I Vättlefjäll
I svampskogen
Vid Mjörn
Runt Kroksjön
Längs Göta älv
Runt Tinnsjön (via Gullsjön och Abborresjön), en runda som tar 2,5 timmar exkl. pauser, så det var bara Delfi och jag som gick denna gång.
I helgen som gick var Delfi och jag med på gruppträning som erbjöds genom en Facebook-grupp. Det var första gången vi var med på den träningen och det var så bra – nybörjarklass på lördagen och ökl/elit på söndagen. Precis vad vi behövde: mycket action och utmaningar – men ganska få apporter per hund.
Efter träningen skyndade jag hemåt men stannade till i Älvängen för att hinna gå med hundarna unna det blev mörkt.
Ibland… tycker jag att jag har bosatt mig på exakt rätt ställe.
Idag tog Ann och jag en promenad längs älven… därefter tittade vi in på repslagarmuseet i Älvängen – egentligen bara för att ta en fika, men så beslutade vi att även ta en guidad tur.
Först blev det filmvisning – en film i bästa journalsfilmsstil från 1948 – om hur Carlmarks startade 1848 och hur det såg ut på repbanan, hur fina moderna maskiner de hade, hur dessa finfina rep kunde användas osv.
Sedan fick vi verkligen en grundlig genomgång av hur människan förmodligen började använda fibertrådar från bark och sedan olika växter som lin, hampa etc.
Farbrorn visade hur man bråkar, häcklar och skäktar linet för att få fram de slutliga fibertrådarna. De som, när de tvinnas ihop, blir så starka.
Och där blir det riktigt intressant, för inför våra ögon tillverkades ett tunt snöre
och ett rep. I korthet tvinnas först tre tunna rep och sedan tillåts de snurra tillbaka på ett sätt som kontrolleras med hjälp av en ”träskalle”, vilket gör att de tvinnas runt varandra och blir på så sätt väldigt starka.
Här tvinnas ett av repen, som kommer att användas till det tjockare repet…
Riktigt, riktigt intressant. Inte minst var det kul att se denna mycket speciella byggnad (som man sett otaliga gånger från E45) från insidan.
Här tillverkades faktiskt repen till Ostindiefararen Götheborg.
I museumsbutiken kan man shoppa… finfina rep!
För ett par-tre månader sedan upptäckte jag en helt perfekt skogsrunda här hemma; ca en timme mestadels genom väldigt fin barrskog med mossklädd mark. Här och där en liten mosse perfekt för att kasta markeringar eller lägga ett sök åt hundarna.
För någon vecka sedan såg det ut så här:
Jag förstår verkligen att skogsbruk också innebär avverkning, men fy vad det kändes tungt att se denna skog bara försvinna (de höll på att avverka när vi kom). När jag kommer till hyggen kan jag annars tycka att de är lite mäktiga- bra träningsmark etc. Men den här skogen uppskattade jag verkligen att gå i och nu förstår jag vissa av mina grannar som berättar om den fina skog som stod där det idag ligger ett hygge. Förut har jag väl tänkt att ”men det är.väl ett jättefint hygge…!”. Men som sagt… Jag är ändå lite glad att jag inte upptäckte den fina rundan tidigare. Om jag redan hade upplevt årets fyra årstider i den skogen hade det nog känts ännu tyngre att förlora den.
Nu har jag ju flera fina rundor i skogarna här i Kollanda, men jag har också satsat lite extra på att hitta nya rundor. I den andan gjorde jag äntligen slag i saken och gick runt vår stora sjö, Tinnsjön. När jag pratat om min lust att gå runt den har någon granne varit lite skeptisk: ”det tar nog en halv dag”. Men jag ger mig inte så lätt!
Och nu, med två friska ben och två friska hundar var det dags! Bitvis gick vi omvägar – på riktiga skogsvägar -, bitvis gick vi intill sjön i oländigare terräng. På ett par ställen är det lite kritiskt med våtmark som man svårligen tar sig över utan att bli blöt om fötterna. Med rediga stövlar redde det sig.
Bilder från rundan:
Tinnsjön från östsidan
Svinaviken
Göpås
Det var i måndags! Idag, trettondagsafton, gick vi rundan igen och då såg det ut så här:
Ett av många grisbök
Tinnsjön från öster
Abborresjön
Viltspår de luxe, det är att inte behöva lägga spåret själv… Man kommer så att säga till dukat bord, selar på hunden, säger att den är bäst i världen – och så är det bara att hänga med. Eller nästan. För nog kan man sköta det där med linan mer eller mindre (host) bra… Men i slutändan syns det ju om hunden kan spåra eller ej.
Idag åkte vi till Maths Lindberg i Skår/Skepplanda (mina 80-tals-hoods) och gick viltspår i öppenklass för honom. Det var ett par minusgrader kallt även på eftermiddagen, och strålande vackert väder.
Jag lät Delfi börja, och hon verkade faktiskt gå mindre yvigt och mer spårnoga än vanligt. Hennes tempo var bra mycket lugnare än vanligt, så jag brydde mig inte om att bromsa henne… Det hade kunnat straffa sig! För hon gick spåret på kortast tillåtna tid – hade hon gått fortare hade hon troligtvis fått en 0:a, förklarade Maths. Och det hade bannemej varit synd, så snyggt som hon tog spåret. Maths gratulerade mig till förstapriset för Delfis spår. YES!
Piaf plockade upp sitt spår snabbt och lätt, och tuffade på i sitt vanliga, oerhört behagliga tempo. Hon fick lite problem på slutet, men lyckades reda ut det och hittade sin klöv. Jag kände mig inte fullt så säker på förstapriset i hennes fall, men jodå: hunden kan ju spåra 🙂 Ännu en gratulations-handskakning fick jag, nu för Piaf. Heja flattetanten!
Förra året och även i början av november i år blåste det tydligen när sjöarna frös, och jag fascinerades över de olika isbildningarna på ytan… Den här gången har det varit lugnt.
Kroksjön
Abborresjön