A var min kurskamrat på Handels i Göteborg, och i normala fall supertrevlig och rolig att hänga med på de fester som kantade inledningen av utbildningen.

Men nu hade han fått höra att jag var från lilla Skepplanda och han garvade läppen av sig, om än med glimten i ögat, såklart. ”Hahaha, kommer du från SkeppLanda!?” Uttalat med riktigt tjockt L, också, så att det skulle låta extra bonnigt… (så säger inte Skepplandabor, men det var inte heller poängen…) Hur taskigt!?

Så jag frågade var han var ifrån, och han svarade: ”Borås” – och han insåg nog samtidigt som han sa det, att detta skulle inte gå bra. Självklart var hämnden ljuv.

Det dröjde i och för sig bara något halvår efter utbildningsstarten innan jag flyttade från lilla Skepplanda och senare ända in till Masthugget, men det hindrade inte att A och jag även fortsättningsvis hälsade på varandra ungefär såhär:

”Hörru, SkeppLanda!”

”Jamen, vad vill du, Borååås?”

Kom att tänka på det idag, när Femma och jag var i Skepplanda och gick elljusspåret där.

Det var den nostalgitrippen…

Ett par dagar senare gjorde jag äntligen slag i saken och gick till simhallen i Skepplanda – efter 11 år som jag bott bara en kvart därifrån…!

Och när jag i tonåren bodde 5 minuter därifrån kunde jag inte bry mig mindre om att bo nära en simhall…

Sedan hade jag en period på cirka två år i Luxemburg, där jag för det första lärde mig simma ordentligt och för det andra hade simningen som min motionsform utöver hundpromenaderna – gick och simmade före jobbet, efter jobbet – på självaste julafton gick jag och simmade på förmiddagen.

Sedan *poff* slocknade det intresset och har bara väckts till liv lite grann när jag simmat med Femma de senaste somrarna. I fräscht sjövatten, utan lukt av klor eller andras rakvatten och parfym.

Men det här kommer jag göra om! Numera kräver simhallar att besökare tvättar kropp och hår innan badet, så kloret aktiveras inte alls lika mycket, vilket gör att det varken luktar klor (eller annat) eller svider i ögonen. Toppen!

Skepplandas simhall är givetvis liten – med 25-metersbassäng – men den har allt man behöver, är verkligen välskött och fräsch trots sin ålder (byggdes 1972). Och vilken otrolig lyx ändå att ha en simhall så nära – i lilla Skepplanda!

När jag lyssnat på vissa människor fattar jag varför jag behöver – måste – läsa (allt mer) böcker, som motvikt till alla dumheter, lögner och idiotier man får höra…

Mina två senast lästa böcker:

Förlagets egen info om boken:

”I Att vinna ett informationskrig tecknas Sefton Delmers historia av en av vår tids ledande experter på desinformation, författaren Peter Pomerantsev. Med stadig hand, och med en unik inblick i vår samtids informationskrig, leder han läsaren via Delmers livsberättelse till dagens krigssituationer. Vad kan vi lära av Delmers strategier mot Hitler i kampen mot våra egna våldshärskare? Mot strömmen av fake news och informationsförvrängning?”

”Det är som en mix av Monty Python och den infamt satiriska krigsfilmen ”Inglorious basterds”, men det hände i verkligheten. (…) Det är en bitvis obetalbar berättelse om en intelligent man och hans originella strategier” Dagens Nyheter, Lars Linder

”Boken är flyhänt skriven och förtjänstfullt översatt av Ola Nilsson. Förutom den smått osannolika och underhållande historien om Delmer, som sannolikt är okänd för många, är detta en synnerligen informativ och tankeväckande berättelse om desinformationens moderna framväxt. Passar alla med intresse för historia, sociologi och psykologi. (…) en fantastisk läsupplevelse som vidgar perspektiven.” BTJ, Lukas Ernryd

Jag hade velat klistra in så många intressanta citat från boken, men får nöja mig med detta:

”Det mesta av samtidens propaganda är utformad för att man ska känna sig överväldigad av den enorma mängd av förvirrande information som omger oss och underminera skillnaden mellan sanning och lögn. Denna förvirring lindras genom att man placerar sin tillit i en ledare som i sin tur reducerar världen till en omfattande konspirationsteori. Det är därför faktagranskning sällan fungerar när den utgör ett direkt hot mot en politisk identitet.”

Precis som föregående bok var den tredje jag läste av Pomerantsev (efter Ingenting är sant och allting är möjligt och Det här är inte propaganda: kriget om sanningen), var detta den tredje jag läst av Martin Gelin, efter Den vita stormen: rasismens historia och USA:s fall och Imorgon är jag långt härifrån: Ett avskedsbrev till USA.

Det säger sig självt att båda är författare jag verkligen gillar och rekommenderar, och jag blir inte besviken.

Från förlaget:

”Det senaste århundradet har USA dominerat världspolitiken. Inte bara när det gäller hård makt som ekonomi och försvar, utan minst lika mycket när det gäller mjuk makt – värderingar, idéer och kultur.

Nu äventyrar USA historiska allianser, samtidigt som Kina kliver fram med nya globala ambitioner och EU letar efter en ny enighet och demokratisk identitet.

Vilket land kan fylla det vakuum som USA lämnat efter sig i världspolitiken?

Martin Gelin har de senaste åren besökt ett flertal länder för att förstå hur mjuk makt (soft power) påverkar världspolitiken, både med historiska tillbakablickar och med perspektivet riktat mot framtiden. Under tiden kom världsordningen att ritas om. Kapplöpningen om mjuk makt och globalt inflytande domineras nu av auktoritära regimer och växande globala aktörer som Kina, Saudiarabien och Ryssland.

Med unik erfarenhet från två decennier i USA vidgar han i den här boken perspektivet till världspolitikens arena och rapporterar från ett dussintal länder – däribland Frankrike, Sydkorea, Qatar, Indien och Taiwan – för en fängslande berättelse om den mjuka maktens framtid.

Gelin belyser hur auktoritära regimer, som Ryssland och Kina, kliver fram i en offensiv för globalt inflytande, medan demokratiska länder halkat efter. I en hård tid av krig och konflikter handlar mjuk makt inte bara om att bygga nationella varumärken, gynna export och turism. Det handlar även om stärkta relationer med allierade, för att överhuvudtaget överleva som land.”

“Ett läsvärt och innehållsrikt försvar för globalisering och mångfald”
– Ulrika Knutson, Dagens Nyheter

“Han ger skickligt läsaren nycklarna för att förstå spelet bakom den statligt finansierade exporten av koreansk [kultur] och skildrar gastkramande hur konstvärlden blir en bricka i spelet när Qatar och Saudiarabien pumpar in pengar i försök att tvätta bort associationen till diktatur och förtryck (…) Den slutsats som Gelin landar i är högaktuell även i Sverige: ett land med stor andel mjuk makt förstår värdet av statligt understödd och samtidigt fri, bångstyrig och nytänkande kultur.”
– Alba Mogensen, Göteborgs-Posten

Och ”mina” citat från boken fick bli från inledningen. Men läs boken!!!

”Soft power handlar inte om att tävla i kultur. Men jag hoppas visa att kultur idag, vare sig vi vill eller inte, används för att hjälpa vissa länder framhäva sig på världsarenan. De som inte ens förstår hur det fungerar riskerar att bli nyttiga idioter i diktaturernas propagandaoffensiv. […]

I den här boken försöker jag göra en distinktion mellan strategisk mjuk makt, som är just de statliga initiativen för att främja bilden av ett land, och organisk mjuk makt, som är den kulturella styrkan som finns i ett land ändå.”

Ja, jag minns precis var jag var och hur jag fick veta då, den 11 september för 25 år sedan. Pga valp arbetade jag halvtid, och hängde på hundforumet där någon skrev med stora bokstäver att ett plan flugit in i World Trade Center. CNN stod på tv:n resten av den dagen. Minns att det kändes lite kymigt att åka upp till kontoret i Luxemburgs – då – enda höghus (18 våningar…) morgonen därpå.

Denna fredagskväll har ägnats åt bröderna Naudets dokumentär på Youtube (av någon anledning går det inte att länka):

Ont i magen, fortfarande.

I mail från Got Event:

”När vi stod på Ullevi kände vi något som vi vill att alla våra fans ska få uppleva. Storleken, energin, gemenskapen. Stoltheten i att vara tillsammans på svensk mark, med musik som har färdats från vårt hem till världens alla hörn – och att sedan höra den komma hem igen genom publikens röster. Det är därför vi återvänder”, säger Swedish House Mafia.

Nu är frågan… hur många kvällar vill man/orkar man gå…? MINST två, tänker jag!

Egentligen ska de inte skördas förrän på senhösten, med vem kan hålla sig när de ser ut så här…?

Jodå, nu har även den fått sina två strykningar, och fint blev det.

Ja, plus ”transportsträcka”, en vacker sådan, på ca. 2 km till och från Bohus, som jag valde att utgå från. På det sättet kunde jag nämligen passa på att åka inom återvinningscentralen (i Bohus) och göra mig av med en last med skräp som bara ligger och tar plats i garaget. (En sann prokrastinerare måste ibland luras till att få saker gjorda…)

En del av rundan kände jag igen från Hitta ut-äventyret i somras, och det var riktigt skönt att nu bara få gå på leden utan att behöva titta i mobilen och irra sig ut i spenaten för att leta kontroller.

Dessutom blev det en perfekt runda för mig och Femma – hon hade allt som oftast möjlighet att gå och dricka vatten i sjön  vilket fortfarande uppskattas. Även om vädret inte var strålande, så var det ändå 20 grader varmt. Skönt.