Retriever

Matskålsträningens upprättelse

Jag kastade nyligen lite skit på matskålsträningen, men måste ge den lite cred också. Redan tidigt fick Femma lära sig att vända ifrån matskålen (fylld med hennes frukost eller middag) och belönas för det, innan hon fick ”varsågod” att kasta sig över maten – eller senare: skickas ut till matskålen. Jag gissar att det har gjort det lätt för henne att vända bort från markeringar etc. för att istället skickas på en helt annan uppgift. Hon har inte tränat så mycket dubbelmarkeringar eller störningsmarkeringar förrän nu den senaste veckan, men jag gillar det jag ser!

Förresten var jag även och nosade lite på att skicka henne bakåt/ut med hjälp av matskålen – det är sånt man lätt glömmer efter ett tag. Och så blir man jättepaff när man på någon tävling (som vårt första WT i somras) eller träning bara chansar och blåser stopp och ger signalen bakåt/ut… och det funkar!? Är hunden ett A-barn på riktigt?? Nejdå, men den kommer ihåg sin matskålsträning…

Sök

En provledare jag pratade med när jag åkte och tittade på ett b-prov i höstas menade att många ”glömmer” att träna sök, eller tenderar att ta söket lite för givet och fokuserar på de andra delarna av jaktträningen. Jag blev förvånad, men kände mig också lite träffad. Visst tränar man på att hunden ska kunna ta in vilt inför b-provet, men att ge hunden ordentlig erfarenhet av sökarbete så att den lär sig ett bra sökmönster, olika terränger, söka stort och/eller mer noggrant – får den träningen stryka på foten, kanske?

Med min första flatte var söket tidvis det enda vi tränade på apporteringssidan. Det var så lätt att pausa under promenaden, sätta henne och lägga/kasta ut ett sök. Hon var bra, den goda Ella. Sökte högt och lågt. Hittade allt (enligt mitt perfekta och objektiva minne). Sök och markeringar var hennes grej, dvs. de självständiga delarna av retrieverarbetet. Men så fick hon träning på det också.

Däremot lämpade sig egentligen inte de luxemburgska (bok)skogarna särskilt bra för sökträning. När jag blivit lite mer medveten om det insåg jag att Delfis sök blivit som det blivit på grund av de alltför lättsprungna söken i de där skogarna. Det gick så lätt att ”springa in” söken när dummisarna låg öppet på marken – det fanns inga stenar, stockar, inga hålor eller blåbärsris att gömma dem i.

Nu hade Delfi i och för sig inte något problem att just springa in sina sök – hon sprang tills hon hade tur och fick vittring… men inte är det en fröjd att se, det tycker jag inte… Och när jag såg att även Femma – som annars varit bra på att söka med ”näsan” och inte med ögonen – började tendera att springa lite för snabbt och mycket i söket… då var måttet rågat. Dessutom läste jag på nätet att Femmas kusin letar upp 1 cm stora kongbitar på stora markytor. Det kan man kalla nosarbete!

Jag slutade använda standard-dummies och körde med mindre dito, och även riktiga mini-dito, dvs. närsöksdummies. Nu jäklar får det vara slut-kutat i sökområdet! Vi har pysslat med det där ett tag nu, och det har varit en balansgång mellan svåra sök och ändå lyckade sök. Hur små dummiesar, hur svårt kan jag gömma dem och i hur stort område – utan att få det oönskade ”frågandet” från hundarna när det tydligen blivit för svårt…

På sistone har jag varvat de små dummisarna utkastade i ett stort område av hyfsat svår terräng med mini-dummisarna gömda i ett mindre område. Idag! Såg jag tydligt hur Delfi verkligen finkammade det lilla området med låg nos och när hon fick en liten vittring så stoppade hon verkligen ner nosen i blåbärsriset och gav sig icke. Riktigt fint att se hos en hund som alltför länge antingen kutat eller studsat runt i sökområdet… Femma har inte varit lika långt ifrån att använda nosen, och hon är ofta den som tar in de närmaste i söket – hon har ”nosen påslagen” redan från början. Hon behöver bara få mer rutin och självförtroende och fatta att hon alltid ska söka vidare, utan att fråga matte om det verkligen finns fler därute…

Men jag är rätt nöjd med hennes sök nu!

 

Hundåret 2019

Dags att summera hundåret som gått! Det har varit ett grymt bra år med tre vuxna hundar som varit friska och kunnat hänga med på allt. Det har blivit en del tävlande, framför allt för Femma, som hämtat hem de tre titlar som Delfi och Piaf också har: SEVCH, RLDN, RLDF. Hon har debuterat på B-prov med ett tredjepris och fått 90 resp. 93 poäng på sina två första WT:n. MH är också avklarat, ifall vi skulle få för oss att börja med bruks.

Delfi har debuterat i tävlingslydnad och kvalificerat sig för klass 1, och hon har tagit sitt andra kvalificerande resultat i ökl på WT och får nu lov att starta i elitklassen.

Piaf har fortsatt sin bana, hon med… som supermysig, charmig och trygg flattetant! Och hon har även varit med i några inofficiella tävlingar i uppletande. Officiellt är hon pensionär, eftersom hon får rimadyl mot artros i tassarna och stela höfter.

Sedan har jag varit på en hel del hundkurser, och i nedanstående lista hittar vi förklaringen till min tidvis ansträngda privatekonomi det här året, men i min värld är det precis som det ska vara: pengarna ska läggas på hunderiet. #domoreofwhatmakesyouhappy

Kurser under 2019:

Privat träning m. Wilma Steen, 2 x 1 tim (Femma)

Apporteringskurs nkl, 4x 2 timmar, Labväst (Femma)

Spårkurs intro m. Mikael Nord, Lerums BK (Delfi)

Clinic m. Helen Phillips, Clicker Gundog, 3 dagar (åhörare)

Retrieverinternat m. Anita Norrblom, 2 dagar (Femma)

Kennelläger apportering m. Helena Lindström, en dag (åhörare)

Gruppträning mot nkl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Femma)

Gruppträning mot ökl, Kopparhult, 2 x 2 timmar (Delfi)

Föreläsning m. Ida Lindgren, Alingsås BK

Rallylydnadskurs m. Ida Lindgren, Alingsås BK, två dagar (Femma)

Retrieverträning m. Helena Lindström, (Mandylike’s), tre heldagar (Femma)

Privat träning i par, Kopparhult, 5 x 2 timmar (Delfi)

Föreläsning m. Eva Bodfäldt i Stenungsund

Föreläsning m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK

Clinic m. Jessica Johansson, Game on puppy, Ale BK, om uthållighet på tävling, en dag (åhörare)

SSRK-kurs mot nkl med Wilma Steen, 2 x 2 timmar (Femma)

Dirigeringskurs nybörjare, Kopparhult, 2 x 3 timmar (Femma)

Dirigeringskurs fortsättning, Kopparhult, 2 timmar (Delfi)

Föreläsning om hårda spår, Lerums BK

Introduktion till avancerat/eftersöksliknande viltspår, SSRK, två dagar (Delfi)

 

Några tävlingar och prov blev det också:

Ett tiotal rallylydnadstävlingar för Femma och fyra för Delfi.

Två lydnadstävlingar i startklass för Delfi.

Två WT:n i nybörjarklass för Femma och två WT:n i öppen klass för Delfi.

Ett b-prov i nybörjarklass för Femma.

Ett anlagsprov och fyra viltspårsprov i öppen klass för Femma.

Ett MH för Femma.

Spårhelg

Den gångna helgen har vi varit på kurs i avancerade spår/elitspår. Kursen hölls av SSRK:s viltspåransvariga Marie Larsson och var… omvälvande, och väldigt nyttig och bra! I princip gick det ut på att glömma allt man hittills lärt sig om viltspår, och börja om från början. Träna olika svårigheter och framför allt läsa hunden. Det där med att ”bara hänga med efter hunden”… det kan man helt enkelt fet-glömma!

Delfi var min kurshund den här helgen, och hon var så duktig. Själv hade jag till en början svårt att verkligen läsa hunden i spåret – och det blev väldigt tydligt i övningarna att det är en nödvändighet i dessa spår: vi måste vara ett team i spåret. Men andra kursdagen gick det redan bättre, och Delfi och jag fick mycket beröm för vårt samarbete. Så det finns hopp! Och jag tror verkligen att vi ska fortsätta att träna spår – hundarna skulle älska det!

Vädret var vackert och kallt hela helgen och vår instruktör skämde bort oss med sitt engagemang och sin kunskap i första hand, men förgyllde också kursupplevelsen genom att ta oss med ut i den vackraste tänkbara skogen och göra upp eld där vi grillade korv till lunch på söndagen.

FB_IMG_1575269459852

Ett fint diplom fick vi också, och det bästa med det är teckningen… klockren!

20191203_081033

Hundkompisar

Ända sedan jag skaffade min andra hund har jag trivts enormt med att ha just två hundar. Visst förlorar man den där speciella ”du & jag”-känslan man får med en ensam hund. Vad har hunden för val, annat än att hänga med just mig, och hoppas att jag ska hitta på något kul att göra…?

Med två hundar fick jag dels två träningskamrater, dels underhållning under promenaderna. Jisses, vad många skratt jag fick åt både Ella och Saga, men framför allt Piaf och Saga och deras lekar i skogen

Fatta hur tråkigt det blev för Piaf när Saga gick bort… Men vi utvecklade lekar under den följande perioden som vi har kvar än idag, bland annat dragkamp med vadhelst jag går och bär på, exv. kopplet. Än idag kan jag plötsligt ha en flatte släpandes efter mig… 😅

Efter bara ett halvår kom då Delfi till vår flock. Trist nog för Piaf, så utvecklades det bruna tillskottet till en liten arbetsnarkoman… som bara vill hålla koll på matte för att för Guds skull inte missa en uppgift, en utlagd dummy, en kastad boll…! Inte så att de aldrig har lekt, men faktiskt ganska sällan.

Så två hundar är nog bra… men tre hundar är ännu bättre! För med Femma har både Piaf och Delfi börjat leka mer. Femma får igång Delfi på jaga-lekar… och Delfi lärde tidigt upp Femma i käftfäktarkonsten – och så har de fortsatt … Medan Piaf tar hand om kamplekarna/föremålslekarna:

Många kamplekar blir det… Men de kan också samsas om en pinne.

Visst är de söta, elvaåringen och tvååringen…

Höst-WT

20190914_123352

Varje höst anordnar Labväst – i år i samarbete med SSRK västra – ett väldans trevligt WT i Landvetter, och i år fick Femma vara med.

Vi började på station tre med ett kort fotgående följt av en markering som hamnade halv-dolt i skogen. Femma gick fint fot, spikade inte markeringen, men hittade den snabbt.

På station fyra hade vi också ett fotgående och en enkelmarkering som föll bakom en ”trädridå”. Femma fick jobba mer för att hitta sin dummyn, men hon ringade så fint in den och jag stod och njöt av att hon jobbade på och inte brydde sig om att ”fråga” mig som hon har haft en liten tendens att göra när hon haft lite svårt att hitta sina markeringar. Hon kanske har insett att matte är en rätt usel markör… 😜

Station fem var ännu ett fotgående och ännu ett halv-dolt nedslag, nu med klurigheten att vi hade en stor rishög framför punkten där vi stod, så hunden var tvungen att runda den på väg ut. Det var mer eller mindre en ”spik”, dvs Femma visste ganska exakt var hon skulle hitta dummyn.

Station ett hade endast en enkelmarkering som kastades från en öppen stig och in i skogskanten. Femma spikade även här, och levererade direkt och rakt in till mig… På denna station fick alla som fick 20 poäng applåder, vilket alltid är trevligt 😊

20190914_123411(0)

Station två hade ett fotgående – som vi fick beröm för – och en enkelmarkering vars nedslagsplats var dold, nedanför en klippkant. Som jag såg det letade Femma väldigt fokuserat och effektivt nedanför kanten, men hon fick ett lite dåligt grepp om dummyn – trots det höll hon den fast ända fram till mig och lämnade den i hand.

Sedan följde lite väntan på resultatet, men då hade jag tid att rasta Piaf och Delfi som väntade i bilen, fika lite och hade även gott om tid att prata med mattarna till Femmas helbröder Sixten och Poppe, som också deltog i WT:t.

Resultatet blev en smärre skräll: brorsan Sixten kom trea med 95 poäng (på sitt allra första WT!), brorsan Poppe fick 94 poäng och Femma fick 93 poäng. Inte illa för syskontrion, väldigt roligt!

RLDF Femma

Under sommaren har vi betat av några tävlingar i rallylydnadens fortsättningsklass och det har gått riktigt bra (för det mesta). Den första var i Lilla Edet och där kom Femma 2:a med 99 poäng.

Den andra och tredje var på Rally by night i Falkenberg – ett gigantiskt evenemang med sex banor igång samtidigt och minst fyra tävlingar i varje klass fördelat på två dagar i rad. Vi var bara där en av dagarna, men det var ju kul att se hur det var. En himla massa folk och hundar, men förvånansvärt lugnt ändå, måste jag säga. Många hade med sig egna små tält, vilket nog inte är en så dålig idé för att avskärma sig lite från allt som händer och rör sig mellan själva tävlandet.

Jag har inte tyckt att Femma verkat det minsta påverkad av miljön på tidigare tävlingar, hur cool som helst, faktiskt, men här var det i alla fall något som påverkade henne – jag kunde inte sätta fingret på vad det var. I första tävlingen fick vi 70 p., dvs inte ens godkänt. Men det var ju en tävling kvar, så det var bara att ladda om, och även om känslan var ungefär densamma som innan, så sumpade vi inga moment och det blev i alla fall 94 p. och en tredjeplacering.

Nästa tävling var också en dubbel och jag hade gått och grunnat på om det är något med Femma (skendräktighet skulle det tidsmässigt kunna vara) eller om det är något jag gör för mycket eller för lite av… Ett par dagar före den här tävlingen hamnade jag i alla fall på en supertrevlig rallyträningskväll med folk jag inte känt innan. Det blev precis lagom och rätt för vår träning och jag kände att Femma och jag ändå var på G.

20190804_123839

Tävling nummer ett på Kungsbacka BK kändes bra rakt igenom

och en av mina nya träningsbekanta kom fram och berättade att vi fått 98 p.!

I pausen mellan tävlingarna passade Femma på att sova – mitt bland hundar och folk som gick förbi. Lika cool som hon brukat vara (utom i Falkenberg). Jag väckte henne kanske i senaste laget, med bara ett par startande innan vi skulle in. Det var nästan så jag kände mig yrvaken själv… Och visst gjorde jag en fadäs i början av banan, men det redde upp sig bra – Femma förstod aldrig att något var fel, så det var bara att gå på… Även tävling nummer två kändes riktigt bra och vi fick 97 poäng.

Men… alltid ska någon jävel ta 100 poäng 😂😂😂… Vi kom på andra plats i båda tävlingarna 😊

RLDF kan vi i alla fall lägga till framför Femmas namn nu.

20190804_124108

 

 

Tredjepris på B-prov

I mitten av juli var jag funktionär på ett B-prov som anordnades i Kilanda, dvs alldeles nästgårds. Vill jag starta min hund på  prov framöver så vill jag även bidra till provverksamheten och helst utan att behöva åka mil- eller timtals för att göra det. Fem minuter och ett par kilometer känns rätt lagom…

Under provdagen kom det fram att de hade fått in en strykning, dvs ett återbud, och då tänkte jag att jag kunde anmäla Femma. Vi var ju ändå på plats, liksom, och jag hade ju ändå tänkt att starta henne i höst. Bara ett par dagar tidigare hade jag gett henne ett viltsök som hon svepte in som ingenting. Båt hade vi förvisso inte hunnit träna med än, men det var väl bra att hon fick erfarenhet av det nu, då…?

Sagt och gjort – vi gick in som nr 16. Femma gick helt okej fot, spikade sin första landmarkering och fick sedan ta in en vattenmarkering. Båten var inget problem (”check” på den…).

På söket hände något när hon plockat upp ett vilt. Hon stannade plötsligt upp och tittade sig omkring, och när jag öppnade käften för att uppmuntra henne att komma, så släppte hon kråkan – och plockade inte upp den igen förrän en stund senare, efter att ha tagit in ett par andra vilt. God knows vad som hände, men jag är säker på att jag inte gjorde något bra med att prata i det läget.

En vattenmarkering till – och hon fick verkligen kämpa sig uppför å-kanten men gjorde det utan att släppa viltet – och sedan spikade hon en landmarkering till, och den aktiva delen av provet var över.

I det läget låg vi – med facit i hand – på ett andrapris på grund av det som hände på söket. Återstod bara passiviteten. Och jag kan inte säga att jag är  förvånad över att Femma gnällde till ordentligt. Tålamod är inte hennes starka sida. Sååå… då åkte vi ner på ett tredjepris.

Men vad då – det var en chansning, och vi fick med oss många bra erfarenheter. Inte hade vi åkt långt, heller…

 

Alla hundar vill spåra

Detta är titeln på en bok, och dagens sanning. Få hundaktiviteter ligger väl så nära hundens natur som just att spåra, och vill man ge sin hund optimal berikning så är verkligen viltspår det allra bästa. Men lite bökigt…

Personspår går nästan lika bra. Men skulle man vilja tävla i spår någon dag så behöver man också lära hunden att markera eller ta pinnar som kan ligga i spåret… Detta har gjort att jag dragit mig för att ens börja personspåra med mina hundar – rädd för att göra fel.

Därför passade det så bra när min BK erbjöd en introduktionskurs i spår, och jag anmälde Delfi. Instruktören är bra, gruppen är bra och kursen är bra – full pott! Har verkligen blivit inspirerad och vi får till och med gå spår under själva kursen – så nu kommer jag inte undan; nu är det slut med att skjuta upp spårandet.

Första tillfället fick vi lägga och gå spontanspår där hunden lär sig spårupptag. Andra gången arbetade vi två och två och lade dels ett kort spår åt vår egen hund, dels ett kort spår åt kamraten. Jag jobbade med en kille som ville lägga spår i högt gräs, vilket jag också ville testa- allt för att inte vara rädd att göra det själv sedan…

Instruktören verkar nöjd med gruppen, även om han fick göra om kursen lite eftersom vi alla frågar mycket och vill gå vidare inom just personspår.

Har faktiskt vågat mig på ett litet spår här hemma också, och Delfi är riktigt duktig.

Delfi på spåret

Sedan fick även Femma ett litet spontanspår – det gick ju lika bra, det. Men hon ska nog ändå få koncentrera sig på viltspår så länge – det tog vi också ett den gångna veckan. Det var ett tag sedan och det regnade under liggtiden, så hon verkade tycka att dofterna var all over the place i början – men sedan kom hon igång och då gällde det att ha ett stadigt tag om linan…

Femma viltspårar

Mina hundar vill i alla fall spåra.

”Lulla omkring” för dig, va!

Så kunde Piaf ha sagt till mig efter onsdagens deltävling i uppletande…

I uppletandecupen får varje ekipage (HUND! /Piafs anm.) fem minuter på sig att hitta fyra föremål – oftast mjuka saker som avger ganska mycket vittring. Vinnare i deltävlingen är den som hittat alla/flest föremål på kortast tid. Däremot är vi inte så noga med avlämningar i hand – vilket passar Piaf bra 😎), man får uppmuntra hunden när den jobbar, och man får även lov att belöna med godis mellan avlämningarna – men det kostar tid…

Piaf och jag hade startnummer 7 och innan vi gick till rutan fick jag veta att ingen hade hittat alla fyra föremål. Lite kaxigt lade jag till: ”hittills”. Detta trots att Piaf faktiskt bara hittade två föremål i den andra deltävlingen – efter det började vi dock träna lite också…

Piaf var taggad – det brukar hon vara – och visst, hon kutade inte omkring, men hon täckte rutan väl och använde uppenbarligen nosen alldeles utmärkt, så hon jobbade helt enkelt väldigt effektivt. HON hämtade minsann in alla fyra föremål – även det som låg närmast baslinjen. Tiden blev 3:22 – och då hade jag  belönat henne mellan avlämningarna.

Sedan hade vi ett jätteduktigt ekipage efter oss, med en golden som jobbar snabbt och effektivt, och de var det andra ekipaget (av elva) som hittade samtliga föremål och de vann med tiden 2:56. Snyggt!

Men alltså, bra jobbat av Piaf också, fina flattetanten!

FB_IMG_1551025860323

Foto: Karin Yllö, bild tagen vid vår debut i uppletandecupen