Retriever

RLDF Femma

Under sommaren har vi betat av några tävlingar i rallylydnadens fortsättningsklass och det har gått riktigt bra (för det mesta). Den första var i Lilla Edet och där kom Femma 2:a med 99 poäng.

Den andra och tredje var på Rally by night i Falkenberg – ett gigantiskt evenemang med sex banor igång samtidigt och minst fyra tävlingar i varje klass fördelat på två dagar i rad. Vi var bara där en av dagarna, men det var ju kul att se hur det var. En himla massa folk och hundar, men förvånansvärt lugnt ändå, måste jag säga. Många hade med sig egna små tält, vilket nog inte är en så dålig idé för att avskärma sig lite från allt som händer och rör sig mellan själva tävlandet.

Jag har inte tyckt att Femma verkat det minsta påverkad av miljön på tidigare tävlingar, hur cool som helst, faktiskt, men här var det i alla fall något som påverkade henne – jag kunde inte sätta fingret på vad det var. I första tävlingen fick vi 70 p., dvs inte ens godkänt. Men det var ju en tävling kvar, så det var bara att ladda om, och även om känslan var ungefär densamma som innan, så sumpade vi inga moment och det blev i alla fall 94 p. och en tredjeplacering.

Nästa tävling var också en dubbel och jag hade gått och grunnat på om det är något med Femma (skendräktighet skulle det tidsmässigt kunna vara) eller om det är något jag gör för mycket eller för lite av… Ett par dagar före den här tävlingen hamnade jag i alla fall på en supertrevlig rallyträningskväll med folk jag inte känt innan. Det blev precis lagom och rätt för vår träning och jag kände att Femma och jag ändå var på G.

20190804_123839

Tävling nummer ett på Kungsbacka BK kändes bra rakt igenom

och en av mina nya träningsbekanta kom fram och berättade att vi fått 98 p.!

I pausen mellan tävlingarna passade Femma på att sova – mitt bland hundar och folk som gick förbi. Lika cool som hon brukat vara (utom i Falkenberg). Jag väckte henne kanske i senaste laget, med bara ett par startande innan vi skulle in. Det var nästan så jag kände mig yrvaken själv… Och visst gjorde jag en fadäs i början av banan, men det redde upp sig bra – Femma förstod aldrig att något var fel, så det var bara att gå på… Även tävling nummer två kändes riktigt bra och vi fick 97 poäng.

Men… alltid ska någon jävel ta 100 poäng 😂😂😂… Vi kom på andra plats i båda tävlingarna 😊

RLDF kan vi i alla fall lägga till framför Femmas namn nu.

20190804_124108

 

 

Tredjepris på B-prov

I mitten av juli var jag funktionär på ett B-prov som anordnades i Kilanda, dvs alldeles nästgårds. Vill jag starta min hund på  prov framöver så vill jag även bidra till provverksamheten och helst utan att behöva åka mil- eller timtals för att göra det. Fem minuter och ett par kilometer känns rätt lagom…

Under provdagen kom det fram att de hade fått in en strykning, dvs ett återbud, och då tänkte jag att jag kunde anmäla Femma. Vi var ju ändå på plats, liksom, och jag hade ju ändå tänkt att starta henne i höst. Bara ett par dagar tidigare hade jag gett henne ett viltsök som hon svepte in som ingenting. Båt hade vi förvisso inte hunnit träna med än, men det var väl bra att hon fick erfarenhet av det nu, då…?

Sagt och gjort – vi gick in som nr 16. Femma gick helt okej fot, spikade sin första landmarkering och fick sedan ta in en vattenmarkering. Båten var inget problem (”check” på den…).

På söket hände något när hon plockat upp ett vilt. Hon stannade plötsligt upp och tittade sig omkring, och när jag öppnade käften för att uppmuntra henne att komma, så släppte hon kråkan – och plockade inte upp den igen förrän en stund senare, efter att ha tagit in ett par andra vilt. God knows vad som hände, men jag är säker på att jag inte gjorde något bra med att prata i det läget.

En vattenmarkering till – och hon fick verkligen kämpa sig uppför å-kanten men gjorde det utan att släppa viltet – och sedan spikade hon en landmarkering till, och den aktiva delen av provet var över.

I det läget låg vi – med facit i hand – på ett andrapris på grund av det som hände på söket. Återstod bara passiviteten. Och jag kan inte säga att jag är  förvånad över att Femma gnällde till ordentligt. Tålamod är inte hennes starka sida. Sååå… då åkte vi ner på ett tredjepris.

Men vad då – det var en chansning, och vi fick med oss många bra erfarenheter. Inte hade vi åkt långt, heller…

 

Alla hundar vill spåra

Detta är titeln på en bok, och dagens sanning. Få hundaktiviteter ligger väl så nära hundens natur som just att spåra, och vill man ge sin hund optimal berikning så är verkligen viltspår det allra bästa. Men lite bökigt…

Personspår går nästan lika bra. Men skulle man vilja tävla i spår någon dag så behöver man också lära hunden att markera eller ta pinnar som kan ligga i spåret… Detta har gjort att jag dragit mig för att ens börja personspåra med mina hundar – rädd för att göra fel.

Därför passade det så bra när min BK erbjöd en introduktionskurs i spår, och jag anmälde Delfi. Instruktören är bra, gruppen är bra och kursen är bra – full pott! Har verkligen blivit inspirerad och vi får till och med gå spår under själva kursen – så nu kommer jag inte undan; nu är det slut med att skjuta upp spårandet.

Första tillfället fick vi lägga och gå spontanspår där hunden lär sig spårupptag. Andra gången arbetade vi två och två och lade dels ett kort spår åt vår egen hund, dels ett kort spår åt kamraten. Jag jobbade med en kille som ville lägga spår i högt gräs, vilket jag också ville testa- allt för att inte vara rädd att göra det själv sedan…

Instruktören verkar nöjd med gruppen, även om han fick göra om kursen lite eftersom vi alla frågar mycket och vill gå vidare inom just personspår.

Har faktiskt vågat mig på ett litet spår här hemma också, och Delfi är riktigt duktig.

Delfi på spåret

Sedan fick även Femma ett litet spontanspår – det gick ju lika bra, det. Men hon ska nog ändå få koncentrera sig på viltspår så länge – det tog vi också ett den gångna veckan. Det var ett tag sedan och det regnade under liggtiden, så hon verkade tycka att dofterna var all over the place i början – men sedan kom hon igång och då gällde det att ha ett stadigt tag om linan…

Femma viltspårar

Mina hundar vill i alla fall spåra.

”Lulla omkring” för dig, va!

Så kunde Piaf ha sagt till mig efter onsdagens deltävling i uppletande…

I uppletandecupen får varje ekipage (HUND! /Piafs anm.) fem minuter på sig att hitta fyra föremål – oftast mjuka saker som avger ganska mycket vittring. Vinnare i deltävlingen är den som hittat alla/flest föremål på kortast tid. Däremot är vi inte så noga med avlämningar i hand – vilket passar Piaf bra 😎), man får uppmuntra hunden när den jobbar, och man får även lov att belöna med godis mellan avlämningarna – men det kostar tid…

Piaf och jag hade startnummer 7 och innan vi gick till rutan fick jag veta att ingen hade hittat alla fyra föremål. Lite kaxigt lade jag till: ”hittills”. Detta trots att Piaf faktiskt bara hittade två föremål i den andra deltävlingen – efter det började vi dock träna lite också…

Piaf var taggad – det brukar hon vara – och visst, hon kutade inte omkring, men hon täckte rutan väl och använde uppenbarligen nosen alldeles utmärkt, så hon jobbade helt enkelt väldigt effektivt. HON hämtade minsann in alla fyra föremål – även det som låg närmast baslinjen. Tiden blev 3:22 – och då hade jag  belönat henne mellan avlämningarna.

Sedan hade vi ett jätteduktigt ekipage efter oss, med en golden som jobbar snabbt och effektivt, och de var det andra ekipaget (av elva) som hittade samtliga föremål och de vann med tiden 2:56. Snyggt!

Men alltså, bra jobbat av Piaf också, fina flattetanten!

FB_IMG_1551025860323

Foto: Karin Yllö, bild tagen vid vår debut i uppletandecupen

 

(O)svensk sommar!

Ja, det har det verkligen varit, och jag har inte gjort mycket annat än att fånga sommardagen – och även sommarnatten, faktiskt.

20180809_061505

Jag bor mitt bland skog och sjöar – vad mer behöver vi, hundarna och jag? Det har blivit tidiga promenader innan det blivit för varmt för att motionera – och gärna med en paus för att bara njuta…

20180627_070420.jpg

och otaliga bad har det blivit, såklart – för det mesta flera om dagen. Jag är en riktig badkruka annars, men med dessa badtemperaturer kan till och med jag ligga i länge och väl i vattnet.

20180801_144126

Inkallning

De svalare dagarna har Delfi fått landträning ute på ängarna eller vattenträning över någon vik.

20180610_133214

Vi har varit på kennelläger, där jag tagit del av två duktiga retrievertränares kunskaper, plus att min lilla flock fick erfarenhet av att campa tillsammans, roligt och spännande!

20180719_091947

Och att Vättern har så vackra stränder var nytt för mig…

20180716_172544

Busa vid Vättern

Femma har såklart vuxit och utvecklats och jag är så nöjd med hur vår flock blivit tillsammans med henne.

20180809_183539

Fånga dagen innebär att väga noggrant vad tiden ska läggas på – och just nu har bloggandet lägsta prioritet.

Energitjuvar göre sig icke heller besvär! Alla förtjänar en andra (en del får en sjuttielfte…) chans – ta den, sumpa den och försvinn ur mitt liv igen, tack.

Det ska va’ gôtt att leva, annars kan det kvitta!

20180628_073826

 

Delfi tog en 0:a på b-prov, ökl

Så sent som i våras kändes det som att jag skulle få vänta till nästa år med att ens tänka tanken på att ta ut Delfi på ett b-prov i öppen klass. Efter mina mått, då. Då.

Sedan har Delfis utvecklingskurva under sommaren varit sådan att jag ändrat mig – passiviteten/stadgan var inte 100%-ig, men ändå inom kontroll, även när vi tränade i par. Men hon har visat sig vara så pass följsam och lättstyrd även på långa avstånd, att jag började längta efter att få ta ut henne på prov. Inte minst för att se var vi står inför den fortsatta träningen.

Planen var att starta henne på ett prov senare i höst, men när klubben gick ut några dagar före helgen, och efterlyste reserver till det förestående öppenklassprovet, så valde jag att anmäla oss. Detta med tanke på att man aldrig vet när Delfi kommer att börja löpa – hon har ju haft 6-9 månader mellan sina löp hittills – och de två prov som jag egentligen övervägde att anmäla till skulle infalla under en tvåveckorsperiod. Med otur skulle Delfi alltså kunna löpa bort båda proven, och då skulle jag nog gräma mig för att jag inte passade på nu. Så jag passade på nu.

Vilt plockades fram och användes vid de sista söken och vattenuppgifterna. Så sent som sista dagen före provet testade jag en dirigering över en vik, och eftersom jag även ville köra med skott blev jag tvungen att åka lååångt in i skogen för att hitta en passande plats. Det blev en dirigering förbi en rejäl gräskant, vilket var en rejäl svårighet som jag förbannade mig själv för. Lite onödigt såhär precis före provet, kanske… Tre-fyra gånger fick jag blåsa kontaktsignal och påminna Delfi om att simma vidare ut, bort från gräskanten, och varje gång tog hon signalerna fint och fortsatte ut, men drogs in mot kanten igen ända tills hon fattade att det inte var någon idé… Hon hämtade in sin dirigering – slutet gott. Det skulle visa sig att denna övning var en fin förberedelse för provet kommande dag.

Provet gick av stapeln den 6 augusti, cirka två timmars bilfärd hemifrån. Vi hade otrolig tur med vädret, för det regnade en stor del av resan, men det sprack upp och blev bättre och bättre ju närmare provplatsen vi kom, och hela dagen hade vi växlande molnighet och uppehåll.

När jag gått med det första prov-paret och sett upplägget ville jag bara få gå provet själv. Det var ett väldigt fint upplägg, ett ”arbetsprov” kallade domaren det. Hundarna fick verkligen chans att visa vad de kunde. Det var utmanande, men inte på något sätt omöjligt. Väldigt trevligt också att domaren betonade att man fick lov att berömma och till och med klappa om hunden när den var duktig under provet…

Jag hade fått ett näst intill idealiskt startnummer, någonstans i mitten av startfältet, så vid lunchtid var det vår tur. Vi skulle starta med en till flatte, vars matte jag känner lite sedan tidigare. När vi satt och väntade vid hundstoppet märkte jag att Delfi taggade upp av allt som hände vid provplatsen… Skotten, människorna – hon visste precis att det skulle bli lattjolajbans… Suckelisuck.

Detta visade sig så snart vi började provet också. Putz weg var följsamheten… Jag fick hålla på och påminna henne om fotpositionen, precis så som man inte vill behöva: klappa på benet, stanna till, fotkommando om igen…

Vi fick börja med en landdirigering på kanske 50 meter i skogen – svårigheten var dels att det var slyigt i skogen, dels att linjen korsade en skogsväg halvvägs mot målet. Det gick hyfsat för Delfi. Därefter fick den andra hunden ta in en dubbelmarkering åt motsatt håll. Sedan gick vi vidare till söket. Delfi fick ta in söket först, medan den andra hunden var passiv en bit bort. Det gick inte så bra till att börja med – gräset var högt i sökområdet och Delfi studsade mest runt där ute… Men så hittade hon det första viltet och därefter gick det mycket bättre. Hon var ute och simmade i vattnet ett par gånger, men så hade det också legat vilt därute (markeringarna) – problemet var att en ridå av träd gjorde att jag inte såg att hon var i vattnet förrän hon redan var en bra bit ut… Nåväl, hon kom ju in och verkade outtröttlig, och fick hämta in fem (av sex) vilt.

Därefter fick hon ta in en dubbelmarkering på vatten. Den ena markeringen tog hon klockrent, men av någon anledning kom hon på fel sida om båten för att kunna få vittring på den andra, och jag fick dirigera dit henne.

Hundarna bytte plats och den andra hunden fick sin dubbelmarkering, varpå Delfi skulle ta sin vattendirigering, cirka 40 meter ut. Och som hon tog den 🙂 Vattendirigeringen slutade ute i vattnet, vid en pinne, men till vänster om linjen gick strandkanten och till höger drog de tidigare markeringarna. Vinden var sådan att man tjänade på att skicka hunden mellan pinnen och strandkanten, för att hunden skulle ha störst chans att få vind på viltet vid pinnen. Jag skickade Delfi rakt mot pinnen. Hon drog sig ganska snart in mot kanten, men efter en påminnelse från mig om att fortsätta ut, bort från kanten – på samma sätt som jag påmint henne föregående dag – så fortsatte hon rakt ut och hittade snabbt sitt mål. Yay!

Sedan var det dags för oss att vara passiva medan den andra hunden tog in sitt sök. Inte så mycket ”yay”…

Till sist tog den andra hunden också sin landdirigering och allra sist tog Delfi sin dubbelmarkering i skogen – klockrent! Fint avslut på detta roliga prov.

Delfis kritik var rättvis:

image

Lite anmärkningsvärt var väl att vi var tre – av tretton startande – som var kvar till prisutdelningen. Det var dagens bästa hund som fick en 2:a, en av dem som fick en 3:a och så lilla Delfi med sin 0:a… och kanske dagens gladaste matte. Ja, glad och glad… Jag var givetvis inte glad över detta stissande och pipande som kom fram extra tydligt idag. Men ändå glad över att ha fått se henne göra så fina dirigeringar, särskilt vattendirigeringen som jag alltid sett som den största utmaningen och måttstocken på om jag har en öppenklasshund eller ej. Men det är klart: pipet måste vi ta tag i på riktigt!

Så med facit i hand: borde jag inte ha väntat till nästa år i alla fall? Nej!

Jag har fått starta min underbara tjej på ett prov som många upplevde som utmanande. Jag har fått med mig information som jag troligtvis inte hade kunnat få på något annat sätt. Tack till alla som anordnade och genomförde denna provdag – och tack till mig själv som vågade. Tack till Delfi, min bästa träningskamrat.

 

Kvitto

Idag var Delfi och jag hos Katarina på Kopparhult igen, och liksom förra veckan hade vi bokat 1,5 timme tillsammans med Åsa och Tod. Vi var väldigt nöjda efter träningspasset förra gången. Vi hade utmanats med markeringar som blev till minnesmarkeringar och långa dirigeringar. Delfi hade svårt att gå rakt på den längsta linjen, men då fick jag också lära mig att hålla huvudet kallt (vilket fallerade totalt första gången) och rätta upp situationen på bästa sätt, och det blev jag riktigt nöjd med på slutet. Katarina hade nämligen envisats med att vi skulle göra om just den linjen som fick galet innan. Jag var egentligen inte alls så sugen, haha, men jag har också lärt mig att lyssna och lita på kloka Katarina, så repris blev det, och en bra och lärorik sådan. Delfi hade också svårt med en markering i högt gräs, men tog istället in en klockren dubbel.

Vi var också grymt nöjda med våra tysta, om än heta, hundar. För min del kändes det absolut idealiskt att gå i par med Åsa – träningskänslan är så viktig för mig!

Idag var det då dags igen – var det nu korthuset skulle rasa? Eller kunde det gå så bra igen? Det kunde det.

Katarina hade kokat ihop ett träningspass åt oss som inkluderade långa markeringar, närsöksområde, linjer mitt emellan dubbelmarkeringar m.m. Efterhand som jag såg vad hundarna klarade av att prestera och hur de tog våra tecken och signaler, så växte hundarna i mina ögon. Jag var helt enkelt sjukt impad, och inte minst av Delfi. Idag hördes några pip -inte bra – men jag valde att inte stressa upp mig, och i stället fokusera på allt det positiva som jag fick se henne göra idag. Shit pommes frites! 

image

Här har vi en övning, där Katarina slänger ut en dubbelmarkering (kryssen till höger och vänster). Dubbeln hämtades in av en hund, och därefter hämtades en dirigering in, där linjen gick rakt mellan markeringarna och till bortre hörnet av fältet. Riktigt snyggt såg det ut när både Tod och Delfi sprang ut i full kareta och levererade hem sina byten. Det fanns verkligen mycket att glädjas åt idag, och jag ska verkligen inte trötta ut någon med att räkna upp allt, men jag kan väl säga som så här: it feels good.

Att på de här (fem) gångerna som vi gått hos Katarina få se Delfi fullkomligt blomma ut och äntligen få visa vad hon går för, det känns så jävla fantastiskt, och jag är verkligen tacksam mot mig själv som kom på denna briljanta idé, och ännu mer tacksam mot Katarina som kört på när jag lagt pannan i djupa veck och sagt ”gud, vad svårt!?”. Hon har överbevisat mig gång på gång: min hund kan mer än jag tror.

Och jag tar detta som ett kvitto. Ett kvitto på att det varit rätt att avbryta samarbeten som inte känts bra. Att ta en paus från gruppträningar, med få undantag för att prova. Kvitto på att våra små spontana övningar under promenader och mini-pass på ängarna här hemma har gett resultat. Kvitto på att jag samtidigt har jobbat med min egen attityd till träningen och till hunden.

Jag vet – nu – vad som är viktigast för mig och jag vet vilket pris jag inte är beredd att betala för att nå resultat. Jag betalar inte med att utsätta min hund för taskigheter, jag betalar inte genom tråkig, monoton träning och jag betalar inte med att träna i fel sammanhang – för mig och/eller för min hund.

Jag tänker också på Gaby, Delfis uppfödare. Vad ska man säga, du borde varit kvar, du borde fått fortsätta att utveckla din passion för jakten och flattarna och bidra till vår ras så som du ville. 

Oavsett hur det nu går med eventuella prov framöver, så kommer jag att leva länge på vad jag fick uppleva idag.

 

1-2-3-4…

Visst hade man väl kunna numrera sina befintliga dummies, men håll med om att det är rätt snitsigt med sydd numrering och olika färger på detaljerna för jämna/ojämna nummer…? Jag älllskar min nya dummy-samling, som jag köpte av Åsa på flattelägret.

20170603_173340

Framför allt är det verkligen praktiskt att ha full koll på vilka dummies – dvs från vilka ställen i sökområdet – som har kommit in. På bilden ligger Piafs inhämtade rad till vänster och Delfis till höger. Tennisbollarna låg närmast så helt rätt att Delfi tog in dem först – och inte bara kutade över i full fart, som hon haft (klar) tendens till tidigare. Heja Delfi, det tar sig!

Fyra dagars flattelyx

Den gångna Kristihimmelfärdshelgen har vi till största delen spenderat på flatteläger på Backamo. I år hade de uteslutande riktiga topp-instruktörer och de aktiva platserna hade visst tagit slut på bara några minuter… Desto bättre hade jag ändå tänkt vara med som åhörare, och jag valde då dirigeringskursen med Anna-Lena Wendt som instruktör.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna-Lena är kunnig och framgångsrik som hundtränare och, skulle det visa sig, dessutom väldigt generös och engagerad som instruktör – tiden utnyttjades verkligen väl under dessa dagar och jag förde anteckningar så att pennan glödde…

Mina hundar fick vara med som ”observatörer”, de med, och jag är jättenöjd med deras passivitet i helgen medan åtta andra hundar fick hämta dirigeringar och markeringar på land och vatten.

20170527_141311

20170527_155412

20170525_153637

Deras belöning blev träning under lunchpauser och efter att kursen avslutats för dagen. Då gick vi såklart och gjorde samma övningar som deltagarna fått göra – så himla kul!

Vädret var ju kanon hela helgen utom de allra sista timmarna på söndagen…

20170528_105210

Egentligen var det ju ett läger men eftersom jag bor så nära åkte jag hem efter kurs och träning – köpte med mig kinamat på vägen hem, njöt av tystnaden hemma och sov i egen säng…

Sammantaget en helt perfekt långhelg.