Piaf var orolig i natt och bytte plats från huvudkudden till fotändan av sängen till mattan på golvet, upp i sängen igen; huvudkudde-fotända-matta, och om igen. I mitt halvdåsiga tillstånd undrade jag om detta var början på slutet; tanten har blivit senil, hon kanske har problem med hjärtat, eller någon knöl som trycker på något organ och gör det omöjligt att slappna av… Till slut vaknade jag tillräckligt och fattade att hon bara behövde ut. Så var det.

Igår var vi på Kopparhult igen, och Katarina hade hittat ett ekipage som ville dela på ett pass med mig och Femma – toppen! A och jag har träffats tidigare, för sisådär fem år sedan, och våra hundar är ungefär jämngamla, och det kändes direkt jättebra att få träna i par med dem.

Katarina hade kokat ihop ett kanonupplägg åt oss, och vi förare konstaterade mycket nöjt efteråt att våra hundar funkade väldigt bra ihop. De var tysta och fina, båda två, även om J är en het labbetik, men hon är grymt fokuserad och duktig. Femma är ju den lite (mycket) lugnare sorten, och har inte riktigt det drivet och självförtoendet i alla övningar (än?). Men Femma utvecklas, det märks.

Vi såg henne växa under bara det här passet – där hundarna växelvis fick hämta in markeringar, linjetag och sök. Jag tror också det är nyttigt för Femma att jobba i par, och i synnerhet med en så fartig labbe som tar för sig ”lite” mer.

Och jag är supernöjd med det jag såg hos Femma under det här passet; hon flög över det breda, vattenfyllda diket – och den gången hon tvekade, tappade självförtroendet och till och med släppte dummyn, så bestämde hon sig ändå för att dummyn skulle ”hem” och hon löste det riktigt bra till slut.

Självförtroendet sviker henne också vid upprepade skick till samma område, så det får jag ta med mig hem och lösa upp.

I slutet fick de båda labbeflickorna ta in kluriga markeringar och när Femma hamnade fel i vind och blev tvungen att leta lite, så gjorde hon det utan att stanna upp och ”fråga mig”, som hon haft tendens till tidigare. Alltid skönt att få bekräftelse på att ett tidigare ”problem” löst sig, och i det här fallet kräver det just att Femma får lov att jobba lite för att hitta sin markering.

När vi kom hem gick vi ut och tränade på ängarna, men det var framför allt Delfi som fick träna på raka skick… och fotgående.