Jag stod på Willy’s, framför disken med alla möjliga sorters knackwurst, chorizo, grillkorv m.m. och undrade var tusan de hade lammkorven någonstans. (Jag äter nästan aldrig korv numera – med undantag för lammkorv, dock väldigt sällan, det med.)
Då sa en vänlig mansröst bakom mig: ”Heter du Marika?” Jag vände mig och frågade lika vänligt, för jag visste att detta var en snäll, en: ”Ja – och vem är du?” I samma sekund som jag såg honom prata, dvs. samtidigt som han sa sitt namn, kände jag igen honom, så han sa sitt förnamn – och jag fyllde i med hans efternamn.
Det var verkligen ett kärt återseende – en av få personer från min grundskoletid som jag skulle kunna säga det om, faktiskt. Det bästa som kunde hända mig efter grundskolan var att jag fick börja på ett gymnasium inne i stan. Men just den här sympatiska killen träffade jag på inne i stan ibland och det var bara trevligt.
Nu blev vi stående en stund och pratade om lite ditt och datt som man gör (oj, är din pojk vuxen nu – har du kvar dina hundar etc.), jag var på strålande humör efteråt och jag hoppas jag känner igen honom nästa gång vi ses.
Dock glömde jag bort att leta efter lammkorven.
my flatcoats 