Nu är Delfi skendräktig på samma sätt hon brukar: under två-tre dagar piper hon, bäddar, bär runt på bollar eller andra ”valpar” – och matstrejkar på morgonen. Tidigare har jag bara ställt undan matskålen och låtit henne äta allt på kvällen istället, men eftersom hon numera ska få i sig sin antiinflammatoriska/smärtstillande medicin så har vi kommit överens om en kompromiss: hon får ligga kvar i sin bädd i köket och bli serverad en näve med foderkulor (+medicin), då kan Madame flattetant tänka sig att äta.

Men att hon är som vanligt är inte riktigt sant, för då hade jag inte behövt åka med henne till veterinären i förra veckan. Ungefär i samband med att löpet började blev hon väldigt mycket tröttare, vilket märktes under promenaderna. Jag kortade ner promenaderna mer och mer, men när Delfi började stanna upp även under de allra kortaste promenaderna ringde jag och bokade tid för blodprover m.m. Jag trodde jag var på väg att förlora henne pga ålder.

Vi fick träffa en jättetrevlig veterinär som kände igenom Delfi och höll med mig om att det inte kändes som att hon har ont i lederna. Hjärta och lungor lät bra, allmäntillståndet finfint – så typiskt att flatten visar sin gladaste och charmigaste sida hos veterinären…

Vi tog i alla fall blodprover – och vid nästa besök fick jag veta att även lever och njurar var bra, men hon hade ett blodvärde som tydde på lätt infektion. Vi tog om det provet, och värdet hade gått ner. Vi ultraljudade livmoder och urinblåsa och tog urinprov – allt gott!

Så trots att jag inte hade haft en tanke åt det hållet misstänkte veterinären ändå att detta kunde ha med löpet och skendräktigheten att göra, så det är bara att vänta ett par-tre veckor till och hoppas.

Och under tiden avverkar vi den vanliga skendräktigheten och serveras frukost på sängen.

I bästa fall har flattetanten bara fått sig en exklusiv seniorkoll och matten har fått sig en tankeställare och skärper till sig – och slutar att ta saker och ting för givet. Jag hoppas verkligen att jag får ha kvar Delfi ett bra tag till.

Det är den tiden på året! Den stora älgvandringen har dragit igång igen på svt/Kunskapskanalen/svtplay – och min lilla blogg som i vanliga fall inte har särskilt många läsare får plötsligt flera hundra besökare från när och fjärran, och det på grund av ett enda litet inlägg som jag skrev våren 2020 om Den stora älgvandringen.

Så jag säger tack/thank you/danke schön/kiitos/tak/takk/gracias/merci/grazie/dyakuyu/kösz, alla Älgandringen-fans, för ert besök och förlåt för att det troligen bara är just det där inlägget som är av intresse här – och passar även på att tipsa om/I recommend ett nytt program som ligger ute på svtplay; Historien om Älgvandringen/The Story of the Great Moose Migration, där de berättar hur de fick programidén och sedan kom igång med sändningarna från Kullberg.

Sedan har jag en liten fråga, och det är: Hur hittade du hit? Var det en googling som ledde dig hit, eller ligger det en länk någonstans? Jag blir så nyfiken varje år när besökarantalet sticker iväg… och skulle bli så glad för ett svar.

Igår kom min första egna linedance-dans ut på Copperknob, som är den stora centralen för all världens linedancer. Vad jag vet är det den enda, och där lägger koreografer och linedancare från hela världen upp danser och videos.

Min allra första dans ligger på vänt, men den andra dansen blev jag bara tvungen att släppa när jag i veckan fick höra Darins senaste banger, Electric, och den visade sig passa perfekt för den här dansen.

Visst är det i fräckaste laget att en nybörjare som jag, som bara dansat linedance sedan i höstas, lägger upp en egen dans. Men nu råkar det vara så att jag verkligen gillar låten, dansen och hur de passar ihop, och enda sättet att veta om jag ska fortsätta hitta på danser är väl att testa?

Så jag skickade in den, och den publicerades alltså igår eftermiddag. När jag kom till linedance-kursen samma kväll hade redan den första demon lagts ut – av en tjej i Indonesien!

Jag tittade på den tillsammans med några av mina linedance-kamrater, och jag måste säga att det var en härlig känsla att se någon annan dansa min dans! Alla steg satt som de skulle, och då hade hon bara haft mitt stegschema att lära sig från – jag hade ju själv inte lagt ut någon demo än. Galet.

Så, varsågod och se V&V Danzz dansa Feelin’ Electric till Darins låt Electric.

Ja, det återstår att se, men nu är den igång, i alla fall. Jag vågade inte ”hojta” om att den börjat efter det första passet, då jag förvisso kände mig nöjd med formen och känslan under passet, men inte fullt så nöjd med hur kroppen kändes dagarna efteråt. Herrejäklar, vad min kropp kräver återhämtning efter ett löp-pass, inget snack.

Men så påminner jag mig om att det faktiskt var det första löp-passet på fem månader! Just det. Jag sprang ett lopp i Kvantumserien, skolkade från andra tillfället, ersatte det tredje tillfället med att springa 8 kilometer här hemma – och där tog säsongen slut pga väder, mörker och bristande motivation.

Men hela vintern har jag ju istället gått på mina grupp-träningspass på gymmet. Mest Cardio step med inslag av styrketräning, men även power yoga och utpräglade styrkepass med vikter, gummiband etc.

Det kändes faktiskt när jag var ute på dessa säsongens två första löp-pass, att bålstyrkan fått sig en skjuts uppåt. Hurra! För det gör verkligen en hel del för känslan i löpningen, vilket inte är så konstigt eftersom bålstyrkan hjälper mig att hålla upp kroppen och därmed andas lättare. En inte helt oväsentlig del i löpningen…

Så nu känner jag mig riktigt pepp att ta upp löpningen igen – det är den som ger mig en utmaning; det är där jag hittar en gräns som motiverar mig. Jag motiveras inte så mycket av att kunna lyfta tungt, som av att kunna springa långt och/eller fort och i tunga backar. Utan att kroppen känns kaputt efteråt!

Årets första pass bestod av favoritrundan med de långa uppförs-(och nedförs-)backarna, och det andra blev 8 kilometer utan några längre backar. Båda var utmanande, men känslan var helt okej båda gångerna. Jag jämförde med hur trött jag brukade vara både under och i slutet av mina pass förra året och nu var det klart bättre.

Förra året sprang jag totalt 25 löp-pass, men då hade jag också fyra månaders uppehåll under sommarmånaderna… Så i år satsar jag på minst lika många pass, men helst två i veckan, vilket i så fall blir runt det dubbla antalet pass.

Ett annat mål är att jag ska upp i en mil igen – det kom jag inte upp i under hela förra säsongen (däremot säsongen dessförinnan, som var min första). Och eftersom jag nu börjar på 8 kilometer (utan backar) och det känns såpass bra, så borde jag väl ändå kunna komma upp i mer än en mil också.

Bara kroppen håller, som alltid är prio ett, sedan får vi se.

Så god, finns på Orienthuset (Hisingen).

Ibland – förvisso rätt sällan, men ändå – får jag lite Luxemburg-abstinens och vill lyssna på radiokanalen jag brukade lyssna på under mina år i Lux. Den allra första låten som spelades när jag surfat in på sidan den här gången var riktigt bra – och linedance-vänlig! Men jag fick bara höra några sekunder av den, innan de satte på Taylor Swifts Cruel Summer istället. Sedan tidigare visste jag att Eldo.lu postar alla spellistor löpande, så jag kollade direkt och hittade titeln: Feel alive, med Tim Kamrad (aldrig hört förut).

Så jag tänkte att den här låten skulle jag ju kunna hitta på en dans till – jag har hittat på två danser redan, men inte registrerat dem ännu. Men så slog det mig att så linedance-vänlig som låten var, så fanns kanske redan en dans. Och visst gjorde det det! Tre tyska koreografer har skapat en riktigt trevlig liten dans till den här dängan, och dansen dansas tydligen i Asien också. Så då lärde jag mig den. Easy-peasy, som vår linedance-instruktör brukar säga.

Feel alive, Tim Kamrad

Nu har jag provat alla mina tre souvenir-teer från Skånesemestern i somras. Och jag rangordnar dem så här:

Alla tre var bland de godaste jag provat (har inte varit särskilt duktig på att prova nytt utan oftast köpt på Ica tidigare). Det översta smäller lite extra högt, tack vare den ljuvliga doften av mango och persika. Enligt Köpmansmagasinets FB går Smyge-teet bara att köpa hos dem i Smygehuk – en god anledning att åka dit, med andra ord.

Inget jag tar för givet, och för bara något år sedan såg det faktiskt ganska mörkt ut när lederna bråkade igen, men sedan i somras löser vi det och den bruna flattedamen studsar och busar och mår bra. Så då kör vi på. Jag är tacksam för varje stund jag får med den hunden, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Ja, det blir definitivt en ny linedance-termin – det visste jag väl i och för sig redan efter halva första terminen. Då hade jag till och med tänkt att eftersom jag gick grundnivån då, så skulle jag väl upp i nivå ett kommande termin – och då bör man köpa sig ett par dansskor, hade vi fått veta.

Men så pratade linedance-kompisen R och jag om saken – och vi behöver ju inte alls gå upp i nivå ett än. Vi har än så länge ”fullt sjå” att lära oss danserna på grundnivån, och danserna byts ut varje termin, så man kan ligga kvar och harva på grundnivån år efter år, om man så vill. Det är i och för sig inte vår plan, heller, men vi ger oss i alla fall en termin till på grundnivån, sedan kan vi gå upp i nivå ett. Och känner vi oss understimulerade på grundkursen, så kan man alltid stanna kvar, för nivå ett-kursen hålls direkt efter vår lektion. Eller så kan man rent av byta när man vill. Allt är möjligt, och det är det riktigt fina med den här linedance-föreningen vi är med i.

Man kan dessutom gå grundkursen (och nivå ett) två dagar i veckan, och det har R och jag tänkt utnyttja lite mer nästa termin. Vi hade lagt märke till att några av våra kurskamrater på grundkursen var så duktiga och säkra – bra att titta på när man själv var osäker, med andra ord – och vi insåg varför när vi mot slutet av terminen bytte dag och plats – och träffade samma duktiga deltagare även där. Såklart att man blir duktigare och säkrare på danserna om man går två gånger i veckan i stället för en – så det kan vi ju också göra! Det är ju inte tråkigt, precis – tvärtom.

Men det bästa med linedance-föreningen vi är med i är att deltagarna – mest kvinnor – är så glada och stöttande! (Inte som R och jag – vi är nog så glada, men skrattar också gott och rått när den andre, eller vi själva, gör felsteg i dansen 😄).

Jag hade häromsistens lärt mig en lite längre dans själv hemma. Jag hade sett dansen på en film från en linedance-fest och jag älskade musiken och energin i dansen, så jag letade fram youtube-filmer som lär ut dansen (som heter Caribbean Pearl, ifall ni vill titta) – och en kall och blåsig januariförmiddag började jag traggla mig igenom den. Det tog några sessioner innan den satt hyfsat, men när jag sedan kunde dansa den på ett event första gången fick jag applåder! Så himla gulligt av dem, för visst fick jag koncentrera mig ordentligt – och visst sjutton blev det några felsteg också – men de visste att det låg träning bakom. Stöttande, som sagt.

Det är över huvud taget en riktig injektion av positiv energi att gå på linedance, och jag vill inte ens tänka på vilken abstinens jag hade fått om inte den bästa föreningen ordnat inte bara mellandagsdanser, utan också januaridanser – i väntan på den nya terminen. Jag har med varit på samtliga! Eftersom vi newbisar inte kan så många danser än har vi istället haft tid att prata och lära känna lite fler i föreningen. Vi har till exempel pratat med dem som dansat linedance i 9 och 18 år!

Dessa dansträffar har dessutom varit öppna för andra deltagare än just vår förening, så vi har fått träffa ännu fler linedance-nördar – vissa hade åkt från Helsingborg till lilla Skepplanda.

Och sedan fick vi höra om alla linedance-event som ordnas runt om i landet, ja, runt om i världen! Shit, det här är en helt ny värld som öppnar sig…

Eftersom vi kan så himla få danser har vi även haft tid att iaktta lite – vi konstaterade till exempel nu senast att vi är de enda som tittar när de andra dansar. Så gör inte inbitna linedancare; de dansar, och när de inte dansar måste de hinna prata med vännerna. Och hihi, vi har noterat en riktigt typisk grej för linedancare – och i den bemärkelsen har vi redan sällat oss till den gruppen: Man kan vara mitt i ett riktigt intressant samtal, men hör man då att en låt spelas, som man kan dansen till, då lämnar man bara samtalet och går… och hittar sig en plats på dansgolvet. Ingen ursäkt eller förklaring krävs – alla vet! Men det kan se lite kul ut.

R och jag spanar också på skor. Kommenterar, undrar, frågar, känner på andras ursköna mockaboots och andra kanske lite mer praktiska dansskor (fast inte riktigt lika snygga!). Än så länge kör vi med gympadojjor. Vita, dessutom.🙄

Det gäller också att inte klä sig varmt för linedancen – man blir förvånansvärt varm av de där små stegen, faktiskt. Så det blir gärna tights och någon lätt blus eller t-shirt. Eller så har man en sån där urfiffig fläkt som en deltagare hade, som ser ut som ett par hörlurar som hänger runt halsen, men det är alltså en fläkt! Vill ha!

Annars är det inte så mycket man behöver ha för att dansa linedance. Vi är rätt så billiga i drift, kan man säga. Tittar man sig omkring på borden under ett linedance-event (även om det är på kvällen), så är det enda en linedancare behöver: kaffe, vatten, någon kaka, frukt och/eller godis. Och ändå, vet ni vad, så har vi de bästa festerna. Och de kommer att bli ändå bättre när jag kan lite fler danser.

Det kom ca en decimeter snö i natt, så jag har precis varit ute och skottat – bästa starten på dagen! Nu blir det mys med hundarna i soffan framför eld i kaminen och med årets sista bok, Tillåt mig tvivla (Stefan Einhorn, Folke Tersman), som också! verkar vara en riktig höjdare. Jag är inte bra på mycket, men tusan, vad jag hittar bra böcker att läsa!

”…åsikter skapar möjligheter, och samtidigt också konflikter.”

Sedan blir det besök hos pappa, och på vägen dit köpa skumpa som han kan bjuda sina kamrater på på nyårsafton. Därefter blir det antingen en längre promenad, eller – om vädret blir som prognosen säger – lite mer soffhäng med hundarna, innan kvällens öppna linedance-event. Älskar att bara ha en kvart/20 minuter att åka, men framför allt har jag kommit att älska linedance och de trevliga människorna där.

Det ser alltså ut att bli en riktigt bra mellandag – enda smolket i bägaren är att snön ska regna bort. Men jag hann i alla fall skotta först!