På sistone har jag haft lite ärenden till Alingsås, och har då passat på att äta lunch ute, fika lite, shoppa lite osv. Sånt som jag sällan gör, helt enkelt. Och varje gång tänker jag att Alingsås väl ändå har allt. En polisstation med pass-expedition, sjukhus, badhus, mysiga bakgårdar med caféer och boutiquer som inte finns i varenda svenskt större samhälle, till och med en liten hamn, en stadspark och mycket mer. Alingsås känns kort och gott som en riktig stad, en liten och mysig, men fullvärdig dito. Må hända i minsta laget för min smak, men den ringa storleken vägs i alla fall delvis upp av att den känns så mycket tryggare och mysigare än vad Göteborg gör numera.

Ett av de ärenden jag hade i Alingsås var att skaffa nytt pass – det gick smärtfritt på en knapp vecka. Inte för att jag har omedelbara planer på att resa någonstans, men det kändes ovant att inte ha ett giltigt pass. Egentligen känns det också lite ovant att mina hundar numera inte heller har något giltigt pass (då de inte är rabiesvaccinerade) men mitt pass kräver åtminstone inte några sprutor…

Sedan har jag gått och skaffat mig ålderstillägg – glasögon – och eftersom jag läser ganska mycket så har jag märkt att mina ögon ofta är trötta, även om jag använt läsglasögon från Ica – ”konstigt”… Men nu har mina ögon skämts bort med en riktig synundersökning och idag hämtade jag mina nya läsglasögon. Det känns toppen.

Utöver läsglasögonen hade jag beställt ett par vanliga glasögon för långt håll, men hade hunnit ångra att jag inte skaffade ett par progressiva istället. Men nu fanns tydligen möjligheten att skaffa progressiva till samma deal som de tidigare, dvs. halva priset, så då slog jag till på ett par progressiva också. Det blir suveränt. Här ska läsas böcker utan att ögonen blöder. (Jag gick till Specsavers.)

(Nu när jag använt ett ortsnamn i rubriken får jag väl snart något Pucko* på halsen igen, om att jag ”döpt min hemsida efter hens adress” – vilket nyligen hände gällande ett gammalt inlägg som jag skrev efter en utflykt jag gjorde med hundarna 2017…! Googlade man det ortnamnet fick man upp ”Ortnamnet X – my flatcoats”.

*Pucko 1. eftersom hen inte ser skillnad på namn på hemsida och rubrik på inlägg på hemsida 2. eftersom hen nu trodde sig veta att vi tränat på hens mark 3. för att hen efter vårt samtal där jag förklarade hur det låg till med dessa falska anklagelser hade mage att beklaga sig över ett otrevligt samtal – ett klagomål som hen råkade skicka i fel chatt, nämligen till mig...).

Just som man noterat att de första vårlökarna var på väg upp ur jorden och det började kännas som vår… så kom vintern tillbaka. Först med någon decimeter snö, sedan ett par-tre decimeter till och ner till 14 minusgrader på natten.

Först muttrade jag – ”så himla onödigt” – men så påminde jag mig att jag faktiskt gillar snö… och passade på att njuta av dels några ytterligare styrketräningspass med snöskyffeln, dels konditionspass med höga knän under långa pulsarpromenader i snön. Det visade sig vara helt rätt att njuta så länge det gick; en knapp vecka senare regnar snön bort igen…

(Nej, presidenter.)

Bästa pappa har fyllt 91 år, och firade med god tårta och lite extra gott i glaset till middagen på boendet.

Han fick besök av min bror – jag var där dagen innan för att lämna tårtorna, och givetvis spela kort som vi fortfarande gör varje gång. Vi undviker att besöka pappa samtidigt, då han får svårt att hänga med när vi pratar, och det ger honom bara en känsla av utanförskap. Därför åker vi alltid dit olika dagar.

Det här hänt en hel del det senaste halvåret. Pappa fick en höftfraktur och bodde på sjukhus i tre veckor innan han fick flytta till ett korttidsboende – i Rävlanda (av alla ställen…). Det blev lite extra långt att åka för att besöka honom, men det var ett bra ställe. När han kom dit fick de lyfta upp honom med hjälp av en lyftkran till och från sängen – när han flyttade därifrån två månader senare kunde han gå med rullator igen!

På korttidsboendet fick han också introduceras i något han inte varit med om på länge, nämligen att träffa flera andra människor som han åt tre dagliga måltider ihop med. Anhöriga fick inte vara med under måltiderna, men vad jag kunde se var det inte fråga om några sociala tillställningar, direkt, men ändå fullt tillräckligt för pappa som levt ensam så länge. Under de sista veckorna av hans vistelse där började det gå vinterkräksjuka och influensa, så det blev mindre av de gemensamma måltiderna av den anledningen. Pappa klarade sig i alla fall från smitta, vilket var huvudsaken.

I mellandagarna flyttade pappa till ett särskilt boende (som tidigare kallades äldreboende och ännu tidigare ålderdomshem) med inriktning på demens. Enligt personalens instruktioner hade jag i förväg inrett hans nya rum med tavlor och möbler från hans eget hus. Säng fanns sedan innan, men det behövdes bord och stolar, lampor, lite krukväxter, inramade foton. En byrå baxade jag också dit. Och så shoppade jag lite nya kläder, en go pläd och lite annat.

Flytten gick väldigt smidigt. Jag mötte upp pappa när han kom med färdtjänst till det nya stället och han fann sig snabbt tillrätta – ovanligt snabbt, menade personalen efteråt. Den där första dagen fick jag lov att äta lunch med pappa inne på hans rum, och jag var verkligen positivt överraskad över maten vi fick – då hade vi ändå fått två olika rätter, och båda var jättegoda. Ett stort lyft jämfört med korttidsboendet, verkligen. Därefter åt han med de övriga på boendet, och fick sin egen bestämda plats i ett ljust och hemtrevligt matrum. Där finns också soffhörnor och en stor TV.

När pappa kom dit åkte han fortfarande i rullstol mellan sitt rum och matsalen, men efter bara någon vecka gick han endast med rullatorn.

Under den här perioden lade vi också ut pappas hus till försäljning – det kunde ju inte stå tomt hur länge som helst, och det stod ändå helt klart att han inte skulle kunna flytta hem igen. Ärligt talat var jag också väldigt glad att han aldrig någonsin mer skulle behöva vara beroende av Hemtjänst. Nu är han trygg och kan få hjälp snabbt dygnet runt, får mat tre gånger om dagen och har bättre hygien än på flera år.

Till att börja med var jag orolig för att lyfta frågan om husförsäljningen med pappa, men när jag väl gjorde det var han förvånansvärt med på det. Han sade sig ha oroat sig för huset (utan att säga något till någon om det) och var mer än något annat lättad över att någon tog tag i att få det sålt. Puh. Så det var bara att köra, och om allt går i lås lämnar vi över huset till de nya ägarna inom kort. Pappa har bott där i över fyrtio år, men verkar inte alls nostalgisk – en av demensens välsignelser, kanske. Själv grät jag en skvätt när jag ringde Telia och sade upp abonnemanget med telefonnumret som varit pappas i över fyrtio år. Sedan kommer jag att sakna fruktträden. Äppelträdet gav den senaste hösten sin bästa skörd på flera år – det blev många liter äpplemos – och jag har fortfarande sylt kvar efter plommonträdets rikliga skörd året dessförinnan. Röda vinbär skördade jag varje år. Nu kommer det att springa barn där och mumsa på frukterna, som jag gjorde när jag var liten (fast inte i den trädgården).

Pappa har det i alla fall bra nu, han är piggare än på flera år. Han har ju mer sällskap nu än när han bodde ensam hemma, och personal som bryr sig om ifall han äter och får kaffe och är ren osv.

91 år, och ja må han leva uti hundrade år!

Det kanske är svårt att tro, men en gång i tiden tränade jag aerobics flera gånger i veckan. Jag missade väl precis benvärmar-eran när jag började mot slutet av 80-talet.

Det var min bästa kompis som drog med mig till NK:s Workout mitt inne i stan – en mycket skeptisk Marika som alltid hade avskytt gympan i skolan. Men det lät kul – och det var det! Jag älskade den höga musiken och kände ju hur gott det gjorde min kropp som avbrott i allt gymnasie-plugg (som jag skötte såpass att jag gick ut med 5,0 från den ekonomiska linjen).

Jag minns så väl en kulen vintereftermiddag när jag satt på spårvagnen från skolan mot Drottningtorget, med ont i huvudet av stress efter skoldagen – och jag hade viljornas kamp: ta bussen hem, eller gå till NK (ja, varuhuset – studion låg i vindsvåningen på det huset, och dessutom hette studions ägare Niklas Kristiansson eller något liknande) och köra ett pass. Det var NK som vann – och efteråt var huvudvärken borta och jag mådde prima!

Svårt att säga hur mycket workouten – som vi kallade aerobics då – räddade min tonårshälsa, men en hel del, skulle jag säga, just med tanke på att det nästan var det enda som lyfte min näsa från skolböckerna. Absolut, vi hade hund hemma, och det blev en och annan hundpromenad också, men det gav inte alls så mycket välbefinnande som workouten.

För jäklar vad jag körde hårt på de där passen! Instruktörerna var duktiga på att piska oss, haha, och de var också helt suveräna på att sätta ihop långa och lagom svåra kombinationer av steg som gjorde träningen rolig, men tuff om man ville ta ut sig. Och vältränad blev jag – även om jag inte tyckte det då…

Jag fortsatte på NK tills de lade ner – jag tror det var något med lokalen – och provade andra ställen under tiden på universitetet, men då hade jag så sträng budget att det nog fallerade på grund av det. Jag tror också att alla nya ställen jag provade blev jämförda med NK – och nådde inte upp till vad jag varit van vid.

Däremot plockade jag upp workouten igen när jag flyttade till Luxemburg – min första lägenhet låg verkligen mitt i smeten och bara något kvarter bort från stans hetaste workout-studio. Och även där fanns de där riktigt duktiga, peppande instruktörerna – och än en gång räddade workouten min hälsa efter de stressiga arbetsdagarna. Än en gång blev jag vältränad och fick evakuera stress på ett sätt jag förstått först nu på senare år, vad det betyder för (vissa av) oss människor.

Så småningom började jag känna av mina knän – och vid trettio var jag rädd att bli ”invalido” när det var så illa en tid, att jag var tvungen att ta hissen mellan åttonde och nionde våningen i ”tornet” (höghuset), där jag jobbade.

Det var säkert bara en släng av överansträngning, men jag blev rädd och började promenera istället. Och upptäckte hur skönt det var att komma ut i friska luften istället – och slippa den ibland sjukt höga ljudvolymen, trängseln, svettlukten osv. Och så skaffade jag hund ”och på den vägen är det”…

Men nu har jag sedan ett tag – ett bra tag, faktiskt – saknat de där workoutpassen, särskilt musiken och stegkombinationerna. Jag provade zumba för ett par år sedan, men jag var otränad och tyckte mig känna av knäna igen, så det blev inget mer än en prov-vecka.

Nu har jag bestämt mig för att ge det en ny chans – och har inlett en ny prov-vecka. Hittills har jag varit på två pass som heter något med ”dance” – det verkar vara de som mest liknar de gamla aerobics-passen. Jag har inte bestämt mig än om jag ska fortsätta, men i kombination med löpningen (som sannerligen inte är kul) skulle det kunna vara en liten bonus.

Igår kväll somnade jag ovanligt tidigt. I soffan. Jag betade av ett avsnitt av den utomordentligt välgjorda brittiska krim-serien River (från 2015) med Stellan Skarsgård och Nicola Walker. Två av mina absoluta favoritskådisar i en skön krimare nästan helt utan blod och våld, precis i min smak. Men är man trött, så är man.

Jag hade för ovanlighetens skull flyttat mig till ett hörn av soffan där jag aldrig sitter annars, bara för att jag plötsligt fick nog av att ha Femma liggandes intill/på mina ben så att jag inte fick fritt utrymme att sträcka ut dem som jag ville. Mycket ovanligt, som sagt, att jag inte gillar läget – antagligen var benen extra trötta efter långpromenaden runt Kroksjön, pulsandes i nysnön som föll under förmiddagen. Men så skönt då att hitta ett ledigt hörn av soffan att flytta till.

Sedan somnade jag. Och när jag vaknade låg Femma och sov sött – liggandes ovanpå mig.

En del är så duktiga på att beskriva sina hundar och sin kärlek för dem. Jag är usel på det. Orden känns alltid bara futtiga och platta i jämförelse med det jag känner. Värmen som flödar när jag tar mig tid att studera dem i någon alldaglig situation. Så jag stoppar där. Och konstaterar bara att Delfi, min älskade drömflatte, fyller tio år!!!

Den kommande veckan inleder vi en Cartrophen-behandling (sprutor) som förhoppningsvis ska lindra Delfis led-besvär. De senaste veckorna har hon varit helt fri från hälta (och har inte fått rimadyl), och hon har gått med oss på alla rundor, men vi har då inte gått den längsta rundan, utan exempelvis tagit bilen en kilometer innan vi gått runt Kroksjön. Jag har också börjat koppla henne innan jag släpper ut henne i trädgården eller utanför tomten, för att undvika de värsta skutt-rusningarna ut, och minska risken för snubbel. I övrigt går hon lös och springer som hon vill.

Hon är alldeles lagom smäcker och fin för en tio-årig sport-flatte och har blivit en riktig mysig flatte-tant. Stanna hos mig länge, finaste Delfi.

Det var ett helt och hållet medvetet beslut: efter att ha (nästan) slutat med godis sedan mitten av september fick jag frossa i julbullar och julgodis i december. Jag hoppade också över det sista tillfället på höstens löparkurs – eftersom det låg snö då.

Sedan dess har det varit lite sådär med det hälsosamma levernet: mycket sötsaker och lite löpning. Löpning bara någon gång i veckan, och även om jag slutade med godiset igen efter nyår, så ”lyckades” jag i december givetvis jobba upp mitt sockerberoende igen, och nu i januari blev det till att dämpa sockersuget med mycket frukt, sötmandlar, morötter, frusna bär etc.

Löprundan blev häromveckan ovanligt tung – både för konditionen och musklerna. Så tungt kändes det, så att jag blev tvungen att gå i uppförsbackar som jag veckorna tidigare hade sprungit/lufsat uppför… Smått knäckande, även om jag fick lov åt medge att det var resultatet av den senaste månadens slarv.

Jag hade ju inte heller tränat med Sofia på tv eller gjort min egna bålstyrke-träning, den behövs också för löpningen, men jag har bara inte varit tillräckligt motiverad (en ond cirkel pga det övriga slarvet).

Men nu – en liten bit in på det nya året- var det bara att välja: släppa hela löpar-projektet, eller ta tag i det – NU! Ju längre jag väntar, desto tyngre blir det att komma igång igen.

Borta är den där känslan av ”jippie, idag får jag springa!”. Nej, nu föregås varje löp-pass av viljornas kamp. Är det inte lite för kallt, lite för blåsigt, risk för regn…? Det går helt enkelt inte längre att bara vänta på lusten – nu måste det till lite själv-disciplin för att löpningen ska bli av. Något pass i veckan får jag till än så länge, men det ska bli bättre, hoppas jag. Konditionsmässigt känns det i alla fall redan bättre än de där tunga passen början av januari, även om jag fortfarande fuskar och går några meter i den längsta uppförsbacken.

Något lösgodis (från lösgodishyllorna) har det fortfarande inte blivit sedan i september, och decemberluckan är stängd för det övriga godiset också. Nästa projekt är att göra mig av med helgernas ostbågepåse, som ju inte är så mycket nyttigare än godis, precis. Nu ska den ersättas av olika nötter, goda bröd med goda pålägg, oliver etc. Färska räkor och ett glas vitt på fredagar – istället för godis eller snacks. Och bullarna, som tidigare fått ersätta godiset, har reducerats, vilket inte är så svårt när det finns goda yoghurtar som jag kan äta som lördagsgodis. Eller fruktsallad med hackade nötter och flytande honung.

Så syftet är fortfarande inte att plåga mig – jag vill bara göra mig av med de värsta ovanorna. Det tvångsmässiga. Det lättvindiga köpet av snacks och godis till extrapris. Ställer jag mig och bakar en god kaka till helgen någon gång, må så vara, men jag kan inte ha kakor liggande. Och jag planerar fortfarande att unna mig en påse lösgodis om ett tag, för nu klarar jag utan problem att gå förbi godishyllorna på väg till kassan.

Inte för att vi hade någon snö att tala om, men vi fick i alla fall en vit jul här uppe i Kollanda.

Jag firade som vanligt själv med mina hundar – ett val jag gjort ända sedan jag skaffade hund och valde att stanna kvar i nästan folktomma Luxemburg under jularna. Även nu gick vi långa promenader och gosade soffan.

Julribben blev väldigt lyckad, och jag antar att problemet de senaste två åren var att min ugn var för gammal och skröplig. Med en sprillans ny spis och ugn gick det bättre!

Den bästa julklappen var att pappa fick ta emot besök igen efter en veckas besöksförbud på boendet pga. kräksjuka. Efter en vecka märkte personalen tydligt hur det påverkade pappa negativt och jag tänker med enorm sorg på alla gamla och deras anhöriga som inte fick träffas eller ens ta farväl under pandemin. Dagen efter att pappa började få nog lyfte de besöksförbudet och min bror kunde åka och hälsa på pappa som han alltid brukar göra på julafton – även om det var första julen på ett boende.

Näst bästa julklappen var att Delfi kunde gå med på två långa promenader, varav den ena gick runt Kroksjön på eftermiddagen. Nu står hon i och för sig på rimadyl, men jag ska börja ta bort den nu. Hon har haft ännu en period med hälta och restriktioner efter ett snubbel, men den här gången haltade hon på vänster framben, så inte samma gamla vanliga, dvs höger fram. Jag passade på att ta henne till veterinär och samtidigt ge henne en seniorkoll, så veterinären fick känna och klämma lite – och skriva ut mer rimadyl. Jag gillar verkligen vår nya veterinär.

Önskar alla en god fortsättning på julen. Själv ska jag besöka pappa idag!

Ni som vet, ni vet.