I dessa tider

Vad jag börjar bli trött på den frasen, som tenderar att förekomma minst en gång i varenda muntlig eller skriven text i dessa tider… Liksom alla de varianter av den: i dessa dagar, i dessa svåra tideri denna ovissa situation… Jajaja! Men kan man inte bara få låtsas en enda liten stund att allt bara är som vanligt? Djur har inte behandlats så illa att deras oerhörda stress bildat ett virus som är överförbart till människor. Ingen influensaepidemi har skapats eller spridits genom människors behov att vara någon annanstans – så långt bort som möjligt – än där de lever och bor. Borta bra, men hemma bäst – och så tar de med sig smittan hem. Ingen pandemi, ingen riskgrupp, ingen som dör på grund av sitt yrke, ingen som dör ensam på grund av smittrisk, ingen hysteri, ingen ekonomisk kris, ingen depression. Men då vore det inte dessa tider, utan andra tider.

Igår kom besked från SKK att SKK-anslutna klubbar måste ställa in alla evenemang som samlar fler än tio personer. Därmed har i det närmaste alla prov och tävlingar fått ställas in under de kommande två månaderna, med start igår. Idag hade jag tänkt åka och se på en brukstävling i appel-spår, men klubbens styrelse agerade föredömligt snabbt på SKK:s beslut och ställde in, så att de tävlande fick besked så snabbt som möjligt. Det var väl på sätt och vis väntat att det skulle bli allt hårdare restriktioner, och det är bara att gilla läget. Eller… man kan väl ogilla det också för den delen. Det tänker jag göra. Gilla läget – men ogilla det.

Våren är i alla fall lika underbar som varje år… och hundarna struntar i Corona. Det räcker att kasta en liten kotte för att de ska glömma tid och rum så att jag äntligen får ta en bild där de tittar åt ett och samma håll på höjden vid Kroksjön…

20200327_170404

Och jag har bakat matbröd. Har gått med i en fiffig FB-grupp där någon delade ett recept som jag snabbt insåg skulle bli min väg in i att börja baka matbröd. (Så ja, det är jag som köpt upp all jäst i butikerna! I alla fall ett litet paket…).

20200328_081616

Det behöver inte ens stå och jäsa! Man bara rör ihop degen, knådar ihop till två limpor, sätter ugnen på 200 grader men sätter in limporna redan när ugnen är kall, låter stå 60 minuter – voilà!

20200327_195501

Jag hade i ett par deciliter solroskärnor också – och det blev verkligen jättegott!

På led

Det här är inte Natural dogmanship, inte heller någon tanke om att hundarna ska leva i skuggan av mig… inte min grej!

Däremot är det praktiskt att ibland kunna ha hundarna gående på led bakom mig. Ett exempel är när vi kommer ut ur skogen och ängarna breder ut sig framför oss – då vill jag vara den första av oss som möter det som kan stå därute på det öppna.

Eller när vi går mitt ute i skogen och hundarna börjar markera något – det kan vara att vi närmar oss ett vindskydd med människor. Då fortsätter vi framåt på det sättet: jag går först och hundarna går på led bakom mig.

Egentligen vill jag ha hundarna i samma ordning som när de går vid min sida, dvs. Delfi – Femma – Piaf, men just när jag tog dem här bilden hade Femma trängt sig före i ledet…

20200324_102641

Igår hade vi säsongens första riktigt sköna vårdag med strålande sol och cirka 10 grader. Det fick bli den långa varianten av Kroksjörundan – med en paus halvvägs där hundarna valde att bada. Och eftersom jag satt på marken fick jag också känna på ungefär hur kallt vattnet var… Vi kanske får träna på kommandot ”Nej nej, kom inte hit!”

På eftermiddagen träffade vi Rebecka och Svea för lite träning – den här gången valde vi att ta ut våra hundar en i taget för att kunna ge dem fullt fokus. Vi agerade domare/skytt/kastare för varandra, något som jag gärna gör inför kommande WT:n och väldigt sällan i övrigt… Antagligen för att det inte är den roligaste träningen. Hälsa på domaren-träning föreslog jag, och fick då höra talas om de rigorösa förhållningsregler som satts upp inför ett nära förestående WT. Bland kallat uppmanas alla bära handskar, tvätta sig noga innan man äter sin matsäck och givetvis hålla avstånd. Så bra!

Vi får väl se hur det blir med den kommande WT- och provsäsongen, och eftersom jag hela tiden pendlar mellan att inte vilja tävla alls i år (eller kanske: överhuvudtaget mer), och att verkligen se fram emot att få gå ut på tävling – inom jakt, rallylydnad, tävlingslydnad eller bruks… så tänker jag att det blir bra, vilket som. En paus i tävlandet vore nog inte fel, särskilt efter det senaste året som blev ganska prov- och tävlingstätt, även om det inte kändes så då. Jag behöver kanske ta mig en längre funderare kring hur jag ska ha det. Men att kunna välja själv är väl ändå alltid bäst!

Vi fick i alla fall till bra fotgående-, stadge- och markeringsträning. Svea fick komma ut och träna i två omgångar, medan jag tog ut Femma och Delfi varsin gång, eftersom jag ville passa på att ge dem båda välbehövlig träning i dubbelmarkeringar.

En tass i ansiktet

Bäst för dig att du är nödig, muttrade jag när det stod klart att jag inte skulle få ligga och dra mig denna morgon. Jag hade försökt ignorera flattepussarna i ansiktet. Samma sak när Piaf började med sitt karakteristiska gnäll. Men när jag fick en bestämd flattetass slängd i ansiktet fick det räcka – hon kanske faktiskt är nödig. Det var ju fullt möjligt, trots att hon hade varit ute i trädgården en timme tidigare. Hon kanske hade något med magen – en tass i ansiktet verkar ändå rätt desperat. Alltså gick vi alla upp – klockan var ändå närmare 6, så… Upp och ut med oss! Och vad gjorde Piaf så fort hon kom ut på närmaste äng…? Jo, hon rullade sig behagligt i det frostiga gräset. Sedan satt hon och väntade otåligt medan de andra gjorde sitt. Jag blängde lite surt på henne där hon satt så nöjd. Vaddå, du kan inte klandra en flatte för att vara hungrig! 

20200326_054736

Det var i alla fall en fin morgon. Det kommer att bli lika fint väder som igår, minus blåsten. Igår blåste det rätt rejält när Femma och jag var på Kopparhult och hade vår allra första privatträning med Katarina. Tack vare just blåsten hade det torkat upp betydligt på ängarna, vilket är bra för Femmas motivation att springa mot sina markeringar – en liten prinsessa vill ju inte bli geggig om tassarna, gu’bevars… Och markeringar var precis vad jag ville träna på idag, och det blev väldigt bra träning för oss båda. Jag fick fundera en vända till på hur jag vill ha mina skick, gjorde inte alls som jag tänkte (blir så trött på  mig själv), men det är värdefullt att diskutera med någon som verkligen ser retrieverträningen ur det jaktliga perspektivet – och samtidigt vet vad som efterfrågas på prov och tävling.

Väl hemma kändes det skönt att komma in och vila från blåsten en stund, och hundarna hade ju redan fått en ordentlig runda på förmiddagen. Vinden lugnade sig lite på eftermiddagen, och då visste jag precis vad jag ville göra. Tog med mig sökdummiesarna (numrerade från 1 till 10) och alla hundarna fick vara med och träna på ett nytt sök-kommando. I flera år har jag tänkt och velat träna in detta, men det är tack vare ett upplägg på Kopparhult för några veckor sedan som det blir av. Plus att jag såg ett jaktprov i höstas där det verkligen hade kommit till användning. Nämligen att kunna skicka ut hunden, stoppa och sedan be hunden göra ett stort sök bakåt.

Piaf fick prova en mini-variant av samma sak som Femma och Delfi fick göra.

Femma och Delfi fick träna på samma kommando, fast på olika sätt utifrån sina olika kunskapsnivåer och personligheter. Delfi kan jag skicka och stoppa på ett helt annat sätt än jag kan och vill med Femma än så länge. Men det blev väldigt bra träning för båda!

För att visa Femmas och Delfis olika personligheter, framför allt deras olika temperament i jaktträningen, som jag ju tjatar om lite i denna blogg… så gjorde jag de här två filmerna:

 

Finbesök

En granne har vid ett par tillfällen de senaste åren släppt ut ett gäng fasaner, och åtminstone några av dem har klarat sig undan rävar, bilar, jordbruksmaskiner m.m.

Det är riktigt mysigt att se och höra dem under promenaderna – för det mesta när man passerar just den gård där de egentligen hör hemma och där de har tillgång till mat.

Ibland får man se en höna med ett gäng småttingar omkring sig också. Det har man ju lärt sig nu, att kommer man med bilen och det står en höna mitt i vägen och vägrar flytta på sig, så är det för att hon antagligen har småttingar på båda sidor om vägen – det är bara att vackert vänta tills hon samlat ihop sin lilla barnaskara och passerat.

Självklart passar jag på att utnyttja de tillgängliga fåglarna också – som störning vid fotgående.

I gengäld är de självklart välkomna hem till mig och min fågelmatning – här har jag haft (o)regelbundna besök av minst en tupp under vintern – och nu även en höna. Rätt så välgödda!

20200325_074244

Den enda gången jag blev lite sur var när min lilla stackare till rödavinbärsbuske på tomten blev länsad av två hungriga fasanhönor. Först fattade jag inte varför de plötsligt hängde i min trädgård och just runt den där busken… Men ett par dagar senare var hönorna borta – och det var även alla bären på busken.

En lisa för framfoten

Min akilleshäl vad gäller hälsa är inte hälen, utan framfoten. På båda fötterna, och det är min stora skräck att inte kunna gå mer pga detta.

Så när det dök upp en annons i FB-flödet, där Rehaboteket flaggade för en inläggssula, Hallux stiff, som ska hjälpa just vid smärta i stortå och framfot, då slog jag till. Nog för att de kostar lika mycket som ett bättre par skor… men hjälper de får det vara värt det.

Jag skickade efter ett par, och testade dem idag. ”Passande nog” har jag haft extra ont efter de senaste dagarnas promenader, och jag kan verkligen säga att jag är positivt överraskad. Jag var nämligen skeptisk. Sulorna ser inte mycket ut för världen: gråa, tunna, stela. Och när man tänker på priset blir man ju smått förbannad… Men känslan efter dagens promenad var en helt annan – inte ”gode gud, befria mig från dessa skor NU!” utan: ”heeeey… helt okej”!

Sviten bruten!

Sviten av regniga, blåsiga söndagar är bruten – nu i helgen hade vi inte bara en utan två härligt soliga dagar.

Men det började redan i onsdags – förmiddagen var regnig och blåsig… men det sprack upp alldeles lagom till dess att Femma och jag var på Kopparhult för ännu en rolig och bra jaktstig. Förra gången var det så mycket nytt för Femma: hade aldrig sett en jaktspaniel förr och än mindre gått fot bakom en intensivt sökande dito. Den här gången var det som om hon aldrig gjort annat – och hon verkade redan ha listat ut när det är hennes tur. Hon är ju suuuuperkänslig, den hunden, och läser säkert av mina känslor som om jag vore en öppen bok… När vi gick längst fram i linjen, men det var parkamraten som skulle ta nästa apport, noterade jag att Femma gick med en helt annan uppmärksamhet (läs: knappt någon…) på spanielns arbete än när det faktiskt var hennes tur. Jag tänker på allt mitt jobb med och frustration över Delfis höga aktivitetsnivå och förväntningar i dessa lägen och ska inte sticka under stol med att jag njuter lite av Femmas coolhet, men vid närmare eftertanke landar jag nog i att ett liiitet större intresse vore önskvärt. Inte lika stort intresse som Delfis, men om man finge önska, så vore väl en gyllene medelväg fint… 🙄🙄😬

I torsdags var jag och klippte mig, och det jag hade sett i bokningskalendern online bekräftades av frisören själv: i dessa tider vill knappt någon gå och klippa sig. Jag kan definitivt förstå tanken, men om jag inte klipper mig när det är dags, då dör mitt hår, så är det bara. Så jag tänkte att det är bättre att få det gjort nu, innan var och varannan hunnit bli smittad om ett par veckor, eller man själv blivit satp(t i karantän. Och om ingen kan klippa mig nästa gång det är dags, ja då får man väl kanske prova en ny frisyr: snaggat!

Det vackra och kyliga vädret har ju bara fortsatt, och vi har hängt lite på Lerums BK och tränat lydnad, där jag fortsätter att utforska olika sätt att belöna fotgåendet. Delfi kan behöva få sin belöning levererad på min högra sida, dvs att hon får en belöningssignal som säger att hon ska gå bakom mina ben och hämta belöningen på högersidan, för det kan få henne hålla en bättre position. Femma som mest bara har tränats i antingen lugna jaktfot eller händelserika rallyfot behöver få upp förväntan och attityden innan vi kommer i närheten av ett lydnadsfotgående. Det behöver inte Delfi… Förväntan och attityd är hennes mellannamn!

Dirigeringsträning har vi kört på ängarna här hemma – i år ska jag verkligen utnyttja dem ordentligt innan gräset växer upp och man riskerar att störa vilt därute. I helgen blev det lite spårträning och Femma fick ett nytt försök på att gå någon annans personspår. Spännande värre, efter det förra fiaskot. Men hon tog det bara bra den här gången, möjligen i något lugnare tempo än när hon tar mina spår, vilket bara är positivt. Pinnarna hittade hon också klockrent, så det finns definitivt hopp om en spårkarriär i alla fall! Delfi fick också gå ett spår som träningskamraten lagt, det var inga konstigheter där heller. Ett lugnt och skönt tempo höll hon, som vanligt. (Spår får dessa två damer att switcha personligheter…)

Lite tid fanns det för att påta med min hemodling också. Lusten kommer med solen och utöver basilika vill jag ha dill och persilja. Gärna lite fina blommor också, men just blomfrön har jag inte lyckats särskilt bra med tidigare år. Kanske blir det bättre i år när jag ska begränsa mig mer?

Söndagen var som sagt inte vare sig regnig eller blåsig som de senaste söndagarna varit, utan istället lika vacker som de senaste dagarna. Piaf var med i uppletandecupen på ”min” BK – och det hon inte vann i tempo eller effektivt letande, det vann hon mångfalt i charm, den söta flattetanten.

Labväst hade bjudit in till öppen träning vid den nya klubbstugan i Olofstorp, och efter uppletandecupen susade vi dit. Vi kom lagom till fikapausen, men efteråt blev det mer träning. Eftersom det var just Labväst fick Femma komma ut och få lite skott- och närsöksträning. Även passivitet, vilket aldrig är fel, även för en relativt cool labbedam.

På tal om cool, så dök den här annonsen upp på FB – jag tyckte den var klockren!

Screenshot_20200323-123402_Facebook

Morgonrutiner

Jag har tidigare inte varit den som ligger och drar mig på morgonen – ”upp med ett skutt!” var min käcka melodi… Som hundägare har detta ändrats – både jag och mina hundar uppskattar att ha en soft start på dagen. Antagligen är det väl jag som vänjer dem vid det, men så är det ju med det mesta i flocklivet – man anpassar sig efter varandra. Men morgonstunden ska vi ha, och även när arbetsdagar väntade ställde jag väckarklockan på en halvtimme tidigare än nödvändigt för att kunna vakna i lugn och ro.  När vi ska upp riktigt tidigt (läs: snortidigt) får det kanske bli en kvart istället…

Morgonstunden känns nästan ännu viktigare för varje hund som flocken utökats med – alla vill ju säga godmorgon, bli sedda etc. Morgonstunden är också en perfekt liten stund för att ligga och känna igenom hund för hund; känna efter fästingar, tovor, sår eller knölar.

20200307_055413

För det mesta inkluderar morgonstunden ett – eller flera – pusskalas… ett i taget, annars blir det lite too much på en gång. Oftast ligger Piaf  på min huvudkudde och ligger bäst till för att kunna släta av matte med dagens första flattepussar. De andra två kan mycket väl sova vidare under tiden. Men när Femma vaknar går pusskalaset mer över i pussparty! Det viftas och kravlas och pussas i en himla fart och intensitet.

Ibland vill någon – oftast Femma, men ofta även Delfi – käftfäktas lite. Det händer för all del också att någon – oftast Piaf – har bråttom ut på morgonen, och det fixar vi såklart, det med… Men har inte morgonstunden klarats av, så ligger då två hundar kvar i sängen och väntar… för om hela flocken har varit ute och morgonrastat sig, då kan vi ju lika gärna skippa morgonstunden och gå upp och starta dagen istället.

Morgonrastningen går rätt fort – så blir det väl när frukosten serveras direkt efteråt… Men jag håller hårt på viss ordning och reda när vi ska gå ut. Vänta lugnt i hallen medan jag tar på mig och öppnar dörren,  och samma sak vid grinden. Nu under vinterns mörka morgonrastningar har hundarna – eller i alla fall Delfi och Femma – fått sitta kvar vid den öppna grinden medan jag gått ut med pannlampan och kollat om kusten varit klar ute på ängarna. Klar från hjortar och vildsvin, framför allt. De senare har aldrig funnits kvar, vad jag sett, men det har hänt att några hjortar får springa en bit ut på ängen – innan jag ropar på de snällt väntande hundarna. Piaf slipper vänta, dels för att jag är osäker på hur svårt det är för henne att hålla ihop blåsan – jag har ju tidigare misstänkt inkontinens, även om det var ett tag sedan nu -, dels för att hon är för bekväm för att springa efter något djur.

Just den här tiden på året har jag också fått spana lite extra efter tranorna som kan hålla till ganska nära huset, och jag vill inte upprepa min fadäs från förra året… När tranorna just hade anlänt förra året hade jag i gryningen precis gett Femma klarsignal att gå och rasta sig på ängen när jag upptäckte  – försent – att en trana var så nära oss att Femma inte kunde hålla sig från att jaga upp den i luften. INTE OKEJ! Tranorna är ovana vid oss i början av varje säsong, Femma var ovan vid dem och dessutom ung och dum, men jag borde verkligen ha varit mer uppmärksam. Sedan dess har hon fått mer rutin på vad som gäller, dvs att vi struntar i tranorna, och det lärde hon sig snabbt, även om de ibland går och skränar när vi går förbi. Man brukar också märka att tranorna blir allt mer vana vid oss under de månader de är här, och de blir allt mindre känsliga för vår närvaro, skränar mindre, går lugnt kvar ute på ängen medan vi går förbi på vägen.

Rastningen brukar som sagt gå fort, nr 1 och nr 2 klaras av i snabb takt när man är hungrig… och när vi kommer in får hundarna frukost. Frukosten serveras också enligt mycket strikta ritualer… Femma och Delfi parkeras i bia-bädden – detta är den senast införda delen, då jag tröttnat på att ha två hundar trampandes mig i hälarna i köket, medan jag vill fixa till min egen frukost också.

När den gula och den bruna ligger (eller sitter) i bädden får Piaf sina två tabletter – kosttillskott och rimadyl – och sitt foder i matskålen. Piaf lärde sig den ritualen snabbare än mig, vilket blev tydligt de gånger då jag i början glömde ge henne tabletterna, utan hällde upp maten och sa ”varsågod”. Piaf satt kvar och tittade på mig: Tabletterna, då!?

Vattenskålen fylls på. När Piaf ätit upp har hon sin egen speciella ritual: hon dricker lite vatten, och med extra vätska på tungan slickar hon rent matskålen, dricker lite till, slickar rent matskålen lite till… Det är en lustig liten procedur. Och hela tiden måste Delfi vänta – för hon ska nämligen få sin mat i samma skål. Är jag elak som inte ger hundarna varsin matskål? Tja, det har alltid varit så hos oss, bland annat för att vi tidigare var mycket mer trångbodda. Inte så att det inte hade funnits plats för en extra matskål, men som sagt, vi har alltid haft det så. Den yngre hunden har alltid fått vänta till den äldre ätit upp.

Femma har däremot fått en egen skål. Hon får väl tacka sin egen glupskhet för det, eftersom den gör att hon måste äta ur en särskild skål. Jag har alltså haft fyra flattar – de ska ju också vara ”hyfsat” matglada… – men jag har aldrig sett maken till Femmas glupskhet. När hon äter ur en vanlig matskål suger hon liksom upp foderkulorna som en nyinköpt dammsugare, dvs mkt effektivt. Man ser hur hela bröstkorgen sugs ihop medan fodret försvinner ner i den lilla gula kroppen – och när hon väl ätit upp kommer en stor, välbehövlig RAAAP! Så det får bli en anti-glupsk-skål för henne och så fort jag serverat Delfi hennes frukost så serveras även Femma sin frukost.

Sist av alla får jag min frukost… och hundarna knoppar nöjt in på soffan och sover en-två timmar till, innan det blir dags för en längre promenad.

Ännu en söndag med regn och blåst

Än så länge håller den märkliga sviten av regniga söndagar… Övriga dagar i veckan kan vädret självklart variera, men att söndagen blir regnig (och blåsig) slår ju inte fel den här våren…

Så vi tar en söndag inne idag (i alla fall fram till i eftermiddag, då det ska sluta regna, enlig SMHI), och ser tillbaka på den gångna veckan.

20200309_162420

I måndags var Femma och jag på kurs på Kopparhult; sök, dubbelmarkeringar och dirigeringar stod på programmet och det var nyttig träning, alltihop! Otroligt nog sprang Femma ännu en gång in i ett trådstaket, även denna gång när hon hade dummy i munnen, men hon verkade komma över det bra mycket bättre än när det hände för ett år sedan. Märkligt ändå, att just hon av alla hundar i gruppen skulle göra det!? Hon som redan haft en ordentlig dust med ett trådstaket, och samtliga hundar sprang ju genom samma stängsel minst två gånger… Jag fattar nada. Men som sagt, hon hanterade det bra, och apporterade strax därefter som ingenting och gick även under trådstaketet igen som ingenting. Puh!

20200309_163110

I tisdags fyllde Piaf år, men det blev inte så mycket firande, vi brukar inte köra med det – vi firar lite grann varje dag istället… Vi var hos mattefar på förmiddagen och på eftermiddagen var jag på den lokala biografen och såg Mia Skäringers hyllade show, No more fucks to give. Överskattade show, skulle det visa sig. Äsch, jag visste ju egentligen att jag har tröttnat på Mia. Jag lyssnade på hennes och Anna Mannheimers podd, men tröttnade på deras eviga ”vi har ju aldrig fått lov att skryta, nej gud nej, men nu när vi har chansen i vår egen podd ska vi ägna varenda minut åt just det” – och jag har följt henne på instagram och tröttnade på hennes ”jag vill vara ansiktet utåt för att alla ska älska sig själva p r e c i s  som de är, men jag tar selfie efter selfie på mitt hårt sminkade fejs”. Inte har jag gillat något av hennes alteregon, heller. Så  v a r f ö r  fick jag för mig att lägga 220 spänn (!?) för att se den inspelade showen? Ja, vad ska jag säga. Jag blev nyfiken, efter alla otroliga hyllningar i media. Men hon sa inget särskilt vasst om #metoo, och var inte särdeles rolig, heller. Det som faktiskt imponerade på mig, däremot, var hennes fina sångröst! Wow! Hon framförde väl en 4-5 sånger med den äran, och det var min stora behållning av showen. Inte värt 220 spänn, men en tröst, i alla fall. Ni får ursäkta denna negativa utläggning, men jag blir irriterad när vissa artister tokhyllas – vad de än gör.

20200310_174855

Onsdagen inleddes med promenad runt Kroksjön, sedan åkte vi till brukshundklubben och tränade lydnad med nyttig störning från ett helt gäng som tränade Rallylydnad. Piaf, Delfi och Femma fick vara med ute samtidigt och tränade växelvis. Jag skulle verkligen behöva börja träna i någon grupp, jag med, men det är ju så bekvämt att träna själv och åka vart man vill (eller träna hemma), när man vill – och kunna ställa in av vilken anledning man vill… Jaja.

20200313_172941

Både torsdag och fredag blev det långpromenad och besök hos pappa. På fredagen passade jag även på att göra några ärenden som jag skjutit upp ett tag. Vädret lämnade en del att önska på dagen, och när jag åkte mot Kungälv föll det stora blöta snöflingor, jag växlade mellan radiokanalerna och  a l  l a  pratade om Coronaviruset. Eller nej, inte helt sant: helt plötsligt slutade någon med det – för att istället påminna oss om att det just idag var fredagen den 13:e… Man får själv se till att hålla humöret uppe nu, alltså…!

På lördagen kom belöningen: strålande vackert väder hela dagen – man ville bara vara ute och det kändes som en välbehövlig paus från allt snack om virus. Vi inledde dagen med en promenad runt Kroksjön. Att gå den promenaden ända hemifrån ger 12000 steg, men då vill man knappt gå någon lång runda mer den dagen (perfekt, dock, när man bara kommer hinna en ordentlig runda). Sedan har vi möjlighet att ta bilen och gå på olika avstånd från sjön, och igår tog vi en variant som ger 8500 steg på morgonen, och en annan variant som ger knappt 6000 steg på kvällen – då ställer jag bilen så nära sjön som möjligt bara för att få själva rundan runt sjön. Jag älskar nämligen den rundan runt sjön. Den är inte bara vacker, utan man går verkligen över stock och sten, man får hoppa från sten till sten vid vattnet och klättra uppför och nerför några riktigt branta backar. Det känns i ben och rumpa när man går den rundan i god takt och jag behöver det! Att gå på breda skogsvägar är skönt, det med, ibland, och särskilt bra när man vill passa på att träna på något rallymoment eller dylikt. Men just nu är jag kär i Kroksjörundan…

20200311_094512

Den här bilden tog jag tidigare i veckan i en av de brantaste backarna på promenaden, den är nästan lodrät – men det ser man verkligen inte på bilden…

Hemma från rundan blev det fika i solen, och sedan tog jag ut hemmets alla mattor, filtar och dynor och gav dem en omgång med mattpiskan och lät dem hänga ute hela dagen – så skönt att vädra ut en hel vinter! Medan jag dammsög och våttorkade golven fick hundarna ligga ute på tomten med varsitt märgben – och jodå, Femma fick också, men hon var som vanligt glupsk och klar långt före de andra…

20200314_123159

Därefter lite pyssel med hemodlingen. I år ska jag begränsa min hemodling betydligt jämfört med förra året, och hittills har jag bara sått en jäkla massa basilika. Erfarenheten har visat att det är det som går åt mest, helt enkelt. Älskar pesto! Nu har de första små basilikagroddarna kommit upp i miniväxthuset och fick flytta över till små krukor. Två gamla orkidéer fick också nya, större krukor.

20200314_124550

Efter städning och plantering blev det belöning: Hundträning! Hade funderat lite på att åka till klubben igen… Men valde bort den extra tidsåtgången – och bensinutgiften – och tränade på ”vår” fotbollsplan här hemma, istället. Den är så himla fin, och vi har den oftast helt för oss själva. Som vanligt tog vi en uppvärmningsrunda och då körde vi även lite spårpinne-let och ett par kluriga dubbelmarkeringar var till Delfi och Femma.

Lydnadsträningen var så himla rolig idag – det blir kanske roligare när solen skiner?? Men det var också för att det poppade upp gamla tips och knep som jag kört med förr och som kändes riktigt bra när vi nu testade. Jag har på sistone haft lite halv-kasst självförtroende vad gäller hundträning i allmänhet och lydnadsträning i synnerhet… men nu tar jag då och då fram ett mot-argument till min egen uppfattning, och det är att jag lyckades hyfsat med min allra första hund, trots att jag under de första tre-fyra åren inte var så kunnig i hur momenten skulle se ut. Men vi tränade glatt på ändå och när vi sedan började träna för tävling hade vi massor av små delar som satt som en smäck och som kunde plockas ut ur de långa kedjor vi hade tränat in, och sättas ihop till nya kedjor som blev till de riktiga momenten. Den träningen var väldigt rolig och fri och framför allt varierad! Lite av det skulle jag vilja hitta tillbaka till, och det känns som att vi är på gång. Femma och Delfi fick två ordentliga pass var, och Piaf fick ett pass med rallylydnad på slutet.

20200314_162539

Den ljusa delen av dagen avslutades med den där sista rundan runt Kroksjön, och ljuset var magiskt.