AD70

Nu blir det reklam!

Som jag tidigare nämnt är det några få saker jag saknar med Luxemburg, och en av dem är utbudet på chokladpraliner. Namur, Oberweis, Leonidas… Varför finns de inte i Sverige???

Men i lilla Lödöse, bara 2-3 mil från där jag bor, finns sedan 2021 det lilla företaget AD70, bestående av Sofia och Joakim Asklund, som tillverkar praliner av finaste choklad, helt för hand. Joakim är pralinören som tillverkar pralinerna, medan Sofia är designern som målar dem, utformar presentaskar osv.

Eftersom de annars bara säljer sina praliner via Internet passade jag på igår när de undantagsvis hade försäljning hos en annan hantverkare. Då fick jag träffa det trevliga äkta paret bakom AD70 som verkligen brinner för sitt hantverk, och gärna berättade om de olika pralinerna. Och efter ett par smakprov var jag övertygad: ja, dessa praliner är värda sitt pris, 25:-/styck.

Pralinerna är verkligen lyxiga, vackra och fulländat goda. Dessutom som sagt handgjorda. Och goda, sa jag det?

AD70 gick till och med och vann silvermedalj i Sveriges största pralintävling, Det Stora Pralinslaget, i konkurrens med 60 andra pralintillverkare. Inte illa, för en liten verksamhet som startade 2021! Grattis och lycka till i fortsättningen!

Man kan följa AD70 på Instagram, där heter de ad70_choklad. Där ser jag att de inte bara är jämngamla med mig (70 är deras födelseår), utan att de – eller åtminstone en av dem – också har en förälder som är jämnårig med min pappa, 90 år.

Men, men, kanske någon tänker, vad hände med att sluta äta godis? Men det sa jag inte att jag skulle. Jag vill bara sluta vara beroende, sluta frossa i godis bara för att det är helg (eller jul eller påsk, eller extrapris…). Fina praliner har åtminstone inte jag råd (enligt mina prioriteringar) att frossa i, och skulle det nu vara så att jag inte kan hålla mig, utan sätter i mig den här asken i ett nafs – ja, då lär det fanimej dröja innan jag får en ny chans.

Kvantumserien

Under de sex senaste tisdagskvällarna har orienteringsklubben Alafors OK i samarbete med den lokala Ica-butiken anordnat en serie löpartävlingar med flera olika klasser att tävla i, allt från paprikaklassen för de allra minsta till 10,2 km för alla 16 år och äldre.

Själv valde jag att springa 5 km (för kvinnor 16 år och uppåt), och den distansen räckte gott och väl för mig i det spåret, som inkluderade många fler och brantare backar än vad jag är van att springa i.

Vår runda bestod av två varv i 2,5 km-spåret (elljusspår), och de första gångerna sprang jag runt hela första varvet, men gick upp i de värsta uppförsbackarna på det andra varvet. Målet blev att kunna springa runt båda varven, och det klarade jag den fjärde och femte gången; det är jag nöjd med, för jag fick verkligen kämpa. Redan i början av spåret kom den första ”mördarbacken” som sög kraften ur benen – och det kom strax flera…

Bild från första tillfället – senare i serien var det beckmörkt ute redan vid start.

I alla deltävlingar kom jag sist i min klass, men då var övriga medtävlande också betydligt yngre och de flesta tävlade för en orienterings- eller idrottsklubb, så har väl förmodligen tränat/sprungit gudvethurlänge. Så jag tävlade verkligen mot/med mig själv, och jag är riktigt nöjd med att jag kunde putsa tiden lite så gott som varje gång. (En gång avstod jag då jag inte var okej i kroppen.)

Så tisdagskvällarna har varit vikta åt detta, medan torsdagskvällarna – även några veckor framöver – vikts åt löparskolan, där vi oftast kör intervallträning, nu senast i… backar.

Några dagar sedan nu

Medan regnet smattrar mot rutan lägger jag upp några bilder från en finare höstdag i förra veckan.

Men det får vara okej med lite regn också. Utan regn, ingen svamp – som det här praktexemplaret av blomkålssvamp som jag hittade igår, efter två timmars letande.

Trattkantareller brukar jag inte ens bry mig om att plocka, men två timmar utan att plocka något kändes lite tröstlöst…

Nu ligger trattisar och blomkålssvamp på torkning.

Det tystnar i luren

Pappa har alltid varit den i familjen som hållit kontakt med alla. Han har ringt regelbundet och hört efter så att allt är bra. Pappa och jag har alltid haft väldigt god kontakt, vi har haft mycket att prata om. Har inte han ringt, så har jag ringt, och vice versa.

Under de senaste åren då pappas demens blivit allt värre har också vår telefonkontakt förändrats. Med tiden har konversationerna blivit torftigare, men han har i alla fall velat informera sig om nästa besök, så att han fick lov att hälsa en välkommen. Han sa alltid så: ”Du är så välkommen!” som om man vore någon långväga gäst eller så. Det var viktigt att han fick känna sig som en god värd som hälsade sin gäst välkommen, och jag tackade såklart för välkomnandet. Tack, tack, så trevligt att jag får hälsa på.

Sedan kom perioder då pappa ringde väldigt ofta. Han kunde ha ringt för en stund sedan, men det sviktande närminnet gjorde att han glömt bort det, så han ringde igen. Eller så var han lite osäker på om telefonen fungerade så som han trodde, så han var tvungen att prova. Några gånger. Eller så hade han drömt något, och eftersom det var svårt för honom att skilja dröm från verklighet så kunde han vara upprörd över något han (eller jag) absolut måste fixa, för det hade han lovat i den där drömmen. Det sägs att man ska spela med när dementa yrar, men här gjorde jag alltid valet att förklara för pappa att han hade drömt, och i slutändan gjorde det honom alltid lättad. Även om han först hade svårt att tro att det kunde vara så, så lät han sig övertygas – han hann ju också vakna till lite under samtalets gång, och samtidigt få tillräckligt med distans till drömmen för att inse att jag hade rätt. Han litade på mig, vilket var oerhört skönt i dessa lägen.

Pappa fick svårt att skilja på dag och natt, och under vissa perioder var det just under natten som han fick lust att ringa. I början blev jag livrädd när det ringde mitt i natten – det måste ju betyda att något allvarligt hänt. Själv blev han alltid lika förvånad över att det faktiskt var mitt i natten, han hade verkligen ingen aning, för då hade han inte ringt, han ville då absolut inte väcka någon. Jag sa alltid att han fick ringa när som helst, om vad som helst, men undantaget var att ringa för ingenting mitt i natten. Det försökte han hålla sig till – men som sagt, inte så lätt när han inte visste att det var mitt i natten.

Det kom perioder då pappa glömde hur man ringer ett samtal. När han väl kom fram berättade han att han försökt länge utan att lyckas, och nu plötsligen så gick det. Då repeterade vi hur man gör – en gång på mittenknappen, en gång på vänsterknappen, nej, inte nu, du måste lägga på luren först, det gör du med ett tryck på högerknappen – sedan gjorde han det några gånger för att försäkra sig om att det funkade. Sedan funkade det någon vecka eller två, innan det blev tyst igen.

Men då kunde jag i alla fall ringa honom på daglig basis, det var bara den allra sista dagen hemma, när han hade ramlat och hade ont, som han inte svarade i telefonen trots att den låg bredvid honom. Men annars kunde jag nå honom nästan när som helst och berätta om jag kom samma dag eller påföljande dag. Det var inte fråga om några långa konversationer, utan det var ungefär det. Du är så välkommen, tack tack.

Det kunde också hända – de senaste veckorna han var hemma – att jag hade varit hos pappa under en eftermiddag; lagat mat och spelat kort osv. – och när jag var på väg hem igen ringde pappa på mobilen och undrade om jag var på väg till honom nu, för visst skulle jag väl komma och besöka honom idag? Detta är något jag minns så väl från min mormors Alzheimers: mamma hade varit nere i Österrike och hälsat på hos mormor, och när hon kom hem till Sverige igen och ringde ner till mormor fick hon massiva förebråelser för att hon aldrig kom och hälsade på.

Pappa förebrådde aldrig. Aldrig. Han var – är – alltid bara tacksam.

Nu när pappa inte är hemma längre – det är snart en månad sedan han hamnade på sjukhuset och nu är han på ett korttidsboende – har han inte ens tillgång till telefon. När han senast låg på sjukhus (hösten 2017) hade han åtminstone en mobiltelefon, även om han hade svårt att hantera den redan då, men nu har han inte ens det, eftersom han inte kan hantera den längre.

Och det är så förbannat tyst.

Drygt en månad (nästan) utan godis

Sex helger har jag låtit bli att köpa hem godis, alltså har jag varit utan godis i över en månad nu – bortsett från totalt kanske 10-talet karameller i bilen. Och tuggummi, också i bilen.

Den här helgens substitut består av en slät bull-längd och ett felköp i form av ”wienertosca” från Dahls. Varför går jag på sånt!? De har tagit något som är jättegott (toscakaka), minskat själva tosca-faktorn (toppingen) med 90 procent – och ”kompenserat” med vaniljkräm, och döpt det till något fint. Men visst, med fler sådana felköp är jag snart kvitt behovet av bull-kompensation också.

Det svåraste är inte mitt eget sug efter godis, utan det svåraste, har jag märkt, är att blunda för all reklam för godis överallt. På TV, framför allt, men också i ICA-appen etc. Och att ta sig den sista biten fram till kassorna utan att fastna bland godishyllorna på vägen… Di vet vad di gör, di där handlarna. Men jag slår på skygglapparna och springer förbi!

Jag ger mig en rejäl klapp på axeln. Duktig Marika som fixat det såhär långt. MEN. Nu måste jag snart skärpa mig ordentligt vad gäller löpningen, som legat nere helt i en hel vecka – och även dessförinnan hade jag inte alls samma rutin på löpningen som jag hade i våras. Visst går ett pass i veckan åt till löparskolan och ett pass i veckan har jag lagt på en löpartävling, men därutöver borde det bli ett pass till, men då har jag varit tvungen att vila mig, eftersom de andra passen är så jobbiga… Hm. Jag kan sakna hur jag tränade i våras, tre gånger i veckan och bara med ett enda fokus: att få bättre flås. Nu har jag lagt till tekniken som än så länge gör löpningen jobbigare än om jag bara lufsar på lite hur som helst. Så jag kanske får ge mig en klapp på axeln även där. Men skärpa mig ändå.

Felmedicinering

Jag har fått någon typ av inflammation i kroppen, och jag känner igen det från tidigare, även om det händer rätt sällan – min kropp gör så när det varit för mycket känslomässigt kaos. Låter kanske konstigt, men jag vet att det är så.

När vi skulle ha pappas vårdplaneringsmöte nu i veckan, och jag träffade pappa kort före mötet, fick jag en smärre chock. Nog för att han hade varit väldigt trött när jag träffade honom två dagar tidigare (medan han var pigg och spelade kort dagen dessförinnan), men det var inget mot hur han var nu. Han satt som en säck potatis i en rullstol, hängde med huvudet och var så trött att han knappt kunde hålla kvar saliven i munnen, och min första tanke och fråga var om de hade drogat honom? Men nej, han var ”bara trött”.

På det sättet satt pappa igenom hela mötet, knappt kontaktbar. Jag var verkligen glad att jag valt att vara med på mötet på plats, av många skäl. Under mötet kom det fram att pappa utöver sin blodförtunnande medicin även fick blodtrycksmedicin – vilket lät konstigt i mina öron, eftersom pappa har väldigt lågt blodtryck (precis som jag; vi verkar ha det i familjen).

Efter mötet fick jag veta att pappa fått betablockerare mot sitt hjärtflimmer (som han har haft i flera år nu), och även om ordet lät bekant så sade det mig inte så mycket, utan jag tog helt enkelt med mig den informationen hem och började googla.

Och vad säger dr. Google om betablockerare, då? Jo, att man ska vara försiktig att ge det till patienter med lågt blodtryck. Och vad säger dr. Google om just det specifika preparat som pappa fått? Jo, att biverkningarna överensstämde med just de som pappa uppvisade (inte bara tröttheten). Tada.

Dessutom: När jag nämner detta för min syster drar hon sig till minnes att pappa reagerat på samma sätt tidigare på något preparat han fått. Jag ringer därför till pappas vårdcentral, och den trevliga och hjälpsamma personalen hittar uppgifter från 2017, om att pappa fått exakt den medicin (bisoprolol) som han stod på nu, då också, men att de plockat bort den efter en vecka pga ”yrsel”.

Det blev till att ringa till sjukhuset, och två timmar senare blev jag uppringd av en fantastiskt trevlig och klok (kvinnlig) läkare som lyssnade noga på det jag berättade och genast drog slutsatsen att betablockeraren nog borde tas bort från pappas medicinering. Hon behövde bara kolla med kardiologen som fattat beslutet om att sätta in preparatet, men hon lovade att göra det snarast.

Därefter har pappa inte fått någon mer betablockerare och redan dagen efter var han så pigg att han kunde spela kort igen.

Det var då min kropp reagerade.

Kebab?

Jag har ju redan outat att jag gärna äter hamburgare och pizza då och då, så det är väl ingen större överraskning att det även gäller kebab. Inte för att påstå att jag är någon finsmakare, men det är faktiskt bara en viss kebab på ett visst ställe som duger, och för varje gång jag testat något annat ställe (det var flera år sedan nu…), så har jag blivit mer säker på att det här är stället där jag får den bästa kebaben.

En gång i tiden – när jag var student – bodde jag inte så långt ifrån den här pizzerian i Mölndal, och ända sedan dess är den min absoluta favorit. Det blev sedermera pappas och mitt favoritkebabställe, och fortsatte att vara det när jag hade flyttat utomlands men var hemma på semester. En gång varje år blev det en obligatorisk kebab-måltid.

Från första början har det varit Hawaii-kebab som gällt, och varför byta ett vinnande koncept? Som tur är är det tydligen så pizzerians ägare också resonerar, för även om jag vid något tillfälle noterat (med skräck!) att stället bytt ägare, har den första tuggan på den beställda kebaben lugnat mig – uppenbarligen har de inte ändrat något i Hawaii-kebaben i alla fall. Än idag är det samma bröd, samma kött, samma sås, samma sallad, samma ananas (okej inte samma, men ni fattar). Ett vinnande koncept, som sagt.

När jag hade flyttat hem från Luxemburg våren 2015 och en dag föreslog att pappa (som sedan flera år var änkling) och jag skulle åka till Mölndal och äta kebab, blev svaret jag fick: ”Kebab?” Jag fick påminna honom om vad det var för något, men visst smakade kebaben fortfarande gott!

Utan att säga att det här var det allra första tecknet på pappas demens, så var det i alla fall det tecken som verkligen fick mig att tänka att han eventuellt var på väg att utveckla demens.

När min egen kommun några månader senare erbjöd en kurs om demens passade jag på att gå den, vilket är något jag rekommenderar alla som noterar liknande tecken hos en anhörig – eller varför inte gå den oavsett. Det är nog få av oss som aldrig kommer i kontakt med någon som drabbats av demens. Sju år senare har pappa fått sin demensdiagnos, med långt gången bland-demens.

Pappa är kvar på sjukhuset efter sin höftfraktur, som följdes av en komplikation med magen, men nu är han i alla fall utskrivningsklar, och vi var på ett vårdplaneringsmöte igår. Där bestämdes det att pappa ska få komma till ett korttidsboende, ett stort steg i en människas liv, och i synnerhet för pappa, som alltid betonat att han vill bo kvar hemma, och jag har alltid lovat att så ska det bli, så länge det är möjligt. Nu är det de facto inte möjligt, om det nu blir temporärt eller permanent.

Efter mitt besök på sjukhuset igår gick jag en promenad i Änggårdsbergen – sedan åkte jag till Mölndal och åt en Hawaii-kebab.

Seriöst, men skrattretande

Jag har inlett ett av mina seriösare försök att sluta äta godis, främst smågodis. Skulle det slinka ner en fin pralin eller mörk choklad längre fram, så låt gå. För till att börja med handlar det inte om att utesluta allt socker, utan just att bryta ovanan att behöva smågodis så fort det blir helg (eftersom jag begränsat det värsta snaskandet till helgen, åtminstone).

Så nu har jag varit utan smågodis i tre helger. Snacks, däremot har jag kvar, jag får se vad jag gör med det senare, men det kommer undan än så länge, liksom bullar och kakor. Så för att klara av att skippa godiset har jag istället haft någon typ av bulle under helgen, nu senast en underbar cheesecake. Jaja, jag är inte ute efter att plåga mig, det är inte syftet med det hela. Inte heller är syftet att gå ner i vikt, för det känner jag inte att jag behöver just nu (är jättenöjd med mina 10 tappade kilon på ett år, så det skulle inte kunna motivera mig i det här läget).

Nej, som sagt så är syftet att jag inte längre vill känna det där suget efter skräp, som ju smågodis är, vare sig det säljs i påse eller i lösvikt. Det är ju helt sjukt att man försöker äta nyttigt och balanserat till alla måltider i veckan, lyckats komma igång med att springa, gått ner i vikt och minst en klädstorlek, lever ett hyfsat sunt liv i övrigt med långa promenader och frisk luft varje dag… och så slänger man samtidigt ut pengar på att få mumsa i sig skräp. Inte klokt.

Jag tror knappt själv att jag kommer att lyckas, och jodå, det kan gå ändå, och jag vill prova. Jag behöver inte sluta helt, bara tappa suget. Jag tänker mig att jag kommer att göra knäck i december, och kanske få något återfall vid påsk och till sommaren. Om det går som jag vill, vill säga.

Nu kan jag ju säga att jag redan har fuskat lite, då jag har en liten burk med karameller i bilen, för att jag ibland känner mig trött just under bilkörning och behöver en sockerkick. Så småningom ska den godisburken också bort, såklart. Får jag bara ner mitt godisberoende så ska det väl räcka med lite russin istället. Men än är jag ingen absolutist, om någonsin. Vi får se. Hör ni inget, så fråga inte… 😉

Sjukhus, konserthus, fryshus

Veckan som gick inleddes med att pappa, som hunnit bli 90 år i år, ramlade hemma och fick tas in på sjukhus, och man kunde konstatera en fraktur på höften, med operation några dagar senare – en dag tidigare än de hade planerat. Ja, inte vet jag vad det var som fick dem att ändra sig, men jag hade ringt och reagerat på att pappa fått vänta flera dagar på operation, inte minst som de höll pappa på strikt fasta så länge han väntade. Någon timme senare ringde de från sjukhuset och berättade att de hade omprioriterat och att pappa var på väg in på operation. Som sagt, man kan inte veta, men jag känner ändå att jag än en gång fått vatten på min kvarn om att det aldrig skadar att ringa och påminna lite. De har så mycket, så många att tänka på, och jag har bara min egen pappa att tänka på – som anhörig är det min förbaskade skyldighet att bevaka min pappas rätt. Anhöriga är värdighetens väktare, som anhörigstödet – min klippa! – sa. Det förpliktar, och så ska det vara.

Utsikt från Mölndals sjukhus

Anhörigstödet arbetar för kommunen, och ger möjlighet att ”pysa” lite när man som anhörig behöver prata med någon, på grund av ens engagemang i någon anhörig. Mycket värdefullt. Jag har ringt henne kanske ca. två gånger om året sedan pappa fick hemtjänst, minst dubbelt så många det senaste året, när jag behövt pysa ut lite frustration över mina kontakter med pappas hemtjänst. Jag har behövt få hennes perspektiv på vad som är rimligt, då jag ibland känt att det kanske är jag som ställer orimliga krav, som att pappa faktiskt ska få hjälp med det som det står i alla fina genomförandeplaner och komihåglistor att han ska få hjälp med.

Anhörigstödet har hjälpt mig in på konstruktiva spår: Hur kan jag göra för att underlätta att det blir rätt? (Mina kontakter med hemtjänsten handlade inte bara om kaffe, lååångt ifrån, utan följande är bara ett exempel.) Exempelvis tipsade hon om att köpa en vanlig kaffebryggare istället för kaffemaskinen pappa hade, då många inte förstod sig på maskinen, vilket gjorde att pappa inte fick något kaffe, ibland inte på flera dagar. Nu är inte jag någon kaffedrickare längre, men när jag var det hade jag inte mått särskilt bra om jag inte fick mitt kaffe på morgonen…! Nu kunde det ändå hända, trots kaffebryggaren, att pappa inte fick något kaffe, ibland inte på flera dagar, men då hade i alla fall jag gjort det jag kunnat för att minska risken. Nästa åtgärd blev att påminna om att man inte ska hålla på och fråga dementa personer om de vill ha exv. kaffe, utan man bör minska mängden beslut i deras liv och helt enkelt ställa fram en kopp kaffe – har de druckit en kopp kaffe varje morgon de senaste åren är chansen stor att de kommer att vilja göra det även idag – och så får de dricka om de vill.

Detta och mer därtill får man lära sig om man går en demenskurs som kommunen då och då anordnar för anhöriga (det borde givetvis anordnas även för alla som arbetar med äldre!!!). Jag gick en sådan kurs i min hemkommun redan för flera år sedan, när jag nyss hade flyttat hem till Sverige och såg små tecken på demens hos min pappa. Jag har varit väldigt glad över att ha gått den kursen på fyra tillfällen à två timmar. Otroligt nog var jag precis på väg till första tillfället på en ny sådan kurs i pappas kommun, när jag fick samtalet om att han behövde in på sjukhus nu i veckan. Som tur är kan jag ta igen det digitalt.

När de ringde från sjukhuset och berättade att pappa var på väg in på operation var jag själv på väg in till stan – eller jag klev rättare sagt precis av tåget inne på Centralstationen. I januari hade jag sett en blänkare om att Mando Diao skulle hålla konsert i Göteborg. Jag har sett Mando Diao live flera gånger i Luxemburg och någon gång Sverige, och jag fullkomligt älllskar deras musik och konserter. Nu köpte jag snabbt som katten en biljett – fick en riktig kanonplats också, antagligen för att jag just köper en biljett – och insåg först efteråt att det skulle bli en konsert med deras svenska musik. Ridå. Jag vet att svenskarna älllskar Mando Diaos visor och Gustaf Fröding-tolkningar, men jag älllskar deras internationella, ösiga repertoar så mycket mer!

När det nu var dags för denna konsert kände jag att Björn Dixgårds ljuva stämma, svensk poesi och lugna Mando-tongångar var precis vad jag behövde. Före konserten gick jag till Hard Rock Café – det var så sent som under mitt senaste besök inne i stan som jag ens upptäckte, eller i alla fall noterade, att vi har ett Hard Rock Café i Göteborg, och sedan dess har jag varit sugen på deras klassiker Ceasarsallad med en stor lemonad till. Det fick jag.

Det är inte ofta jag är på Göteborgs konserthus, men undrar om det var där, eller på teatern mitt emot, som Jonas Gardell brukade ha sina ståupp-shower på 90-talet…?

Jag kan inte vara lika lyrisk (…) över en svensk Mando Diao-konsert som över en ösig dito med låtar som Gloria, Black Saturday etc. , men visst levererade de både musikalitet, värme och humor. Och jag kände mig väldigt nöjd med kvällen när jag satte mig på tåget hemåt igen.

Dagen därpå var det dags för Femma och mig att gå på kurs, ett av de mer sällsynta tillfällena numera, då jag dels tappat sugen på träning överhuvudtaget (även om suget har vänt uppåt igen på sistone), dels tröttnat (igen…) på alla vrål och hårda korrigeringar på kurserna – och stämningen som ibland råder på träning och kurs; som om det var tävling, eller värre: på liv och död! Jag gillar det inte och Femma gillar det inte heller.

Så jag har känt att vi får väl träna på vår egen kant, då, oavsett om det håller på tävling eller prov – eller ej. Men nu dök ändå ett tillfälle upp som jag verkligen ville prova, och det blev hur bra som helst! Femma hade kul (lite väl kul ibland, hehe…) och jag trivdes som fisken i ösregnet med upplägget, den genomproffsiga och engagerade tränaren och den trevliga stämningen som rådde. Bingo, helt enkelt! En härlig stund av total avkoppling från alla samtal till sjukhus m.fl. och från all oro för pappa.

Under veckan hade jag också haft (extra) gott om tid för svampplockning och matlagning. Jag har under sommaren fyllt på frysen med ett stort antal portioner pesto – basilikan är ju gratis från min egen odling – och bär. Därutöver passar jag på att göra min egen tomatsås som får puttra i flera timmar, vilket man kanske inte kommer att vilja göra senare i vinter när elpriserna riskerar att vara skyhöga. Alltså gör jag portioner nu, och fryser in.

För ett par år sedan var jag på en hundträning hos en bekant som efter träningen bjöd på soppa; butternutpumpa-soppa, och jag tyckte det var så gott! Nu har jag lagt märke till att de säljer denna pumpa i affären, så jag måste ju prova att göra den där soppan. Och den blev verkligen god!

En portion nu – resten åkte in i frysen, som nu börjar bli fylld till bredden. Enda sättet att få in mer är att stuva om – och snart måste jag börja äta av det som finns för att få plats med mer…

För det är ju äppletider också… och något jag började med häromåret var att göra så mycket äpplemos jag orkar och får tag i äpplen till, för det är så gott att äta som dessert eller kvällsgodis – eller till havregrynsgröten – under vintern.

Och så njuter vi av våra promenader runt våra sjöar – en frisk matte och två friska hundar. Livet är bra ändå.