Under förmiddagspromenaden igår fick vi ett överraskande möte med en… kräfta!
När den började gå så gick den inte alls ner mot närmaste vatten, utan fortsatte vägen fram, vilket kändes sådär. Jag skrev om det i en FB-grupp med djurvänner, och fick rådet att lyfta ner den till vattnet, då den annars kan torka ut. Så min keps kom väl till pass som kräft-skopa, och snart var kräftan placerad i en liten vattengrop intill bäcken. Lev väl!
För någon vecka sedan såg jag något som först såg ut som en rolig tafatt-lek runt hasselträdet utanför mitt fönster: hackspetten försökte gång på gång gömma sig bakom trädstammen, men fick ge sig och bli bortjagad – av det mycket upprörda flugsnapparparet, förmodligen detsamma som jag sett och hört ha ungar i en holk bara några få meter från hasselträdet (där jag har min fågelmatning).
Häromdagen hörde jag ett himla liv vid flugsnapparholken igen – nu var det en nötväcka som jagades av flugsnapparna, åtminstone en av dem, men som hela tiden envisades med att komma tillbaka och sätta sig på stammen strax under holken. När det hela lugnat sig hörde jag att den ena flugsnapparen flög iväg till ett träd ganska långt från holken och satt där och lät upprörd. Varför flög hon inte till ungarna i holken? Kanske för att inte locka dit någon mer fiende? Ja, jag kan inte sånt där och ibland är det nästan bättre att inte veta vad som försiggår i naturen… Nu kunde jag tyvärr inte undgå att märka, dagen därpå, att det var tyst i holken. Flugsnapparhonan flög från gren till gren i närheten men även när hon satte sig i holköppningen – då brukar det ju bli liv i luckan – var det tyst. Och flugsnapparhanen syntes inte till. Så otroligt sorgligt, det måste ha hänt ungarna något, kanske även pappan. Varför kunde de inte få vara ifred med sin familjelycka i holken? Vad kan ha hänt, förresten? Usch, jag vill helst inte tänka på det.
Då tänker jag hellre på Piaf och Delfi som har sina magar och tassar i ordning och hänger med på alla promenader. Eller Femmas markeringar… Igår fick hon några i skogen, där hon fick springa genom lite våtmark för att ta sig till nedslagsplatsen… Det gillas inte av den lilla prinsessan, nämligen: att bli blöt om tassarna sådär helt oväntat…! Men även där har jag en plan, och de här markeringarna är en del av den. Ute på ängarna körde vi en trippelmarkering med snörbollar (de enda jag kan kasta hyfsat långt med) och senare tog vi ett ”riktigt” träningspass, men det fick också bli ganska kort. Man ser tydligt hur trött Femma blir när vi gör nya, lite svårare saker, och då får jag helt enkelt nöja mig med kanske 6-8 apporter på ett sådant ”riktigt” pass. Det bästa hade ju varit om jag kunde köra Delfi parallellt igen, det ska vi ta upp så snart som möjligt, men jag vågar inte belasta hennes handled med hennes maximala entusiasm riktigt än.
Den stora älgvandringen, det bästa program jag någonsin sett på tv, är slut för i år – sändningarna har gått ut i 761 timmar, drygt 30 dagar. Jag har tittat till och från under sex av dem, men en del tittare har hängt med från första början. I FB-gruppen har tonläget präglats av värme och humor, nyfikenhet och hjälpsamhet. Kan det bli så mycket bättre i cyberspace?
Vi har fått se så mycket vackert! Vi har fått se våren ta över älven och smälta isen, vi har fått se så vackra soluppgångar och solnedgångar, väderväxlingar. Utöver ett antal älgar i olika åldrar och storlekar har vi även fått se renar, räv, bäver, järv!!! (via kameror några kilometer längre bort) och hel massa olika sorters fåglar.
Vi var många som gjorde screenshots för att kunna spara en liten bråkdel av allt det vackra vi fick se. Här är några av mina favoriter:
På den sista bilden har tv-teamet zoomat in sig själva precis innan midnatt när sändningarna skulle avslutas, och vinkar hejdå… *snyft*
För den som är sugen på lite slow tv ligger alla sändningarna kvar på SvtPlay, eller så väljer man att ”bara” se höjdpunkterna, som också ligger samlade där.
Dimman ligger tät över ängarna denna morgon, men jag vet att det sitter några kanadagäss där ute någonstans. Medan hundarna gjorde det de skulle så försökte jag urskilja fågelläten från skogen. Jag har bestämt mig för att i år ska det ske, jag ska bli betydligt bättre på att känna igen olika fåglars läten, och de senaste på min lista är bofinken och gransångaren – det är på den nivån vi är… Men i morse hördes tydligt två andra läten som jag inte lärt mig… innan jag hörde ett väldigt bekant läte: göken! Det var en nordväster-gök, vilket torde förutspå lite lycka och lite sorg. Det kanske var meningen att jag skulle påminnas om att det kan bli så att det blir ett avsked i år (kanske två). Och samtidigt: lev nu. Lev NU!
Det blev en hel del pyssel i trädgården igår, det var lite lagom ljummet uppehållsväder för det. Jag hade plötsligt insett att jag har en övergiven odlingsram på min oinhägnade ödetomt, så jag tänkte göra i ordning den för första gången och låta den komma till användning igen. Började hacka och gräva bort grästuvorna som täckte bädden… innan jag insåg att den här odlingsbädden faktiskt var upptagen – här bor gråsuggor, spindlar, men framför allt – det som avgjorde saken – pissmyror. Jag lade tillbaka tuvorna som jag grävt bort och retirerade – jag får skapa mina egna odlingsbäddar.
I min nyskapade lilla odlingsbädd från förra veckan börjar det titta upp små, ljusgröna groddar – jag sitter där ett par gånger om dagen nu, och räknar dem om och om igen, försöker memorera var de är, för de är verkligen pyttesmå och ibland räknar jag in något som sedan visar sig vara något ljust ”bös”, bara… Vädret har faktiskt varit alldeles perfekt för dem – plocksallatens frön vill ha det kallt för att kunna gro, så de torde inte kunna klaga när de till och med fått frost om nätterna. Ändå vet ju inte jag om de trivs där jag satt dem, och innan de började titta upp var jag redo att sätta ut en ny omgång med frön, men det ser inte ut att behövas. Nästa prövning blir att överleva diverse insekter som kan tänkas vilja mumsa på min sallad!
När inte hundarnas träningspass på kvällen blev av tänkte jag först att ”nu blev det ingen träning för hundarna idag (heller…)”, men så kom jag att tänka på söket i skogen som Delfi och Femma fick dela på – det där Femma höll på att ge upp, men när jag använde det nya sökkommandot gav hon sig ut med ny motivation… och hittade den sista – bingo! Piaf fick ett eget mini-sök och såg oerhört nöjd ut, hon med. Jag kom att tänka på markeringarna med snörbollen – där jag ville och fick se hur Femma jobbade med vinden beroende på i vilken riktning jag kastat bollen. Jag tänkte på den extra cykelrundan med Delfi och Femma. Och jag kom att tänka på linjerna och minnesmarkeringen de fick på en av ängarna som vi passerade under eftermiddagspromenaden. Slutligen kom jag att tänka på hur en grannkatt ömsom satt, ömsom sprang något 50-tal meter framför oss på vägen – och mina hundar klarade av att gå vid min sida utan koppel (godisbelöning blev det, synd bara att jag inte hade kyckling eller korv!). Det där träningspasset kan vi ta en annan dag.
Avslutar med ett inlägg som kom upp i mitt FB-flöde, ett så kallat minne, Eller närmare bestämt: ett minne med ett minne:
”En repris, dårå. När man inte får höra bättre argument än att alla vägar bär till Rom, Live and let live eller We shall overcome, då känns det skönt att en del har argument att komma med. I alla fall om man är intresserad av att veta varför man gör som man gör [och hur det påverkar våra djur].”
”Sitter och skriver rent anteckningar från en föreläsning med Eva Bertilsson (carpemomentum.nu) och fastnar för detta citat:
‘Ju mer vi pratar om djurvälfärd, desto mer ändrar vi våra (dvs. våra djurs) målbeteenden. Vad tycker vi är viktigt?’ Senare talas också om strategier som ‘funkar’ – vad innebär ‘funkar’, och är alla strategier som ‘funkar’ OK?”
God morgon
Är du riktigt vaken än?
God morgon
Har du sett nå’ glatt i tidningen?
Nej, det var väl längesen (jo, det kan du skriva upp!)
Är du riktigt vaken än?
Fasantuppens inte så ljuva stämma hördes om och om igen utanför mitt sovrumsfönster i morse. Jag hade god lust att be honom fara och flyga, men så tänkte jag på hönan och att jag ju hoppas på att få se deras småttingar häromkring så småningom. Så jag låg där och lyssnade på tuppens upprepade, skräniga utrop ända tills vi gick upp. Undrar om hönan kommer att drälla lite (obefruktade!) ägg omkring sig, och om jag kommer att kunna äta fasanägg till frukost nån dag? Jag får inte glömma att fylla på fågelmatningen…
I morse tillämpade jag den där fiffiga FB-gruppens devis: minska matsvinnet och konsumtionen. Jag hade låtit egenplockad och torkad karljohansvamp ligga i blöt över natten och stekte den till frukost tillsammans med ett par ägg. Egen svamp i april är väl inte så illa. Häromdagen tinade jag den sista portionen tomat- och taggsvamp-röra som är jättegod till pasta, den måste jag göra igen nästa säsong! Har även en portion kantarellsoppa kvar i frysen, men sedan är ”svampsäsongen” definitivt slut, och burkarna får stå och vänta på nästa bär- och svampsäsong.
Men det är ett tag kvar. Första april idag – undrar om det blir några aprilskämt.
En granne har vid ett par tillfällen de senaste åren släppt ut ett gäng fasaner, och åtminstone några av dem har klarat sig undan rävar, bilar, jordbruksmaskiner m.m.
Det är riktigt mysigt att se och höra dem under promenaderna – för det mesta när man passerar just den gård där de egentligen hör hemma och där de har tillgång till mat.
Ibland får man se en höna med ett gäng småttingar omkring sig också. Det har man ju lärt sig nu, att kommer man med bilen och det står en höna mitt i vägen och vägrar flytta på sig, så är det för att hon antagligen har småttingar på båda sidor om vägen – det är bara att vackert vänta tills hon samlat ihop sin lilla barnaskara och passerat.
Självklart passar jag på att utnyttja de tillgängliga fåglarna också – som störning vid fotgående.
I gengäld är de självklart välkomna hem till mig och min fågelmatning – här har jag haft (o)regelbundna besök av minst en tupp under vintern – och nu även en höna. Rätt så välgödda!
Den enda gången jag blev lite sur var när min lilla stackare till rödavinbärsbuske på tomten blev länsad av två hungriga fasanhönor. Först fattade jag inte varför de plötsligt hängde i min trädgård och just runt den där busken… Men ett par dagar senare var hönorna borta – och det var även alla bären på busken.
Den gångna helgen har vi varit på kurs i avancerade spår/elitspår. Kursen hölls av SSRK:s viltspåransvariga Marie Larsson och var… omvälvande, och väldigt nyttig och bra! I princip gick det ut på att glömma allt man hittills lärt sig om viltspår, och börja om från början. Träna olika svårigheter och framför allt läsa hunden. Det där med att ”bara hänga med efter hunden”… det kan man helt enkelt fet-glömma!
Delfi var min kurshund den här helgen, och hon var så duktig. Själv hade jag till en början svårt att verkligen läsa hunden i spåret – och det blev väldigt tydligt i övningarna att det är en nödvändighet i dessa spår: vi måste vara ett team i spåret. Men andra kursdagen gick det redan bättre, och Delfi och jag fick mycket beröm för vårt samarbete. Så det finns hopp! Och jag tror verkligen att vi ska fortsätta att träna spår – hundarna skulle älska det!
Vädret var vackert och kallt hela helgen och vår instruktör skämde bort oss med sitt engagemang och sin kunskap i första hand, men förgyllde också kursupplevelsen genom att ta oss med ut i den vackraste tänkbara skogen och göra upp eld där vi grillade korv till lunch på söndagen.
Ett fint diplom fick vi också, och det bästa med det är teckningen… klockren!
Så här i mitten av november börjar jag på allvar längta efter frost och gärna lite snö… Men det har varit en fin höst!
my flatcoats 