Det var 2001.

Under våren höll jag på att knyta ihop alla möjliga trådar inför att min högsta dröm skulle gå i uppfyllelse: jag skulle bli hundägare. Jag avverkade resor som jag visste skulle bli svåra att genomföra när jag väl blivit hundägare: några dagar i Aten, en helg i Stockholm, ett par veckors solsemester på Rhodos.

Under helgen i Stockholm passade jag på att se filmen alla i Sverige snackade om just då: Jalla! Jalla! Jag kunde inte förstå vad hypen bestod av, så jag var tvungen att se med egna ögon – och ja, jag älskade filmen, men framför allt ällllskade jag musiken!

Följande sommar hade jag min valp, min älskade lilla Ella. Jag hade givetvis tagit ledigt för att vara hemma med valp, men så småningom måste valpen också ensamtränas. När det hade kommit så långt att Ella kunde lämnas ensam hemma någon timme tog jag bilen till närmaste affärsparkering och fördrev tiden där, i bilen.

Sedan jag sett ”Jalla! Jalla!” hade jag gått och grunnat på vad det var för musik jag hade hört egentligen. En kollega – ”Lena mittbena”, som jag nämnt tidigare – tog på sig att under sin Stockholmsresa gå till en skivdisk och fråga efter soundtracket till ”Jalla! Jalla!”.

Resultatet var en besvikelse: Det fanns inget soundtrack till filmen! Däremot hade försäljaren prackat på Lena en cd med Daniel Lemma, som visst hade någon låt med i filmen.

Vilken otrolig besvikelse. Daniel Lemma? Aldrig hört namnet förut.

Eftersom jag inte hade några höga förväntningar på den där cd:n blev den liggande ett tag –  ända tills jag satt i min bil på den där parkeringen och skulle fördriva lite tid. Då satte jag på cd:n med Daniel Lemma. Albumet hette Morning Train.

Jag lyssnade. Och diggade. Verkligen! Men det var också något mer med det jag hörde. Jag spetsade öronen särskilt när jag hörde låten Alive. Där fanns en slinga som jag inte nödvändigtvis kände igen från filmen utan från längre tid tillbaka – och rösten! Rösten är speciell, och den var lite, lite bekant. Och så var det blåsinstrumenten – och munspelet.

Jag grunnade. Jag minns inte hur lång tid det tog innan poletten trillade ner och jag insåg att Daniel Lemma, det var ju samme Daniel – då Eriksson – som var min tidigare pojkväns barndomskamrat. Daniel, vars spelningar – med flera olika band – jag sprang på i Göteborg, för jag tyckte han var så grym! Det var Magasinet, Hängmattan, Nefertiti… Jag bönade och bad om att få ett inspelat kassettband (…) med några av Daniels låtar – förgäves.

Detta gav såklart lyssningen en extra dimension, men det var också ett riktigt, riktigt bra album, som jag fortsatt att lyssna på genom åren.

Jag har gått på några av Lemmas spelningar här i Göteborg, och jag har sett på sociala medier att han har en trogen skara fans. Gott så!

Däremot spelar Lemma numera en mer reggea-influerad musik som inte faller lilla mig på läppen lika mycket…

Men jag blev otroligt glad när annonsen dök upp:

Morning Train-albumet fyller 25 år, och det ska firas med en konsert i Stockholm och två konserter på Stora teatern i Göteborg! Den första kvällen var nästan slutsåld när jag högg en av de sista platserna… Det här, mina damer och herrar, det här vill man inte missa!