Djur och natur

Alltså, den lättnaden…

För ett par år sedan fick veterinären ta bort en liten knöl på Piafs rygg – analysen visade: talg. Ett år senare fick veterinären klämma på en annan knöl och tog prov på en tredje – bedömning resp. analys sade: fettknölar.

Idag var det dags att låta veterinär ( en annan denna gång, eftersom min närmaste klinik råkar ha en veterinär som är specialiserad på tumörsjukdomar och som tidigare var på Blå stjärnan) titta på ett par knölar till, och då var det särskilt en ”blaffa” vid bröstkorgen som gav mig inte så lite ångest.

Piaf var obekymrad och såg sin chans att charma in sig hos alla som kom i hennes väg. Killen i receptionen ignorerade nästan mig för att prioritera hälsandet på Piaf: ”Ooooh, heeej du vackra hund!!” Det var helt okej – det var Piafs show 😚 (Jag fick till och med pussa honom i ansiktet!/ Piaf )

Vi träffade den här veterinären för bara ett par månader sedan – det känns bra att jag har landat hos en veterinär som jag tycker att jag litar på nu. Veterinären kände på de knölar jag pekade ut – och han hittade en som jag hade glömt… ups.  Men hans bedömning var att blaffan vid bröstkorgen helt enkelt var normal vävnad – min invändning om att hon inte hade samma sak på andra sidan bemötte han med att vi ofta inte har lika stora överarmar etc. Desto bättre!

De andra två trodde han var fett resp. talg. För att veta säkert måste man ta prov, men han tyckte det kunde vänta tills man ev. ser att de växer snabbt.

Så med det fick vi åka hem! Och när jag plockade på mig två stora ben som hundarna skulle få ”för att fira”, så förklarade killen i receptionen att kliniken bjöd på ett av benen bara för att Piaf var så himla gullig! Bra jobbat, flattetanten!

20171121_132034

Sedan åkte vi hem och hämtade ut Delfi för en lång promenad, alla tre. Ingen hälta och ingen cancer…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vilken vecka…

Den senaste veckan var… speciell. Den var späckad med hundträning i olika former: genombrott med mina två praktikhundar, passivitet på kurs, träning i en helt ny träningsgrupp som på olika sätt sätter både Delfi och mig på prov som vi förhoppningsvis är redo för nu – sist men inte minst var vi med på fågeljakt på Knektagården utanför Varberg, en sann upplevelse att få ta med sin jaktavlade flatte på just jakt! Dessutom tillsammans med ett gäng hundägare som tränar sina hundar belöningsbaserat!

För Delfis träning var det mycket bra utbildning: hon gick fot med mig hela dagen, många skott avlossades, och hon apporterade på hela dagen EN rapphöna (dirigering, se bilder nedan) och TVÅ skammade fasaner. Perfekt för min bruna böna, som under dagen dessutom fick flera kommentarer för sitt lugn vid min sida. Jag måste säga att jag själv var positivt överraskad 😁

Detta bildspel kräver JavaScript.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några dagar tidigare fick min bil mer eller mindre sin dödsdom efter att ha konstaterats behöva en reparation som förmodligen kostar mer än den är värd… Ny bil? Eller investera i den gamla goa Volvon…?

Avslutning på Vinnarskalle-kursen klämdes in i samband med ett av veckans många sjukhusbesök. Min käre pappa hade nämligen ramlat hemma efter att ha drabbats av yrsel och förvirring samt konstaterades ha en infektion i kroppen pga vattenförgiftning…! Väldigt glad att kontakten med mina båda syskon funkar när det gäller.

 

Kattdåd 😟

Under perioden mars-augusti råder fullkomlig hysteri – åtminstone i teorin – vad gäller hundar i naturen. De får icke gå lösa om de inte hålls under en kontroll som är likställt med koppelgående – och att de går med långlina eller långt koppel duger ej heller, för tänk vilken skada de ändå skulle kunna åstadkomma om de kom ut i högt gräs och träffade på ett vilt. På ett forum där jag hängde förr  kunde man få veta att hundar inte heller bör vistas under ett fågelbo – det stör också. (Döm om min förvåning när jag gick på en guidad runda med en ornitolog på Hisingen och denne plockade ut och visade oss en liten talgoxe-unge från en fågelholk…).

Förstå mig rätt! Jag raljerar lite över detta, men det betyder inte att jag tycker att hundar ska springa omkring okontrollerat i naturen – inte någon tid på året, och i synnerhet inte under dessa extra känsliga månader. Jag förtydligar: det är inte okej att hundar förföljer eller skadar vilt! Jag inser också att man kan se det som berättigat att formulera det som att hundar inte får störa vilt, för att ingen ska kunna göra tolkningen att ”visst, min hund kutar efter vilt, men han hinner ändå inte ikapp och han skadar i alla fall inget vilt”. Nej, men visst sjutton stör det viltet, och visst sjutton ska det undvikas.

Men att hundar som rör sig i naturen 365 dagar om året förr eller senare stör vilt, det ser jag som ofrånkomligt. Till och med acceptabelt, på samma sätt som vi människor då och då stör vilt när vi är ute i naturen. En älg kutar iväg när vi kommer, en hare ligger och trycker intill stigen men sprätter iväg när vi går förbi, rådjuren som tuggar gräs utanför min tomt springer förskräckta iväg när jag öppnar ytterdörren. Vilt stör väl förresten också annat vilt…

Hetsen kring risken för att hundar stör minsta lilla vilt blir i mina ögon ännu mer bisarr när man betänker att svenska tamkatter beräknas döda 17,5 miljoner småfåglar per år. Katter har å ena sidan så låg status att de går ute närsomhelst på dygnet och risken för att de ska bli stulna, skadade eller påkörda verkar vara värd att ta. Stackars katter. Men de har samtidigt så hög status att de i tätbygdsområden tillåts gå och utföra sina behov precis där de vill – om så mitt i grannarnas grönsaksodlingar eller barnens sandlådor. Ingen talar om att ”plocka upp efter djuret” då. Och vem skulle komma på tanken att förbjuda katter att störa, förfölja eller ens döda vilt…?

En liten fågel fick sätta livet till i min trädgård i natt.

20170614_135855

Utöver fjädrarna hittade jag ett naket fågellik utan huvud och vingar. Kroppen var annars intakt, så detta har ju utförts av ett djur som inte behövde döda för att det var hungrigt. Efter en snabb googling fick jag också bekräftat att detta var ett tydligt kattdåd.

Man får ju hoppas att det inte ligger några fågelungar och hungrar ihjäl någonstans nu… 😓 Försöker att inte tänka på det.

På tal om att störa vilt…!

 

Vackra Yttra Berg

På Sveriges nationaldag fick jag feeling och åkte på en dagsutflykt till Halland med hundarna. Tipstack till Vovven Vannas blogg!

Efter ett par timmars bilresa genom djupa skogar var vi i Ullared, men något besök på Gekås stod inte på programmet – jag har faktiskt aldrig varit där än…

På vägen mot Gällared svängdes det av mot Yttra Berg. Där fanns ett nästan overkligt vackert, värdigt bevarat kulturlandskap, och besöket gjordes än mer givande genom en broschyr som guidade oss runt på fyra olika slingor genom kohagar, skogar och gamla terrassåkrar.

20170606_111454

20170606_112249

20170606_112535

20170606_120543

20170606_133503

20170606_131543

Och alla dessa blomster!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Man ville knappt åka därifrån.

20170606_141445

Bassning och klippskrevor

Idag tog jag mig till ännu en plats jag hört mycket talas om, men ännu aldrig hade besökt: fågeldammarna i Surte. Där fanns en farbror som sköter matningen av de flera hundra fåglar – främst gräsand, men även svan, mandarinand, knölgås och kanske något mer som jag inte såg idag. Jag frågade snällt om jag fick ge dem vörtbrödet jag hade med mig (några skivor jag hittat i frysen) och det gick så bra, så.

Vet verkligen inte när jag matade änder senast… (Vi brukar mest pyssla med apportering av döingar nuförtiden…) Men när jag väl började: åh, så kul det var! Jag blev fem år och såg noga till att just den jag utsåg skulle få – inte vet jag om jag utsåg en och samma flera gånger om, men meningen var i alla fall att åstadkomma någon slags rättvisa i fördelningen…

En man med utländsk brytning stod lite vid sidan av – tydligen kommer han dit ibland för att ta kort på fåglarna, men ljuset var verkligen uselt idag – och påminde mig då och då: ”… Och svanen!” Jaja, svanen skulle också få, men gräsänderna var ju så många! Men tydligen var han också mån om en rättvis fördelning, även om han nu kanske hade en viss preferens för svanen…

Efter ett tag tar mannen till orda igen, och menade att det faktiskt var orättvist att fåglarna i den andra dammen (precis bakom mig) inte fick någon mat av mig. Han såg mycket allvarlig ut – inte arg, men allvarlig och lite upprörd. Det var ju lite oväntat att få bassning så här på blanka förmiddagen  – men visst, min tanke var från början att ge hälften av brödet i den ena dammen och resten i den andra, men så blev det nu inte.

Jag drog till med att fåglarna i den andra dammen fick väl flyga över om de ville ha – men det kunde de visst inte, av någon anledning… Ja, men då får jag väl komma tillbaka en annan dag och ge fåglarna i den andra dammen, försökte jag. Jösses, måtte han köpa det. Och det gjorde han. Såpass att han spontant pekade ut den vackraste fågeln, mandarinandhannen, åt mig – han låg och slumrade vid ett träd ute i vattnet. En fin fredssignal, eller hur?

Sedan åkte jag vidare uppåt till Surtesjön och betade av ett par sökrutor i Pricken-letandet. Idag låg fokus på att kolla så att hunden eller hans koppel inte satt fast någonstans. Det var mycket branter och klippor och skrevor i dessa områden – mina hundar gillar ju att springa i sådan terräng, och nog fanns där mycket hålor för en hund att söka skydd i – och skrevor för densamma att ramla ner i…

Men ingen Pricken. Däremot råkade hundarna hitta ett ställe där det lagts ut mat till Pricken. Det var gott, tyckte de… Vad då, ”skam i kroppen”?

20170119_120758

20170119_120832

20170119_121211

20170119_121445

20170119_123828

20170119_125059

Bosse Bus

Vid frukosten i morse stod en granne utanför dörren – hans hund, en gråhund som han jagar älg med, hade sprungit bort. Den hade velat gå ut under de tidigaste morgontimmarna, och smet ut genom dörren innan husse hann få på koppel.

Denna granne har inte internet, så jag hjälpte honom att få ut en efterlysning i en lokal FB-grupp, och lovade att gå ut och leta med hundarna efter frukost. Det var då jag fick veta att hunden inte bara kallas Bosse Bus – han heter så.

Jag har förvisso lovat mig själv att inte ge mig ut och leta efter alla möjliga hundar som springer bort – då skulle man kunna ha att göra på heltid och jag mår bara dåligt under tiden… Dessutom känns det å ena sidan hopplöst att leta i dessa enorma skogar och å andra sidan verkar bortsprungna hundar hittas hyfsat nära den plats där de försvann. Bättre än att leta vitt och brett är att hålla sig i närheten av den platsen och finnas där när hunden dyker upp.

Men det här var ju en god grannes hund och mina hundar ska ändå ut. Plus – viktigt! – att jag visste att denna hundägare verkligen oroade sig och själv var ute och letade. Risken fanns – det hade visst hänt förr – att hunden fått närkontakt med vildsvin, och då fanns det minst sagt skäl att leta.

Hussen åkte iväg med bilen och hade varit ute ett tag innan jag gick över Ranneberget och upp i skogen bakom hans hus. Hundarna var lösa och hittade mycket viltdoft i markerna. Det dröjde inte så hemskt länge innan jag hörde Bosse Bus skalla, och ägaren ringde – han befann sig ett par kilometer bort men kom från motsatta hållet och hörde också sin hund skalla. Hunden verkade vara någonstans emellan oss, så frågan var åt vilket håll hunden var på väg.

Jag gick vidare med hundarna i den riktning som jag hört skallet komma från, och efter ett tag stod han plötsligt där, Bosse Bus, och tittade på oss på avstånd.

Medan jag fipplade fram extrakoppel, köttbullar och telefon för att ringa ägaren, så kom Bosse Bus fram till mig. Jag satt på huk och han tryckte sig mot mig – han verkade må prima och var inte särskilt trött (märkte jag på vägen tillbaka…). Inte ville han ha några köttbullar, men gosa ville han. Och så upptäckte han att Delfi luktade väldigt gott…

Hon var inte så intresserad av honom, men Piaf hälsade ordentligt.

20170113_111133

Sedan drog Bosse Bus mig hem till sig… Han hade ”bara” varit ute i skogen i 8 timmar……

20170113_112757

Och så blev det en kopp kaffe hemma hos en lättad husse – och jag fick en massa bra tips på nya rundor att gå!

 

Tinnsjön runt

För ett par-tre månader sedan upptäckte jag en helt perfekt skogsrunda här hemma; ca en timme mestadels genom väldigt fin barrskog med mossklädd mark. Här och där en liten mosse perfekt för att kasta markeringar eller lägga ett sök åt hundarna.

För någon vecka sedan såg det ut så här:

20161230_101907

Jag förstår verkligen att skogsbruk också innebär avverkning, men fy vad det kändes tungt att se denna skog bara försvinna (de höll på att avverka när vi kom). När jag kommer till hyggen kan jag annars tycka att de är lite mäktiga- bra träningsmark etc.  Men den här skogen uppskattade jag verkligen att gå i och nu förstår jag vissa av mina grannar som berättar om den fina skog som stod där det idag ligger ett hygge. Förut har jag väl tänkt att ”men det är.väl ett jättefint hygge…!”. Men som sagt… Jag är ändå lite glad att jag inte upptäckte den fina rundan tidigare. Om jag redan hade upplevt årets fyra årstider i den skogen hade det nog känts ännu tyngre att förlora den.

Nu har jag ju flera fina rundor i skogarna här i Kollanda, men jag har också satsat lite extra på att hitta nya rundor. I den andan gjorde jag äntligen slag i saken och gick runt vår stora sjö, Tinnsjön. När jag pratat om min lust att gå runt den har någon granne varit lite skeptisk: ”det tar nog en halv dag”. Men jag ger mig inte så lätt!

Och nu, med två friska ben och två friska hundar var det dags! Bitvis gick vi omvägar – på riktiga skogsvägar -, bitvis gick vi intill sjön i oländigare terräng. På ett par ställen är det lite kritiskt med våtmark som man svårligen tar sig över utan att bli blöt om fötterna. Med rediga stövlar redde det sig.

Bilder från rundan:

20170102_112727

Tinnsjön från östsidan

20170102_114940

Svinaviken

20170102_120144

Göpås

20170102_141222

Det var i måndags! Idag, trettondagsafton, gick vi rundan igen och då såg det ut så här:

20170106_132812

20170106_141557

20170106_141058

Ett av många grisbök

20170106_142210

Tinnsjön från öster

20170106_152010

Abborresjön

screenshot_20170106-160450

Bokskogar, pyttsan

Jag är tacksam mot Luxemburgs bokskogar, som jag anser räddade livet på mig under mina sista 10 år i landet. Hade jag inte haft mina hundar och lunch- och helgpromenaderna i de där skogarna så hade jag gått under, det är jag säker på. Nu pryder de mina väggar och jag skickar dem varma tankar.

20161211_212230

Men… Jag skulle inte byta tillbaka från de skogar jag får gå i nu. Man lämnar skogsvägen och kliver rakt ut i himmelriket.

20161211_122104

20161211_122110

Och rätt vad det är står där en vacker gärdesgård

20161211_121423

och en älg (vi såg en till före den här, men den vände på klacken och klev snabbt iväg när den såg oss)

20161211_122940

Massor med viltstigar

20161211_130829

Och ännu en vacker gärdesgård mitt ute i ”ingenting”

20161211_130910

20161211_131154

20161211_131510

20161211_131525