Egentligen heter den visst Skräckleparken, och den fick mig att ändra min syn på Vänersborg. De har inte gjort särskilt mycket (/något?) i centrum för att attrahera turister (som jag) – exempelvis ser många fasader längs gågatorna otroligt tråkiga ut.
Hade jag inte haft min frissa i Vänersborg hade det nog inte blivit mer än ett besök. Och då hade jag ju missat Skräcklan – och Fru Elisabeths promenad.
Några fina fasader hittade jag också…
Solig aprilsöndag och bara 10 grader i skuggan – det blir knappast bättre väder för en promenad på stan.
Femma och jag tog tåget in till Göteborg igen – och promenerade sedan i närmare tre timmar, mestadels i Lorensberg och Vasastan.
Jag förundrades dels över så många vackra fasader, dels över att jag spenderade SÅ mycket tid i dessa kvarter under några år på 1990-talet – utan minsta tanke på de vackra byggnader man omgavs av. Vasastan var mest bara transportsträcka till och från Handelshögskolan, Humanisten, Victoriagatan (mammas salong), Valand, Kåren m.m. Dessutom susade man ju fram på cykel, inte hade man någonsin tid att titta sig omkring… Så är det nog för många.
Jag hade lust att stoppa folk: ”SER ni dessa fasader!? Titta då!”
Vad jag ser för mitt inre varje gång jag hör rösten av MAGA:
Det är i slutet av pussel-säsongen nu, och på mitt pusselbord ligger ett Ravensburger-pussel. Ravensburger-pusslen är roliga med alla sina detaljer, men jag har börjat irritera mig på dem, pga att han/de tenderar att rita alla mörkhyade personer på ett lite speciellt sätt…
Men just det här pusslet väcker i alla fall trevliga minnen från min allra första resa utomlands utan föräldrar. Det var såklart Birgitta och jag, vi var 17 år och vi drog iväg på en sista-minuten-resa till London.
Vi turistade, absolut, men framför allt clubbade vi på kvällarna (jag har för mig att nattklubb-tiderna var lite annorlunda då, och att man faktiskt kunde gå ut och dansa redan vid åtta och känna sig hyfsat nöjd vid midnatt eller inte så långt efter).
På dagen gick vi förbi Leicester Square för att få tag på gratisbiljetter in till Empire, och på kvällen slank vi in och stod på dansgolvet i timmar så svetten lackade. Vi ville varken ragga killar eller dricka (annat än läsk) – vi ville bara dansa. Och musiken var såklart bäst i London!
Trots att vi hade bokat en billig sista-minuten-biljett så hade vi turen att få bo på Regent Palace Hotel precis intill Piccadilly Circus. Att det var gammalt och vackert var vi inte så imponerade av då, men läget… läget!
Hotellet finns inte kvar, men tack och lov finns byggnaden och den vackra fasaden kvar…
Jag vet, jag vet, ni får också upp dessa otaliga, underhållande inlägg i era flöden, men de är ju till för att delas, så…
– how dumb he is or how dumb he thinks we are?
/Jimmy Kimmel
har blivit stammis här nu – en ny favorit, och verkar ha blivit lite mindre skygg och lättare att fotografera (genom fönstret).
my flatcoats 