Uggla

Efter att ha stått i kö länge och väl för att få läsa ett låne-exemplar av Magnus Ugglas Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen, så fick jag mer eller mindre sträckläsa boken de sista dagarna innan det var dags att lämna ifrån mig den igen. En bok som det är kö på får man givetvis inte låna om, klantskalle.

Han skriver bra. Hans torra humor lyser igenom på många ställen, men han berättar ju också ovanligt personligt om sig och sin familj, särskilt från uppväxten. En kall, humorlös och mentalt frånvarande mamma, en varmare, mer engagerad och närvarande pappa och ett äldre syskon (en av bröderna i Magnus fall) som ofta plågade Magnus och verkade njuta av det.

En halvtimme tidigare hade Johan kommit hem från skolan och varit på uruselt humör […] och mamma var förvisso hemma men hade lektion och fick på inga villkor störas. Johan och jag var ensamma, vilket för honom var ett unikt tillfälle som han inte hade en tanke på att slösa bort. […] 

Jag stod på en stol i köket och åt en smörgås och i samma stund som Johan fick syn på mig skrattade han hånfullt och stängde sedan långsamt dörren till köket. Med en djävulsk blick satte han kurs mot mig där jag stod försvarslös uppe på stolen. Jag började gråta redan innan han hade nått fram men Johan tog ingen notis om min rädsla eller belägenhet, det var snarare så att den triggade honom. 

Är det inte märkligt? Vad får någon att vilja sitt syskon så illa? Svartsjuka bland små eller halvstora barn, visst, men hur länge kan man ha det som ursäkt? Jag menar, det finns ju de som aldrig (??) slutar att på ena eller andra sättet göra sitt/sina syskon illa (behöver ju inte handla om fysiskt våld) och verkar njuta av det…

En oengagerad och/eller frånvarande mor kan säkert bidra till en ännu hårdare konkurrens mellan syskon – konkurrens om den lilla bit av kakan (dvs mammans obefintliga uppmärksamhet) som finns att kämpa om… Ett småsyskon som ofrivilligt!! kommer och snor åt sig en bit av den kakan riskerar säkert att bli hatad – och om det inte finns förmåga till självinsikt och bättring kan behovet av hämnd mot detta småsyskon sitta i länge. Länge.

Vi trivs i Floda

Julafton spenderade jag med pappa – åt julfika, spelade kort, såg Kalle, spelade mer kort och åt norsk julmiddag. Så glad att jag får spendera mina jular med pappa sedan jag flyttade hem till Sverige.

Idag, juldagen, åkte vi till Floda – igen! – och gick runt Sävelången – igen!… Det fina med den rundan är – förutom att den är precis lagom lång för att komma upp i mina dagliga 10000 steg – att jag behöver ha lite bättre pli… ordning, menar jag! på hundarna än vad jag behöver hemma i skogarna… Gångbanor nästan hela vägen runt, ibland nära tågspår – ibland utan skyddsstängsel – och en röd dag som idag, dessutom med riktigt fint väder, så var det givetvis en hel del människor ute på promenad. Perfekt.

Vi gick bakom och förbi folk, vi fick otaliga möten med folk och hundar, och flera gånger ville någon vi träffade stanna och prata lite om vilka raser mina hundar är osv. Och hundarna fick massor med beröm – jag är så stolt över min fina lilla flock. Och jag tycker mig märka att jag trivs lite extra bra i Floda – Flodaborna verkar lite extra trevliga. Eller finns det en annan förklaring?

Bästa julklappen

Sveriges hundvärld har än en gång visat vad den går för – bara tre dagar efter Femmas röntgen ligger resultatet ute på Avelsdata.

Trots att jag vet att Femmas uppfödare är väldigt noga med vad hon avlar på, trots att jag gillat vad jag sett i Femmas rörelsemönster, trots att hon fick en genomgång av tjejerna på Redog, trots att Louise sa de magiska orden ”Det ser bra ut” vid röntgen och trots att jag med mina amatörögon också tyckte att Femmas röntgenbild såg ut som ”skolexemplet” i broschyren om HD… så vågar man inte ropa hej förrän resultatet registrerats. Men sen…

20181221_085423

JIPPIE!!!

Femma ett år!

Idag var det Femmas ettårsdag – och för bara två dagar sedan började hon att löpa för första gången. Min lilla fina labbeflicka, jag är så glad att du kommit och förgyllt vår flock.

 

 

 

På självaste ettårsdagen åkte vi till Husdjurshälsan, där Femma fick sina höfter och armbågar röntgade av duktiga Louise.

Dessförinnan tog vi – Femma och jag – en promenad på stan.

 

I Saluhallen köpte jag årets julribbe – julen är räddad!

Jul på Liseberg

Äntligen blev det av att besöka Jul på Liseberg – och det var mycket större och finare och mer påkostat än vad jag hade förväntat mig. Massor med julbelysning, granar och konstgjord snö, olika bodar  där det säljs olika typer av hantverk. Och överallt finns något juligt att upptäcka för den som tar sig tid.

Inte minst hade de en isdansföreställning baserad på Svansjön – tyvärr missade jag största delen, men kan nog tänka mig att komma tillbaka redan i år (har säsongskort).

Pli på hunden

Det finns några uttryck jag alltid har ogillat när man talar hund.

Ett sådant är ”jycke”. Måhända är det dialektalt och används på ett annat sätt av den anledningen. Men jag tycker inte det låter bra, och det förvånar mig alltid när människor som jag vet älskar hundar kallar dem för jyckar.

Faktum är att jag föredrar att man skämtsamt säger ”skithund” – det låter i mina öron mer kärleksfullt än just jycke. Just nu kommer jag inte på något sammanhang där jycke låter bra. Jag skulle inte bli glad om någon sa till/om min hund Åh, vilken fin och duktig jycke. Jycke för dig, kärring/gubbe!

Jag har också svårt för att man kallar löptikar – särskilt vanligt när de är i höglöp och beter sig som sådana – för hynda eller ännu värre luder… Är det roligt??

Jag kom att tänka på det där med hur man uttrycker sig, då jag två gånger tätt efter varandra igår fick höra att jag har ordning på hundarna/De där hundarna är det ordning på. Första gången från en man med en springer spaniel i koppel. Vi möttes för andra dagen i rad på en skogsväg och båda gångerna kallade jag in hundarna men därefter följde ett lite småstressigt trasslande med hundarnas koppel – bättre ordning på hundarna än på deras koppel… – innan jag fick alla tre kopplade, men de gick så fint vid sidan under tiden, trots att den mötande hunden kom allt närmare.

Precis när jag släppt hundarna igen kom ett gäng cyklister i full fart, så jag hann bara sätta hundarna vid sidan av vägen innan de kom susande förbi oss – och bakom mig hörde jag en av cyklisterna ropa att ”de där hundarna va det ordning på!”.

Jag tänkte att det var så trevligt att höra att de sade just så och inte använde det uttryck som jag alltid avskytt och knappt tar som en komplimang, nämligen ”Du har pli på hundarna” eller ”De där hundarna är det pli på”. Man kan tycka att det är ordklyveri och inte så himla viktigt – men jag tycker nog att det har betydelse. Jag tycker inte det låter som att en hund som det är pli på tränas belöningsbaserat. Och visst, det kan ju inte främmande människor vi möter ha en aning om, men det säger något om vad som förväntas av hundägaren. En hundägare som har pli på hunden tror jag i högre grad förväntas korrigera hunden om den inte lyder perfekt, än en hundägare som har ordning på hundarna.

Ordning är förresten något jag ser som en nödvändighet – ännu mer nu, med tre hundar. Och jag hör gärna att jag har ordning på hundarna, men pli på dem, det har jag INTE.

Lövsjörundan (9 km)

Bara en dryg kvarts bilfärd hemifrån har vi den fina Lövsjörundan.

Att jag inte gått den förut beror mest på att den avslutas/börjar med 1-2 km på bilväg – visserligen genom skog, men vägen är lokalt känd som ”rallyväg”, så även för lydiga hundar är det koppelgående/gå vid sidan som gäller. Inte vår favorit, men nu ser jag samtidigt fördelar med att vi tvingas till det – vi blir sakta bättre på att gå fyra i bredd.

Under rundan kommer man förbi ett spännande liten ruin av vad jag förmodar varit en liten kvarn.

Några fler bilder..

Visst kan elgator vara vackra?

Detta bildspel kräver JavaScript.

(Alla ba’ Va?)