Såg ett instagram-inlägg i somras om att Hanna Hellquist läste den här boken, vilket gjorde mig nyfiken och fick mig att låna hem den från biblioteket. Flera veckor senare hörde jag henne säga på radion att hon hade lagt undan just den boken (men planerade att läsa ut den) och jag kan säga att jag flera gånger var på väg att göra detsamma. Maken till tjatig bok. Smart sätt att göra en bok dubbelt så lång: uttryck samma sak på tre-fyra olika sätt – rakt efter varandra…

Men den var ändå värd att läsa ut – den påminde än en gång om hur mycket folk är villiga att offra för sina fasader. Och att övriga – den nära omgivningen som skulle kunna veta eller i alla fall ana – ser det de vill se, hör det de vill höra. Väljer att inte fråga för att det är så mycket enklare att inte veta. Vad gör det om det sker på bekostnad av en relation (värd namnet) till en syster, en bror, en dotter, en son?

När performancen var över, när klockan slog, när hon rörde på sig, slutligen, [och] tog ett steg framåt mot publiken, for de bakåt av rädsla och avsky: ”They could not stand my person because of what they had done to me.”

[…]

Jag sa till henne att jag var lättad, och hoppas att hon inte fann mina ord hårda och kalla, inte fann mig hård och kall, så som mamma hade funnit mig hård och kall, så som hon hade kallat mig hård och kall ända sedan jag var liten, för att jag hade sagt emot henne ända sedan jag var liten.

[…]

Det gick inte att göra bra igen, det var omöjligt. Vasen faller i golvet en gång och man limmar ihop den igen, vasen faller i golvet en andra gång och man limmar ihop den igen, den ser inte lika fin ut, men den fungerar hjälpligt, den faller i golvet en tredje gång och ligger pulvriserad framför ens fötter och med en enda blick ser man att den är förlorad, att den inte går att laga. Så var det. Förstört. Familjen var förlorad.

[…]

För ett par år sedan, när jag deltog i ett samtal om samtidsdramatiken på teve, ringde mamma efter programmet och sa: Du är så lång och mörkhårig, det är synd, du var så snygg när du var ung. Hon trodde kanske att jag var lika sårbar som hon när det handlade om skönhet. […] Och hur skulle hon kunna förstå mig när hon inte granskade sig själv?

[…]

Jag hade hoppats att de skulle inse att det inte var jag som hade åsamkat dem den högst reella smärtan, utan mamma som hade varit tanklös […]. Men de verkade inte inse eller förstå det.

Efter att ha stått i kö länge och väl för att få läsa ett låne-exemplar av Magnus Ugglas Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen, så fick jag mer eller mindre sträckläsa boken de sista dagarna innan det var dags att lämna ifrån mig den igen. En bok som det är kö på får man givetvis inte låna om, klantskalle.

Han skriver bra. Hans torra humor lyser igenom på många ställen, men han berättar ju också ovanligt personligt om sig och sin familj, särskilt från uppväxten. En kall, humorlös och mentalt frånvarande mamma, en varmare, mer engagerad och närvarande pappa och ett äldre syskon (en av bröderna i Magnus fall) som ofta plågade Magnus och verkade njuta av det.

En halvtimme tidigare hade Johan kommit hem från skolan och varit på uruselt humör […] och mamma var förvisso hemma men hade lektion och fick på inga villkor störas. Johan och jag var ensamma, vilket för honom var ett unikt tillfälle som han inte hade en tanke på att slösa bort. […] 

Jag stod på en stol i köket och åt en smörgås och i samma stund som Johan fick syn på mig skrattade han hånfullt och stängde sedan långsamt dörren till köket. Med en djävulsk blick satte han kurs mot mig där jag stod försvarslös uppe på stolen. Jag började gråta redan innan han hade nått fram men Johan tog ingen notis om min rädsla eller belägenhet, det var snarare så att den triggade honom. 

Är det inte märkligt? Vad får någon att vilja sitt syskon så illa? Svartsjuka bland små eller halvstora barn, visst, men hur länge kan man ha det som ursäkt? Jag menar, det finns ju de som aldrig (??) slutar att på ena eller andra sättet göra sitt/sina syskon illa (behöver ju inte handla om fysiskt våld) och verkar njuta av det…

En oengagerad och/eller frånvarande mor kan säkert bidra till en ännu hårdare konkurrens mellan syskon – konkurrens om den lilla bit av kakan (dvs mammans obefintliga uppmärksamhet) som finns att kämpa om… Ett småsyskon som ofrivilligt!! kommer och snor åt sig en bit av den kakan riskerar säkert att bli hatad – och om det inte finns förmåga till självinsikt och bättring kan behovet av hämnd mot detta småsyskon sitta i länge. Länge.

Det var ju märkvärdigt vilka omvägar som måste till för att jag skulle se det svenska, Bergmanska verket Fanny och Alexander. Året var 1984 och jag fick i konfirmationspresent att resa med mamma till New York och hälsa på min syster som flyttat dit något knappt år tidigare. Tydligen behövde vi slå ihjäl några timmar i staden som aldrig sover – och gick på bio: Fanny och Alexander – första delen. Min behållning av filmen var begränsad – jag hade nog hellre spenderat den tiden ute på Manhattans pulserande gator och avenyer… (Det skulle ta många år och flera ytterligare besök i det stora äpplet innan jag verkligen gjorde det jag ville när jag var där – och som jag utnyttjade det…!)

Sedan har jag sett den (tre timmar långa) filmen ett par gånger på tv – utan någon större entusiasm eller koncentration – som det kanske gärna blir när man redan sett filmen.

Sedan har det aldrig blivit av att jag sett hela den långa versionen när den visats på tv. I mina unga år på grund av bristande intresse – sedan passerade ju många jular i Lux. Jag gissar att det är vid jul den brukar visas.

Just i år skulle det ske, när SvT visade hela den fem timmar långa versionen i ett svep. Ute regnade det, hundarna hade fått promenad ute och rallyträning i garaget, frukt- och godisfatet var välfyllt. Filmtajm!

Och vilken film! Vilken skatt, vilket mästerverk, jag förstår det nu. Jag förstår också mer av den respekt som Ingmar Bergman fick – och förtjänade.