Idag funderar jag över varför jag meriterar min hund – och för vem? Jag skulle precis lika gärna kunna skita i det, egentligen. Som min väldigt duktiga vän P. Hon tränar sina hundar för den praktiska jakten och får se sina hundars kapacitet där, och det räcker. Mina hundar har ingen praktisk jakt att se fram emot, men de skulle alltid tränas vidare. Men jag skulle kanske inte lägga så många slantar på köpt träning och inte heller utsätta mig för provsituationen och alla funderingar däromkring. Det vore rätt skönt.
Retriever
Om hunden får välja
Funderingarna går vidare angående att tävla eller inte tävla, vad ska vi träna och vad ska vi lägga åt sidan/låta bli att börja med. Vad vill jag egentligen? Och vad vill mina hundar? Frågar jag Delfi, så vill hon nog göra precis allt, hon älskar all aktivitet: spåra, springa, rally, lydnad, leta kong… men allra mest älskar hon jaktträningen i alla dess former. Hon kan dö för en boll eller dummy.
Den kärleken för apporteringen ser jag inte riktigt hos Femma, även om hon också tänder till vid exempelvis sök och markeringar, absolut! Men hon går inte i taket för att jag tar fram dummyvästen eller dess innehåll… I och för sig är det bra att hon inte går i taket, det är ju alldeles underbart med henne att hon är så där lugn, stadig, behärskad… även i skott och kast. När andra hundar jobbar lutar hon sig liksom tillbaks och ser ut att tänka att det där kan de hålla på med, väck mig när det är klart…
Men! Sätt på henne en sele och lina och släpp henne i närheten av ett spår (gärna då ett personspår med så kort liggtid som en eller ett par timmar…), och jag har en helt annan hund! Hon gräver sig ju fram i spåret à la jordfräs! Säker är hon också, och jag riktigt känner hennes självförtroende i linan som jag håller i för kung och fosterland… Vad säger det mig? Om hon fick bestämma skulle vi antagligen träna spår varje dag och skita i resten… Och jag kan gilla det, att hon har en så utpräglad preferens för något – jag kan inte säga att det är jag som har fått henne i den riktningen, utan det är verkligen hennes favoritsysselsättning.
Och jag, då? Jag tycker ju att jaktträningen är väldigt rolig. Jag är inte särskilt förtjust i att lägga spår, men älskar att gå spåren med hundarna (och att se hur de älskar det). Lydnaden är rolig ibland, helst när vi tränar själva – och det kommer aldrig att räcka för att tävla, inte i brukset. Då är vi tillbaka till frågan: Behöver vi tävla? Självklart inte, egentligen, men samtidigt är det den bästa moroten man/jag har att komma vidare i träningen, att inte bli stående på samma fläck år efter år, utan ge mig själv och hunden utmaningar för att utvecklas tillsammans.
Mja, detta tål att tänkas på.
Igår fick i alla fall Femma ett ordentligt spår, det första på kanske en månad. Jag hade retligt nog glömt spårpinnarna hemma, så jag stoppade ner tre tennisbollar i spåret istället – poppis! Och hon spårade så jäkla bra, rent ut sagt.
Det gjorde även Piaf och Delfi med sina spår, men de fick bara varsitt kortare spår – Delfi på grund av sin tass.
Vad blomman tänker
Undrar om den här blomman känner sig ensam, eller om den trivs och tänker ”Jaha, det var så här det blev! Ja men det blev väl bra, det med – tur att man trivs i sitt eget sällskap…”
Igår, på självaste Valborg, var Femma och jag på Kopparhult – det var egentligen Delfis timme, men eftersom vår parkamrat fått förhinder så fick Femma ta över den tiden – vi behövde fnula vidare på vad som blir tokigt ibland när vi tränar i grupp. Varför blir Femma som blockerad vid vissa skick och till synes utan anledning?
Jag bad Katarina om ett upplägg liknande det vi hade senast, och så tog hon med sig sin fina Bäst ut, som fick agera parhund (nej, inte lathund, autocorrect!!). Direktmarkeringar varvades med minnesmarkeringar som suddades i olika grad. Och så småningom dök det upp, det där konstiga, vilket var helt perfekt (!), för nu äntligen fick jag en ledtråd till vad det handlade om. Nu får jag återskapa det här hemma och kanske försöka förstå varför jag inte sett det här, bara på gruppträning. Eller så skiter jag i att försöka förstå, och ser bara till att skapa tydliga rutiner som vi tar med oss ut på de andra träningarna.
Meningen var att jag skulle veckohandla på vägen hem – jag handlar alltid på vägen hem från något, dvs. åker aldrig extra ut för att handla – men utan ”plånbok” går det inte så bra. Därför blev det en mycket sällsynt shoppingtur på eftermiddagen – helt utan hundar som väntar i bilen – inklusive en liten sväng inom ÖB och lite spontana inköp som… tuggben, trädgårdshandskar och lite nya livsmedel som jag inte provat förut, som rostad aubergine på glasburk och ajvar. Tjo, vilken shoppingrunda!
Veckohandling blev det också, men sedan susade jag hem och tog ut hundarna på en runda runt Kroksjön. Det regnade på oss, men vad gjorde det, för det var så skönt att vara där tillsammans med min flock.
Valborgsmiddagen bestod av min allra första nässelsoppa – väldigt, väldigt gott!
Lust och fägring – och lust!
Femmas lilla mage stabiliseras så sakteliga och nu får hon fast mat att äta och verkar i övrigt må prima igen. Därför vågade jag mig igår på ett träningspass på ängarna. Man ser nu att gräset börjar bli allt grönare och snart sätter det väl fart och börjar växa på höjden…
Jag tog ett pass med bara Femma och ett med bara Delfi på förmiddagen, och det var så upplyftande att jag senare på dagen tog ut båda på en gång. Det visade sig vara lite svårare än vanligt för Femma att gå fint vid sidan bredvid Delfi när det var träning på G, och det tog jag som ett gott tecken. Och jag fick se mycket som jag vill se hos Femma när vi tränar, i synnerhet lust! Att hon sitter uppmärksamt och tittar när Delfi jobbar, och inte säckar ihop. Att hon går ut med fart och säkerhet på alla linjer, även de som ”suddats” en del, och oavsett om hon hämtar först i området, eller om Delfi varit där först.
De fick gå på utlagda linjer och hämta in störningsmarkeringar om vartannat – och de var så duktiga! Både på att sitta snällt och vänta – även om jag växlade mellan dem från apport till apport, dvs det kunde när som helst vara deras tur – och på att slå på hjärnan OCH turbon (i Delfis fall: turbon OCH hjärnan…) när det nu var deras tur.
Nu fick jag bra information till min lilla utredning om varför Femma i vissa situationer blir låg och osäker.
Matskålsträningens upprättelse
Jag kastade nyligen lite skit på matskålsträningen, men måste ge den lite cred också. Redan tidigt fick Femma lära sig att vända ifrån matskålen (fylld med hennes frukost eller middag) och belönas för det, innan hon fick ”varsågod” att kasta sig över maten – eller senare: skickas ut till matskålen. Jag gissar att det har gjort det lätt för henne att vända bort från markeringar etc. för att istället skickas på en helt annan uppgift. Hon har inte tränat så mycket dubbelmarkeringar eller störningsmarkeringar förrän nu den senaste veckan, men jag gillar det jag ser!
Förresten var jag även och nosade lite på att skicka henne bakåt/ut med hjälp av matskålen – det är sånt man lätt glömmer efter ett tag. Och så blir man jättepaff när man på någon tävling (som vårt första WT i somras) eller träning bara chansar och blåser stopp och ger signalen bakåt/ut… och det funkar!? Är hunden ett A-barn på riktigt?? Nejdå, men den kommer ihåg sin matskålsträning…
Sök
En provledare jag pratade med när jag åkte och tittade på ett b-prov i höstas menade att många ”glömmer” att träna sök, eller tenderar att ta söket lite för givet och fokuserar på de andra delarna av jaktträningen. Jag blev förvånad, men kände mig också lite träffad. Visst tränar man på att hunden ska kunna ta in vilt inför b-provet, men att ge hunden ordentlig erfarenhet av sökarbete så att den lär sig ett bra sökmönster, olika terränger, söka stort och/eller mer noggrant – får den träningen stryka på foten, kanske?
Med min första flatte var söket tidvis det enda vi tränade på apporteringssidan. Det var så lätt att pausa under promenaden, sätta henne och lägga/kasta ut ett sök. Hon var bra, den goda Ella. Sökte högt och lågt. Hittade allt (enligt mitt perfekta och objektiva minne). Sök och markeringar var hennes grej, dvs. de självständiga delarna av retrieverarbetet. Men så fick hon träning på det också.
Däremot lämpade sig egentligen inte de luxemburgska (bok)skogarna särskilt bra för sökträning. När jag blivit lite mer medveten om det insåg jag att Delfis sök blivit som det blivit på grund av de alltför lättsprungna söken i de där skogarna. Det gick så lätt att ”springa in” söken när dummisarna låg öppet på marken – det fanns inga stenar, stockar, inga hålor eller blåbärsris att gömma dem i.
Nu hade Delfi i och för sig inte något problem att just springa in sina sök – hon sprang tills hon hade tur och fick vittring… men inte är det en fröjd att se, det tycker jag inte… Och när jag såg att även Femma – som annars varit bra på att söka med ”näsan” och inte med ögonen – började tendera att springa lite för snabbt och mycket i söket… då var måttet rågat. Dessutom läste jag på nätet att Femmas kusin letar upp 1 cm stora kongbitar på stora markytor. Det kan man kalla nosarbete!
Jag slutade använda standard-dummies och körde med mindre dito, och även riktiga mini-dito, dvs. närsöksdummies. Nu jäklar får det vara slut-kutat i sökområdet! Vi har pysslat med det där ett tag nu, och det har varit en balansgång mellan svåra sök och ändå lyckade sök. Hur små dummiesar, hur svårt kan jag gömma dem och i hur stort område – utan att få det oönskade ”frågandet” från hundarna när det tydligen blivit för svårt…
På sistone har jag varvat de små dummisarna utkastade i ett stort område av hyfsat svår terräng med mini-dummisarna gömda i ett mindre område. Idag! Såg jag tydligt hur Delfi verkligen finkammade det lilla området med låg nos och när hon fick en liten vittring så stoppade hon verkligen ner nosen i blåbärsriset och gav sig icke. Riktigt fint att se hos en hund som alltför länge antingen kutat eller studsat runt i sökområdet… Femma har inte varit lika långt ifrån att använda nosen, och hon är ofta den som tar in de närmaste i söket – hon har ”nosen påslagen” redan från början. Hon behöver bara få mer rutin och självförtroende och fatta att hon alltid ska söka vidare, utan att fråga matte om det verkligen finns fler därute…
Men jag är rätt nöjd med hennes sök nu!
Hundåret 2019
Dags att summera hundåret som gått! Det har varit ett grymt bra år med tre vuxna hundar som varit friska och kunnat hänga med på allt. Det har blivit en del tävlande, framför allt för Femma, som hämtat hem de tre titlar som Delfi och Piaf också har: SEVCH, RLDN, RLDF. Hon har debuterat på B-prov med ett tredjepris och fått 90 resp. 93 poäng på sina två första WT:n. MH är också avklarat, ifall vi skulle få för oss att börja med bruks.
Delfi har debuterat i tävlingslydnad och kvalificerat sig för klass 1, och hon har tagit sitt andra kvalificerande resultat i ökl på WT och får nu lov att starta i elitklassen.
Piaf har fortsatt sin bana, hon med… som supermysig, charmig och trygg flattetant! Och hon har även varit med i några inofficiella tävlingar i uppletande. Officiellt är hon pensionär, eftersom hon får rimadyl mot artros i tassarna och stela höfter.
Sedan har jag varit på en hel del hundkurser, och i nedanstående lista hittar vi förklaringen till min tidvis ansträngda privatekonomi det här året, men i min värld är det precis som det ska vara: pengarna ska läggas på hunderiet. #domoreofwhatmakesyouhappy
Kurser under 2019:
Privat träning m. Wilma Steen, 2 x 1 tim (Femma)
Apporteringskurs nkl, 4x 2 timmar, Labväst (Femma)
Spårkurs intro m. Mikael Nord, Lerums BK (Delfi)
Clinic m. Helen Phillips, Clicker Gundog, 3 dagar (åhörare)
Retrieverinternat m. Anita Norrblom, 2 dagar (Femma)
Kennelläger apportering m. Helena Lindström, en dag (åhörare)
Gruppträning mot nkl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Femma)
Gruppträning mot ökl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Delfi)
Föreläsning m. Ida Lindgren, Alingsås BK
Rallylydnadskurs m. Ida Lindgren, Alingsås BK, två dagar (Femma)
Retrieverträning m. Helena Lindström, (Mandylike’s), tre heldagar (Femma)
Privat träning i par, Kopparhult, 5 x 2 timmar (Delfi)
Föreläsning m. Eva Bodfäldt i Stenungsund
Föreläsning m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK
Clinic m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK, om uthållighet på tävling, en dag (åhörare)
SSRK-kurs mot nkl med Wilma Steen, 2 x 2 timmar (Femma)
Dirigeringskurs nybörjare, Kopparhult, 2 x 3 timmar (Femma)
Dirigeringskurs fortsättning, Kopparhult, 2 timmar (Delfi)
Föreläsning om hårda spår, Lerums BK
Introduktion till avancerat/eftersöksliknande viltspår, SSRK, två dagar (Delfi)
Några tävlingar och prov blev det också:
Ett tiotal rallylydnadstävlingar för Femma och fyra för Delfi.
Två lydnadstävlingar i startklass för Delfi.
Två WT:n i nybörjarklass för Femma och två WT:n i öppen klass för Delfi.
Ett b-prov i nybörjarklass för Femma.
Ett anlagsprov och fyra viltspårsprov i öppen klass för Femma.
Ett MH för Femma.
Spårhelg
Den gångna helgen har vi varit på kurs i avancerade spår/elitspår. Kursen hölls av SSRK:s viltspåransvariga Marie Larsson och var… omvälvande, och väldigt nyttig och bra! I princip gick det ut på att glömma allt man hittills lärt sig om viltspår, och börja om från början. Träna olika svårigheter och framför allt läsa hunden. Det där med att ”bara hänga med efter hunden”… det kan man helt enkelt fet-glömma!
Delfi var min kurshund den här helgen, och hon var så duktig. Själv hade jag till en början svårt att verkligen läsa hunden i spåret – och det blev väldigt tydligt i övningarna att det är en nödvändighet i dessa spår: vi måste vara ett team i spåret. Men andra kursdagen gick det redan bättre, och Delfi och jag fick mycket beröm för vårt samarbete. Så det finns hopp! Och jag tror verkligen att vi ska fortsätta att träna spår – hundarna skulle älska det!
Vädret var vackert och kallt hela helgen och vår instruktör skämde bort oss med sitt engagemang och sin kunskap i första hand, men förgyllde också kursupplevelsen genom att ta oss med ut i den vackraste tänkbara skogen och göra upp eld där vi grillade korv till lunch på söndagen.
Ett fint diplom fick vi också, och det bästa med det är teckningen… klockren!
Hundkompisar
Ända sedan jag skaffade min andra hund har jag trivts enormt med att ha just två hundar. Visst förlorar man den där speciella ”du & jag”-känslan man får med en ensam hund. Vad har hunden för val, annat än att hänga med just mig, och hoppas att jag ska hitta på något kul att göra…?
Med två hundar fick jag dels två träningskamrater, dels underhållning under promenaderna. Jisses, vad många skratt jag fick åt både Ella och Saga, men framför allt Piaf och Saga och deras lekar i skogen…
Fatta hur tråkigt det blev för Piaf när Saga gick bort… Men vi utvecklade lekar under den följande perioden som vi har kvar än idag, bland annat dragkamp med vadhelst jag går och bär på, exv. kopplet. Än idag kan jag plötsligt ha en flatte släpandes efter mig… 😅
Efter bara ett halvår kom då Delfi till vår flock. Trist nog för Piaf, så utvecklades det bruna tillskottet till en liten arbetsnarkoman… som bara vill hålla koll på matte för att för Guds skull inte missa en uppgift, en utlagd dummy, en kastad boll…! Inte så att de aldrig har lekt, men faktiskt ganska sällan.
Så två hundar är nog bra… men tre hundar är ännu bättre! För med Femma har både Piaf och Delfi börjat leka mer. Femma får igång Delfi på jaga-lekar… och Delfi lärde tidigt upp Femma i käftfäktarkonsten – och så har de fortsatt … Medan Piaf tar hand om kamplekarna/föremålslekarna:
Många kamplekar blir det… Men de kan också samsas om en pinne.
Visst är de söta, elvaåringen och tvååringen…
Höst-WT
Varje höst anordnar Labväst – i år i samarbete med SSRK västra – ett väldans trevligt WT i Landvetter, och i år fick Femma vara med.
Vi började på station tre med ett kort fotgående följt av en markering som hamnade halv-dolt i skogen. Femma gick fint fot, spikade inte markeringen, men hittade den snabbt.
På station fyra hade vi också ett fotgående och en enkelmarkering som föll bakom en ”trädridå”. Femma fick jobba mer för att hitta sin dummyn, men hon ringade så fint in den och jag stod och njöt av att hon jobbade på och inte brydde sig om att ”fråga” mig som hon har haft en liten tendens att göra när hon haft lite svårt att hitta sina markeringar. Hon kanske har insett att matte är en rätt usel markör… 😜
Station fem var ännu ett fotgående och ännu ett halv-dolt nedslag, nu med klurigheten att vi hade en stor rishög framför punkten där vi stod, så hunden var tvungen att runda den på väg ut. Det var mer eller mindre en ”spik”, dvs Femma visste ganska exakt var hon skulle hitta dummyn.
Station ett hade endast en enkelmarkering som kastades från en öppen stig och in i skogskanten. Femma spikade även här, och levererade direkt och rakt in till mig… På denna station fick alla som fick 20 poäng applåder, vilket alltid är trevligt 😊
Station två hade ett fotgående – som vi fick beröm för – och en enkelmarkering vars nedslagsplats var dold, nedanför en klippkant. Som jag såg det letade Femma väldigt fokuserat och effektivt nedanför kanten, men hon fick ett lite dåligt grepp om dummyn – trots det höll hon den fast ända fram till mig och lämnade den i hand.
Sedan följde lite väntan på resultatet, men då hade jag tid att rasta Piaf och Delfi som väntade i bilen, fika lite och hade även gott om tid att prata med mattarna till Femmas helbröder Sixten och Poppe, som också deltog i WT:t.
Resultatet blev en smärre skräll: brorsan Sixten kom trea med 95 poäng (på sitt allra första WT!), brorsan Poppe fick 94 poäng och Femma fick 93 poäng. Inte illa för syskontrion, väldigt roligt!
my flatcoats 