Vi fick sommar i början av maj i år… högsommar!
Femma har tagit sina första simtag – även om det inte riktigt var meningen…
Sedan har Piaf gjort sitt bästa för att visa hur man gör…
Vi åkte till en annan liten sjö, och under promenaden tillbaks till bilen tränade jag Delfi lite i fotgående, med fokus på lugn och låg svans. Svårt! Men plötsligt slöt Femma upp vid vår sida – hon har lärt sig att fotgående = goda godischanser…
Egentligen är det jag som behöver träna passivitet. Att bara sitta på en bänk och glo… skitsvårt! Så innan vi verkligen började vara passiva, där utanför Ica, så passade jag på att testa om Femma lärt sig diskriminera mellan Piafs, Delfis och Femmas respektive godissignal… När de står bredvid varandra och väntar på godis verkar det inte så… 😉 Men:
… dvs. passivitet! På grund av vinterkylan har det inte varit läge att träna passivitet utomhus hittills, men nu så…!
Vi slog oss ner utanför Ica Maxi i Alingsås och Femma imponerade än en gång på mig med sin coolhet.
Det började med att en kaja struttade omkring nära oss.
Vi satt vid postlådor där folk kom och postade brev. Och som grädde på moset kom ett par människor fram och hälsade – och inte ens då lyfte Femma på rumpan… hon verkade tycka att de gärna fick hälsa på henne men hon tänkte då inte fjäska 😊
När vi var klara med att inte göra något… så kollade vi in parkeringshuset: åkte hiss…
Det gick problemfritt även när vi plockade upp en dam med skramlande kundvagn på vägen ner… På tredje våningen kollade vi in gallertrappan…
Coola Femma!
På grund av valp och vinter har apporteringsträningen verkligen legat på is ett par månader… Kanske inte så konstigt då att man konstaterar att markeringsförmågan behöver fräschas upp liksom dirigeringssignalerna, stoppsignal, fotgående… Hehe, jag tror att vi har att göra framöver 😊
Häromdagen var Eva och Viper här och igår åkte vi till dem i Tokatorp.
Vi plockade först ut Piaf och Ture -”gamlingarna” –
och de fick lite linjetag och markeringar samtidigt som vi lade ut dirigeringspunkter för nästa par ut… Sedan fick Delfi och Viper en walkup med markeringar och dirigeringar om vartannat. Närsökssignalen har visst också rostat lite… 😁
Vackert vårväder hade vi, så vi tog lite träningsbilder….
Slutligen tog vi ut Dosa och Femma – var och en för sig – för lite kontaktträning och följsamhet.
Efter fyra timmar ute i vårsolen gick vi in och fikade hos Eva – och Femma fick följa med in som lite miljöträning. Dosa gav Femma en brottningsmatch… och Femma tog minsann för sig 😊
Åkte hem och ”nattade” en trött Femma i canvasburen, innan flatteflickorna och jag tog vår standardrunda runt sjön. Äntligen har isen smält på våra stigar, även om ett täcke ligger kvar på sjön…
har flytt sin kos, om uttrycket ursäktas… Jag tänker på den lilla runda valpen som för några veckor sedan tog första bästa tillfälle att sticka iväg längs stigen så fort de små benen bar…
Sedan dess har måltider serverats i skogen, i form av de små foderkulorna som Femma fått dels som belöning för kontakt, dels i form av godissök – gärna uppe på mossiga stenar eller stubbar – och nu på slutet har hon ju börjat leta upp stenar och stubbar själv, så då har jag belönat henne för varje nytt beteende hon bjuder på uppe på den stubbe/sten hon själv valt ut.
Kroppskontroll är något jag gärna vill främja ordentligt – inte för att hon ska kunna göra snygga tajta ingångar vid sidan eller vinklar i fotgåendet, utan för att jag och mina hundar rör oss mycket i klippiga skogar, och ärligt talat är det lite läskigt att tänka på vad som kan hända om hundarna trampar fel bland stenblock och skrevor, men hundarna verkar ha kontroll och dessutom älskar de att klättra. Precis som jag, då…
Och har Femma – och jag – riktig tur så hittar hon en hög med bajs som hon får belöning för att ha hittat (utan att äta).
Vi har Ryggsäcken – övningen som lär valpen on/off – och ryggsäcken, som jag bär mina valpar i de första veckorna. Det här handlar om den senare.
Jag minns inte var jag först fick idén – nämndes detta redan i den första versionen av Kontaktkontraktet? – men det blev helt självklart för mig att anamma den när jag fick min andra hundvalp och samtidigt hade en fyraårig, mycket pigg flattedam att tillgodose behoven för.
Saga blev alltså min första ryggsäcksvalp, 2005.
Hon stensov i ryggsäcken medan jag fortsatte gå de vanliga långrundorna med Ella, även i sällskap av andra hundar och hundägare. I Luxemburg 2005 var jag mig veterligen helt ensam om att bära valp på det sättet – Vara nära sin valp? Låta den komma upp från marknivå? Gulla med den i nästan min ögonhöjd? Så tokigt!
Saga får vatten
Inte lät kommentarerna vänta på sig… ”Kan inte valpen gå…?” Jag minns särskilt när jag var på ett helgseminarium på retriverklubben, med någon tysk känd tränare. Vi satt ute i maj/juni-skiftet och Saga var helt tillfreds med att sitta i ryggsäcken. Ändå valde tränaren att med sin position inför alla deltagare göra sig lustig över den som stack ut och gjorde något annorlunda. ”Vilken tur att du inte köpt en häst, höhö.” Och alla deltagare fnissar med. Jättekul, verkligen. (Detta beteende har jag för övrigt noterat hos de allra flesta manliga tränare som jag tränat för. Göra sig lustig på andras bekostnad, aldrig på sin egen, och gärna över någon som sticker ut, i synnerhet någon som vågar avvika det allra minsta från dennes metoder – följt av fårens, jag menar deltagarnas, slaviska fniss.) Senare hade Saga och jag den kontakten på valpkursen på samma klubb – då var det jag som skrattade, kan jag säga.
Hur som. Efter några veckor vill valpen mer och mer gå själv och/eller blir för tung att bära.
Piaf var en valp som inte så gärna åkte ryggsäck, men däremot gärna lät sig bäras i mina armar. Det blir snabbt tungt, kan jag säga. Då går man inga jättelånga rundor. Istället gick vi rakt ut i skogen, och så släppte jag ner Piaf så hon fick undersöka eller softa som hon ville, medan treåriga Saga gjorde detsamma, fast i lite vidare svängar. Och så lekte de ihop…
Delfi fann sig från första början i att bli buren i ryggsäcken, men kunde inte riktigt koppla av – hon ville ju upptäcka världen!
Hon var den valp som en gång höll på att svinga sig själv ut från ryggsäcken genom att hugga tag i en gren som vi passerade… Dessutom hamnade vi i en ond cirkel där mina händer blev obehagliga gripklor då jag skulle stoppa ner henne i ryggsäcken när jag tyckte att hon gått tillräckligt… (det tyckte inte hon). En stor bidragande faktor här var såklart den stress som präglade min vardag på den tiden. Dessutom vet vi alla att man blir dum av stress… Mea culpa, helt enkelt. Men det löste sig ju också i och med att Delfi växte ur ryggsäcken. I övrigt hade vi tränat mycket på följsamheten i skogen och jag har aldrig haft en valp – eller hund – som håller så bra koll på mig ute.
Femma fick åka ryggsäck från dag ett här hemma.
Hon har sovit ett flertal gånger och långa stunder. Ibland har hon protesterat, och då har det visat sig att hon varit nödig. Men för det mesta har hon bara suttit där och hängt med och tittat på vad Piaf och Delfi gör, och jag har kunnat njuta av mina duktiga vuxna hundar också.
I övrigt har jag utnyttjat stunderna med Femma i ryggsäck till att träna hantering – känna på tassar, hals, öron, lyfta på läpparna -, träna in hennes namn med ögonkontakt och lite störning, träna in godisbelöningssignalen, omvänt lockande och ”myggan” (godisbit som rör sig lite irriterande nära nosen och som man först får hugga på given godissignal). Man hinner en del under några kilometers promenad – såklart även att bara vara… – och dessutom får matte gratis styrketräning 😜💪.
Det blev en kort morgonkisspromenad, eftersom det var 9 minusgrader igen…! Skönare då att leka och mysa inne…
Jag är så glad att Piaf är denna härligt trygga tik och jag tycker mycket om att Femma tyr sig till henne också, även om det är Delfi som står för leken.
Så småningom hade jag ett ärende till Alingsås, så Femma fick komma ut på en liten stadspromenad där – den här gången tog vi lite mer tid på oss, satte oss bland annat ner (bara ett par minuter, dock, pga kylan) och tittade på förbipasserande. Konstaterade att barnvagnar, människor med gåstavar, cyklar, hundar som stirrar eller skäller lämnar henne tämligen oberörd. Hundarna tittade hon på, men lämnade dem lika glatt för att haka på matte, som givetvis belönade med godishanden… Hon hade helt enkelt en härlig attityd: sprang efter löv och skräp som blåste (jag sprang med…), plockade upp och smakade på diverse saker hon hittade, men verkade också glad och nöjd att gå där med matte…
På eftermiddagen gick vi ut och lekte i det vackra vädret…
Jag vågade mig på en inkallning
Tänkte mig att ta en snygg-bild på Delfi – hon har aldrig varit så vacker som nu… pälsen är så vackert vinterbrun (ej solblekt) och tjock (för henne) och glansig…
Men så tog vinden tag i öronen…
På kvällen var det rallybaneträning – och den här gången passade jag på att kolla av Femmas fokusträning… (föregående tillfällen har hon mest bara legat i en canvasbur medan Piaf och Delfi fick träna). Vi körde lite ryggsäck och fokus med rätt bra störning från tränande hundar…
På söndagsmorgonen låg vi och drog oss – Femma brukar få komma upp i sängen de sista två timmarna på morgonen och låg tätt intill mig. När en helikopter flög över huset – på rätt låg höjd, hördes det som – så reagerade Femma tydligt, och jag bestämde att planen för dagen skulle inkludera en utflykt till Härryda/Landvetter.
Sagt och gjort! Jag åkte lite på måfå in i ett industriområde några kilometer från flygplatsen för att hitta någon plätt att ta ut hundarna på och se och höra flygplan.
Något enstaka plan lyfte över oss, men framför allt träffade vi en jättetrevlig hundägare med en tillika jättetrevlig, sjuårig border collie-tik som Femma gärna fick hälsa på – och då är jag ändå väldigt kräsen med vilka hundar hon får träffa… Inga supervilda unghundar, burdusa hanhundar eller onödigt sura tikar. Men den här tiken var balanserad och en helt perfekt erfarenhet för en liten valp.
Eftersom det var så dåligt med flygplan i luften – trots att vi enligt bc-hussen var på precis rätt ställe för att se/höra dem lyfta – så åkte vi mot själva flygplatsen, och rätt vad det var hade jag parkerat på 15-minutersparkeringen och tagit ut Femma…
Vi promenerade in på terminalen och gick där lite. Älskar hur Femma i så många olika miljöer och situationer söker sig till min vänstra sida (vilket jag inte är sen att belöna).
Femma var hur cool som helst… och vi var bara inne en kort stund – jag fick betala 5 kr för någon minuts övertid på parkeringen.
Sedan gjorde jag undantag från min McD-bojkott och åt en rätt okej hamburgare i närheten av flygplatsen i hopp om att vi skulle överflygas av något mer plan. Jag slutade dock notera om det blev så.
Innan vi åkte hem tog vi vägen inom Brukshundklubben i Kallebäck, och där uppfylldes i alla fall syftet: att få höra skott från den närliggande skjutbanan.
Vi tog en promenad längs rastslingan och testade av följsamheten… och så småningom kom även skotten.
Dags att kolla av hur Femma reagerar på vilt i form av rapphöna (fortfarande frusen) – och jag är nöjd!
Jag har ju skrutit vitt och brett över min coola valp… men visst har jag upptäckt en situation där den beskrivningen inte stämmer: när dammsugaren kommer fram. Jag blev smått paff första gången jag såg det, men brydde mig inte så mycket om det, inte heller andra gången. Men när hon nu senast stod ute i hallen och pep för att hon inte vågade förbi dammsugaren – och när jag nu vet vad hon är för skrot och korn i andra situationer, ja då bestämde jag mig för att göra något åt saken.
Dammsugaren fick stå framme mitt i hallen – avstängd, såklart – i ett par dagar, och vid ett par tillfällen fick hon sin lunch/middag (dvs pyttesmå foderkulor) serverade på och runt dammsugaren. Hon fick klättra upp på och över dammsugarkroppen, hoppa över slang och rör och putta undan dem för att komma åt kulorna. Varierade med andra övningar som Femma känner igen, som omvänt lockande och att springa efter kulorna på given signal. Gjorde sedan samma sak när dammsugaren var igång, men stod kvar på samma plats.
Nästa gång då jag verkligen behövde dammsuga såg det ut så här och så här. Så hade hon gott stöd av tant Piaf, också… den trygga klippan i flocken. Delfi är inte rädd för dammsugaren, men är inte förtjust i den, heller, utan håller sig gärna undan. Piaf är ju tvärtom sådan att hon nästan lägger sig i vägen för dammsugaren, och om jag vill dammsuga i hundbädden när hon ligger där, så kan jag gärna göra det, men tro inte att hon flyttar sig självmant…! 😂
Igår fick vi också chans att få socialiseringsträna lite hos Eva i Tokatorp. Meningen var att kolla in deras gäss som springer fritt på gården… men innan vi hann så långt kom vi förbi fårhagen – och fåren var något som Femma var rädd för till en början, men hon blev ganska snart nyfiken istället.
Vi var också inne i hönshuset. Evas svärdotter samlar tydligen på höns och tuppar av olika raser, så det var verkligen roligt att se. Och där inne visade Femma sitt coola jag igen.
Tidigare på dagen kunde Piaf, Delfi och jag gå en ordentlig runda – man välkomnar verkligen hjulspåren att gå i under den största delen av rundan – medan Femma sov middag i canvasburen hemma.
my flatcoats 