Identifiering via påse

På Ica idag hajjade jag till då jag såg en sådan här påse

image

i en kundvagn (som inte var min)… Eftersom jag väldigt väl kände igen påsen – har flera själv – var jag bara tvungen att vänta in kundvagnens ”ägare” och fråga var hon fått den påsen ifrån. Och visst kom den från Luxemburg! Och visst hade hon också bott där i några år – hon sade att hon tar med sig sådana här påsar från Lux när hon är där…

Det kan jag förstå! Det är verkligen de allra bästa shoppingpåsarna – hållbara som attan och rymliga och tympliga. Det är väl typ enda området där Lux legat i framkant vad gäller miljöåtgärder – det var säkert tio år sedan de införde dessa påsar, som kostar kanske 20:-, men håller som sagt en evighet och när den går sönder är det bara att ta med den till kassan och byta mot en ny…! Snacka om bra åtgärd för att minska användningen av plastpåsar!

Här i Sverige börjar de väl komma lite smått – Engelsons har just denna typ av påsar. Tummen upp!

Kvitto

Idag var Delfi och jag hos Katarina på Kopparhult igen, och liksom förra veckan hade vi bokat 1,5 timme tillsammans med Åsa och Tod. Vi var väldigt nöjda efter träningspasset förra gången. Vi hade utmanats med markeringar som blev till minnesmarkeringar och långa dirigeringar. Delfi hade svårt att gå rakt på den längsta linjen, men då fick jag också lära mig att hålla huvudet kallt (vilket fallerade totalt första gången) och rätta upp situationen på bästa sätt, och det blev jag riktigt nöjd med på slutet. Katarina hade nämligen envisats med att vi skulle göra om just den linjen som fick galet innan. Jag var egentligen inte alls så sugen, haha, men jag har också lärt mig att lyssna och lita på kloka Katarina, så repris blev det, och en bra och lärorik sådan. Delfi hade också svårt med en markering i högt gräs, men tog istället in en klockren dubbel.

Vi var också grymt nöjda med våra tysta, om än heta, hundar. För min del kändes det absolut idealiskt att gå i par med Åsa – träningskänslan är så viktig för mig!

Idag var det då dags igen – var det nu korthuset skulle rasa? Eller kunde det gå så bra igen? Det kunde det.

Katarina hade kokat ihop ett träningspass åt oss som inkluderade långa markeringar, närsöksområde, linjer mitt emellan dubbelmarkeringar m.m. Efterhand som jag såg vad hundarna klarade av att prestera och hur de tog våra tecken och signaler, så växte hundarna i mina ögon. Jag var helt enkelt sjukt impad, och inte minst av Delfi. Idag hördes några pip -inte bra – men jag valde att inte stressa upp mig, och i stället fokusera på allt det positiva som jag fick se henne göra idag. Shit pommes frites! 

image

Här har vi en övning, där Katarina slänger ut en dubbelmarkering (kryssen till höger och vänster). Dubbeln hämtades in av en hund, och därefter hämtades en dirigering in, där linjen gick rakt mellan markeringarna och till bortre hörnet av fältet. Riktigt snyggt såg det ut när både Tod och Delfi sprang ut i full kareta och levererade hem sina byten. Det fanns verkligen mycket att glädjas åt idag, och jag ska verkligen inte trötta ut någon med att räkna upp allt, men jag kan väl säga som så här: it feels good.

Att på de här (fem) gångerna som vi gått hos Katarina få se Delfi fullkomligt blomma ut och äntligen få visa vad hon går för, det känns så jävla fantastiskt, och jag är verkligen tacksam mot mig själv som kom på denna briljanta idé, och ännu mer tacksam mot Katarina som kört på när jag lagt pannan i djupa veck och sagt ”gud, vad svårt!?”. Hon har överbevisat mig gång på gång: min hund kan mer än jag tror.

Och jag tar detta som ett kvitto. Ett kvitto på att det varit rätt att avbryta samarbeten som inte känts bra. Att ta en paus från gruppträningar, med få undantag för att prova. Kvitto på att våra små spontana övningar under promenader och mini-pass på ängarna här hemma har gett resultat. Kvitto på att jag samtidigt har jobbat med min egen attityd till träningen och till hunden.

Jag vet – nu – vad som är viktigast för mig och jag vet vilket pris jag inte är beredd att betala för att nå resultat. Jag betalar inte med att utsätta min hund för taskigheter, jag betalar inte genom tråkig, monoton träning och jag betalar inte med att träna i fel sammanhang – för mig och/eller för min hund.

Jag tänker också på Gaby, Delfis uppfödare. Vad ska man säga, du borde varit kvar, du borde fått fortsätta att utveckla din passion för jakten och flattarna och bidra till vår ras så som du ville. 

Oavsett hur det nu går med eventuella prov framöver, så kommer jag att leva länge på vad jag fick uppleva idag.

 

Guldstund

Igår dröjde det ända in på eftermiddagen innan vi kom ut på en riktig promenad i skogen. Men vilken go runda det blev. Vi vek av från den vanliga stigen och upptäckte en annan – som verkar användas flitigt av viltet -, vi stannade för lite svampplock (kantarellerna har börjat komma, men behöver ner regn!), lite fotosession och en del vattendirigering. En riktig guldstund blev det.

I en annan liten vik provade jag för första gången att lägga till en punkt som jag dirigerade till i en rät vinkel. Blev så bra! Och bara för det fick Piaf en likadan – och hon tog sin dirigering ännu snyggare än Delfi… Alltid lika roligt när flattetanten tänder till och får briljera!

Och inte nog med detta – knappt hade vi hunnit hem förrän grann-Ann och lilla vappe-Elvira tittade förbi och blev kvar för lite lek och mys på gräsmattan. Mina hundar misstyckte då verkligen inte 😊

Det har hänt något

Ja, det har hänt något med Delfis träning… Jag vågar lite mer, och när jag vågar blir jag allra oftast positivt överraskad över vad ”den lilla bruna punkten”, som en dansk tränare kallade henne, klarar av numera. Dels har jag fått en spark i baken – plus värdefull inspiration – av träningen på Kopparhult, dels tror jag att det är den lågintensiva träningen under det senaste viloåret, som ändå gett lite resultat. Vi har bannemej harvat på med våra linjer och nu på sistone har jag hittat sätt att göra träningen lite mer varierad och överraska lill-bruden, vilket nog både uppskattas och är nyttigt för henne. Va, kan jag inte alltid veta vart matte ska skicka mig och på vilket sätt, det var som attsingen…! Bäst att kolla hur hon vill ha’t då!? Jojo.

Jag har ju alltid hävdat att inspirationen fattades mig den mesta tiden i Lux, och en del tycker nog att det låter arrogant. Nog fanns det väl någon källa till inspiration?? Ja, jag hade runt 2006-2007 en tysk tränare, Peter Müller. Det var Ella och sedan Saga som jag tränade med under den tiden, innan han slutade. Ella kunde jag aldrig starta på något tyskt WT på grund av pip och gnäll, men hon var en jäkel till apportör på de flesta andra sätt.

Saga utvecklades fint i Peters träningsgrupp och det var inte så långt efter att han slutat träna oss, 2007, som jag startade Saga på vårt första WT i Tyskland och hon kom på andra plats av ca 50 startande, med 113/120 p. Hon hade startat på flera franska WT, även vunnit ett, hon hade tagit cert på A-prov och blivit fransk trialler. Men i min värld smällde de tyska tävlingarna mycket högre. Jag var så jäkla stolt och tränaren Peter var också stolt. Men han hade som sagt slutat som tränare, och därefter hittade jag aldrig mer vare sig tränare eller träningsgrupp som funkade för mig.

Vi flyttade hem till Sverige istället… 😬

Här i hundsverige blir man inspirerad närapå överallt; i tränings- och provsammanhang, i böcker, i bloggar, i poddar… Och jag har allt sett till att ta för mig av smörgåsbordet av hundaktiviteter som erbjuds. Det har varit hundutbildning, föreläsningar, gruppträningar, läger, kurser och nu sist då några privatträningar. Så kul har det varit och överallt har man fått med sig något – även om det också i viss mån har blivit lite korvstoppning med allt jag fått lära mig. Jag har nog behövt lite tid för att smälta och koka ner allt detta till min egen knowhow för hur jag vill träna min hund.

Inte är jag klar, heller, långtifrån. Men som den (hopplösa) känslomänniska jag är känner jag verkligen i magen när jag gör något jag vill fortsätta med, och när jag inte gör det. Sedan gillar jag att prova nytt och kanske är det också nödvändigt att prova sig fram, just för att kunna fråga magen: ja eller nej?

Därför känns det riktigt, riktigt gott just nu, att våra träningspass är så varierande – för jag avskyr när det blir monotont och schemalagt och träningen känns som ett måste, något som ska ”betas av” – och att jag hittar lite lagoma utmaningar som utvecklar oss och får kanske både matte och flatte att höja på ögonbrynen och tänka åh fan, kunde vi det här, vi…?

Och Piaf har den jätteviktiga rollen att se till så inte Delfi får hämta varenda apport, och även få mig att inte ta allt så väldigt mycket för givet, heller.

Floda och Nääs lockar

Vi verkar ha fått en ny favoritrunda…

20170706_111410

20170706_111723

20170706_113950

För en gångs skull tog jag mig tid för ett stopp för en fika under vår promenad, och för en gångs skull var det öppet på Mellannääs när vi kom förbi. Där hade de inte bara min favoritglass, Pop 74 från Klings glass, utan också världens godaste macka – med husets egna kikärtsröra (som jag inte ens brukar gilla annars!) och picklad rödlök. Majj gadd, så gott!

20170706_124052

Det är så roligt att se hur folk lyser upp när de ser hundarna. Extra kul blev det när vi promenerade vidare och passerade en ung mamma med en barnvagn som det kom mycket, intensivt gråt från. Hundarna och jag passerade dem – och därefter var det knäpptyst i vagnen 😊👍 Mamman och jag tittade på varandra och skrattade.

20170706_133850

Gårdagens absoluta höjdpunkt igen

Den absoluta höjdpunkten under Coldplaykonserten igår var Chris Martins nykomponerade sång om Göteborg och vädret… Det visar sig väl inte minst genom att mitt klipp har fått över FEMtusen visningar på youtube! Men här kommer nu ett klipp som fått många fler visningar – och många fler ”likes”… med all rätt! För Birgit Jensen har dels fått med början, där han verkligen nämner Göteborg, dels står hon ju mycket närmare scenen och får med hans ansiktsuttryck! Grymt klipp! I like!!

Coldplay @ Ullevi

I flera år har jag velat se Coldplay live, utan att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att kunna förverkliga det… Förrän nu! Biljetten köpte jag givetvis för flera månader sedan – kanske förra året?

Men igår var det dags – och som det regnade och som det blåste på vägen dit…

20170625_201402

…men vad gjorde det när man skulle få uppleva en konsert med Coldplay?

Och så verkade de flesta tänka. För folk gick mest och garvade åt det eländiga vädret, och man köpte sig en plastponcho och ställde sig kanske och tryckte vid någon vägg medan de värsta kastvindarna drog förbi… samtidigt som någon sjöng du ska va välkommen till Göttteborrrrg… Haha.

I tät klunga stod vi vid ett övergångsställe och väntade snällt i ösregnet… när en bil körde förbi och gjorde en våg av en vattenpöl – ännu mera garv i klungan… 🤣

Väl inne på Ullevi höll vi oss varma genom att göra vågen… Stämningen var absolut fantastisk!

20170625_210821

Och någonstans där slutade det regna och Coldplay inledde sin konsert…

20170625_210757

Och vilken konsert! En av mina bästa konsertupplevelser. Fucking amazing 😉

20170625_221636

Fix you

Everglow (inkl politiskt budskap, filmat av någon nära scenen)

20170625_223808

Och så fick vi ju denna bonus (så glad att jag förevigade den):

Through the rain – hyllning till den göteborgska publiken

So high (liten snutt)

20170625_223703

A sky full of stars (liten snutt)

A sky full of stars (hela, filmad av någon nere på planen)

Something just like this (liten snutt)

20170625_210744

Vid halv tolv gick jag med en munter ström av Coldplay-fans mot Centralstationen – med ett fånigt leende på läpparna…