somnade pappa in.

Älskade pappa, den bästa man kunde önska sig.

I Luxemburg kunde (kan?) man varje höst och varje vår få se och höra ett eller flera sträck med tranor flyga över på sin väg söderut alt. norrut. Det var inget konstigt med det.

Däremot hade jag aldrig sett en trana på marken. Än mindre på nära håll.

Sedan flyttar jag till lilla Kollanda – och blir granne med ett eller flera par tranor varje sommar. Jag älskar det verkligen! Men… det var längesedan jag fick se ett sträck med tranor som flyger över.

Fram till häromdagen, då:

Brian Tyler Cohen på Youtube

BRIS, Barnens rätt i samhället, ligger mig varmt om hjärtat, så jag deltog i kampanjen i september.

Nu kommer jag ändå lätt upp i det antalet steg på en månad, men vitsen var ju dels att bidra med en liten peng, men framför allt att sprida telefonnumret så att det blir lika känt som ”112”. Och så har jag glömt att ens skriva om det här…!

116 111

116 111

116 111… för Barnens rätt i samhället.

De senaste tre tv-kvällarna har jag ägnat åt att se den här trilogin (på Viaplay – Cineasterna – HBO) och alla tre delarna var lysande. Väl spenderad tid!

Eller Willis-Ekboms sjukdom, som det också heter – även om jag tycker det första namnet passar bättre, åtminstone i mitt fall. För jag är inte sjuk – bara sjukt rastlös! Och bara i benen!

Sedan Femma opererades har jag bara vågat lämna henne ett fåtal gånger för att gå och träna, och det var under de första dagarna, då hon ändå var lite extra trött och lugn. Det är inte heller då risken är som störst att ärren börjar klia…

Egentligen är det inte många träningstillfällen på gym och i simhall jag hoppat över – än -, men i kombination med total frånvaro av promenader, så har min kropp börjat reagera. Ni vet redan hur.

”Willis-Ekboms sjukdom innebär att det domnar, pirrar eller kryper i benen när du är stilla en längre tid. Det kan kännas på natten när du ligger i sängen och ska sova. Sjukdomen kallas även restless legs syndrome eller RLS.” (1177.se)

Jag har märkt på Femma att hon visar tecken på understimulans, särskilt när det är dags för oss att sova, och det var jag hyfsat beredd på. Men jag blev faktiskt förvånad när jag själv låg i sängen och det började pirra och spritta i benen. Så sjukt!

Och ändå inte, för tänk vad coolt att min kropp reagerar så tydligt och talar om vad den behöver.

Annars har jag faktiskt inga som helst problem att avstå träningen – jag kan gärna avstå hoppandet och slitandet i vikter några gånger och ägna tiden åt annat. Oh nej, jag har inga som helst svårigheter att sysselsätta mig utan att (knappt) röra en fena. Ostädade vrår blir städade och lite småtråkiga – men intressanta – böcker plöjs ovanligt snabbt.

Men de tydliga signalerna påminner mig om att jag har en kropp som fungerar och som vill få sitt.

Nu är det bara några få dagar kvar innan Femma får börja gå lite korta – sakta allt längre – promenader, och om två veckor ska det vara helt lugnt att lämna henne och börja gå och träna igen. Inte för att jag kommer att kunna hålla mig så länge. Inte en chans. Men vi löser det.

The Telegraph: