Underhållning

Uggla

Efter att ha stått i kö länge och väl för att få läsa ett låne-exemplar av Magnus Ugglas Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen, så fick jag mer eller mindre sträckläsa boken de sista dagarna innan det var dags att lämna ifrån mig den igen. En bok som det är kö på får man givetvis inte låna om, klantskalle.

Han skriver bra. Hans torra humor lyser igenom på många ställen, men han berättar ju också ovanligt personligt om sig och sin familj, särskilt från uppväxten. En kall, humorlös och mentalt frånvarande mamma, en varmare, mer engagerad och närvarande pappa och ett äldre syskon (en av bröderna i Magnus fall) som ofta plågade Magnus och verkade njuta av det.

En halvtimme tidigare hade Johan kommit hem från skolan och varit på uruselt humör […] och mamma var förvisso hemma men hade lektion och fick på inga villkor störas. Johan och jag var ensamma, vilket för honom var ett unikt tillfälle som han inte hade en tanke på att slösa bort. […] 

Jag stod på en stol i köket och åt en smörgås och i samma stund som Johan fick syn på mig skrattade han hånfullt och stängde sedan långsamt dörren till köket. Med en djävulsk blick satte han kurs mot mig där jag stod försvarslös uppe på stolen. Jag började gråta redan innan han hade nått fram men Johan tog ingen notis om min rädsla eller belägenhet, det var snarare så att den triggade honom. 

Är det inte märkligt? Vad får någon att vilja sitt syskon så illa? Svartsjuka bland små eller halvstora barn, visst, men hur länge kan man ha det som ursäkt? Jag menar, det finns ju de som aldrig (??) slutar att på ena eller andra sättet göra sitt/sina syskon illa (behöver ju inte handla om fysiskt våld) och verkar njuta av det…

En oengagerad och/eller frånvarande mor kan säkert bidra till en ännu hårdare konkurrens mellan syskon – konkurrens om den lilla bit av kakan (dvs mammans obefintliga uppmärksamhet) som finns att kämpa om… Ett småsyskon som ofrivilligt!! kommer och snor åt sig en bit av den kakan riskerar säkert att bli hatad – och om det inte finns förmåga till självinsikt och bättring kan behovet av hämnd mot detta småsyskon sitta i länge. Länge.

Jul på Liseberg

Äntligen blev det av att besöka Jul på Liseberg – och det var mycket större och finare och mer påkostat än vad jag hade förväntat mig. Massor med julbelysning, granar och konstgjord snö, olika bodar  där det säljs olika typer av hantverk. Och överallt finns något juligt att upptäcka för den som tar sig tid.

Inte minst hade de en isdansföreställning baserad på Svansjön – tyvärr missade jag största delen, men kan nog tänka mig att komma tillbaka redan i år (har säsongskort).

Mando på Liseberg

Jag trodde knappt mina ögon i vintras när jag såg att Mando Diao skulle komma till Liseberg. Mando! Självklart spikade jag genast den konserten i min kalender – med reservation för om jag skulle kunna lämna Femma hemma vid det laget.

Men ensamträningen har gått riktigt bra – Femma går utan knot in i sin lilla kajuta (som jag kallar canvasburen) och verkar sova gott där när jag inte är hemma.

Så igår var det dags – jag tog faktiskt bilen ända in till stan och det var inga problem alls att på plats i Focus-huset… Konstigt!?

Ännu mer förvånad blev jag när jag gick förbi Stora scen – och där var bara lite folk precis framför scenen… Konstigt!!!?

Så efter att ha klämt min sedvanliga mjukglass gick jag också och ställde mig i första sektionen framför scenen… Det var länge sedan jag såg en konsert så nära scenen.

I Lux såg jag MD två gånger – båda gångerna på Rockhal i Echternach.

En tredje gång hade jag faktiskt köpt biljett – till den akustiska turnén – men orkade helt enkelt inte gå pga stressen på jobbet…

Men den sista gången i Lux, det var hösten 2014. Jag hade precis opererat mitt knä och kom dit på kryckor och fixade mig en plats på handikappläktaren (enda sättet att få sittplats)… men jag blev ju helt tokig när de spelade Black Saturday – och resten av den konserten satt jag och sitt-dansade våldsamt… Jag var helt hundra på att vakten blängde misstroget på mig efter konserten, när jag tog mina kryckor och hoppade iväg…

Till min lilla sorg spelade de inte ens den låten igår. Det var väl ”Gustaf Noréns låt”, kanske. Jaja, de spelade en massa annan bra musik, och de flesta låtar från det senaste albumet hade jag inte ens hört innan. (Sveriges radio spelar bara den där astråkiga Frödingvisan… )

20180601_21085720180601_21093620180601_214441

Mästerverk

Det var ju märkvärdigt vilka omvägar som måste till för att jag skulle se det svenska, Bergmanska verket Fanny och Alexander. Året var 1984 och jag fick i konfirmationspresent att resa med mamma till New York och hälsa på min syster som flyttat dit något knappt år tidigare. Tydligen behövde vi slå ihjäl några timmar i staden som aldrig sover – och gick på bio: Fanny och Alexander – första delen. Min behållning av filmen var begränsad – jag hade nog hellre spenderat den tiden ute på Manhattans pulserande gator och avenyer… (Det skulle ta många år och flera ytterligare besök i det stora äpplet innan jag verkligen gjorde det jag ville när jag var där – och som jag utnyttjade det…!)

Sedan har jag sett den (tre timmar långa) filmen ett par gånger på tv – utan någon större entusiasm eller koncentration – som det kanske gärna blir när man redan sett filmen.

Sedan har det aldrig blivit av att jag sett hela den långa versionen när den visats på tv. I mina unga år på grund av bristande intresse – sedan passerade ju många jular i Lux. Jag gissar att det är vid jul den brukar visas.

Just i år skulle det ske, när SvT visade hela den fem timmar långa versionen i ett svep. Ute regnade det, hundarna hade fått promenad ute och rallyträning i garaget, frukt- och godisfatet var välfyllt. Filmtajm!

20171225_211244

Och vilken film! Vilken skatt, vilket mästerverk, jag förstår det nu. Jag förstår också mer av den respekt som Ingmar Bergman fick – och förtjänade.

 

Gårdagens absoluta höjdpunkt igen

Den absoluta höjdpunkten under Coldplaykonserten igår var Chris Martins nykomponerade sång om Göteborg och vädret… Det visar sig väl inte minst genom att mitt klipp har fått över FEMtusen visningar på youtube! Men här kommer nu ett klipp som fått många fler visningar – och många fler ”likes”… med all rätt! För Birgit Jensen har dels fått med början, där han verkligen nämner Göteborg, dels står hon ju mycket närmare scenen och får med hans ansiktsuttryck! Grymt klipp! I like!!

Coldplay @ Ullevi

I flera år har jag velat se Coldplay live, utan att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt för att kunna förverkliga det… Förrän nu! Biljetten köpte jag givetvis för flera månader sedan – kanske förra året?

Men igår var det dags – och som det regnade och som det blåste på vägen dit…

20170625_201402

…men vad gjorde det när man skulle få uppleva en konsert med Coldplay?

Och så verkade de flesta tänka. För folk gick mest och garvade åt det eländiga vädret, och man köpte sig en plastponcho och ställde sig kanske och tryckte vid någon vägg medan de värsta kastvindarna drog förbi… samtidigt som någon sjöng du ska va välkommen till Göttteborrrrg… Haha.

I tät klunga stod vi vid ett övergångsställe och väntade snällt i ösregnet… när en bil körde förbi och gjorde en våg av en vattenpöl – ännu mera garv i klungan… 🤣

Väl inne på Ullevi höll vi oss varma genom att göra vågen… Stämningen var absolut fantastisk!

20170625_210821

Och någonstans där slutade det regna och Coldplay inledde sin konsert…

20170625_210757

Och vilken konsert! En av mina bästa konsertupplevelser. Fucking amazing 😉

20170625_221636

Fix you

Everglow (inkl politiskt budskap, filmat av någon nära scenen)

20170625_223808

Och så fick vi ju denna bonus (så glad att jag förevigade den):

Through the rain – hyllning till den göteborgska publiken

Hymn for the weekend (liten snutt)

20170625_223703

A sky full of stars (liten snutt)

A sky full of stars (hela, filmad av någon nere på planen)

Something just like this (liten snutt)

20170625_210744

Vid halv tolv gick jag med en munter ström av Coldplay-fans mot Centralstationen – med ett fånigt leende på läpparna…

Fala i centrum

Ska jag lyssna på radio så vill jag välja vad jag ska fylla öronen – och huvudet – med, och därför lyssnar jag helst på poddar. Jag har inte tagit steget fullt ut och gått över till ren poddradio, men har alltid några radioprogram nedladdade på min mobiltelefon, och lyssnar på dem i bilen. Livskvalitet!

En av fördelarna är att man kan välja bort musiken. Inte för att jag ogillar musik, jag brukar tvärtom gilla musiken som spelas under mina favoritprogram… Men när jag får välja, väljer jag bort musiken. Mina favoritprogram är Vår bästa vän, Kropp & själ, P3 dokumentär och Morgonpasset – i synnerhet den del av Morgonpasset där de bjuder in forskare. politiker, artister och andra sakkunniga på olika områden.

En sådan gäst lyssnade jag på igår, och gästen var då Mats Carlbom, som skrivit boken Historiska hundar: hur människans bästa vän har förändrat världen. I programmet berättade han bland annat om Franklin D. Roosevelts hund Fala, en skotsk terrier, som dessutom var huvudperson i ett av Roosevelts kampanjtal 1944. Hysteriskt roligt!

En annan sak vi fick veta av Mats Carlbom var att Donald Trump är den första amerikanska president på hundra år som inte har hund. Ingen kommentar…!

Min pappa Toni Erdmann

Jag var på Hagabion igår och såg Min pappa Toni Erdmann.

Inte fullt så bra som kritikerna menat, tycker jag, men klart sevärd.

Jag tyckte att skämten var sämre än själva historien, som  var riktigt tänkvärd. Älskade slutet! Och  visst är filmen som en karamell man vill suga länge på – ännu längre än de 2 timmar och 40 minuter den varade – även om nu upplevelsen är något smärtsam.