i dryckesväg är inte öl, vin eller sprit, inte heller läsk, utan det här:

Utöver talgoxarna och blåmesarna har jag denna vår fått mycket bättre koll på ytterligare tre gula fåglar, tillika flitiga besökare vid min fågelmatning: gulsparv, grönsiska och grönfink.

(Bilderna är tagna genom fönstret, så ursäkta kvaliteten…)

Jag hade mer eller mindre gett upp att kunna ta en bild på någon av sädesärlorna som hänger vid mitt hus utan att bara åstadkomma en suddig blobb.

Men så plötsligt blev den här snyggingen sittande på muren när jag skulle åka hemifrån, och jag kunde hoppa in i bilen, hämta mobilen och ta en bild medan han bara satt kvar.

Se, så fin:

Så roligt att alla pratar om UNO nu – det kortspel som jag spelat med pappa de senaste åren, även om vi spelar med vanlig kortlek och inte en riktig UNO-kortlek som på bilden nedan. UNO går hursomhelst ut på att bli av med alla sina kort – den som har korten kvar förlorar…

Banksys film på insta

Det var absolut inte första gången detta hände, men första gången (på länge/vad jag minns) som jag fick det på film; hur Femma och en hjort bara står en lång stund och tittar på varandra – den här gången var det hjorten som gav upp och lunkade iväg.

De tidigare åren som Hitta ut-kartan kommit i brevlådan på våren har jag sparat den hela sommaren ”ifall att” andan skulle falla på.

För idén är god! Det placeras ut kontroller i tätorter och skogar runtom i kommunen, sedan skickas karta ut till alla hushåll (!) och det är bara att ge sig ut och leta. Men andan föll aldrig på, för mig.

Förrän nu! Femma och jag behöver både stimulans och motion, så det här blir en utmärkt aktivitet för oss. Det blir promenader på ställen där vi aldrig gått förut, och en del koppelpromenader i bostadsområden, vilket Femma inte har något emot. Hon tänker väl som jag: omväxling förnöjer!

Vi började med att ta sex kontroller i Älvängen ikväll. Lite lagom klurigt – orientering light! De flesta kontrollerna var verkligen lätta att hitta, men den sista låg i terräng utan några tydliga stigar och där undrade jag verkligen hur i *piiip* jag skulle hitta en liten liten kontroll på ett träd någonstans mitt i bushen – tills den plötsligt bara var där, på ett träd mitt i bushen. Hej, dopamin!

Egentligen heter den visst Skräckleparken, och den fick mig att ändra min syn på Vänersborg. De har inte gjort särskilt mycket (/något?) i centrum för att attrahera turister (som jag) – exempelvis ser många fasader längs gågatorna otroligt tråkiga ut.

Hade jag inte haft min frissa i Vänersborg hade det nog inte blivit mer än ett besök. Och då hade jag ju missat Skräcklan – och Fru Elisabeths promenad.

Några fina fasader hittade jag också…

Solig aprilsöndag och bara 10 grader i skuggan – det blir knappast bättre väder för en promenad på stan.

Femma och jag tog tåget in till Göteborg igen – och promenerade sedan i närmare tre timmar, mestadels i Lorensberg och Vasastan.

Jag förundrades dels över så många vackra fasader, dels över att jag spenderade SÅ mycket tid i dessa kvarter under några år på 1990-talet – utan minsta tanke på de vackra byggnader man omgavs av. Vasastan var mest bara transportsträcka till och från Handelshögskolan, Humanisten, Victoriagatan (mammas salong), Valand, Kåren m.m. Dessutom susade man ju fram på cykel, inte hade man någonsin tid att titta sig omkring… Så är det nog för många.

Jag hade lust att stoppa folk: ”SER ni dessa fasader!? Titta då!”

Hela världen skrattar åt denna pajas…