retrieverträning

Tur och ordning – och ren tur?

I Delfis matskål ligger de få foderkulor jag hällde upp åt henne i morse – under de få dagarna då hon är skendräktig matstrejkar hon också, i alla fall till frukost. De andra hundarna bryr sig inte om att det ligger mat i skålen bredvid vattenskålen. Jag har tidigare trott att det var för att jag ger dem maten i tur och ordning, men Femma får ju sin mat mer eller mindre samtidigt som Delfi, fast i annan skål, så det kanske är två saker som spelar in. Men de verkar i alla fall veta att det inte är deras mat som ligger där. Igår låg Delfis kulor kvar i skålen när det var dags för kvällsmat.

Vi kom ut på vår lagom långa Kroksjörunda lite senare igår, och när jag även pysslat lite med huset blev det plötsligt ont om tid för att hinna rasta hundarna igen och träna innan kl. 14, då Per Jensens webbinar skulle börja. Men det gick! Det hade aldrig funkat att göra så med Delfi: ställa/kasta ut några dummies och sedan hämta in dem en efter en – Delfi måste få gott om tid på sig att gå ner i aktivitetsnivå mellan hämtningarna, ibland även mellan transportsträckan fram till skickpositionen och före själva skicket…, vilket gör det lite svårt för oss att gå på kurs. Vi behöver tid. Det är väl därför jag trivs lite extra bra med att träna helt själv – då kan jag ge Delfi precis den tid hon behöver, jag slipper bli stressad över att någon väntar, och Delfi får självklart så mycket lättare att själv komma ner på jorden igen, om jag står där nere och väntar på henne och andas med magen – istället för att jag också står där och känner mig stressad…

Med Femma är det annorlunda. Hon hetsar inte upp sig före skick, och när hon gått upp i aktivitetsnivå vid hämtningen kommer hon snabbt ner igen. (Jag testade det i en övning i förra helgen.) Jag har ibland funderat över hennes motivation att hämta dummies och bollar (dvs. när de inte kastas iväg). Ibland tror jag den är låg, men allt oftare märker jag att den faktiskt är hög, bara hon förstår vad det är hon ska göra. När hon inte riktigt vet, så försöker hon ändå, men utan den där glöden som man förväntar sig. Det är väl inte så konstigt, egentligen, och jag får helt enkelt inte slarva med att befästa signaler. Att hon är känslig vet jag ju redan, oerhört känslig. Men de här linjetagen på ängen har hon fått smak för – och jag med!

Jag tror att med mina tidigare hundar har linjetag känts lite som att… spela på lotto. Man skickar hunden och ber en stilla bön, typ… En flatte kan ju när som helst få en egen idé om hur saker och ting ska göras. En otillräckligt tränad flatte ska vi inte tala om…! Tänk då att man går in i linjetagsträningen med känslan av att spela på lotto – och så blir det vinst nästan varje gång! Klart att det blir beroendeframkallande… Men den känslan lär bli kortvarig – det enda som behövs är svårare övningar.

Per Jensens webbinar handlade om hans nya bok, Att leva med hund. Han talade om gulliga valpar, bångstyriga tonåringar och individuella skillnader. Just det sistnämnda tycker jag att Kerstin Malm skriver väldigt bra om i sin bok Tänk om jag kunde lyssna, att man bör tala mindre om att en viss ras är si eller så (som jag själv gör i föregående stycke!), och mer se till hunden som individ. Som vi gör med människor – väl? På tal om Kerstin Malm, så är väl det den begivenhet i vår som har ställts in på grund av Corona och som jag sörjer mest, en heldag med föreläsningar med Kerstin Malm och Jenny Wibäck – jag hoppas verkligen att den blir av senare i år!

20200330_091828

Jag hade ställt ut solsängen och fixat en kopp te – där hade vi det riktigt skönt i vårsolen. Det ska va’ gött att leva med hund.

20200330_072728

En tass i ansiktet

Bäst för dig att du är nödig, muttrade jag när det stod klart att jag inte skulle få ligga och dra mig denna morgon. Jag hade försökt ignorera flattepussarna i ansiktet. Samma sak när Piaf började med sitt karakteristiska gnäll. Men när jag fick en bestämd flattetass slängd i ansiktet fick det räcka – hon kanske faktiskt är nödig. Det var ju fullt möjligt, trots att hon hade varit ute i trädgården en timme tidigare. Hon kanske hade något med magen – en tass i ansiktet verkar ändå rätt desperat. Alltså gick vi alla upp – klockan var ändå närmare 6, så… Upp och ut med oss! Och vad gjorde Piaf så fort hon kom ut på närmaste äng…? Jo, hon rullade sig behagligt i det frostiga gräset. Sedan satt hon och väntade otåligt medan de andra gjorde sitt. Jag blängde lite surt på henne där hon satt så nöjd. Vaddå, du kan inte klandra en flatte för att vara hungrig! 

20200326_054736

Det var i alla fall en fin morgon. Det kommer att bli lika fint väder som igår, minus blåsten. Igår blåste det rätt rejält när Femma och jag var på Kopparhult och hade vår allra första privatträning med Katarina. Tack vare just blåsten hade det torkat upp betydligt på ängarna, vilket är bra för Femmas motivation att springa mot sina markeringar – en liten prinsessa vill ju inte bli geggig om tassarna, gu’bevars… Och markeringar var precis vad jag ville träna på idag, och det blev väldigt bra träning för oss båda. Jag fick fundera en vända till på hur jag vill ha mina skick, gjorde inte alls som jag tänkte (blir så trött på  mig själv), men det är värdefullt att diskutera med någon som verkligen ser retrieverträningen ur det jaktliga perspektivet – och samtidigt vet vad som efterfrågas på prov och tävling.

Väl hemma kändes det skönt att komma in och vila från blåsten en stund, och hundarna hade ju redan fått en ordentlig runda på förmiddagen. Vinden lugnade sig lite på eftermiddagen, och då visste jag precis vad jag ville göra. Tog med mig sökdummiesarna (numrerade från 1 till 10) och alla hundarna fick vara med och träna på ett nytt sök-kommando. I flera år har jag tänkt och velat träna in detta, men det är tack vare ett upplägg på Kopparhult för några veckor sedan som det blir av. Plus att jag såg ett jaktprov i höstas där det verkligen hade kommit till användning. Nämligen att kunna skicka ut hunden, stoppa och sedan be hunden göra ett stort sök bakåt.

Piaf fick prova en mini-variant av samma sak som Femma och Delfi fick göra.

Femma och Delfi fick träna på samma kommando, fast på olika sätt utifrån sina olika kunskapsnivåer och personligheter. Delfi kan jag skicka och stoppa på ett helt annat sätt än jag kan och vill med Femma än så länge. Men det blev väldigt bra träning för båda!

För att visa Femmas och Delfis olika personligheter, framför allt deras olika temperament i jaktträningen, som jag ju tjatar om lite i denna blogg… så gjorde jag de här två filmerna:

 

Sviten bruten!

Sviten av regniga, blåsiga söndagar är bruten – nu i helgen hade vi inte bara en utan två härligt soliga dagar.

Men det började redan i onsdags – förmiddagen var regnig och blåsig… men det sprack upp alldeles lagom till dess att Femma och jag var på Kopparhult för ännu en rolig och bra jaktstig. Förra gången var det så mycket nytt för Femma: hade aldrig sett en jaktspaniel förr och än mindre gått fot bakom en intensivt sökande dito. Den här gången var det som om hon aldrig gjort annat – och hon verkade redan ha listat ut när det är hennes tur. Hon är ju suuuuperkänslig, den hunden, och läser säkert av mina känslor som om jag vore en öppen bok… När vi gick längst fram i linjen, men det var parkamraten som skulle ta nästa apport, noterade jag att Femma gick med en helt annan uppmärksamhet (läs: knappt någon…) på spanielns arbete än när det faktiskt var hennes tur. Jag tänker på allt mitt jobb med och frustration över Delfis höga aktivitetsnivå och förväntningar i dessa lägen och ska inte sticka under stol med att jag njuter lite av Femmas coolhet, men vid närmare eftertanke landar jag nog i att ett liiitet större intresse vore önskvärt. Inte lika stort intresse som Delfis, men om man finge önska, så vore väl en gyllene medelväg fint… 🙄🙄😬

I torsdags var jag och klippte mig, och det jag hade sett i bokningskalendern online bekräftades av frisören själv: i dessa tider vill knappt någon gå och klippa sig. Jag kan definitivt förstå tanken, men om jag inte klipper mig när det är dags, då dör mitt hår, så är det bara. Så jag tänkte att det är bättre att få det gjort nu, innan var och varannan hunnit bli smittad om ett par veckor, eller man själv blivit satp(t i karantän. Och om ingen kan klippa mig nästa gång det är dags, ja då får man väl kanske prova en ny frisyr: snaggat!

Det vackra och kyliga vädret har ju bara fortsatt, och vi har hängt lite på Lerums BK och tränat lydnad, där jag fortsätter att utforska olika sätt att belöna fotgåendet. Delfi kan behöva få sin belöning levererad på min högra sida, dvs att hon får en belöningssignal som säger att hon ska gå bakom mina ben och hämta belöningen på högersidan, för det kan få henne hålla en bättre position. Femma som mest bara har tränats i antingen lugna jaktfot eller händelserika rallyfot behöver få upp förväntan och attityden innan vi kommer i närheten av ett lydnadsfotgående. Det behöver inte Delfi… Förväntan och attityd är hennes mellannamn!

Dirigeringsträning har vi kört på ängarna här hemma – i år ska jag verkligen utnyttja dem ordentligt innan gräset växer upp och man riskerar att störa vilt därute. I helgen blev det lite spårträning och Femma fick ett nytt försök på att gå någon annans personspår. Spännande värre, efter det förra fiaskot. Men hon tog det bara bra den här gången, möjligen i något lugnare tempo än när hon tar mina spår, vilket bara är positivt. Pinnarna hittade hon också klockrent, så det finns definitivt hopp om en spårkarriär i alla fall! Delfi fick också gå ett spår som träningskamraten lagt, det var inga konstigheter där heller. Ett lugnt och skönt tempo höll hon, som vanligt. (Spår får dessa två damer att switcha personligheter…)

Lite tid fanns det för att påta med min hemodling också. Lusten kommer med solen och utöver basilika vill jag ha dill och persilja. Gärna lite fina blommor också, men just blomfrön har jag inte lyckats särskilt bra med tidigare år. Kanske blir det bättre i år när jag ska begränsa mig mer?

Söndagen var som sagt inte vare sig regnig eller blåsig som de senaste söndagarna varit, utan istället lika vacker som de senaste dagarna. Piaf var med i uppletandecupen på ”min” BK – och det hon inte vann i tempo eller effektivt letande, det vann hon mångfalt i charm, den söta flattetanten.

Labväst hade bjudit in till öppen träning vid den nya klubbstugan i Olofstorp, och efter uppletandecupen susade vi dit. Vi kom lagom till fikapausen, men efteråt blev det mer träning. Eftersom det var just Labväst fick Femma komma ut och få lite skott- och närsöksträning. Även passivitet, vilket aldrig är fel, även för en relativt cool labbedam.

På tal om cool, så dök den här annonsen upp på FB – jag tyckte den var klockren!

Screenshot_20200323-123402_Facebook

Gilla mörkret… älska ljuset!

När dagarna blir allt kortare på hösten är jag inte den som klagar – då får jag mer tid för alla böcker jag vill läsa. Utöver de spännande nya böckerna som jag numera lånar på biblioteket har jag fortfarande ett mindre privat bibliotek som står och väntar i bokhyllan…

Eftersom jag har alla möjligheter att utnyttja det begränsade dagsljuset lider jag inte särskilt mycket av de korta dagarna heller.

Ambitionen att gå upp tidigt – mellan 5 och 7 – på mornarna har funkat bra och jag trivs verkligen med det, jag är ju i grund och botten morgonmänniska. Ju tidigare jag går upp (efter 5…), desto nöjdare är jag, men om jag legat vaken eller av andra skäl behöver sova så är ju 7 en helt okej tid också. Sedan är denna nya ordning något som passar Piaffa-tanten väldigt bra. Hon har fått större behov av att få gå ut tidigt på morgonen, ibland mitt i natten, faktiskt, och med tidigare morgonvanor är det lättare att komma upp när hon säger att det är dags. Herregud, tänker kanske en del, men ja, i den här flocken har hundarna definitivt en talan, och alldeles i synnerhet om man är en 12-årig flattetant (och kissar på sig i mattes säng om man inte får komma ut…).

Och nu! Nu är det ju faktiskt ljust vid sju – så om jag ska iväg på något på förmiddagen så hinner vi gå ut på en ordentlig runda – utan pannlampa – klockan sju, och då ska hundarna ha fått mat och minst någon timmes vila dessförinnan. So… five it is! Och tidiga kvällar blir det. Igår var det Melodifestival-final, och jag är ju ett stort mello-fan… så döm om min förvåning när jag somnade ifrån alltihop. Vaknade när vinnaren hade sjungit klart sin låt. Va? Jag somnar ifrån Mellon!? Nu är man allt tant på riktigt! 🤣

Men vad gör det när våren och ljuset kommer åter och man får lov att göra massor av det jag gillar mest; att ägna mig åt hundarna.

I fredags gick vi upp sådär tidigt, och klockan sju fick hundarna en timmes promenad innan Femma och Piaf lämnades hemma och Delfi och jag åkte till Kopparhult för årets första privatträning tillsammans med Linda och Milla. Och Katarina, såklart, som i vanlig ordning gav oss nya, roliga utmaningar. Redan när de första skotten hördes märkte jag att Delfi var i helt rätt sinnesstämning för träningen. Och tänk, det höll i sig. Underbara, fina hund. Är det inte typiskt ändå, att när man har bestämt sig för att (så gott det går!) acceptera att hunden är en piplisa och man har vant sig vid tanken att huvudsaken är att vi har kul och kan utvecklas helt bortsett från pipet… då är hon tyst. Så länge det nu varar – för det kan ha med skendräktighet att göra. Men hursomhelst blev träningen kanon!

received_601714657073940

Katarinas Bäst, Linda och Milla, jag och Delfi Foto: Katarina Eriksson

Fredag eftermiddag tog jag ut alla tre på fotbollsplanen härhemma. Först en uppvärmningsrunda i skogen intill, därefter hämta min fina, eller i alla fall praktiska och rymliga träningsväska – gekås-kassen… – och upprätta base camp mitt på planen. Därifrån kan de vilande hundarna hålla koll på träningen. De är rätt duktiga på att vänta på varandra, även om Piaf väl är den som då och då smyger sig fram till där det är action… och godis 😉

Femma fick känna på några olika lydnadsmoment, både från brukset och tävlingslydnaden, och hon är inte svår, den lilla gula.

pixlr_20200307175317293

Delfi och även Piaf fick såklart också träna lydnad. För Delfis del tänker jag mest  tävlingslydnad, och Piaf är försökskanin med lite av varje som hon tycker är kul att göra.

I lördags tog vi också en tidig skogspromenad innan vi åkte iväg på lite spårträning. Femma skulle få gå personspår lagt av någon annan än mig, men det sket sig lite grann, kan man säga… Spåret lades i närheten av en scoutgård och på en bågskyttebana, och under liggtiden såg vi hur stora grupper av scouter vandrade iväg, rakt över Femmas spår, och när vi gick spåret stod två bågkyttar och tränade, så även de hade gått i/över spåret. Det blev för svårt, men det visste ju inte Femma, hon hittade ett spår (eller flera, kanske) som hon följde med sin vanliga entusiasm… Och jag hade ju ingen aning hur spåret gick, så det var bara att hänga med.  Tack vare spårappen DogTracks kunde jag först efteråt se hur vi gått i förhållande till det lagda spåret. Det var inte mycket som stämde. Någon sa ”skit samma”, men där protesterade varje por i mig…

Jag vet att det är nyttigt för kontrollfreaket i mig att låta sådant hända utan att bry sig alltför myclet… men jag kunde inte låta bli att lägga ett eget spår när de andra åkt, och låta Femma ta det efter en timma. Och låta henne lyckas – igen! hälsar Femma.

När vi kom hem gjorde jag min favoritpaj, purjolökspaj (eller tarte aux poireaux). Receptet skrev jag ner för drygt 30 år sedan, när jag var au pair i Gouvieux, strax norr om Paris. Lite har jag gjort om receptet under årens gång, men det är samma gamla lapp som åker fram varje gång.

Det sista dagsljuset denna lördag utnyttjades åt ett par dummysök uppe på Ranneberget. Vallat område, många utlagda och väldigt få – tre – som låg kvar när hundarna fick ta var sin. Piaf fick ta den första, och Femma och Delfi fick ta in den sista varsin gång. Alla fick jobba, alla var nöjda.

pixlr_20200307175814749

Det skulle bli regn på söndagen och vi var redo för en vilodag med besök hos mattefar.

Några verktyg till…

Efter att ha fått helt fel energi häromdagen akutbokade jag tid hos en tränare för att komma vidare med brukslydnaden. Jag behövde säga hejdå till dåliga yttre energier och ta in nya. Ett annat alternativ hade kunnat vara att skita i det hela. Men nej, lite envis är jag också. Alltså kontaktade jag tränaren (som jag aldrig träffat förut) och fick en tid dagen efter. Perfekt! Tålamod är inte riktigt min grej…

Femma och jag träffade och tränade med den nya tränaren, och det blev ett mycket bra träningstillfälle. Både praktisk träning och givande prat kring momenten. Där fick jag med mig några nya verktyg (hoppsan, verktygslådan får svälja ner lite till…) och rätt energi!

Medan vi eftersnackade lite i slutet av träningstimmen, så belönade jag Femma med ett par långa busmarkeringar med snörbollen… Då noterade jag en liten rolig sak, som jag blev tvungen att testa under nästa promenad. Vad jag upptäckt var att när jag står med en boll i handen och säger ”ja!” (frikommandot för att få hämta kastade saker), så springer Femma rakt ut tills bollen dimper ner framför henne… Voilà! 

Femma springer rakt ut

Femma springer längre ut

Nu får jag tänka till hur jag ska förvalta detta, men med ett kommando och större avstånd, kanske för-preppade områden, skulle det ju kunna bli en grund för blinda skick.

Vad heter den här stormen, nu då?

Det är lördag morgon, jag vaknar tidigt, eftersom jag i vanlig ordning somnade tidigt på soffan föregående kväll, och jag hör genast att det är blåsigt ute. Väldigt blåsigt. Suck, först var det Ciara, sedan var det Dennis – vad heter den här stormen, nu då? Och när jag öppnar fönstret för att vädra hör jag att det regnar också. Suck igen, det får bli ”hela kittet på”, dvs stövlar och regnställ, bara för att ta ut hundarna på den minimala morgonrastningen… Lyckligtvis blir hundarna också väldigt effektiva i det vädret, de struntar i att nosa och kolla vilka djur som varit här under natten och går istället straight to business. De springer om mig på vägen tillbaka och blir stoppade av grinden som blåst igen. Men matte skynda dig, då!  

Vad då, jag har regnkläder, svarar jag

Vi skyndar in och hundarna visar tydligt att de vill bli torkade, de väntar på sin tur och ställer sedan upp sig framför mig. Piaf är bäst på att vända sig runt, som för att visa att du missade visst ett ställe där! Sedan blir det frukost och vila i soffan, en uppskattad stund på dagen för oss alla fyra. Jag nätsurfar och tittar i smhi-appen, och konstaterar att det ska blåsa 10 sekundmeter idag. Och regna en del också. Perfekt städväder, med andra ord, tänker jag ironiskt.

Jag skickar en tanke till alla som längtar ut för att träna med hundarna och bara har helgerna att göra det på (så länge det är för mörkt på kvällarna under veckan). Så surt att det för tredje veckan i rad är regnigt och blåsigt just på helgen! Personligen ratar jag helst träning i sådant väder. Jag åker inte ens bil i sådant väder om jag slipper. Lite överdrivet, kan hända, så känner jag ändå att den tiden är förbi då jag riskerar liv och lem för lite hundträning. Tiderna är förbi då jag åker en timme på isiga motorvägar och står i snöstorm och tränar markeringar…

Men det är lätt för mig att säga! Jag kan ju träna under veckan. Igår fick jag feeling under promenaden igen, och gjorde en rolig liten övning som vi lärt oss på Kopparhult, nämligen en övning för att skilja på närsökssignal och sid-dirigering. Egentligen har Femma inte tränat tillräckligt på de olika delarna för att sätta ihop dem, men ibland vill man (jag) bara testa! Och eftersom man inte behöver vråla när det går fel, så är jag riktigt nöjd med hur det blev. Nog för att vi redan hade testat en gång innan jag filmade, och då gick det perfekt, men det här var nästan bättre… Närsök/sid-dirigering

Delfi och Piaf fick göra samma övning, men bara Piaf blev filmad. Där var svårigheten tydligen den omvända, men jag tycker det var bra gjort för henne som inte tränar särskilt mycket på exv. sid-dirigeringar annars.

Tidigare i veckan tränade vi som sagt spår och jag har börjat ”känna lite på” brukslydnaden – vad kan vi och vad behöver vi jobba på? En hel del, är svaret på båda frågorna!

Men idag tänker jag strejka igen. (Lite inomhusträning kan det ju bli, förstås.)

Strejk pågår

När SMHI utfärdar klass 1-varning för hårda vindbyar, regnet piskas vågrätt genom luften och vi dessutom har varit ute på en timmes promenad på morgonen, dvs. innan det började regna… då strejkar vi. Vi tar vilodag resten av dagen. Och lever på minnet av de grymma bollmarkeringar som Delfi  och Femma hämtade in på ett hygge under promenaden. Varsin, bara. Planen var ju att vi skulle åka till ”klubben” och träna med ett gäng där, så jag ville inte träna för mycket innan dess. Men det är svårt att låta bli när man får inspiration, och den kommer oftast under promenaderna.

Svårare är det för mig att ”gå ut och träna”. Då ska det vara så himla… öhh, planerat? Man ”måste ha en plan”, det ska vara struktur och det ska väl helst också skrivas ner både före och efter och så ska det utvärderas. Inte för att jag inte har försökt! Men huanemej, så tråkigt.

Bästa träningen är den som blir av, sägs det, och träning blir det ju. Men för mig funkar det inte med träningsdisciplin av typen ”tre linjetag om dagen, samma tre linjer tre dagar under en vecka och byt terräng efter en vecka”-träning. Det tar död på all träningsglädje i mig.

Men igår gick jag faktiskt ut och tränade. Lämnade först hundarna och ställde ut tre vita dummies på rad, därefter tog jag en runda runt en av ängarna här hemma och ställde ut tre vita dummies till på tre helt olika punkter. Gick in och hämtade Femma och gjorde lite olika övningar som gick ut på att skicka henne på de tre dummisarna på rad, men med olika störningar. Det gick så bra, så vi gick vidare så att hon fick ta den första vita ute på ängen… sedan fick hon ta de två sista med. Delfi fick inga.

Tog istället med mig alla tre hundarna upp i skogen, och där vallade jag av ett sökområde och lade ut tio dummies. Sedan plockade jag upp sju dummies (gratis minnesträning…) och såg till att de sista tre var väl dolda, innan jag skickade Femma. Gjorde sedan samma sak för Delfi. Båda fick jobba lite mer än vanligt för att hitta, vilket var meningen. Nästa gång ska de bara få EN dummy i söket.

Till sist körde vi lite hörselmarkeringar – det svåra där var för hundarna att acceptera att jag höll för deras ögon när de fattade att jag slängde en dummy… det kändes nog väldigt onaturligt för dem. Kanske ska jag hålla mig till att kasta markeringar i mörker för att träna hörselmarkeringar?

Nå, det var igår, det. Idag strejkar vi, som sagt.

 

Matskålsträningens upprättelse

Jag kastade nyligen lite skit på matskålsträningen, men måste ge den lite cred också. Redan tidigt fick Femma lära sig att vända ifrån matskålen (fylld med hennes frukost eller middag) och belönas för det, innan hon fick ”varsågod” att kasta sig över maten – eller senare: skickas ut till matskålen. Jag gissar att det har gjort det lätt för henne att vända bort från markeringar etc. för att istället skickas på en helt annan uppgift. Hon har inte tränat så mycket dubbelmarkeringar eller störningsmarkeringar förrän nu den senaste veckan, men jag gillar det jag ser!

Förresten var jag även och nosade lite på att skicka henne bakåt/ut med hjälp av matskålen – det är sånt man lätt glömmer efter ett tag. Och så blir man jättepaff när man på någon tävling (som vårt första WT i somras) eller träning bara chansar och blåser stopp och ger signalen bakåt/ut… och det funkar!? Är hunden ett A-barn på riktigt?? Nejdå, men den kommer ihåg sin matskålsträning…

Januari utan vinter

Januari – och ingen vinter så långt ögat når.

20200131_100306

I vanliga fall skulle jag kalla det en ”skitvinter” – jag älskar ju snöiga och kalla vintrar, pulsar gärna långa promenader i snön, njuter av att se skogen i vinterskrud och av att ha rena hundar med mig in i huset… Så är det nu inte i år, inte än i alla fall, och som så många andra tycker jag faktiskt att vi lika gärna kan hoppa över vintern i år.

För visst är det trevligt att kunna gå ut och jaktträna hela vintern igenom, och kurssäsongen är redan igång igen, både för Delfi och Femma. (Mer om det längre ner.) Promenad-disciplinen sätts på prov, och den har definitivt blivit bättre tack vare det dåliga vädret. Det går liksom inte att ”strejka” sig förbi dåligt väder när det regnar och blåser dag efter annan… Dubbdäcken sitter på bilen och fräser asfalt helt i onödan… det känns väl sådär, men samtidigt njuter jag av sommarväglaget hela vintern igenom. Undrar om jag ska våga att byta till sommardäck redan i februari…? Man kanske rent av borde lära sig att byta däck själv!? Hmmm. En riktigt trevlig sak med en mild vinter är i alla fall elräkningen, som blev flera hundra kronor lägre än tidigare år för december månad, och jag räknar med minst samma effekt på januari-räkningen.

Januari inleddes som vanligt med ett besök på My Dog, och den viktigaste punkten på programmet var att få se polisens uppvisning.

Notera särskilt den lilla söta jaktcockern! Jag har blivit helt betuttad i dessa ljuvligt söta och roliga hundar som poppar upp överallt i retrievervärlden.

På tal om betuttad, så tittade jag till grannens katt när ägarna var på semester, och vi connectade verkligen, katten och jag. När jag fyllt på mat och bytt vattnet slog jag mig ner i soffan med en kudde i knät och hann knappt sätta mig innan katten hoppat upp och börjat spinna… och dregla. Efter första besöket googlade jag och fick reda på att katter dreglar när de mår riktigt bra. Så det fick ju bli många sådana gos-stunder. Men katter är allt lite hmm… annorlunda när de gosar: kramar in klorna i huden på en (därav kudden i knät, och så fick jag dra upp tröjan i halsen), dreglar som sagt, och har man riktig ”tur” får man några slick i ansiktet… med en jättesträv tunga!

Men vad gör det, för visst förstår jag att folk älskar kattdjuret. Jag skulle själv skaffa en katt omedelbums – särskilt efter den här bekantskapen – om det inte vore för att jag är så oerhört allergisk. Efter första besöket svullnade mina ögon igen så galet som de inte har gjort på flera år och det är ingen behaglig upplevelse. Men följande gånger var jag mer noga med att inte ha katten nära ögonen just och viftade hela tiden bort allt som kändes som lite päls i ansiktet – det klarade sig hyfsat med det. Lite rodnad och svullnad på de ställen där klorna kommit åt, det är en bagatell i sammanhanget. För åh, vilken mysig katt!

Hundarna skulle säkert uppskatta en katt… Men de får nog vara utan och nöja sig med vad matte kan erbjuda, såsom olika former av träning. Piaf är så gott som färdig med tricket ”PANG – du är död!”. Visst är hon övertygande, sötnosen. Nästa gång måste jag kolla om hon till och med sluter ögonen :-).

Jaktträningsmässigt har säsongen aldrig riktigt upphört i år. Det har blivit träning under och utanför promenaderna, ensam och i grupp – och på Kopparhult. Jag har ju tidigare provat ett antal olika tränare och kursformer, men när det gäller jaktträningen har jag landat i att jag trivs väldigt bra på Kopparhult och att deras tänk och träningsupplägg passar mig och mina hundar. I januari blev det ett par träningstillfällen för Delfi och fortsättning på dirigeringskursen för Femma.

Dirrar

Låt mig börja med ett erkännande: matskålsträningen låg mig förmodligen i fatet (…) vad gäller Femmas dirigeringsträning. Lite nytta gjorde den väl också, men jag körde den för länge och med allt för bra belöning. Hon fick ju hela sin frukost/middag som belöning för en enda dirigering – så gissa om en matglad labrador blev gruvligt besviken när matskålen byttes ut mot en dummy!? Suck.

Så jag har tagit det väldigt piano med dirigeringsträningen – och via busmarkeringar (Femma får frisignal att springa efter apporten redan när jag kastar den) och sök har Femma sakta men säkert börjat uppskatta bollar och dummies – inte lika mycket som mat, ska gudarna veta… (medan Delfi nog faktiskt väljer en tennisboll eller dummy före mat i de flesta fall!), men såpass att hon inte tycker att en dirigering till en dummy är lika upphetsande som en räkning på posten…

I höstas vågade jag så anmäla oss till en dirigeringskurs på Kopparhult, och där fick vi med oss riktigt bra övningar som jag verkligen sett fram emot att få praktisera- bara känslan är rätt.

För lilla damen är nämligen inte heller särskilt förtjust i att springa över blöta, kladdiga ytor – och de flesta marker är den här bedrövliga vintern just blöta och kladdiga… Så vi har även behövt lite KLAFS!-träning (vilken liten labradorprinsessa jag har, va…) – än en gång kom busmarkeringarna väl till pass.

Under tiden som vi jobbat med den där KLAFS!-träningen, så har jag inlett en typ av dirigeringsträning som jag aldrig kunnat göra med Delfi, vilket är lite synd. En del gillar den inte, men jag gör det, som en variant till träningen ute i terrängen. Nämligen: att smyga ut apporter på tydliga, raka stigar eller skogsvägar. Med Delfi går inte det, för hon håller stenkoll på mig under promenaderna för att inte missa något. Och skulle hon inte hålla koll, och jag börjar gräva i väskan efter en dummy… då har jag henne intill mig i ett nafs.

Femma har jag från början gett mer spelrum – hon gillar att gå längst fram i flocken och pyssla med annat, här är det riktigt skönt att hon inte är så fixerad vid apporter som den bruna damen är… Alltså kan jag ganska lätt smyga ut en apport på vägen, jag väser i mungipan åt Delfi och Piaf att låta den ligga och följa med mig… och sedan kan jag kalla in Femma och skicka henne på apporten.

I vilket grad den där apporten är dold låter jag vara osagt. Vem vet hur mycket hundarna skvallrar sinsemellan och det är ju som sagt en väg, och apporten ligger åt det håll vi just kom ifrån. Men lite nytta tror jag det gör ändå. Om inte annat blir det en situation hon känner igen, och som jag kan utnyttja för att introducera övriga dirigeringar, störningar etc.

Nu har vi precis börjat kampanja vänster-dirigeringar på detta sätt, även med lite störning (jag hade ännu inte bestämt mig för vilket kommando jag ska använda, men det blir i alla fall inte det jag använde här…).

Men jag ska passa mig för att köra den där väg-träningen för mycket – igår tog vi ut kampanjen på en av våra kladdiga ängar (lite extra lerig på grund av vildsvinens bök) och det var kul! Jag såg tydligt på Femmas hållning att hon uppskattade uppgifterna, och även om hon inte sitter och rycker eller ens lutar sig åt det håll jag ska skicka henne åt (som den bruna damen!), så fanns där tillräckligt med lust och förväntan för att övertyga mig om att vi gör den här träningen med en positiv känsla. Annars kan det kvitta!