Jag tror jag har prövat någon gång för länge, länge sedan. Men gick bet – och har sedan dess ansett att Melodikrysset, det är ingenting för mig. Det är säkert en massa klassisk musik och gamla 50-tals-dängor som man ska kunna. Hur kul? Och hur svårt som helst – jag blir bara på dåligt humör!
Men så var det någon som nämnde att hon brukar sitta och lösa Melodikrysset, och jag har tänkt ett tag nu att jag borde prova (igen). Jag löser ju numera vanliga korsord utan större problem och koncentrationsförmågan är bättre än på länge.
Inte för att jag klarade att sitta ner och lyssna programmet igenom, men jag lyssnade givetvis på podden och hade kunnat spola tillbaka vid behov – och den enda gång jag inte uppfattade kryssadressen innan låten (för att jag hade lämnat rummet… ), så upprepades ju den efteråt.
Så ja, jag löste det – och det får man ju tro om man vill, men inte en enda googling behövdes. Många gånger hade jag inte löst det utan att se antalet bokstäver i ordet, och ofta var det ren gissning utifrån det, istället för att ta det på själva musiken (men vem minns musiken från La la land??), men det gick ju!
Tror dock inte jag skickar in det – med 45000 som tydligen brukar skickar in varje vecka (det googlade jag) lär jag bara bli sur igen ändå när jag inte vinner trots att jag varit så duktig…🙄
Så var det dags för en av årets efterlängtade konserter; Molly Sandén på Scandinavium. Jag bara visste att det skulle bli skitbra.
Jag har väl inte precis betraktat mig som Molly-fan från början – jag råkar bara gilla det allra mesta hon gör, i synnerhet hennes partylåtar. Plus att hon ju verkligen har en fantastisk röst. Och så ser hon ju också helt fantastisk ut. Och dansar grymt.
På parkett stods det och dansades det konserten igenom – jag hade plats på läktaren, så jag fick sitta emellanåt. Men inget partylåtarna flög vi upp ur sätena!
Molly verkar ha ett gott öga till Göteborgs- publiken, och den älskar henne tillbaks. I publiken fanns ju även bl.a. tyskar och norrmän, vad jag hörde. Inte förvånad alls – och jag tror inte någon blev besviken. Vi ville aldrig gå hem!
– Ryssland, Europa, USA, av Timothy Snyder (utkom 2018).
Vad ska jag säga? Jag är stum av beundran – hur kan man ens skriva något sådant här? Att kunna framföra historiska fakta, förklara filosofi och politik samt knyta ihop trådar på detta mästerliga sätt, det går nästan utöver vad jag betraktar som mänskligt.
Den här boken borde vara obligatorisk läsning! Jag tror faktiskt inte jag har läst något bättre på temat Ryssland/USA/autokrati – någonsin. Och jag har ändå läst några riktigt, riktigt bra böcker vid det här laget. (Okej, jag får ändå lägga till Catherine Belton’s Putins krets, men på den nivån ligger den!)
Den här boken är helt enkelt raktigenom högintressant, och detta trots att den utkom redan 2018. Man kan lätt konstatera att Timothy Snyder haderätt – och han fickrätt om det som ännu inte hade hänt då.
”Ju större och ju mer uppenbar lögnen är, desto tydligare visar hans undersåtar sin lojalitet genom att godta den, och desto mer deltar de i det stora sakrala mysteriet kring Kremls makt.” (Såhär, ryckt ur sitt sammanhang, trodde nog många att den meningen skulle sluta annorlunda…*blink*)
Någon sammanfattning blir det inte här – jag är inte galen; har bara skrivit 80 sidor anteckningar i Notes… (Ibland undrar jag om jag inte borde börja köpa mina böcker igen, istället för att låna…) Så jag länkar till dem som gjort jobbet och till ett par föreläsningar/frågestunder med Snyder efter att boken kom ut. Följ honom på Youtube – han är väl värd att lyssna på. Och läsa, inte minst!
Recension från Svt Nyheter/Kultur (2019, då den svenska översättningen kom ut): Timothy Snyder skingrar röken runt samtiden, där jag skriver under rakt av på det avslutande stycket:
”Och kanske framförallt: att Timothy Snyder ger mig en sammanhängande, historisk, faktabaserad förklaring till vår samtids mest märkliga, unika och oroväckande egenskap – den genomgripande undermineringen av sanning och verklighet och faktiskhet. Den återkommande upplevelsen att uppenbara lögner inte får några efterverkningar, och att väldokumenterade fakta inte får någon tyngd.”
”Snyders bok är både skrämmande och tankeväckande. Den är skrämmande eftersom han visar hur enkelt Ryssland infiltrerar västvärldens demokratier och hur friktionsfritt antidemokratiska och fascistiska rörelser når framgång. Den är tankeväckande därför att han med hjälp av begreppen ofrånkomlighetens och evighetens politik förmår inringa centrala utvecklingslinjer i den aktuella världspolitiken.”
Det här gillade jag mer än ren stand up comedy, men så handlade det inte bara om en intressant kvinna, Sisselas mamma Gunhild Kyle, utan också om svensk kvinnohistoria – och om anhörigas roll i äldrevården, ett ämne som ju ligger mig lite extra nära hjärtat.
Det var en fin, intressant men också smårolig föreställning.
Är det något jag varit noga med vad gäller träningen så är det 1. att träna med rätt syfte (bli aldrig en anorektisk tant, tack!) och 2. att inte överdriva, utan vara noga med återhämtning. Så helst ska det vara en vilodag mellan träningsdagarna, där vilodag betyder: bara hundpromenader.
MEN så hade vi den där härliga snön under ett par (tre?) veckor, där varje hundpromenad blev ett mindre träningspass, det kändes både på flåset och i musklerna. Jag minns hur det var en sådan period med snöpromenader för tre år sedan, som fick mig att börja springa så smått och fortsatte springa tills jag kom upp i en mil – sedan tröttnade jag.
Nu känns det som att jag än en gång blev smått beroende av den där extra ansträngningen i snön. De vanliga promenaderna ger definitivt inte i närheten av samma flås och ansträngning.
Kanske är det därför som det bara råkade bli så nu, att jag petade in ett core- och ett body balance-pass på fredagen, för att på lördagen åka till Göteborg för veckans absolut roligaste pass, dansstep, på söndagen ville jag plötsligt! testa mitt tidigare favoritpass, dance interval – och då petade jag även in ett core-pass dessförinnan. På måndagen avstod jag ett av mina favoritpass i Göteborg för att vara med på nystarten för ett riktigt svettigt base core-pass på min hemmaklubb – och samma dag hörde min favorittränare i Kungälv av sig för att berätta att hon – som tyvärr slutat ha sina grymma cardio step-pass – skulle göra ett inhopp denna tisdag, så självklart ville jag vara med på det också. Skitjobbigt och skitkul, som det ska vara!
Men nu ska kroppen vila – dvs bara gå hundpromenader – i några dagar, därmed basta!
Ryssland inifrån – av Åsne Seierstad (utkom 2025).
Mycket bra bok, mycket läsvärd!
Boken beskriver hur en mycket omskriven rysk Wagnersoldat hamnade hos Wagner och sedan deserterar och flyr till Norge. Seierstad besöker den avhoppade soldatens släkt i Sibirien, väldigt intressant.
Seierstad besöker också bl.a. Moskva och Novaja Gazeta-redaktionen och har flera väldigt intressanta samtal med Nobelfredspristagaren (2021) Dmitrij Muratov, som 2023 utpekades som ”utländsk agent” av den ryska regimen… Och andra på redaktionen. Hon får se kontoret som stått orört sedan 2006 – Anna Politkovskajas kontor.
Svetlana Aleksijevitj, nobelpristagare i litteratur (2015), säger att ”Vår kultur bygger inte på kärlek, den bygger på våld.”
(Hittade förresten en lång intervju med Svetlana Aleksijevitj, i P1 Kultur-podden.)
”Ett annat fel är att han [Putin] föredrar lojalitet framför professionalism. Lojaliteten måste vara absolut.” (Visst påminner det om en viss 🤡 – fråga Kristi Noem…)
Och i bokens sista avsnitt, med rubriken Källor, förklarar Seierstad kanske varför detta var en bok helt i min smak:
”I Ofred. Ryssland inifrån är jag på plats från det första avsnittet och till sista punkten. Jag tar läsaren med på färden. På så sätt är det här också en resebok. Jag beskriver varenda skogsväg av intresse men har hoppat över händelselösa transportetapper.” Så även metaforiskt – Åsne går in på detaljer när det behövs, men skippar det som inte är nödvändigt för historien/bilden.
Eller jo, det är ju en mes, men ingen mesig mes. Verkligen inte! Googlar man svartmes är ett av de första epiteten den föräras just: orädd.
Och det är verkligen en särskilt kaxig mes, den där svartmesen. När jag kommer ut till fågelmatningen har koltrastarna flytt för sitt liv redan innan jag kommit runt husknuten. Talgoxarna flyr strax därefter, blåmesarna likaså, även om de små sötnosarna sitter ganska nära, strax ovanför mig i trädet och hejar på medan jag fyller på med solrosfrön och jordnötter.
Men när jag kommit in under trädgrenarna kan jag ibland – med stor förvåning – se att en liten fågel sitter kvar och äter! En sån fräck, en – tror han inte att jag kan vara farlig alls? Sedan kommer den på att det kanske är säkrast att ge jätten fri lejd ändå, men motvilligt! Och den fräcka lilla fågeln är utan undantag en svartmes.
Förut gick både hundarna och jag förbi – snek förbi – en buske i trädgården där en liten fågel satt och mumsade på solrosfrön. Och han rörde inte en fena – fjäder. ”Gå ni, jag flytt’ int’!” En svartmes, såklart.
my flatcoats 