För första gången denna säsong åkte vi den ”oändliga” vägen genom skogen fram till Lysevatten…

där Delfi och jag tränade med Eva och Viper och Evas uppfödare och hennes två goldentikar.

Först lunchade vi på en klippa i det osannolikt vackra och varaktiga vädret. Evas morotspaj var en lisa för öga och tunga…

Det blev väldigt bra vattenträning med fokus på dirigeringar och lugn-och-ro.

Vi inledde den senaste helgen med lite träning för Delfi med Eva och Viper i Tokatorp. Vi fick båda önska övningar specialanpassade för våra respektive hundar och deras respektive utmaning den kommande helgen. För Delfis del blev det dubbelmarkeringar, fotgående efter ”skytt”, dirigering med störningsmarkering och för första gången på väldigt länge vågade jag mig på en ren ”blind”, dvs skick till en punkt som hunden inte alls känner till sedan innan (Eva fick lägga ut medan Delfi och jag stod bakom en kulle). Där och då hände något med mitt självförtroende, för jag har aldrig haft en hund som klarat blinds, och Delfi tog in den finfint. Hon tog mina signaler näst intill klockrent – bara att njuta! Fotgåendet efter skytt var mindre njutningsfullt 😬 det är helt klart vår akilleshäl.

På lördagen fick hundarna – alla tre – en riktigt tråkig dag, eftersom jag var ”observatör” på en jaktkurs med Anita Norrblom. Det var ett gäng unga jaktgolden som drillades i jaktlydnad och som vanligt var jag en ovanligt frågvis ”observatör” och fick med mig massor med bra tips.

Det var en fin dag med sommarvärme på eftermiddagen – och jag lämnade kursen lite i förväg för att låta mina hundar få njuta av dagen också. Det blev hopp och lek i skogen med alla tre och när Piaf och Delfi hoppade i sjön gjorde Femma detsamma – utan att hon riktigt visste vad hon gjorde… och hon kom väldigt snabbt upp igen…

I skogen passade jag även på att testa några blinds med Delfi – det var som att jag inte riktigt trodde att hon kan detta nu… Men med reservation för att hon nu skulle ha märkt att jag droppade bollen bakom oss – utan att hon visade den minsta reaktion, vilket inte är troligt… – så funkade det faktiskt. Om det var inbillning skulle visa sig på söndagen… Efter denna korta runda fick Femma sova hemma medan jag gick en ordentlig promenad med Piaf och Delfi.

Söndag morgon ringde väckarklockan 03:45 😴. Och 05:30 åkte vi mot Stättared. Borta var sommartemperaturen och istället var det rått och fuktigt…

Under morgon och förmiddag var jag ”allt i allo” på WT:t medan nybörjarklassen pågick, varvat med att jag kunde ta ut mina egna hundar korta stunder och rasta dem eller chilla lite med dem i skogen. Hela tiden hördes skotten från provet utan någon som helst reaktion från hundarna.

Vid lunchtid kördes öppenklassen igång, och det var dags för Delfis – och även min – debut i den WT-klassen. Min tanke har alltid varit att jag vill vänta med att starta i öppen klass, tills jag känner att vi har en chans att ta in blinds, men här var egentligen syftet mer att se om vi kunde genomföra ett WT där Delfi håller ihop utan stress och pip och där jag håller mig så lugn att jag kan njuta av att vara ute med min hund – ha lika kul som vi har på träning, helst!

Känslan före första station var faktiskt kanon – Delfi gick med mig på stigen, förbi alla hundar och människor som uppehöll sig där, och hon kändes ovanligt samlad, utan något hässjande!?

Station 1: fotgående, markering och lång dirigering till blind… Haha, putz weg var Delfis följsamhet från tidigare – hon visste att det skulle hända kul saker ute i området och hon ville dit snarast – med eller utan mig… Men markeringen spikade hon och dirigeringen (som var längre än någon av de vi gjort tidigare) tog hon också fantastiskt bra: hon sprang ut ända tills jag blåste närsökssignal –  och då sökte hon och hittade. Vilken pärla hon är! Det blev 18 p där, efter välbefogat avdrag för fotgåendet.

Station 2: fotgående – dubbelmarkering på linje (dvs. den ena hamnar på linje bakom den andra). Något bättre fotgående! Och Delfi spikade båda markeringarna. Hon höll iofs på att springa förbi den närmaste apporten, men uppenbarligen var nosen påslagen, så den kom in först. 18 p – skulle tro att det var fotgåendet som drog ner där också, även om det var klart bättre än på föregående station.

Station 3 (som vi sparade till sist pga köbildning): walkup i par med ett till ekipage. Fotgående – dubbelmarkering där hunden hämtar en apport – fotgående – dubbelmarkering där hunden hämtar en apport. Här gick Delfi sitt bästa fotgående! Hon spikade inte den första, och när hon såg ut att dra sig mot den hon inte fick ta valde jag att dirigera lite, och hon tog stoppsignal och sidtecken och hittade snabbt. Den andra spikade hon, och det blev 18 p här.

Station 4 (som vi gjorde näst sist): fotgående – dubbelmarkering med dold kastare. Delfi spikade den först kastade apporten och hämtade in den först – den andra hade hon dålig koll på, men med lite dirigering fick vi hem den. Här fick jag lite ”bassning” av domaren för att jag inte säkrat upp lite bättre före det andra skicket, och jag håller fullständigt med. Bra lärdom! Här fick vi 14 p.

Station 5: fotgående – kort markering med dolt nedslag – dirigering till blind. Delfi spikade markeringen. Dirigeringen såg ut att bli knivig där i skogen… men Delfi gick rakt ut tillräckligt långt innan hon vek av från linjen och då stoppade jag henne blixtsnabbt, hade sedan is i magen, och när jag såg att hon vädrade åt rätt håll blåste jag närsök, och hon gick precis dit hon skulle – och hittade. Pust! Här fick jag dagens finaste beröm av domaren – hon uppmanade funkisarna till en liten applåd, då hon tyckte att jag förde hunden tyst och effektivt. Sååå glad för det! Och vi fick 20 p. Efter den här stationen var jag så stärkt och gick med ett helt annat lugn och självförtroende in på de sista stationerna (se ovan).

Sammantaget kan jag säga att målet för dagen uppnåddes med råge. Delfi var inte bara tyst, utan ovanligt lugn. Skotten och situationen bekom henne inte, men hon var fortfarande grymt taggad över att få jobba och hade sin vanliga, höga fart. Jag var lugn, kände tillit till min hund och när det tjorvade lite behöll jag mitt lugn och litade på att vi kunde lösa det. Detta är en stor utveckling för mig som hundförare. Äntligen! Teamet jobbade faktiskt helt underbart tillsammans – utom just i början av station 1 – vi tittade och lyssnade på varandra. Efter den sista uppgiften gick jag och log från öra till öra, så nöjd var jag – och då hade jag ingen aning om poängen på de flesta stationerna.

När elitklassen genomfördes var jag kastare på walkup-stationen. Snälla, kan någon ge mig en kurs i kastteknik??

Avslutningsvis blev det då prisutdelning, och det visade sig att Delfi fått 88 poäng – lika många dito som de hundar som tog hem första respektive andra plats. Det som separerade ettan, tvåan och trean var antal 20-poängare, 19-poängare etc. Men en tredje plats vid öppenklass-debuten – inte illa, min duktiga lilla jaktflatte!