Speciell hund i toppform

För någon vecka sedan tog jag Piaf till veterinären, då hon verkade ha fått tillbaka sin urinvägsinfektion som hon friskförklarades från för någon månad sedan. Enligt veterinären kan det vara så att en liten mängd bakterier ändå fanns kvar och förökat sig sedan dess. Proverna visade dock att hon inte hade någon infektion – så veterinären skrev istället ut ett medel mot inkontinens.

Men! Piaf har verkligen inget emot att gå till veterinären. Har hon riktig tur finns det en katt i väntrummet – då blir hon som förhäxad och bara stirrar mot katten(s bur).

20190814_141512

Finns det en annan hund i väntrummet är det också bra (enligt henne) – hon kommunicerar med lugn och pondus. Och garanterat kommer hon ju att få hälsa på människor.

Först ska hon charma receptionisten, det gör hon genom att hoppa upp med framtassarna mot den höga disken. Sedan försöker hon ju med människor i väntrummet – det brukar hon också lyckas med, i alla fall om det finns någon som är mottaglig, dvs. inte fullt upptagen med sitt eget djur.

När vi ska in i ett av rummen går hon med självsäkra steg genom korridorerna, kikar runt hörnet: vilket rum ska vi till idag? Det är faktiskt helt underbart att hon, sin höga ålder till trots, har så positiva erfarenheter av att gå till veterinären. Nästa man – eller kvinna – som ska charmas är veterinären. Där har vi i höst haft en veterinär som till och med låter Piaf pussa henne i ansiktet – vilken lycka!!! Enligt veterinären är det inte alla som får det, men Piaf får… Mattehjärtat smälter…

Enligt receptionisten på ”vår” klinik är Piaf en speciell hund, en sån man blir extra varm och glad av att träffa. Bortsett från att jag ser hur hon ”jobbar” när hon charmar folk, och vilken effekt hon har på dem, så har jag även fått höra det förr. När Piaf och Delfi var på pensionat i fem dagar och jag skulle hämta dem, fick jag veta att praktikanterna hade förälskat sig i Piaf och suttit inne i hennes och Delfis bur så fort de fick tid över. Bra jobbat, tanten!

20191130_072516

Men det bästa är att Piaf är i så fin form – så blir det när man kan hänga med på allt! Och när vi tränar små och stora sök får ju Piaf dels ta någon i början, dels får hon ofta hänga med mig ut i området och leta efter den allra sista dummien i söket. Så både knopp och kropp får sitt.

Idag var det årets sista deltävling i uppletandecupen på Lerums Brukshundklubb – vi har inte varit med sedan i början av sommaren, helt enkelt för att deltävlingarna krockat med annat. Men idag, så! Jag lämnade i och för sig motvilligt Musikhjälpen-sändningen… men som vanligt vinner en hundaktivitet över det mesta.

Och så bra det gick, sen! Av de tio deltagande hundarna var det tre som hittade alla fyra föremål, och Piaf var en av dem, dessutom med den näst bästa tiden; 3,43 min. Så bra jobbat, flattetanten!

Men det kanske roligaste var kommentaren jag fick av en deltagare efteråt. Han var med när Piaf startade i cupen för ca 10 månader sedan, och han tyckte att den Piaf han såg idag verkade SÅ mycket piggare. Det är som om det vore en annan hund… Hur kul var inte DET!?

Det fick vi fira med ett baotaben när vi kom hem…

20191215_124945

Mina tidigare flattar blev bara 6 respektive 8 år gamla… så jag njuter verkligen nu – på riktigt! – av att få se Piaf åldras och få ha henne kvar vid god vigör så här länge. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte ta något för givet och menar alltjämt att vi bara har våra fyrbenta vänner till låns. De ska gå före oss och vi ska göra allt vi kan så att de får göra det med värdighet. Men fram till dess ska jag njuta av min älskade, kloka flattetant.

FB_IMG_1564982503359

Spårhelg

Den gångna helgen har vi varit på kurs i avancerade spår/elitspår. Kursen hölls av SSRK:s viltspåransvariga Marie Larsson och var… omvälvande, och väldigt nyttig och bra! I princip gick det ut på att glömma allt man hittills lärt sig om viltspår, och börja om från början. Träna olika svårigheter och framför allt läsa hunden. Det där med att ”bara hänga med efter hunden”… det kan man helt enkelt fet-glömma!

Delfi var min kurshund den här helgen, och hon var så duktig. Själv hade jag till en början svårt att verkligen läsa hunden i spåret – och det blev väldigt tydligt i övningarna att det är en nödvändighet i dessa spår: vi måste vara ett team i spåret. Men andra kursdagen gick det redan bättre, och Delfi och jag fick mycket beröm för vårt samarbete. Så det finns hopp! Och jag tror verkligen att vi ska fortsätta att träna spår – hundarna skulle älska det!

Vädret var vackert och kallt hela helgen och vår instruktör skämde bort oss med sitt engagemang och sin kunskap i första hand, men förgyllde också kursupplevelsen genom att ta oss med ut i den vackraste tänkbara skogen och göra upp eld där vi grillade korv till lunch på söndagen.

FB_IMG_1575269459852

Ett fint diplom fick vi också, och det bästa med det är teckningen… klockren!

20191203_081033

SVampion

Femma har tagit sin tredje etta i öppen klass och blivit svensk viltspårchampion!

20191121_112810

Femma hittade spåret snabbt och lätt och så bar det av… rakt genom det ena vildsvinsböket efter det andra… Jag var tvungen att fnissa åt det. Det var skillnad mot hur bortkollrad hon blev i sitt andra ökl-spår för några få veckor sedan.

Det var bra drag i linan mest hela tiden, och efter att ha ringat i andra och tredje vinkeln tog hon den fjärde vinkeln rakt av – det var den som hade en återgång… Snyggt!

Domarens kommentar efter detta spår blev: ”Grattis till championatet!”. Och så tyckte hon att jag verkligen bör fortsätta att spåra och tävla med Femma – så det passar ju bra att jag redan anmält mig till en kurs i avancerade spår. I och för sig är det Delfi som är anmäld till den kursen (eftersom hunden man anmälde måste vara champion), men jag hoppas ju att den ska få mig att vilja och våga fortsätta göra svårare spår åt båda två.

I protokollet, som kom några dagar efter provet, har domaren skrivit:

En mycket spårnoga tik som hundägaren kommer att få mycket glädje av.

Hundkompisar

Ända sedan jag skaffade min andra hund har jag trivts enormt med att ha just två hundar. Visst förlorar man den där speciella ”du & jag”-känslan man får med en ensam hund. Vad har hunden för val, annat än att hänga med just mig, och hoppas att jag ska hitta på något kul att göra…?

Med två hundar fick jag dels två träningskamrater, dels underhållning under promenaderna. Jisses, vad många skratt jag fick åt både Ella och Saga, men framför allt Piaf och Saga och deras lekar i skogen

Fatta hur tråkigt det blev för Piaf när Saga gick bort… Men vi utvecklade lekar under den följande perioden som vi har kvar än idag, bland annat dragkamp med vadhelst jag går och bär på, exv. kopplet. Än idag kan jag plötsligt ha en flatte släpandes efter mig… 😅

Efter bara ett halvår kom då Delfi till vår flock. Trist nog för Piaf, så utvecklades det bruna tillskottet till en liten arbetsnarkoman… som bara vill hålla koll på matte för att för Guds skull inte missa en uppgift, en utlagd dummy, en kastad boll…! Inte så att de aldrig har lekt, men faktiskt ganska sällan.

Så två hundar är nog bra… men tre hundar är ännu bättre! För med Femma har både Piaf och Delfi börjat leka mer. Femma får igång Delfi på jaga-lekar… och Delfi lärde tidigt upp Femma i käftfäktarkonsten – och så har de fortsatt … Medan Piaf tar hand om kamplekarna/föremålslekarna:

Många kamplekar blir det… Men de kan också samsas om en pinne.

Visst är de söta, elvaåringen och tvååringen…

Piriformis

Då har man lärt sig något nytt även denna dag… och då menar jag inte bara ett konstigt och lite gulligt ord: piriformis.

Det började i morse när jag satt och tog på mig kängorna för morgonpromenaden – ett utdraget hugg djupt inne i vänster skinka. Jag har till och från svaga känningar av ischias, särskilt i samband med stress, men det här var något annat – det satt djupare in, liksom. Och det gick tack och lov över fort igen.

Men det kom tillbaka. Flera gånger under promenaden och så fortsatte det hela dagen. Smärtan högg till, jag grimaserade illa, försökte knipa med sätesmuskeln, konstaterade att det inte hjälpte, sedan försvann det igen. Märklig grej.

Jag lurade väl lite på om det hade med mina flitigare promenadvanor att göra. Antingen inflammation i muskeln, eller något med någon nerv. Dr Google hjälpte mig även denna gång: det måste vara fråga om piriformissyndromet. Mer klockren än så kan en beskrivning inte bli – och i morgon ska här vilas stretchas!