Den senaste veckan har mest handlat om att hålla näsan över ytan, få nödvändiga sysslor gjorda (tömma pappas lägenhet), dra i nödvändiga trådar (ordna begravning), ta hand om mig (promenera med Femma och simma) och vårda mina minnen av pappa.

Jag har helt enkelt haft ”fullt upp” med min egen lilla, lilla värld.

Men visst har jag sett och hört vad som sker i världen utanför.

Och nu när jag orkar börjar jag såklart med att lyssna på Timothy Snyder, här intervjuad i Decoding Geopolitics Podcast.

Exakt så: det har varit uppenbart för många under lång tid, men nu är det helt öppet: Trump gör vad som helst för Putin.

men det är också så otroligt vackert nu och jag ser dig pappa – i den klara stjärnhimlen, älgen som springer, fiskarna som hoppar i vattnet, fåglarna i träden, träden som skiftar färg.

Det är du som skickat detta för att trösta mig.

somnade pappa in.

Älskade pappa, den bästa man kunde önska sig. Tack för allt.

I Luxemburg kunde (kan?) man varje höst och varje vår få se och höra ett eller flera sträck med tranor flyga över på sin väg söderut alt. norrut. Det var inget konstigt med det.

Däremot hade jag aldrig sett en trana på marken. Än mindre på nära håll.

Sedan flyttar jag till lilla Kollanda – och blir granne med ett eller flera par tranor varje sommar. Jag älskar det verkligen! Men… det var längesedan jag fick se ett sträck med tranor som flyger över.

Fram till häromdagen, då:

Brian Tyler Cohen på Youtube

BRIS, Barnens rätt i samhället, ligger mig varmt om hjärtat, så jag deltog i kampanjen i september.

Nu kommer jag ändå lätt upp i det antalet steg på en månad, men vitsen var ju dels att bidra med en liten peng, men framför allt att sprida telefonnumret så att det blir lika känt som ”112”. Och så har jag glömt att ens skriva om det här…!

116 111

116 111

116 111… för Barnens rätt i samhället.