Var sak har sin tid

Vi har knappt haft några besökare till sjön här hemma den här helgen – den är inte lika skridskovänlig längre, med sitt tjocka snötäcke. Något enstaka skidspår och lite olika människospår såg jag när vi var där nere igår – och vände. Jag föredrar ändå Kroksjörundan när allt kommer omkring. Jag går stigarna vi brukar gå runt sjön, och ser att flera varit ute på isen och gått; men spåren ser faktiskt slaskiga ut, även om det säkert är så att de har frusit efter att ha varit slaskiga. En och annan pilkare ser jag också ute på isen, men det kvittar – jag litar inte alls på Kroksjöisen på samma sätt som jag litar på Tinnsjöns is. När jag vid ett tillfälle gick ut några steg precis där någon annan hade gått, så fick ljudet från isen mig att snabbt backa tillbaka. Nej, jag håller mig nog på stigarna, thank you very much. Men Femma roar sig gärna med isen i kanterna…

Igår tog vi den långa rundan runt Kroksjön på förmiddagen och en kortare promenad plus träning på eftermiddagen – det blev ett extra kul och bra träningspass. Jag gick först ut själv och preparerade (jag har blivit mycket bättre på det), sedan körde jag Femma själv och därefter Delfi själv. Jag utnyttjade snön till att få till upplägget som jag ville ha det, och kom till och med på mig själv med att tycka det är synd att snön kommer att försvinna så småningom… Det kommer jag såklart inte tycka då. Men som alltid: var sak har sin tid, och just nu kan vi i alla fall utnyttja snön.

Allt det vackra

Under gårdagens första promenad fick både Delfi och Femma ha sina Back-on-Track-täcken på sig, och de klarade sig utan några besvär, trots kylan. Till eftermiddagsrundan hade det blivit lite mindre kallt och täcken behövdes inte. Men vi tog en träningsfri dag – jag ville hellre bara njuta av allt det vackra. Skogen och träden med sina snötyngda grenar, sjön och isen med sina spår av djur och människor, solen och snön som gnistrade i densamma.

På väg till Kroksjön passerade vi några män som uppenbarligen skulle sova ute, säkert i ett av vindskyddet runt sjön. Utöver de stora ryggsäckarna släpade de på en säck med ved och ett enormt renskinn! Jag blir alltid lite avundsjuk när jag ser folk som ska sova eller har sovit över vid sjön. Ibland kommer vi förbi ett vindskydd på morgonen just som de sitter och kurar i sovsäckarna och dricker sitt morgonkaffe som kokats över öppen eld… Ser så himla mysigt ut. Samtidigt har jag alla möjligheter i världen att göra detsamma när som helst, men lockande är det tydligen inte… Nej, jag sover nog helst hemma i min egen säng och upplever naturen under promenaderna.

The proof of the pudding

is in the eating, säger engelsmännen. På tyska säger man probieren geht über studieren, på svenska blir det ungefär att vissa saker kan man inte läsa sig till, utan man måste prova för att veta.

Nu tycker inte jag man ska låta bli att försöka läsa sig till saker, heller… Jag vill aldrig sluta att lära, utvecklas, försöka förstå, gå framåt. Särskilt, såklart, inom det som ligger mig närmast om hjärtat (ni vet vad…). Jag vill läsa, titta och prova (i vissa fall). Här är de senaste tillskotten i bokhyllan – en av dem levererades hem till min brevlåda i morse – inte illa en lördags morgon ute i Tjottahejti…

Men! Nu var det inte vad detta inlägg skulle handla om, utan väldigt simpelt att jag till slut fallit för marknadsföringen av Nutrolin skin and coat. Jag var mycket mer nöjd med – och fick beröm för – mina hundars blanka pälsar tidigare när de fick ett annat foder. Inte vet jag vad Royal Canin innehöll som inte de nuvarande har… mer än en massa majs…? Nu aktar jag mig j-igt noga för att byta foder igen efter att Delfis allergi kickade igång efter en fånig nyck jag fick för några år sedan… Därför har jag länge varit sugen att prova något tillskott istället.

Hundarna har också något torra trampdynor, och det skulle vara spännande att se om den här oljan hjälper mot det. Så väldigt många verkar nöjda med oljan, även om jag kan undra om det är fejk-konton som är så angelägna om att uttrycka sin eufori över denna produkt, eller om det verkligen är så bra. Så jag provar, helt enkelt.

Jag köpte genast den stora flaskan, och båda hundarna ska få den dagligen tills den är slut, sedan utvärderar vi. Flaskan kostar förvisso runt 550:-, men de har fått sin dagliga dos i snart en månad, och det är mycket kvar. Var det en extra utgift helt i onödan, eller har den verkligen effekt?

För egen del äter jag chiafrö-pudding nästan dagligen sedan några veckor tillbaka. Jag åt chia-pudding för första gången i London, när jag utforskade det suveräna kall-mat-utbudet, men sedan har det inte blivit av att köpa dessa frön och tillreda dem. Puddingen ska ju stå och dra flera timmar, sådant brukar avskräcka mig… Men så fick jag i alla fall för mig att prova, och tja, det smakar ju inte mycket i sig, men jag gillar verkligen konsistensen och så är det ju alltid gott med färsk frukt till… Ett superfrö sägs det vara, med en massa omega 3, fibrer och protein.

Äcklig paj

En gång är ingen gång, sägs det, men ibland kan man faktiskt säga att en gång är en gång för mycket. Som igår, när jag skulle baka en god citronpaj att ha som godis den kommande helgen. Av någon anledning valde jag att inte använda något av de säkra recept jag använt tidigare – ett med marängtäcke och ett utan – utan att istället googla fram ett nytt recept. Dessutom föll jag för idén som stod i det receptet, att köpa färdig lemoncurd istället för att göra egen. Det senare misstaget insåg jag redan när jag provsmakade den köpta curden. Men nu var det ju bara att löpa linan ut – för snål för att slänga… – och jag hoppades att pajen skulle räddas av en god pajdeg och maräng…. Så blev det inte.

Den blev hyfsat snygg, men marängen blev varken bra eller god, pajdegen blev inte spröd, utan bara hård, och lemoncurden var fortfarande lika äcklig. Efter att ha försökt klämma ner en bit – för snål, som sagt… – , så gav jag upp, och hackade! och skrapade! loss alltihop från pajformen, ner i papperskorgen. Det var första och sista gången jag använde det här receptet. Idag ska jag köpa citron, ägg och grädde och göra en ny, god citronpaj från Lindas bakskola .

Igår var det närmare 10 minusgrader, även på dagen, och en bitande vind. Femma fick vid ett tillfälle köldkramp under promenaden och kom till mig för stöd. Jag vände genast kosan hemåt igen – vi hade ändå kommit ganska långt – och hon fick hoppa upp i min famn och bli omklappad. Jag passade på att träna lite på att bära henne och bar henne en liten bit på väg hemåt. Sedan var hon redo att hoppa ner och hon gick hela vägen hem utan att visa några mer tendenser till att halta. Men jag tyckte svansen hängde och jag var verkligen orolig att hon skulle få en släng av vattensvans av kylan. Jag tog det som en varning. Tacksamt nog är morgondagens kurstillfälle inställt, det ställdes in redan tidigare i veckan.

Den som spar

Igår gick vi ner på isen igen – planen var att följa våra egna spår från föregående dag och därmed slippa lite av pulsandet. Tji fick jag, för spåren var helt bortsuddade av vind och snö. Det var vara att pulsa fram ett nytt spår (som snart skulle blåsa bort igen…). Den här gången gick vi tvärs över den stora sjön, för att sedan gå upp på land och ta en av våra standardvägar genom skogen hemåt igen – där håller jag också på att gå fram ett spår, och det låg kvar så vi slapp pulsa fram.

Jag har ändå de bästa möjliga skorna för att pulsa i snön:

De är en souvenir från tiden i Lux då jag kunde köpa allt jag ville ha (och lite till). Då kunde jag köpa mig ett par kängor enkom för de få tillfällen då jag åkte upp i bergen, till de franska Vogeserna, för att få lite vinterkänsla.

Piaf och Saga

Kängorna är inte särskilt väl använda, men när de väl behövs, då är de verkligen oslagbara. Varma, släpper inte igenom väta – snön som fastnar smälter inte in i skon – och dessutom bekväma, trots att de är stadiga som pjäxor.

Delfi fortsätter att lägga sig ner då och då under våra vintriga promenader – de där snöklumparna irriterar henne, och jag får hjälpa henne att bli av med dem. Och Femma bara stormtrivs – hon verkar inte ens ha något emot den bitande kylan under våra träningspass, inte ens när hon sitter och väntar medan jag går iväg för att kasta ett par markeringar… i snön.

Vacker vinter

Det kom rejält med snö, och igår fick vi verkligen pulsa fram över isen på sjön. Delfi är inte jätteroad av att få isklumpar mellan trampdynorna, något som Femma slipper helt och hållet. Det är verkligen opraktiskt med lång päls!

Det är lite överraskande att Femma, som avskyr att springa över blöta fält eftersom det skvätter upp vatten på magen… inte har något alls emot att springa genom snö i full fart. Igår körde vi ett träningspass i snön (vi har ju hemläxa…) och hon körde på i full fart. Att ta snöiga, rent av isiga dummies och bollar är inte heller något problem. Hon är rolig, den lilla Femman. Och riktigt snygg också, om jag får säga det själv… Hon har härliga färger nu på vintern – många kommenterar hennes mörka öron – och har blivit alldeles lagom musklad nu, i fullvuxen ålder.

Fler bilder från morgonpromenaden:

Roligt på isen.

Och från promenaden på eftermiddagen:

Solen segrade

Den gångna helgen har mina grannar och jag fått bekräftelse för hur fint vi bor här. Förundrade – och med lite irritation hos dem som bor närmast bommen och vändplatsen – såg vi bilarna köra vägen fram och parkeras där folk tyckte det var lämpligt… Det var samma fenomen som man ser eller läser om på somrarna, när folk parkerar helt galet för att komma så nära den hägrande badplatsen som möjligt. Här var det nu inte strand och bad som hägrade, utan vår istäckta sjö som lockade till skridskoåkning, skidåkning och fika ute i det vackra vädret. Jag förstår dem! Det var helt underbart!

Jag njöt lite extra av att ha gångavstånd – kort sådant, dessutom – till den åtråvärda sjön och isen. Så nära att jag igår gick ner till isen, och kom en bra bit ut på isen innan jag insåg att 1. jag måste ha solglasögon för att inte bli snöblind, och 2. jag hade klätt mig för varmt. Så jag gick hem, gjorde om och gjorde rätt och gick ner till isen igen och gick långt och länge.

Det fina med isen den här helgen var att den nu är 20 cm tjock (jag fick sticka ner hela handen i ett pilkhål för att känna den nedre kanten med fingertoppen) och att det låg ett lager med snö på isen, vilket tog bort halkan. Det var bara att promenixa fram, vilket både Delfi och jag uppskattade. Femma uppskattar ju alltid en promenad på isen…

Vi tog både en och två och tre promenader ute på isen i helgen. Den längsta tog vi just igår, efter att ha väntat ut solen. Större delen av förmiddagen låg dimman tät här i Kollanda, men så småningom segrade solen och bröt igenom, och resten av dagen var absolut fantastisk.

Efter lite lunch och vila gick vi ner för ännu en promenad i skymningen. Det var verkligen en helt perfekt vinterdag!

I natt har det snöat och jag fick inleda denna måndagsmorgon med lite skottning – något jag sjukt nog tycker är riktigt kul!

Nu avslutar också båda hundarna sina löp, och jag har redan städat och tvättat golven, bytt filtarna i soffan och lagt ut fårskinnen igen. Återstår bara att lägga ut favoritmattorna igen.

Femma var på kurs den gångna veckan också, men det var privatträning och då är det ju inget problem. Träningen var kanon – precis den typ av träning som passar Femma… Den visade att vi gjort vår hemläxa på vissa punkter och även att jag gott kan utmana henne lite mer när vi tränar hemma. Hon kan mer än jag tror!

I månens sken

Igår kväll var en sån där extra fin kväll att gå mörkerpromenad i. Vi har fortsatt med våra mörkerpromenader och jag har blivit kaxigare med tiden. När vi går den långa raksträckan rakt genom skogen får hundarna numera gå lösa, för när en bil kommer har jag gott om tid att koppla dem och gå vidare.

När det är lite månsken räcker ljuset ofta till så jag kan släcka pannlampan – synliga är vi ändå med reflexväst och -selar och när en bil kommer har jag också gott om tid att slå på pannlampan.

Igår kväll lystes promenaden upp lite extra av månen och stjärnhimlen. Inte en enda bil kom förbi oss, heller (vid 19-tiden) – då märks det verkligen att man bor på landet…

Före promenaden hade vi varit hos pappa. Tidigare har hundarna ofta legat på golvet eller på en säng i ”mitt rum” på nedre våningen. Nu har de kommit på att de kan ligga närmare än så, på varsin köksstol bredvid mig… Såklart de ska; vad ska en flock vara, om inte tillsammans?

Dessförinnan var vi ute och promenerade och tränade i solskenet. Femma var nöjd med att isen är tillbaka på vattenpölarna… så att man kan försöka att krossa den! Underbara sötnöten…

I helgen var vi förresten på kurs, och trots att Femma var på väg in i höglöp, så fick hon vara med -aktivt! – på kursen. Trots att en okastrerad hanhund var med. Först delades vi upp i två grupper med hanhunden i den första gruppen och Femma i nästa grupp. När Femmas grupp var aktiv satt hanhundens grupp med och var passiva – och då kunde man se att hanhunden inte påverkades (märkbart) av löptiken. Sista delen av kurstillfället körde vi alla tillsammans, men såg till att Femma inte gick precis framför hanhunden osv. Härligt ändå att det gick att lösa på det sättet!

Härligt så länge det varade

Det var en fin vecka – drygt – som vi hade snö och is här i Västra Götaland. Snö var det inte jättemycket av, men tillräckligt för att åstadkomma det där extra ljuset och den goa känslan av riktig vinter.

Då var det desto mer is, särskilt efter att vi haft -13 grader. Piaf brukade få köldkramp i tassarna vid ca -15 grader, så jag trodde att vi kanske inte skulle kunna gå någon längre runda, men Femma och Delfi fick prova att ha sina Back-on-track-täcken (Femmas köpte jag för en 50-lapp på loppis!) på sig under promenaden, och det gick riktigt bra.

Själv kan jag inte få nog av att vara ute när det är riktigt gnistrande vinter-väder… En eftermiddag gick vi ner till vår närmaste sjön och träffade på två stora karlar som kom knatandes över isen, och de hade kollat tjockleken och berättade att den var närmare 15 cm. Och kunde de, båda två tillsammans, gå över isen – då borde det vara rätt riskfritt för mig och hundarna! Så vi tog först en liten tur ut på isen, och dagen efter gav vi oss ut på min första promenad runt hela Tinnsjön på isen. Jag tog med isdubbar och räddningslina, bara som extra säkerhet.

Tinnsjön är full av vikar och öar, så där fanns mycket att upptäcka. Femma tyckte det var toppen att gå på isen – hon har ju flera gånger visat sig fascinerad av is… Delfi var inte riktigt lika positiv, hon märkte nog av det som jag kände först dagen efter: att man fick gå där och knipa ordentligt för att hålla sig på fötterna på isen…

Men det kändes rätt säkert ändå, och under vår promenad kunde jag se spåren efter en granne som åkt skridskor runt hela sjön. De små öarna mitt ute i sjön använde vi för lite träning – de utgjorde ju väl avgränsade sökområden…

På vägen tillbaka såg vi flera pilkare ute på sjön – bland annat de två vi träffade dagen innan, och vi – och särskilt Femma – passade på att utforska några pilkhål…

Det blev bara den långa promenaden på isen. Dagen efter ville jag ge Delfi en ”vanlig” promenad ifall att hon kände av sina skinkor lika mycket som jag kände mina… och ytterligare en dag senare hade temperaturen gått upp såpass att det inte kändes lika säkert längre. Glad att vi passade på ändå!