Inte färdig än, om någonsin

Fyra månader har gått sedan Piaf lämnade mig, lämnade oss, och jag har inte riktigt tillåtit mig att sörja, inte ordentligt. Jag är absolut inte kall eller känslomässigt handikappad, men jag tror jag har en försvarsmekanism som är starkare än sorgen. Det gör så förbaskat ont att känna efter, gräva i det onda, och jag lever så mycket hellre i nuet. Då och då låter jag sorgen komma över mig, minns och saknar och gråter. Men det blir bara korta doser, för ofta är vi ute i skogen och tänk om vi möter någon när jag går där och lipar, det går ju inte. Dessutom är det jobbigt att gråta, och inte ger det mig min älskade hund tillbaka , heller. Så jag stoppar undan sorgen igen, till nästa gång. Men jag känner mig väldigt ofärdig med att sörja Piaf, och det är väl just för att jag håller på så här.

Samtidigt lever flera av Piafs egenheter vidare – genom Femma. Piaf var Femmas stora idol. Det var Piaf som först lät liten Femma-valp krypa intill och sova nära hennes goa tjocka päls. Under promenaderna var det de två som gick tillsammans längst fram, medan Delfi och jag gick bakom.Det märktes inte mycket på Femma när Piaf gick bort, men det var ett tillfälle i somras, när jag var hos pappa, då hon visade att hon inte glömt tant Piaf. Femma låg och kopplade av ett par meter bakom mig när pappa frågade vad den svarta hunden hette som jag hade tidigare, och när jag svarat pekade pappa på Femma, som hade lyft på huvudet och tittade förväntansfullt på oss. Lilla hjärtat…

Sedan har hon ju tagit över vissa saker från Piaf, och det är väl positivt… mest för att det just kommer från Piaf. Som det här med att ligga på golvet precis mellan mig och soffbordet när jag äter middag framför tv:n… Mycket strategiskt, och det var alltid Piafs självklara plats, i alla fall så länge jag åt frukost eller middag – sedan gick hon och lade sig under bordet, vilket var svårare att förstå, eftersom bordet har en hylla undertill, så det var onekligen lite tajt för henne, i alla fall att komma dit och ut igen. Särskilt krångligt var det att komma ut från den platsen, och jag var ibland rädd att hon inte skulle lyckas utan att göra sig illa, men det värsta som hände var bara att hon slog i huvudet ibland när hon fick bråttom… till köket exempelvis. Den vanan har Femma inte tagit efter, men platsen mellan bord och soffa, den var hon inte sen med att ta över…

Eftersom jag tog den bilden igår kväll, så var jag väl extra uppmärksam i morse, och visst var det så som jag noterat lite passivt tidigare: Femma har även tagit efter Piafs vana att slicka rent Delfis matskål, dricka några slurkar vatten och sedan slicka rent lite till… Klockrent Piaf-beteende.

Stackers mej

Det är lördag kväll. Dagen har varit generös. Generös med gula kantareller och blek taggsvamp, mycket fotgående och lite apportering med Delfi, ett antal linjer plus sök med Femma, ett väldigt roligt lydnadspass med båda på eftermiddagen, innan tv-kvällen tog vid med rökta räkor, aioli och vitt Riesling-vin.

Ett litet värmeljus

Det är ”fuktigt” väder ute denna morgon, och mörkt när vi går upp, och när jag landar i soffan med en stor kopp rykande te tänder jag säsongens andra värmeljus, men först konstaterar jag nöjt att det knappt finns något stearin kvar i botten på det värmeljus som brann ut igår kväll. Icas värmeljus är uppenbart bättre än de från Gekås som jag inledde förra säsongen med – där var det alltid ca 20 procent kvar i behållaren när veken brunnit upp, och det har jag svårt att acceptera. Nu hittade jag en ekonomisk/snål/klimatsmart lösning på det, så att allt brann upp, men det var omständligt, det var det. Det får väl räcka med att man ska peta bort den lilla plåt-pluppen i botten av värmeljusen innan man skickar behållaren till återvinningen… Nej, värmeljusen från Gekås köper jag aldrig mer.

Enligt senaste numret av Råd & Rön är det förresten Ikeas värmeljus som är allra bäst – billiga och bäst i test, kan det bli bättre? Råd & Rön är, bortsett från de olika hundklubbtidningarna, den enda tidningsprenumeration jag har kvar och inte vill vara utan. Produkttesterna är ju den största behållningen, särskilt när de prickar in tajmingen riktigt bra med ens eget köp (inte som nu, när jag redan inhandlat mitt vinterförråd med värmeljus, även om Icas värmeljus klarade sig bra i testet…). Men jag gillar också att läsa om olika konsumenttvister och även andra läsares frågor och funderingar. Jag skickade in en själv en gång, det handlade om att tvättanvisningarna i vissa kläder, även dyra märkeskläder, blir osynliga efter bara ett par tvättar, och svaret blev att nej, det ska vi inte behöva acceptera. Personligen blir jag extra nöjd när tillverkaren har lyckats trycka tvättanvisningen på insidan av plagget, och den syns tydligt tvätt efter tvätt, utan att skava på något sätt.

Nöjda blev både hundarna och jag med sommarens inköp av RAUH-ben, tillverkade av älgskinn, utan några tillsatsämnen. Det har alltid känts ”sådär” att ge hundarna tuggben, grisöron etc. när man då och då läser om tillverkningsmetoderna – ännu mer så när Femma dessutom glufsar i sig tuggben på nolltid, och dessutom haft tendens att bli dålig i magen av dem. Så vi testade RAUH, och till en början blev de mest liggande – de var lite för hårda, tydligen. Men när tugg-behovet satte in så småningom – hundarna behöver ju det för sin berikning – så plockade de själva fram benen ur lattjolajbanlådan och rätt vad det var fanns bara små bitar kvar. Klart värt att prova igen, och nu köpte jag en storlek större; det blir mer tugg för pengarna… Benen kom igår och visst blev hundarna nöjda.

Igår blev ännu en dag med både apportering (närsöks- och linjetagssträning) på förmiddagen och lydnadsträning (ett litet pass i garaget på kvällen). Undrar om det är bättre att göra om planen så att det får bli så – särskilt med tanke på vintermörkret, då man kanske bara kommer att hinna med ett jaktträningspass på dagen, samtidigt som det återstår flera mörka timmar då man gott kan fila på lite lydnad i garaget. Hmmm, det tål att tänkas på. Vilken tur att planen inte är huggen i sten…

Skynda långsamt

Eftersom jag i gårdagens blogginlägg påminde mig själv om det senaste träningspassets kassa linjer, så var jag bara tvungen att köra ett pass med just linjer – nu till pinnar – på förmiddagen. Fyra pinnar på hyfsat avstånd, men inte alltför stort avstånd från varandra. Tydliga punkter att skicka till, två apporter vid varje, två hundar att skicka. Vad kan gå fel? Båda hundarna gjorde fina linjer, vände bort från störningar och hämtade in sina störningar. Att hitta apporterna vid pinnarna var ingen utmaning alls – förrän i det sista skicket.

Det var Femma som skickades till en pinne där det skulle ligga en tennisboll, och jag hade för mig att det var lite högre och tätare gräs just där, så när hon inte hittade direkt var jag inte särskilt förvånad. Men hon brukar ju vara effektiv när hon letar, och jag höjde väl i alla fall på ögonbrynen när jag fick börja att stoppa Femma från att utvidga sökområdet och dirigera in henne igen. Om och om igen! Och Femma tog signal efter signal och letade och letade utan att hitta. Till slut fick jag stoppa henne – självklart fick hon rikligt med beröm för att hon varit en stjärna som tog mina signaler – och gick ut och tittade själv… Där var tomt. Jag tömde ryggfickan och räknade apporter och visst fattades en boll. Men hur säker jag än var på att det borde ligga en boll där, så var det t.o.m.t. Jag droppade en apport som Femma fick hitta istället, sedan tog vi lite härliga markeringar, samtidigt som jag hoppades att vi skulle springa över en borttappad boll som förmodligen trillat utanför fickan vid något tillfälle. Till sist gick jag och samlade ihop pinnarna för att gå in. Vid en av de andra pinnarna låg bollen i en grästuva. Joråsåatt…

Men hundarna hade i alla fall gjort ett riktigt bra jobb hela passet, och därmed kunde resten av dagens träning gå i lydnadens tecken, som planerat.

Men först skördade jag mina yngre basilikaplantor och gjorde ännu en sats pesto. Det ska bli intressant att se hur länge basilikan fortsätter att frodas i mina fönster – jag fuskar redan nu med att tillsätta näring i vattnet, men jag kommer inte att ge dem någon extra belysning eller värme, så det återstår att se, som sagt. Så länge de vill vara med tackar jag och tar emot.

Årets nya smultronplantor som stått i en odlingslåda på framsidan av huset har alldeles nyligen gett sina sista smultron, och har fått flytta ut till rabatten bakom huset. Där får de övervintra, så ser vi hur de trivs nästa år.

På eftermiddagen drog vi till klubben och tränade lydnad. Jag hade övervägt att Femma skulle få slutspurta fram till en tävlingsstart inom snar framtid, men insåg under detta pass att för mycket fattas för ett utförande som jag är nöjd med, och eftersom jag råder mina träningskamrater att i sådana fall backa och stegra kriterierna i små steg, så bör jag väl göra likadant själv. Det är egentligen så jag vill ha det, men det är lätt att få lite bråttom ibland.

Femma var på löpets allra sista dag(ar), och den här gången deltog vi i platsliggningen på samma plan som övriga hundar, fast på rejält avstånd. Visst blev halsen lång när hon hörde skotten, men hon låg säkert. Duktig tjejja.

Delfi fick också komma ut och köra lite olika moment från klass 1. Där saknas inte detaljer att fila på! Det är bara att skynda långsamt där med…

Denna kväll fick jag stifta bekantskap med den här vackra hunden, en åtta månader gammal östeuropeisk schäferhund:

Det är alltså en egen ras, men ägaren berättade att det bara finns en enda uppfödare av rasen i Sverige.

Ett annat ljus

När det är så vackert väder som vi hade igår, då blir det extra tydligt att det är ett helt annat ljus nu, och en annan, ljusare blå färgskala på himlen och i vattnet. Hösten är här.

Men även hösten är generös. Igår var det så skönt ute så man ville aldrig gå in – samtidigt var det även perfekt väder för att vädra mattor och idka lite efter-löp-städning när man nu kunde ha fönster och dörrar öppna. Varje gång en av hundarna löper rullar jag ihop favoritmattorna och tar fram någon enstaka reservmatta istället, och etersom Delfi och Femma vägrar att synka sina löp blir det till att rulla ihop mattorna fyra gånger om året – lite oftare, till och med, eftersom båda dessutom löper med bara fem månaders intervall. Jaja. Man får vara glad att de i alla fall inte har särskilt knepiga löp eller skendräktigheter (ta i trä!). Men det är alltid lika skönt att efter ett löp få rulla ut mina mattor igen på nytvättade golv. Soff-plädarna kastades i tvättmaskinen, och torkade snabbt utomhus.

När det egentligen var dags för jaktträning ville inte inspirationen riktigt infinna sig – däremot blev det lite pet med lydnadsdetaljer i trädgården. Men senare gick vi även ut på ängarna för lite olika linjer där. Ja, linjer och linjer, förresten – de såg inte särskilt bra ut, faktiskt, inte för någon av hundarna. Men nu är vallen tagen på alla fält här hemma, så jag har alla möjligheter att ta tag i detta – och plötsligt kom inspirationen tillbaka med besked…

Säsongsdebut för pannlampan

När morgnarna blivit allt mörkare har jag anpassat mina morgontider efter det – kanske just för att slippa börja med pannlampan – fram till idag. Nu ska vi återgå till förra vinterns goda vanor, dvs. att gå upp och morgonrasta tidigt för att vara klara för en längre promenad när solen går upp (under den mörkaste perioden). I morse gick vi alltså ut i beckmörkret, och jag fick gå i förväg med pannlampan och kolla att kusten var klar utanför trädgården – det var den inte. Några hjortar stod bara ett tjugotal meter från vägen, och lite längre bort syntes många lysande ögon. De närmaste individerna började röra sig mot den andra ängen när jag kom och lyste på dem, medan de lysande ögonen längre ut stod kvar. Sedan fick hundarna komma ut – de var i vanlig ordning oerhört effektiva med att uträtta sina behov, och hade inte en tanke på djuren därute, men jag föredrar ändå att veta vad som finns därute i mörkret, och var.

Igår var Delfi på Redog igen, vi har kunnat glesa ut besöken och efter nästa besök kommer vi att kunna gå bara en gång var tredje eller fjärde vecka. Plånboken tackar för det, men jag tror också det är klokt att låta Delfi fortsätta att gå i vattentrasken då och då, för att ytterligare stärka det rätta rörelsemönstret. Igår fick hon trava länge och väl i vattnet. Men det roligast är ju att kunna berätta för fysioterapeuten att Delfi inte har visat några tecken på bakslag efter att vi dragit igång träningen ordentligt, både apporteringen och lydnaden. Hurra!

Igår körde vi också två lydnadspass på fotbollsplanen och det var riktigt kul. Jag behöver bli bättre på att korta ner varje serie av en och samma detalj som tränas, men har redan blivit hyfsad på att låta hundarna vila efter ett par-tre serier genom att byta hund ofta. Det märks att hundarna tycker att träningen är superkul – de gillar sina belöningar. Och jag har också superkul, och ser verkligen fram emot nästa lydnadsträningstillfälle.

Men idag blir det jaktträning!

Kurs-måndag

Igår hade vi den andra – och sista – dubbelbokade måndagen, med bruksspår-kurs på förmiddagen och jaktträningskurs på eftermiddagen. Bara roligt! Även om det inte kändes så ett tag…

Eftersom jag anade att jag inte skulle hinna hemom mellan kurserna idag, så var det extra noga att jag fick med mig alla prylar för de båda kurserna redan på morgonen, och att jag fick med mig kläder för alla eventuella väder. Sedan fick jag i vanlig ordning ont om tid på slutet, men kom i alla fall iväg i såpass god tid att jag skulle komma fram några minuter före kursstart… Däremot insåg jag snart att mobilen som jag hade satt på laddning, den låg kvar hemma. Det fick den väl göra den här dagen, då, nog kan man väl klara sig utan mobilen en dag när man dessutom ska vara fullt upptagen med kurs. Vad kunde gå fel? Jag hade full koll på vart jag skulle och inte hade väl jag missat att tiden hade ändrats just den här dagen…?

När jag kom fram var det tomt på parkeringen. Och ingen telefon. Däremot hade jag turen att ”min” frisersalong var öppen, och jag kunde gå in och låna telefon för att surfa fram instruktörens nummer och ringa henne. Ja, så stod det då klart att just idag var tiden satt en kvart tidigare än vanligt, så de hade åkt iväg – efter att ha ringt mig på min telefon som låg hemma… – och var på väg med bilarna till ett helt annat ställe som låg åt samma håll jag kommit ifrån (jag hade alltså mött dem på vägen…). Jag fick en vägbeskrivning och satte fart ditåt.

För att göra en rörig historia lite kortare: Flashback till tiden före GPS och smart-telefon, när man var ute och snurrade på helt okända och mer eller mindre omöjliga vägar – gärna ute på den franska eller tyska landsbygden – som tog slut mitt ute i ingenstans, och rätt vad det var fick man backa tillbaka… – på väg till olika kurser och tävlingar. Pust! Till slut, eftersom jag ändå bara var någon kvarts bilväg hemifrån, så åkte jag hem och hämtade telefonen, fick en pyttelite reviderad vägbeskrivning som gjorde vägen solklar – och cirka en timme försent kom jag fram till fälten, som var väl dolda av skogen längs den väg jag irrat runt på tidigare… Men det var ju två timmar kvar, så klart värt det ändå.

Dessutom fick Femma vara aktiv på kursen, trots höglöp, vilket jag inte hade räknat med, och hon fick träna på lite extra klurig spårteknik, så värdefullt. Monica gav även svar på alla frågor jag samlat på mig sedan sist, så nu är vi redo för fortsatt träning och utveckling i spårskogen.

Eftersom vi hade närmare hem nu hann jag ändå hem mellan kurserna och kunde lämna Femma hemma. Egentligen skulle ju hon ha deltagit även på eftermiddagens kurs, men nu fick Delfi ta hennes plats istället. Lycklig Delfi!

En övertaggad Delfi var det, som för första gången på flera månader fick komma ut och träna på Kopparhult, och ännu längre tid sedan hon fick träna i grupp. I alla fall i början var hon övertaggad, men hon kom snart ner på jorden och var riktigt skön att köra. Så fick vi också – som vanligt – ett roligt och klurigt upplägg där det gällde att samarbeta för att få in apporterna.

Härlig hundhelg

I lördags åkte vi till norra Halland för att träna med Linda och hennes flatteflickor – vädret var det bästa tänkbara, och det märktes inte minst på alla motorcyklar som hördes på avstånd, och alla människor – svampplockare, hikare och hundägare – som vi träffade på.

Markerna var suveräna för hundträning, och vi tränade först Femma och ett år yngre Alea och därefter Delfi och Milla. Lindas man, Klas, lade hela denna dag på att vara kastare och skytt åt oss – hur lyxigt som helst – och träningen blev verkligen jättebra både för de unga och för de lite äldre tikarna. Jag njöt av att köra Femma, som trots löp gick helt utan något strul med skick och sådant som vi hade att tampas med i våras, men jag njöt alldeles extra av att få köra Delfi ordentligt igen.

Sammantaget en superfin dag i trevligt, harmoniskt sällskap!

Söndagen var vilodag – med långa promenader och svampplockning.

Fåglarna på fortet

Det här året har jag förälskat mig lite extra i sädesärlorna, och särskilt var det en som hade ett extra ljust huvud, som ofta höll sig i eller nära min trädgård i början av sommaren. Sedan har det varit flera stycken som, oftast parvis, hängt här till och från hela sommaren.

Nu i september börjar det bli dags för dem att flytta söderut och jag kommer att sakna dem! Faktum är att jag blev riktigt sorgsen häromdagen när det slog mig att jag inte sett dem – på hur många dagar? Hade de redan gett sig av? Tänk att de flyttar så långt som till Nordafrika medan jag går kvar här i min trädgård… Säkert kommer jag att se sädesärlor här nästa år igen, men kommer det att vara samma fåglar, samma individer? Enligt vad jag kunnat läsa mig till kommer de i alla fall tillbaka till samma trakt år efter år, och de kan visst bli 12 år gamla…

Dessutom fick jag en glad överraskning igår morse, när en hel grupp sädesärlor – många fler än jag brukar se på en och samma gång – gick omkring på min gräsmatta. En liten gruppering inför avfärd, kanske? På kvällen gick en ensam sädesärla på samma gräsmatta, och den flög iväg med en berg-och-dalbane-uppvisning och glada kvitter. Tänk om den har bestämt sig för att stanna här i vinter, det skulle ju också kunna hända… *hoppas*

Och när den ena fågeln ger sig av, så kommer nästa och knackar på fönstret… bokstavligen. En talgoxe satt på ett av mina fönsterbleck och pickade, och strax därpå kom den här talgoxen och slog sig bara ner och tittade in. Dem ser man inte mycket av under sommarmånaderna, men de börjar väl sakna den bekväma matserveringen, kan jag tro…

Igår var det spårdag för hundarna. Jag lade två kluriga spår, och ett blev dessutom lite längre än planerat, kanske 500 meter, medan det andra höll sig på ca 300 meter.

Delfi som ska gå aktiv på nästa spårkurstillfälle fick ta det långa spåret, och hon tog det som en liten gudinna. Den här gången fick hon också pinnar istället för tennosbollar som tidigare, och dem hittade hon och apporterade. Superfint jobbat, helt enkelt, och dessutom i det där underbara tempot…

Femma fick ta det lite kortare spåret. Typiskt nog hade en svampplockare med hund hunnit gå rakt över spåret under den korta liggtiden (jag satt bara 50 meter därifrån och såg det ske) och hon fick lite svårigheter just där. Man får tacka för den erfarenheten, för hon redde ut det till slut och tog det rätta spåret igen, hittade alla pinnar och var väldigt glad och nöjd med att hitta en tennisboll i slutet. Väldigt nöjd är jag. Häromdagen fick de varsitt ängsspår, och det gick också kanonbra. Därmed har vi gjort vår hemläxa.