Än så länge håller den märkliga sviten av regniga söndagar… Övriga dagar i veckan kan vädret självklart variera, men att söndagen blir regnig (och blåsig) slår ju inte fel den här våren…

Så vi tar en söndag inne idag (i alla fall fram till i eftermiddag, då det ska sluta regna, enlig SMHI), och ser tillbaka på den gångna veckan.

I måndags var Femma och jag på kurs på Kopparhult; sök, dubbelmarkeringar och dirigeringar stod på programmet och det var nyttig träning, alltihop! Otroligt nog sprang Femma ännu en gång in i ett trådstaket, även denna gång när hon hade dummy i munnen, men hon verkade komma över det bra mycket bättre än när det hände för ett år sedan. Märkligt ändå, att just hon av alla hundar i gruppen skulle göra det!? Hon som redan haft en ordentlig dust med ett trådstaket, och samtliga hundar sprang ju genom samma stängsel minst två gånger… Jag fattar nada. Men som sagt, hon hanterade det bra, och apporterade strax därefter som ingenting och gick även under trådstaketet igen som ingenting. Puh!

I tisdags fyllde Piaf år, men det blev inte så mycket firande, vi brukar inte köra med det – vi firar lite grann varje dag istället… Vi var hos mattefar på förmiddagen och på eftermiddagen var jag på den lokala biografen och såg Mia Skäringers hyllade show, No more fucks to give. Överskattade show, skulle det visa sig. Äsch, jag visste ju egentligen att jag har tröttnat på Mia. Jag lyssnade på hennes och Anna Mannheimers podd, men tröttnade på deras eviga ”vi har ju aldrig fått lov att skryta, nej gud nej, men nu när vi har chansen i vår egen podd ska vi ägna varenda minut åt just det” – och jag har följt henne på instagram och tröttnade på hennes ”jag vill vara ansiktet utåt för att alla ska älska sig själva p r e c i s  som de är, men jag tar selfie efter selfie på mitt hårt sminkade fejs”. Inte har jag gillat något av hennes alteregon, heller. Så  v a r f ö r  fick jag för mig att lägga 220 spänn (!?) för att se den inspelade showen? Ja, vad ska jag säga. Jag blev nyfiken, efter alla otroliga hyllningar i media. Men hon sa inget särskilt vasst om #metoo, och var inte särdeles rolig, heller. Det som faktiskt imponerade på mig, däremot, var hennes fina sångröst! Wow! Hon framförde väl en 4-5 sånger med den äran, och det var min stora behållning av showen. Inte värt 220 spänn, men en tröst, i alla fall. Ni får ursäkta denna negativa utläggning, men jag blir irriterad när vissa artister tokhyllas – vad de än gör.

Onsdagen inleddes med promenad runt Kroksjön, sedan åkte vi till brukshundklubben och tränade lydnad med nyttig störning från ett helt gäng som tränade Rallylydnad. Piaf, Delfi och Femma fick vara med ute samtidigt och tränade växelvis. Jag skulle verkligen behöva börja träna i någon grupp, jag med, men det är ju så bekvämt att träna själv och åka vart man vill (eller träna hemma), när man vill – och kunna ställa in av vilken anledning man vill… Jaja.

Både torsdag och fredag blev det långpromenad och besök hos pappa. På fredagen passade jag även på att göra några ärenden som jag skjutit upp ett tag. Vädret lämnade en del att önska på dagen, och när jag åkte mot Kungälv föll det stora blöta snöflingor, jag växlade mellan radiokanalerna och  a l  l a  pratade om Coronaviruset. Eller nej, inte helt sant: helt plötsligt slutade någon med det – för att istället påminna oss om att det just idag var fredagen den 13:e… Man får själv se till att hålla humöret uppe nu, alltså…!

På lördagen kom belöningen: strålande vackert väder hela dagen – man ville bara vara ute och det kändes som en välbehövlig paus från allt snack om virus. Vi inledde dagen med en promenad runt Kroksjön. Att gå den promenaden ända hemifrån ger 12000 steg, men då vill man knappt gå någon lång runda mer den dagen (perfekt, dock, när man bara kommer hinna en ordentlig runda). Sedan har vi möjlighet att ta bilen och gå på olika avstånd från sjön, och igår tog vi en variant som ger 8500 steg på morgonen, och en annan variant som ger knappt 6000 steg på kvällen – då ställer jag bilen så nära sjön som möjligt bara för att få själva rundan runt sjön. Jag älskar nämligen den rundan runt sjön. Den är inte bara vacker, utan man går verkligen över stock och sten, man får hoppa från sten till sten vid vattnet och klättra uppför och nerför några riktigt branta backar. Det känns i ben och rumpa när man går den rundan i god takt och jag behöver det! Att gå på breda skogsvägar är skönt, det med, ibland, och särskilt bra när man vill passa på att träna på något rallymoment eller dylikt. Men just nu är jag kär i Kroksjörundan…

Den här bilden tog jag tidigare i veckan i en av de brantaste backarna på promenaden, den är nästan lodrät – men det ser man verkligen inte på bilden…

Hemma från rundan blev det fika i solen, och sedan tog jag ut hemmets alla mattor, filtar och dynor och gav dem en omgång med mattpiskan och lät dem hänga ute hela dagen – så skönt att vädra ut en hel vinter! Medan jag dammsög och våttorkade golven fick hundarna ligga ute på tomten med varsitt märgben – och jodå, Femma fick också, men hon var som vanligt glupsk och klar långt före de andra…

Därefter lite pyssel med hemodlingen. I år ska jag begränsa min hemodling betydligt jämfört med förra året, och hittills har jag bara sått en jäkla massa basilika. Erfarenheten har visat att det är det som går åt mest, helt enkelt. Älskar pesto! Nu har de första små basilikagroddarna kommit upp i miniväxthuset och fick flytta över till små krukor. Två gamla orkidéer fick också nya, större krukor.

Efter städning och plantering blev det belöning: Hundträning! Hade funderat lite på att åka till klubben igen… Men valde bort den extra tidsåtgången – och bensinutgiften – och tränade på ”vår” fotbollsplan här hemma, istället. Den är så himla fin, och vi har den oftast helt för oss själva. Som vanligt tog vi en uppvärmningsrunda och då körde vi även lite spårpinne-let och ett par kluriga dubbelmarkeringar var till Delfi och Femma.

Lydnadsträningen var så himla rolig idag – det blir kanske roligare när solen skiner?? Men det var också för att det poppade upp gamla tips och knep som jag kört med förr och som kändes riktigt bra när vi nu testade. Jag har på sistone haft lite halv-kasst självförtroende vad gäller hundträning i allmänhet och lydnadsträning i synnerhet… men nu tar jag då och då fram ett mot-argument till min egen uppfattning, och det är att jag lyckades hyfsat med min allra första hund, trots att jag under de första tre-fyra åren inte var så kunnig i hur momenten skulle se ut. Men vi tränade glatt på ändå och när vi sedan började träna för tävling hade vi massor av små delar som satt som en smäck och som kunde plockas ut ur de långa kedjor vi hade tränat in, och sättas ihop till nya kedjor som blev till de riktiga momenten. Den träningen var väldigt rolig och fri och framför allt varierad! Lite av det skulle jag vilja hitta tillbaka till, och det känns som att vi är på gång. Femma och Delfi fick två ordentliga pass var, och Piaf fick ett pass med rallylydnad på slutet.

Den ljusa delen av dagen avslutades med den där sista rundan runt Kroksjön, och ljuset var magiskt.

För ett par år-tre år sedan gjordes en stor revidering av de svenska tävlingslydnadsklasserna, och eftersom jag inte har tävlat sedan 2008 (med Saga) så blev Delfis debut i startklassen även min debut i densamma. Jag följde revideringen med intresse och välkomnade att den gick igenom. Det gjordes många bra förändringar, särskilt just att man införde en startklass som inte omfattar något gruppmoment. Platsliggningen i grupp var ju mångas skräck. Jag pratade med en kvinna på tävlingen i lördags, som hade fått sin unga goldentiks lydnadskarriär förstörd för alltid efter att den blivit attackerad under sin första platsliggning på tävling. Men det var då det, med de gamla reglerna.

Ända sedan revideringen var klar har jag tvekat om jag ska börja tävla igen – eller ej. En stor stötesten har varit fotgåendet. Jag får bara inte till det fotgående jag vill ha i tävlingslydnaden – det fotgående som jag hade med Ella, och i viss mån med Saga… Jag har inte ens varit ”hundra” att jag verkligen vill att hunden håller ögonkontakt. Det borde räcka med ett bra jaktfotgående? (N.B. ett bra jaktfotgående). Utan den rätta motivationen blir det inte mycket av något. Inte med fotgående och inte med tävlingslydnad över huvud taget. Därför har också debuten dröjt – ändå till nu.

Jag vet inte vad det var som flög i mig – helt plötsligt kände jag att jag vill träna och tävla med Delfi, och plötsligt var hon anmäld till startklassen. Nu kör vi, helt enkelt.

Nu kör vi, jojo. Jag var verkligen nervös inför denna lilla usla tävling. Sex små moment… Jeeeez… Delfi var lite, lite disträ – hon verkade tro att tävlingsledaren skulle hala fram och kasta en dummy precis vilken sekund som helst… hihi. My bad – vi har ju inte alls tränat med någon som agerat tävlingsledare. Ja, det är klart att man ska, men jag tycker ju om att pula med tävlingslydnaden i ensamhet, möjligen med folk runtom i periferin, som under den öppna träningen på klubben.

Med en smått disträ flatte blev fotgåendet inte ens halvbra, det är den bistra sanningen. Vi fick 7,5 p med kommentarerna ”växlar position, något luftigt, långsamt sättande, snett sättande”.

Inkallningen var bra utom att hon nästan höll på att springa till tävlingsledaren först – en liten, liten båge gjorde hon. 9 p och kommentaren ”lite slarv”.

Sedan kom sättande under marsch, och där gjorde jag dundertabben att inte ge ett tydligt sitt- eller stanna-kommando, så Delfi blev såklart osäker och följde med mig runt. Jag tar det på mig och skyller på att detta var ett moment som jag verkligen hade sämst koll på när jag anmälde oss till tävlingen, och så sent som några dagar före tävlingen fick jag göra vissa justeringar eftersom jag hade missuppfattat momentet. Äh. Det blev ju en fet nolla på det momentet, och 30 poäng förlorade i ett nafs…

Det jag är nöjd med är att jag ryckte på axlarna och gick med en bra känsla in i nästa moment, som var apporteringen. Här hade vi så sent som dagen innan ”hård”tränat på att komma in i rätt position med rapporten, och det satt faktiskt som en smäck nu. Vi fick 9 p och en notering om ”något ojämnt tempo”. Jag vet precis: Delfi rusar fram till apporten, men småspringer sedan till mig med den… Ni måste förstå en flattes totala besvikelse varje gång det är en apportbock i trä, och inte en dummy, fågel eller ens en tennisboll som ska apporteras!/Delfi.

Fjärrdirigeringen är ju ruskigt simpel – 10 p – och hopp över hinder satt som en smäck, även positionen in till sidan – 10 p. Helhetsintrycket fick vi 8,5 p på, och det får jag väl vara nöjd med – även om jag inte är nöjd med mindre än 9-10 p.

Jag är i alla fall väldigt glad att jag hade en glad och arbetsvillig flatte med mig på planen – hon verkade inte ha ett dugg ont av de uteblivna bedömningarna, utan tyckte det var kul att få fortsätta med nästa moment, och nästa… Precis så som man vill ha det: Yes-lydnad!

160 p (av 200) krävs för att få fortsätta till lydnadsklass 1. Vi fick 149,5 p. Så jag är inte nöjd, absolut inte, men om jag kan låta bli att klanta till det nästa gång, så bör vi kunna ta hem startklassen nästa gång. Men då händer väl något annat…….