – plus att hon verkligen tog mina signaler. Vi var ett team, det var hon och jag mot världen… Eller i alla fall mot övriga fyra ekipage som var kvar i tävlingen.

Fast mot och mot… Stämningen var så himla bra på linjen, så det var mest trevligt att gå där. Alla var glada när det gick bra för någon annan. Uppmuntrande ord och hejarop, vad det var skönt och roligt att få! Och så fnissade vi och stönade om vartannat där vi tog oss fram över grästuvor och vattengropar…

Till slut meddelades att provet var slut – och oavsett hur det hade gått för övriga tävlande var jag alldeles ofantligt nöjd med vad jag sett Femma göra. På vägen tillbaka fortsatte vi att gå på linje, och de som åkt ut fick några extra apporter att hämta. Väldigt schysst av klubben, domarna och funkisarna! Och ett bra tillfälle att bara gå fot utan att arbeta.

När resultaten kom stod det klart att alla fyra hundar som var kvar tilldelats diplom, och Femma placerades fyra. Sååå nöjd! Och då nappade jag på erbjudandet/uppmaningen att efteranmäla till söndagens prov i Open-klassen. Jag trodde inte mina öron att domarna tyclte vi höll måttet för den klassen också, men vi skulle ju ändå vara kvar och de hade tillräckligt med funkisar, så… klart vi kunde prova! Jag gillar ju att samla erfarenhet…

Söndag morgon kom jag till platsen med ungefär samma smala marginal som på lördagen… På med regnkläder igen, snabbrasta – ready! Tolv ekipage startade denna dag, och walkupen gick idag på ängsmark, där man hade preppat med x antal ”kaniner”. Snart nog fick Femma och jag komma in på linjen och vi hämtade en kanin och en markering som Femma inte såg, och som alltså var blind för henne. Men båda gångerna sprang Femma ut med gott självförtroende, och tog mina tecken och signaler precis som dagen innan. Strax därpå skulle vi hämta en kanin som låg lite bökigt till, och tyvärr tog jag ett felaktigt beslut – åh, vad jag skulle vilja prova att göra om det skicket! – och Femma ”fastnade” i ett buskage och var inte längre så hörsam och lydig som hon varit tidigare… Efter att ytterligare två ekipage fått försöka blev vi alla tre eye-wipade av domarna. Därmed var bara två ekipage kvar i tävlingen och vi fick följa den rafflande spännande ”finalen” från åskådarplatsen den här gången.

Därefter bjöd klubben – domarna och funkisarna – än en gång på träning med markeringar och ”kaniner” om vartannat inne i skogen. Så lyxigt! Jag lät Femma hämta tre apporter, men avstod de två sista, då jag var så nöjd med hur det gått och hur hon hade hållit ihop två dagar i rad – men nu kände jag att vi började bli trötta i skallen, båda två, och jag ville avsluta med flaggan i topp.

Min duktiga lilla söta Femma, jag är så otroligt glad och stolt över vår resa tillsammans. Glad att jag valde – och valde bort – på vägen, tog de vägar som ledde oss framåt och inte bakåt.

Under helgen fick jag så mycket fina kommentarer om Femma från domare, funkisar m.fl. – inte bara att hon var näpen och söt, utan också att hon var så duktig och välbalanserad. Bra Field Trial-temperament, var det flera som sa.

Jag är också väldigt glad över att ha gått med i SGL, eftersom deras prov är roliga och utmanande på ett oförutsägbart sätt, vilket passar mig som hand i handske. Och framför allt passar det Femma. Som rejäl bonus har vi den goda stämningen och känslan av att alla närvarande verkligen uppskattar ett gott arbete oavsett vem som utför det – som det ska vara.

Växjö, vem hade trott…?

Aldrig hade jag längtat efter att få se Växjö, aldrig hade jag trott att Växjö var något att se. Långt från havet, långt in i Småland (vars dialekt jag i och för sig älskar!) och långt från närmaste storstad. Men nu när jag ändå skulle vara i närheten av Växjö två dagar i rad bokade jag ett litet enkelt hotellrum åt mig och hundarna – inne i Växjö.

Efter dag ett i närheten av ett ställe med det så vackra namnet Väckelsång åkte jag in till Växjö centrum, där vi tog en liten stadspromenad. Det var pandemi-tomt på gågatorna, men det såg ändå mysigt ut. Mycket utsmyckningar med blommor och fina, eller i alla fall intressanta, skulpturer här och var.

Jag hade fått tips om att gå runt Växjösjön, och den visade sig ligga alldeles nära centrum, så stadspromenaden gick över i en riktigt naturskön dito runt en alldeles lagom stor sjö – ungefär lika stor som vår Kroksjö därhemma, men med jättefin gång- och cykelväg hela vägen runt.

Här och där längs denna promenad runt sjön har man byggt bryggor med bänkar eller mini-parker med små installationer att titta på. På vissa sträckor verkar man ha ansträngt sig för att bevara naturen för fågellivet, medan andra sträckor gjorts extra tillgängliga för människorna, exempelvis i form av nämnda bryggor, eller de två badstränderna. Stadens simhall ligger också precis intill sjön, med stora fönster ut mot sjön.

Jag blev verkligen vrålförtjust i den där rundan runt sjön. Den skulle jag gå varje morgon och kväll om jag bodde i den här staden, vilket jag mycket väl skulle kunna tänka mig, utifrån det jag såg och upplevde. Känslan var bra, folk verkade riktigt mysiga och trevliga. Femma och Delfi fick ställa upp som fotomodeller när ett par föräldrar ville fotografera sin bäbis med hundarna. (Bäbisen verkade inte särskilt intresserad.)

Vårt lilla hotell var också en positiv upplevelse. Mycket enkelt, helt obemannat, men fräscht och så var vi ju helt ensamma bortsett från en dam på andra våningen som verkade bo där permanent. Femma sprang med skräckblandad förtjusning i de branta trapporna upp till vårt rum på tredje våningen, men annars var hon och Delfi precis så enkla att ha med på hotell, som mina hundar alltid varit. Det blev mycket mer resande och fler hotellvistelser ”förr” – inget jag saknar, men jag tycker ändå det är bra att veta att hundarna klarar av att sova borta utan att börja boffa vid minsta främmande ljud etc.

Morgonen därpå gick vi upp tidigt (jag däckade ändå tidigt kvällen innan) och gick runt sjön igen. Så fint.

Remmene med en bättre plan

Förra gången vi var på Remmene var jag i och för sig jättenöjd med träningen – inspirationen flödade och jag fick testat utrustningen och Femma fick både dirigeringar och markeringar om vartannat. Däremot insåg jag då, men framför allt efteråt, att de båda passen – med lång paus emellan, förvisso – var i intensivaste laget. Nackdelen med att bara träna en hund är ju att den där hunden får hämta allt… och att lägga in pauser i själva träningspasset glömdes nog bort lite grann… Jag drog mig det till minnes när Femma pep ut sig på provet några dagar senare…

Den här gången tänkte jag göra om och göra rätt! Vi åkte till Remmene skjutfält igen och var där i flera timmar. Promenader varvades med träning för Femma och träning för Delfi – och fika/lunch. Våra nya apporter skulle testas och det blev skottapporter och utlagda målområden om vartannat. Men den här gången lade jag in lite mer väntan, lite mer förflyttningar, lite mer avstånd. Jag utmanade Femma och jag utmanade även mig själv i att våga lite mer. Riktigt rolig träning blev det. Två pass även denna gång, men med färre apporter och med en ordentlig paus däremellan.

Delfi fick ett ordentligt skogsspår med en timmes liggtid och det tog hon alldeles utmärkt. Alla pinnar in!

Dagen därpå var vi på öppen träning på Guldkullens – vi var bara fyra ekipage så det var riktigt lyxigt. Upplägget var utmanande, riktigt så jag fick ”svettas” lite, vilket bara är nyttigt för mig (=fegis). Marlene var där och pushade och peppade precis lagom, så att jag vågade – utan att känna mig pressad eller tvingad att skicka. Då provade jag, och visst gick det bra – roligt- roligt! Precis vad vi behövde ha i ryggen inför helgens prov…

Tålamod är en dygd

har jag hört, men det är inte riktigt min grej. Effektivitet är det desto mer – ska jag stå och vänta skriver jag gärna anteckningar (exv i telefonen) under tiden, förr när jag stod i kassakö då och då passade jag alltid på att rensa telefonen – numera scannar jag givetvis mina varor själv och checkar ut och betalar själv. Ingen väntan – effektivt och bra. Men jag vet att jag behöver bli bättre på att vänta. Bara vänta, utan att göra något annat. Nu fick jag tillfälle till det, och ja, jag behöver träna mer.

Redan förra hösten blev Femma och jag erbjudna att få följa med ut på småskalig jakt på gås, främst kanadagås, så kallad skyddsjakt. Jag rådfrågade många, tog självklart in min egen känsla och mina farhågor… och därmed dröjde det ända till alldeles nyligen innan jag faktiskt tackade ja till erbjudandet, och det första tillfället dök snart upp.

Det regnade ihärdigt den kvällen och Femma tyckte väl inte det var så särskilt kul… I och för sig flög det upp gäss runt oss, men tyvärr utom bössans räckhåll.

Men efter ett tag fick skytten ner kvällens två första – och kvällens enda – gäss och Femma fick hämta in dem. En av dem låg i den intilliggande ån, och där och då invigde Femma årets badsäsong på riktigt. Lite bråttom var det också, eftersom den döda gåsen annars skulle flyta med strömmen. Lite bökigt att få upp den på land, tyckte hon, men in till mig kom den, liksom den andra. Därefter var det inga sura miner över regnet…! Femma fick en helt annan hållning och var med och spanade efter gäss… som då inte kom, i alla fall inte tillräckligt nära oss. På mitt initiativ bröt vi för kvällen. Jag var redan väldigt nöjd med vad jag sett hos Femma och tyckte att hon fått en riktigt bra erfarenhet med sig. Men nu hade vi väntat tillräckligt, tyckte jag…

Just som vi gav upp och gick mot bilarna sprack himlen upp och när vi åkte därifrån var himlen helt fantastiskt intensivt gul-orange. En sån där riktigt magisk solnedgång över havet. Och gässen flög.

Något slags rekord

I onsdags lade jag min beställning hos TEBA, så döm om min förvåning när meddelandet kom mitt på dagen igår – med den vanliga posten, desutom – om att mitt paket från TEBA finns att hämta på mitt närmaste postuthämtningsställe. Ett dygns leveranstid! Det måste väl vara något slags rekord?

Något rekord vet jag inte om det är att ha skördat årets första sallad; det kändes mer som en räddningsaktion av typen ”rädda det som räddas kan”. Salladen ingick i ett försök att för-så plocksallat inomhus, vilket föll väl ut och redan för ett par veckor sedan fick de små salladskrukorna flytta ut. De har klarat de kalla nätterna och salladen har vuxit till sig, men utan att vara någon expert (haha) så är jag inte så säker på att den växer ut igen. Det återstår att se. Nu ska det visst snart komma mycket varmare temperaturer, så det kan bli aktuellt att satsa lite på att plantera i större krukor osv. Då kanske salladen tar sig igen.

Årets basilikaplantor har också gett sin första skörd redan, men det är nog inget konstigt med det; den första omgången sådde jag redan i februari, den andra ett par veckor senare, och de har fått stå och frodas i sol och värme innanför mina stora, söderliggande vardagsrumsfönster. De största basilikaplantorna har nu fått flytta över till fönstren med mindre direkt sol.

Förra året hade jag inga tomatplantor alls, och planen var att det inte skulle bli några i år heller. Men man kan ju ändra sig! Jag hade en tomat som blivit lite väl mjuk, så jag provade att sätta små bitar av tomaten i jord, och det infallet har gett ett antal små (än så länge mycket små) tomatplantor, som bara nyligen fått flytta till varsin liten kruka. Jag är inte ens säker på att den typ av tomater som man köper i affären lämpar sig för krukodling, som är det enda jag har att erbjuda, men det återstår väl att se.

Mini-gurkor hoppas jag på i år, och jag tror att två av de väldigt få fröerna i påsen har tagit sig (osäker dock, då jag är sämst på att märka ut vad jag sätter…). Bättre har det gått för de blommor som jag för-sått, som ett experiment, och persiljan frodas också. Gräslöken, däremot, som ska vara det lättaste som finns… den trivs inte hos mig. Det blir nog så att jag fuskar och köper mig en liten kruka med färdig gräslök och sätter den.

Är det något som vi skördar mycket av i dessa dagar, så är det PÄLS. Både Delfi och Femma fäller, så jag fuskstädar och plockar pälstussar från golven istället för att dammsuga oftare. Lite märkligt ändå, hur mycket päls som lossnar – varken Delfi eller Femma är särskilt välpälsade för sin respektive ras, men tappar päls gör de då sannerligen ändå.

Femma fick två korta, och helt olika träningspass igår; det första hade vi ute på ett fält där jag hade preppat lite. Efter inledningen med fot och stadga fick hon blandade övningar från flera olika tränare som vi träffat under våren, och det blev just sådan träning som Femma – och jag – gillar: varierat och alldeles lagom utmanande. Vi stretchar avstånden för att bygga upp lydnaden på allt längre avstånd. Jag gillar det bättre än att skicka ut hunden på långa avstånd där den inte är det minsta lydig – än. Det slutar alltför lätt i haveri och är både frustrerande och tråkigt, tycker jag.

Det andra passet – när en regnig eftermiddag övergått i en riktigt fin, tidig kväll – körde vi på fotbollsplanen och tog en repris på ett upplägg med pinnar och matskålar som vi provade för ett par veckor sedan och som var riktigt roligt. Det blev det nu med, men jag inser väl att nästa steg får bli att flytta övningen till ett fält med lite naturliga hinder och övergångar. Apropå det där med att höja ribban, ja… Det här gick ju lite för bra, det kan även jag tycka. Mest nöjd är jag med att Femma inte tar några steg framåt vid pinnarna, det hade hon en stark tendens till tidigare. Nu var det bara vid den sista pinnen som hon inte åtlydde stoppsignalen, utan gav sig genast av in mot mig istället, vilket beror på att vi redan hade gjort övningen – med helt annat mönster på skicken mellan pinnarna, bortsett från att den sista pinnen var sista pinnen båda gångerna, och i första omgången fick hon inkallning direkt efter den sista, så… inte så konstigt att hon tog för givet att det var så nu också. Vill man, så ser man till att få sin vilja igenom i det läget, när jag nu blåste stopp (dumma mig som gjorde det!), men jag tror att vi löser det en annan gång, faktiskt.

Delfi vågar jag fortfarande inte träna i apportering, tyvärr, helt enkelt för att hennes intensitet är så hög att hon riskerar att belasta sitt ben mer än det tål i nuläget. Vi siktar framåt och bygger sakta upp ”oss” för att förhoppningsvis våga belasta benet mer senare. Siktet är inställt på att kunna träna igen och skulle det nu bli ett workingtest i år eller nästa, så vore det himla roligt att få starta henne i elit-klass. Vi får väl se, men huvudsaken är verkligen att hon kan vara med oss på promenader och annat.

Som aktivering fick istället sportflatten ett personspår igår, vilket hon tog klockrent. Upp- och nerför klipporna i skogen, över stockar, genom blötmark m.m. Den näst sista pinnen trodde jag hon missade, och jag höll precis på att leta efter den i farten, men när jag bad Delfi att vänta så jag kunde leta lite till, så såg jag att hon hade spårpinnen i munnen. Här missas inga pinnar (längre…)! Hon hade bara inte haft tid att lämna den till mig… Ett gott tecken på att hon verkligen tycker det är riktigt kul att spåra – men hon tycker också att pinnarna är viktiga. Mindre viktigt är det tydligen att lämna pinnarna till matte, men jag får ta på mig att jag belönat henne lite för dåligt för pinnarna på sistone. Bakläxa på det, matte!

Sila mygg, svälja kameler

Vi hade tur idag och kunde gå vår runda runt Kroksjön medan det ännu var uppehållsväder. Mitt under promenaden ringde en markägare som jag försökt få tag i tidigare, och jag har eventuellt ett ställe – mycket närmare än Remmene -att vara på och träna med apportkastare. Det passar bra när jag nyss beställt nya apportkastar-apporter, bland annat en boll som man kan få till roliga ”kaniner” med (fick prova på en samträning härförleden).

På vägen till Kroksjön passerar vi ett par fält där Femma fick ett upplägg som vi provade för några veckor sedan, med bland annat två riktigt långa linjer. Då var det för svårt, det var det inte nu – det går framåt! Just nu är träningen riktigt, riktigt kul.

Jag trivs riktigt bra med våra träningar på egen hand, jag gillar att ha full kontroll över träningen, så att jag kan bygga som jag vill, utveckla och ändra som jag vill, bryta när jag vill. När jag släpper kontrollen för mycket/i fel sammanhang blir jag frustrerad, det har jag fått känna av några gånger på sistone, och det gynnar inte precis känslan i träningen. Jag är fullt medveten om mitt kontrollbehov, men till mitt försvar så har jag inte precis goda erfarenheter av att släppa på kontrollen, heller. Det gäller bland annat hundträning.

Rent krasst är det vissa delar av hundvärlden som jag gärna slipper höra/se och som jag slipper att fundera över när vi tränar själva. Det är det där med att det i vissa kretsar fortfarande reageras mer över för mycket belöning än över för mycket korrigering. Hundar boxas (!) på nosen, trycks ner på marken, dras i öronen, ”ful-stryps” eller ”hängs” i kopplet utan att någon reagerar (och jag talar inte om korta, mer eller mindre befogade korrigeringar), medan folk som vill kunna belöna sina hundar med godis på gruppträningen/kursen ser till att använda mjukt godis så att det inte låter så mycket (”avslöjande ljud”) när hunden tuggar… för DET är ju skämmigt!? Kom igen, har vi fortfarande inte kommit längre??

Gott och blandat-helg

I lördags åkte vi till Laholm (av alla ställen!?, som pappa brukar säga, vilken ort eller plats man än nämner för honom att man ska till eller har varit på). Strax öster om Laholm skulle nämligen Femma få vara med på sin första walkup-tävling inom SGL, Swedish Gundog League. Det var kul, intressant och spännande… lite väl mycket av allt för Femma, för till slut kom det inte bara ett utan flera små gnäll från henne. Domaren hörde allt och eftersom pip och gnäll självklart inte är tillåtet, så åkte vi ut ur tävlingen. Däremot fick man då gå kvar på linjen, så vi kunde följa resten av tävlingen från första parkett – tillsammans med övriga ekipage som också åkt ut av en eller annan anledning.

Innan vi åkte ut hade Femma i alla fall fått hämta en minnesmarkering – den föll nedanför en brant, så nedslaget var helt dolt, men hon tog den klockrent. Domaren som gått bort till krönet för att se allt såg nöjd ut och av det jag såg hade hon full fart ut och full fart in till mig och lämnade av så snabbt och lätt som hon brukar. Men strax därefter fick vi alltså tacka för oss och jag fick lämna tillbaka armbindeln.

Pip och gnäll, ja. Jag har givetvis vetat att hon har en liten tendens till gnäll, men hon har samtidigt varit tyst och fin på de olika walkup-träningarna vi varit på. På tränings-walkupen häromsistens åkte hundarna ut direkt vid minsta ljud och där var ”vi” tysta. Men skarpa skott och lång väntan på första apporten – det ska de ju klara, såklart, men det kan vara det som gjorde skillnaden. Plus att vår träning med skottapporter på Remmene nu senast kanske var i roligaste laget, det får jag ta på mig (också).

Det var ändå en spännande upplevelse, mycket välorganiserat och jaktlikt, och jag längtar tills vi får prova igen!

På vägen hem åkte vi inom Halmstad och gick en liten bit på Prins Bertils stig ute vid vattnet.

Sedan åkte vi på på smala landsvägar genom det halländska kustlandskapet upp till Falkenberg, innan vi tog motorvägen hem. Även på söndagsmorgonen ringde klockan tidigt – nu styrdes kosan mot Orust, där jag skulle vara funkis på ett b-prov.

Tolv hundar prövades i öppenklass, som är den klass Femma ska starta i så småningom, så det var kul att se upplägget och utmaningarna. Jag brukar ju åka iväg och titta på prov (när det inte är alltför långt att åka), men nu är det ju inte tillåtet med någon som helst publik på proven – vi är glada att det går att genomföra proven ändå, med minimalt med funkisar och högst två startande i taget på plats.

Kärt återseende av Remmene

När jag åkte ”skytteltrafik” till (nästan) Skövde häromhelgen åkte vi bland annat förbi Herrljunga och skylten som pekade in mot Remmene skjutfält – och idén väcktes om att åka dit snart och träna. Det var år och dagar sedan sist! Men om man vill kunna skjuta med apportkastare med gott samvete – särskilt så här års – så känns det bäst att hålla till på ett sådant ställe. Det vilt som håller till på ett skjutfält måste väl ändå tåla skjutandet… och vad är några skottapporter jämfört med en hel militärövning (som de hade i förra veckan)?

Idag var en bra dag för Remmene; fint, men inte för varmt och inte för blåsigt för att vara på de öppna fälten. En timmes bilfärd är i mitt tycke i längsta laget, men nu har jag ju inga kurser att åka till på ett tag, så jag kan gott lägga tid och bensinpengar på detta istället.

Jag provade mina två olika apportkastare och konstaterade att nu äntligen har jag utrustning som fungerar; rätt skott och rätt apporter till rätt kastare. Rekylen är förvisso ingen rolig historia, men det går, det får gå. Långa, eggande markeringar blev det för Femma att hämta, och dessa varvades med skick till olika memory-områden som vi lagt ut allteftersom. Det blev lite grann som en enmanswalkup.

Det som blev svårt för Femma var de allra längsta markeringarna som apportkastaren åstadkom ibland. Det hon klarade riktigt jäkla bra, om uttrycket ursäktas, var skick till olika områden med rätt så snäva vinklar.

Hit åker vi igen!

I väntans tider

De är ovanligt många nu, hjortarna som håller till på fälten utanför mitt hus. Som häromkvällen:

En granne räknade dem till 30, en annan granne som är med i jaktlaget berättade att hjortarna brukar bilda större grupper på våren, för att sedan dela upp sig i mindre grupper igen när de ska få sina småttingar.

De senast inflyttade grannarna har två fina katter som brukar följa med dem ut på promenad, det ser jättegulligt ut. Och jag tar givetvis chansen när jag ser dem, att anti-katt-jakt-träna mina hundar. Katt-jakt har alltid varit det absolut svåraste att låta bli för mina hundar. Nu är det Delfi som är mest sugen, men det blir sakta bättre nu när vi fått tillfälle att träna på så coola katter. Femma är A-barnet som igår kom runt en buske och fick syn på katterna på vägen, tillsammans med sin tvåbenta familj – Femma stannade till och öronen åkte högt upp på skallen, sedan skvallrade hon: Katt! Ja, det har du rätt i, kom så går vi och äter lite godis.

Inte nu… men nu!

Det jag gillar mest med min livsstil nu är möjligheten att göra allt – eller det allra mesta – precis när jag känner för det. Eller låta bli. När känslan är rätt, då är det dags. Är känslan fel, då är motståndet nästan oöverstigligt. Känslan så viktig, och tiden så oviktig. Nog för att städningen skjuts upp några dagar för länge ibland, men då syns det också särskilt bra när det blivit gjort 😜.

Självklart måste jag också passa tider ibland, men i möjligaste mån undviker jag tider som ska passas. Och stress. En strategi är att vara ute i extra god tid, så att det inte riktigt känns som att jag passar en tid, utan istället åker till ett ställe och väntar in något (förhoppningsvis kul…) som ska hända. Det är långt ifrån alltid det blir så. Tidsoptimisten säger ofta ”ska bara” och försöker pressa in något litet göromål om det verkar finnas tid till det… och så blir det ändå bråttom-bråttom på slutet.

Denna aversion mot att behöva passa tider är säkerligen ett resultat av att ha jobbat mot deadlines – från 5 minuter upp till en månad eller två – i 18 år. Kombinationen mellan att vara obotlig tidsoptimist och ha svårt för att säga nej är inte helt optimal. Om man nu inte tycker det är toppen att ha en statistik på 30-50 procent över avdelningens medel, år efter år. Det tyckte givetvis vissa. Men den duktiga flickan tröttande på att vara duktig, och nu styr hon över sin egen tid. Nu har hon det oförskämt bra, faktiskt.

Just den kommande tiden kommer jag att ha extra lite tider att passa, med knappt någon organiserad träning inplanerad. Vi får väl se om disciplinen och inspirationen räcker till – men det tror jag nog. Jag har ”mobilen full” med moment som ska tränas och övningar att ta till. Och en härlig liten Femma som är med på noterna. Viloveckan pågår egentligen fortfarande, men vi fuskade igår (igen). Vi hade gått en långrunda på dagen, hundarna hade fått klorna klippta och pälsen borstad, jag hade storstädat huset och fått en god stund med en bok. Hundarna sov gott. Men när vi gått eftermiddagspromenaden så föll andan på och vi tog ett litet pass. Vi invigde en ny Chuckit som jag verkligen kan kasta långt med, och körde minnesmarkeringar med förflyttningar och direktmarkeringar om vartannat. Roligt, roligt! sa Femma.

Jag har förresten inlett en muskelträningskampanj – visserligen säger ”alla” att långa dummykast handlar om teknik, men jag tänker i alla fall försöka träna armarna lite extra framöver, i hopp om att det ska ge mig lite mer styrka i kasten av de större dummiesarna också. Inte skadar det att ha vältränade armar, heller… särskilt som jag kan få till träningen samtidigt som jag går promenader, med hjälp av handledsvikterna som inhandlades för flera år sedan. Ett halvt kilo på varje handled under 1,5 timme – även om det bara är någon kvart som jag gör något aktivt med armarna så borde det väl ge något? Annars ligger det både större handledsvikter och ännu större hantlar och skrotar i garderoben…

Delfi fick ett ängsspår, och det blev riktigt bra. Tydligen är det jobbigare att spåra i det korta gräset på fältet, än vad det är att spåra i skogen, det märks på hur trött hon blir. I förra veckan råkade jag lägga ett alltför långt ängsspår där hennes ork helt enkelt tog slut – cirka 40 meter före slutpinnen. Det blev en läxa till mig och igår tog hon hela spåret och alla pinnar som låg i det. Hon får tappt i nästan alla vinklar just vid ängsspåren, men ringar sig tillbaka. Och hon blir ju väldigt glad över sin belöning i slutet av spåret: en tennisboll!

Flaggan är nyinköpt, ännu en hundträningspryl som jag till slut inte kunde motstå att köpa…