Favoritstund med golvvärme

Förra vintern använde jag mina två golvvärmeförsedda rum som element för hela huset. I år tänkte jag göra lite annorlunda och stänga till åtminstone badrumsdörren så att just det rummet hålls lite extra varmt. I resten av huset nöjer jag mig med runt 18 grader.

Hur som helst: i badrummet har jag nu en varm och skön temperatur, och det har blivit en riktig favoritstund för mig och hundarna när vi kommer in från kalla, blöta, blåsiga höstpromenader: Vi går direkt in i badrummet och på det varma golvet får de varsin handduk utlagd, och så paketerar jag dem lite grann… och där ligger de och får torka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och jag håller dem sällskap, masserar och torkar dem en efter en.

Jag tänker att denna procedur besparar mig många tråkiga hundduschningar – när hundarna torkat är det bara att samla ihop handdukarna och skaka dem och sedan tvätta vid behov.

Ett mini-äventyr

Att gå över ett okänt hygge skulle nästan kunna liknas vid ett mini-äventyr. Man vet aldrig riktigt hur framkomligt det kommer att vara – förmodligen går det mycket snabbare att ta sig till andra sidan om man helt enkelt går runt hygget… men då går man ju miste om själva (mini-)äventyret.

Idag återvände jag till den där skogen där jag för nästan tre år sedan hade hittat mig en riktigt fin skogsrunda… när, plötsligt en dag, en del av stigen och skogen försvunnit – kvar fanns breda och djupa spår efter skogsmaskiner och ett jättelikt hygge. Jag har varit där ett par gånger sedan dess, men mest känt mig bedrövad över förlusten av min fina runda. Det gick med nöd och näppe att ta sig över den vattensjuka marken, och kors och tvärs över hygget hade det lämnats en massa systematiskt utlagd sytråd som måste ha haft något med avverkningen att göra, men det gjorde mig inte mindre irriterad.

Idag gick vi i alla fall den där rundan igen – bortsett från att jag gick fel på ett par ställen… allt ser så väldigt annorlunda ut, framför allt på hygget, givetvis.

20191113_132445

Så fort man kommer ut på ett hygge blir det lite jobbigare att gå, det gillar jag. Där går man verkligen över stock och sten och får lyfta ordentligt på fötterna. Toppen för både min och hundarnas kroppskontroll.

Sträckan man går över hygget blir sällan vare sig rak eller snabb, utan bjuder på diverse överraskningar – om man nu vill se dem. Idag gladdes jag åt att se de små gran- och tallplantor som satts ut, nu börjas det på ny kula för den här marken.

20191113_094831

Nedanför hygget lade/kastade jag ut ett sök för hundarna – helt perfekt nu när jag gärna vill steppa upp svårighetsgraden för både Femma och Delfi. De behöver lära sig att springa mindre och få till en bättre systematik i sitt letande, följa upp vittringar bättre osv. Då är lite stökigare marker perfekt, och här hade vi även en rejäl brant i ena ändan av söket, där hämtade både Femma och Delfi varsin dummy. Piaf får också hämta någon enstaka i våra sök, men framför allt tjänstgör hon som mattes assistent när jag tar in den/de sista själv. I och med att dummiesarna sällan ligger öppet numera så får jag själv svårt att hitta dem utan hund, då är det perfekt med en gammeltant som gärna hjälper till – och gör det med den äran.

Hur som helst så är hygget och jag vänner igen, och jag kommer säkert att gå den här rundan oftare framöver, kanske skapar vi rentav en ny stig.

20191113_094726

Äntligen!

Nej, det är inte den första snön som kommit… Däremot får vi äntligen börja använda de nya soptunnorna, med särskild tunna för pappers- och plastförpackningar och för matavfall!

Det känns verkligen bra att slippa slänga matrester, fruktskal m.m. tillsammans med det övriga skräpet – och att lägga ut sådant avfall i eller utanför trädgården (som en del gör) är ingen bra idé här ute på landet där det lätt lockar till sig vildsvin framför allt.

Revansch

Hade jag inte bokat två viltspårprov på en gång med samma domare, så hade jag kanske inte vågat gå ett nytt prov med Femma redan en vecka efter den senaste floppen. Samtidigt gick hon ju större delen av det spåret väldigt fint, så jag bestämde att Femma skulle få gå även det andra inbokade provet. Ett träningsspår fick hon däremellan, bara drygt 400 meter långt, men med två återgångar som hon tog fin-fint… så inte heller denna gång var jag särskilt nervös när det var dags för provet.

Och nu gick hon fint! På sitt spårnoga sätt matade hon sig fram i spåret, sträcka efter sträcka. Redan den andra vinkeln hade en återgång – den ringade hon sig förbi, mycket fokuserat den här gången, och det var hur tydligt som helst när hon var på spåret igen. Underbart.

När Femma kommit fram till klöven och jag belönade henne som vanligt, kom då domarens kommentar: Det där gick ju bra!

Det blev en 1:a den här gången.

Jag har bestämt mig

Kommer ni ihåg Lättas reklam på 90-talet, med nästan smärtsamt vackra och vältränade – givetvis unga – personer och en slogan som sa ”Om du har bestämt dig (för att inte bli fet)”. Och ja, jag har bestämt mig.

Nu får det räcka. Alla behöver inte springa. Jag behöver inte springa. Jag har alltid avskytt skumpandet, de svettiga kläderna, att bli sedd i kvarteret flåsandes (”titta där kommer en som tror hon ska bli ung för evigt genom att jogga ett par kilometer”), att inte kunna njuta av naturen eftersom jag är fullt upptagen av att springa, att stänga ute omgivningen med musik.

Jag har några gånger i mitt snart 50-åriga liv föresatt mig att börja jogga. Jag har kvar skorna och de färgglada tightsen från det senaste rycket. Den gången stukade jag foten så illa att det blev till att pausa projektet – sedan fick jag av helt andra skäl en söndertrasad menisk som hindrade mig från att springa överhuvudtaget. Att gå gick tack och lov bra, hur hade jag annars kunnat ta hand om mina hundar?

Jag har tre hundar och jag älskar att röra mig ute i naturen. Vi går ofta ute i terrängen och upp och ner för kullar och klippor – jag kan välja ett tempo som ger mig ett bra flås i uppförsbackarna.

Under några månader har jag haft som dagligt mål att komma upp i 10000 steg om dagen. Det är ett mål, inget krav. Jag känner mig inte kass om jag inte når dit varje dag. Men det motiverar mig. Även om jag har gått en bra runda på, säg, 7000 steg kan det få mig att välja att gå en ordentlig promenad till i stället för att bara rasta hundarna. Regnar det så blir det kanske bara en liten sväng – kanske kommer jag bara upp i 9500 steg – det räcker! Är det bättre väder är chansen stor att det blir en till ordentlig runda, och vips har jag kommit upp i långt över 10000 steg.

Stegräknaren har jag i mobilen, och den bär jag givetvis inte runt på hemma. Däremot är den med mig när jag exempelvis veckohandlar eller tränar hund, då tickar det på några steg. Men det är inte poängen – det är promenaderna som räknas. Jag har kollat av mina standardrundor här hemma – de ligger på från 5000 steg och upp till 11000 steg.

Nu har jag tre friska hundar, men både Piaf och jag blir lite slitna av riktiga långpromenader, så dagsvandringar på två mil eller liknande struntar vi i. Två bra rundor om dagen har blivit vår melodi, och med mina nya morgontider så får vi några timmars paus däremellan och kan ändå gå våra två rundor i dagsljus.

Nu har jag höjt det dagliga målet till 15000 steg, dels för att vi ofta kommer upp i det antalet ändå, dels för att promenaderna är lite mer angelägna nu under vintern, när vi inte är ute så hemskt mycket mer än just under promenader.

Det är säkert jättebra att springa och få upp konditionen. Men om jag dör i morgon vill jag inte ha lagt en massa tid på saker som är dötråkiga, när det finns ganska bra alternativ som är helt underbara.

Hej, jag heter Marika och jag springer inte och kommer inte att vara ung för evigt.

 

… och ner som en pannkaka

Samma kväll som Femma tog sin viltspår-etta ringde nästa domare för att boka in oss på ett nytt spår – bra tre dagar senare. Här går det undan. Nå, nu kändes det ju som att Femma hade koll på spåret, så varför inte? I och för sig skulle det regna rätt bra under det dygn som provspåret låg till sig, och spår i regn har vi inte tränat så mycket, men… då fick vi väl se hur det påverkar.

På väg till spårprovet noterade och fnissade jag åt en lite lustig skyltning på 190-vägen mot Sollebrunn:

pixlr

Inför det här provet hade jag bestämt mig för att vara bättre på att hålla koll på vinden när vi skulle ta oss an spåret, och det funkade bra – Femma fick snabbt vittring på spåret och jobbade på sitt för labradorer ovanligt spårnoga sätt… till en början.

Efter ett par vinklar kom vi till en höjd och där var det även ett bök – där fick Femma problem och förlorade sig snart i andra dofter än spåret… Runt, runt, fram och tillbaka gick det och jag kunde bara hänga med och trassla upp linan (jäkla lina!) bäst det gick, för nosen var i alla fall på och rätt vad det var skulle hon väl hitta spåret igen. Så blev det också, och sista halvan av spåret gick riktigt bra. Även i detta spår stötte vi upp ett par morkullor, och det störde inte Femma det minsta, hon fortsatte som ingenting, fick sitt skott och spårade sig fram till klöven, där jag belönade henne, för jag tyckte ändå att hon varit duktig som hållit ut och kommit tillbaka så fint i spåret.

Så när domaren sa att ”det där gick ju inte så bra…” trodde jag nästan att hon skämtade, så kapitalt hade jag glömt snurrandet en stund tidigare. Det gjorde hon inte, tyvärr :-/ Redan före snurrandet på höjden hade Femma varit ganska långt från själva spåret, men hittat upp på höjden där återgången fanns, och där blev det som sagt… snurrigt och ofokuserat.

Så det blev ett tredjepris denna gång. Sååå surt! Men jag var ju där – och såg allt som Femma också gjorde bra, inte minst upphämtningen och den mentala uthålligheten.

Ökl-debut i viltspår

De senaste två veckorna har jag lagt lite extra fokus på viltspåret för Femmas del, vilket iofs bara betyder ett-två spår i veckan, men det har fått styra den övriga planeringen.

Jämfört med anlagsklass innebär öppen klass i stort sett tre nyheter/svårigheter: hunden ska själv hitta spåret i en ”ruta”, återgång med bloduppehåll i minst en vinkel, och liggtid på 12-24 timmar. Den största tröskeln för att börja bli redo för öppen klass är att fixa spår som legat över natten – tänk bara allt som kan hända i spåret över natten om man lägger i en hyfsat vilt-tät skog…

När Femma väl hade klarat ett spår som legat över natt märkte jag att hon också slarvade allt mindre – hennes självförtroende i spåret växte och hon verkade älska viltspåret ännu lite mer.

När hon tagit sitt första 24-timmars-spår och gjort det med bravur, så ringde jag en domare och bokade tid – inte hade jag räknat med att få en tid samma vecka…! Men det oroade mig inte – särskilt inte, faktiskt, sedan domaren påpekade att ”allt kan hända på prov”… Ja, för så är det ju såklart.

Ett litet spår till fick hon ta före provet och det fick mig att känna mig ännu lugnare:

20191101_205337

Sedan var det då dags för själva provet och det gick ju som smort – inga konstigheter alls. Efter första vinkeln flaxade en morkulla upp från marken. Femma såg den flyga iväg… och återupptog sedan sitt spårarbete. I den sista vinkeln märkte jag hur vi lämnade domaren en bit bakom oss, för att sedan återvända in åt det håll där han stod – det var såklart återgången, som Femma tog klockrent, rakt i spåret hela vägen. Varför krångla till det, liksom…?

Skott gick bra och klöven hittade hon i spårslutet, den vill hon ju inte missa!

Detta spårarbete gav Femma en 1:a med HP*, och domaren betonade att han inte ger HP särskilt ofta, detta var hans första i år.

I SKK:s regler för viltspårprov står: ”Särskilt god prestation med första pris i öppen klass kan av domare tilldelas Hederspris (Hp). Ex. klarat viltstörning och i övrigt ett utmärkt spårarbete.”

Heja Femma, och nog syns det hur otroligt stolt hon är, där hon går och bär på sin klöv:

FB_IMG_1572634231292

Jag måste verkligen påminna mig själv om hur Femmas självförtroende vuxit genom att träna viltspår – snacka om att känna sig som en superhjälte! Hon behöver absolut inte något stöd från mig i spåret längre, och det är så härligt att se henne in action. Särskilt under prov, då jag inte behöver tänka på att få ner snitslar under tiden – då kan jag bara gå och njuta av att se henne arbeta.

Protokollet kom samma kväll:

20191101_210422

Att kunna välja morgonstund

Jag har ju lyxen att kunna välja fritt om jag ska få sovmorgon… typ varje dag. Hittills har jag av praktiska skäl – här ute på vischan är det såklart beckmörkt när inte solen är uppe – valt att låta morgonljuset avgöra när jag ska gå upp på morgonen. Inte för att jag gått upp kl 03 mitt i sommaren… Men under de mörka månaderna, så. Och då har även småfåglarna vid fågelmatningen utanför mitt sovrumsfönster signalerat när det är läge att gå upp.

Under ett par månader om året blir det alltså ganska sena mornar (med en morgonmänniskas mått mätt), och när hundarna rastats och fått sin frukost måste vi vänta två timmar före långpromenad (för att inte riskera magomvridning)… Och vips har halva dagen (med dagsljus) gått! Det känns inte så bra.

Jag har nosat lite på 5 a.m.-rörelsen, men backat. Jag vill inte ägna någon timme åt att meditera, motionera, rädda världen eller dylikt. Jag vill bara gå upp tidigt.

Och i våras lät jag då soluppgångens tider få mig att gå upp tidigare och tidigare, och sedan har jag – utan att ställa väckarklockan – försökt att hålla mig till att gå upp någonstans mellan 5 och 7. Då är alltså 7 = sovmorgon.

Sakta men säkert har jag vant mig, och numera slocknar jag obönhörligt framför tn:n vid kl 21 eller 22… Och är utvilad och vaknar av mig själv vid 05-06. Sedan kan man ju tillåta sig att ligga och dra sig någon halvtimme.

Hundarna rastas alltså i beckmörker – efter att ängarna kollats av med hjälp av pannlampa. Ofta ser man hjortarnas lysande ögon någonstans därute, men antingen drar de sig iväg, eller så bedömer både de och jag att de är tillräckligt långt bort även för den kvickbenta  och nyfikna labradoren…

20180809_061505

När sedan solen går upp har hundarna redan fått sina två timmars vila efter maten, och vi kan ge oss ut på morgonpromenad.

En bra konsekvens av att själv välja att gå upp tidigt är att det inte blir så jobbigt att gå upp snortidigt de gånger man behöver göra det – för att man ska iväg på någon kurs eller tävling. Det är ju bara någon timme tidigare än man brukar gå upp…

Nyttig motgång

Häromdagen var vi på vår första inomhustävling i rallylydnad. Egentligen tränar vi mest på annat än rallylydnad – apportering och viltspår går före så länge säsongen tillåter. Men vi masade oss i alla fall till Ale hundträningshall  i fredags och hundarna älskar verkligen det stället – Femma var ju en liten, liten knodd när hon var med oss där första gångerna.

Tävlingen gick av stapeln i Härryda hundarena, som i själva verket ligger i Landvetter… lika logiskt som att Landvetter flygplats ligger i Härryda…

20191020_115547

Redan när jag fick banritningen i handen var det en medtävlande som sa att den banan var ju… intressant. Jag har väl inte riktigt den erfarenheten av rallyn och särskilt inte av avancerad klass, för att kunna se det. Men vid banvandringen märktes det ju.

Och i resultatlistan syns det (den första bilden är från en annan resultatlistan i samma klass, samma helg, för jämförelse):

 

För egen del kan jag konstatera att vi med nöd och näppe är redo för avancerad klass, det vet jag, och för en lite extra intressant bana i avancerad klass är vi definitivt inte redo… Delfi fick ynka 55 p (och blev ändå 7:a…) och Femma diskade jag medvetet igen. Det blir till att träna mer, och det var ju även planen nu när inomhussäsongen börjar – perfekt för rallylydnadsträning.

Faktum är att jag nog även ska börja träna Piaf i rally igen, hon har precis kommit ur en seg urinvägsinfektion och känns oförskämt pigg – hon vill också pilla med moment och få godis och boll.

Lite trött

Jag börjar faktiskt bli lite trött – inte på att plocka eller äta svamp, men på att tillaga den. Det har stekts omelett, det har gjorts kantarellsoppa och det har gjorts ragu med vit taggsvamp. Både jag och pappa har ätit svamp flera gånger i veckan.

Nu är det väl lite ”surt sa räven” över den där känslan att det kan räcka nu, eftersom svampsäsongen ändå lider mot sitt slut och det finns bara inte mer plats i frysen! Men tänk vad promenaderna ska gå fort och så mycket mindre tid jag kommer att spendera vid spisen framöver… Yay!