Salstenen still to be seen

Även i natt behövde Piaf ut mitt i natten, men den här gången tog det åtminstone inte så lång tid för mig att vakna/fatta. Jag undrar lite vad det är som orsakar detta nattliga behov, men förmodar att det är åldersrelaterat.

Igår följde hon med på en långpromenad som dessutom blev lite längre än planerat…

Utöver jättegrytan som ska finnas vid sjön som vi går runt flera gånger i veckan, ska det även finnas en ”salsten” och ”trollstenar” i en annan del av samma skog. Nu vill jag hitta dem! Norrifrån går det att nå dem via en stig – men stigar är ju för amatörer… Eller: för att komma den vägen behöver jag åka en bra bit med bilen, vi snackar närmare ett par mil, och det verkar ju onödigt när vi lika gärna kan gå rakt genom terrängen söderifrån. Sedan kan man ju ta stigen därifrån för att få lite längd på promenaden.

20200409_133055

Sagt och gjort! Eller ja, salstenen hittade jag inte, och inte några trollstenar, heller. Däremot en annan kul sten:

I skogen på vägen upp blev det lite klättring, både uppför branta klippor och över och genom träd som ömsom vält, ömsom knäckts som tändstickor i vårens och tidigare års stormar.

Lite sorgligt att se, faktiskt, liksom den till synes ganska nyligen självdöda vildsvinssuggan som låg så fint med hakan på en trädstam. (Henne har jag rapporterat till jaktlaget, så de kan kolla upp om hon dött av sjukdom.)

20200409_095249

Så småningom kom vi i alla fall upp till den lilla Salsjön och flattarna kastade sig i vattnet…

Där någonstans borde ju salstenen vara. Men… vi hittade däremot fräcka klippväggar som påminde mig lite om Luxemburg…

Och Trump Tower på Manhattan:

pixlr_20200410093147703

Det hade kanske underlättat om jag visste hur ”salstenen” ser ut, men nu gick jag bet, och var så nöjd över att hitta en stig att gå vidare på… så jag valde fel stig! Tack och lov hade jag insiktsfullt tagit med mig kartan, så jag visste i alla fall var vi var, och det var bara att följa vägen till stigar som vi känner till sedan tidigare.

Promenaden blev slutligen lite längre än vad jag egentligen vill att Piaf ska gå (landade på 13700 steg), så jag höll järnkoll på henne mot slutet, men hon rörde sig verkligen fint ända fram till bilen.

20200409_121854

På eftermiddagen såg jag årets första sädesärlepar här hemma! Så välkomna! Än så länge är de skygga – och svåra att fånga på bild – men de brukar bli riktiga retstickor som flyger upp framför oss på vägen. Gullisar.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s