Plötsligt bara satt den där, mitt bland mina fågelmatare, blick stilla och väntade på ett byte. Dagen innan hade jag hittat det lilla som fanns kvar av kadavret från en koltrast, rakt nedanför fönstret där jag vädrar mina sängkläder. Några svarta fjädrar i snön på gräsmattan, någon meter utanför trädet där fågelmatarna hänger. Där hade hen tydligen slagit till. Nu verkade den ha ändrat strategi; satt där och väntade mitt bland maten.

Jag älskar rovfåglar, blir glad när jag ser dem (oftast…) och tycker de är så vackra. Jag vill också att de ska ha mat att äta. Men mina småfåglar ska den ge fan i!!!

Så jag reagerade instinktivt och jagade bort den. Och nu går jag här och spanar.

men härligt, härligt – när vi jobbar upp ett promenadspår i snön. Varje dag förlänger vi spåret i skogen och det är sååå jobbigt när vi går en ny sträcka i orörd snö, och särskilt i uppförsbackarna 🥵 Men det är ett skönt besvär, och även Delfi hänger med hela vägen.

Så glad att jag fick följa detta – vilken match! Isabella och Rasmus Wranå vann över USA 🙌🙌🙌🇸🇪🇸🇪🇸🇪

Tänk också att vara ett så fint team, syskon emellan. Helt underbart ❤

Det var ju otippat att jag skulle börja glo på OS (innan jag drog mig till minnes att jag tittade på pingisfinalerna 2024) – och curling, dessutom. Men det är ju jättekul och spännande! Inga farliga hastigheter, hopp eller skaderisker, men desto mer taktik och finlir. Me like!

Så en simpel måndag kväll, på väg hem från träningen, köper jag med mig en räkbomb och en extra smarrig glass – sedan undviker jag noga alla sociala medier etc. och sätter på curling-semifinalen mellan Sverige och Storbritannien som egentligen gick av stapeln för ett par timmar sedan, men vars resultat jag har lyckats undvika.

Heja syskonen Wranå!!

****

Jamen, se där! Isabella och Rasmus tog sig till final! Stort! Hjälp, så spännande!

Älskar curling!

(I finalen vill jag gärna höra amerikanerna säga ”Too much ICE” igen…)

Åh herregud! Hur ska jag någonsin komma över det här: Mitt sämsta beslut på år och dar – om inte någonsin?? Och om jag överdriver, så överdriver jag bara lite.

Förra året unnade jag mig för första gången att gå och se Melodifestivalen live i Göteborg. Det var kul, det var trevligt, det var en upplevelse. Men när det började bli dags att boka biljett till årets Melodifestival så avstod jag. Även efter att ha sett vilka artister som skulle vara med fattade jag beslutet att avstå. Till och med efter att ha hört snuttar av låtarna beslutade jag att avstå – även om det verkade finnas biljetter kvar. Men nej, jag skulle inte gå. Jag var så nöjd ändå, med att i år få se Mello från soffan hemma i Tjottahejti. (Jag har flera andra konserter att se fram emot, nämligen.)

Ja. Och då missade jag att få se det här live

– Felicia med en banger som gör det omöjligt att sitta still och som får en tant att röra sig jättesnyggt och modernt (eller hur), men framför allt blir man sååå lycklig!! Och det hade varit så häftigt att få se detta live! Därav att detta var mitt sämsta beslut! Någonsin! Grrrr!

att man får bo såhär!?

Och ha det såhär:

Just som vi hittat oss en hyfsat isfri promenad på några kilometer – så kom givetvis mer snö. ”Börja om från början…”

Men visst älskar vi fortfarande snön! I alla fall två av oss: Delfi kastade sig ut och gjorde sina ”snöänglar” och jag kastade mig ut och skottade.

När det blev dags för en längre promenad i snön fick Delfi på sig sina sockor – numera vänjer hon sig väldigt snabbt och lätt vid att ha dem på, nästan som att hon vet att de gör att hon slipper vidriga isklumpar (eller ännu värre: vassa stenar som fastnar i isklumparna).

Där har ni ungefär min ambitionsnivå för träningen på gymmet. Tre pass är bra – men fyra pass är bättre. Fem pass är för mycket (om det inte är pga två pass på raken, då ett av passen i så fall oftast är något stillsamt som ”core” eller ”body balance” etc.). För någon vecka sedan körde jag två sådana lättare pass på raken, delvis för att få upp månadsstatistiken lite efter helgerna, men det är väldigt ovanligt.

Nu när jag gått på gymmet (eller gymmeN) i tre år roade jag mig med att kolla hur många pass jag gått egentligen, i snitt. Och på tre år står räknaren på ca 500 pass. Det blir ca 166 pass per år, och i snitt 3 pass i veckan (mindre på sommaren exv.), vilket jag är supernöjd med.

Ambitionen och motivationen balanserar.

Självklart fortsätter jag att sikta på fyra pass – så att det även fortsättningsvis blir tre pass i veckan i snitt.

Men det bästa är att jag hittat så himla roliga pass att gå på. Sedan jag vidgade min gym-radie till Stigs center får jag numera lätt ihop tre pass i veckan som jag verkligen ser fram emot. Lyxigt!