Det var ju märkvärdigt vilka omvägar som måste till för att jag skulle se det svenska, Bergmanska verket Fanny och Alexander. Året var 1984 och jag fick i konfirmationspresent att resa med mamma till New York och hälsa på min syster som flyttat dit något knappt år tidigare. Tydligen behövde vi slå ihjäl några timmar i staden som aldrig sover – och gick på bio: Fanny och Alexander – första delen. Min behållning av filmen var begränsad – jag hade nog hellre spenderat den tiden ute på Manhattans pulserande gator och avenyer… (Det skulle ta många år och flera ytterligare besök i det stora äpplet innan jag verkligen gjorde det jag ville när jag var där – och som jag utnyttjade det…!)

Sedan har jag sett den (tre timmar långa) filmen ett par gånger på tv – utan någon större entusiasm eller koncentration – som det kanske gärna blir när man redan sett filmen.

Sedan har det aldrig blivit av att jag sett hela den långa versionen när den visats på tv. I mina unga år på grund av bristande intresse – sedan passerade ju många jular i Lux. Jag gissar att det är vid jul den brukar visas.

Just i år skulle det ske, när SvT visade hela den fem timmar långa versionen i ett svep. Ute regnade det, hundarna hade fått promenad ute och rallyträning i garaget, frukt- och godisfatet var välfyllt. Filmtajm!

Och vilken film! Vilken skatt, vilket mästerverk, jag förstår det nu. Jag förstår också mer av den respekt som Ingmar Bergman fick – och förtjänade.