Det är i slutet av pussel-säsongen nu, och på mitt pusselbord ligger ett Ravensburger-pussel. Ravensburger-pusslen är roliga med alla sina detaljer, men jag har börjat irritera mig på dem, pga att han/de tenderar att rita alla mörkhyade personer på ett lite speciellt sätt…

Men just det här pusslet väcker i alla fall trevliga minnen från min allra första resa utomlands utan föräldrar. Det var såklart Birgitta och jag, vi var 17 år och vi drog iväg på en sista-minuten-resa till London.

Vi turistade, absolut, men framför allt clubbade vi på kvällarna (jag har för mig att nattklubb-tiderna var lite annorlunda då, och att man faktiskt kunde gå ut och dansa redan vid åtta och känna sig hyfsat nöjd vid midnatt eller inte så långt efter).

På dagen gick vi förbi Leicester Square för att få tag på gratisbiljetter in till Empire, och på kvällen slank vi in och stod på dansgolvet i timmar så svetten lackade. Vi ville varken ragga killar eller dricka (annat än läsk) – vi ville bara dansa. Och musiken var såklart bäst i London!

Trots att vi hade bokat en billig sista-minuten-biljett så hade vi turen att få bo på Regent Palace Hotel precis intill Piccadilly Circus. Att det var gammalt och vackert var vi inte så imponerade av då, men läget… läget!

Hotellet finns inte kvar, men tack och lov finns byggnaden, eller i alla fall den vackra fasaden kvar…

Jag vet, jag vet, ni får också upp dessa otaliga, underhållande inlägg i era flöden, men de är ju till för att delas, så…

– how dumb he is or how dumb he thinks we are?

/Jimmy Kimmel

har blivit stammis här nu – en ny favorit, och verkar ha blivit lite mindre skygg och lättare att fotografera (genom fönstret).

Och här har vi musiken han dansar till – nu på min spellista.

Grattis till att vi nu har en vidrig autokrat mindre vid makten – en mindre av Putins vänner som kan fucka upp det godas kamp mot det onda. ÄNTLIGEN, säger jag bara!

Men vi glömmer självklart inte vilka Orbáns vänner var och är: Den iranska regimen och Netanyahu/Israel!, Putin, Trump och hans administration…

Skriven av Peppe Öhman, utgiven 2025.

Har sneglat på den här boken ett tag, då den stått exponerad i bibliotekets rekommendations-hylla, där jag brukar ”fynda”. Var väl lite skeptisk och undrade hur intressant det kan vara, och vem är ens denna Peppe Öhman?

Men… så tog nyfikenheten över igen, och nu vet jag att Öhman är finlandssvensk frilansjournalist – och jag har bestämt sett och hört henne rapportera från USA på SVT, jag kände bara inte igen henne på bokens framsida.

En annan sak jag varit nyfiken på är hur det är för en människa med lite vett – och utifrånperspektiv – att leva i USA i dessa dagar. Och några svar fick jag.

Dessutom lite repetition av väl valda delar av amerikansk historia, konstitution, valsystem, samhällsdebatt m.m.

Öhman säger sig vilja försvara landet USA och hennes val att bo kvar där – trots allt – och ja, när hon beskriver sitt lilla kvarter i Santa Monica och den lilla promenaden ner till Stillahavsstranden med surfbrädan under armen, och mötena med delfiner i havet, jamen då kan till och med jag känna en viss förståelse.

Och faktiskt skulle jag kunna tänka mig att läsa fler böcker som denna, även av Peppe Öhman själv. Såpass intressant var den och hon skriver fantastiskt bra.

Intervju med Peppe Öhman i finländska Yle.fi.

”-Det är fruktansvärt att se hur en människa kan radikaliseras och vad som händer när man bara får sin information genom sociala medier. Hur den bara sjunker djupare och djupare in i en desinformationsbubbla.”

Av mina tre senaste hundar – kanske av alla fem !- är Femma den som faktiskt uppskattar en koppel- och stadspromenad. Och jag kan ju också sakna stan ibland, så nu åkte vi in till stan, Femma och jag.

Hon är ju den absolut smidigaste hunden att ha med sig; låter inget, är snäll och lugn, men om någon kommer och vill hälsa blir hon glad, vilket gör dem glada. Win-win.

Hundar åker dessutom gratis på Västtrafik-tågen – schysst!

Jag hade också ett ärende in på Naturkompaniet, där hundar får följa med in – och Femma var A-barn även där.

Sedan stegade vi iväg mot Linnéstaden m.m. där jag fick utlopp för mitt ytliga intresse för arkitektur/fasader. Vädret var vackert, sällskapet utsökt och det blev en fin promenad och stadsutflykt.

Precis innan vi skulle ta tåget hem hände något rätt kul. Jag var inom Naturkompaniet igen och tittade på en liten väska när ett par närmade sig och kvinnan sa till sin man att just en sådan väska som jag höll i ville hon titta på. Jag kommenterade att man vill ju gärna ha en av varje färg… Och hon visade sin som hon redan hade hängd över bröstet.

Nu hörde jag att kvinnan hade en liten, liten amerikansk accent plus att jag faktiskt tyckte mig känna igen henne, så jag chansade och frågade om hon heter Laura. Och det gjorde hon! Detta var alltså den grymt duktiga aerobics-instruktör som jag började träna för efter skolan på gymnasiet och för första gången tyckte jag det var kul med någon fysisk aktivitet. Och jag älskar det ju fortfarande!

Det är så många nivåer av otroligt, men faktum är ju att jag nu stötte på Laura bara ett kvarter bort från NK där jag tränade för henne – för sisådär 40 år sedan…!

Men kul. Precis vad jag behöver dessa dagar.

Okej, nu får jag svårt att välja vilken som är min absoluta favorit-småfågel… Vilken tur att jag slipper!

För domherren är en gammal favorit – så vacker med sin röda färg och runda form, lite större än de vanliga småfåglarna. Och jag har sett ett par domherrar vid min fågelmatning i vinter, men… de är ju så skygga att det räckt att jag rört mig en bit från fönstret (för att hämta mobilen/kameran!) så flög de all världens väg.

Men häromdagen lyckades jag i alla fall knäppa en. Bild.

Och idag såg jag att en annan av mina favoritfåglar är tillbaka för säsongen: sädesärlan! Min fågel! Eller ja, en av dem, för jag hade ju två-tre stammis-par  förra sommaren. Hoppas alla kommer tillbaka.

Bara en stund senare såg jag en helt ny fågel vid fågelmatningen. Kan du den?

Det är en sävsparv! Hur fin!?