retrieverträning

Kurs med Trond & Aase följdes av söndag i snö

I lördags var vi på kurs med Trond Gjøtterud och Aase Ramsrud, arrangerad av Kopparhult . Fick så enormt mycket ny input för Delfis fortsatta träning – och mer hopp än innan, att kanske faktiskt få bukt med förväntan och pip. Nu kör vi! Vilken tur att vi har en hel vinter framför oss 😊

Och vinter blev det… passande nog dagen efter kursen. Snön kom – och det blev ånyo en ren njutning att gå långpromenader.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vilken vecka…

Den senaste veckan var… speciell. Den var späckad med hundträning i olika former: genombrott med mina två praktikhundar, passivitet på kurs, träning i en helt ny träningsgrupp som på olika sätt sätter både Delfi och mig på prov som vi förhoppningsvis är redo för nu – sist men inte minst var vi med på fågeljakt på Knektagården utanför Varberg, en sann upplevelse att få ta med sin jaktavlade flatte på just jakt! Dessutom tillsammans med ett gäng hundägare som tränar sina hundar belöningsbaserat!

För Delfis träning var det mycket bra utbildning: hon gick fot med mig hela dagen, många skott avlossades, och hon apporterade på hela dagen EN rapphöna (dirigering, se bilder nedan) och TVÅ skammade fasaner. Perfekt för min bruna böna, som under dagen dessutom fick flera kommentarer för sitt lugn vid min sida. Jag måste säga att jag själv var positivt överraskad 😁

Detta bildspel kräver JavaScript.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några dagar tidigare fick min bil mer eller mindre sin dödsdom efter att ha konstaterats behöva en reparation som förmodligen kostar mer än den är värd… Ny bil? Eller investera i den gamla goa Volvon…?

Avslutning på Vinnarskalle-kursen klämdes in i samband med ett av veckans många sjukhusbesök. Min käre pappa hade nämligen ramlat hemma efter att ha drabbats av yrsel och förvirring samt konstaterades ha en infektion i kroppen pga vattenförgiftning…! Väldigt glad att kontakten med mina båda syskon funkar när det gäller.

 

Ut och sök

Efter Delfis öppenklassdebut bröt jag ihop lite grann – ska vi någonsin våga oss ut på ett dylikt prov igen?? – men har kommit igen, mer peppad än någonsin. Inte minst efter att vi var med på en provapåjakt-dag (den har jag visst glömt att blogga om…) och Delfi var lös vid min sida under jakten och var om än inte helt tyst, så mycket tystare än på det jäkla provet… Eftersom det var en provapå-dag hade jag haft möjlighet att förvägra henne några apporter om hon hade pipit för mycket – jag hade förvarnat arrangörerna om detta – men hon förtjänade faktiskt sina apporter, den lilla damen.

Här är några bilder från den dagen:

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så det största problemet -pipet – som uppenbarade sig under provet har jag återfått hoppet om att få bukt med. Vattenmarkeringarna från båt, ja det skyller jag verkligen på orutin. Det jag har svårast att acceptera, det är att Delfi, som verkligen vill hitta apporter, inte sätter ner nosen och söker i sitt sökområde, utan skuttar omkring som en gasell tills hon råkar få vittring på något. För henne är inget område ”svårsprunget” och en annan vanlig ursäkt brukar vara att området är gropigt eller buskigt… Pyttsan, säger jag. Jag såg Ella (RIP, fina Ella) på fasanjakt följa löpor och hämta ut fåglar ur de tätaste buskagen – det fanns ingenstans där de kunde gömma sig. Är nosen på, så nog fasen hittar de. En hund ska ju för fasen kunna hitta ett bestämt sandkorn på en sandstrand – nog ska de kunna hitta en dummy på en äng, om än en gropig dito.

Planen har varit att jag ska träna sök med små dummies/tennisbollar framöver. Men igår hittade jag en riktigt fin sökmark, med högt gräs, rishögar, hallonsnår, vattenfyllda gropar… Jag gnuggade riktigt händerna 🙂 och när Eva hörde av sig för att planera kvällens träning var hon med på noterna!

Det blev ett fotgående genom skogen, och hundarna fick sitta gömda medan vi lade ut söket. Eftersom Delfi löper fick Viper börja ta in sitt sök, och Delfi fick sitta och titta, så som på öppenklassproven. Ett par skott avlossade vi också, innan Viper gav sig ut. Därefter samma procedur för Delfi.

I området hade vi åtta dummies, och samtliga låg lite klurigt till, för att undvika att hundarna skulle hitta något utan att behöva använda nosen ordentligt.

20170912_162543

20170912_162559

20170912_170132

Jag var mycket nöjd med träningen. Det kan väl hända att Delfi fick hjälp av att ha sett Viper söka i området, men hon fick å andra sidan svårigheten att vara passiv utan att få springa av sig först – och vid ett kommande tillfälle kommer hon att få ta in sitt sök först. Vi ska göra detta grundligt, och både Eva och jag kommer gärna tillbaka till detta hygge igen. I mitt stilla sinne noterade jag de där vattenfyllda groparna – målet är att hundarna ska hitta dummies i sådana gropar… men det tar vi så småningom.

På kvällen kom ett oväder, och jag var glad att det inte kom en timme tidigare.

 

 

 

Delfi tog en 0:a på b-prov, ökl

Så sent som i våras kändes det som att jag skulle få vänta till nästa år med att ens tänka tanken på att ta ut Delfi på ett b-prov i öppen klass. Efter mina mått, då. Då.

Sedan har Delfis utvecklingskurva under sommaren varit sådan att jag ändrat mig – passiviteten/stadgan var inte 100%-ig, men ändå inom kontroll, även när vi tränade i par. Men hon har visat sig vara så pass följsam och lättstyrd även på långa avstånd, att jag började längta efter att få ta ut henne på prov. Inte minst för att se var vi står inför den fortsatta träningen.

Planen var att starta henne på ett prov senare i höst, men när klubben gick ut några dagar före helgen, och efterlyste reserver till det förestående öppenklassprovet, så valde jag att anmäla oss. Detta med tanke på att man aldrig vet när Delfi kommer att börja löpa – hon har ju haft 6-9 månader mellan sina löp hittills – och de två prov som jag egentligen övervägde att anmäla till skulle infalla under en tvåveckorsperiod. Med otur skulle Delfi alltså kunna löpa bort båda proven, och då skulle jag nog gräma mig för att jag inte passade på nu. Så jag passade på nu.

Vilt plockades fram och användes vid de sista söken och vattenuppgifterna. Så sent som sista dagen före provet testade jag en dirigering över en vik, och eftersom jag även ville köra med skott blev jag tvungen att åka lååångt in i skogen för att hitta en passande plats. Det blev en dirigering förbi en rejäl gräskant, vilket var en rejäl svårighet som jag förbannade mig själv för. Lite onödigt såhär precis före provet, kanske… Tre-fyra gånger fick jag blåsa kontaktsignal och påminna Delfi om att simma vidare ut, bort från gräskanten, och varje gång tog hon signalerna fint och fortsatte ut, men drogs in mot kanten igen ända tills hon fattade att det inte var någon idé… Hon hämtade in sin dirigering – slutet gott. Det skulle visa sig att denna övning var en fin förberedelse för provet kommande dag.

Provet gick av stapeln den 6 augusti, cirka två timmars bilfärd hemifrån. Vi hade otrolig tur med vädret, för det regnade en stor del av resan, men det sprack upp och blev bättre och bättre ju närmare provplatsen vi kom, och hela dagen hade vi växlande molnighet och uppehåll.

När jag gått med det första prov-paret och sett upplägget ville jag bara få gå provet själv. Det var ett väldigt fint upplägg, ett ”arbetsprov” kallade domaren det. Hundarna fick verkligen chans att visa vad de kunde. Det var utmanande, men inte på något sätt omöjligt. Väldigt trevligt också att domaren betonade att man fick lov att berömma och till och med klappa om hunden när den var duktig under provet…

Jag hade fått ett näst intill idealiskt startnummer, någonstans i mitten av startfältet, så vid lunchtid var det vår tur. Vi skulle starta med en till flatte, vars matte jag känner lite sedan tidigare. När vi satt och väntade vid hundstoppet märkte jag att Delfi taggade upp av allt som hände vid provplatsen… Skotten, människorna – hon visste precis att det skulle bli lattjolajbans… Suckelisuck.

Detta visade sig så snart vi började provet också. Putz weg var följsamheten… Jag fick hålla på och påminna henne om fotpositionen, precis så som man inte vill behöva: klappa på benet, stanna till, fotkommando om igen…

Vi fick börja med en landdirigering på kanske 50 meter i skogen – svårigheten var dels att det var slyigt i skogen, dels att linjen korsade en skogsväg halvvägs mot målet. Det gick hyfsat för Delfi. Därefter fick den andra hunden ta in en dubbelmarkering åt motsatt håll. Sedan gick vi vidare till söket. Delfi fick ta in söket först, medan den andra hunden var passiv en bit bort. Det gick inte så bra till att börja med – gräset var högt i sökområdet och Delfi studsade mest runt där ute… Men så hittade hon det första viltet och därefter gick det mycket bättre. Hon var ute och simmade i vattnet ett par gånger, men så hade det också legat vilt därute (markeringarna) – problemet var att en ridå av träd gjorde att jag inte såg att hon var i vattnet förrän hon redan var en bra bit ut… Nåväl, hon kom ju in och verkade outtröttlig, och fick hämta in fem (av sex) vilt.

Därefter fick hon ta in en dubbelmarkering på vatten. Den ena markeringen tog hon klockrent, men av någon anledning kom hon på fel sida om båten för att kunna få vittring på den andra, och jag fick dirigera dit henne.

Hundarna bytte plats och den andra hunden fick sin dubbelmarkering, varpå Delfi skulle ta sin vattendirigering, cirka 40 meter ut. Och som hon tog den 🙂 Vattendirigeringen slutade ute i vattnet, vid en pinne, men till vänster om linjen gick strandkanten och till höger drog de tidigare markeringarna. Vinden var sådan att man tjänade på att skicka hunden mellan pinnen och strandkanten, för att hunden skulle ha störst chans att få vind på viltet vid pinnen. Jag skickade Delfi rakt mot pinnen. Hon drog sig ganska snart in mot kanten, men efter en påminnelse från mig om att fortsätta ut, bort från kanten – på samma sätt som jag påmint henne föregående dag – så fortsatte hon rakt ut och hittade snabbt sitt mål. Yay!

Sedan var det dags för oss att vara passiva medan den andra hunden tog in sitt sök. Inte så mycket ”yay”…

Till sist tog den andra hunden också sin landdirigering och allra sist tog Delfi sin dubbelmarkering i skogen – klockrent! Fint avslut på detta roliga prov.

Delfis kritik var rättvis:

image

Lite anmärkningsvärt var väl att vi var tre – av tretton startande – som var kvar till prisutdelningen. Det var dagens bästa hund som fick en 2:a, en av dem som fick en 3:a och så lilla Delfi med sin 0:a… och kanske dagens gladaste matte. Ja, glad och glad… Jag var givetvis inte glad över detta stissande och pipande som kom fram extra tydligt idag. Men ändå glad över att ha fått se henne göra så fina dirigeringar, särskilt vattendirigeringen som jag alltid sett som den största utmaningen och måttstocken på om jag har en öppenklasshund eller ej. Men det är klart: pipet måste vi ta tag i på riktigt!

Så med facit i hand: borde jag inte ha väntat till nästa år i alla fall? Nej!

Jag har fått starta min underbara tjej på ett prov som många upplevde som utmanande. Jag har fått med mig information som jag troligtvis inte hade kunnat få på något annat sätt. Tack till alla som anordnade och genomförde denna provdag – och tack till mig själv som vågade. Tack till Delfi, min bästa träningskamrat.

 

Kvitto

Idag var Delfi och jag hos Katarina på Kopparhult igen, och liksom förra veckan hade vi bokat 1,5 timme tillsammans med Åsa och Tod. Vi var väldigt nöjda efter träningspasset förra gången. Vi hade utmanats med markeringar som blev till minnesmarkeringar och långa dirigeringar. Delfi hade svårt att gå rakt på den längsta linjen, men då fick jag också lära mig att hålla huvudet kallt (vilket fallerade totalt första gången) och rätta upp situationen på bästa sätt, och det blev jag riktigt nöjd med på slutet. Katarina hade nämligen envisats med att vi skulle göra om just den linjen som fick galet innan. Jag var egentligen inte alls så sugen, haha, men jag har också lärt mig att lyssna och lita på kloka Katarina, så repris blev det, och en bra och lärorik sådan. Delfi hade också svårt med en markering i högt gräs, men tog istället in en klockren dubbel.

Vi var också grymt nöjda med våra tysta, om än heta, hundar. För min del kändes det absolut idealiskt att gå i par med Åsa – träningskänslan är så viktig för mig!

Idag var det då dags igen – var det nu korthuset skulle rasa? Eller kunde det gå så bra igen? Det kunde det.

Katarina hade kokat ihop ett träningspass åt oss som inkluderade långa markeringar, närsöksområde, linjer mitt emellan dubbelmarkeringar m.m. Efterhand som jag såg vad hundarna klarade av att prestera och hur de tog våra tecken och signaler, så växte hundarna i mina ögon. Jag var helt enkelt sjukt impad, och inte minst av Delfi. Idag hördes några pip -inte bra – men jag valde att inte stressa upp mig, och i stället fokusera på allt det positiva som jag fick se henne göra idag. Shit pommes frites! 

image

Här har vi en övning, där Katarina slänger ut en dubbelmarkering (kryssen till höger och vänster). Dubbeln hämtades in av en hund, och därefter hämtades en dirigering in, där linjen gick rakt mellan markeringarna och till bortre hörnet av fältet. Riktigt snyggt såg det ut när både Tod och Delfi sprang ut i full kareta och levererade hem sina byten. Det fanns verkligen mycket att glädjas åt idag, och jag ska verkligen inte trötta ut någon med att räkna upp allt, men jag kan väl säga som så här: it feels good.

Att på de här (fem) gångerna som vi gått hos Katarina få se Delfi fullkomligt blomma ut och äntligen få visa vad hon går för, det känns så jävla fantastiskt, och jag är verkligen tacksam mot mig själv som kom på denna briljanta idé, och ännu mer tacksam mot Katarina som kört på när jag lagt pannan i djupa veck och sagt ”gud, vad svårt!?”. Hon har överbevisat mig gång på gång: min hund kan mer än jag tror.

Och jag tar detta som ett kvitto. Ett kvitto på att det varit rätt att avbryta samarbeten som inte känts bra. Att ta en paus från gruppträningar, med få undantag för att prova. Kvitto på att våra små spontana övningar under promenader och mini-pass på ängarna här hemma har gett resultat. Kvitto på att jag samtidigt har jobbat med min egen attityd till träningen och till hunden.

Jag vet – nu – vad som är viktigast för mig och jag vet vilket pris jag inte är beredd att betala för att nå resultat. Jag betalar inte med att utsätta min hund för taskigheter, jag betalar inte genom tråkig, monoton träning och jag betalar inte med att träna i fel sammanhang – för mig och/eller för min hund.

Jag tänker också på Gaby, Delfis uppfödare. Vad ska man säga, du borde varit kvar, du borde fått fortsätta att utveckla din passion för jakten och flattarna och bidra till vår ras så som du ville. 

Oavsett hur det nu går med eventuella prov framöver, så kommer jag att leva länge på vad jag fick uppleva idag.

 

Guldstund

Igår dröjde det ända in på eftermiddagen innan vi kom ut på en riktig promenad i skogen. Men vilken go runda det blev. Vi vek av från den vanliga stigen och upptäckte en annan – som verkar användas flitigt av viltet -, vi stannade för lite svampplock (kantarellerna har börjat komma, men behöver ner regn!), lite fotosession och en del vattendirigering. En riktig guldstund blev det.

I en annan liten vik provade jag för första gången att lägga till en punkt som jag dirigerade till i en rät vinkel. Blev så bra! Och bara för det fick Piaf en likadan – och hon tog sin dirigering ännu snyggare än Delfi… Alltid lika roligt när flattetanten tänder till och får briljera!

Och inte nog med detta – knappt hade vi hunnit hem förrän grann-Ann och lilla vappe-Elvira tittade förbi och blev kvar för lite lek och mys på gräsmattan. Mina hundar misstyckte då verkligen inte 😊

Det har hänt något

Ja, det har hänt något med Delfis träning… Jag vågar lite mer, och när jag vågar blir jag allra oftast positivt överraskad över vad ”den lilla bruna punkten”, som en dansk tränare kallade henne, klarar av numera. Dels har jag fått en spark i baken – plus värdefull inspiration – av träningen på Kopparhult, dels tror jag att det är den lågintensiva träningen under det senaste viloåret, som ändå gett lite resultat. Vi har bannemej harvat på med våra linjer och nu på sistone har jag hittat sätt att göra träningen lite mer varierad och överraska lill-bruden, vilket nog både uppskattas och är nyttigt för henne. Va, kan jag inte alltid veta vart matte ska skicka mig och på vilket sätt, det var som attsingen…! Bäst att kolla hur hon vill ha’t då!? Jojo.

Jag har ju alltid hävdat att inspirationen fattades mig den mesta tiden i Lux, och en del tycker nog att det låter arrogant. Nog fanns det väl någon källa till inspiration?? Ja, jag hade runt 2006-2007 en tysk tränare, Peter Müller. Det var Ella och sedan Saga som jag tränade med under den tiden, innan han slutade. Ella kunde jag aldrig starta på något tyskt WT på grund av pip och gnäll, men hon var en jäkel till apportör på de flesta andra sätt. På de godsjakter som vi fick vara med på tack vare min franske vän, där hämtade hon in ”allt” – även sådant som egentligen inte skulle hämtas… Pärlhönan ba’: Va, men släpp, jag är inte ens skadad, jag bara råkade kuta förbi här…! Men hon tog å andra sidan också de skammade fasanerna som sprang långt och/eller gömde sig i de jäkligaste snåren.

Saga utvecklades fint i Peters träningsgrupp och det var inte så långt efter att han slutat träna oss, 2007, som jag startade Saga på vårt första WT i Tyskland och hon kom på andra plats av ca 50 startande, med 113/120 p. Hon hade startat på flera franska WT, även vunnit ett, hon hade tagit två cert på Field trial a la francaise och blivit fransk trialler. Men i min värld smällde de tyska tävlingarna mycket högre. Jag var så jäkla stolt och tränaren Peter var också stolt. Men han hade som sagt slutat som tränare, och därefter hittade jag aldrig mer vare sig tränare eller träningsgrupp som funkade för mig.

Vi flyttade hem till Sverige istället… 😬

Här i hundsverige blir man inspirerad närapå överallt; i tränings- och provsammanhang, i böcker, i bloggar, i poddar… Och jag har allt sett till att ta för mig av smörgåsbordet av hundaktiviteter som erbjuds. Det har varit hundutbildning, föreläsningar, gruppträningar, läger, kurser och nu sist då några privatträningar. Så kul har det varit och överallt har man fått med sig något – även om det också i viss mån har blivit lite korvstoppning med allt jag fått lära mig. Jag har nog behövt lite tid för att smälta och koka ner allt detta till min egen knowhow för hur jag vill träna min hund.

Inte är jag klar, heller, långtifrån. Men som den (hopplösa) känslomänniska jag är känner jag verkligen i magen när jag gör något jag vill fortsätta med, och när jag inte gör det. Sedan gillar jag att prova nytt och kanske är det också nödvändigt att prova sig fram, just för att kunna fråga magen: ja eller nej?

Därför känns det riktigt, riktigt gott just nu, att våra träningspass är så varierande – för jag avskyr när det blir monotont och schemalagt och träningen känns som ett måste, något som ska ”betas av” – och att jag hittar lite lagoma utmaningar som utvecklar oss och får kanske både matte och flatte att höja på ögonbrynen och tänka åh fan, kunde vi det här, vi…?

Och Piaf har den jätteviktiga rollen att se till så inte Delfi får hämta varenda apport, och även få mig att inte ta allt så väldigt mycket för givet, heller.

Inget midsommarfirande, direkt

Under åren i Luxemburg var det ju oftast så att man jobbade denna dag; midsommardagen. De som ville fira fick göra det helgen efter. Men i år kan svenskarna i Lux fira på självaste midsommarafton, om de vill, eftersom Luxemburg har sin nationaldag idag, den 23 juni. Grattis!

FB_IMG_1498221720181

Nationaldagsfirande i Lux 2010

Själv brukade jag aldrig fira midsommar under de där åren, och jag har väl inte direkt någon längtan att börja med det heller. Igår spenderade jag dagen med pappa: följde med honom till läkaren, apotek och mataffär och hjälpte till med lite annat därhemma. Och så åt vi faktiskt matjessill med alla tillbehör – och svenska jordgubbar, minsann.

Idag känns det så skönt att bara vara hemma. Två fina erbjudanden om att komma på midsommarmiddag har jag fått av två olika grannar, men jag har avböjt. Jag trivs bättre här, på min altan där jag kan skåda ut över ängarna och läsa något.

Och hundarna har fått sitt. Vi började dagen med en jätteskön runda där båda hundarna fick bada och Delfi och jag fick ett genombrott i träningen med våra skick över viken – den här gången fick jag ut henne än en gång hela den långa vägen till den andra sidan. Yes!

Senare på dagen såg vi till att utnyttja den slagna ängen här hemna igen, denna gång med en massa fotgående och sid-skick. Piaf låg så snällt och tittade i ett hörn av ängen – och fick avsluta med att ta några få sid-skick, hon också.

20170623_121726

20170623_121731

Inga bilder

Nä, det blir minsann inga bilder tagna när Delfi och jag har lektion hos Kopparhults Katarina… Ingen tid för sånt! Men bra och nyttig träning blir det desto mer av – och minsta paus i själva träningen fylls av hund/jakt/provsnack. Och jag har en ny liten lista med saker som vi kan träna och slipa på framöver. Desto bättre tyckte jag att det vi gjort sedan sist har lett till resultat – och nu har vi två veckor på oss till nästa gång. Mer, målinriktad träning, ohoj!