Ut och sök

Efter Delfis öppenklassdebut bröt jag ihop lite grann – ska vi någonsin våga oss ut på ett dylikt prov igen?? – men har kommit igen, mer peppad än någonsin. Inte minst efter att vi var med på en provapåjakt-dag (den har jag visst glömt att blogga om…) och Delfi var lös vid min sida under jakten och var om än inte helt tyst, så mycket tystare än på det jäkla provet… Eftersom det var en provapå-dag hade jag haft möjlighet att förvägra henne några apporter om hon hade pipit för mycket – jag hade förvarnat arrangörerna om detta – men hon förtjänade faktiskt sina apporter, den lilla damen.

Här är några bilder från den dagen:

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så det största problemet -pipet – som uppenbarade sig under provet har jag återfått hoppet om att få bukt med. Vattenmarkeringarna från båt, ja det skyller jag verkligen på orutin. Det jag har svårast att acceptera, det är att Delfi, som verkligen vill hitta apporter, inte sätter ner nosen och söker i sitt sökområde, utan skuttar omkring som en gasell tills hon råkar få vittring på något. För henne är inget område ”svårsprunget” och en annan vanlig ursäkt brukar vara att området är gropigt eller buskigt… Pyttsan, säger jag. Jag såg Ella (RIP, fina Ella) på fasanjakt följa löpor och hämta ut fåglar ur de tätaste buskagen – det fanns ingenstans där de kunde gömma sig. Är nosen på, så nog fasen hittar de. En hund ska ju för fasen kunna hitta ett bestämt sandkorn på en sandstrand – nog ska de kunna hitta en dummy på en äng, om än en gropig dito.

Planen har varit att jag ska träna sök med små dummies/tennisbollar framöver. Men igår hittade jag en riktigt fin sökmark, med högt gräs, rishögar, hallonsnår, vattenfyllda gropar… Jag gnuggade riktigt händerna 🙂 och när Eva hörde av sig för att planera kvällens träning var hon med på noterna!

Det blev ett fotgående genom skogen, och hundarna fick sitta gömda medan vi lade ut söket. Eftersom Delfi löper fick Viper börja ta in sitt sök, och Delfi fick sitta och titta, så som på öppenklassproven. Ett par skott avlossade vi också, innan Viper gav sig ut. Därefter samma procedur för Delfi.

I området hade vi åtta dummies, och samtliga låg lite klurigt till, för att undvika att hundarna skulle hitta något utan att behöva använda nosen ordentligt.

20170912_162543

20170912_162559

20170912_170132

Jag var mycket nöjd med träningen. Det kan väl hända att Delfi fick hjälp av att ha sett Viper söka i området, men hon fick å andra sidan svårigheten att vara passiv utan att få springa av sig först – och vid ett kommande tillfälle kommer hon att få ta in sitt sök först. Vi ska göra detta grundligt, och både Eva och jag kommer gärna tillbaka till detta hygge igen. I mitt stilla sinne noterade jag de där vattenfyllda groparna – målet är att hundarna ska hitta dummies i sådana gropar… men det tar vi så småningom.

På kvällen kom ett oväder, och jag var glad att det inte kom en timme tidigare.

 

 

 

Delfi tog en 0:a på b-prov, ökl

Så sent som i våras kändes det som att jag skulle få vänta till nästa år med att ens tänka tanken på att ta ut Delfi på ett b-prov i öppen klass. Efter mina mått, då. Då.

Sedan har Delfis utvecklingskurva under sommaren varit sådan att jag ändrat mig – passiviteten/stadgan var inte 100%-ig, men ändå inom kontroll, även när vi tränade i par. Men hon har visat sig vara så pass följsam och lättstyrd även på långa avstånd, att jag började längta efter att få ta ut henne på prov. Inte minst för att se var vi står inför den fortsatta träningen.

Planen var att starta henne på ett prov senare i höst, men när klubben gick ut några dagar före helgen, och efterlyste reserver till det förestående öppenklassprovet, så valde jag att anmäla oss. Detta med tanke på att man aldrig vet när Delfi kommer att börja löpa – hon har ju haft 6-9 månader mellan sina löp hittills – och de två prov som jag egentligen övervägde att anmäla till skulle infalla under en tvåveckorsperiod. Med otur skulle Delfi alltså kunna löpa bort båda proven, och då skulle jag nog gräma mig för att jag inte passade på nu. Så jag passade på nu.

Vilt plockades fram och användes vid de sista söken och vattenuppgifterna. Så sent som sista dagen före provet testade jag en dirigering över en vik, och eftersom jag även ville köra med skott blev jag tvungen att åka lååångt in i skogen för att hitta en passande plats. Det blev en dirigering förbi en rejäl gräskant, vilket var en rejäl svårighet som jag förbannade mig själv för. Lite onödigt såhär precis före provet, kanske… Tre-fyra gånger fick jag blåsa kontaktsignal och påminna Delfi om att simma vidare ut, bort från gräskanten, och varje gång tog hon signalerna fint och fortsatte ut, men drogs in mot kanten igen ända tills hon fattade att det inte var någon idé… Hon hämtade in sin dirigering – slutet gott. Det skulle visa sig att denna övning var en fin förberedelse för provet kommande dag.

Provet gick av stapeln den 6 augusti, cirka två timmars bilfärd hemifrån. Vi hade otrolig tur med vädret, för det regnade en stor del av resan, men det sprack upp och blev bättre och bättre ju närmare provplatsen vi kom, och hela dagen hade vi växlande molnighet och uppehåll.

När jag gått med det första prov-paret och sett upplägget ville jag bara få gå provet själv. Det var ett väldigt fint upplägg, ett ”arbetsprov” kallade domaren det. Hundarna fick verkligen chans att visa vad de kunde. Det var utmanande, men inte på något sätt omöjligt. Väldigt trevligt också att domaren betonade att man fick lov att berömma och till och med klappa om hunden när den var duktig under provet…

Jag hade fått ett näst intill idealiskt startnummer, någonstans i mitten av startfältet, så vid lunchtid var det vår tur. Vi skulle starta med en till flatte, vars matte jag känner lite sedan tidigare. När vi satt och väntade vid hundstoppet märkte jag att Delfi taggade upp av allt som hände vid provplatsen… Skotten, människorna – hon visste precis att det skulle bli lattjolajbans… Suckelisuck.

Detta visade sig så snart vi började provet också. Putz weg var följsamheten… Jag fick hålla på och påminna henne om fotpositionen, precis så som man inte vill behöva: klappa på benet, stanna till, fotkommando om igen…

Vi fick börja med en landdirigering på kanske 50 meter i skogen – svårigheten var dels att det var slyigt i skogen, dels att linjen korsade en skogsväg halvvägs mot målet. Det gick hyfsat för Delfi. Därefter fick den andra hunden ta in en dubbelmarkering åt motsatt håll. Sedan gick vi vidare till söket. Delfi fick ta in söket först, medan den andra hunden var passiv en bit bort. Det gick inte så bra till att börja med – gräset var högt i sökområdet och Delfi studsade mest runt där ute… Men så hittade hon det första viltet och därefter gick det mycket bättre. Hon var ute och simmade i vattnet ett par gånger, men så hade det också legat vilt därute (markeringarna) – problemet var att en ridå av träd gjorde att jag inte såg att hon var i vattnet förrän hon redan var en bra bit ut… Nåväl, hon kom ju in och verkade outtröttlig, och fick hämta in fem (av sex) vilt.

Därefter fick hon ta in en dubbelmarkering på vatten. Den ena markeringen tog hon klockrent, men av någon anledning kom hon på fel sida om båten för att kunna få vittring på den andra, och jag fick dirigera dit henne.

Hundarna bytte plats och den andra hunden fick sin dubbelmarkering, varpå Delfi skulle ta sin vattendirigering, cirka 40 meter ut. Och som hon tog den 🙂 Vattendirigeringen slutade ute i vattnet, vid en pinne, men till vänster om linjen gick strandkanten och till höger drog de tidigare markeringarna. Vinden var sådan att man tjänade på att skicka hunden mellan pinnen och strandkanten, för att hunden skulle ha störst chans att få vind på viltet vid pinnen. Jag skickade Delfi rakt mot pinnen. Hon drog sig ganska snart in mot kanten, men efter en påminnelse från mig om att fortsätta ut, bort från kanten – på samma sätt som jag påmint henne föregående dag – så fortsatte hon rakt ut och hittade snabbt sitt mål. Yay!

Sedan var det dags för oss att vara passiva medan den andra hunden tog in sitt sök. Inte så mycket ”yay”…

Till sist tog den andra hunden också sin landdirigering och allra sist tog Delfi sin dubbelmarkering i skogen – klockrent! Fint avslut på detta roliga prov.

Delfis kritik var rättvis:

image

Lite anmärkningsvärt var väl att vi var tre – av tretton startande – som var kvar till prisutdelningen. Det var dagens bästa hund som fick en 2:a, en av dem som fick en 3:a och så lilla Delfi med sin 0:a… och kanske dagens gladaste matte. Ja, glad och glad… Jag var givetvis inte glad över detta stissande och pipande som kom fram extra tydligt idag. Men ändå glad över att ha fått se henne göra så fina dirigeringar, särskilt vattendirigeringen som jag alltid sett som den största utmaningen och måttstocken på om jag har en öppenklasshund eller ej. Men det är klart: pipet måste vi ta tag i på riktigt!

Så med facit i hand: borde jag inte ha väntat till nästa år i alla fall? Nej!

Jag har fått starta min underbara tjej på ett prov som många upplevde som utmanande. Jag har fått med mig information som jag troligtvis inte hade kunnat få på något annat sätt. Tack till alla som anordnade och genomförde denna provdag – och tack till mig själv som vågade. Tack till Delfi, min bästa träningskamrat.

 

Håkan måste upplevas

Håkan Hellström på Ullevi, fredagen den 28 juli:

20170728_212216

20170728_221322

20170728_222028

20170728_223415

20170728_223601

Xxx

 

Det är underbara Lagaylia Fraziers ösiga stämma som hörs i bakgrunden – vilket utsökt val av Håkan att ha med just henne (plus två körsångerskor).

Dessutom diverse gästartister. Den sämsta var den som också – tyvärr – agerade förband: Erik Lundin. Likt en gammal kärring satt jag och undrade ”är detta verkligen musik…?”. Då vill jag verkligen hävda att jag vet att uppskatta bra rap, men det där?? Nåväl! Resterande gästartister var desto bättre! Eller vad sägs om Silvana Imam, Eva Dahlgren, First Aid Kit, Ola Salo och… Håkans egen mamma! 💓

20170728_230357

Olas och Håkans ”Calleth you, Cometh I” var en av kvällens klara höjdpunkter…

20170728_230338

Identifiering via påse

På Ica idag hajjade jag till då jag såg en sådan här påse

image

i en kundvagn (som inte var min)… Eftersom jag väldigt väl kände igen påsen – har flera själv – var jag bara tvungen att vänta in kundvagnens ”ägare” och fråga var hon fått den påsen ifrån. Och visst kom den från Luxemburg! Och visst hade hon också bott där i några år – hon sade att hon tar med sig sådana här påsar från Lux när hon är där…

Det kan jag förstå! Det är verkligen de allra bästa shoppingpåsarna – hållbara som attan och rymliga och tympliga. Det är väl typ enda området där Lux legat i framkant vad gäller miljöåtgärder – det var säkert tio år sedan de införde dessa påsar, som kostar kanske 20:-, men håller som sagt en evighet och när den går sönder är det bara att ta med den till kassan och byta mot en ny…! Snacka om bra åtgärd för att minska användningen av plastpåsar!

Här i Sverige börjar de väl komma lite smått – Engelsons har just denna typ av påsar. Tummen upp!