Minnesflopp

Under de svala veckorna i augusti hittade jag några nya promenader i Risveden, och en av dem har blivit en riktig favorit, vi gick den flera gånger förra veckan. Men där fanns ju fler, och nu har jag börjat gå om dem, för att se hur de känns, se hur långa de är (mätt i steg/tid) för att ha dem på min repertoar framöver. Det gemensamma för dem är att jag behöver åka en liten bit, ca 10 minuter med bilen, för att komma dit; en liten nackdel, men det får gå då och då.

Igår tänkte jag göra samma sak me den promenad jag hittade för ett par år sedan, den som går rakt genom skog och oländig terräng upp till Salstenen, där man kommer på en tydlig stig som man kan följa åt ena eller andra hållet – beroende på vilken längd man vill ha på promenaden. Jag har inte gått där under dessa år, eftersom jag haft först Piaf, sedan Delfi att ta hänsyn till. Nu, med två friska hundar kan vi gå vilka promenader som helst.

Jag hade en klar bild av hur jag skulle gå. Så klar bild att jag inte tog med någon karta, inte ens ett foto (av kartan) i mobilen. Jag skulle gå rakt in från vägen, längs mossen, sedan längs klipporna innan jag började klättra uppför klipporna och till slut bökade mig fram lite bland stenar och omkullfallna träd, för att plötsligt befinna mig på stigen. Lätt!

Men fel. Det såg inte alls ut som jag mindes, inte när jag kom till änden av mossen. Berget som skulle torna upp sig var inte där längre! Eller hur. Jag velade runt lite, men fick till slut ge mig – och plockade svamp istället. Den enda svamp jag plockat hittills i år är Karl-Johansvamp på mina säkra ställen. Annan svamp har jag inte alls varit sugen på att vare sig plocka eller äta. Men nu tröst-plockade jag i alla fall en kasse (som alltid är med för att plocka skräp) med gula kantareller och fina bleka taggsvampar. De senare åt jag till lunch när vi kom hem, stekta tillsammans med persilja. Kantarellerna får bli till soppa med grädde och schalottenlök.

Jag får göra ett nytt försök att komma upp till Salstenen en annan dag. Men det retar mig att minnet hade så fel.

Skoj, bara skoj

Vi har tagit upp tävlings-och brukslydnaden. Min känsla var i början något trevande – är det här något jag verkligen gillar? Är det något hundarna verkligen gillar? Den senare frågan besvaras när jag plockar fram bagen med lydnadsprylarna, och hundarna visar med all önskvärd tydlighet vad de tycker: Det här blir skoj!!!

För min egen känslas skull har jag läst om Niina Svartbergs bok Lyckas på tävling – en bok som hjälpte mig enormt när jag började träna och tävla i lydnad i Frankrike för ca 15 år sedan. Boken funkade även denna gång, och har för övrigt fått en efterföljare som heter Prestationsglädje (bra namn!).

Och när jag kom hem från pappa igår eftermiddag/kväll och visste att hundarna fått både motion och träning (jaktträning) tidigare på dagen, och ändå ville klämma in ett lydnadspass också – för att komma vidare med ofärdiga moment, såklart, men främst för att det är KUL, då är det också svar nog.

Det ska vara kul att träna hund – och skoj har vi!

Och man blir så trött och nöjd efteråt…

Det var den sommaren

Än en gång bjöd september på högsommarväder, och jag tog än en gång med hundarna och åkte uppåt kusten, och tog en lång promenad på klipporna i Ramsvikslandet. Vi klättrade, utforskade, badade (inte jag!), softade… En riktig fånga-dagen-dag. På morgonen hade jag fått veta att en av mina kolleger i Lux gått bort, alltför tidigt.

I helgen var jag spårläggare/funkis på en spårtävling, och blev riktigt inspirerad att ta upp brukset igen. Vi har ju nosat lite på de olika delarna, men har under det senaste året valt att satsa på jaktträningen. Jag är nöjd med resultatet det gett, och nu kanske det är dags att släppa lite på specialiseringen och släppa in lite annat också.

Återstår att se hur det känns – för samtidigt känns jaktträningen extra givande nu. Dels för att jag har två friska hundar att träna – Delfi kör jag i det närmaste som vanligt – dels för att båda är riktigt, riktigt roliga att träna. Det är en ren fröjd att gå ut och förbereda upplägg för dem och sedan gå ut och plocka in dummies i samarbete med än den ena, än den andra. Mina fina flickor.

Fruktigt, rött och blommigt

I morse stod jag som bäst och hällde upp nygjord plommonsylt i glasburkar, när mobilen gjorde det där speciella ljudet som alltid kommer prick 07:50 om man har något inskrivet i kalendern, utan att man har angett för kalendern vilken tid det är (dvs jag brukar såklart skriva tiden, men inte programmera in den). Ibland har jag funderat övef varför kalendern gör ljudet JUST 07:50 – varför inte kl 08, i så fall? Men nu visste jag i alla fall att klockan var 07:50, och jag insåg direkt att jag helt hade glömt bort att Delfi skulle vaccineras kl. 08:30 – de ringde igår eftermiddag och ändrade tiden, därför hade jag ovanligt dålig koll… Gissa om jag var glad att jag fick varningen då och inte tio minuter senare – eftersom jag har ca en halvtimme att åka till kliniken. Puh!

När jag kom hem igen fortsatte jag hälla upp sylten, som är gjord på de goda Victoriaplommonen från pappas trädgård. Det ger riklig skörd i år, så att det även räcker till grannfrun, och i gengäld ger hon mig äpplen, som jag gör äpplemos. Varken förra eller förr-förra året blev det någon byteshandel, eftersom träden inte gav någon skörd alls. Så i år passas det på!

Nu har jag sylt för flera år framåt igen.

I min egen trädgård har jag skördat en hel del mini-tomater från plantorna jag fick av grannen. Mina egna plantor, som jag sådde med bitar av tomater köpta i affären och som var löjligt små i början av sommaren, har kommit starkt, även om tomaterna inte hunnit mogna än.

Atlasblommorna, förra årets stora positiva överraskning, kom inte lika starkt i år, men jag satsade ju till 50 % på ringblommor också, och de har kommit desto starkare och gör mig glad med sin färgprakt.

Omberg och Boxholm

Jag hade turen att komma med på ännu ett b-prov med Femma, men det var en bra bit att åka, och när provdagen närmade sig kände jag att det tog emot allt mer att behöva gå upp klockan 03 för att komma till morgonsamlingen… Så jag bestämde mig för att göra en liten semester-weekend och boka en övernattning. Det var länge sedan jag var öster om Vättern!

Typiskt nog kom jag inte mer än ett par kilometer hemifrån, innan bilen indikerade lågt lufttryck igen. Jag mindes punkan för några veckor sedan, och höll på att ställa in mini-semestern inklusive prov och allt. Men jag ville ju verkligen åka – jag ville verkligen ge Femma en ny chans på ett nytt b-prov efter vår flopp föregående helg – så jag fyllde på luft i däcket och chansade på att det skulle räcka.

Det började snart regna, men det hade jag räknat med, och det regnade åtminstone mindre när vi kom fram till vårt första destination, som var Gränna – självklart, för en gottegris som jag är – och ännu mindre när vi kom fram till nästa, som var Omberg, strax norr om Ödeshög (tipstack till Vovven Vannas blogg!).

Vi fick en fin bensträckare på Ellen Keys led – snacka om spännande skog!

Nöjda och motionerade åkte vi vidare till Mjölby, där jag planerat att äta middag på min favorit-snabbmatskedja. Min före detta favorit-snabbmatskedja! För när jag svängde in mot Max såg jag den lysande neonskylten som visade namnet på kocken som gjort en hel tv-serie om amerikanska hamburgare, som jag följde – jag råkar gilla snabbmat och inte minst hamburgare. Men de ska vara välgjorda och goda! Sedan jag smakade min första burgare på Max har jag inte ätit en enda burgare på vare sig McDonald’s eller Burger King.

Och nu ligger även Max risigt till, för Jureskogs burgare – och pommes – höll för mina högt ställda förväntningar.

Jag tog en Chicken&Parm, och herregud så god den var! Klart värd det högre priset, och hade jag inte varit bilburen hade jag definitivt kunnat tänka mig att slå mig mer i den fräscha, välventilerade lokalen och ta ett glas rött vin medan jag väntade på maten! Till min stora glädje finns Jureskogs också i Göteborg, vid gamla Ullevi.

Vidare gick färden till ett litet pensionat ute på vischan utanför Boxholm. Precis enligt planen kom vi dit ganska sent, så det var mest bara att installera sig, och krypa till kojs.

Eftersom rummet hade två enkelsängar fick hundarna nöja sig med att sova i en egen säng – som jsg lade ut det medhavda överkastet på. Inte för att de var särskilt nöjda med det – de vill ju sova I mattes säng – men så fick det bli. Jag talade om för dem att de skulle ligga där, så då gjorde de det…

Delfi låg och pep. Länge. Innan jag insåg att det inte var för att hon ville sova i min säng – utan för att hon var törstig! Jag hade ju bett henne ligga kvar i sängen, när jag istället borde ha gjort klart att hon inte fick komma upp i min säng (om hon försökte) så att allt annat var tillåtet. Självklart för mig, men inte för en lydig hund… Ridå, matte! Resten av natten sov vi bättre.

Söndag morgon åkte vi en bit söder om Boxholm, där SSRK Östergötland arrangerade b-provet i öppen klass. Jag gillade verkligen upplägget – det hade sina pikanta utmaningar som jag svettades lite över, men skönt nog låg de tidigt i upplägget, så jag kunde andas ut (lite!!) när de var avklarade. Och även om Femma var ”på” även idag, så var hon med mig och accepterade att vänta på sin tur utan att gnälla. Hon fick jobba länge och väl för att få in det sista viltet i söket, men hon jobbade och slet, ville några gånger springa bort och hämta ett vilt från dirigeringspunkten, men tog min vändsignal klockrent. Jag är väldigt nöjd med känslan under provet och med Femmas fokus och uthållighet. Och så gav det också ett förstapris, vilket inte kändes så illa heller 🙂

Vi var klara vid lunchtid, och i enlighet med de pandemi-anpassade riktlinjerna åkte vi då från provplatsen – vi åkte tillbaka till Omberg!

Denna gång gick vi Älvarumsleden, även den en mycket fin runda. Steniga, branta stigar upp- och nerför Ombergets sluttningar mot Vättern och lättare stigar/vägar på motsatta sidan av berget. Jag trivdes verkligen här, och var mer än nöjd med helgen när jag körde hemåt igen.

Mer Risveden med mera

Vi fortsatte att utforska Risveden och hittade en del av skogen som jag verkligen gillade och som vi återvände till flera gånger.

Där finns dramatiska klippor, rejäla höjdskillnader, fina sjöar, variationsrik skog… vad mer kan man begära? Tja, kanske en fin äng att träna på i närheten, inklusive ett vattenfyllt krondike!? Det också finns där…

Sedan gjorde Femma debut i öppen klass på b-prov. Det gick sådär. Som domaren sade i sin muntliga kritik eftetåt, så slog Femma på turbon från start – och var inte alls den där följsamma hund jag är van vid. ”Vi” lät också, flera gånger under provet, istället för det där enstaka lilla gnället som kunnat höras tidigare… Jag var inte glad. Men söket, som var stort och utmanande, tog hon in fint, liksom vatten- och landdirigeringen.

Dubbelmarkeringarna krånglade vi till lite, men det kan ju vara den där turbon som störde hennes fokus… (Femma brukar annars vara grym på markeringar) och en matte som skickade slarvigt! Matte var nog också nervös och hade kanske också gnällt om det var mitt sätt att uttrycka mig.

Vi fick en vänlig trea av de två domarna (ordinarie domare och en domaraspirant), och dessutom lite konstruktiv kritik, som jag tog med mig hem.

Som sagt, jag var inte glad. Men ju mer jag fick distans, desto mer nöjd var jag ändå med det vi gjort på provet, med tanke på de olika trösklar vi kommit över på vägen hit.

Hur går det med Delfi?

Jo, men tackar som frågar! Hon har nu varit utan någon som helst medicinering i över två månader, hänger med på varenda promenad och nästan alla (jakt)träningspass. Hon är busig och lekfull och så där jobbigt studsig ibland… som just hon ska vara!

I träningen kör jag henne inte till 100%, men kanske till 60-70%. Jag får fortfarande lite ågren ibland om jag tycker mig ha kört henne lite väl hårt, som häromsistens när jag hade gett henne svåra markeringar på en ”brötig” elgata med sly, stenar, stubbar och gropar… På väg tillbaka med dummyn (i full fart, såklart) snubblade hon till och jag tyckte mig se en liten hälta den kvällen som fick mig att tänka att nu fick det räcka; nu får Delfi sluta (jakt)träna och bara gå promenader, för det är fan inte värt risken att hon skadar sig… Men skulle man fråga henne håller hon nog inte med, och jag kan ju fortfarande välja var och när jag ska skicka henne. Och morgonen efter det där snubblet var hon helt fri från hälta igen, och sedan har hon självklart fått vara med och träna igen…

Igår hade vi ett kanoners träningspass, alla tre, på lånad träningsmark. Träningsinspirationen flödade efter allt det snygga hund- och förararbete jag fått se den gångna helgen, och den nya marken där jag dessutom får lov att skjuta gjorde träningen extra rolig. Och två duktiga hundar gjorde också sitt till!