Verktygslådan är full

Jag har en verktygslåda full med verktyg för de flesta av de olika aktiviteter jag vill utöva med mina hundar… Jag har hjärnan full av dem (tips och råd, egna erfarenheter etc.), jag har en hel bokhylla med dem (böcker), jag har en hel pärm full av dem (anteckningar från olika kurser). Men på grund av att det är så fullt har jag svårt att hitta det rätta verktyget när jag väl sätter igång – eller: jag försöker knappt ens att leta, för jag vet att jag inte hittar i den där överfulla verktygslådan ändå…! Alltså tar jag de verktyg som ligger närmast till hands – de som jag lagt på minnet – och struntar i de andra fina verktygen som bara ligger och väntar på att plockas fram och användas.

Ett lyxigt problem, får jag medge. Det är faktiskt bara att öppna lådan och börja botanisera…

I förra veckan lade jag äntligen spår åt Femma och Delfi, och lade även ut spårpinnar i spåren. Så skönt att slippa kladda med blod och klöv, och bara  ett spår! Den första dagen fick de varsitt spår på ca 150 m i en mjuk båge, med två spårpinnar under spåret och ett lite roligare föremål i slutet. Alla föremål hittade de och de verkade älska att spåra, även utan någon viltdoft.

Dagen efter fick Femma ett spår på ca 300 m och Delfi ett på ca 400 m – båda spåren skulle likna bruksets appellklass-spår, dvs ett kantigt ”U”, även nu med två pinnar och ett föremål i slutet.

20200217_144659

Det gick också strålande. Jag är särskilt nöjd med Delfis ganska lugna tempo, medan Femma… 🙄 hon nästan grävde sig fram i spåret! Jag som tänkte att hon kanske skulle vara mindre taggad i ett personspår… Men å andra sidan var ju liggtiden bara en timme istället för ett dygn, som hon varit van vid. Men kul ändå! Nu när vi äntligen igång!

Två år sedan

Lite valpnostalgi… Den 12 februari var det exakt två år sedan Femma kom till oss, och i mitt FB-flöde dyker det upp allehanda valpbilder. Jag tog visst ”en eller annan” bild när Femma var valp… Valp sover. Valp äter. Valp går ut. Valp leker. Valp sover igen.

FB_IMG_1581660219059

 

Strejk pågår

När SMHI utfärdar klass 1-varning för hårda vindbyar, regnet piskas vågrätt genom luften och vi dessutom har varit ute på en timmes promenad på morgonen, dvs. innan det började regna… då strejkar vi. Vi tar vilodag resten av dagen. Och lever på minnet av de grymma bollmarkeringar som Delfi  och Femma hämtade in på ett hygge under promenaden. Varsin, bara. Planen var ju att vi skulle åka till ”klubben” och träna med ett gäng där, så jag ville inte träna för mycket innan dess. Men det är svårt att låta bli när man får inspiration, och den kommer oftast under promenaderna.

Svårare är det för mig att ”gå ut och träna”. Då ska det vara så himla… öhh, planerat? Man ”måste ha en plan”, det ska vara struktur och det ska väl helst också skrivas ner både före och efter och så ska det utvärderas. Inte för att jag inte har försökt! Men huanemej, så tråkigt.

Bästa träningen är den som blir av, sägs det, och träning blir det ju. Men för mig funkar det inte med träningsdisciplin av typen ”tre linjetag om dagen, samma tre linjer tre dagar under en vecka och byt terräng efter en vecka”-träning. Det tar död på all träningsglädje i mig.

Men igår gick jag faktiskt ut och tränade. Lämnade först hundarna och ställde ut tre vita dummies på rad, därefter tog jag en runda runt en av ängarna här hemma och ställde ut tre vita dummies till på tre helt olika punkter. Gick in och hämtade Femma och gjorde lite olika övningar som gick ut på att skicka henne på de tre dummisarna på rad, men med olika störningar. Det gick så bra, så vi gick vidare så att hon fick ta den första vita ute på ängen… sedan fick hon ta de två sista med. Delfi fick inga.

Tog istället med mig alla tre hundarna upp i skogen, och där vallade jag av ett sökområde och lade ut tio dummies. Sedan plockade jag upp sju dummies (gratis minnesträning…) och såg till att de sista tre var väl dolda, innan jag skickade Femma. Gjorde sedan samma sak för Delfi. Båda fick jobba lite mer än vanligt för att hitta, vilket var meningen. Nästa gång ska de bara få EN dummy i söket.

Till sist körde vi lite hörselmarkeringar – det svåra där var för hundarna att acceptera att jag höll för deras ögon när de fattade att jag slängde en dummy… det kändes nog väldigt onaturligt för dem. Kanske ska jag hålla mig till att kasta markeringar i mörker för att träna hörselmarkeringar?

Nå, det var igår, det. Idag strejkar vi, som sagt.

 

Matskålsträningens upprättelse

Jag kastade nyligen lite skit på matskålsträningen, men måste ge den lite cred också. Redan tidigt fick Femma lära sig att vända ifrån matskålen (fylld med hennes frukost eller middag) och belönas för det, innan hon fick ”varsågod” att kasta sig över maten – eller senare: skickas ut till matskålen. Jag gissar att det har gjort det lätt för henne att vända bort från markeringar etc. för att istället skickas på en helt annan uppgift. Hon har inte tränat så mycket dubbelmarkeringar eller störningsmarkeringar förrän nu den senaste veckan, men jag gillar det jag ser!

Förresten var jag även och nosade lite på att skicka henne bakåt/ut med hjälp av matskålen – det är sånt man lätt glömmer efter ett tag. Och så blir man jättepaff när man på någon tävling (som vårt första WT i somras) eller träning bara chansar och blåser stopp och ger signalen bakåt/ut… och det funkar!? Är hunden ett A-barn på riktigt?? Nejdå, men den kommer ihåg sin matskålsträning…

Som en smekning

Jag var hos tandläkaren, och för ovanlighetens skull hoppade man över steget med att först skicka mig till tandhygienisten. Anledningen var att jag vid det senaste besöket (för något år sedan) uttryckte missnöje med mina framtänder.

Det började i slutet av 1970-talet, med en sommarjacka som i ett trångt kapprum utanför en skolsal slängdes med oturlig kraft och i en olycklig vinkel, så att dragkedjan slog ut en liten bit av min tand. Många var turerna till folktandvården efter det, men så småningom hittades en bra lösning och de kommande 40 åren har biten fallit bort bara ett fåtal gånger. För varje gång har det gått lättare att fylla i tandhörnet igen, i takt med att tandtekniken förbättrats.

Under tiden såg jag dock också till att själv dels gnissla tänder så att framtänderna gick sönder i nederkanten, dels borsta framtänderna så hårt att jag förstörde emaljen på framsidan… ”bravo”! Den lilla hörnbiten fick sällskap av fler ifyllnader… Även detta har gått relativt lätt, men resultatet har varit varierat.

Effekten har blivit att jag skämts för mina framtänder. När andra har fantastiska tandrader intalar jag mig ibland att de nog inte kan vara riktiga. Många har ju ersatt fula tänder med snygga, satt in fasader etc. Men jo jag vet, en del har helt enkelt fantastiska tänder. Grattis!

Den senaste ifyllnaden gjordes av en duktig tandläkare i Luxemburg. Hörnbiten rök i och för sig redan någon månad efter det första försöket, men andra gången gick det så bra att den sitter kvar än idag, vilket tandläkaren jag var hos igår verkade mäkta imponerad av.

Denna tandläkare var också oerhört trevlig och tog sig tid att förklara mina olika alternativ. Han var noga med att inte vare sig bagatellisera eller förstora mitt upplevda problem. Och i slutändan kom vi fram till en lösning som inte blev så dyr, och med den tur jag haft hittills blir den ändå långvarig – ta i trä. Snyggt blev det i alla fall och jag hymlade inte med att jag knappt ville sluta att beskåda tänderna nu…

En gammal lagning behövde också lagas och tack vare att patienten efter mig hade försovit sig, så hanns även det med. Nu bekräftades denna tandläkares skicklighet, och jag kommer aldrig någonsin att vilja gå till en annan tandläkare. När han lade bedövningssprutan, så kändes det nämligen… ingenting!

Jag har lidit av tandläkarskräck, och även om det har blivit mycket bättre, så är jag extremt medveten om allt tandläkaren och sköterskan gör – alla verktyg som används, hur mycket de låter, hur de vibrerar etc. Utöver att han lade bedövningssprutan som en smekning, så berättade den här tandläkaren även allt han skulle göra, vilket verktyg han skulle använda och hur det skulle kännas. Maj gadd, om alla tandläkare vore som han…! Då skulle ingen mer behöva lida av tandläkarskräck.

Januari utan vinter

Januari – och ingen vinter så långt ögat når.

20200131_100306

I vanliga fall skulle jag kalla det en ”skitvinter” – jag älskar ju snöiga och kalla vintrar, pulsar gärna långa promenader i snön, njuter av att se skogen i vinterskrud och av att ha rena hundar med mig in i huset… Så är det nu inte i år, inte än i alla fall, och som så många andra tycker jag faktiskt att vi lika gärna kan hoppa över vintern i år.

För visst är det trevligt att kunna gå ut och jaktträna hela vintern igenom, och kurssäsongen är redan igång igen, både för Delfi och Femma. (Mer om det längre ner.) Promenad-disciplinen sätts på prov, och den har definitivt blivit bättre tack vare det dåliga vädret. Det går liksom inte att ”strejka” sig förbi dåligt väder när det regnar och blåser dag efter annan… Dubbdäcken sitter på bilen och fräser asfalt helt i onödan… det känns väl sådär, men samtidigt njuter jag av sommarväglaget hela vintern igenom. Undrar om jag ska våga att byta till sommardäck redan i februari…? Man kanske rent av borde lära sig att byta däck själv!? Hmmm. En riktigt trevlig sak med en mild vinter är i alla fall elräkningen, som blev flera hundra kronor lägre än tidigare år för december månad, och jag räknar med minst samma effekt på januari-räkningen.

Januari inleddes som vanligt med ett besök på My Dog, och den viktigaste punkten på programmet var att få se polisens uppvisning.

Notera särskilt den lilla söta jaktcockern! Jag har blivit helt betuttad i dessa ljuvligt söta och roliga hundar som poppar upp överallt i retrievervärlden.

På tal om betuttad, så tittade jag till grannens katt när ägarna var på semester, och vi connectade verkligen, katten och jag. När jag fyllt på mat och bytt vattnet slog jag mig ner i soffan med en kudde i knät och hann knappt sätta mig innan katten hoppat upp och börjat spinna… och dregla. Efter första besöket googlade jag och fick reda på att katter dreglar när de mår riktigt bra. Så det fick ju bli många sådana gos-stunder. Men katter är allt lite hmm… annorlunda när de gosar: kramar in klorna i huden på en (därav kudden i knät, och så fick jag dra upp tröjan i halsen), dreglar som sagt, och har man riktig ”tur” får man några slick i ansiktet… med en jättesträv tunga!

Men vad gör det, för visst förstår jag att folk älskar kattdjuret. Jag skulle själv skaffa en katt omedelbums – särskilt efter den här bekantskapen – om det inte vore för att jag är så oerhört allergisk. Efter första besöket svullnade mina ögon igen så galet som de inte har gjort på flera år och det är ingen behaglig upplevelse. Men följande gånger var jag mer noga med att inte ha katten nära ögonen just och viftade hela tiden bort allt som kändes som lite päls i ansiktet – det klarade sig hyfsat med det. Lite rodnad och svullnad på de ställen där klorna kommit åt, det är en bagatell i sammanhanget. För åh, vilken mysig katt!

Hundarna skulle säkert uppskatta en katt… Men de får nog vara utan och nöja sig med vad matte kan erbjuda, såsom olika former av träning. Piaf är så gott som färdig med tricket ”PANG – du är död!”. Visst är hon övertygande, sötnosen. Nästa gång måste jag kolla om hon till och med sluter ögonen :-).

Jaktträningsmässigt har säsongen aldrig riktigt upphört i år. Det har blivit träning under och utanför promenaderna, ensam och i grupp – och på Kopparhult. Jag har ju tidigare provat ett antal olika tränare och kursformer, men när det gäller jaktträningen har jag landat i att jag trivs väldigt bra på Kopparhult och att deras tänk och träningsupplägg passar mig och mina hundar. I januari blev det ett par träningstillfällen för Delfi och fortsättning på dirigeringskursen för Femma.

Starkare!

För några veckor sedan skrev jag om att Piaf följde med på nästan alla promenader, men att jag oftast valde bort rundor på över en timme eftersom vi båda blev lite slitna av en längre runda än så. Så att man i så fall kanske inte kände för att gå någon mer promenad samma dag. Men nu får jag revidera det uttalandet lite, och det är goda nyheter!

Under vinterhalvåret hinner man ibland bara med en längre runda om dagen oavsett, bl.a. p.g.a. mörkret, och då har vi ofta gått den lite längre rundan här hemma. Den tar 1,5 timme om man går raskt och helt utan pauser, men för oss tar den oftast 1:45-2 timmar. Den har vi gått ett par-tre gånger i veckan, och ibland har det kunnat bli en runda till samma dag (det tickar på i stegmätaren!).

Strax efter julafton blev jag påmind om vår längsta runda här hemma, den runt Tinnsjön – eftersom en jakthund hade försvunnit på andra sidan sjön tog jag då bara Delfi och Femma med mig och gick runt sjön. Det visade sig att den rundan var blott ca 1000 steg längre än den ovan nämnda långrundan som Piaf numera hänger med på utan något som helst problem, så påföljande gång fick hon hänga med Tinnsjön runt. (Jakthunden hittades efter ett par dagar av ett par tjejer som gick ut och letade i området.) Det är inte förrän några timmar efter, eller morgonen därpå, som man verkligen vet om det gick så bra med den längre rundan, men Piaf visade inga tecken på hälta. Så skönt!

För egen del har jag ibland kunnat känna av fötter (trots mycket bra kängor!) och/eller höfter efter de längre promenaderna, men jag märker av dem allt mindre, tycker jag. Det är som att både Piaffa-tanten och klimakterie-tanten har blivit starkare i kroppar och ben i och med att vi utökat våra promenader sakta men säkert. Vilken seger för oss! 💪

Den här veckan ska det visst bli genomgående dåligt väder. Alltså var det lika bra att inleda hurtigt, med en Tinnsjörunda.

Screenshot_20200127-113216

Som strutsen

1217527_201672231354631_sbig

Bild lånad från Google images

Jag vill inte veta

– att folk fortfarande lämnar sina hundar bundna utanför affären trots alla risker det innebär,

– att folk fortfarande släpper ut och låter sina hundar rasta sig på egen hand, både ute på landsbygden och i mer tätbebyggda områden trots alla risker det innebär,

– att ”älskade husdjur” lämnas ensamma med minimal tillsyn i hela dagar, flera dagar, ja till och med flera veckor,

– att ett så utpräglat flockdjur som hunden isoleras i hundgårdar, dessutom med så lite mjuka och sköna material som möjligt,

– att folk fortfarande reagerar mer på överdrivna belöningar än på överdrivna korrigeringar i hundträningen.

Jag vill verkligen inte veta, men allt som oftast…:

FB_IMG_1579161164553

Dirrar

Låt mig börja med ett erkännande: matskålsträningen låg mig förmodligen i fatet (…) vad gäller Femmas dirigeringsträning. Lite nytta gjorde den väl också, men jag körde den för länge och med allt för bra belöning. Hon fick ju hela sin frukost/middag som belöning för en enda dirigering – så gissa om en matglad labrador blev gruvligt besviken när matskålen byttes ut mot en dummy!? Suck.

Så jag har tagit det väldigt piano med dirigeringsträningen – och via busmarkeringar (Femma får frisignal att springa efter apporten redan när jag kastar den) och sök har Femma sakta men säkert börjat uppskatta bollar och dummies – inte lika mycket som mat, ska gudarna veta… (medan Delfi nog faktiskt väljer en tennisboll eller dummy före mat i de flesta fall!), men såpass att hon inte tycker att en dirigering till en dummy är lika upphetsande som en räkning på posten…

I höstas vågade jag så anmäla oss till en dirigeringskurs på Kopparhult, och där fick vi med oss riktigt bra övningar som jag verkligen sett fram emot att få praktisera- bara känslan är rätt.

För lilla damen är nämligen inte heller särskilt förtjust i att springa över blöta, kladdiga ytor – och de flesta marker är den här bedrövliga vintern just blöta och kladdiga… Så vi har även behövt lite KLAFS!-träning (vilken liten labradorprinsessa jag har, va…) – än en gång kom busmarkeringarna väl till pass.

Under tiden som vi jobbat med den där KLAFS!-träningen, så har jag inlett en typ av dirigeringsträning som jag aldrig kunnat göra med Delfi, vilket är lite synd. En del gillar den inte, men jag gör det, som en variant till träningen ute i terrängen. Nämligen: att smyga ut apporter på tydliga, raka stigar eller skogsvägar. Med Delfi går inte det, för hon håller stenkoll på mig under promenaderna för att inte missa något. Och skulle hon inte hålla koll, och jag börjar gräva i väskan efter en dummy… då har jag henne intill mig i ett nafs.

Femma har jag från början gett mer spelrum – hon gillar att gå längst fram i flocken och pyssla med annat, här är det riktigt skönt att hon inte är så fixerad vid apporter som den bruna damen är… Alltså kan jag ganska lätt smyga ut en apport på vägen, jag väser i mungipan åt Delfi och Piaf att låta den ligga och följa med mig… och sedan kan jag kalla in Femma och skicka henne på apporten.

I vilket grad den där apporten är dold låter jag vara osagt. Vem vet hur mycket hundarna skvallrar sinsemellan och det är ju som sagt en väg, och apporten ligger åt det håll vi just kom ifrån. Men lite nytta tror jag det gör ändå. Om inte annat blir det en situation hon känner igen, och som jag kan utnyttja för att introducera övriga dirigeringar, störningar etc.

Nu har vi precis börjat kampanja vänster-dirigeringar på detta sätt, även med lite störning (jag hade ännu inte bestämt mig för vilket kommando jag ska använda, men det blir i alla fall inte det jag använde här…).

Men jag ska passa mig för att köra den där väg-träningen för mycket – igår tog vi ut kampanjen på en av våra kladdiga ängar (lite extra lerig på grund av vildsvinens bök) och det var kul! Jag såg tydligt på Femmas hållning att hon uppskattade uppgifterna, och även om hon inte sitter och rycker eller ens lutar sig åt det håll jag ska skicka henne åt (som den bruna damen!), så fanns där tillräckligt med lust och förväntan för att övertyga mig om att vi gör den här träningen med en positiv känsla. Annars kan det kvitta!

Sök

En provledare jag pratade med när jag åkte och tittade på ett b-prov i höstas menade att många ”glömmer” att träna sök, eller tenderar att ta söket lite för givet och fokuserar på de andra delarna av jaktträningen. Jag blev förvånad, men kände mig också lite träffad. Visst tränar man på att hunden ska kunna ta in vilt inför b-provet, men att ge hunden ordentlig erfarenhet av sökarbete så att den lär sig ett bra sökmönster, olika terränger, söka stort och/eller mer noggrant – får den träningen stryka på foten, kanske?

Med min första flatte var söket tidvis det enda vi tränade på apporteringssidan. Det var så lätt att pausa under promenaden, sätta henne och lägga/kasta ut ett sök. Hon var bra, den goda Ella. Sökte högt och lågt. Hittade allt (enligt mitt perfekta och objektiva minne). Sök och markeringar var hennes grej, dvs. de självständiga delarna av retrieverarbetet. Men så fick hon träning på det också.

Däremot lämpade sig egentligen inte de luxemburgska (bok)skogarna särskilt bra för sökträning. När jag blivit lite mer medveten om det insåg jag att Delfis sök blivit som det blivit på grund av de alltför lättsprungna söken i de där skogarna. Det gick så lätt att ”springa in” söken när dummisarna låg öppet på marken – det fanns inga stenar, stockar, inga hålor eller blåbärsris att gömma dem i.

Nu hade Delfi i och för sig inte något problem att just springa in sina sök – hon sprang tills hon hade tur och fick vittring… men inte är det en fröjd att se, det tycker jag inte… Och när jag såg att även Femma – som annars varit bra på att söka med ”näsan” och inte med ögonen – började tendera att springa lite för snabbt och mycket i söket… då var måttet rågat. Dessutom läste jag på nätet att Femmas kusin letar upp 1 cm stora kongbitar på stora markytor. Det kan man kalla nosarbete!

Jag slutade använda standard-dummies och körde med mindre dito, och även riktiga mini-dito, dvs. närsöksdummies. Nu jäklar får det vara slut-kutat i sökområdet! Vi har pysslat med det där ett tag nu, och det har varit en balansgång mellan svåra sök och ändå lyckade sök. Hur små dummiesar, hur svårt kan jag gömma dem och i hur stort område – utan att få det oönskade ”frågandet” från hundarna när det tydligen blivit för svårt…

På sistone har jag varvat de små dummisarna utkastade i ett stort område av hyfsat svår terräng med mini-dummisarna gömda i ett mindre område. Idag! Såg jag tydligt hur Delfi verkligen finkammade det lilla området med låg nos och när hon fick en liten vittring så stoppade hon verkligen ner nosen i blåbärsriset och gav sig icke. Riktigt fint att se hos en hund som alltför länge antingen kutat eller studsat runt i sökområdet… Femma har inte varit lika långt ifrån att använda nosen, och hon är ofta den som tar in de närmaste i söket – hon har ”nosen påslagen” redan från början. Hon behöver bara få mer rutin och självförtroende och fatta att hon alltid ska söka vidare, utan att fråga matte om det verkligen finns fler därute…

Men jag är rätt nöjd med hennes sök nu!