Efter några dagar av att stå och hänga över den ena hundens nr 2-högar och av att med kritiska ögon studera den andra hundens varje steg, så var det igår dags att ”släppa på restriktionerna”, för att använda ett poppis uttryck. Piaf fick sin vanliga mat och fick gå i koppel de sträckor där hon riskerar att sätta i sig hjortbajs, kattbajs m.m., och Delfi fick följa med på promenaderna, dock i koppel på de sträckor där hon riskerar att studsa och springa för mycket. I stort sett betyder det att båda gick i koppel förbi alla ängar som vi passerar i början och slutet av promenaderna, men det var riktigt skönt att få ge i synnerhet Delfi motion igen.

På eftermiddagen fick ändå Piaf och Delfi hålla varandra sällskap hemma igen, medan Femma och jag åkte till Kopparhult – för träning i grupp denna gång. Det där med kurser i grupp kan vara lite lurigt ibland, tycker jag, eftersom gruppdynamiken kan vara så olika i olika grupper. I en grupp kan stämningen vara präglad av konkurrens och missunnsamhet, medan den i en annan präglas av gemenskap och glädje när hundarna lyckas – oavsett vems hund det är. Jag antar (??) att de flesta föredrar den senare gruppkänslan, och det är svårt att förstå varför det blir annorlunda ibland.

Därför är det extra roligt när man råkat hamna i en grupp med den där fina gruppdynamiken, där man hör på de spontana reaktionerna ”på linjen”, dvs. de som för tillfället är passiva, att alla är på det aktiva ekipagets sida och blir glada när det går bra. En sådan grupp tränade vi alltså med igår. Go känsla!

Vi tränade enkelmarkeringar som visade sig bli ganska luriga, lite stopp och sid-dirrar, och väldigt roliga dubbelmarkeringar med bollskjutare. Jag har ju skrutit lite över Femmas markeringsförmåga och teknik när hon hämtar markeringarna… och det blev tydligt igår att den tekniken funkar väldigt bra ute på öppen och plan mark – vilket vi ju har tränat på mest här hemma – och ”lite” sämre i skogsmark. Inte så konstigt, kanske, det är ju svårt att kasta långt i skogen när man är själv, på grund av alla träd som står i vägen… Men så bra att få se det! Nu har jag en plan…

Piaf var orolig i natt och bytte plats från huvudkudden till fotändan av sängen till mattan på golvet, upp i sängen igen; huvudkudde-fotända-matta, och om igen. I mitt halvdåsiga tillstånd undrade jag om detta var början på slutet; tanten har blivit senil, hon kanske har problem med hjärtat, eller någon knöl som trycker på något organ och gör det omöjligt att slappna av… Till slut vaknade jag tillräckligt och fattade att hon bara behövde ut. Så var det.

Igår var vi på Kopparhult igen, och Katarina hade hittat ett ekipage som ville dela på ett pass med mig och Femma – toppen! A och jag har träffats tidigare, för sisådär fem år sedan, och våra hundar är ungefär jämngamla, och det kändes direkt jättebra att få träna i par med dem.

Katarina hade kokat ihop ett kanonupplägg åt oss, och vi förare konstaterade mycket nöjt efteråt att våra hundar funkade väldigt bra ihop. De var tysta och fina, båda två, även om J är en het labbetik, men hon är grymt fokuserad och duktig. Femma är ju den lite (mycket) lugnare sorten, och har inte riktigt det drivet och självförtoendet i alla övningar (än?). Men Femma utvecklas, det märks.

Vi såg henne växa under bara det här passet – där hundarna växelvis fick hämta in markeringar, linjetag och sök. Jag tror också det är nyttigt för Femma att jobba i par, och i synnerhet med en så fartig labbe som tar för sig ”lite” mer.

Och jag är supernöjd med det jag såg hos Femma under det här passet; hon flög över det breda, vattenfyllda diket – och den gången hon tvekade, tappade självförtroendet och till och med släppte dummyn, så bestämde hon sig ändå för att dummyn skulle ”hem” och hon löste det riktigt bra till slut.

Självförtroendet sviker henne också vid upprepade skick till samma område, så det får jag ta med mig hem och lösa upp.

I slutet fick de båda labbeflickorna ta in kluriga markeringar och när Femma hamnade fel i vind och blev tvungen att leta lite, så gjorde hon det utan att stanna upp och ”fråga mig”, som hon haft tendens till tidigare. Alltid skönt att få bekräftelse på att ett tidigare ”problem” löst sig, och i det här fallet kräver det just att Femma får lov att jobba lite för att hitta sin markering.

När vi kom hem gick vi ut och tränade på ängarna, men det var framför allt Delfi som fick träna på raka skick… och fotgående.

I Delfis matskål ligger de få foderkulor jag hällde upp åt henne i morse – under de få dagarna då hon är skendräktig matstrejkar hon också, i alla fall till frukost. De andra hundarna bryr sig inte om att det ligger mat i skålen bredvid vattenskålen. Jag har tidigare trott att det var för att jag ger dem maten i tur och ordning, men Femma får ju sin mat mer eller mindre samtidigt som Delfi, fast i annan skål, så det kanske är två saker som spelar in. Men de verkar i alla fall veta att det inte är deras mat som ligger där. Igår låg Delfis kulor kvar i skålen när det var dags för kvällsmat.

Vi kom ut på vår lagom långa Kroksjörunda lite senare igår, och när jag även pysslat lite med huset blev det plötsligt ont om tid för att hinna rasta hundarna igen och träna innan kl. 14, då Per Jensens webbinar skulle börja. Men det gick! Det hade aldrig funkat att göra så med Delfi: ställa/kasta ut några dummies och sedan hämta in dem en efter en – Delfi måste få gott om tid på sig att gå ner i aktivitetsnivå mellan hämtningarna, ibland även mellan transportsträckan fram till skickpositionen och före själva skicket…, vilket gör det lite svårt för oss att gå på kurs. Vi behöver tid. Det är väl därför jag trivs lite extra bra med att träna helt själv – då kan jag ge Delfi precis den tid hon behöver, jag slipper bli stressad över att någon väntar, och Delfi får självklart så mycket lättare att själv komma ner på jorden igen, om jag står där nere och väntar på henne och andas med magen – istället för att jag också står där och känner mig stressad…

Med Femma är det annorlunda. Hon hetsar inte upp sig före skick, och när hon gått upp i aktivitetsnivå vid hämtningen kommer hon snabbt ner igen. (Jag testade det i en övning i förra helgen.) Jag har ibland funderat över hennes motivation att hämta dummies och bollar (dvs. när de inte kastas iväg). Ibland tror jag den är låg, men allt oftare märker jag att den faktiskt är hög, bara hon förstår vad det är hon ska göra. När hon inte riktigt vet, så försöker hon ändå, men utan den där glöden som man förväntar sig. Det är väl inte så konstigt, egentligen, och jag får helt enkelt inte slarva med att befästa signaler. Att hon är känslig vet jag ju redan, oerhört känslig. Men de här linjetagen på ängen har hon fått smak för – och jag med!

Jag tror att med mina tidigare hundar har linjetag känts lite som att… spela på lotto. Man skickar hunden och ber en stilla bön, typ… En flatte kan ju när som helst få en egen idé om hur saker och ting ska göras. En otillräckligt tränad flatte ska vi inte tala om…! Tänk då att man går in i linjetagsträningen med känslan av att spela på lotto – och så blir det vinst nästan varje gång! Klart att det blir beroendeframkallande… Men den känslan lär bli kortvarig – det enda som behövs är svårare övningar.

Per Jensens webbinar handlade om hans nya bok, Att leva med hund. Han talade om gulliga valpar, bångstyriga tonåringar och individuella skillnader. Just det sistnämnda tycker jag att Kerstin Malm skriver väldigt bra om i sin bok Tänk om jag kunde lyssna, att man bör tala mindre om att en viss ras är si eller så (som jag själv gör i föregående stycke!), och mer se till hunden som individ. Som vi gör med människor – väl? På tal om Kerstin Malm, så är väl det den begivenhet i vår som har ställts in på grund av Corona och som jag sörjer mest, en heldag med föreläsningar med Kerstin Malm och Jenny Wibäck – jag hoppas verkligen att den blir av senare i år!

Jag hade ställt ut solsängen och fixat en kopp te – där hade vi det riktigt skönt i vårsolen. Det ska va’ gött att leva med hund.

Bäst för dig att du är nödig, muttrade jag när det stod klart att jag inte skulle få ligga och dra mig denna morgon. Jag hade försökt ignorera flattepussarna i ansiktet. Samma sak när Piaf började med sitt karakteristiska gnäll. Men när jag fick en bestämd flattetass slängd i ansiktet fick det räcka – hon kanske faktiskt är nödig. Det var ju fullt möjligt, trots att hon hade varit ute i trädgården en timme tidigare. Hon kanske hade något med magen – en tass i ansiktet verkar ändå rätt desperat. Alltså gick vi alla upp – klockan var ändå närmare 6, så… Upp och ut med oss! Och vad gjorde Piaf så fort hon kom ut på närmaste äng…? Jo, hon rullade sig behagligt i det frostiga gräset. Sedan satt hon och väntade otåligt medan de andra gjorde sitt. Jag blängde lite surt på henne där hon satt så nöjd. Vaddå, du kan inte klandra en flatte för att vara hungrig! 

Det var i alla fall en fin morgon. Det kommer att bli lika fint väder som igår, minus blåsten. Igår blåste det rätt rejält när Femma och jag var på Kopparhult och hade vår allra första privatträning med Katarina. Tack vare just blåsten hade det torkat upp betydligt på ängarna, vilket är bra för Femmas motivation att springa mot sina markeringar – en liten prinsessa vill ju inte bli geggig om tassarna, gu’bevars… Och markeringar var precis vad jag ville träna på idag, och det blev väldigt bra träning för oss båda. Jag fick fundera en vända till på hur jag vill ha mina skick, gjorde inte alls som jag tänkte (blir så trött på  mig själv), men det är värdefullt att diskutera med någon som verkligen ser retrieverträningen ur det jaktliga perspektivet – och samtidigt vet vad som efterfrågas på prov och tävling.

Väl hemma kändes det skönt att komma in och vila från blåsten en stund, och hundarna hade ju redan fått en ordentlig runda på förmiddagen. Vinden lugnade sig lite på eftermiddagen, och då visste jag precis vad jag ville göra. Tog med mig sökdummiesarna (numrerade från 1 till 10) och alla hundarna fick vara med och träna på ett nytt sök-kommando. I flera år har jag tänkt och velat träna in detta, men det är tack vare ett upplägg på Kopparhult för några veckor sedan som det blir av. Plus att jag såg ett jaktprov i höstas där det verkligen hade kommit till användning. Nämligen att kunna skicka ut hunden, stoppa och sedan be hunden göra ett stort sök bakåt.

Piaf fick prova en mini-variant av samma sak som Femma och Delfi fick göra.

Femma och Delfi fick träna på samma kommando, fast på olika sätt utifrån sina olika kunskapsnivåer och personligheter. Delfi kan jag skicka och stoppa på ett helt annat sätt än jag kan och vill med Femma än så länge. Men det blev väldigt bra träning för båda!

För att visa Femmas och Delfis olika personligheter, framför allt deras olika temperament i jaktträningen, som jag ju tjatar om lite i denna blogg… så gjorde jag de här två filmerna: