Retriever

Delfi tog en 0:a på b-prov, ökl

Så sent som i våras kändes det som att jag skulle få vänta till nästa år med att ens tänka tanken på att ta ut Delfi på ett b-prov i öppen klass. Efter mina mått, då. Då.

Sedan har Delfis utvecklingskurva under sommaren varit sådan att jag ändrat mig – passiviteten/stadgan var inte 100%-ig, men ändå inom kontroll, även när vi tränade i par. Men hon har visat sig vara så pass följsam och lättstyrd även på långa avstånd, att jag började längta efter att få ta ut henne på prov. Inte minst för att se var vi står inför den fortsatta träningen.

Planen var att starta henne på ett prov senare i höst, men när klubben gick ut några dagar före helgen, och efterlyste reserver till det förestående öppenklassprovet, så valde jag att anmäla oss. Detta med tanke på att man aldrig vet när Delfi kommer att börja löpa – hon har ju haft 6-9 månader mellan sina löp hittills – och de två prov som jag egentligen övervägde att anmäla till skulle infalla under en tvåveckorsperiod. Med otur skulle Delfi alltså kunna löpa bort båda proven, och då skulle jag nog gräma mig för att jag inte passade på nu. Så jag passade på nu.

Vilt plockades fram och användes vid de sista söken och vattenuppgifterna. Så sent som sista dagen före provet testade jag en dirigering över en vik, och eftersom jag även ville köra med skott blev jag tvungen att åka lååångt in i skogen för att hitta en passande plats. Det blev en dirigering förbi en rejäl gräskant, vilket var en rejäl svårighet som jag förbannade mig själv för. Lite onödigt såhär precis före provet, kanske… Tre-fyra gånger fick jag blåsa kontaktsignal och påminna Delfi om att simma vidare ut, bort från gräskanten, och varje gång tog hon signalerna fint och fortsatte ut, men drogs in mot kanten igen ända tills hon fattade att det inte var någon idé… Hon hämtade in sin dirigering – slutet gott. Det skulle visa sig att denna övning var en fin förberedelse för provet kommande dag.

Provet gick av stapeln den 6 augusti, cirka två timmars bilfärd hemifrån. Vi hade otrolig tur med vädret, för det regnade en stor del av resan, men det sprack upp och blev bättre och bättre ju närmare provplatsen vi kom, och hela dagen hade vi växlande molnighet och uppehåll.

När jag gått med det första prov-paret och sett upplägget ville jag bara få gå provet själv. Det var ett väldigt fint upplägg, ett ”arbetsprov” kallade domaren det. Hundarna fick verkligen chans att visa vad de kunde. Det var utmanande, men inte på något sätt omöjligt. Väldigt trevligt också att domaren betonade att man fick lov att berömma och till och med klappa om hunden när den var duktig under provet…

Jag hade fått ett näst intill idealiskt startnummer, någonstans i mitten av startfältet, så vid lunchtid var det vår tur. Vi skulle starta med en till flatte, vars matte jag känner lite sedan tidigare. När vi satt och väntade vid hundstoppet märkte jag att Delfi taggade upp av allt som hände vid provplatsen… Skotten, människorna – hon visste precis att det skulle bli lattjolajbans… Suckelisuck.

Detta visade sig så snart vi började provet också. Putz weg var följsamheten… Jag fick hålla på och påminna henne om fotpositionen, precis så som man inte vill behöva: klappa på benet, stanna till, fotkommando om igen…

Vi fick börja med en landdirigering på kanske 50 meter i skogen – svårigheten var dels att det var slyigt i skogen, dels att linjen korsade en skogsväg halvvägs mot målet. Det gick hyfsat för Delfi. Därefter fick den andra hunden ta in en dubbelmarkering åt motsatt håll. Sedan gick vi vidare till söket. Delfi fick ta in söket först, medan den andra hunden var passiv en bit bort. Det gick inte så bra till att börja med – gräset var högt i sökområdet och Delfi studsade mest runt där ute… Men så hittade hon det första viltet och därefter gick det mycket bättre. Hon var ute och simmade i vattnet ett par gånger, men så hade det också legat vilt därute (markeringarna) – problemet var att en ridå av träd gjorde att jag inte såg att hon var i vattnet förrän hon redan var en bra bit ut… Nåväl, hon kom ju in och verkade outtröttlig, och fick hämta in fem (av sex) vilt.

Därefter fick hon ta in en dubbelmarkering på vatten. Den ena markeringen tog hon klockrent, men av någon anledning kom hon på fel sida om båten för att kunna få vittring på den andra, och jag fick dirigera dit henne.

Hundarna bytte plats och den andra hunden fick sin dubbelmarkering, varpå Delfi skulle ta sin vattendirigering, cirka 40 meter ut. Och som hon tog den 🙂 Vattendirigeringen slutade ute i vattnet, vid en pinne, men till vänster om linjen gick strandkanten och till höger drog de tidigare markeringarna. Vinden var sådan att man tjänade på att skicka hunden mellan pinnen och strandkanten, för att hunden skulle ha störst chans att få vind på viltet vid pinnen. Jag skickade Delfi rakt mot pinnen. Hon drog sig ganska snart in mot kanten, men efter en påminnelse från mig om att fortsätta ut, bort från kanten – på samma sätt som jag påmint henne föregående dag – så fortsatte hon rakt ut och hittade snabbt sitt mål. Yay!

Sedan var det dags för oss att vara passiva medan den andra hunden tog in sitt sök. Inte så mycket ”yay”…

Till sist tog den andra hunden också sin landdirigering och allra sist tog Delfi sin dubbelmarkering i skogen – klockrent! Fint avslut på detta roliga prov.

Delfis kritik var rättvis:

image

Lite anmärkningsvärt var väl att vi var tre – av tretton startande – som var kvar till prisutdelningen. Det var dagens bästa hund som fick en 2:a, en av dem som fick en 3:a och så lilla Delfi med sin 0:a… och kanske dagens gladaste matte. Ja, glad och glad… Jag var givetvis inte glad över detta stissande och pipande som kom fram extra tydligt idag. Men ändå glad över att ha fått se henne göra så fina dirigeringar, särskilt vattendirigeringen som jag alltid sett som den största utmaningen och måttstocken på om jag har en öppenklasshund eller ej. Men det är klart: pipet måste vi ta tag i på riktigt!

Så med facit i hand: borde jag inte ha väntat till nästa år i alla fall? Nej!

Jag har fått starta min underbara tjej på ett prov som många upplevde som utmanande. Jag har fått med mig information som jag troligtvis inte hade kunnat få på något annat sätt. Tack till alla som anordnade och genomförde denna provdag – och tack till mig själv som vågade. Tack till Delfi, min bästa träningskamrat.

 

Kvitto

Idag var Delfi och jag hos Katarina på Kopparhult igen, och liksom förra veckan hade vi bokat 1,5 timme tillsammans med Åsa och Tod. Vi var väldigt nöjda efter träningspasset förra gången. Vi hade utmanats med markeringar som blev till minnesmarkeringar och långa dirigeringar. Delfi hade svårt att gå rakt på den längsta linjen, men då fick jag också lära mig att hålla huvudet kallt (vilket fallerade totalt första gången) och rätta upp situationen på bästa sätt, och det blev jag riktigt nöjd med på slutet. Katarina hade nämligen envisats med att vi skulle göra om just den linjen som fick galet innan. Jag var egentligen inte alls så sugen, haha, men jag har också lärt mig att lyssna och lita på kloka Katarina, så repris blev det, och en bra och lärorik sådan. Delfi hade också svårt med en markering i högt gräs, men tog istället in en klockren dubbel.

Vi var också grymt nöjda med våra tysta, om än heta, hundar. För min del kändes det absolut idealiskt att gå i par med Åsa – träningskänslan är så viktig för mig!

Idag var det då dags igen – var det nu korthuset skulle rasa? Eller kunde det gå så bra igen? Det kunde det.

Katarina hade kokat ihop ett träningspass åt oss som inkluderade långa markeringar, närsöksområde, linjer mitt emellan dubbelmarkeringar m.m. Efterhand som jag såg vad hundarna klarade av att prestera och hur de tog våra tecken och signaler, så växte hundarna i mina ögon. Jag var helt enkelt sjukt impad, och inte minst av Delfi. Idag hördes några pip -inte bra – men jag valde att inte stressa upp mig, och i stället fokusera på allt det positiva som jag fick se henne göra idag. Shit pommes frites! 

image

Här har vi en övning, där Katarina slänger ut en dubbelmarkering (kryssen till höger och vänster). Dubbeln hämtades in av en hund, och därefter hämtades en dirigering in, där linjen gick rakt mellan markeringarna och till bortre hörnet av fältet. Riktigt snyggt såg det ut när både Tod och Delfi sprang ut i full kareta och levererade hem sina byten. Det fanns verkligen mycket att glädjas åt idag, och jag ska verkligen inte trötta ut någon med att räkna upp allt, men jag kan väl säga som så här: it feels good.

Att på de här (fem) gångerna som vi gått hos Katarina få se Delfi fullkomligt blomma ut och äntligen få visa vad hon går för, det känns så jävla fantastiskt, och jag är verkligen tacksam mot mig själv som kom på denna briljanta idé, och ännu mer tacksam mot Katarina som kört på när jag lagt pannan i djupa veck och sagt ”gud, vad svårt!?”. Hon har överbevisat mig gång på gång: min hund kan mer än jag tror.

Och jag tar detta som ett kvitto. Ett kvitto på att det varit rätt att avbryta samarbeten som inte känts bra. Att ta en paus från gruppträningar, med få undantag för att prova. Kvitto på att våra små spontana övningar under promenader och mini-pass på ängarna här hemma har gett resultat. Kvitto på att jag samtidigt har jobbat med min egen attityd till träningen och till hunden.

Jag vet – nu – vad som är viktigast för mig och jag vet vilket pris jag inte är beredd att betala för att nå resultat. Jag betalar inte med att utsätta min hund för taskigheter, jag betalar inte genom tråkig, monoton träning och jag betalar inte med att träna i fel sammanhang – för mig och/eller för min hund.

Jag tänker också på Gaby, Delfis uppfödare. Vad ska man säga, du borde varit kvar, du borde fått fortsätta att utveckla din passion för jakten och flattarna och bidra till vår ras så som du ville. 

Oavsett hur det nu går med eventuella prov framöver, så kommer jag att leva länge på vad jag fick uppleva idag.

 

1-2-3-4…

Visst hade man väl kunna numrera sina befintliga dummies, men håll med om att det är rätt snitsigt med sydd numrering och olika färger på detaljerna för jämna/ojämna nummer…? Jag älllskar min nya dummy-samling, som jag köpte av Åsa på flattelägret.

20170603_173340

Framför allt är det verkligen praktiskt att ha full koll på vilka dummies – dvs från vilka ställen i sökområdet – som har kommit in. På bilden ligger Piafs inhämtade rad till vänster och Delfis till höger. Tennisbollarna låg närmast så helt rätt att Delfi tog in dem först – och inte bara kutade över i full fart, som hon haft (klar) tendens till tidigare. Heja Delfi, det tar sig!

Fyra dagars flattelyx

Den gångna Kristihimmelfärdshelgen har vi till största delen spenderat på flatteläger på Backamo. I år hade de uteslutande riktiga topp-instruktörer och de aktiva platserna hade visst tagit slut på bara några minuter… Desto bättre hade jag ändå tänkt vara med som åhörare, och jag valde då dirigeringskursen med Anna-Lena Wendt som instruktör.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna-Lena är kunnig och framgångsrik som hundtränare och, skulle det visa sig, dessutom väldigt generös och engagerad som instruktör – tiden utnyttjades verkligen väl under dessa dagar och jag förde anteckningar så att pennan glödde…

Mina hundar fick vara med som ”observatörer”, de med, och jag är jättenöjd med deras passivitet i helgen medan åtta andra hundar fick hämta dirigeringar och markeringar på land och vatten.

20170527_141311

20170527_155412

20170525_153637

Deras belöning blev träning under lunchpauser och efter att kursen avslutats för dagen. Då gick vi såklart och gjorde samma övningar som deltagarna fått göra – så himla kul!

Vädret var ju kanon hela helgen utom de allra sista timmarna på söndagen…

20170528_105210

Egentligen var det ju ett läger men eftersom jag bor så nära åkte jag hem efter kurs och träning – köpte med mig kinamat på vägen hem, njöt av tystnaden hemma och sov i egen säng…

Sammantaget en helt perfekt långhelg.

En HP-hund

Efter att Delfi gått sitt öppenklasspår i måndags tittade Maths mig rakt i ögonen och sa ”Det är en HP-hund du har där”. Oj, kul! Enda haken var ju det där med tiden…

Idag var det dags för nästa spår, denna gång gick vi för Ninni Gren i Anten. Även idag fick Delfi börja (det blev ju bra förra gången) och självklart var jag attans noga med att hålla igen på hastigheten. Men säker i spåret kändes hon, och domarens första kommentar efter spåret var ”Går hon alltid sådär i spåret? Hon gick ju klockrent!” Tjoho 😊 Även idag blev det kortast tillåtna tid… Men så spiller hon ju ingen tid i några vinklar, heller. Återgången hade hon tagit rakt av… Sjukt, ju 😆😎 Så utöver dessa fina lovord så hade Delfi kammat hem ett HP (hederspris) för dagens spår. Bästa bruden!!

Piaf tog sitt spår bättre än någonsin; lika skönt och behagligt tempo som vanligt men med mycket bättre fokus och säkerhet i spåret. Vid återgången gjorde hon rena skolboksexemplet på en ringning – säkert 4-5 varv fick jag hänga med runt – innan hon var nöjd med spåret hon hittade. Precis som Delfi hade gjort var hon lugn och fin i skottet men taggade till lite efter skottet och tuffade på lite fortare fram till spårslutet. Grymt nöjd var jag!

Både Piaf och Delfi fick en 1:a även idag.

 

Viltspår de luxe

Viltspår de luxe, det är att inte behöva lägga spåret själv… Man kommer så att säga till dukat bord, selar på hunden, säger att den är bäst i världen – och så är det bara att hänga med. Eller nästan. För nog kan man sköta det där med linan mer eller mindre (host) bra… Men i slutändan syns det ju om hunden kan spåra eller ej.

Idag åkte vi till Maths Lindberg i Skår/Skepplanda (mina 80-tals-hoods) och gick viltspår i öppenklass för honom. Det var ett par minusgrader kallt även på eftermiddagen, och strålande vackert väder.

Jag lät Delfi börja, och hon verkade faktiskt gå mindre yvigt och mer spårnoga än vanligt. Hennes tempo var bra mycket lugnare än vanligt, så jag brydde mig inte om att bromsa henne… Det hade kunnat straffa sig! För hon gick spåret på kortast tillåtna tid – hade hon gått fortare hade hon troligtvis fått en 0:a, förklarade Maths. Och det hade bannemej varit synd, så snyggt som hon tog spåret. Maths gratulerade mig till förstapriset för Delfis spår. YES!

Piaf plockade upp sitt spår snabbt och lätt, och tuffade på i sitt vanliga, oerhört behagliga tempo. Hon fick lite problem på slutet, men lyckades reda ut det och hittade sin klöv. Jag kände mig inte fullt så säker på förstapriset i hennes fall, men jodå: hunden kan ju spåra 🙂 Ännu en gratulations-handskakning fick jag, nu för Piaf. Heja flattetanten!

 

Östad

20161026_130433

20161026_140953

20161026_141027_001

 

Dessa långa raka sträckor är ju perfekta för att träna raka linjetag… Jag lade ut en dummy i smyg medan vi gick. När vi kommit en bit iväg från dummyn satte jag Piaf några meter bakom mig på stigen för att sedan jobba med Delfi. Kastar/rullar iväg en boll bakom oss som störning och skickar sedan Delfi på den utsmugna dummyn – tanken är att det ska likna en blind, med stigen som stor hjälp. Delfi hämtar i full fart, allt gott. Sedan vänder vi oss om mot den utkastade bollen… Och möts av denna syn:

20161026_131340

😍😍😍

Elitjaktprov i Kilanda

Ja, tro nu för guds skull inte att jag deltar på jaktprov i elitklass 🙂 Men funkis kan man vara – och då är det ju lite särskilt käckt att bo nästan granne med provet och att det dessutom är ett särdeles kul upplägg. Domare var Bitte Sjöblom (som gav Piaf sin välförtjänta 0:a på B-prov i våras) och jag fick lov att vara skrivare. Jag råkade vrida till min högerarm på ett olämpligt sätt när jag kastade änder (på samma plats, faktiskt) häromsistens, vilket hindrade mig från att göra nytta som kastare/utläggare på dagens prov.

Vädret var helt fantastiskt när vi hade genomgång på morgonen… och jag tröttnar aldrig på hur vackert det är på mossen nere vid Kilandaån:

20160924_075820

20160924_075832

20160924_075840

Det var första gången jag var skrivare – min handstil är inte något att skryta med och jag har därför inte velat anmäla mig som skrivare tidigare, men det var ju kul, helt klart.

De flesta tyckte det var ett roligt, men svårt prov och vi fick se flera fina ekipage, och två av dem tog ett förstapris denna dag.

 

 

Ingen fin flatte

Delfi är sannerligen ingen ”fin flatte”, men sanningen är att det är henne jag får flest positiva kommentarer om. Om folk inte säger att jag har ”fina hundar” så är det Delfi som de oftast lägger märke till och ger positiva kommentarer. Inga flattemänniskor då, såklart… 😎

20160901_161429

Liten och nätt

Själv tycker jag ju att hon är helt perfekt… Jag älskar hennes storlek, slanka kropp och släta päls  och det rörelsemönster som är möjligt med just den kroppen och muskulaturen. Både Piaf och Delfi var nyligen och fick massage hos Anna på Hund i Harmoni, och båda hundarna fick beröm för att de var i god form, men hon var lite särskilt förtjust i Delfi och hennes idealiska hundstorlek. Ja, jag kan bara hålla med 🙂 Jag frågade faktiskt om Delfi kanske var i smalaste laget, men Anna avfärdade det bestämt och menade att hon bara var sunt smal.

Lyxlirare på jaktprov

Det sägs att man lär sig så mycket av att vara funkis på WT eller jaktprov. Jag skulle säga pja. Mer än om man är hemma, ja. Men mest lär man sig väl av att vara åskådare och kunna plocka de gottigaste bitarna, gå till de rutor/stationer där man ser bäst eller med de intressantaste uppläggen.

Sedan är det klar att alla som är ute och tävlar med eller prövar sina hundar måste hjälpa till då och då också! Det gör mig faktiskt lite irriterad att en del inte tycker att de behöver vara funkis någon gång – eller just tycker att det räcker att ha gjort det någon gång (för flera år sedan). Jag har funderat lite på en ekvation som skulle fungera, där man räknar antalet starter, deltagare, antal funktionärer som behövs osv och räknar fram ett förhållande typ ”om jag startar två gånger bör jag vara funkis en gång”. Men det vore väl bättre om det egna samvetet kunde räkna ut det hos tillräckligt många för att ekvationen skulle gå ihop av sig själv.

Förra året skulle jag starta på Hunnebergsprovet, i samma ruta som min egen rasklubb hade ansvar för. Eftersom jag själv skulle starta anmälde jag mig inte som funkis. När provet närmade sig ”skrek” klubben efter funkisar på fb, så jag anmälde mig ändå som funkis till den dag då jag inte skulle starta själv. När jag kom till provet för att starta visade det sig att de hade en kille i båt, en skytt och EN kille som lade ut sök, kastade markeringar och lade ut närsöksfågel. Han fick springa som en tetting, minst sagt. Och han sysslade inte ens med jaktträning, utan var någon annan funktionärs snälla granne!

Alltså. Efter min start den dagen var jag också funkis resten av den dagen. Och dagen därpå. En av de funkisar som skulle ha kommit sjukanmälde sig, förresten. Sedan var det ju lite otur att jag drog på mig en inflammation i foten den helgen. (Jaja, lite martyr får man vara…)

Så i år var jag glad över att klubben tog nya grepp, anordnade en funkisdag och fick massor med frivilliga att ställa upp som funktionärer på samma prov, dvs det som gick av stapeln nu i helgen. Eftersom jag var funkis två dagar i Kilanda i våras tänkte jag med gott samvete åka till Hunneberg… och bara ta in så mycket jag kunde av proven. Titta och lära.

I lördags åkte jag först till ökl-rutan och blev ”fast” där ett bra tag eftersom det var ett så spännande provupplägg. Svårt! Men kul och intressant och informativt. Det var ett rejält sökområde, en dubbelmarkering i skogen, en lång dubbelmarkering på vatten, en lång vattendirigering samt en landdirigering. Många muttrade att ökl-provet var svårare än elitprovet, och det var väl extra kul för de (iofs få) som klarade det och tog en etta. Mot slutet av dagen tittade jag på elitprovet. Också ett klurigt upplägg, fast nästan lite rörigt och svårt för oss åskådare att se något, mer än vattenarbetet. Vad jag verkligen gillade där – av någon anledning också det som många tyckte var extra svårt på detta prov – var att efter att en hund hämtat in en dubbelmarkering på vattnet, så fick den andra hunden ta in en dirigering som gick precis mellan de båda linjerna för dubbelmarkeringen… En klassisk landdirigeringsuppgift… fast på vatten 😊

På söndagen åkte jag först till nybörjarrutan, mest för att kasta ett öga på upplägget där. Nkl-prov kan ju vara rätt tråkiga, men det roliga här var att man hade delat upp söket. Man tog två enkelmarkeringar på vatten, gick upp till söket och tog in fyra vilt, sedan till ett närsöksområde vid vattnet, därefter två enkelmarkeringar på land och till slut gick man tillbaks till sökområdet och tog in två (?) vilt till.

Jag stannade inte för att höra kritiken, utan susade tillbaka till ökl och elit, där jag tillbringade resten av dagen. Fick  bl.a. se ett ekipage ta en etta med HP i ökl! Och mina hundar fick sitta med ute på en udde och se/höra elitprovet som gick av stapeln på andra sidan av viken. I ökl-rutan hade jag också intressanta snack med ett par labbe-människor, jag passade på att prata ljud, dirigeringar m.m….

Dessa två dagar gav mig massor av inspiration och idéer för den fortsatta träningen! Tack för det, ni som ställde upp som funktionärer i år!

Slutligen ska jag vara så fräck och ge ett förslag till lösning på problemet med för få funktionärer (rent allmänt och inte just inom min klubb). I mitt eget fall, åtminstone, är det oftast varken viljan eller tiden som saknas, däremot har jag ingen bra lösning för mina egna hundar när jag är funktionär, utan de får en hemskt tråkig dag i bilen. Ibland väljer domaren på rutan/ provet att köra klart i ett sträck utan lunchpaus, och som funkis har man bara att anpassa sig efter det. I bästa fall kommer det förbi någon som kan lösa av om det blir alldeles för lång tid i ett sträck, men det är varken populärt eller vanligt.

Så hur man än vänder sig får man dåligt samvete! 😶 Lösningen som jag ser vore att man fick möjlighet att vara funktionär halva dagar. Eller att det alltid finns ett par back-up-funkisar som kan kallas in till till något ställe där den ordinarie funkisen behöver iväg en stund. Och på många ställen räcker det ju inte med en liten kvart för att hinna iväg och rasta hunden, utan man kan vara ganska långt ifrån parkeringen och det kan behövas en halvtimme-trekvart för att hinna gå fram och tillbaka, ge hundarna en minimal rastning och kanske hinna gå och kissa själv också… Halva dagar-lösningen skulle kräva dubbelt så många funkisar, men för oss ensamstående hundägare kan det nog vara avgörande för hur många gånger vi ska ställa upp som funkis. Kankse skulle ett par ”poster” på varje prov/tävling kunna delas mellan två funktionärer. Alternativt back-up-modellen. Så! Det var mitt förslag.