100-runda

Efter de två 99-poängsrundorna på Kind BK krävdes ett till godkänt resultat för att Femma skulle få RLDN-titeln. Det fick vi på onsdagens tävling på Lerums BK: 76 p. Roligt att få titeln, men jag kände samtidigt att vi egentligen kan bättre än så, eftersom 20 poängs avdrag berodde på att Femma missförstod mig, dvs. att jag var otydlig med mina handsignaler.

Då var det ju käckt att jag redan hade anmält oss till en tävling ”i reserv” dagen därpå. Femma och jag åkte till Lilla Edets BK, och stämningen vid banan var riktigt, riktigt fin. Precis som jag gillar att ha det på tävling, både när man laddar upp och efter den egna rundan.

Femmas runda kändes bra – både Femma och jag var lugna och fokuserade – och jag fick höra av andra medtävlande att det sett bra ut.

Det visade sig att detta var en 100-runda – en runda utan ett enda poängs avdrag. Vem gör ens det? Jo, Femma, tydligen!

Bästa, fina träningskamrat!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Debut i startklass

För ett par år-tre år sedan gjordes en stor revidering av de svenska tävlingslydnadsklasserna, och eftersom jag inte har tävlat sedan 2008 (med Saga) så blev Delfis debut i startklassen även min debut i densamma. Jag följde revideringen med intresse och välkomnade att den gick igenom. Det gjordes många bra förändringar, särskilt just att man införde en startklass som inte omfattar något gruppmoment. Platsliggningen i grupp var ju mångas skräck. Jag pratade med en kvinna på tävlingen i lördags, som hade fått sin unga goldentiks lydnadskarriär förstörd för alltid efter att den blivit attackerad under sin första platsliggning på tävling. Men det var då det, med de gamla reglerna.

Ända sedan revideringen var klar har jag tvekat om jag ska börja tävla igen – eller ej. En stor stötesten har varit fotgåendet. Jag får bara inte till det fotgående jag vill ha i tävlingslydnaden – det fotgående som jag hade med Ella, och i viss mån med Saga… Jag har inte ens varit ”hundra” att jag verkligen vill att hunden håller ögonkontakt. Det borde räcka med ett bra jaktfotgående? (N.B. ett bra jaktfotgående). Utan den rätta motivationen blir det inte mycket av något. Inte med fotgående och inte med tävlingslydnad över huvud taget. Därför har också debuten dröjt – ändå till nu.

Jag vet inte vad det var som flög i mig – helt plötsligt kände jag att jag vill träna och tävla med Delfi, och plötsligt var hon anmäld till startklassen. Nu kör vi, helt enkelt.

Nu kör vi, jojo. Jag var verkligen nervös inför denna lilla usla tävling. Sex små moment… Jeeeez… Delfi var lite, lite disträ – hon verkade tro att tävlingsledaren skulle hala fram och kasta en dummy precis vilken sekund som helst… hihi. My bad – vi har ju inte alls tränat med någon som agerat tävlingsledare. Ja, det är klart att man ska, men jag tycker ju om att pula med tävlingslydnaden i ensamhet, möjligen med folk runtom i periferin, som under den öppna träningen på klubben.

Med en smått disträ flatte blev fotgåendet inte ens halvbra, det är den bistra sanningen. Vi fick 7,5 p med kommentarerna ”växlar position, något luftigt, långsamt sättande, snett sättande”.

Inkallningen var bra utom att hon nästan höll på att springa till tävlingsledaren först – en liten, liten båge gjorde hon. 9 p och kommentaren ”lite slarv”.

Sedan kom sättande under marsch, och där gjorde jag dundertabben att inte ge ett tydligt sitt- eller stanna-kommando, så Delfi blev såklart osäker och följde med mig runt. Jag tar det på mig och skyller på att detta var ett moment som jag verkligen hade sämst koll på när jag anmälde oss till tävlingen, och så sent som några dagar före tävlingen fick jag göra vissa justeringar eftersom jag hade missuppfattat momentet. Äh. Det blev ju en fet nolla på det momentet, och 30 poäng förlorade i ett nafs…

Det jag är nöjd med är att jag ryckte på axlarna och gick med en bra känsla in i nästa moment, som var apporteringen. Här hade vi så sent som dagen innan ”hård”tränat på att komma in i rätt position med rapporten, och det satt faktiskt som en smäck nu. Vi fick 9 p och en notering om ”något ojämnt tempo”. Jag vet precis: Delfi rusar fram till apporten, men småspringer sedan till mig med den… Ni måste förstå en flattes totala besvikelse varje gång det är en apportbock i trä, och inte en dummy, fågel eller ens en tennisboll som ska apporteras!/Delfi.

Fjärrdirigeringen är ju ruskigt simpel – 10 p – och hopp över hinder satt som en smäck, även positionen in till sidan – 10 p. Helhetsintrycket fick vi 8,5 p på, och det får jag väl vara nöjd med – även om jag inte är nöjd med mindre än 9-10 p.

Jag är i alla fall väldigt glad att jag hade en glad och arbetsvillig flatte med mig på planen – hon verkade inte ha ett dugg ont av de uteblivna bedömningarna, utan tyckte det var kul att få fortsätta med nästa moment, och nästa… Precis så som man vill ha det: Yes-lydnad!

160 p (av 200) krävs för att få fortsätta till lydnadsklass 1. Vi fick 149,5 p. Så jag är inte nöjd, absolut inte, men om jag kan låta bli att klanta till det nästa gång, så bör vi kunna ta hem startklassen nästa gång. Men då händer väl något annat…….

”Lulla omkring” för dig, va!

Så kunde Piaf ha sagt till mig efter onsdagens deltävling i uppletande…

I uppletandecupen får varje ekipage (HUND! /Piafs anm.) fem minuter på sig att hitta fyra föremål – oftast mjuka saker som avger ganska mycket vittring. Vinnare i deltävlingen är den som hittat alla/flest föremål på kortast tid. Däremot är vi inte så noga med avlämningar i hand – vilket passar Piaf bra 😎), man får uppmuntra hunden när den jobbar, och man får även lov att belöna med godis mellan avlämningarna – men det kostar tid…

Piaf och jag hade startnummer 7 och innan vi gick till rutan fick jag veta att ingen hade hittat alla fyra föremål. Lite kaxigt lade jag till: ”hittills”. Detta trots att Piaf faktiskt bara hittade två föremål i den andra deltävlingen – efter det började vi dock träna lite också…

Piaf var taggad – det brukar hon vara – och visst, hon kutade inte omkring, men hon täckte rutan väl och använde uppenbarligen nosen alldeles utmärkt, så hon jobbade helt enkelt väldigt effektivt. HON hämtade minsann in alla fyra föremål – även det som låg närmast baslinjen. Tiden blev 3:22 – och då hade jag  belönat henne mellan avlämningarna.

Sedan hade vi ett jätteduktigt ekipage efter oss, med en golden som jobbar snabbt och effektivt, och de var det andra ekipaget (av elva) som hittade samtliga föremål och de vann med tiden 2:56. Snyggt!

Men alltså, bra jobbat av Piaf också, fina flattetanten!

FB_IMG_1551025860323

Foto: Karin Yllö, bild tagen vid vår debut i uppletandecupen

 

#hundträning

Med våren kom inspirationen och motivationen till hundträningen igång ordentligt.

Piaf får fortsätta att träna uppletande – det är lite lagom för henne att lulla omkring i en 50×50 m stor ”ruta” och leta strumpor och leksaker… Fina gammeltanten, jag är så glad att hon är med oss och hänger med på våra promenader, även om jag då får välja bort de riktigt långa rundorna.

20190415_124822

Delfi fick som tidigare nämnts göra ett tränings-WT, och även om hon pep lite där så var jag väldigt nöjd med hur jag hanterade det – och bestämde mig sedan för att se hur vi skulle funka på ett riktigt WT nu när jag inte stressar upp mig så mycket längre över pipet..

Till min stora förvåning var hon tyst på alla stationer och nästan hela tiden däremellan också.

På den första enkel-markeringsstationen markerade Delfi inte alls och det blev många visslingar och dirigeringar för att få in dummyn. Men vi fick in den till slut och för det fick vi 4 p. På den rena dirigeringsstationen tog hon mina signaler jättebra och hittade dummyn snabbt, men… där fungerade fotgåendet fram till startpunkten bedrövligt och på väg in släppte hon dummyn, och jag är rätt säker att det var något på den – en insekt eller nå’t – men det drog ju ner poängen ordentligt på den stationen: 8 p. På övriga stationer blev det 12 (dubbelmarkering) – 12 (dirigering med störningsmarkering) och 15 (dubbelmarkering). Alltså 51 poäng på hela WT:t, men det var 51 glada poäng, för Delfi var ju tyst och vi fick poäng på alla stationer. 😊

Det var en av de första varma vårdagarna, så efter att vi gjort alla fem stationer fick Delfi belöna sig själv med ett härligt gyttjebad… Det var hon så väl värd.

20190419_141720

Att vårt samarbete inte funkade på WT:t ser jag som en följd av för lite träning den gångna vintern, men nu har jag verkligen fått upp motivationen igen.

Inte minst efter tre dagars clinic+kurs med Helen Phillips som Klickerförlaget bjudit in från England. Jag hade sedan länge bokat en åhörarplats alla tre dagarna, eftersom jag köpt Helens bok Clicker Gundog och var oerhört nyfiken på hennes sätt att träna jakthundar med mjuka metoder.

Inte blev jag besviken, heller – tvärtom. Jag fick med mig en massa inspiration och tankar, och gick hem och dammade av mina klickers…

Delfi har också fått plocka upp tävlingslydnaden igen – hon har varit nästan-klar för startklass i ett par år nu, men jag har inte riktigt haft lust att kasta mig ut. Men nu… kanske.

Femma och jag har varit på jaktträning med uppfödaren och ett par av Femmas syskon. Det blev bra träning – mycket svårare än jag gjort med Femma hittills, men kul att se hur duktiga de var, allihop.

20190422_112224

20190423_193759

Precis dagarna innan den träningen hade Femma en liten släng av vattensvans, det var verkligen en trist liten historia… Så ynklig som hon var när hon kom in efter en liten kvällskiss i trädgården, det var hjärtknipande, och desto gladare var jag såklart när det gick över på något drygt dygn, bara.

Vi har tränat på egen hand också, såklart, och Femma har utvecklats massor den här våren.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Linjetag med störningsmarkering

Utvecklats har hon verkligen gjort även i viltspårsträningen… De första gångerna sökte hon mitt stöd ofta i spåret, så jag pausade den träningen och gjorde sedan bara väldigt korta spår som hon kunde lösa utan mitt stöd. Sedan… tog det fart med självförtroendet, och jag får numera hålla tillbaka den lilla labbeflickan för allt jag är värd 😅.

Vid sidan om detta så har även  Femma och jag ”fuskat” med lite rallylydnad. Det är så lätt att träna ett litet moment här eller en liten grundfärdighet där, inte minst under promenaderna… och plötsligt insåg jag att Femma kunde det mesta för att starta i nybörjarklass. Utom sitt-stå, ligg… och att göra momenten i koppel. Så jag anmälde Femma till tävling – och tränade på det där sista. Att gå hela banor också, såklart, med bästa belöningen efteråt: MAT.

Sedan åkte vi till Kind BK och tävlade – två rundor där Femma kammade hem 99 p (av 100) och förstaplaceringen i båda tävlingarna. Heja min underbara lilla träningskamrat!

Runda 1

Runda 2

20190504_21015920190504_210206

Fin tävlingsdebut, Femma!

Men egentligen så drömmer kanske Femma om en fotbollskarriär.

Vår!

Visst blev det vår och man vill verkligen vara ute så mycket som möjligt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

… eller kanske stå och titta medan försådden växer…

20190408_073714

… spana på fåglar, både ute i skogen…

…och de som besöker fågelmatningen

Sedan hade vi ju besök av en liten  stalkerblåmes också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Delfi fick gå ett tränings-WT, där hon pep på två stationer (mitt största syfte med dagen var att se om hon pep och i så fall snabbt vända ifrån så att hon inte fick utdelning), två stationer gjorde hon kanon, och på en ren dirigeringsstation blev det tydligt att vi legat på latsidan med dirigeringsträningen i vinter.

20190330_133524

Femma har varit på kurs med Labväst (första tillfället hann det bli mörkt eftersom det fortfarande var vintertid).

Jag har äntligen vaccinerat mig mot TBE!

20190319_104133.jpg

Eftersom jag tog två sprutor 2008 ska jag därmed ha fullt skydd nu, men förmodligen säkrar jag upp med den andra dosen efter en-tre månader.

Nu kan det få bli lite varmare också – i morse hade vi sex minusgrader…

20190410_070418

Flattetanten briljerar

Söndag morgon, frukosten avslutad och jag sitter och slösurfar i soffan och får syn på ett ”evenemang” på Facebook: uppletandecup på min BK börjar om 45 minuter. En kort överslagsräkning: hinner jag? Ja, det gör jag (inte för att komma i tid, men skulle bara bli lite sen)! Jag är nämligen lite suge8n på att börja köra bruks och vill se hur uppletande går till, så detta var ett perfekt tillfälle.

Alltså kom vi dit, och jag kom lagom till första ekipaget och medan de följande ekipagen genomförde sina uppletanden – fyra föremål skulle hittas på max fem minuter – så fick man se duktiga hundar och jag kunde passa på att ställa frågor om regler etc. Jag hade redan fått frågan om jag inte ville anmäla mig till tävlingen (en helt och hållet inofficiell skoj-tävling) och jag hade sagt Åh nej, inte ska jag… jag är bara här för att titta...   Men efter att ha sett några ekipage och särskilt när det var en hund som var lite till åren kommen, så tänkte jag att varför inte? Detta kändes som en perfekt aktivitet för Piaf.

Jag smög iväg och hämtade Piaf, och hon kändes ju jättepigg och glad att få vara den som fick komma ut, och inte de andra två… Och när jag frågade fick jag gärna efteranmäla Piaf till tävlingen, så så blev det… Att jag hade stått vid sidan och sett var föremålen låg var inget problem, för 1. Även de två som arrangerade upplerandet denna dag körde sina hundar (sist, dvs. före mig) och 2. Föremålen skulle läggas ut på nya ställen för oss.

 

Det närktes att Piaf hade roligt och hon var så duktig, över förväntan! (Vafalls!? /Piaf) Första uppletanderutan någonsin för henne, när vi körde hade alla redan kört och lämnat sina hundar och stod på linjen och pratade och tittade och uppletandeområdet var såklart fullt av spännande vittringar. Det bekom inte Piaf det minsta – hon förstod genast vad hon skulle göra, nämligen hitta strumpor…!

Alla fyra strumpor hittade hon på tiden 3:13, vilket var den fjärde kortaste tiden av de elva deltagarna. Duktiga flattetant!! Nu var detta en skoj-tävling, men ändå! Om två veckor fyller Piaffa-tanten elva år, och det var så roligt att hon fick komma ut och visa fram-tassarna, inte bara när vi tränar själva.

Tack till Lerums BK för ett mycket trevligt arrangemang! Nästa gång har jag lovat vara den som anordnar tävlingen tillsammans med en till deltagare.

Efter detta letade jag upp en träningsgrupp som körde lite jaktträning, och nu tog jag ut Femma. Det tränades markeringar, men jag tränade mest på vår känsla medan de andra jobbade, inte så helt olikt det som Eva Bodfäldt beskriver i sitt blogginlägg (publicerat dagen efter vår träning, men jag har ju läst Evas tips för gruppträning tidigare). Under tiden kunde jag planera noga för vilken markering jag ville ge Femma för att få bäst utdelning, och det blev en hämtning där hon fick springa genom en blöt sänka och upp på nästa äng.

Vi passade också på att låna och testa två tunga dummies – en på 1 kilo och en på 1,5 kilo. Femma tog dem fint även om det inte var helt lätt för henne. Men hon vill och har självförtroende nog att inte ge sig, roligt att se!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Delfi hade precis börjat löpa, men fick komma ut och träna igenom momenten i tävlingslydnadens startklass, bland annat hopp över hinder . Här ser man att Delfi får ett ordentligt språng och avstamp innan hon hoppar, vilket inte är någon slump, utan jag har fått hjälp av Monica Henriksson att mäta ut vilket avstånd som är det optimala för just Delfi.