Piaf, Delfi, Femma

Tur och ordning – och ren tur?

I Delfis matskål ligger de få foderkulor jag hällde upp åt henne i morse – under de få dagarna då hon är skendräktig matstrejkar hon också, i alla fall till frukost. De andra hundarna bryr sig inte om att det ligger mat i skålen bredvid vattenskålen. Jag har tidigare trott att det var för att jag ger dem maten i tur och ordning, men Femma får ju sin mat mer eller mindre samtidigt som Delfi, fast i annan skål, så det kanske är två saker som spelar in. Men de verkar i alla fall veta att det inte är deras mat som ligger där. Igår låg Delfis kulor kvar i skålen när det var dags för kvällsmat.

Vi kom ut på vår lagom långa Kroksjörunda lite senare igår, och när jag även pysslat lite med huset blev det plötsligt ont om tid för att hinna rasta hundarna igen och träna innan kl. 14, då Per Jensens webbinar skulle börja. Men det gick! Det hade aldrig funkat att göra så med Delfi: ställa/kasta ut några dummies och sedan hämta in dem en efter en – Delfi måste få gott om tid på sig att gå ner i aktivitetsnivå mellan hämtningarna, ibland även mellan transportsträckan fram till skickpositionen och före själva skicket…, vilket gör det lite svårt för oss att gå på kurs. Vi behöver tid. Det är väl därför jag trivs lite extra bra med att träna helt själv – då kan jag ge Delfi precis den tid hon behöver, jag slipper bli stressad över att någon väntar, och Delfi får självklart så mycket lättare att själv komma ner på jorden igen, om jag står där nere och väntar på henne och andas med magen – istället för att jag också står där och känner mig stressad…

Med Femma är det annorlunda. Hon hetsar inte upp sig före skick, och när hon gått upp i aktivitetsnivå vid hämtningen kommer hon snabbt ner igen. (Jag testade det i en övning i förra helgen.) Jag har ibland funderat över hennes motivation att hämta dummies och bollar (dvs. när de inte kastas iväg). Ibland tror jag den är låg, men allt oftare märker jag att den faktiskt är hög, bara hon förstår vad det är hon ska göra. När hon inte riktigt vet, så försöker hon ändå, men utan den där glöden som man förväntar sig. Det är väl inte så konstigt, egentligen, och jag får helt enkelt inte slarva med att befästa signaler. Att hon är känslig vet jag ju redan, oerhört känslig. Men de här linjetagen på ängen har hon fått smak för – och jag med!

Jag tror att med mina tidigare hundar har linjetag känts lite som att… spela på lotto. Man skickar hunden och ber en stilla bön, typ… En flatte kan ju när som helst få en egen idé om hur saker och ting ska göras. En otillräckligt tränad flatte ska vi inte tala om…! Tänk då att man går in i linjetagsträningen med känslan av att spela på lotto – och så blir det vinst nästan varje gång! Klart att det blir beroendeframkallande… Men den känslan lär bli kortvarig – det enda som behövs är svårare övningar.

Per Jensens webbinar handlade om hans nya bok, Att leva med hund. Han talade om gulliga valpar, bångstyriga tonåringar och individuella skillnader. Just det sistnämnda tycker jag att Kerstin Malm skriver väldigt bra om i sin bok Tänk om jag kunde lyssna, att man bör tala mindre om att en viss ras är si eller så (som jag själv gör i föregående stycke!), och mer se till hunden som individ. Som vi gör med människor – väl? På tal om Kerstin Malm, så är väl det den begivenhet i vår som har ställts in på grund av Corona och som jag sörjer mest, en heldag med föreläsningar med Kerstin Malm och Jenny Wibäck – jag hoppas verkligen att den blir av senare i år!

20200330_091828

Jag hade ställt ut solsängen och fixat en kopp te – där hade vi det riktigt skönt i vårsolen. Det ska va’ gött att leva med hund.

20200330_072728

På led

Det här är inte Natural dogmanship, inte heller någon tanke om att hundarna ska leva i skuggan av mig… inte min grej!

Däremot är det praktiskt att ibland kunna ha hundarna gående på led bakom mig. Ett exempel är när vi kommer ut ur skogen och ängarna breder ut sig framför oss – då vill jag vara den första av oss som möter det som kan stå därute på det öppna.

Eller när vi går mitt ute i skogen och hundarna börjar markera något – det kan vara att vi närmar oss ett vindskydd med människor. Då fortsätter vi framåt på det sättet: jag går först och hundarna går på led bakom mig.

Egentligen vill jag ha hundarna i samma ordning som när de går vid min sida, dvs. Delfi – Femma – Piaf, men just när jag tog dem här bilden hade Femma trängt sig före i ledet…

20200324_102641

Igår hade vi säsongens första riktigt sköna vårdag med strålande sol och cirka 10 grader. Det fick bli den långa varianten av Kroksjörundan – med en paus halvvägs där hundarna valde att bada. Och eftersom jag satt på marken fick jag också känna på ungefär hur kallt vattnet var… Vi kanske får träna på kommandot ”Nej nej, kom inte hit!”

På eftermiddagen träffade vi Rebecka och Svea för lite träning – den här gången valde vi att ta ut våra hundar en i taget för att kunna ge dem fullt fokus. Vi agerade domare/skytt/kastare för varandra, något som jag gärna gör inför kommande WT:n och väldigt sällan i övrigt… Antagligen för att det inte är den roligaste träningen. Hälsa på domaren-träning föreslog jag, och fick då höra talas om de rigorösa förhållningsregler som satts upp inför ett nära förestående WT. Bland kallat uppmanas alla bära handskar, tvätta sig noga innan man äter sin matsäck och givetvis hålla avstånd. Så bra!

Vi får väl se hur det blir med den kommande WT- och provsäsongen, och eftersom jag hela tiden pendlar mellan att inte vilja tävla alls i år (eller kanske: överhuvudtaget mer), och att verkligen se fram emot att få gå ut på tävling – inom jakt, rallylydnad, tävlingslydnad eller bruks… så tänker jag att det blir bra, vilket som. En paus i tävlandet vore nog inte fel, särskilt efter det senaste året som blev ganska prov- och tävlingstätt, även om det inte kändes så då. Jag behöver kanske ta mig en längre funderare kring hur jag ska ha det. Men att kunna välja själv är väl ändå alltid bäst!

Vi fick i alla fall till bra fotgående-, stadge- och markeringsträning. Svea fick komma ut och träna i två omgångar, medan jag tog ut Femma och Delfi varsin gång, eftersom jag ville passa på att ge dem båda välbehövlig träning i dubbelmarkeringar.

En tass i ansiktet

Bäst för dig att du är nödig, muttrade jag när det stod klart att jag inte skulle få ligga och dra mig denna morgon. Jag hade försökt ignorera flattepussarna i ansiktet. Samma sak när Piaf började med sitt karakteristiska gnäll. Men när jag fick en bestämd flattetass slängd i ansiktet fick det räcka – hon kanske faktiskt är nödig. Det var ju fullt möjligt, trots att hon hade varit ute i trädgården en timme tidigare. Hon kanske hade något med magen – en tass i ansiktet verkar ändå rätt desperat. Alltså gick vi alla upp – klockan var ändå närmare 6, så… Upp och ut med oss! Och vad gjorde Piaf så fort hon kom ut på närmaste äng…? Jo, hon rullade sig behagligt i det frostiga gräset. Sedan satt hon och väntade otåligt medan de andra gjorde sitt. Jag blängde lite surt på henne där hon satt så nöjd. Vaddå, du kan inte klandra en flatte för att vara hungrig! 

20200326_054736

Det var i alla fall en fin morgon. Det kommer att bli lika fint väder som igår, minus blåsten. Igår blåste det rätt rejält när Femma och jag var på Kopparhult och hade vår allra första privatträning med Katarina. Tack vare just blåsten hade det torkat upp betydligt på ängarna, vilket är bra för Femmas motivation att springa mot sina markeringar – en liten prinsessa vill ju inte bli geggig om tassarna, gu’bevars… Och markeringar var precis vad jag ville träna på idag, och det blev väldigt bra träning för oss båda. Jag fick fundera en vända till på hur jag vill ha mina skick, gjorde inte alls som jag tänkte (blir så trött på  mig själv), men det är värdefullt att diskutera med någon som verkligen ser retrieverträningen ur det jaktliga perspektivet – och samtidigt vet vad som efterfrågas på prov och tävling.

Väl hemma kändes det skönt att komma in och vila från blåsten en stund, och hundarna hade ju redan fått en ordentlig runda på förmiddagen. Vinden lugnade sig lite på eftermiddagen, och då visste jag precis vad jag ville göra. Tog med mig sökdummiesarna (numrerade från 1 till 10) och alla hundarna fick vara med och träna på ett nytt sök-kommando. I flera år har jag tänkt och velat träna in detta, men det är tack vare ett upplägg på Kopparhult för några veckor sedan som det blir av. Plus att jag såg ett jaktprov i höstas där det verkligen hade kommit till användning. Nämligen att kunna skicka ut hunden, stoppa och sedan be hunden göra ett stort sök bakåt.

Piaf fick prova en mini-variant av samma sak som Femma och Delfi fick göra.

Femma och Delfi fick träna på samma kommando, fast på olika sätt utifrån sina olika kunskapsnivåer och personligheter. Delfi kan jag skicka och stoppa på ett helt annat sätt än jag kan och vill med Femma än så länge. Men det blev väldigt bra träning för båda!

För att visa Femmas och Delfis olika personligheter, framför allt deras olika temperament i jaktträningen, som jag ju tjatar om lite i denna blogg… så gjorde jag de här två filmerna:

 

Sviten bruten!

Sviten av regniga, blåsiga söndagar är bruten – nu i helgen hade vi inte bara en utan två härligt soliga dagar.

Men det började redan i onsdags – förmiddagen var regnig och blåsig… men det sprack upp alldeles lagom till dess att Femma och jag var på Kopparhult för ännu en rolig och bra jaktstig. Förra gången var det så mycket nytt för Femma: hade aldrig sett en jaktspaniel förr och än mindre gått fot bakom en intensivt sökande dito. Den här gången var det som om hon aldrig gjort annat – och hon verkade redan ha listat ut när det är hennes tur. Hon är ju suuuuperkänslig, den hunden, och läser säkert av mina känslor som om jag vore en öppen bok… När vi gick längst fram i linjen, men det var parkamraten som skulle ta nästa apport, noterade jag att Femma gick med en helt annan uppmärksamhet (läs: knappt någon…) på spanielns arbete än när det faktiskt var hennes tur. Jag tänker på allt mitt jobb med och frustration över Delfis höga aktivitetsnivå och förväntningar i dessa lägen och ska inte sticka under stol med att jag njuter lite av Femmas coolhet, men vid närmare eftertanke landar jag nog i att ett liiitet större intresse vore önskvärt. Inte lika stort intresse som Delfis, men om man finge önska, så vore väl en gyllene medelväg fint… 🙄🙄😬

I torsdags var jag och klippte mig, och det jag hade sett i bokningskalendern online bekräftades av frisören själv: i dessa tider vill knappt någon gå och klippa sig. Jag kan definitivt förstå tanken, men om jag inte klipper mig när det är dags, då dör mitt hår, så är det bara. Så jag tänkte att det är bättre att få det gjort nu, innan var och varannan hunnit bli smittad om ett par veckor, eller man själv blivit satp(t i karantän. Och om ingen kan klippa mig nästa gång det är dags, ja då får man väl kanske prova en ny frisyr: snaggat!

Det vackra och kyliga vädret har ju bara fortsatt, och vi har hängt lite på Lerums BK och tränat lydnad, där jag fortsätter att utforska olika sätt att belöna fotgåendet. Delfi kan behöva få sin belöning levererad på min högra sida, dvs att hon får en belöningssignal som säger att hon ska gå bakom mina ben och hämta belöningen på högersidan, för det kan få henne hålla en bättre position. Femma som mest bara har tränats i antingen lugna jaktfot eller händelserika rallyfot behöver få upp förväntan och attityden innan vi kommer i närheten av ett lydnadsfotgående. Det behöver inte Delfi… Förväntan och attityd är hennes mellannamn!

Dirigeringsträning har vi kört på ängarna här hemma – i år ska jag verkligen utnyttja dem ordentligt innan gräset växer upp och man riskerar att störa vilt därute. I helgen blev det lite spårträning och Femma fick ett nytt försök på att gå någon annans personspår. Spännande värre, efter det förra fiaskot. Men hon tog det bara bra den här gången, möjligen i något lugnare tempo än när hon tar mina spår, vilket bara är positivt. Pinnarna hittade hon också klockrent, så det finns definitivt hopp om en spårkarriär i alla fall! Delfi fick också gå ett spår som träningskamraten lagt, det var inga konstigheter där heller. Ett lugnt och skönt tempo höll hon, som vanligt. (Spår får dessa två damer att switcha personligheter…)

Lite tid fanns det för att påta med min hemodling också. Lusten kommer med solen och utöver basilika vill jag ha dill och persilja. Gärna lite fina blommor också, men just blomfrön har jag inte lyckats särskilt bra med tidigare år. Kanske blir det bättre i år när jag ska begränsa mig mer?

Söndagen var som sagt inte vare sig regnig eller blåsig som de senaste söndagarna varit, utan istället lika vacker som de senaste dagarna. Piaf var med i uppletandecupen på ”min” BK – och det hon inte vann i tempo eller effektivt letande, det vann hon mångfalt i charm, den söta flattetanten.

Labväst hade bjudit in till öppen träning vid den nya klubbstugan i Olofstorp, och efter uppletandecupen susade vi dit. Vi kom lagom till fikapausen, men efteråt blev det mer träning. Eftersom det var just Labväst fick Femma komma ut och få lite skott- och närsöksträning. Även passivitet, vilket aldrig är fel, även för en relativt cool labbedam.

På tal om cool, så dök den här annonsen upp på FB – jag tyckte den var klockren!

Screenshot_20200323-123402_Facebook

Ännu en söndag med regn och blåst

Än så länge håller den märkliga sviten av regniga söndagar… Övriga dagar i veckan kan vädret självklart variera, men att söndagen blir regnig (och blåsig) slår ju inte fel den här våren…

Så vi tar en söndag inne idag (i alla fall fram till i eftermiddag, då det ska sluta regna, enlig SMHI), och ser tillbaka på den gångna veckan.

20200309_162420

I måndags var Femma och jag på kurs på Kopparhult; sök, dubbelmarkeringar och dirigeringar stod på programmet och det var nyttig träning, alltihop! Otroligt nog sprang Femma ännu en gång in i ett trådstaket, även denna gång när hon hade dummy i munnen, men hon verkade komma över det bra mycket bättre än när det hände för ett år sedan. Märkligt ändå, att just hon av alla hundar i gruppen skulle göra det!? Hon som redan haft en ordentlig dust med ett trådstaket, och samtliga hundar sprang ju genom samma stängsel minst två gånger… Jag fattar nada. Men som sagt, hon hanterade det bra, och apporterade strax därefter som ingenting och gick även under trådstaketet igen som ingenting. Puh!

20200309_163110

I tisdags fyllde Piaf år, men det blev inte så mycket firande, vi brukar inte köra med det – vi firar lite grann varje dag istället… Vi var hos mattefar på förmiddagen och på eftermiddagen var jag på den lokala biografen och såg Mia Skäringers hyllade show, No more fucks to give. Överskattade show, skulle det visa sig. Äsch, jag visste ju egentligen att jag har tröttnat på Mia. Jag lyssnade på hennes och Anna Mannheimers podd, men tröttnade på deras eviga ”vi har ju aldrig fått lov att skryta, nej gud nej, men nu när vi har chansen i vår egen podd ska vi ägna varenda minut åt just det” – och jag har följt henne på instagram och tröttnade på hennes ”jag vill vara ansiktet utåt för att alla ska älska sig själva p r e c i s  som de är, men jag tar selfie efter selfie på mitt hårt sminkade fejs”. Inte har jag gillat något av hennes alteregon, heller. Så  v a r f ö r  fick jag för mig att lägga 220 spänn (!?) för att se den inspelade showen? Ja, vad ska jag säga. Jag blev nyfiken, efter alla otroliga hyllningar i media. Men hon sa inget särskilt vasst om #metoo, och var inte särdeles rolig, heller. Det som faktiskt imponerade på mig, däremot, var hennes fina sångröst! Wow! Hon framförde väl en 4-5 sånger med den äran, och det var min stora behållning av showen. Inte värt 220 spänn, men en tröst, i alla fall. Ni får ursäkta denna negativa utläggning, men jag blir irriterad när vissa artister tokhyllas – vad de än gör.

20200310_174855

Onsdagen inleddes med promenad runt Kroksjön, sedan åkte vi till brukshundklubben och tränade lydnad med nyttig störning från ett helt gäng som tränade Rallylydnad. Piaf, Delfi och Femma fick vara med ute samtidigt och tränade växelvis. Jag skulle verkligen behöva börja träna i någon grupp, jag med, men det är ju så bekvämt att träna själv och åka vart man vill (eller träna hemma), när man vill – och kunna ställa in av vilken anledning man vill… Jaja.

20200313_172941

Både torsdag och fredag blev det långpromenad och besök hos pappa. På fredagen passade jag även på att göra några ärenden som jag skjutit upp ett tag. Vädret lämnade en del att önska på dagen, och när jag åkte mot Kungälv föll det stora blöta snöflingor, jag växlade mellan radiokanalerna och  a l  l a  pratade om Coronaviruset. Eller nej, inte helt sant: helt plötsligt slutade någon med det – för att istället påminna oss om att det just idag var fredagen den 13:e… Man får själv se till att hålla humöret uppe nu, alltså…!

På lördagen kom belöningen: strålande vackert väder hela dagen – man ville bara vara ute och det kändes som en välbehövlig paus från allt snack om virus. Vi inledde dagen med en promenad runt Kroksjön. Att gå den promenaden ända hemifrån ger 12000 steg, men då vill man knappt gå någon lång runda mer den dagen (perfekt, dock, när man bara kommer hinna en ordentlig runda). Sedan har vi möjlighet att ta bilen och gå på olika avstånd från sjön, och igår tog vi en variant som ger 8500 steg på morgonen, och en annan variant som ger knappt 6000 steg på kvällen – då ställer jag bilen så nära sjön som möjligt bara för att få själva rundan runt sjön. Jag älskar nämligen den rundan runt sjön. Den är inte bara vacker, utan man går verkligen över stock och sten, man får hoppa från sten till sten vid vattnet och klättra uppför och nerför några riktigt branta backar. Det känns i ben och rumpa när man går den rundan i god takt och jag behöver det! Att gå på breda skogsvägar är skönt, det med, ibland, och särskilt bra när man vill passa på att träna på något rallymoment eller dylikt. Men just nu är jag kär i Kroksjörundan…

20200311_094512

Den här bilden tog jag tidigare i veckan i en av de brantaste backarna på promenaden, den är nästan lodrät – men det ser man verkligen inte på bilden…

Hemma från rundan blev det fika i solen, och sedan tog jag ut hemmets alla mattor, filtar och dynor och gav dem en omgång med mattpiskan och lät dem hänga ute hela dagen – så skönt att vädra ut en hel vinter! Medan jag dammsög och våttorkade golven fick hundarna ligga ute på tomten med varsitt märgben – och jodå, Femma fick också, men hon var som vanligt glupsk och klar långt före de andra…

20200314_123159

Därefter lite pyssel med hemodlingen. I år ska jag begränsa min hemodling betydligt jämfört med förra året, och hittills har jag bara sått en jäkla massa basilika. Erfarenheten har visat att det är det som går åt mest, helt enkelt. Älskar pesto! Nu har de första små basilikagroddarna kommit upp i miniväxthuset och fick flytta över till små krukor. Två gamla orkidéer fick också nya, större krukor.

20200314_124550

Efter städning och plantering blev det belöning: Hundträning! Hade funderat lite på att åka till klubben igen… Men valde bort den extra tidsåtgången – och bensinutgiften – och tränade på ”vår” fotbollsplan här hemma, istället. Den är så himla fin, och vi har den oftast helt för oss själva. Som vanligt tog vi en uppvärmningsrunda och då körde vi även lite spårpinne-let och ett par kluriga dubbelmarkeringar var till Delfi och Femma.

Lydnadsträningen var så himla rolig idag – det blir kanske roligare när solen skiner?? Men det var också för att det poppade upp gamla tips och knep som jag kört med förr och som kändes riktigt bra när vi nu testade. Jag har på sistone haft lite halv-kasst självförtroende vad gäller hundträning i allmänhet och lydnadsträning i synnerhet… men nu tar jag då och då fram ett mot-argument till min egen uppfattning, och det är att jag lyckades hyfsat med min allra första hund, trots att jag under de första tre-fyra åren inte var så kunnig i hur momenten skulle se ut. Men vi tränade glatt på ändå och när vi sedan började träna för tävling hade vi massor av små delar som satt som en smäck och som kunde plockas ut ur de långa kedjor vi hade tränat in, och sättas ihop till nya kedjor som blev till de riktiga momenten. Den träningen var väldigt rolig och fri och framför allt varierad! Lite av det skulle jag vilja hitta tillbaka till, och det känns som att vi är på gång. Femma och Delfi fick två ordentliga pass var, och Piaf fick ett pass med rallylydnad på slutet.

20200314_162539

Den ljusa delen av dagen avslutades med den där sista rundan runt Kroksjön, och ljuset var magiskt.

Gilla mörkret… älska ljuset!

När dagarna blir allt kortare på hösten är jag inte den som klagar – då får jag mer tid för alla böcker jag vill läsa. Utöver de spännande nya böckerna som jag numera lånar på biblioteket har jag fortfarande ett mindre privat bibliotek som står och väntar i bokhyllan…

Eftersom jag har alla möjligheter att utnyttja det begränsade dagsljuset lider jag inte särskilt mycket av de korta dagarna heller.

Ambitionen att gå upp tidigt – mellan 5 och 7 – på mornarna har funkat bra och jag trivs verkligen med det, jag är ju i grund och botten morgonmänniska. Ju tidigare jag går upp (efter 5…), desto nöjdare är jag, men om jag legat vaken eller av andra skäl behöver sova så är ju 7 en helt okej tid också. Sedan är denna nya ordning något som passar Piaffa-tanten väldigt bra. Hon har fått större behov av att få gå ut tidigt på morgonen, ibland mitt i natten, faktiskt, och med tidigare morgonvanor är det lättare att komma upp när hon säger att det är dags. Herregud, tänker kanske en del, men ja, i den här flocken har hundarna definitivt en talan, och alldeles i synnerhet om man är en 12-årig flattetant (och kissar på sig i mattes säng om man inte får komma ut…).

Och nu! Nu är det ju faktiskt ljust vid sju – så om jag ska iväg på något på förmiddagen så hinner vi gå ut på en ordentlig runda – utan pannlampa – klockan sju, och då ska hundarna ha fått mat och minst någon timmes vila dessförinnan. So… five it is! Och tidiga kvällar blir det. Igår var det Melodifestival-final, och jag är ju ett stort mello-fan… så döm om min förvåning när jag somnade ifrån alltihop. Vaknade när vinnaren hade sjungit klart sin låt. Va? Jag somnar ifrån Mellon!? Nu är man allt tant på riktigt! 🤣

Men vad gör det när våren och ljuset kommer åter och man får lov att göra massor av det jag gillar mest; att ägna mig åt hundarna.

I fredags gick vi upp sådär tidigt, och klockan sju fick hundarna en timmes promenad innan Femma och Piaf lämnades hemma och Delfi och jag åkte till Kopparhult för årets första privatträning tillsammans med Linda och Milla. Och Katarina, såklart, som i vanlig ordning gav oss nya, roliga utmaningar. Redan när de första skotten hördes märkte jag att Delfi var i helt rätt sinnesstämning för träningen. Och tänk, det höll i sig. Underbara, fina hund. Är det inte typiskt ändå, att när man har bestämt sig för att (så gott det går!) acceptera att hunden är en piplisa och man har vant sig vid tanken att huvudsaken är att vi har kul och kan utvecklas helt bortsett från pipet… då är hon tyst. Så länge det nu varar – för det kan ha med skendräktighet att göra. Men hursomhelst blev träningen kanon!

received_601714657073940

Katarinas Bäst, Linda och Milla, jag och Delfi Foto: Katarina Eriksson

Fredag eftermiddag tog jag ut alla tre på fotbollsplanen härhemma. Först en uppvärmningsrunda i skogen intill, därefter hämta min fina, eller i alla fall praktiska och rymliga träningsväska – gekås-kassen… – och upprätta base camp mitt på planen. Därifrån kan de vilande hundarna hålla koll på träningen. De är rätt duktiga på att vänta på varandra, även om Piaf väl är den som då och då smyger sig fram till där det är action… och godis 😉

Femma fick känna på några olika lydnadsmoment, både från brukset och tävlingslydnaden, och hon är inte svår, den lilla gula.

pixlr_20200307175317293

Delfi och även Piaf fick såklart också träna lydnad. För Delfis del tänker jag mest  tävlingslydnad, och Piaf är försökskanin med lite av varje som hon tycker är kul att göra.

I lördags tog vi också en tidig skogspromenad innan vi åkte iväg på lite spårträning. Femma skulle få gå personspår lagt av någon annan än mig, men det sket sig lite grann, kan man säga… Spåret lades i närheten av en scoutgård och på en bågskyttebana, och under liggtiden såg vi hur stora grupper av scouter vandrade iväg, rakt över Femmas spår, och när vi gick spåret stod två bågkyttar och tränade, så även de hade gått i/över spåret. Det blev för svårt, men det visste ju inte Femma, hon hittade ett spår (eller flera, kanske) som hon följde med sin vanliga entusiasm… Och jag hade ju ingen aning hur spåret gick, så det var bara att hänga med.  Tack vare spårappen DogTracks kunde jag först efteråt se hur vi gått i förhållande till det lagda spåret. Det var inte mycket som stämde. Någon sa ”skit samma”, men där protesterade varje por i mig…

Jag vet att det är nyttigt för kontrollfreaket i mig att låta sådant hända utan att bry sig alltför myclet… men jag kunde inte låta bli att lägga ett eget spår när de andra åkt, och låta Femma ta det efter en timma. Och låta henne lyckas – igen! hälsar Femma.

När vi kom hem gjorde jag min favoritpaj, purjolökspaj (eller tarte aux poireaux). Receptet skrev jag ner för drygt 30 år sedan, när jag var au pair i Gouvieux, strax norr om Paris. Lite har jag gjort om receptet under årens gång, men det är samma gamla lapp som åker fram varje gång.

Det sista dagsljuset denna lördag utnyttjades åt ett par dummysök uppe på Ranneberget. Vallat område, många utlagda och väldigt få – tre – som låg kvar när hundarna fick ta var sin. Piaf fick ta den första, och Femma och Delfi fick ta in den sista varsin gång. Alla fick jobba, alla var nöjda.

pixlr_20200307175814749

Det skulle bli regn på söndagen och vi var redo för en vilodag med besök hos mattefar.

Så dags att komma nu

I december började man som vanligt vänta och längta. Efter snön. Men kom det någon, fick vi en vit jul? Icke sa Nicke. Januari kom och gick, inte det minsta sjökorn. Man började vänja sig vid mildväder och väldigt trevliga elräkningar. Februari månads stormar med horisontella regn hann jag dock inte vänja mig vid… och till slut kom den, vintern! Precis lagom mycket snö för att lysa upp, och lagom kyla för att hålla kvar snön – och för att äntligen kunna frosta av frysen.

Strax kom lusten att fotografera lite… och ta en groupie!

Några verktyg till…

Efter att ha fått helt fel energi häromdagen akutbokade jag tid hos en tränare för att komma vidare med brukslydnaden. Jag behövde säga hejdå till dåliga yttre energier och ta in nya. Ett annat alternativ hade kunnat vara att skita i det hela. Men nej, lite envis är jag också. Alltså kontaktade jag tränaren (som jag aldrig träffat förut) och fick en tid dagen efter. Perfekt! Tålamod är inte riktigt min grej…

Femma och jag träffade och tränade med den nya tränaren, och det blev ett mycket bra träningstillfälle. Både praktisk träning och givande prat kring momenten. Där fick jag med mig några nya verktyg (hoppsan, verktygslådan får svälja ner lite till…) och rätt energi!

Medan vi eftersnackade lite i slutet av träningstimmen, så belönade jag Femma med ett par långa busmarkeringar med snörbollen… Då noterade jag en liten rolig sak, som jag blev tvungen att testa under nästa promenad. Vad jag upptäckt var att när jag står med en boll i handen och säger ”ja!” (frikommandot för att få hämta kastade saker), så springer Femma rakt ut tills bollen dimper ner framför henne… Voilà! 

Femma springer rakt ut

Femma springer längre ut

Nu får jag tänka till hur jag ska förvalta detta, men med ett kommando och större avstånd, kanske för-preppade områden, skulle det ju kunna bli en grund för blinda skick.