retrieverträning

Dr Jekyll och fröken Hyde

Igår tog jag ut Femma på ett ordentligt jaktträningspass på ängarna, det var ett tag sedan – de senaste 2-3 veckorna har vi mest hållit till i skogen med vår b-provsträning. Utlagda dirigeringspunkter varvades med skjutna markeringar. Allt gick inte perfekt, särskilt inte vid en av punkterna där det var ganska uppenbart att något vilt legat nyligen, det luktade betydligt mer spännande än de utlagda tennisbollarna… Men i stort var jag riktigt nöjd med passet, och i slutändan avslutade jag innan den sista apporten var hämtad, för hon hade jobbat fint – och mycket, hon var rätt trött på slutet. Den sista apporten fick ligga kvar till ett senare tillfälle.

På eftermiddagen var det dags att infria mitt löfte till Delfi, nämligen att vi skulle spåra, det var också ett tag sedan nu. Vi åkte iväg till en fin spårskog, jag lade spår och sedan åkte vi vidare och gick en promenad innan vi åkte tillbaka och båda hundarna fick gå sitt respektive personspår med cirka två timmars liggtid. Jag har sagt det förut, men det är verkligen så: Lika trôkigt som det är att lägga spår, lika kul är det att se hundarna spåra! Deras nosar är ju bara helt fantastiska. Delfi spårade i sitt fina, lugna tempo, hittade sina tennisbollar och flera gånger hade jag själv glömt hur jag hade gått, men det visade sig varje gång att Delfi gick helt rätt. Tack och lov för mina snitslar, för mitt spår-minne är verkligen uselt, men jag har åtminstone lärt mig att lita på hunden. Experten.

Sedan var det Femmas tur! Se så oskyldig hon ser ut…

20200804_181144

strax innan hon sliter av sin matte armarna i spåret. 🙄😁 Ja jäklar, vad det går undan, även om jag går med klackarna i backen. En pinne missade hon, men hon var inte långt ifrån den, och egentligen är det väl konstigare att hon faktiskt får med sig någon pinne alls, så som hon drar fram i spåret…

Nästa gång måste jag lyda de råd jag fått om längre liggtid och klurigare spår – hon är i kaxigaste laget i spåret, lilla fröken Hyde. Men jag gillar det lösningsorienterade tänket, konstruktiva idéer… Även om det inte skulle funka så måste man ju prova (så länge det är schyssta metoder, naturligtvis). Det är hur som helst underbart att se henne i spåret. Också!

Idag gick vi ut för att plocka in den där dummyn som blev kvar ute igår. En lång linje att springa längs en gräskant. Femma sprang ut i full fart (yay!), men någonstans halvvägs drogs hon in i gräskanten. När jag skickade om därifrån kom hon ända fram, men hade hon svårt att hitta dummyn. I och för sig hade den legat där nästan ett ďygn och i och för sig rör sig vilt i det området nästan varje kväll, men vi ska nog fixa det så småningom. Jag kastade ut dummyn igen och vi gjorde om det hela från den första skickpunkten och fick success. Vi får göra om det där med den kvarlämnade dummyn en annan gång.

Sedan gick vi och kollade av ett av de svampställen som jag räknat som ”förlorat”, så nära bilväg som det ligger. Men det är ett riktigt bra ställe och nyfikenheten tog över -kunde det finnas någon svamp åt mig där? Det kunde det. Svampplockning är för övrigt den perfekta sysselsättningen när det regnar, men nu ska det förhoppningsvis bli riktigt fint och varmt i några dagar och då ska vi verkligen njuta av det och bada och simma mycket.

Andra gången gillt

Rätt gissat, ni som trodde att jag hade anmält Femma till ett b-prov, ganska så precis ett år efter det i Kilanda som jag anmälde henne till lite (för) spontant och som gav oss ett tredjepris och några nyttiga erfarenheter.

Den här gången var Femma ett år mognare och mycket bättre förberedd inför uppgiften, det visste jag när vi gav oss iväg mot provplatsen. Jag visste också att jag absolut ville starta henne i år, och att det här eventuellt kunde vara enda chansen på ett bra tag eftersom jag helst inte vill åka långt och hennes nästa löp troligen infaller i september.

Det skulle bli ett ovanligt prov, där endast hälften av dagens startande samlades på morgonen, resten kom efter lunch, och för alla startande gällde, att efter att man gått sitt prov gav domaren sin kritik (som vanligt), men efter genomförd passivitet (där hunden ska sitta lugnt och se nästföljande ekipage ta in ett par markeringar) fick man dessutom sitt pris – och därefter ombads man ”vänligt, men bestämt” att lämna provplatsen. Detta naturligtvis på grund av covid19. Vi var nog alla överens om att vi förvisso gick miste om det roliga och intressanta i att kunna se övriga ekipage genomföra provet, men att vi var väldigt nöjda över att åtminstone få starta, trots pandemin.

Femma och jag startade som andra ekipage ut, och provet i nybörjarklass  inleddes med fotgående och ett par landmarkeringar, om än i våtmark, intill sjön. Den första övermarkerade hon lite, men letade sig snabbt tillbaka och använde ”näsan” så där bra som hon brukar. Den andra var en ren ”spik”.

Vi gick vidare till sökområdet, som Femma letade igenom ordentligt. Det blev lite jobbigt för henne mot slutet, men hon jobbade på. Det var en gång som hon stannade upp, och jag fick användning för vårt ganska nya sök-kommando på distans – hon tog det klockrent och vände ut i sökområdet som om hon fått ny energi, och hon tog även in det sista viltet. Allt vilt levererade hon som jag vill ha det: snabbt in i min hand à la handtarget.

Efter söket gick vi till vattnet, där jag först fick skicka Femma på ett riktat närsök, därefter fick vi två vattenmarkeringar från en båt. Allt togs in snabbt och lätt. Inte ett spår av några svårigheter med igångar i vattnet (hurra!). Den första markeringen råkade skymmas helt av skytten, men plasket hördes ju klart och tydligt och hörselmarkeringar råkar Femma vara rätt bra på…

Därmed var den aktiva delen av provet klar och det kändes riktigt, riktigt bra. Fotgåendet hade funkat genom hela provet, vi hade varit ett team genom hela provet. Och domaren hade tydligen gillat det han sett hos Femma. Han berömde särskilt hennes sök, vilket var extra kul eftersom det var söket hon först fallerade på i det förra provet vi gjorde.

Passiviteten klarade vi av, den med, och då var det klart: Femma hade fått ett förstapris! Ahhh, där satt den! Den goa känslan från de senaste träningarna bekräftades, jag hade gjort rätt som anmälde henne med tanke på den utvecklingskurva hon visat de senaste veckorna.

Jag är så oerhört stolt över min fina Femma! Och riktigt kul är också att hennes två bröder Sixten och Poppe gick och tog varsin 1:a på ett b-prov dagen före oss. Vilken syskonskara! Heja Mandylikes!

Dagen började med en duns

Medan hundarna och jag ännu låg och drog oss i sängen hördes plötsligt en rejäl duns mot ett av mina fönster. Jag låg och tänkte att det måste ha varit en fågel, men definitivt inte någon småfågel, knappast heller någon stare eller trast. Med den rejäla dunsen (tänk handboll som kastas mot fönster…) kunde det knappast heller ha gått väl för vad-det-nu-var, och jag fasade lite för att gå upp och titta.

Samtidigt hörde jag genom mitt halvöppna sovrumsfönster att fasantuppen plötsligt börjat låta kluck-kluck-kluck. Jag undrade om det var han som var skadad?

På fönstret fanns mycket riktigt en våt fläck med lite små-fjädrar, men när jag tittade ut på altanen såg jag ingen fågel, däremot lite mer bruna fjädrar. När jag kom ut för att se efter, var det en fågel som med ett förskräckt läte flög iväg i en väldig fart, och jag hann absolut inte se vad det var. Men kvar på gräset låg en död liten fasanhöna, och fågeln som just lyft var med all säkerhet någon slags rovfågel, för den hade redan hunnit mumsa lite på hönan… Kanske var det också den som fått hönan att fly i sådan panik att hon flög in i fönstret (trots att jag ser till att ha persiennerna nere hela sommaren, delvis just för att fåglarna ska se fönstren bättre).

Vad gör jag då? Jo, jag känner att hönan fortfarande är varm, och ger Femma ett tillfälle att ta sitt första varmvilt (det gick att knipa ihop såret där rovfågeln ätit). Det gillade hon!

Så inledde vi vår dag.

Senare åkte vi iväg i regnet för att träna med I och Q vid en sjö som var ny för dem och där Femma inte varit sedan förra året. På vägen dit muttrade jag verkligen över regnet som öste ner. Det är verkligen så att jag föredrar uppehåll framför regn och om det nu måste regna, så: ju mindre, desto bättre. I synnerhet om man ska hantera vilt också…

Men när jag klev ur bilen på destinationen hade regnet lugnat ner sig betydligt, och strax slutade det helt – sedan var det så gott som uppehåll fram tills jag kommit hem igen… Då kom en rejäl störtskur. Vi hade sannerligen tur med vädret!

Och träningen, den blev också riktigt, riktigt bra. Visst saknade vi en skytt/kastare, men det gick väldigt bra ändå. Film.

 

Bättre sent än aldrig

Förra året åt fjärilslarver upp så gott som alla mina pelargoner utanför huset, de som jag hade lyckats övervintra i krukor inomhus från föregående sommar och som blommade så fint även förra året. Obarmhärtigt tuggade larverna i sig bladen, och jag såg ingen räddning för mina plantor. I år köpte jag inga prydnadsblommor, utan körde en budgetvariant och sådde blomfrön istället. Det har vuxit och varit grönt och fint – bara ett par stjälkar bröts av i slagregnet för några veckor sedan – men några atlasblommor har inte synts till, förrän nu! Klart värda väntan, skulle jag säga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När det gäller hundträning tror jag inte riktigt på att bara sitta och vänta. Om man bara låter tiden gå riskerar vissa idéer att gro sig riktigt starka om man inte visar att det kan vara på ett annat sätt också. (Det ser man både hos djur och människor, förresten.) Det handlar inte om att man kan eller ska försöka ändra på personligheter, utan om att just ändra en felaktig eller onödig inställning. Som att bota getingfobi.

Om man kan simma behöver man inte heller vara rädd för att gå ner i vattnet. Just som jag skrev om den där lite svårare igången i det förra inlägget kom jag på att jag fått tips om en sjö inte alltför långt bort, där det är långgrunt. Hur långgrunt hade jag aldrig tagit reda på, men nu var det dags att göra det.

Femma och jag åkte dit själva, och det var verkligen rejält långgrunt, ovanligt för att vara en skogssjö. Det utnyttjade vi! Första gången vi var där blev det mest busmarkeringar, sådana som vi kört en del på land också: på min signal springer Femma rakt ut (i vattnet, nu då) och då får hon ett kast framför sig…

20200720_132410

Sedan såklart lite mer markeringar och mindre bus… I början stod både Femma och jag ute i vattnet när jag kastade markeringarna och hon travade ut och hämtade – om jag hade kastat riktigt långt fick hon simma lite för att ta sin dummy eller boll.

Efter hand som det gick bättre flyttade vi upp på land och sedan allt längre från sjökanten. När jag var nöjd med dagens pass vid den långgrunda stranden promenerade vi även runt sjön och körde lite markeringar på andra, inte lika långgrunda, ställen. Det blev snabbt tydliga förbättringar med Femmas igångar.

När vi börjat med detta var jag bara missnöjd med en sak: att jag inte gjort detta tidigare!

20200720_131853_009

Ett par tillfällen senare fick även Delfi följa med dit, för det långgrunda vattnet var även perfekt för lite vattentrask mellan träningarna hos Redog.

20200722_123605

Träningen hos Redog har verkligen gett resultat och nu senast såg vi en stor förbättring. Det talades till och med om att hon kan få jaktträna igen snart…! Delfi är inte överdrivet förtjust i alla människor (inte som en ”normal” flatte…), men sin fysioterapeut Beatha tycker hon mycket om.

20200725_135737

Hon tycker också mycket om stretchingen som vi äntligen gjort till rutin efter våra promenader – det börjar bli en lika uppskattad avslutning som handdukstorkningen efter regniga promenader.

Femma får lite stretching, hon med, och det gör henne säkert gott att få börja med det redan nu. En fördel med att inte ha för många hundar är väl just detta att man lättare lägger till lite extra pyssel med var och en av dem.

Att ”pysslet” med Femmas igångar i vattnet har gett resultat har jag kunnat testa vid flera väldigt bra träningar den senaste veckan. Jag är så tacksam över att ha både gamla och nya träningskompisar som ställer upp alldeles fantastiskt. Tack och lov för människor som inte bara bestämmer sig för att en viss hund (eller människa) är si eller så, utan är öppensinnade och tycker om att se en positiv utveckling. Underbart!

Femma har fått hämta vattenmarkeringar kastade av Linda och dela på ett stort sök i blötmark med superduktiga flatten Milla, hon har fått köra igenom ett b-provsupplägg i en helt ny sjö efter att Ingrid och Qnut kört samma upplägg – både Qnut och Femma gjorde riktigt bra ifrån sig – och Femma har även fått ett helt upplägg, inklusive vattenmarkeringar från en båt och passivitet på slutet, medan Lisbeth och Sebbe tog in ett sök.

20200722_192554

Är det någon som tror att vi har anmält oss till prov…?

Minnen på en mosse

Delfi var hos Redog idag, och fick trava i vattentrasken, det gillar hon. Lite mer action. Hon får sedan länge gå fullängdspromenader, och med fysioterapeutens godkännande får hon numera även gå lös en hel del, så länge det inte blir för mycket spring och okontrollerade rörelser. Dvs. fortfarande ingen fartfylld träning, snyft, men det går i alla fall åt rätt håll, så vi har även trappat ner besöken på Redog från två till en gång i veckan.

Kantarellsäsongen har definitivt börjat på riktigt nu, och jag har några av mina vanliga ställen att kolla av med någon veckas mellanrum. Förra veckan blev det inte så stor skörd, den här veckan betydligt mer. Fortsätter vädret såhär kommer det att bli en fantastisk svampsäsong… Jag får börja leta nya recept!

Femma fick ett träningspass med vattenapportering igår. Lite längre sträckor, över en bredare vik. Sedan simmade vi tillsammans, men det blev bara en kort simtur – vattnet var i kallaste laget för mig. Idag blev det träning på en mosse, två stora sök med få apporter, men med en apport i vattnet. Och lite andra klurigheter på mossen. Tänkte på att det brukar kallas tung mark, mossen som Femma sprang så lätt över, och jag mindes några riktigt snygga sök som jag sett tas in av andra hundar på den marken. Riktiga gåshudsprestationer som jag inte glömmer så lätt. Bland annat ett sök som Femmas moster tog in, faktiskt – det var några månader innan Femma fanns.

Idag var jag nästan lika impad av Femma, som tog in söken, inklusive vattenapporterna, som ingenting. Jag får snart sluta vara så imponerad över allt hon gör, jag inser att det är skittråkigt att läsa 😉 men hennes utveckling den senaste veckan har fått mig att bli såhär. Jag är helt på det klara med att jag snart kommer ner på jorden igen. Det är nog bäst…

 

Euforin fortsätter

När jag hade förlorat hoppet om att någonsin kunna starta Femma på b-prov (det ligger i min natur att måla fan på väggen…), så tänkte jag att jag i alla fall vill använda upp det vilt jag har i frysen, sedan får väl Femma satsa på WT, precis som Delfi. För Delfis del handlar det om att hon blir för het i samband med vilt, skott och hela provsituationen. Eller: egentligen räcker det med vilt för att hon ska gå igång, så därför får hon väldigt sällan vara med när vi tränar med det här hemma.

Femma börjar nu också att springa i förväg mot stugan där viltet finns – och där eländet med getingen osv. tog sin början förra sommaren. Hon springer dit! Det är underbart att se…

Igår knatade Femma och jag iväg till skog och vatten och körde först ett stort sök – endast fyra vilt denna gång – och det var nemas problemas.

Vi gick vidare till ”vår” vik, där vi har badat och simmat länge och väl när temperaturen ute var sådan att jag ville bada. Då simmade vi bland annat ut tillsammans, och jag hade med mig en tennisboll som jag kastade upp på land på andra sidan viken. Efter att Femma fått hämta bollen ett par gånger och leverera den till mig simmandes i vattnet, så kastade jag den en sista gång innan vi simmade tillbaka och jag skickade henne på linjetag över viken. Inget långt avstånd, ”inget stort steg för mänskligheten…”, men ett bra steg framåt för oss.

Idag skulle det apporteras vilt i denna vik, och till att börja med stod vi båda i vattnet, och jag fick uppmuntra Femma lite för att hon skulle simma ut den lilla sträckan jag nu kan kasta ett ganska tungt objekt… Men snart kunde hon faktiskt göra en igång i vattnet uppe från land – och hon levererade också i hand (även om det inte fick vara med på filmen). Film

Nästa steg var att lämna Femma, gå runt viken och kasta markeringen i vattnet, sedan gå tillbaka och skicka på markeringen – utan att Femma tar landvägen runt viken vare sig på vägen ut eller hem. Delfi, som älllskar att simma över vikar har inte haft något som helst problem med detta, men med Femmas problem med igångar i vattnet har jag verkligen inte kunnat roa mig med inkallningar över vikar på samma sätt. Jag har provat (envis? jag??), och det har lyckats ibland, och skitit sig ibland, dvs. då Femma har tagit den ”förbjudna” landvägen runt istället för att simma över. Inte så konstigt alls.

Hur gick det här, då? Helt fantastiskt bra! Även här har jag klippt bort slutet, men leveransen var i hand även denna gång. Vi har rak motvind in på oss där vi står, vilket förklarar att Femma ”slår” i sidled för att slutligen simma rakt mot sin apport. Film

Så det blev till att ”fira” igår igen och somna – och vakna – med den där känslan av eufori igen. Vi är på banan igen!

Perfekt väder

Vi fick några riktigt fina sommardagar i slutet av juni med underbar värme och allt skönare badtemperatur. Vi gick upp tidigt och fick ut våra morgonpromenader före tio, gärna runt sjöarna, så att hundarna kunde svalka sig när det ville. Delfi får egentligen inte simma, men man måste ju få leva, även under rehab.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Varma sommarkvällar med Thermacell – årets kanske bästa köp för att hålla borta knotten – och Hanna Hellquists En tryckare på Blue Moon Bar.

20200706_083712

Femma och jag varvade rena nöjesbad och allt längre simturer med träning på allt utom det vi är sämst på (igångarna i vattnet), men med tanken att genom att ha kul med alla andra delar så ska det där sista också lossna av sig självt.

20200629_071742

Alltså simmade vi ut tillsammans (eller så fick hon vänta medan jag simmade ut) och kastade eller bara lämnade en synlig apport, och när vi/jag simmat in till land igen blev det ett skick på dummyn.

20200629_075223

Även störningskast och halv-blinds med lite mindre synlig tennisboll i vattnet roade vi oss med. Film

pixlr_20200627172903097

Avlämningarna har blivit så mycket bättre i vattnet och även när jag backat upp på land för att få avlämningen där.

Stärkt av detta har jag även förlagt lite vattenträning till ett tjärn med lite svårare i- och uppgång, och även om det fortfarande behövdes lite övertalning vid igången (utan något kast – det kom först när hon väl var i vattnet) så var attityden efteråt klart positiv – Femma ville gå i igen. Precis som jag noterat tidigare är det inte heller så viktigt att skaka vattnet ur pälsen direkt, utan det går bra att hämta den kastade bollen först. Film

Vid det här laget hade vi fått väderomslag med svalare temperatur och mycket regn – dvs. perfekt väder för svampen som redan börjat titta upp på de ”säkraste” svamställena. Årets första svampmacka var god!

Perfekt väder även för att fortsätta med Femmas dirigeringsträning på land, och vi har även varit på Kopparhult igen. Där visade det sig att jag nog tränat väl mycket basics på sistone och behöver även tänka på att steppa upp gemet lite grann… Det är som sagt bra att komma ut på organiserad träning för att inte fastna i utvecklingen – extra inspirerande är det när man har en bra instruktör och ett duktigt par-ekipage. Nästa träningspass på hemmaplan blev något annat än basics och jag var jättenöjd!

20200702_104008

En sval eftermiddag tog vi en promenad i skidbacken, med lite markeringar i det höga gräset för Femma.

Igår söndag var vi på Alingsås BK hela dagen – jag var åhörare på en kurs med Malin Helltén. Det handlade om specialsök, som håller på att bli en tävlingsgren inom SBK, men också något som sedan länge tränas i utbildningen av min-, narkotika-, barkborrehundar etc. Riktigt spännande och perfekt för att utmana våra hundar. Det finns så mycket kul att göra! Om inte annat är det en bra grej att pyssla med när det är perfekt inomhusväder.

Boll-Kalle

Min apport-kastare och jag var inte kompisar senast jag använde den, men jag har hela tiden anat att problemet egentligen var skotten. Ena gången sa det *plopp* och bollen/apporten landade framför mina fötter, andra gången smällde det till med en rekyl så jag nästan flög baklänges… Jätteläskigt – eller perfekt, om man vill utveckla skotträdsla. Men på Kopparhult senast var det ju så kul att få hämta boll-kastar-bollar, tyckte Femma, så jag köpte en låda med skott på stället och igår var det dags att damma av vår egen Boll-Kalle här hemma.

Det var bara Femma som fick hänga med ut, eftersom både Delfi, men framför allt Piaf riskerar att sitta och pipa, och det förstör den goa känslan för mig…

Varvade mellan direktskick på markeringarna, och fördröjningar med skick till tidigare utlagda dummies (vid vita pinnar) före skicket på markeringen. Även två pinn-skick före markeringen. Alltså, detta träningspass var SÅ kul! Och Femmas ut-skick funkar igen! Inga konstigheter alls att vända bort från markeringen och ta ut-tecknet i full fart.

Provade även en markering mellan de båda pinnarna – de stod ganska brett isär, ska sägas, från där vi stod, så vinkeln blev väl ungefär 45/2=22,5 grader. Men inte så illa ändå, tycker jag – och klappar mig själv lite på axeln som vågar prova! Markeringen faller, dummy vid pinne hämtas, markering hämtas. Pang-pang-pang. Var jag missnöjd med något? Nej, inte ett enda dugg… Och avslutade med ett par långa sid-dirrar till pinnarna när ändå självförtroendet var på topp!

Sorg och glädje

För någon vecka sedan såg jag något som först såg ut som en rolig tafatt-lek runt hasselträdet utanför mitt fönster: hackspetten försökte gång på gång gömma sig bakom trädstammen, men fick ge sig och bli bortjagad – av det mycket upprörda flugsnapparparet, förmodligen detsamma som jag sett och hört ha ungar i en holk bara några få meter från hasselträdet (där jag har min fågelmatning).

Häromdagen hörde jag ett himla liv vid flugsnapparholken igen – nu var det en nötväcka som jagades av flugsnapparna, åtminstone en av dem, men som hela tiden envisades med att komma tillbaka och sätta sig på stammen strax under holken. När det hela lugnat sig hörde jag att den ena flugsnapparen flög iväg till ett träd ganska långt från holken och satt där och lät upprörd. Varför flög hon inte till ungarna i holken? Kanske för att inte locka dit någon mer fiende? Ja, jag kan inte sånt där och ibland är det nästan bättre att inte veta vad som försiggår i naturen… Nu kunde jag tyvärr inte undgå att märka, dagen därpå, att det var tyst i holken. Flugsnapparhonan flög från gren till gren i närheten men även när hon satte sig i holköppningen – då brukar det ju bli liv i luckan – var det tyst. Och flugsnapparhanen syntes inte till. Så otroligt sorgligt, det måste ha hänt ungarna något, kanske även pappan. Varför kunde de inte få vara ifred med sin familjelycka i holken? Vad kan ha hänt, förresten? Usch, jag vill helst inte tänka på det.

Då tänker jag hellre på Piaf och Delfi som har sina magar och tassar i ordning och hänger med på alla promenader. Eller Femmas markeringar… Igår fick hon några i skogen, där hon fick springa genom lite våtmark för att ta sig till nedslagsplatsen… Det gillas inte av den lilla prinsessan, nämligen: att bli blöt om tassarna sådär helt oväntat…! Men även där har jag en plan, och de här markeringarna är en del av den. Ute på ängarna körde vi en trippelmarkering med snörbollar (de enda jag kan kasta hyfsat långt med) och senare tog vi ett ”riktigt” träningspass, men det fick också bli ganska kort. Man ser tydligt hur trött Femma blir när vi gör nya, lite svårare saker, och då får jag helt enkelt nöja mig med kanske 6-8 apporter på ett sådant ”riktigt” pass. Det bästa hade ju varit om jag kunde köra Delfi parallellt igen, det ska vi ta upp så snart som möjligt, men jag vågar inte belasta hennes handled med hennes maximala entusiasm riktigt än.

Ordningen återställd

Efter några dagar av att stå och hänga över den ena hundens nr 2-högar och av att med kritiska ögon studera den andra hundens varje steg, så var det igår dags att ”släppa på restriktionerna”, för att använda ett poppis uttryck. Piaf fick sin vanliga mat och fick gå i koppel de sträckor där hon riskerar att sätta i sig hjortbajs, kattbajs m.m., och Delfi fick följa med på promenaderna, dock i koppel på de sträckor där hon riskerar att studsa och springa för mycket. I stort sett betyder det att båda gick i koppel förbi alla ängar som vi passerar i början och slutet av promenaderna, men det var riktigt skönt att få ge i synnerhet Delfi motion igen.

På eftermiddagen fick ändå Piaf och Delfi hålla varandra sällskap hemma igen, medan Femma och jag åkte till Kopparhult – för träning i grupp denna gång. Det där med kurser i grupp kan vara lite lurigt ibland, tycker jag, eftersom gruppdynamiken kan vara så olika i olika grupper. I en grupp kan stämningen vara präglad av konkurrens och missunnsamhet, medan den i en annan präglas av gemenskap och glädje när hundarna lyckas – oavsett vems hund det är. Jag antar (??) att de flesta föredrar den senare gruppkänslan, och det är svårt att förstå varför det blir annorlunda ibland.

Därför är det extra roligt när man råkat hamna i en grupp med den där fina gruppdynamiken, där man hör på de spontana reaktionerna ”på linjen”, dvs. de som för tillfället är passiva, att alla är på det aktiva ekipagets sida och blir glada när det går bra. En sådan grupp tränade vi alltså med igår. Go känsla!

Vi tränade enkelmarkeringar som visade sig bli ganska luriga, lite stopp och sid-dirrar, och väldigt roliga dubbelmarkeringar med bollskjutare. Jag har ju skrutit lite över Femmas markeringsförmåga och teknik när hon hämtar markeringarna… och det blev tydligt igår att den tekniken funkar väldigt bra ute på öppen och plan mark – vilket vi ju har tränat på mest här hemma – och ”lite” sämre i skogsmark. Inte så konstigt, kanske, det är ju svårt att kasta långt i skogen när man är själv, på grund av alla träd som står i vägen… Men så bra att få se det! Nu har jag en plan…