Djur och natur

Vackra Yttra Berg

På Sveriges nationaldag fick jag feeling och åkte på en dagsutflykt till Halland med hundarna. Tipstack till Vovven Vannas blogg!

Efter ett par timmars bilresa genom djupa skogar var vi i Ullared, men något besök på Gekås stod inte på programmet – jag har faktiskt aldrig varit där än…

På vägen mot Gällared svängdes det av mot Yttra Berg. Där fanns ett nästan overkligt vackert, värdigt bevarat kulturlandskap, och besöket gjordes än mer givande genom en broschyr som guidade oss runt på fyra olika slingor genom kohagar, skogar och gamla terrassåkrar.

20170606_111454

20170606_112249

20170606_112535

20170606_120543

20170606_133503

20170606_131543

Och alla dessa blomster!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Man ville knappt åka därifrån.

20170606_141445

Bassning och klippskrevor

Idag tog jag mig till ännu en plats jag hört mycket talas om, men ännu aldrig hade besökt: fågeldammarna i Surte. Där fanns en farbror som sköter matningen av de flera hundra fåglar – främst gräsand, men även svan, mandarinand, knölgås och kanske något mer som jag inte såg idag. Jag frågade snällt om jag fick ge dem vörtbrödet jag hade med mig (några skivor jag hittat i frysen) och det gick så bra, så.

Vet verkligen inte när jag matade änder senast… (Vi brukar mest pyssla med apportering av döingar nuförtiden…) Men när jag väl började: åh, så kul det var! Jag blev fem år och såg noga till att just den jag utsåg skulle få – inte vet jag om jag utsåg en och samma flera gånger om, men meningen var i alla fall att åstadkomma någon slags rättvisa i fördelningen…

En man med utländsk brytning stod lite vid sidan av – tydligen kommer han dit ibland för att ta kort på fåglarna, men ljuset var verkligen uselt idag – och påminde mig då och då: ”… Och svanen!” Jaja, svanen skulle också få, men gräsänderna var ju så många! Men tydligen var han också mån om en rättvis fördelning, även om han nu kanske hade en viss preferens för svanen…

Efter ett tag tar mannen till orda igen, och menade att det faktiskt var orättvist att fåglarna i den andra dammen (precis bakom mig) inte fick någon mat av mig. Han såg mycket allvarlig ut – inte arg, men allvarlig och lite upprörd. Det var ju lite oväntat att få bassning så här på blanka förmiddagen  – men visst, min tanke var från början att ge hälften av brödet i den ena dammen och resten i den andra, men så blev det nu inte.

Jag drog till med att fåglarna i den andra dammen fick väl flyga över om de ville ha – men det kunde de visst inte, av någon anledning… Ja, men då får jag väl komma tillbaka en annan dag och ge fåglarna i den andra dammen, försökte jag. Jösses, måtte han köpa det. Och det gjorde han. Såpass att han spontant pekade ut den vackraste fågeln, mandarinandhannen, åt mig – han låg och slumrade vid ett träd ute i vattnet. En fin fredssignal, eller hur?

Sedan åkte jag vidare uppåt till Surtesjön och betade av ett par sökrutor i Pricken-letandet. Idag låg fokus på att kolla så att hunden eller hans koppel inte satt fast någonstans. Det var mycket branter och klippor och skrevor i dessa områden – mina hundar gillar ju att springa i sådan terräng, och nog fanns där mycket hålor för en hund att söka skydd i – och skrevor för densamma att ramla ner i…

Men ingen Pricken. Däremot råkade hundarna hitta ett ställe där det lagts ut mat till Pricken. Det var gott, tyckte de… Vad då, ”skam i kroppen”?

20170119_120758

20170119_120832

20170119_121211

20170119_121445

20170119_123828

20170119_125059

Bosse Bus

Vid frukosten i morse stod en granne utanför dörren – hans hund, en gråhund som han jagar älg med, hade sprungit bort. Den hade velat gå ut under de tidigaste morgontimmarna, och smet ut genom dörren innan husse hann få på koppel.

Denna granne har inte internet, så jag hjälpte honom att få ut en efterlysning i en lokal FB-grupp, och lovade att gå ut och leta med hundarna efter frukost. Det var då jag fick veta att hunden inte bara kallas Bosse Bus – han heter så.

Jag har förvisso lovat mig själv att inte ge mig ut och leta efter alla möjliga hundar som springer bort – då skulle man kunna ha att göra på heltid och jag mår bara dåligt under tiden… Dessutom känns det å ena sidan hopplöst att leta i dessa enorma skogar och å andra sidan verkar bortsprungna hundar hittas hyfsat nära den plats där de försvann. Bättre än att leta vitt och brett är att hålla sig i närheten av den platsen och finnas där när hunden dyker upp.

Men det här var ju en god grannes hund och mina hundar ska ändå ut. Plus – viktigt! – att jag visste att denna hundägare verkligen oroade sig och själv var ute och letade. Risken fanns – det hade visst hänt förr – att hunden fått närkontakt med vildsvin, och då fanns det minst sagt skäl att leta.

Hussen åkte iväg med bilen och hade varit ute ett tag innan jag gick över Ranneberget och upp i skogen bakom hans hus. Hundarna var lösa och hittade mycket viltdoft i markerna. Det dröjde inte så hemskt länge innan jag hörde Bosse Bus skalla, och ägaren ringde – han befann sig ett par kilometer bort men kom från motsatta hållet och hörde också sin hund skalla. Hunden verkade vara någonstans emellan oss, så frågan var åt vilket håll hunden var på väg.

Jag gick vidare med hundarna i den riktning som jag hört skallet komma från, och efter ett tag stod han plötsligt där, Bosse Bus, och tittade på oss på avstånd.

Medan jag fipplade fram extrakoppel, köttbullar och telefon för att ringa ägaren, så kom Bosse Bus fram till mig. Jag satt på huk och han tryckte sig mot mig – han verkade må prima och var inte särskilt trött (märkte jag på vägen tillbaka…). Inte ville han ha några köttbullar, men gosa ville han. Och så upptäckte han att Delfi luktade väldigt gott…

Hon var inte så intresserad av honom, men Piaf hälsade ordentligt.

20170113_111133

Sedan drog Bosse Bus mig hem till sig… Han hade ”bara” varit ute i skogen i 8 timmar……

20170113_112757

Och så blev det en kopp kaffe hemma hos en lättad husse – och jag fick en massa bra tips på nya rundor att gå!

 

Tinnsjön runt

För ett par-tre månader sedan upptäckte jag en helt perfekt skogsrunda här hemma; ca en timme mestadels genom väldigt fin barrskog med mossklädd mark. Här och där en liten mosse perfekt för att kasta markeringar eller lägga ett sök åt hundarna.

För någon vecka sedan såg det ut så här:

20161230_101907

Jag förstår verkligen att skogsbruk också innebär avverkning, men fy vad det kändes tungt att se denna skog bara försvinna (de höll på att avverka när vi kom). När jag kommer till hyggen kan jag annars tycka att de är lite mäktiga- bra träningsmark etc.  Men den här skogen uppskattade jag verkligen att gå i och nu förstår jag vissa av mina grannar som berättar om den fina skog som stod där det idag ligger ett hygge. Förut har jag väl tänkt att ”men det är.väl ett jättefint hygge…!”. Men som sagt… Jag är ändå lite glad att jag inte upptäckte den fina rundan tidigare. Om jag redan hade upplevt årets fyra årstider i den skogen hade det nog känts ännu tyngre att förlora den.

Nu har jag ju flera fina rundor i skogarna här i Kollanda, men jag har också satsat lite extra på att hitta nya rundor. I den andan gjorde jag äntligen slag i saken och gick runt vår stora sjö, Tinnsjön. När jag pratat om min lust att gå runt den har någon granne varit lite skeptisk: ”det tar nog en halv dag”. Men jag ger mig inte så lätt!

Och nu, med två friska ben och två friska hundar var det dags! Bitvis gick vi omvägar – på riktiga skogsvägar -, bitvis gick vi intill sjön i oländigare terräng. På ett par ställen är det lite kritiskt med våtmark som man svårligen tar sig över utan att bli blöt om fötterna. Med rediga stövlar redde det sig.

Bilder från rundan:

20170102_112727

Tinnsjön från östsidan

20170102_114940

Svinaviken

20170102_120144

Göpås

20170102_141222

Det var i måndags! Idag, trettondagsafton, gick vi rundan igen och då såg det ut så här:

20170106_132812

20170106_141557

20170106_141058

Ett av många grisbök

20170106_142210

Tinnsjön från öster

20170106_152010

Abborresjön

screenshot_20170106-160450

Bokskogar, pyttsan

Jag är tacksam mot Luxemburgs bokskogar, som jag anser räddade livet på mig under mina sista 10 år i landet. Hade jag inte haft mina hundar och lunch- och helgpromenaderna i de där skogarna så hade jag gått under, det är jag säker på. Nu pryder de mina väggar och jag skickar dem varma tankar.

20161211_212230

Men… Jag skulle inte byta tillbaka från de skogar jag får gå i nu. Man lämnar skogsvägen och kliver rakt ut i himmelriket.

20161211_122104

20161211_122110

Och rätt vad det är står där en vacker gärdesgård

20161211_121423

och en älg (vi såg en till före den här, men den vände på klacken och klev snabbt iväg när den såg oss)

20161211_122940

Massor med viltstigar

20161211_130829

Och ännu en vacker gärdesgård mitt ute i ”ingenting”

20161211_130910

20161211_131154

20161211_131510

20161211_131525

Fina dagar för träning

September månad måste ju ha slagit något slags väderrekord, så fint och varmt väder som vi haft – och det vackra fortsatte hela den första veckan i oktober, om än med lite svalare temperaturer.

Vi har utnyttjat vädret väl. Nu de senaste dagarna har vi tränat linjetag i relativt svår terräng (på mossen), viltspår två gånger och Delfi har fått två större viltsök i skogen. I synnerhet viltsöken är jag väldigt nöjd med, eftersom det var ett bra tag sedan och Delfi var taggad men tyst, och snabb men effektiv. Heja gumman!

Lite bilder från den gångna veckan:

20161004_074224

20161004_075957

20161004_080057

20161004_113707

20161007_114925

Detta bildspel kräver JavaScript.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Delfis viltsök (kråka)

Delfis viltsök (trut)

20161007_155703

20161007_163631

 

Kåsjörundan

Det fick bli en tur till Partille idag, för att köpa ett par pallar på Jula (se gårdagens inlägg)…

Och då passade jag även på att åka till Kåsjön, inspirerad av Vovven Vanna. Jag har aldrig varit där, så det var sannerligen dags. Och jag blev verkligen positivt överraskad. Att det finns så vacker natur så nära stan.

Några bilder blev det.

20160621_12393020160621_130627

20160621_132231

Jag älskade stigarna över stock och sten. Bitvis var stigarna ganska branta och då kunde det finnas ett rep uppsatt som man kunde hålla sig i – om man var tvåbening, vill säga. ”Om detta hade varit Luxemburg hade det funnits trappor här…” tänkte jag. Men jag föredrar stigarna ”alla dagar i veckan”, som det är lite hippt att säga… Men här och där fanns sådana här gulliga, omtänksamma extra-trappsteg, så att man inte skulle behöva lyfta för mycket på fossingarna…

20160621_133221

20160621_133727

20160621_133855

20160621_134905

Litet vattenfall.

20160621_135959

20160621_143633

Så är rundan 7,6 eller 9,5 km lång? Enligt en bekant är den 9km. Vem vet. Men fin var den.