Ända sedan jag skaffade min andra hund har jag trivts enormt med att ha just två hundar. Visst förlorar man den där speciella ”du & jag”-känslan man får med en ensam hund. Vad har hunden för val, annat än att hänga med just mig, och hoppas att jag ska hitta på något kul att göra…?

Med två hundar fick jag dels två träningskamrater, dels underhållning under promenaderna. Jisses, vad många skratt jag fick åt både Ella och Saga, men framför allt Piaf och Saga och deras lekar i skogen…

Fatta hur tråkigt det blev för Piaf när Saga gick bort… Men vi utvecklade lekar under den följande perioden som vi har kvar än idag, bland annat dragkamp med vadhelst jag går och bär på, exv. kopplet. Än idag kan jag plötsligt ha en flatte släpandes efter mig… 😅

Efter bara ett halvår kom då Delfi till vår flock. Trist nog för Piaf, så utvecklades det bruna tillskottet till en liten arbetsnarkoman… som bara vill hålla koll på matte för att för Guds skull inte missa en uppgift, en utlagd dummy, en kastad boll…! Inte så att de aldrig har lekt, men faktiskt ganska sällan.

Så två hundar är nog bra… men tre hundar är ännu bättre! För med Femma har både Piaf och Delfi börjat leka mer. Femma får igång Delfi på jaga-lekar… och Delfi lärde tidigt upp Femma i käftfäktarkonsten – och så har de fortsatt … Medan Piaf tar hand om kamplekarna/föremålslekarna:

Många kamplekar blir det… Men de kan också samsas om en pinne.

Visst är de söta, elvaåringen och tvååringen…