Specialist eller generalist

Utöver att vara sällskapshundar, dvs. hänga med på promenader, svamp- och bärplockning, rena nöjesbad om somrarna och olika typer av utflykter, har mina hundar alltid varit mångsysslare när det gäller träning. De har allihop jakttränats, men också tränats i viltspår och någon eller några former av lydnad. Sedan flytten till Sverige har någon av dem fått prova på nosework, andra har fått träna personspår.

Det finns ju så mycket roligt att göra med hundarna! Agility tror jag säkert att hundarna skulle gilla, men där är mitt intresse svalare, liksom för nosework. Nyligen var jag på en kurs i specialsök, och det skulle jag gärna börja träna närsomhelst – kongarna ligger bara och väntar.

När årets mål inom jaktträningen uppnåddes i och med att Femma tog sin nybörjarklass-etta på B-prov, började jag fundera om jag skulle lägga till något mål inom någon av lydnadsformerna som vi tränar då och då och där vi i så fall bara skulle behöva sätta in en extra stöt… Men vill jag? Eller vill jag ägna träningapassen åt den ”gren” som jag känner mest för?

Det är egentligen rätt skönt att lägga fokus på en träningsgren, och inom retrieverträningen finns ju hur mycket som helst att träna. Vill man bli riktigt bra bör man nog helt enkelt välja – och välja bort. Frågan är vad man vill uppnå.

Mina hundar jagar ju inte praktiskt, så det argumentet faller direkt, och som glad amatör behöver jag inte ens bevisa något alls, alla resultat är ren bonus. Men proven motiverar till utveckling och självklart vill man hellre vara bra än dålig om man nu ger sig ut på prov… Alltså borde man ändå specialisera sig, eller…?

Samtidigt tycker jag det är synd att inte bredda hundens kompetens- och berikningsområden, eftersom hundar mår bra av att lära sig nya saker (om det sker på ett positivt sätt, såklart).

Och för oss människor är det inte heller fel att lära nytt, tänka i nya banor etc.

Just nu brinner jag för jaktträningen, men det känns bra att ha annat att kunna sysselsätta hundarna med också.

Dr Jekyll och fröken Hyde

Igår tog jag ut Femma på ett ordentligt jaktträningspass på ängarna, det var ett tag sedan – de senaste 2-3 veckorna har vi mest hållit till i skogen med vår b-provsträning. Utlagda dirigeringspunkter varvades med skjutna markeringar. Allt gick inte perfekt, särskilt inte vid en av punkterna där det var ganska uppenbart att något vilt legat nyligen, det luktade betydligt mer spännande än de utlagda tennisbollarna… Men i stort var jag riktigt nöjd med passet, och i slutändan avslutade jag innan den sista apporten var hämtad, för hon hade jobbat fint – och mycket, hon var rätt trött på slutet. Den sista apporten fick ligga kvar till ett senare tillfälle.

På eftermiddagen var det dags att infria mitt löfte till Delfi, nämligen att vi skulle spåra, det var också ett tag sedan nu. Vi åkte iväg till en fin spårskog, jag lade spår och sedan åkte vi vidare och gick en promenad innan vi åkte tillbaka och båda hundarna fick gå sitt respektive personspår med cirka två timmars liggtid. Jag har sagt det förut, men det är verkligen så: Lika trôkigt som det är att lägga spår, lika kul är det att se hundarna spåra! Deras nosar är ju bara helt fantastiska. Delfi spårade i sitt fina, lugna tempo, hittade sina tennisbollar och flera gånger hade jag själv glömt hur jag hade gått, men det visade sig varje gång att Delfi gick helt rätt. Tack och lov för mina snitslar, för mitt spår-minne är verkligen uselt, men jag har åtminstone lärt mig att lita på hunden. Experten.

Sedan var det Femmas tur! Se så oskyldig hon ser ut…

20200804_181144

strax innan hon sliter av sin matte armarna i spåret. 🙄😁 Ja jäklar, vad det går undan, även om jag går med klackarna i backen. En pinne missade hon, men hon var inte långt ifrån den, och egentligen är det väl konstigare att hon faktiskt får med sig någon pinne alls, så som hon drar fram i spåret…

Nästa gång måste jag lyda de råd jag fått om längre liggtid och klurigare spår – hon är i kaxigaste laget i spåret, lilla fröken Hyde. Men jag gillar det lösningsorienterade tänket, konstruktiva idéer… Även om det inte skulle funka så måste man ju prova (så länge det är schyssta metoder, naturligtvis). Det är hur som helst underbart att se henne i spåret. Också!

Idag gick vi ut för att plocka in den där dummyn som blev kvar ute igår. En lång linje att springa längs en gräskant. Femma sprang ut i full fart (yay!), men någonstans halvvägs drogs hon in i gräskanten. När jag skickade om därifrån kom hon ända fram, men hade hon svårt att hitta dummyn. I och för sig hade den legat där nästan ett ďygn och i och för sig rör sig vilt i det området nästan varje kväll, men vi ska nog fixa det så småningom. Jag kastade ut dummyn igen och vi gjorde om det hela från den första skickpunkten och fick success. Vi får göra om det där med den kvarlämnade dummyn en annan gång.

Sedan gick vi och kollade av ett av de svampställen som jag räknat som ”förlorat”, så nära bilväg som det ligger. Men det är ett riktigt bra ställe och nyfikenheten tog över -kunde det finnas någon svamp åt mig där? Det kunde det. Svampplockning är för övrigt den perfekta sysselsättningen när det regnar, men nu ska det förhoppningsvis bli riktigt fint och varmt i några dagar och då ska vi verkligen njuta av det och bada och simma mycket.

Gött mos

När grannens äppelträd dignade av frukt för några år sedan gjorde jag äpplemos och det var så gott att ha både på havregrynsgröten och som äpplekompotts-dessert. De senaste två åren har jag fått klara mig utan – bara någon enstaka gång har jag hittat någon billig svinn-påse med äpplen som också blivit äpplemos.

Häromdagen fanns ett utrop i en lokal FB-grupp: Kom och hämta fallfrukt! Så det gjorde jag, två fulla kassar med äpplen fick jag med mig hem. Jag hade kunnat ta mycket mer, men jag var inte helt säker på den här äpplesorten.

Jag var rentav lite skeptisk, för dessa äppplen hade inte jättegod smak. Jag har alltid älskat äpplen och känner ofta på lukten om det är en sort jag gillar, och dessa skulle jag ärligt talat inte äta som de är.

Men när de kokats ner till ett mos blev det något helt annat, och med lite tillsatt socker så blev moset riktigt, riktigt gott  Nu har jag tre stora burkar att frysa in… och ännu en kasse med äpplen att koka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men däremellan har jag varit ute med hundarna och plockat en liter blåbär. Det är mycket frukt att ta hand om nu! Hos pappa har jag plockat ett par deciliter smultron som kommer att användas i en smoothie. Mina egna smultronplantor har också levererat några smultron, stora och fina, men dem plockar jag och äter direkt…

Välj ljuset

Det är med en smått religiös känsla jag sitter utanför mitt hus och ser solen klättra allt högre på himlen. Ljuset!

20200802_055241

Jag fick i och för sig flytta in under taket, för det kom några regndroppar, men när jag sitter här har jag ändå en fin vy över ängarna. Söndag morgon och det är så tyst och skönt.

Igår kväll ville jag knappt gå in. Det var den perfekta sommarkvällen efter en perfekt sommardag med härlig värme, bara lite moln på himlen och en väldigt svag bris (samt en etta på b-prov, gubevars…). Femma och jag hade varit vid vår vik på eftermiddagen och simmat länge och väl, tävlat om att komma först ut till kastad boll (nåja, en av oss hade knappast någon chans i den tävlingen…) och avslutat med lång och mysig handdukstorkning på den solvarma klippan.

Jag ville sitta långt in på natten och bara vara i den känslan jag hade. Av att ha trotsat och vunnit över mina inre demoner – de som hade kunnat stoppa mig från att lämna ett jobb som jag inte trivdes på (längre), köpa ett hus på landet, starta på prov med mina hundar. Visst är det vitt skilda utmaningar, men det är i alla fall delvis samma demoner som spökar.

Till slut fick John Blund bestämma och hundarna och jag gick in och lade oss.

På provplatsen igår fick jag många fina kommentarer om Femmas arbete, och någon sa att Nu får hon väl sova i sängen i natt! , så jag fick ju berätta att det gör hon varje natt… Den mysigaste hund jag haft är hon, den lilla Femman, som nästan varje natt – nu när inte Piaf ockuperar huvudändan av sängen – somnar med sitt huvud mot mitt nyckelben. Snacka om mysfaktor.

Däremot väckte hon mig i morse, vid femtiden. Kanske var hon nödig, kanske var hon hungrig, kanske var hon bara lite extra sugen att gå upp och möta dagen.

20200802_065330

Därute hade solen just börjat sin klättring och här sitter jag nu och får se det ske.

Andra gången gillt

Rätt gissat, ni som trodde att jag hade anmält Femma till ett b-prov, ganska så precis ett år efter det i Kilanda som jag anmälde henne till lite (för) spontant och som gav oss ett tredjepris och några nyttiga erfarenheter.

Den här gången var Femma ett år mognare och mycket bättre förberedd inför uppgiften, det visste jag när vi gav oss iväg mot provplatsen. Jag visste också att jag absolut ville starta henne i år, och att det här eventuellt kunde vara enda chansen på ett bra tag eftersom jag helst inte vill åka långt och hennes nästa löp troligen infaller i september.

Det skulle bli ett ovanligt prov, där endast hälften av dagens startande samlades på morgonen, resten kom efter lunch, och för alla startande gällde, att efter att man gått sitt prov gav domaren sin kritik (som vanligt), men efter genomförd passivitet (där hunden ska sitta lugnt och se nästföljande ekipage ta in ett par markeringar) fick man dessutom sitt pris – och därefter ombads man ”vänligt, men bestämt” att lämna provplatsen. Detta naturligtvis på grund av covid19. Vi var nog alla överens om att vi förvisso gick miste om det roliga och intressanta i att kunna se övriga ekipage genomföra provet, men att vi var väldigt nöjda över att åtminstone få starta, trots pandemin.

Femma och jag startade som andra ekipage ut, och provet i nybörjarklass  inleddes med fotgående och ett par landmarkeringar, om än i våtmark, intill sjön. Den första övermarkerade hon lite, men letade sig snabbt tillbaka och använde ”näsan” så där bra som hon brukar. Den andra var en ren ”spik”.

Vi gick vidare till sökområdet, som Femma letade igenom ordentligt. Det blev lite jobbigt för henne mot slutet, men hon jobbade på. Det var en gång som hon stannade upp, och jag fick användning för vårt ganska nya sök-kommando på distans – hon tog det klockrent och vände ut i sökområdet som om hon fått ny energi, och hon tog även in det sista viltet. Allt vilt levererade hon som jag vill ha det: snabbt in i min hand à la handtarget.

Efter söket gick vi till vattnet, där jag först fick skicka Femma på ett riktat närsök, därefter fick vi två vattenmarkeringar från en båt. Allt togs in snabbt och lätt. Inte ett spår av några svårigheter med igångar i vattnet (hurra!). Den första markeringen råkade skymmas helt av skytten, men plasket hördes ju klart och tydligt och hörselmarkeringar råkar Femma vara rätt bra på…

Därmed var den aktiva delen av provet klar och det kändes riktigt, riktigt bra. Fotgåendet hade funkat genom hela provet, vi hade varit ett team genom hela provet. Och domaren hade tydligen gillat det han sett hos Femma. Han berömde särskilt hennes sök, vilket var extra kul eftersom det var söket hon först fallerade på i det förra provet vi gjorde.

Passiviteten klarade vi av, den med, och då var det klart: Femma hade fått ett förstapris! Ahhh, där satt den! Den goa känslan från de senaste träningarna bekräftades, jag hade gjort rätt som anmälde henne med tanke på den utvecklingskurva hon visat de senaste veckorna.

Jag är så oerhört stolt över min fina Femma! Och riktigt kul är också att hennes två bröder Sixten och Poppe gick och tog varsin 1:a på ett b-prov dagen före oss. Vilken syskonskara! Heja Mandylikes!

Mödan värd

Under en av våra promenadvägar går vi förbi ett lite oländigt ställe där jag de senaste månaderna tänkt att där måste jag gå och titta när det blir svampsäsong nästa gång… Och nu väntade jag tills jag visste att om det är ett bra svampställe, så måste det ha kommit upp svamp vid det här laget… Och det hade det.

Vi gick dit igår och jag hittade massor, vissa svampar hade redan blivit lite gamla, så med facit i hand kunde jag gott ha gått dit tidigare…

Idag var vi där igen och jag gick och mös över att ha hittat ett ställe som kanske är bara ”mitt”… Känslan när man går i okänd skog och tänker att här borde det finnas… och när man vänder sig om breder en mindre gul matta ut sig. Då kickar de gamla jägar/samlargenerna in!

Man märker att det är mer folk ute i svampskogen för varje år som går, och säkert lite extra mycket i år. Det är ju som det ska, men det gör att jag övergett de mest uppenbara och lättillgängliga svampställena. Jag har inte tålamod att gå och leta svamp där ”alla andra” redan varit precis samma syfte, så ett nytt ”eget” ställe satt riktigt fint.

Nu sitter jag och njuter en stund i solen – äntligen är sommarvärmen tillbaka! Det var en helt magisk morgon i morse…

Men nu är det snart dags att lämna solstolen för en hel del utomhuspyssel här hemma… som gräsklippning. Jippi, eller nå’t. Tänk positivt, tänk på motionen det ger

Dagen började med en duns

Medan hundarna och jag ännu låg och drog oss i sängen hördes plötsligt en rejäl duns mot ett av mina fönster. Jag låg och tänkte att det måste ha varit en fågel, men definitivt inte någon småfågel, knappast heller någon stare eller trast. Med den rejäla dunsen (tänk handboll som kastas mot fönster…) kunde det knappast heller ha gått väl för vad-det-nu-var, och jag fasade lite för att gå upp och titta.

Samtidigt hörde jag genom mitt halvöppna sovrumsfönster att fasantuppen plötsligt börjat låta kluck-kluck-kluck. Jag undrade om det var han som var skadad?

På fönstret fanns mycket riktigt en våt fläck med lite små-fjädrar, men när jag tittade ut på altanen såg jag ingen fågel, däremot lite mer bruna fjädrar. När jag kom ut för att se efter, var det en fågel som med ett förskräckt läte flög iväg i en väldig fart, och jag hann absolut inte se vad det var. Men kvar på gräset låg en död liten fasanhöna, och fågeln som just lyft var med all säkerhet någon slags rovfågel, för den hade redan hunnit mumsa lite på hönan… Kanske var det också den som fått hönan att fly i sådan panik att hon flög in i fönstret (trots att jag ser till att ha persiennerna nere hela sommaren, delvis just för att fåglarna ska se fönstren bättre).

Vad gör jag då? Jo, jag känner att hönan fortfarande är varm, och ger Femma ett tillfälle att ta sitt första varmvilt (det gick att knipa ihop såret där rovfågeln ätit). Det gillade hon!

Så inledde vi vår dag.

Senare åkte vi iväg i regnet för att träna med I och Q vid en sjö som var ny för dem och där Femma inte varit sedan förra året. På vägen dit muttrade jag verkligen över regnet som öste ner. Det är verkligen så att jag föredrar uppehåll framför regn och om det nu måste regna, så: ju mindre, desto bättre. I synnerhet om man ska hantera vilt också…

Men när jag klev ur bilen på destinationen hade regnet lugnat ner sig betydligt, och strax slutade det helt – sedan var det så gott som uppehåll fram tills jag kommit hem igen… Då kom en rejäl störtskur. Vi hade sannerligen tur med vädret!

Och träningen, den blev också riktigt, riktigt bra. Visst saknade vi en skytt/kastare, men det gick väldigt bra ändå. Film.

 

Bättre sent än aldrig

Förra året åt fjärilslarver upp så gott som alla mina pelargoner utanför huset, de som jag hade lyckats övervintra i krukor inomhus från föregående sommar och som blommade så fint även förra året. Obarmhärtigt tuggade larverna i sig bladen, och jag såg ingen räddning för mina plantor. I år köpte jag inga prydnadsblommor, utan körde en budgetvariant och sådde blomfrön istället. Det har vuxit och varit grönt och fint – bara ett par stjälkar bröts av i slagregnet för några veckor sedan – men några atlasblommor har inte synts till, förrän nu! Klart värda väntan, skulle jag säga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När det gäller hundträning tror jag inte riktigt på att bara sitta och vänta. Om man bara låter tiden gå riskerar vissa idéer att gro sig riktigt starka om man inte visar att det kan vara på ett annat sätt också. (Det ser man både hos djur och människor, förresten.) Det handlar inte om att man kan eller ska försöka ändra på personligheter, utan om att just ändra en felaktig eller onödig inställning. Som att bota getingfobi.

Om man kan simma behöver man inte heller vara rädd för att gå ner i vattnet. Just som jag skrev om den där lite svårare igången i det förra inlägget kom jag på att jag fått tips om en sjö inte alltför långt bort, där det är långgrunt. Hur långgrunt hade jag aldrig tagit reda på, men nu var det dags att göra det.

Femma och jag åkte dit själva, och det var verkligen rejält långgrunt, ovanligt för att vara en skogssjö. Det utnyttjade vi! Första gången vi var där blev det mest busmarkeringar, sådana som vi kört en del på land också: på min signal springer Femma rakt ut (i vattnet, nu då) och då får hon ett kast framför sig…

20200720_132410

Sedan såklart lite mer markeringar och mindre bus… I början stod både Femma och jag ute i vattnet när jag kastade markeringarna och hon travade ut och hämtade – om jag hade kastat riktigt långt fick hon simma lite för att ta sin dummy eller boll.

Efter hand som det gick bättre flyttade vi upp på land och sedan allt längre från sjökanten. När jag var nöjd med dagens pass vid den långgrunda stranden promenerade vi även runt sjön och körde lite markeringar på andra, inte lika långgrunda, ställen. Det blev snabbt tydliga förbättringar med Femmas igångar.

När vi börjat med detta var jag bara missnöjd med en sak: att jag inte gjort detta tidigare!

20200720_131853_009

Ett par tillfällen senare fick även Delfi följa med dit, för det långgrunda vattnet var även perfekt för lite vattentrask mellan träningarna hos Redog.

20200722_123605

Träningen hos Redog har verkligen gett resultat och nu senast såg vi en stor förbättring. Det talades till och med om att hon kan få jaktträna igen snart…! Delfi är inte överdrivet förtjust i alla människor (inte som en ”normal” flatte…), men sin fysioterapeut Beatha tycker hon mycket om.

20200725_135737

Hon tycker också mycket om stretchingen som vi äntligen gjort till rutin efter våra promenader – det börjar bli en lika uppskattad avslutning som handdukstorkningen efter regniga promenader.

Femma får lite stretching, hon med, och det gör henne säkert gott att få börja med det redan nu. En fördel med att inte ha för många hundar är väl just detta att man lättare lägger till lite extra pyssel med var och en av dem.

Att ”pysslet” med Femmas igångar i vattnet har gett resultat har jag kunnat testa vid flera väldigt bra träningar den senaste veckan. Jag är så tacksam över att ha både gamla och nya träningskompisar som ställer upp alldeles fantastiskt. Tack och lov för människor som inte bara bestämmer sig för att en viss hund (eller människa) är si eller så, utan är öppensinnade och tycker om att se en positiv utveckling. Underbart!

Femma har fått hämta vattenmarkeringar kastade av Linda och dela på ett stort sök i blötmark med superduktiga flatten Milla, hon har fått köra igenom ett b-provsupplägg i en helt ny sjö efter att Ingrid och Qnut kört samma upplägg – både Qnut och Femma gjorde riktigt bra ifrån sig – och Femma har även fått ett helt upplägg, inklusive vattenmarkeringar från en båt och passivitet på slutet, medan Lisbeth och Sebbe tog in ett sök.

20200722_192554

Är det någon som tror att vi har anmält oss till prov…?

Blixtvisit

Det regnar ute denna söndagsmorgon, men vi sitter ute på altanen ändå – under tak, givetvis. Hundarna sover på frukosten och jag läser en bok/surfar, men blicken dras en och annan gång åt hundarnas håll. Jag fascineras än en gång av hundarnas förmåga att göra det bekvämt för sig – det verkar så mänskligt på något vis… Mina hundar sover tydligen inte lika gott på golvet, inte om de får välja själva, och det får de.

De sovande hundarna missade gästen/gästerna vi just hade här under bara några sekunder. En domherre som jag tror var ung kom och satte sig på ryggstödet på stolen som står på andra sidan av bordet, dvs ute i regnet. Där verkade den sitta bra tills jag började fippla med telefonen för att ta en bild, så typiskt, det kunde jag väl låtit bli. Den lyfte och försvann bakom husknuten, men var strax tillbaka, denna gång med en kompis (eller mer troligt en förälder). De satt på staketet i bara ett par sekunder, sedan flög de upp mot skogen. Ett väldigt kort, men kärt besök.

Jag funderar över vilken svampskog vi ska kolla av idag, och försöker minnas de nya ställena från förra året. Igår gick vi till ett helt nytt ställe, och det gav hyfsat god utdelning. På vägen hem gick vi förbi ett gammalt ställe och där hittade jag åtets första karl-johan-svamparna, så regnet välkomnas lite extra idag.

På vägen till det där nya stället hade vi stannat till vid ett tjärn och tränat lite igångar. Inte den lättaste igången, kan tyckas, men eftersom vi är där ganska ofta är det ändå en bra träningsplats för oss.

Lite märkligt är det väl ändå: Hur ofta hör man inte att hundar lär av och tar efter varandra? Uppenbarligen gäller det inte små labbeflickor som ser sina äldre flockkamrater kasta sig hejdlöst ut i vattnet… Men det går framåt – viljan finns där, och det är så tydligt var spärren ligger.

På eftermiddagen gick Femma och jag själva till ”badplatsen” – fortfarande var det i kallaste laget för mig, men det blev en simtur även idag – när jag hade gått upp och ner i vattnet några gånger för att kasta dummies m.m. kändes det som att jag lika gärna kunde bada också. Det känns skönt efteråt! som grannen sa, som kom med sin lilla hund just när Femma och jag var klara.

Visa av erfarenhet (hans tidigare hund och Delfi tålde inte varandra efter en väldigt onödig incident) så var vi helt överens om att våra hundar inte behöver hälsa, och vi kunde för första gången på länge stå och samtala en längre stund. Varken Femma eller den andra hunden brydde sig särskilt mycket om varandra – Femma var nöjd bara jag satte igång att torka henne med badhandduken, det tummar man icke på!

På vägen hem hade vi återigen några – tre, denna gång – dirigeringar att hämta in. Den första strulade vi med något oerhört, men så låg den också svårast till, en bra bit in i det höga gräset. Men vi löste det till slut, och de två andra kunde jag bara känna mig riktigt nöjd med. Riktigt bra och tydlig ”låsning”, rak linje, effektivt nosarbete och snabb leverans av dummyn. När hon levererar dummy har hon gudskelov mindre tendens till det som blivit en ny, ful ovana vid boll-leveranserna, nämligen att använda matte som bromskloss. Det får vi väl ta tag i snart, antar jag…

Another day in paradise

Hur fin var inte gårdagen? I mitt tycke var det absolut perfekt med lite drygt 20 grader och växlande molnighet (mest sol).

En perfekt dag för det mesta som man vill få gjort utomhus. Som en morgonpromenad med svampplockning i sluttningar som gav mina ben ordentlig motion (men inte så mycket svamp.. ), följt av ett stort sök med Femma med en enda apport att hitta på en stor, vallad äng med högt gräs. Tanken var att hon skulle få jobba länge och väl, och nog fick hon jobba, men kanske inte så länge som jag hade tänkt mig… Frågan är om hon bara letade bra, eller om apporten låg för lätt ändå… Jag bestämmer mig för att det nog var lagom av båda komponenterna, med tanke på att hon inte lyckades hitta den sista apporten i det senast föregående söket – där fick jag istället tillfälle att kalla in henne mitt i letandet, och då hade hon letat länge.

Efter söket fick Femma klippa klorna och sedan vila, för det är nya tider här nu. Hundarna ”behöver” inte följa med på allt, särskilt inte när de får träna ordentligt, då är det bara bra om de får vila och smälta mellan träningspassen. (Ja, jag har läst min Oliver Kirally!)

Istället fick Delfi följa med mig ut och plocka blåbär – där flög tre timmar iväg på ett bräde. Eftersom det ännu är lite tidigt på säsongen har de små blå hunnit mogna olika på en och samma buske. Det går inte att bara länsa buske efter buske, utan man får välja ut de stora. Morgonsol. Min lilla teori är att det gäller att plocka där som bären får morgonsol – de får sol på sig medan de ännu åtnjuter nattens fukt. Uppe på små kullar och runt träd växer de allra bäst – där kommer solen åt dem. Det blev ändå till att välja ut de största bären, men till slut fick jag mina två liter hem och in i frysen. Vintervitaminer!

Nu var det Femmas tur igen. Vi drog ner till sjön och till vår bästa badvik. Det var väl i kallaste laget för mig, men vi simmade ihop och vi tränade även lite vattenmarkeringar med olika typer av igångar i vattnet.

 

På vägen hem körde vi lite roliga sökövningar i skogen och plockade in två ganska långa dirigeringar som jag kastat ut (som Femma fick se) på vägen till sjön.

Vi har fått nya grannar vid den där ängen och de har ett stort inglasat rum som vetter ut mot ängen. De har nog inte riktigt vant sig – än – vid att jag ”håller på” med mina hundar på ängarna. De är lite nyfikna på vad vi sysslar med. Så häromdagen när jag hade kastat ut en boll och skulle skicka Femna på den, så hade Femma lite svårt att fokusera på kastpunkten, eftersom vi snett framför oss hade någon som rörde sig bakom en stor glasvägg. Lite störning 🙂 Och den som följt mig länge vet vad jag tycker om publik när jag tränar hund: I love it! I Lux tränade jag ofta och gärna i stora parker med lagom mycket störning – och publik. Igår hämtade vi däremot ett par dirigeringar åt andra hållet, med huset/publiken (man kan ju låtsas att de är superintresserade…) i ryggen. Särskilt när det går så bra önskar jag i alla fall att det var någon som såg…

Det perfekta vädret utnyttjades slutligen för gräsklippning, grillning och altanhäng. Jag njuter lite extra nu när ”alla” är på semester och det är mindre gång-, cykel- och biltrafik förbi mitt hus, både av de få som bor här och av andra som också vill njuta av den fina skogen och – framför allt – sjön. Det är som att den lilla (mycket lilla) baksidan med att bo mitt i ett paradis, den försvinner under de här sommarveckorna.

Jag behöver inte lämna det här paradiset, i synnerhet inte nu.