Det var vinter när jag åkte de sju timmarna med bil till utkanten av Hamburg för att hälsa på flatteuppfödaren med valpkullen som uppfyllde så många av mina kriterier. Tre små tikvalpar var otingade – en av dem högg tag i min stortå.

Jag sa till Gaby, uppfödaren, att jag blir nöjd vilken valp jag än får – men när jag kom hem efter de sju timmarna på Autobahn ringde jag och sa att jag nog helst ville ha just den valpen ändå; den som tagit min tå och mitt hjärta. Självklart ska du ha den, det är redan antecknat, sa Gaby.

Lilla Delfi. Från första början var du den vackraste valpen jag sett. Och den lättaste. Som valp sov du dig igenom mina arbetsdagar på hemmakontoret och du var alltid så lätt att ha med och rolig att träna med.

Av mina flattar har du nog haft det allra bäst – du var bara två år när vi flyttade från lägenhet i stan till villa på landet och fick massor av tid för promenader och träning och vi fick även tillgång till det enorma utbudet av hundaktiviteter i Sverige. Det blev viltspår, rallylydnad, tävlingslydnad och självklart en massa jaktträning. Du var med på allt, älskade allt.

Och vad jag älskade att träna med dig, eller bara vara med dig. Och se på dig. I mina ögon var du alltid den bästa och vackraste, den jag aldrig kunde se mig mätt på.

Under promenaderna höll du kontakt med mig, och oftast gick du spontant vid min sida eller precis bakom. Vad jag älskade att gå tillsammans med dig. Och om du stannat till någonstans utan att jag märkt det, så väntade jag in dig medan du gick ikapp i din takt, så vi kunde fortsätta promenaden tillsammans. Plötsligt försvann du ner i ett dike eller en bäck för att bada, eller så stannade du upp för att tala om att här ville du hämta en boll eller göra ett godissök. Du visste precis hur du ville ha det.

Hemma var det du som signalerade att det var dags att gå upp, dags att äta (ibland tyckte du det var dags när det var en timme kvar – snyggt försök!), dags att fylla på vattenskålen, när du ville ut en sväng i trädgården, när du ville följa med på promenad och när du hellre stannade hemma. Det var sällan några tveksamheter med dig.

På samma sätt visade du när det var dags för dig att gå, och jag släppte dig motvilligt, det ska gudarna veta, men ändå så gärna – för att du var så tydlig och du skulle få gå i frid.

Farväl, min älskade Delfi.

Av Peter Pomerantsev, utkom 2020.

Recension från Svt.

”… är det rimligt att yttrandefriheten innebär rätten för de resursstarka att skapa syntetiska opinioner, fiktiva folkrörelser?”

Recension i Expressen.

”Han menar att desinformationen blir särskilt viktig i en tid när politiker och makthavare inte längre kan erbjuda någon vision av en bättre framtid. Vad som återstår är glädjen i att ge utlopp för ilska och hat, eller att frossa i nostalgi.”

Recension i Nya Wermlands-Tidningen:

”högaktuell läsning i en tid när faktagranskning och källkritik aldrig har varit viktigare.”

En dag i hundens liv
vill man helst hoppa över
Ignorera
Radera

En dag i hundens liv
då det är dags att ta farväl
Summera
Gå sönder

En dag i hundens liv
men alla andra dagar vill jag minnas
Tretton år
Kärlek

En sak jag ångrat efter att ha tagit bort mina tidigare hundar har varit: Varför gav jag dem inte mer leverpastej medan jag kunde? Åtminstone en av dem mådde i och för så dåligt de allra sista dagarna, så hon hade förmodligen inte ens velat ha, men ändå; innan dess, och jag kunde i alla fall ha provat.

Delfi får leverpastej. Hon har också ätit vanlig mat, så leverpastejen är bonus. Hon gillar’t.

Jag var precis ute och hämtade ved – ensam. Delfi brukar alltid följa med och ströva iväg för att kolla in ödetomten medan jag lastar skottkärran full. På sistone har hennes hörsel varit sämre, så jag har ibland fått gå iväg och hämta henne då hon varit fullt upptagen med någon doft… men jag lovar att jag gjort det så gärna, så gärna.

Men nu fick jag gå där ensam med min skottkärra, och ingen flatte att leta upp innan jag gick in.

Attans, det här gör ont.

Gårdagen var verkligen en pärs; dels det jobbiga beskedet om Delfis hälsa, men också hela eftermiddagen då hon var så väldigt påverkad efter sederingen. Det kändes som att hon var döende redan där och då => snacka om klump i magen!

Man hade sagt åt mig att man ska käcka till sig och tvinga den trötta hunden att röra på sig, men de har då inte sett Delfi efter sedering. Hon var så groggy hela eftermiddagen och efter några steg ute på gräsmattan kollapsade hon i en bädd, och somnade med öppna ögon! Läskigt.

Hon sov självklart i min säng under natten, och mitt i natten kom jag på att hon nog var törstig, då hon ju haft ökad törst på sistone, men var för trött för att dricka igår. Jag hämtade ett glas vatten och duttade först lite på tandkött och tunga – sedan lapade hon själv upp allt vatten i glaset. Det blev lite blött i sängen, men vad gör det – jag var så nöjd! Gjorde om detta igen när jag vaknade ett par timmar senare, med samma resultat. Nöjd igen.

När vi vaknade på morgonen var det stor skillnad mot igår – det här var en morgontrött Delfi, men inte en drogad Delfi. Jag hade fått min älskade hund tillbaka, så kändes det. Känslan när hon ställde sig vid grinden för att gå ut på den extrem-korta morgonrundan, den var fiiin.

Jag vet fortfarande att tiden är begränsad, för att inte säga knapp, för att inte säga åt helvete för kort!!! Men en liten tid har vi kvar att leva här. Och äta chips.

Jag tror att den dagen är nära nu.

Delfi har haft lite olika, mer eller mindre diffusa symtom på sistone – flera av dem har liknat tidigare symtom som visat sig periodvis för att sedan gå över. Och så har de smugit sig på – under en period då jag annars varit så glad över Delfis hälsa.

Alla hennes besvär med klåda försvann ju i vintras, liksom en stor del av ledbesvären! När vi hade snö gick hon gladeligen med på alla promenader och även när snön försvunnit travade hon i rask takt uppför backar som hon det senaste året gått uppför i mycket makligt tempo (och helst undvikit helt).

Häromsistens valde Delfi själv att vi skulle gå hela den långa Kroksjörundan, trots att vi hade gått ända hemifrån – och det gick bra. En mil på ett bräde – inte illa för en trettonåring.

Men nu de senaste dagarna har hon vägrat vissa promenader igen, druckit mycket vatten, känts ”skruttigare” på olika sätt, varit morgontrött, varit flåsig, valt nya svalare sovplatser. Vid något tillfälle vaknade hon mitt i natten och kändes orolig, och kom inte till ro förrän jag fick henne att lägga sig på sidan, lade mig bredvid och klappade på henne. Då somnade hon.

Som sagt, flera olika saker som slut fick mig att ta henne till veterinären för en koll – vilket vi också hade kommit överens om i vintras när jag konstaterade att hon blivit så mycket bättre av kortisonet och veterinären gav mig rådet att fortsätta med en mycket låg dos.

De diffusa symtom som Delfi haft tidigare fick mig även då att tro att hon var döende…. men då var alla prover vi tog finfina, och de visade sig bero på någon typ av hormonell påverkan, både under och efter löp. Flera av symtomen hon hade nu, som att vägra vissa promenader och hoppa över frukost, var som sagt desamma nu som då – men nu stämde inte perioden i löpcykeln längre.

Och den här gången hittade veterinären tyvärr både dåliga blodvärden och en stor klump i buken; en förstorad mjälte, skulle det visa sig. Det känns rätt kört.

Sprucken mjälte är något jag hört om från flera hundägare som förlorat sina hundar, och jag har alltid tyckt det låter så hemskt, särskilt som det blir ett så snabbt avslut och troligtvis väldigt obehagligt, kanske smärtsamt, för hunden. Det har blivit min stora fasa, särskilt som hundägarna ofta blivit tagna på sängen och knappt kunnat ta adjö av hunden innan den var borta.

Och nu sitter jag här och måste bestämma hur stora risken är, när det är dags att ge upp för att undvika att Delfi drabbas av just sprucken mjälte och det där akuta avskedet. Tack vare undersökningarna och samtal med veterinären har jag fått något att gå på, men några garantier finns ju inte.

13 år är en bra tid för ett hundliv, en riktigt riktigt bra tid för en flatte, och jag har vetat att uppskatta och älska Delfi precis hela tiden. Hon var den absolut sötaste valpen i hela världen och har alltid varit den vackraste och den bästa i mina ögon. Min drömflatte och just därför min sista flatte. Nu och för alltid min ögonsten.

Nu tar vi ett långsamt farväl.

Jag har självklart redan sett dokumentären och rekommenderar den starkt. Den ligger och väntar på Svt Play!

Inte för att vara sån, men det var min första tanke efter att Trump svängde från att ”utplåna Irans energianläggningar om 48 timmar” till att ”samtal pågår” (och Iran ba’: ”Gör det??”)… Det har hänt förr. Dagens Nyheter nämner Venezuela, men jag minns främst tull-svängningarna i början av Trump 2.0, då han twittrade ”NOW IS A GREAT TIME TO BUY!!! DJT”. Förvisso delade han den informationen med alla, men det var inte alla som visste att man skulle ta honom på orden just där och då. Därefter gav han de tullbesked som fick börsen att rusa… Hata slumpen. The Guardian: ”Democrats call for insider trading investigation over Trump’s tariff pause”

Paul Krugman är för övrigt Nobelpristagare i ekonomi 2008.

”One question that may be harder to resolve is the extent to which the possibility of insider trading may actually have influenced policy. Are decisions about war and peace in part serving the cause of market manipulation rather than the national interest? If you dismiss this as unthinkable, you just haven’t been paying attention.”

Jag tror jag har prövat någon gång för länge, länge sedan. Men gick bet – och har sedan dess ansett att Melodikrysset, det är ingenting för mig. Det är säkert en massa klassisk musik och gamla 50-tals-dängor som man ska kunna. Hur kul? Och hur svårt som helst – jag blir bara på dåligt humör!

Men så var det någon som nämnde att hon brukar sitta och lösa Melodikrysset, och jag har tänkt ett tag nu att jag borde prova (igen). Jag löser ju numera vanliga korsord utan större problem och koncentrationsförmågan är bättre än på länge.

Inte för att jag klarade att sitta ner och lyssna programmet igenom, men jag lyssnade givetvis på podden och hade kunnat spola tillbaka vid behov – och den enda gång jag inte uppfattade kryssadressen innan låten (för att jag hade lämnat rummet… ), så upprepades ju den efteråt.

Så ja, jag löste det – och det får man ju tro om man vill, men inte en enda googling behövdes. Många gånger hade jag inte löst det utan att se antalet bokstäver i ordet, och ofta var det ren gissning utifrån det, istället för att ta det på själva musiken (men vem minns musiken från La la land??), men det gick ju!

Tror dock inte jag skickar in det – med 45000 som tydligen brukar skickar in varje vecka (det googlade jag) lär jag bara bli sur igen ändå när jag inte vinner trots att jag varit så duktig…🙄