Jag vet, jag vet, ni får också upp dessa otaliga, underhållande inlägg i era flöden, men de är ju till för att delas, så…

– how dumb he is or how dumb he thinks we are?

/Jimmy Kimmel

har blivit stammis här nu – en ny favorit, och verkar ha blivit lite mindre skygg och lättare att fotografera (genom fönstret).

Och här har vi musiken han dansar till – nu på min spellista.

Grattis till att vi nu har en vidrig autokrat mindre vid makten – en mindre av Putins vänner som kan fucka upp det godas kamp mot det onda. ÄNTLIGEN, säger jag bara!

Men vi glömmer självklart inte vilka Orbáns vänner var och är: Den iranska regimen och Netanyahu/Israel!, Putin, Trump och hans administration…

Skriven av Peppe Öhman, utgiven 2025.

Har sneglat på den här boken ett tag, då den stått exponerad i bibliotekets rekommendations-hylla, där jag brukar ”fynda”. Var väl lite skeptisk och undrade hur intressant det kan vara, och vem är ens denna Peppe Öhman?

Men… så tog nyfikenheten över igen, och nu vet jag att Öhman är finlandssvensk frilansjournalist – och jag har bestämt sett och hört henne rapportera från USA på SVT, jag kände bara inte igen henne på bokens framsida.

En annan sak jag varit nyfiken på är hur det är för en människa med lite vett – och utifrånperspektiv – att leva i USA i dessa dagar. Och några svar fick jag.

Dessutom lite repetition av väl valda delar av amerikansk historia, konstitution, valsystem, samhällsdebatt m.m.

Öhman säger sig vilja försvara landet USA och hennes val att bo kvar där – trots allt – och ja, när hon beskriver sitt lilla kvarter i Santa Monica och den lilla promenaden ner till Stillahavsstranden med surfbrädan under armen, och mötena med delfiner i havet, jamen då kan till och med jag känna en viss förståelse.

Och faktiskt skulle jag kunna tänka mig att läsa fler böcker som denna, även av Peppe Öhman själv. Såpass intressant var den och hon skriver fantastiskt bra.

Intervju med Peppe Öhman i finländska Yle.fi.

”-Det är fruktansvärt att se hur en människa kan radikaliseras och vad som händer när man bara får sin information genom sociala medier. Hur den bara sjunker djupare och djupare in i en desinformationsbubbla.”

Av mina tre senaste hundar – kanske av alla fem !- är Femma den som faktiskt uppskattar en koppel- och stadspromenad. Och jag kan ju också sakna stan ibland, så nu åkte vi in till stan, Femma och jag.

Hon är ju den absolut smidigaste hunden att ha med sig; låter inget, är snäll och lugn, men om någon kommer och vill hälsa blir hon glad, vilket gör dem glada. Win-win.

Hundar åker dessutom gratis på Västtrafik-tågen – schysst!

Jag hade också ett ärende in på Naturkompaniet, där hundar får följa med in – och Femma var A-barn även där.

Sedan stegade vi iväg mot Linnéstaden m.m. där jag fick utlopp för mitt ytliga intresse för arkitektur/fasader. Vädret var vackert, sällskapet utsökt och det blev en fin promenad och stadsutflykt.

Precis innan vi skulle ta tåget hem hände något rätt kul. Jag var inom Naturkompaniet igen och tittade på en liten väska när ett par närmade sig och kvinnan sa till sin man att just en sådan väska som jag höll i ville hon titta på. Jag kommenterade att man vill ju gärna ha en av varje färg… Och hon visade sin som hon redan hade hängd över bröstet.

Nu hörde jag att kvinnan hade en liten, liten amerikansk accent plus att jag faktiskt tyckte mig känna igen henne, så jag chansade och frågade om hon heter Laura. Och det gjorde hon! Detta var alltså den grymt duktiga aerobics-instruktör som jag började träna för efter skolan på gymnasiet och för första gången tyckte jag det var kul med någon fysisk aktivitet. Och jag älskar det ju fortfarande!

Det är så många nivåer av otroligt, men faktum är ju att jag nu stötte på Laura bara ett kvarter bort från NK där jag tränade för henne – för sisådär 40 år sedan…!

Men kul. Precis vad jag behöver dessa dagar.

Okej, nu får jag svårt att välja vilken som är min absoluta favorit-småfågel… Vilken tur att jag slipper!

För domherren är en gammal favorit – så vacker med sin röda färg och runda form, lite större än de vanliga småfåglarna. Och jag har sett ett par domherrar vid min fågelmatning i vinter, men… de är ju så skygga att det räckt att jag rört mig en bit från fönstret (för att hämta mobilen/kameran!) så flög de all världens väg.

Men häromdagen lyckades jag i alla fall knäppa en. Bild.

Och idag såg jag att en annan av mina favoritfåglar är tillbaka för säsongen: sädesärlan! Min fågel! Eller ja, en av dem, för jag hade ju två-tre stammis-par  förra sommaren. Hoppas alla kommer tillbaka.

Bara en stund senare såg jag en helt ny fågel vid fågelmatningen. Kan du den?

Det är en sävsparv! Hur fin!?

Det var vinter när jag åkte de sju timmarna med bil till utkanten av Hamburg för att hälsa på flatteuppfödaren med valpkullen som uppfyllde så många av mina kriterier. Tre små tikvalpar var otingade – en av dem högg tag i min stortå.

Jag sa till Gaby, uppfödaren, att jag blir nöjd vilken valp jag än får – men när jag kom hem efter de sju timmarna på Autobahn ringde jag och sa att jag nog helst ville ha just den valpen ändå; den som tagit min tå och mitt hjärta. Självklart ska du ha den, det är redan antecknat, sa Gaby.

Lilla Delfi. Från första början var du den vackraste valpen jag sett. Och den lättaste. Som valp sov du dig igenom mina arbetsdagar på hemmakontoret och du var alltid så lätt att ha med och rolig att träna med.

Av mina flattar har du nog haft det allra bäst – du var bara två år när vi flyttade från lägenhet i stan till villa på landet och fick massor av tid för promenader och träning och vi fick även tillgång till det enorma utbudet av hundaktiviteter i Sverige. Det blev viltspår, rallylydnad, tävlingslydnad och självklart en massa jaktträning. Du var med på allt, älskade allt.

Och vad jag älskade att träna med dig, eller bara vara med dig. Och se på dig. I mina ögon var du alltid den bästa och vackraste, den jag aldrig kunde se mig mätt på.

Under promenaderna höll du kontakt med mig, och oftast gick du spontant vid min sida eller precis bakom. Vad jag älskade att gå tillsammans med dig. Och om du stannat till någonstans utan att jag märkt det, så väntade jag in dig medan du gick ikapp i din takt, så vi kunde fortsätta promenaden tillsammans. Plötsligt försvann du ner i ett dike eller en bäck för att bada, eller så stannade du upp för att tala om att här ville du hämta en boll eller göra ett godissök. Du visste precis hur du ville ha det.

Hemma var det du som signalerade att det var dags att gå upp, dags att äta (ibland tyckte du det var dags när det var en timme kvar – snyggt försök!), dags att fylla på vattenskålen, när du ville ut en sväng i trädgården, när du ville följa med på promenad och när du hellre stannade hemma. Det var sällan några tveksamheter med dig.

På samma sätt visade du när det var dags för dig att gå, och jag släppte dig motvilligt, det ska gudarna veta, men ändå så gärna – för att du var så tydlig och du skulle få gå i frid.

Farväl, min älskade Delfi.