Piaf och/eller Delfi

Delfi tog en 0:a på b-prov, ökl

Så sent som i våras kändes det som att jag skulle få vänta till nästa år med att ens tänka tanken på att ta ut Delfi på ett b-prov i öppen klass. Efter mina mått, då. Då.

Sedan har Delfis utvecklingskurva under sommaren varit sådan att jag ändrat mig – passiviteten/stadgan var inte 100%-ig, men ändå inom kontroll, även när vi tränade i par. Men hon har visat sig vara så pass följsam och lättstyrd även på långa avstånd, att jag började längta efter att få ta ut henne på prov. Inte minst för att se var vi står inför den fortsatta träningen.

Planen var att starta henne på ett prov senare i höst, men när klubben gick ut några dagar före helgen, och efterlyste reserver till det förestående öppenklassprovet, så valde jag att anmäla oss. Detta med tanke på att man aldrig vet när Delfi kommer att börja löpa – hon har ju haft 6-9 månader mellan sina löp hittills – och de två prov som jag egentligen övervägde att anmäla till skulle infalla under en tvåveckorsperiod. Med otur skulle Delfi alltså kunna löpa bort båda proven, och då skulle jag nog gräma mig för att jag inte passade på nu. Så jag passade på nu.

Vilt plockades fram och användes vid de sista söken och vattenuppgifterna. Så sent som sista dagen före provet testade jag en dirigering över en vik, och eftersom jag även ville köra med skott blev jag tvungen att åka lååångt in i skogen för att hitta en passande plats. Det blev en dirigering förbi en rejäl gräskant, vilket var en rejäl svårighet som jag förbannade mig själv för. Lite onödigt såhär precis före provet, kanske… Tre-fyra gånger fick jag blåsa kontaktsignal och påminna Delfi om att simma vidare ut, bort från gräskanten, och varje gång tog hon signalerna fint och fortsatte ut, men drogs in mot kanten igen ända tills hon fattade att det inte var någon idé… Hon hämtade in sin dirigering – slutet gott. Det skulle visa sig att denna övning var en fin förberedelse för provet kommande dag.

Provet gick av stapeln den 6 augusti, cirka två timmars bilfärd hemifrån. Vi hade otrolig tur med vädret, för det regnade en stor del av resan, men det sprack upp och blev bättre och bättre ju närmare provplatsen vi kom, och hela dagen hade vi växlande molnighet och uppehåll.

När jag gått med det första prov-paret och sett upplägget ville jag bara få gå provet själv. Det var ett väldigt fint upplägg, ett ”arbetsprov” kallade domaren det. Hundarna fick verkligen chans att visa vad de kunde. Det var utmanande, men inte på något sätt omöjligt. Väldigt trevligt också att domaren betonade att man fick lov att berömma och till och med klappa om hunden när den var duktig under provet…

Jag hade fått ett näst intill idealiskt startnummer, någonstans i mitten av startfältet, så vid lunchtid var det vår tur. Vi skulle starta med en till flatte, vars matte jag känner lite sedan tidigare. När vi satt och väntade vid hundstoppet märkte jag att Delfi taggade upp av allt som hände vid provplatsen… Skotten, människorna – hon visste precis att det skulle bli lattjolajbans… Suckelisuck.

Detta visade sig så snart vi började provet också. Putz weg var följsamheten… Jag fick hålla på och påminna henne om fotpositionen, precis så som man inte vill behöva: klappa på benet, stanna till, fotkommando om igen…

Vi fick börja med en landdirigering på kanske 50 meter i skogen – svårigheten var dels att det var slyigt i skogen, dels att linjen korsade en skogsväg halvvägs mot målet. Det gick hyfsat för Delfi. Därefter fick den andra hunden ta in en dubbelmarkering åt motsatt håll. Sedan gick vi vidare till söket. Delfi fick ta in söket först, medan den andra hunden var passiv en bit bort. Det gick inte så bra till att börja med – gräset var högt i sökområdet och Delfi studsade mest runt där ute… Men så hittade hon det första viltet och därefter gick det mycket bättre. Hon var ute och simmade i vattnet ett par gånger, men så hade det också legat vilt därute (markeringarna) – problemet var att en ridå av träd gjorde att jag inte såg att hon var i vattnet förrän hon redan var en bra bit ut… Nåväl, hon kom ju in och verkade outtröttlig, och fick hämta in fem (av sex) vilt.

Därefter fick hon ta in en dubbelmarkering på vatten. Den ena markeringen tog hon klockrent, men av någon anledning kom hon på fel sida om båten för att kunna få vittring på den andra, och jag fick dirigera dit henne.

Hundarna bytte plats och den andra hunden fick sin dubbelmarkering, varpå Delfi skulle ta sin vattendirigering, cirka 40 meter ut. Och som hon tog den 🙂 Vattendirigeringen slutade ute i vattnet, vid en pinne, men till vänster om linjen gick strandkanten och till höger drog de tidigare markeringarna. Vinden var sådan att man tjänade på att skicka hunden mellan pinnen och strandkanten, för att hunden skulle ha störst chans att få vind på viltet vid pinnen. Jag skickade Delfi rakt mot pinnen. Hon drog sig ganska snart in mot kanten, men efter en påminnelse från mig om att fortsätta ut, bort från kanten – på samma sätt som jag påmint henne föregående dag – så fortsatte hon rakt ut och hittade snabbt sitt mål. Yay!

Sedan var det dags för oss att vara passiva medan den andra hunden tog in sitt sök. Inte så mycket ”yay”…

Till sist tog den andra hunden också sin landdirigering och allra sist tog Delfi sin dubbelmarkering i skogen – klockrent! Fint avslut på detta roliga prov.

Delfis kritik var rättvis:

image

Lite anmärkningsvärt var väl att vi var tre – av tretton startande – som var kvar till prisutdelningen. Det var dagens bästa hund som fick en 2:a, en av dem som fick en 3:a och så lilla Delfi med sin 0:a… och kanske dagens gladaste matte. Ja, glad och glad… Jag var givetvis inte glad över detta stissande och pipande som kom fram extra tydligt idag. Men ändå glad över att ha fått se henne göra så fina dirigeringar, särskilt vattendirigeringen som jag alltid sett som den största utmaningen och måttstocken på om jag har en öppenklasshund eller ej. Men det är klart: pipet måste vi ta tag i på riktigt!

Så med facit i hand: borde jag inte ha väntat till nästa år i alla fall? Nej!

Jag har fått starta min underbara tjej på ett prov som många upplevde som utmanande. Jag har fått med mig information som jag troligtvis inte hade kunnat få på något annat sätt. Tack till alla som anordnade och genomförde denna provdag – och tack till mig själv som vågade. Tack till Delfi, min bästa träningskamrat.

 

Kvitto

Idag var Delfi och jag hos Katarina på Kopparhult igen, och liksom förra veckan hade vi bokat 1,5 timme tillsammans med Åsa och Tod. Vi var väldigt nöjda efter träningspasset förra gången. Vi hade utmanats med markeringar som blev till minnesmarkeringar och långa dirigeringar. Delfi hade svårt att gå rakt på den längsta linjen, men då fick jag också lära mig att hålla huvudet kallt (vilket fallerade totalt första gången) och rätta upp situationen på bästa sätt, och det blev jag riktigt nöjd med på slutet. Katarina hade nämligen envisats med att vi skulle göra om just den linjen som fick galet innan. Jag var egentligen inte alls så sugen, haha, men jag har också lärt mig att lyssna och lita på kloka Katarina, så repris blev det, och en bra och lärorik sådan. Delfi hade också svårt med en markering i högt gräs, men tog istället in en klockren dubbel.

Vi var också grymt nöjda med våra tysta, om än heta, hundar. För min del kändes det absolut idealiskt att gå i par med Åsa – träningskänslan är så viktig för mig!

Idag var det då dags igen – var det nu korthuset skulle rasa? Eller kunde det gå så bra igen? Det kunde det.

Katarina hade kokat ihop ett träningspass åt oss som inkluderade långa markeringar, närsöksområde, linjer mitt emellan dubbelmarkeringar m.m. Efterhand som jag såg vad hundarna klarade av att prestera och hur de tog våra tecken och signaler, så växte hundarna i mina ögon. Jag var helt enkelt sjukt impad, och inte minst av Delfi. Idag hördes några pip -inte bra – men jag valde att inte stressa upp mig, och i stället fokusera på allt det positiva som jag fick se henne göra idag. Shit pommes frites! 

image

Här har vi en övning, där Katarina slänger ut en dubbelmarkering (kryssen till höger och vänster). Dubbeln hämtades in av en hund, och därefter hämtades en dirigering in, där linjen gick rakt mellan markeringarna och till bortre hörnet av fältet. Riktigt snyggt såg det ut när både Tod och Delfi sprang ut i full kareta och levererade hem sina byten. Det fanns verkligen mycket att glädjas åt idag, och jag ska verkligen inte trötta ut någon med att räkna upp allt, men jag kan väl säga som så här: it feels good.

Att på de här (fem) gångerna som vi gått hos Katarina få se Delfi fullkomligt blomma ut och äntligen få visa vad hon går för, det känns så jävla fantastiskt, och jag är verkligen tacksam mot mig själv som kom på denna briljanta idé, och ännu mer tacksam mot Katarina som kört på när jag lagt pannan i djupa veck och sagt ”gud, vad svårt!?”. Hon har överbevisat mig gång på gång: min hund kan mer än jag tror.

Och jag tar detta som ett kvitto. Ett kvitto på att det varit rätt att avbryta samarbeten som inte känts bra. Att ta en paus från gruppträningar, med få undantag för att prova. Kvitto på att våra små spontana övningar under promenader och mini-pass på ängarna här hemma har gett resultat. Kvitto på att jag samtidigt har jobbat med min egen attityd till träningen och till hunden.

Jag vet – nu – vad som är viktigast för mig och jag vet vilket pris jag inte är beredd att betala för att nå resultat. Jag betalar inte med att utsätta min hund för taskigheter, jag betalar inte genom tråkig, monoton träning och jag betalar inte med att träna i fel sammanhang – för mig och/eller för min hund.

Jag tänker också på Gaby, Delfis uppfödare. Vad ska man säga, du borde varit kvar, du borde fått fortsätta att utveckla din passion för jakten och flattarna och bidra till vår ras så som du ville. 

Oavsett hur det nu går med eventuella prov framöver, så kommer jag att leva länge på vad jag fick uppleva idag.

 

Guldstund

Igår dröjde det ända in på eftermiddagen innan vi kom ut på en riktig promenad i skogen. Men vilken go runda det blev. Vi vek av från den vanliga stigen och upptäckte en annan – som verkar användas flitigt av viltet -, vi stannade för lite svampplock (kantarellerna har börjat komma, men behöver ner regn!), lite fotosession och en del vattendirigering. En riktig guldstund blev det.

I en annan liten vik provade jag för första gången att lägga till en punkt som jag dirigerade till i en rät vinkel. Blev så bra! Och bara för det fick Piaf en likadan – och hon tog sin dirigering ännu snyggare än Delfi… Alltid lika roligt när flattetanten tänder till och får briljera!

Och inte nog med detta – knappt hade vi hunnit hem förrän grann-Ann och lilla vappe-Elvira tittade förbi och blev kvar för lite lek och mys på gräsmattan. Mina hundar misstyckte då verkligen inte 😊

Det har hänt något

Ja, det har hänt något med Delfis träning… Jag vågar lite mer, och när jag vågar blir jag allra oftast positivt överraskad över vad ”den lilla bruna punkten”, som en dansk tränare kallade henne, klarar av numera. Dels har jag fått en spark i baken – plus värdefull inspiration – av träningen på Kopparhult, dels tror jag att det är den lågintensiva träningen under det senaste viloåret, som ändå gett lite resultat. Vi har bannemej harvat på med våra linjer och nu på sistone har jag hittat sätt att göra träningen lite mer varierad och överraska lill-bruden, vilket nog både uppskattas och är nyttigt för henne. Va, kan jag inte alltid veta vart matte ska skicka mig och på vilket sätt, det var som attsingen…! Bäst att kolla hur hon vill ha’t då!? Jojo.

Jag har ju alltid hävdat att inspirationen fattades mig den mesta tiden i Lux, och en del tycker nog att det låter arrogant. Nog fanns det väl någon källa till inspiration?? Ja, jag hade runt 2006-2007 en tysk tränare, Peter Müller. Det var Ella och sedan Saga som jag tränade med under den tiden, innan han slutade. Ella kunde jag aldrig starta på något tyskt WT på grund av pip och gnäll, men hon var en jäkel till apportör på de flesta andra sätt. På de godsjakter som vi fick vara med på tack vare min franske vän, där hämtade hon in ”allt” – även sådant som egentligen inte skulle hämtas… Pärlhönan ba’: Va, men släpp, jag är inte ens skadad, jag bara råkade kuta förbi här…! Men hon tog å andra sidan också de skammade fasanerna som sprang långt och/eller gömde sig i de jäkligaste snåren.

Saga utvecklades fint i Peters träningsgrupp och det var inte så långt efter att han slutat träna oss, 2007, som jag startade Saga på vårt första WT i Tyskland och hon kom på andra plats av ca 50 startande, med 113/120 p. Hon hade startat på flera franska WT, även vunnit ett, hon hade tagit två cert på Field trial a la francaise och blivit fransk trialler. Men i min värld smällde de tyska tävlingarna mycket högre. Jag var så jäkla stolt och tränaren Peter var också stolt. Men han hade som sagt slutat som tränare, och därefter hittade jag aldrig mer vare sig tränare eller träningsgrupp som funkade för mig.

Vi flyttade hem till Sverige istället… 😬

Här i hundsverige blir man inspirerad närapå överallt; i tränings- och provsammanhang, i böcker, i bloggar, i poddar… Och jag har allt sett till att ta för mig av smörgåsbordet av hundaktiviteter som erbjuds. Det har varit hundutbildning, föreläsningar, gruppträningar, läger, kurser och nu sist då några privatträningar. Så kul har det varit och överallt har man fått med sig något – även om det också i viss mån har blivit lite korvstoppning med allt jag fått lära mig. Jag har nog behövt lite tid för att smälta och koka ner allt detta till min egen knowhow för hur jag vill träna min hund.

Inte är jag klar, heller, långtifrån. Men som den (hopplösa) känslomänniska jag är känner jag verkligen i magen när jag gör något jag vill fortsätta med, och när jag inte gör det. Sedan gillar jag att prova nytt och kanske är det också nödvändigt att prova sig fram, just för att kunna fråga magen: ja eller nej?

Därför känns det riktigt, riktigt gott just nu, att våra träningspass är så varierande – för jag avskyr när det blir monotont och schemalagt och träningen känns som ett måste, något som ska ”betas av” – och att jag hittar lite lagoma utmaningar som utvecklar oss och får kanske både matte och flatte att höja på ögonbrynen och tänka åh fan, kunde vi det här, vi…?

Och Piaf har den jätteviktiga rollen att se till så inte Delfi får hämta varenda apport, och även få mig att inte ta allt så väldigt mycket för givet, heller.

Elvira simmar

Idag hade vi sällis med Elvira och Ann ner till sjön, och naturligtvis premiärsimmade Elvira efter att hennes idoler Piaf och Delfi visat hur det går till. ”Jo, titta nu: ett – två – tre – så hoppar man ut!” ”Men sjunker man inte?” ”Va? Nej, hoppa bara!” ”Okej då…”. Hon är ju så himla kavat, den lilla… ❤ Tyvärr fick jag ingen bild på när hon just simmade…

20170620_124134

20170620_124412

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sedan hem och fika lite. Hundarna har ändå inget emot att umgås 😊

20170620_140450

Inga bilder

Nä, det blir minsann inga bilder tagna när Delfi och jag har lektion hos Kopparhults Katarina… Ingen tid för sånt! Men bra och nyttig träning blir det desto mer av – och minsta paus i själva träningen fylls av hund/jakt/provsnack. Och jag har en ny liten lista med saker som vi kan träna och slipa på framöver. Desto bättre tyckte jag att det vi gjort sedan sist har lett till resultat – och nu har vi två veckor på oss till nästa gång. Mer, målinriktad träning, ohoj!

Valpen Elvira

Förr var jag nästan aldrig valpsjuk – nu är jag det typ jämt… som alla andra, typ. Det är Delfis fel! Hon var så himla enkel och smidig som valp, så jag är redo för nästa valp närsomhelst. Det finns dock flera skäl att vänta. Jag tycker att två hundar är idealiskt för hur jag vill ha och hålla hund. Och de kostar alldeles tillräckligt… och har lagom utrymme i bilen. Och så vidare.

Men! Så käckt då när någon annan skaffat valp som man kan få snosa lite på/med. Som grannen med lilla spaniel/pudelvalpen Elvira – sååå söt!

20170617_212208

Piaf har varit tämligen ointresserad från första början – värdigt, drottninglikt ointresserad… Men hon var ändå den som hade lättare att acceptera Elviras busighet. Delfi markerade hårdare – lite hårdare än nödvändigt, tyckte jag.

Men Elviras matte och jag har verkligen velat få det att funka mellan våra hundar, så vi har sett till att de fått träffas då och då, och som tur är har det gått bättre och bättre. Delfi markerade fortfarande tydligt i början att Elvira inte får bete sig hur som helst – men sedan blir hon ändå mer och mer förlåtande… Och alla som påstår att hundar är så himmelens konsekventa 🙄

Häromdagen gick vi en liten promenad tillsammans – Elvira tog ut sig totalt… Men jag kan säga att även mina damer var helt slut i flera timmar efteråt 😅

20170613_104442

I lördags kväll kom hon och matte Ann hit på besök, det gillade vi verkligen!

20170617_192207

20170617_195436

20170617_212331

Jojo, det blir nog bra, det där 🤗

Tjärn med förhöjd status

En av våra promenader här hemmavid går förbi ett litet tjärn – under vinterhalvåret tänker man – läs: hundarna – inte så mycket på det, men nu när det börjar bli varmare vill hundarna väldigt gärna vika in till tjärnet för ett litet dopp. Så också idag. Och just idag såg jag att tjärnet – till skillnad mot vad jag tyckt tidigare gånger då jag funderat i dessa banor – faktiskt skulle lämpa sig riktigt bra för en dirigeringsövning, trots att det är så litet. Visst skulle hundarna mycket väl kunna ta landvägen tillbaka. Men det känns inte som att det är så benägna till det, så vi provade!

Jag parkerade hundarna, gick till andra sidan och kastade en dubbelmarkering som skulle hamna i vertikal linje, men det blev inte riktigt så. Den första hamnade i alla fall väl synlig vid vattenkanten, och den andra cirka tio meter upp på land, ungefär vid björken.

(Håll till godo med två klipp, då jag råkade stänga av filmningen istället för att trycka på paus…)

 

 

Ner på jorden igen

Eftersom Delfis jaktträning känts rätt bra på sistone så har jag tänkt att så smått börja utmana damen – och mig själv! – lite mer igen. Dags att svettas lite igen. Och då, då anmäler man sig till kurs till hösten och lite privatträning dessförinnan 😁😁😁

Idag var vi så och tränade hos bästa Katarina Eriksson på Kopparhult. Och voilà: där kom man ner på jorden igen, hehe, och det var väl det som var syftet också, för att komma vidare… Kul träning var det hursomhelst och jag fick med mig en hel del ”hemläxa”. Tror inte att den lilla bruna misstycker 😉👍.