Underhållning

Mando på Liseberg

Jag trodde knappt mina ögon i vintras när jag såg att Mando Diao skulle komma till Liseberg. Mando! Självklart spikade jag genast den konserten i min kalender – med reservation för om jag skulle kunna lämna Femma hemma vid det laget.

Men ensamträningen har gått riktigt bra – Femma går utan knot in i sin lilla kajuta (som jag kallar canvasburen) och verkar sova gott där när jag inte är hemma.

Så igår var det dags – jag tog faktiskt bilen ända in till stan och det var inga problem alls att på plats i Focus-huset… Konstigt!?

Ännu mer förvånad blev jag när jag gick förbi Stora scen – och där var bara lite folk precis framför scenen… Konstigt!!!?

Så efter att ha klämt min sedvanliga mjukglass gick jag också och ställde mig i första sektionen framför scenen… Det var länge sedan jag såg en konsert så nära scenen.

I Lux såg jag MD två gånger – båda gångerna på Rockhal i Echternach.

En tredje gång hade jag faktiskt köpt biljett – till den akustiska turnén – men orkade helt enkelt inte gå pga stressen på jobbet…

Men den sista gången i Lux, det var hösten 2014. Jag hade precis opererat mitt knä och kom dit på kryckor och fixade mig en plats på handikappläktaren (enda sättet att få sittplats)… men jag blev ju helt tokig när de spelade Black Saturday – och resten av den konserten satt jag och sitt-dansade våldsamt… Jag var helt hundra på att vakten blängde misstroget på mig efter konserten, när jag tog mina kryckor och hoppade iväg…

Till min lilla sorg spelade de inte ens den låten igår. Det var väl ”Gustaf Noréns låt”, kanske. Jaja, de spelade en massa annan bra musik, och de flesta låtar från det senaste albumet hade jag inte ens hört innan. (Sveriges radio spelar bara den där astråkiga Frödingvisan… )

20180601_21085720180601_21093620180601_214441

Mästerverk

Det var ju märkvärdigt vilka omvägar som måste till för att jag skulle se det svenska, Bergmanska verket Fanny och Alexander. Året var 1984 och jag fick i konfirmationspresent att resa med mamma till New York och hälsa på min syster som flyttat dit något knappt år tidigare. Tydligen behövde vi slå ihjäl några timmar i staden som aldrig sover – och gick på bio: Fanny och Alexander – första delen. Min behållning av filmen var begränsad – jag hade nog hellre spenderat den tiden ute på Manhattans pulserande gator och avenyer… (Det skulle ta många år och flera ytterligare besök i det stora äpplet innan jag verkligen gjorde det jag ville när jag var där – och som jag utnyttjade det…!)

Sedan har jag sett den (tre timmar långa) filmen ett par gånger på tv – utan någon större entusiasm eller koncentration – som det kanske gärna blir när man redan sett filmen.

Sedan har det aldrig blivit av att jag sett hela den långa versionen när den visats på tv. I mina unga år på grund av bristande intresse – sedan passerade ju många jular i Lux. Jag gissar att det är vid jul den brukar visas.

Just i år skulle det ske, när SvT visade hela den fem timmar långa versionen i ett svep. Ute regnade det, hundarna hade fått promenad ute och rallyträning i garaget, frukt- och godisfatet var välfyllt. Filmtajm!

20171225_211244

Och vilken film! Vilken skatt, vilket mästerverk, jag förstår det nu. Jag förstår också mer av den respekt som Ingmar Bergman fick – och förtjänade.

 

Gårdagens absoluta höjdpunkt igen

Den absoluta höjdpunkten under Coldplaykonserten igår var Chris Martins nykomponerade sång om Göteborg och vädret… Det visar sig väl inte minst genom att mitt klipp har fått över FEMtusen visningar på youtube! Men här kommer nu ett klipp som fått många fler visningar – och många fler ”likes”… med all rätt! För Birgit Jensen har dels fått med början, där han verkligen nämner Göteborg, dels står hon ju mycket närmare scenen och får med hans ansiktsuttryck! Grymt klipp! I like!!

Coldplay @ Ullevi

I flera år har jag velat se Coldplay live, utan att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att kunna förverkliga det… Förrän nu! Biljetten köpte jag givetvis för flera månader sedan – kanske förra året?

Men igår var det dags – och som det regnade och som det blåste på vägen dit…

20170625_201402

…men vad gjorde det när man skulle få uppleva en konsert med Coldplay?

Och så verkade de flesta tänka. För folk gick mest och garvade åt det eländiga vädret, och man köpte sig en plastponcho och ställde sig kanske och tryckte vid någon vägg medan de värsta kastvindarna drog förbi… samtidigt som någon sjöng du ska va välkommen till Göttteborrrrg… Haha.

I tät klunga stod vi vid ett övergångsställe och väntade snällt i ösregnet… när en bil körde förbi och gjorde en våg av en vattenpöl – ännu mera garv i klungan… 🤣

Väl inne på Ullevi höll vi oss varma genom att göra vågen… Stämningen var absolut fantastisk!

20170625_210821

Och någonstans där slutade det regna och Coldplay inledde sin konsert…

20170625_210757

Och vilken konsert! En av mina bästa konsertupplevelser. Fucking amazing 😉

20170625_221636

Fix you

Everglow (inkl politiskt budskap, filmat av någon nära scenen)

20170625_223808

Och så fick vi ju denna bonus (så glad att jag förevigade den):

Through the rain – hyllning till den göteborgska publiken

So high (liten snutt)

20170625_223703

A sky full of stars (liten snutt)

A sky full of stars (hela, filmad av någon nere på planen)

Something just like this (liten snutt)

20170625_210744

Vid halv tolv gick jag med en munter ström av Coldplay-fans mot Centralstationen – med ett fånigt leende på läpparna…

Fala i centrum

Ska jag lyssna på radio så vill jag välja vad jag ska fylla öronen – och huvudet – med, och därför lyssnar jag helst på poddar. Jag har inte tagit steget fullt ut och gått över till ren poddradio, men har alltid några radioprogram nedladdade på min mobiltelefon, och lyssnar på dem i bilen. Livskvalitet!

En av fördelarna är att man kan välja bort musiken. Inte för att jag ogillar musik, jag brukar tvärtom gilla musiken som spelas under mina favoritprogram… Men när jag får välja, väljer jag bort musiken. Mina favoritprogram är Vår bästa vän, Kropp & själ, P3 dokumentär och Morgonpasset – i synnerhet den del av Morgonpasset där de bjuder in forskare. politiker, artister och andra sakkunniga på olika områden.

En sådan gäst lyssnade jag på igår, och gästen var då Mats Carlbom, som skrivit boken Historiska hundar: hur människans bästa vän har förändrat världen. I programmet berättade han bland annat om Franklin D. Roosevelts hund Fala, en skotsk terrier, som dessutom var huvudperson i ett av Roosevelts kampanjtal 1944. Hysteriskt roligt!

En annan sak vi fick veta av Mats Carlbom var att Donald Trump är den första amerikanska president på hundra år som inte har hund. Ingen kommentar…!

Min pappa Toni Erdmann

Jag var på Hagabion igår och såg Min pappa Toni Erdmann.

Inte fullt så bra som kritikerna menat, tycker jag, men klart sevärd.

Jag tyckte att skämten var sämre än själva historien, som  var riktigt tänkvärd. Älskade slutet! Och  visst är filmen som en karamell man vill suga länge på – ännu längre än de 2 timmar och 40 minuter den varade – även om nu upplevelsen är något smärtsam.

 

Jul i stan

Åkte in till Göteborg och såg Kvinnan på tåget på bio, och gick omkring och kikade lite på julen i stan… Slogs av hur lite butikerna har julskyltat – vare sig i skyltfönstren eller inne i butikerna. Är det så butikerna vill konkurrera mot näthandeln? ”Vi anstränger oss så lite som möjligt så kommer nog kunderna.” Jag rekommenderar en studieresa till Tyskland!

Men… stan levererade ändå. Dvs ute på stan var det i alla fall juligt och fint.

20161219_161225

Centralstationen

 

20161219_165744

Nordstan

20161219_170917

20161219_171324

Gustav Adolfs torg

20161219_171612

NK

20161219_201721

Kungsgatan

20161219_201820

Fredsgatan

20161219_202419

Drottningtorget och Clarion Hotel Post

20161219_202621

20161219_204042

20161219_205712

Laleh på Scandinavium

I fredags var jag på Scandinavium. Tog bilen till Älvängen och därifrån tåget in till stan. Har börjat gilla allt mer att ta tåget – det tar nog slut vid första förseningen… men än så länge har det alltid flutit fint.

Hur som helst kom jag fram i god tid. I lika god tid som många andra som var på väg in just då. Ändå skulle det hetsas och trängas. Det är sannerligen synd om människan.

Bakom mig såg jag att en taxichaufför hjälpte en man med (inte i) rullstol. När mannen väl var inne i kön stack chauffören – det är i och för sig förståeligt. Men mannen med rullstol hade inte helt lätt att gå med sin käpp och samtidigt köra rullstolen. Så jag frågade om han ville ha hjälp till sin plats och det tackade han inte nej till, sade han. Dåså!

Vi gick vägen som han kunde väl, den för rörelsehindrade – vid biljettkontrollen viftades min biljett bort, någon sådan behövdes inte som medföljande… Vi fick förklara att vi faktiskt inte kände varandra osv. Vidare upp mot rullstolsläktaren! Dit gick, vid sidan om den vanliga breda gången, en ramp med lite jämnare lutning. Där gick vi – men tror ni inte att det kommer en stressad tanta bakifrån och tränger sig förbi oss. Nej, jag kunde inte låta bli att påpeka att hon gick på en ramp för rullstolsburna…

Nåväl! Fram kom vi och jag lämnade den vänligen mannen där och gick ner till min egen plats. Riktigt bra plats hade jag ordnat denna gång.

Laleh var bra. Jag gillar inte allt hon gör men mer än hälften. Och om jag tidigare haft ruggigt svårt för hennes engelska, så körde hon nu några nya låtar på engelska som verkar rejält influerade av hennes nya bostadsort, LA, och jag diggade verkligen: Move on och Bark less wag more…

Här kommer några bilder från showen:

20161028_211012

20161028_195235

20161028_201110

20161028_204832