En kopp te i värmen

Klockan är över tio och jag äter frukost! Inte för att vi gått upp såhär sent – nej, vi har varit ute i skogen två timmar och dessförinnan softat ett par timmar efter hundarnas frukost. Själv tog jag en kopp te, och det har räckt de senaste morgnarna, vilket är helt olikt mig. Jag brukar vara vrålhungrig på morgonen och typ svimfärdig om jag måste göra den minsta ansträngning innan jag fått i mig något. Nu står jag mig alltså tills vi kommer in från promenad och träning, men då smakar det också extra bra med frukost. Tiden får utvisa om detta är en ny vana, kanske ännu något som klimakteriekroppen fått för sig, eller så är det kanske på grund av värmen. Vi får se det ganska snart, antar jag…

Men först njuter jag för fulla muggar av värmen – och min sena frukost. Jag testar det där med att dricka en kopp hett te i värmen, vilket ska vara bra för att hjälpa kroppen svettas och kyla ner kroppen. Jag vet inte om jag märker av den effekten, precis, men det är gott i alla fall.

Faktum är att det är över ett år – 15-16 månader, bör det vara – sedan jag slutade dricka kaffe. Helt plötsligt insåg jag, efter ca 30 år med minst en rejäl kopp kaffe varje morgon, att jag inte längre tyckte om det. Jag drack det av gammal vana och för att jag var beroende (trodde jag), och den tanken gillade jag inte. Alltså bytte jag ut kaffet mot te, och trivs med det. Beroende av teet istället? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna skippa teet när som helst, och det räcker för mig.

20200814_112110

Under morgonpromenaden både igår och idag har vi stannat till vid någon av ”våra” sjöar och gjort lite kluriga och roliga vattenapporteringar. Äntligen kan jag göra sådant med Femma! Och äntligen kan jag göra sådant med Delfi (igen)!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår eftermiddag blev jag visad ett skogsområde där jag ska lägga spår för en brukstävling om några veckor. Det var såklart en bruksare som visade hur spåret kan se ut på ett ungefär, och jag blev riktigt inspirerad av diskussionerna om vad man ska tänka på. Så kul att jag ska gå en kurs på det temat i höst!

Handbroms och strudel

Nu börjar det faktiskt bli dags att dra i handbromsen vad gäller att boka in oss på roliga aktiviteter i höst… Vi kom nyss med på en kurs som jag aldrig trodde vi skulle komma med på – en som Delfi kommer att få vara aktiv på – och så dök ett tillfälle upp ”som jag inte kan motstå”…, men sen! Lägger jag i alla fall handen på handbromsen.

Beskedet om att vi kommit med på den där kursen fick jag när Femma och jag stod i skogen och plockade blåbär. Plocka blåbär, i den här värmen? frågades det i luren. Men jag kan faktiskt inte tänka mig något bättre att göra just i värmen. Man står åtminstone rätt stilla i skuggan. Det finns absolut annat jag inte kan tänka mig att göra i såhär varmt väder, av hänsyn till hunden, främst, men den gränsen går inte vid blåbärsplockning.

20200809_125135

Däremot kanske jag inte skulle ställt mig och bakat en såhär vacker dag… om det inte var så att jag gett mig sjutton på att jag ville testa att göra en strudel. Som halv-österrikare måste man förr eller senare göra sin egen strudel, så är det bara. Att det blev senare än förr beror på att det alltid verkade så himmelens svårt. Det framgick när man kom till mormor och önskade sig en strudel – det var mycket begärt. Men mormor gjorde ändå strudel och den var himmelskt god, precis som allt annat hon gjorde i köket. Hon tillagade nötlever och gjorde gulasch så att änglarna sjöng, men för en gottegris som jag själv är det minnet av desserterna som bitit fast mest. Sachertårta, Marillenknödel (aprikosknödlar), nu snackar vi!

Att det var så mycket arbete med en strudel berodde givetvis på att mormor inte köpte den lövtunna – tunnare än lövtunna! – degen i affären, utan stod och kavlade ut den själv. Åh, herregud, vilket arbete, jag skäms, bortskämda unge som kom där och sa ”Strudel, tack!” Mormor måste ha älskat när jag kom på besök… Men nu när jag googlade fram ett recept på strudel och det visade sig att man kan köpa degen – kallas filodeg, för övrigt – i form av färdiga, tunnare än lövtunna ark, då fanns det ju ingen ursäkt att inte göra en strudel. Om än en väldigt varm eftermiddag. Så fick det bli, och gott blev det. Inte som mormors, men gott nog!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bärplock och Baka Blåbärsstrudel. En annan aktivitet på B: Bada, det gjorde vi massor igår. Jag njöt av att det inte hördes en endaste röst, inte syntes till en enda människa på någon av alla uddar och holmar jag kunde se från vår badklippa… Så jag vågade mig på ett nakenbad, bara för att! Då kom det en helikopter, och jag gömde mig bland näckrosbladen medan den flög förbi…

Lite vattenapportering, såklart, och olika boll-lekar som Femma och jag utvecklar under våra simturer. Delfi var med på eftermiddagsdoppet, och då simmade vi en lång tur, alla tre, längsmed stranden, givetvis.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite chill blev det också, med en Bok. Den finaste Bok jag sett.

15,8 i skuggan

Jag blev tvungen att gå in och kolla vilken temperatur det är, efter att ha konstaterat att precis som det är nu, så skulle det vara jämt, eller i alla fall på morgonen.  Just den här temperaturen är perfekt, så att man kan sitta i tunn klänning i solen utan att frysa eller svettas, och såhär tidigt på morgonen är solen så svag att det går att ha läsglasögon istället för solbrillor. Helt perfekt.

Jag sitter och väntar på att tvättmaskinen ska gå klart, men sedan blir det en promenad till ett av mina svampställen. Kommer det inget regn lär ju svampen torka ut, det såg jag tendenser till igår. Då blev det en tur till ett av mina nyare svampställen och det blev hyfsad utdelning redan efter en dryg vecka.

På vägen dit fick Delfi använda sina ben-manschetter och hon tar verkligen ut stegen på ett helt annat sätt numera.

20200811_083937

Och hon går rakt, har jag kunnat se när jag betraktar hennes rörelser bakifrån. Jag har väldigt länge sett att hon gått lite snett, vilket är vanligt hos hundar som går mycket fot vid sidan, dvs. vid ena sidan, oftast vänster sida. Hos Delfi syntes det tydligt hur hon gick snett som om hon gick på någons vänstra sida, även när hon gick löst och ledigt.

Men laser och vattentrask hos Redog samt regelbunden stretching har gett riktigt bra resultat, och snart, snart får Delfi kuta efter dummies igen.

De små rapphönsen, som en granne släppte ut för ett par veckor sedan, har hon redan förstått att man inte kutar efter. Den lilla labbeflickan, däremot, lyckas stöta upp en och annan när de ligger och trycker i gräset eller i något dike som vi går förbi… Jättekul, tycker den lilla labbeflickan med den goda näsan.

Jag är inte fullt så förtjust, men är rätt säker på att hon kommer att förstå det snart, att dessa roliga pippisar inte ska jagas. Så som hon har förstått det med de flesta andra små objekten för hennes intresse, inte minst de retfulla sädesärlorna som struttar omkring på vår gräsmatta eller mitt framför oss på vägen.

Ibland kommer ett helt gäng rapphöns gående på vägen framför vårat hus, de är så söta och har ett kul litet läte som lagts till de övriga, mer invanda lätena. Jag tackar grannen för underhållningen.

Walk a mile in my shoes – or just be open-minded

Vi är uppe tidigt för att fånga dagen.

20200809_055913

Vilka dagar vi har! Runt 30 grader och strålande solsken – vem behöver åka utomlands då? Faktum är att jag inte ens rört bilen de senaste tre dagarna (och kommer förmodligen inte göra det de närmaste två dagarna, heller), eftersom jag har allt jag behöver här hemma. Den skuggiga skogen och den svalkande sjön, trädgården att påta med och hundarna som sällskap. Här råder absolut ingen trängsel, inte ens vid den populära badklippan – det verkar som att havet lockar mer sådana här dagar. Gärna för mig!

Igår på förmiddagen tog Femma och jag en tur ner till sjön ensamma och simmade långt och länge, därefter plockade vi blåbär, stora och fina – jag stoppade mina i en hink och Femmas stoppade sina i magen.

Tidigare på morgonen hade vi gått en promenad, alla tre, med ett par stopp för bad (bara hundarna), och hemmavid avvecklade jag definitivt en stor del av kruk-odlingen. Det blir ingen mer sallad eller kål i år ändå, och häromdagen höll jag på att stå på öronen när jag skulle lyfta grillen över alla krukorna – det var droppen! Några få stora krukor med dill, persilja och gräslök har jag kvar, liksom årets nya smultronplantor, och basilikan fortsätter att frodas – inomhus.

När det blev dags för dagens andra tur ner till sjön beslutade jag att strunta i Delfis restriktion vad gäller simning – hon fick följa med och hon fick både simma långt och hoppa från klippan, som hon älskar. Det ska va gött att leva, annars kan det kvitta!

20200808_180646

Stretchingen efter aktivitet har vi varit desto duktigare med  och den uppskattas både av Delfi och Femma.

På vägen hem från badet träffade vi våra nya grannar, ett ungt par med deras lilla bäbis. Vi pratade om stora förändringar i livet och sedan sa de några snälla ord om mina hundar och vår träning på ängarna. Jag förklarade att hundarna är min lilla familj, och det unga paret verkade inte ha svårt att förstå det alls, trots att de själva uppenbarligen gjort helt andra val i livet. Jag undrar om inte den yngre generationen rent generellt är lite mer öppensinnad än oss andra… De är mer vana vid att folk öppet bryter normer på eller annat sätt. Live and let live (så länge det inte skadar någon annan)!

Specialist eller generalist

Utöver att vara sällskapshundar, dvs. hänga med på promenader, svamp- och bärplockning, rena nöjesbad om somrarna och olika typer av utflykter, har mina hundar alltid varit mångsysslare när det gäller träning. De har allihop jakttränats, men också tränats i viltspår och någon eller några former av lydnad. Sedan flytten till Sverige har någon av dem fått prova på nosework, andra har fått träna personspår.

Det finns ju så mycket roligt att göra med hundarna! Agility tror jag säkert att hundarna skulle gilla, men där är mitt intresse svalare, liksom för nosework. Nyligen var jag på en kurs i specialsök, och det skulle jag gärna börja träna närsomhelst – kongarna ligger bara och väntar.

När årets mål inom jaktträningen uppnåddes i och med att Femma tog sin nybörjarklass-etta på B-prov, började jag fundera om jag skulle lägga till något mål inom någon av lydnadsformerna som vi tränar då och då och där vi i så fall bara skulle behöva sätta in en extra stöt… Men vill jag? Eller vill jag ägna träningapassen åt den ”gren” som jag känner mest för?

Det är egentligen rätt skönt att lägga fokus på en träningsgren, och inom retrieverträningen finns ju hur mycket som helst att träna. Vill man bli riktigt bra bör man nog helt enkelt välja – och välja bort. Frågan är vad man vill uppnå.

Mina hundar jagar ju inte praktiskt, så det argumentet faller direkt, och som glad amatör behöver jag inte ens bevisa något alls, alla resultat är ren bonus. Men proven motiverar till utveckling och självklart vill man hellre vara bra än dålig om man nu ger sig ut på prov… Alltså borde man ändå specialisera sig, eller…?

Samtidigt tycker jag det är synd att inte bredda hundens kompetens- och berikningsområden, eftersom hundar mår bra av att lära sig nya saker (om det sker på ett positivt sätt, såklart).

Och för oss människor är det inte heller fel att lära nytt, tänka i nya banor etc.

Just nu brinner jag för jaktträningen, men det känns bra att ha annat att kunna sysselsätta hundarna med också.

Dr Jekyll och fröken Hyde

Igår tog jag ut Femma på ett ordentligt jaktträningspass på ängarna, det var ett tag sedan – de senaste 2-3 veckorna har vi mest hållit till i skogen med vår b-provsträning. Utlagda dirigeringspunkter varvades med skjutna markeringar. Allt gick inte perfekt, särskilt inte vid en av punkterna där det var ganska uppenbart att något vilt legat nyligen, det luktade betydligt mer spännande än de utlagda tennisbollarna… Men i stort var jag riktigt nöjd med passet, och i slutändan avslutade jag innan den sista apporten var hämtad, för hon hade jobbat fint – och mycket, hon var rätt trött på slutet. Den sista apporten fick ligga kvar till ett senare tillfälle.

På eftermiddagen var det dags att infria mitt löfte till Delfi, nämligen att vi skulle spåra, det var också ett tag sedan nu. Vi åkte iväg till en fin spårskog, jag lade spår och sedan åkte vi vidare och gick en promenad innan vi åkte tillbaka och båda hundarna fick gå sitt respektive personspår med cirka två timmars liggtid. Jag har sagt det förut, men det är verkligen så: Lika trôkigt som det är att lägga spår, lika kul är det att se hundarna spåra! Deras nosar är ju bara helt fantastiska. Delfi spårade i sitt fina, lugna tempo, hittade sina tennisbollar och flera gånger hade jag själv glömt hur jag hade gått, men det visade sig varje gång att Delfi gick helt rätt. Tack och lov för mina snitslar, för mitt spår-minne är verkligen uselt, men jag har åtminstone lärt mig att lita på hunden. Experten.

Sedan var det Femmas tur! Se så oskyldig hon ser ut…

20200804_181144

strax innan hon sliter av sin matte armarna i spåret. 🙄😁 Ja jäklar, vad det går undan, även om jag går med klackarna i backen. En pinne missade hon, men hon var inte långt ifrån den, och egentligen är det väl konstigare att hon faktiskt får med sig någon pinne alls, så som hon drar fram i spåret…

Nästa gång måste jag lyda de råd jag fått om längre liggtid och klurigare spår – hon är i kaxigaste laget i spåret, lilla fröken Hyde. Men jag gillar det lösningsorienterade tänket, konstruktiva idéer… Även om det inte skulle funka så måste man ju prova (så länge det är schyssta metoder, naturligtvis). Det är hur som helst underbart att se henne i spåret. Också!

Idag gick vi ut för att plocka in den där dummyn som blev kvar ute igår. En lång linje att springa längs en gräskant. Femma sprang ut i full fart (yay!), men någonstans halvvägs drogs hon in i gräskanten. När jag skickade om därifrån kom hon ända fram, men hade hon svårt att hitta dummyn. I och för sig hade den legat där nästan ett ďygn och i och för sig rör sig vilt i det området nästan varje kväll, men vi ska nog fixa det så småningom. Jag kastade ut dummyn igen och vi gjorde om det hela från den första skickpunkten och fick success. Vi får göra om det där med den kvarlämnade dummyn en annan gång.

Sedan gick vi och kollade av ett av de svampställen som jag räknat som ”förlorat”, så nära bilväg som det ligger. Men det är ett riktigt bra ställe och nyfikenheten tog över -kunde det finnas någon svamp åt mig där? Det kunde det. Svampplockning är för övrigt den perfekta sysselsättningen när det regnar, men nu ska det förhoppningsvis bli riktigt fint och varmt i några dagar och då ska vi verkligen njuta av det och bada och simma mycket.

Gött mos

När grannens äppelträd dignade av frukt för några år sedan gjorde jag äpplemos och det var så gott att ha både på havregrynsgröten och som äpplekompotts-dessert. De senaste två åren har jag fått klara mig utan – bara någon enstaka gång har jag hittat någon billig svinn-påse med äpplen som också blivit äpplemos.

Häromdagen fanns ett utrop i en lokal FB-grupp: Kom och hämta fallfrukt! Så det gjorde jag, två fulla kassar med äpplen fick jag med mig hem. Jag hade kunnat ta mycket mer, men jag var inte helt säker på den här äpplesorten.

Jag var rentav lite skeptisk, för dessa äppplen hade inte jättegod smak. Jag har alltid älskat äpplen och känner ofta på lukten om det är en sort jag gillar, och dessa skulle jag ärligt talat inte äta som de är.

Men när de kokats ner till ett mos blev det något helt annat, och med lite tillsatt socker så blev moset riktigt, riktigt gott  Nu har jag tre stora burkar att frysa in… och ännu en kasse med äpplen att koka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men däremellan har jag varit ute med hundarna och plockat en liter blåbär. Det är mycket frukt att ta hand om nu! Hos pappa har jag plockat ett par deciliter smultron som kommer att användas i en smoothie. Mina egna smultronplantor har också levererat några smultron, stora och fina, men dem plockar jag och äter direkt…

Välj ljuset

Det är med en smått religiös känsla jag sitter utanför mitt hus och ser solen klättra allt högre på himlen. Ljuset!

20200802_055241

Jag fick i och för sig flytta in under taket, för det kom några regndroppar, men när jag sitter här har jag ändå en fin vy över ängarna. Söndag morgon och det är så tyst och skönt.

Igår kväll ville jag knappt gå in. Det var den perfekta sommarkvällen efter en perfekt sommardag med härlig värme, bara lite moln på himlen och en väldigt svag bris (samt en etta på b-prov, gubevars…). Femma och jag hade varit vid vår vik på eftermiddagen och simmat länge och väl, tävlat om att komma först ut till kastad boll (nåja, en av oss hade knappast någon chans i den tävlingen…) och avslutat med lång och mysig handdukstorkning på den solvarma klippan.

Jag ville sitta långt in på natten och bara vara i den känslan jag hade. Av att ha trotsat och vunnit över mina inre demoner – de som hade kunnat stoppa mig från att lämna ett jobb som jag inte trivdes på (längre), köpa ett hus på landet, starta på prov med mina hundar. Visst är det vitt skilda utmaningar, men det är i alla fall delvis samma demoner som spökar.

Till slut fick John Blund bestämma och hundarna och jag gick in och lade oss.

På provplatsen igår fick jag många fina kommentarer om Femmas arbete, och någon sa att Nu får hon väl sova i sängen i natt! , så jag fick ju berätta att det gör hon varje natt… Den mysigaste hund jag haft är hon, den lilla Femman, som nästan varje natt – nu när inte Piaf ockuperar huvudändan av sängen – somnar med sitt huvud mot mitt nyckelben. Snacka om mysfaktor.

Däremot väckte hon mig i morse, vid femtiden. Kanske var hon nödig, kanske var hon hungrig, kanske var hon bara lite extra sugen att gå upp och möta dagen.

20200802_065330

Därute hade solen just börjat sin klättring och här sitter jag nu och får se det ske.

Andra gången gillt

Rätt gissat, ni som trodde att jag hade anmält Femma till ett b-prov, ganska så precis ett år efter det i Kilanda som jag anmälde henne till lite (för) spontant och som gav oss ett tredjepris och några nyttiga erfarenheter.

Den här gången var Femma ett år mognare och mycket bättre förberedd inför uppgiften, det visste jag när vi gav oss iväg mot provplatsen. Jag visste också att jag absolut ville starta henne i år, och att det här eventuellt kunde vara enda chansen på ett bra tag eftersom jag helst inte vill åka långt och hennes nästa löp troligen infaller i september.

Det skulle bli ett ovanligt prov, där endast hälften av dagens startande samlades på morgonen, resten kom efter lunch, och för alla startande gällde, att efter att man gått sitt prov gav domaren sin kritik (som vanligt), men efter genomförd passivitet (där hunden ska sitta lugnt och se nästföljande ekipage ta in ett par markeringar) fick man dessutom sitt pris – och därefter ombads man ”vänligt, men bestämt” att lämna provplatsen. Detta naturligtvis på grund av covid19. Vi var nog alla överens om att vi förvisso gick miste om det roliga och intressanta i att kunna se övriga ekipage genomföra provet, men att vi var väldigt nöjda över att åtminstone få starta, trots pandemin.

Femma och jag startade som andra ekipage ut, och provet i nybörjarklass  inleddes med fotgående och ett par landmarkeringar, om än i våtmark, intill sjön. Den första övermarkerade hon lite, men letade sig snabbt tillbaka och använde ”näsan” så där bra som hon brukar. Den andra var en ren ”spik”.

Vi gick vidare till sökområdet, som Femma letade igenom ordentligt. Det blev lite jobbigt för henne mot slutet, men hon jobbade på. Det var en gång som hon stannade upp, och jag fick användning för vårt ganska nya sök-kommando på distans – hon tog det klockrent och vände ut i sökområdet som om hon fått ny energi, och hon tog även in det sista viltet. Allt vilt levererade hon som jag vill ha det: snabbt in i min hand à la handtarget.

Efter söket gick vi till vattnet, där jag först fick skicka Femma på ett riktat närsök, därefter fick vi två vattenmarkeringar från en båt. Allt togs in snabbt och lätt. Inte ett spår av några svårigheter med igångar i vattnet (hurra!). Den första markeringen råkade skymmas helt av skytten, men plasket hördes ju klart och tydligt och hörselmarkeringar råkar Femma vara rätt bra på…

Därmed var den aktiva delen av provet klar och det kändes riktigt, riktigt bra. Fotgåendet hade funkat genom hela provet, vi hade varit ett team genom hela provet. Och domaren hade tydligen gillat det han sett hos Femma. Han berömde särskilt hennes sök, vilket var extra kul eftersom det var söket hon först fallerade på i det förra provet vi gjorde.

Passiviteten klarade vi av, den med, och då var det klart: Femma hade fått ett förstapris! Ahhh, där satt den! Den goa känslan från de senaste träningarna bekräftades, jag hade gjort rätt som anmälde henne med tanke på den utvecklingskurva hon visat de senaste veckorna.

Jag är så oerhört stolt över min fina Femma! Och riktigt kul är också att hennes två bröder Sixten och Poppe gick och tog varsin 1:a på ett b-prov dagen före oss. Vilken syskonskara! Heja Mandylikes!