Badvädret fortsatte juli ut, så jag fortsatte att simma mina 1000-meterspass (någon enstaka gång drog jag av 2000 meter på ett pass) – vad gör man inte för att slippa gå till gymmet mitt i sommaren… Min deal var att jag slapp gå och styrketräna om jag simmade duktigt.

Så det gjorde jag- ända tills det började blåsa så in i bänken, dag efter dag. Annars var det fint väder, men jag kunde varken måla huset eller simma när det blåste på det viset. På gymmet fanns det nu vanliga grupp-pass att gå på. Musklerna behöver få sitt…

Men!? Jag hade ju redan satt upp ett nytt mål på 3 mil och hunnit komma upp i 26×1000 meter så det återstod bara fyra pass! Kom igen, ge mig bara några bad-dagar till, snälla.

I mitten av augusti kom några fina, vindstilla dagar; husets baksida fick sin andra strykning och jag kunde avverka tre sim-pass – eller typ 2,5…

Jag var så ivrig att simma ännu ett pass att jag gick till sjön direkt efter att ha varit på dagsutflykt – och lagom till att vi var framme vid sjön kände jag att jag var väldigt låg på energi… hade visst glömt äta. Det blev bara 400 meter det passet. Vattnet hade också hunnit bli lite kallare under de nästan två veckor som badsäsongen pausade – det var ”på gränsen” för att man skulle kunna ligga i utan att bli för kall – så det krävdes säkert lite extra energi av den anledningen.

Det gick några dagar till och jag trodde att jag skulle behöva sätta en ✔️ bakom nesliga 2,84 mil…

Men nu kom den! Sensommardagen med sol och knappt någon vind. Avverkade 1,6 km på ett bräde, så var det klart. NU kan hösten komma.

Vi åkte till Floda, men jag bestämde hastigt och lustigt att vi inte skulle gå till Nääs, utan åt motsatta hållet – det var ett bra tag sedan sist.

Vi följde alltså Gotaleden längs Säveån söderut, till Stenkullen och lite längre innan vi vände tillbaka. Här gick min barndomskompis Birgittas pappa med deras tax, men på den tiden fanns där ingen Gotaled, troligtvis inga spänger heller. Man får vara glad att den fina naturen gjorts mer tillgänglig.

För det är en väldigt fin sträcka – och Femma uppskattade än en gång att få många tillfällen att gå ner i vattnet och svalka sig. Alla nöjda!

Jag fick till och med ett boktips:

Utflyktsdags igen!

Idag tog Femma och jag två fina promenader i Ramsvikslandet (nära Hunnebostrand); först den gula slingan (och den blå, vid Sote Bonde), innan vi tog bilen ner till Sotekanalen för lite vila och lunch/fika – därefter gick vi första delen av den svarta leden norrut plus den vita västerut och kuststräckan tillbaks till Haby.

Därmed var vi båda ganska möra efter allt hoppande i klippor, men hur underbart är det inte!? Och jag insåg att jag nog saknat havet lite, ändå…

fick väga upp för saknat sällskap – och kaffe!

Men den långa Delsjörundan följdes åtminstone av en god lunch-laxmacka på Brödfabriken i Jonsered med min fina, duktiga följeslagare.

Vi ”fuskade” i och för sig och tog den blå sträckan längs vattnet och kom därför inte riktigt upp i 9 km, men Femma gillar att kunna dricka i en sjö då och då, och idag kunde hon dricka från Lilla Härsjön, Blommatjärn och Blomman.

Lite väl mycket breda spår och grusvägar för min smak, men likväl en fin runda.

Det var flera år sedan jag gick denna Risveden-runda senast, och det hade hunnit bli ännu bökigare på en viss sträcka där träd ramlat precis där man redan innan behövde vara lite små-vig för att ta sig över blötmarken, och väldigt mycket öppnare och nästan svårt att känna igen sig där det skapats nya, stora kalhyggen. Men fortfarande en fin och lagom runda på ca 15 000 steg.

Det blev en lång och fin Hitta ut-runda för Femma och mig idag, när vi avverkade de sista 19 (!) kontrollerna i Vättlefjäll mellan Bohus och Surte. Anledningen till att 28 nya kontroller släpptes såhär i efterhand var att den nationella orienteringstävlingen O-ringen hölls just i dessa delar av Vättlefjäll för bara någon vecka sedan.

Även idag fick jag se riktigt vacker natur – och att leder som Bohusleden och pilgrimsleden inte alls är tråkiga, utan väldigt fina och väl värda att upptäcka. Kommer säkert att gå där fler gånger och jag ska definitivt gå runt hela Surtesjön någon gång nu när jag har en pigg promenadkompis. Men idag var vi allt rejält trötta på slutet, både Femma och jag – det tog några timmar att hitta alla de där kontrollerna…

Som vanligt var Femma behjälplig, både med att hitta väl dolda kontrollpinnar och med att hitta tillbaka till stigen vi kom från. Just när jag känner mig heeelt vilse i pannkakan är det otroligt skönt att se att Femma verkar ha koll. Inte så att jag vågar lita 100% på hennes ”anvisningar” – hon är trots allt hund och kan lika gärna följa ett viltspår eller doften av något heeelt annat… – men om jag inte har någon bättre idé själv så kan jag lika gärna följa hennes nos och idag hjälpte hon mig flera gånger på det sättet.

Lite kul är det ju, såhär i efterhand…, att läsa detta: ”Checkpoint 171-174 är kontroller från herrarnas elitbana på O-Ringen.”

Jag trodde jag hade lagt Hitta ut till handlingarna för i år – då kom plötsligt 28 nya kontroller! Inte för att man måste ta dem också… eller???

Jo, det är klart man måste!

Det var anledningen till att vi, dvs. Femma och jag, kom oss till Vättlefjäll och Mettjärn idag. Wow, vilken nostalgitripp det blev.

Mitt kära Mettjärn – dit brukade jag gå det första jag gjorde när jag kom till Sverige på mina semestrar från Luxemburg. Och det sista före resan hem till Lux igen. Det var den naturen jag längtade efter när jag gick i Luxemburgs bokskogar, den jag tänkte på (bland annat) när jag längtade hem till Sverige och började planera att flytta hit igen.

Blandskogen med berghällarna, blåbärsriset, ljungen, stigarna, sjöarna.

På den tiden – 00-talet, ungefär – var stigarna i området inte fullt så upptrampade som nu. När man väl lämnat elljusspåret var stigarna smala och slingriga. Jag kände mig ensam i världen om att lämna stigarna och bege mig ut i terrängen.

Nu har det satts upp tydliga led-markeringar; här går Bohusleden, pilgrimsled m.m. Minsann!? Och det finns massor av nya små och större stigar.

Men känslan jag fick när jag kom fram till Mettjärn idag, den påminde om den där tiden, när jag fick den där lyckokänslan av att komma dit. Eller: känslan var snarare både lycka och sorg. För jag ville så otroligt gärna bo närmare allt detta. Och nu bor jag här.

(Tillägg två dagar senare: Ett minne dök upp på FB – från 2009, taget vid Mettjärn:)

Två premiärer denna söndag: dels att åka den nya delen av Härskogsvägen, den som kommit till då de byggt bort ”dödens väg”…

Väl i Härskogen gick Femma och jag Stamsjöleden, som är 6 km lång enkel väg. Vi gick såklart fram och tillbaka, och jag tror Femma gillade den lika mycket som jag. Kul med nya promenader! Och jag såg flera andra leder vi ska prova på framöver. (En av dem går till Floda!)