Glass i små lass

En av mina största laster – särskilt på sommaren, såklart – är glass. Jag kan ha godis hemma och spara det (I alla fall till kommande helg…) men glasspinnar går bara inte att spara! De måste ner i min mage nu! Att köpa glass i Hemglassbilen blir därför en dyr, eller i alla fall kortvarig historia, eftersom den är så god att jag absolut inte kan spara den…

I år har jag tänkt mig att fimpa pinnglassarna och prova något annat: kulglass/paketglass/lösglass, eller vad man ska kalla det. Tidigare har jag knappt ens velat köpa Ben&Jerry’s pga priset – men nu har jag hittat en ännu dyrare glass, men den känns också riktigt exklusiv och god, och då kan jag också nöja mig med en strut. Tror det blir billigare i längden – och i vilket fall som helst blir det färre kalorier.

En ny glassvärld har öppnat sig för mig. Och ja, våfflan är grön… päronsmak!

Delfis fjärde WT i öppen klass

Delfis resultat på de fyra WT:n hon startat på i öppen klass har verkligen varierat. På det första: 88 p! På det andra (i höstas) pep hon redan före start, nollade första stationen (pga startljud, vilket anses vara typ det svåraste man kan ha att göra sig av med…) och därefter valde jag att avbryta ”kalaset”… Det tredje gjorde vi i våras, och då var hon ju tyst, men det var på håret – aktivitetsnivån var för hög, och det kostade henne att hålla ihop, vilket visade sig på markeringarna och vi fick med oss ynka 51 poäng hem. Meeen hon nollade inte någon station, och det väckte nytt hopp i mig… Det fjärde WT:t i öppen klass gjorde vi alltså igår.

Jag hade redan kört Femma i nybörjarklass, och då hade Delfi väntat i bilen. Inte idealiskt, hade jag trott, men det kanske var fel. Delfi kändes ”på”, men hon var helt tyst även när skotten började höras från ruta 1. Vi startade redan som nummer sju i öppen klass, vilket kanske var bra för oss.

20190630_173424

Ruta 1 var en dubbelmarkering i högt gräs och på linje, den först kastade hamnade längre bak än den sist kastade. Delfi sprang ut i rätt område, men började lägga upp ett större sök, så jag valde att stoppa henne ganska snabbt och dirigera tillbaka henne till området- hon tog signalerna och hittade. Vid andra skicket bromsade hon ordentligt vid det första området, så även där stoppade jag henne och pushade ut mot nästa och även här tog hon signalerna och hittade. Samtidigt visste jag att denna domare inte gillar att man dirigerar på markeringar, så vi fick se vad det skulle kosta…

Ruta 2 började med ett fotgående efter skytt, därefter en dubbelmarkering uppe på en brant klippa där den sist kastade skulle hämtas först. Fotgåendet var… svettigt 🤣 i äkta Delfi-stil… ändå gick det väl hyfsat, med våra mått mätt, tills hon fattade var vi skulle stå och själv hoppade in i rätt position med blicken mot skytt och kastare vid klippväggen… Haha, jag tror faktiskt jag fnissade till åt ”eländet”. Den första markeringen hamnade lite fel, och landade nedanför klippan (man hörde kastaren svära till 😁),  medan den andra landade där den skulle. Delfi spikade den sist kastade, dvs for upp- och nerför klippan i väldans fart, men även om det verkligen sett ut som hon hade markerat den först kastade, så sprang hon uppför klippan igen, och jag förlorade henne ur sikte… Jag blåste stopp och inkallning – såg ingen Delfi och blåste inkallning igen. Då kom hon farandes nerför klippan och tog direkt dummyn som låg nedanför. Puuuuh! Precis när jag fått dummyn i hand började funkisarna applådera och tjoa – enligt kastaren uppe på klippan hade Delfi tvärstannat på mitt stopp, men inte rört sig på min första inkallning, däremot på den andra… Himla bra att få denna feedback från funkisarna – när man tränar mycket själv är det nog mycket sådant man missar… och applåder är ju kul! Ruta 2 var den peppigaste rutan, helt klart 😁

Efter ruta 2 passade jag på att låta Delfi bada i en intilliggande sjö, det uppskattades i värmen.

20190630_143005

När jag passerade ruta 2 igen kunde jag höra hur det fortfarande pratades om den bruna flatten…!

Ruta 3 var fotgående, enkelmarkering i slyig mark och till sist en blind dirigering. Delfis fotgående var svettigt igen… Men med ett par påminnelser gick det okej, sedan spikade hon sin markering, dock tog hon ett varv runt domaren med den innan hon hittade mig..  Linjetaget var varken överdrivet svårt eller långt. Bokskog och kanske 50 meter, snett uppför en svagt lutande sluttning. Men det var svårt för Delfi, som redan efter ca 15 meter vek av från linjen och hamnade långt åt vänster. Så jag fick dirigera lite och hon hittade ganska snart ändå.

Ruta 4 var fotgående efter skytt, som skjuter åt höger, och efter en markering åt vänster tar man en dirigering åt höger. Fotgåendet gick helt okej!!! trots skottet åt sidan, vilket är en stor förbättring jämfört med WT:t för ett par månader sedan. Markeringen spikade hon, sedan vände hon lätt om med mig åt andra hållet. En dirigering? Javisst, Delfi var med på noterna! Hon sprang rätt ut till området, men hade tyvärr alltför brått därifrån när hon inte hittade. Hade jag varit lite mer förberedd på det, skulle jag ha blåst stopp och närsök, istället hann hon förflytta sig rejält i sidled, först åt ena hållet, och efter min stoppsignal och dirigering… över området och för långt åt andra hållet. Näsan var antagligen inte påkopplad… Men dummyn kom in efter några signaler.

20190701_130138.jpg

Ruta 5: inget fotgående, inget linjetag, bara en dubbelmarkering – visserligen på linje och snett över två gärdesgårdar. Det blev lite bökigt för oss, och jag fick dirigera Delfi lite på båda markeringarna.

Meeen med detta var Delfis runda avklarad och… Hon hade varit tyst hela tiden! Halleluja! Jag gick som på rosa moln och sa till alla jag mötte, och som frågade hur det gått, att hon har varit tyst!

20190630_183939

Nu uppstod då nästa fråga (mycket vill ha mer)… Jag visste att vi inte nollat någon station, men hade vi fått tillräckligt med poäng för att klara 75 p som skulle ge oss vårt andra ”förstapris” i den öppna klassen – och biljett till elitklassen… Det var inget jag hade siktat på för denna dag, men det vore ju verkligen kul! Ännu mer spännande blev det när poängen kom upp: X-18-15-14-14. Poängen på första stationen höll de hemliga, och vi behövde alltså ha fått 14 p på den för att klara 75-poängsgränsen.

Klockan var runt 19:30 när det blev dags för prisutdelning – det hade varit en lång dag i värmen, men det var ovanligt många som valt att stanna kvar, kanske lika glada som jag?

Den första glada överraskningen var att Delfi blev domarens val på station 2  – det var riktigt, riktigt roligt att min lilla räser-flatte fick ett sådant pris, dessutom med motiveringen ”en härlig hund”. Jo tack – lite väl härlig ibland, bara… 🙃

IMG_10301

Sedan kom nästa glädjebesked: Delfi fick totalt 76 p! Yessss! Vi får starta i elitklass om vi vill och ja jäklar, här ska tränas!

 

 

 

 

 

 

Femmas första WT

Allra sista dagen som det gick att anmäla till SSRK/Göteborgssektionens WT funderade jag över om jag skulle anmäla Delfi… Så kom jag på att jag kanske skulle ta och anmäla Femma!? Sagt och gjort – man kan ju alltid stryka sig om man ångrar sig. Men det gjorde jag inte.

Före åtta på morgonen var vi på plats – och fick en tacknämlig bilplats i skuggan. Femma startade som nr 27, så vi fick vänta någon dryg timme innan det blev vår tur vid ruta 1, men det gjorde absolut ingenting. (Jag är  glad att allt fler WT-arrangörer väljer att ta alla ekipage i nummerordning istället för att köra i flummiga grupper som ändå inte håller ihop, utan bara skapar förvirring.)

20190630_085300

Ruta 1 var en enkelmarkering i högt gräs och ett dike skulle passeras. Femma spikade den, men valde att ta en liten stig till höger om oss, istället för att springa spikrakt ut.

Ruta 2 var ett kort fotgående efter skytt och en enkelmarkering uppe på en ganska hög klippavsats – jippie, tänkte jag som vet att Femma älskar att springa uppför och nerför branta klippor… Hon gick fotgående som en liten ängel och spikade markeringen – snabbt ut, snabbt tillbaka…

Ruta 3 var också ett kort fotgående, och här gick enkelmarkeringen ut i en terräng med en massa björksly, och bakom ett kraftigt träd. Man såg alltså inte hunden, kunde bara höra hur det prasslade i löven när den sprang och letade… Och det gjorde en och annan på denna ruta, så även Femma. Hon var på håret att ge upp, men jag stoppade henne och pushade ut henne igen, och då kom hon igång igen – och hittade. Men hennes bristande självförtroende skulle kosta några poäng, sade domaren något bekymrat. Själv var jag inte ett dugg bekymrad – jag har sett detta hos henne många gånger förut men har även sett hur mycket hon utvecklats på relativt kort tid, så det kommer att lösa sig.

Ruta 4  Fotgående med skott åt höger under gång, och sedan skott och markering åt vänster. Nu hade Femma börjat gilla den där skytten riktigt mycket 😶 så fotgåendet var inte så bra som innan – det kan också vara så att jag var så slapp att jag glömde säga ett tydligt kommando när vi började… jag fick istället påminna henne ett par gånger under den korta sträckan vi gick. Sedan spikade hon sin markering – kastade sig över stockarna som låg i vägen. Levererade fint i hand, som på övriga stationer.

Ruta 5 Här kastades markeringen så att hunden behövde passera två gärdesgårdar på vägen ut och tillbaka – Femma spikade igen och levererade. Här kommenterade domaren det lite fjösiga (något slarviga) greppet hon hade om dummyn, och det hade jag noterat genomgående. Han sa att det inte störde honom så länge hon håller den tillräckligt bra för att leverera den – men det är något att tänka på. Absolut, håller med!

Jag var i alla fall enormt nöjd och glad och nöjd med Femmas runda – herregud, hennes första WT, och hon hade troligtvis redan klarat de 75 poäng som krävs för att gå upp i nästa klass! Började strax att skriva till uppfödaren och jubla…

Nästa glada nyhet kom när poängen sattes upp – Femma hade fått 90 poäng! Serien blev: 19-20-12-19-20.

Heja min duktiga träningskamrat!

 

 

.

 

Tredje gången spår

Vi hade avslutning på spårkursen häromdagen, och en riktigt bra sådan.

Vi började med att lägga spår åt våra egna hundar, sedan hade vi samling och gick ut i skogen för att med hjälp av rökelser se hur lurigt vinden kan bete sig på olika ställen. Vi gick bland annat nerför en brant slänt för att se hur vinden tog med sig rökelsen (som fick illustrera flyktiga fuktmolekyler) uppför berget…

Efter någon timmes paus/liggtid lät vi hundarna ta sina spår – Delfi kändes väldigt säker, som vanligt. Sedan gick jag med instruktören – eftersom vi var mitt i en diskussion – och kollade där vi hade tänt rökelsen tidigare, för säkerhets skull. Vi var lite osäkra på var vi hade varit, men hade precis sagt att här var det nog… när det drog till i kopplet – Delfi hade hittat vårt (mitt??) spår från pausen och drog mig hela vägen uppför branten… 😅👍

Men det bästa med avslutningen var att instruktören tyckte att vi varit en så engagerad och trevlig grupp – så han föreslog att vi skulle bilda en spårgrupp! Jippi!

Hitta flatten

…någonstans på den här bilden:

Facit kommer i nästa bild – fuska inte!

Delfi är ingen spontansimmare – men hon älskar att få uppgifter i vattnet! Slänger sig handlöst ut för att apportera eller komma på inkallning. Hon springer själv ut på olika uddar så att jag kan kalla in henne från nästa udde. Nu har jag utökat den leken lite, så jag går iväg en bra bit innan jag kallar in – eftersom hon älskar inkallningsleken är det inget problem att sitta kvar medan resten av flocken försvinner iväg. Sedan får hon sig en rejäl simtur och perfekt hund-motion.

Har börjat introducera inkallning över vikar med Femma också, men då behöver jag fortfarande Piaf och Delfi som vägvisare.

Nåväl, nu kommer facit:

 

 

 

Alla hundar vill spåra

Detta är titeln på en bok, och dagens sanning. Få hundaktiviteter ligger väl så nära hundens natur som just att spåra, och vill man ge sin hund optimal berikning så är verkligen viltspår det allra bästa. Men lite bökigt…

Personspår går nästan lika bra. Men skulle man vilja tävla i spår någon dag så behöver man också lära hunden att markera eller ta pinnar som kan ligga i spåret… Detta har gjort att jag dragit mig för att ens börja personspåra med mina hundar – rädd för att göra fel.

Därför passade det så bra när min BK erbjöd en introduktionskurs i spår, och jag anmälde Delfi. Instruktören är bra, gruppen är bra och kursen är bra – full pott! Har verkligen blivit inspirerad och vi får till och med gå spår under själva kursen – så nu kommer jag inte undan; nu är det slut med att skjuta upp spårandet.

Första tillfället fick vi lägga och gå spontanspår där hunden lär sig spårupptag. Andra gången arbetade vi två och två och lade dels ett kort spår åt vår egen hund, dels ett kort spår åt kamraten. Jag jobbade med en kille som ville lägga spår i högt gräs, vilket jag också ville testa- allt för att inte vara rädd att göra det själv sedan…

Instruktören verkar nöjd med gruppen, även om han fick göra om kursen lite eftersom vi alla frågar mycket och vill gå vidare inom just personspår.

Har faktiskt vågat mig på ett litet spår här hemma också, och Delfi är riktigt duktig.

Delfi på spåret

Sedan fick även Femma ett litet spontanspår – det gick ju lika bra, det. Men hon ska nog ändå få koncentrera sig på viltspår så länge – det tog vi också ett den gångna veckan. Det var ett tag sedan och det regnade under liggtiden, så hon verkade tycka att dofterna var all over the place i början – men sedan kom hon igång och då gällde det att ha ett stadigt tag om linan…

Femma viltspårar

Mina hundar vill i alla fall spåra.