retrieverträning

Boll-Kalle

Min apport-kastare och jag var inte kompisar senast jag använde den, men jag har hela tiden anat att problemet egentligen var skotten. Ena gången sa det *plopp* och bollen/apporten landade framför mina fötter, andra gången smällde det till med en rekyl så jag nästan flög baklänges… Jätteläskigt – eller perfekt, om man vill utveckla skotträdsla. Men på Kopparhult senast var det ju så kul att få hämta boll-kastar-bollar, tyckte Femma, så jag köpte en låda med skott på stället och igår var det dags att damma av vår egen Boll-Kalle här hemma.

Det var bara Femma som fick hänga med ut, eftersom både Delfi, men framför allt Piaf riskerar att sitta och pipa, och det förstör den goa känslan för mig…

Varvade mellan direktskick på markeringarna, och fördröjningar med skick till tidigare utlagda dummies (vid vita pinnar) före skicket på markeringen. Även två pinn-skick före markeringen. Alltså, detta träningspass var SÅ kul! Och Femmas ut-skick funkar igen! Inga konstigheter alls att vända bort från markeringen och ta ut-tecknet i full fart.

Provade även en markering mellan de båda pinnarna – de stod ganska brett isär, ska sägas, från där vi stod, så vinkeln blev väl ungefär 45/2=22,5 grader. Men inte så illa ändå, tycker jag – och klappar mig själv lite på axeln som vågar prova! Markeringen faller, dummy vid pinne hämtas, markering hämtas. Pang-pang-pang. Var jag missnöjd med något? Nej, inte ett enda dugg… Och avslutade med ett par långa sid-dirrar till pinnarna när ändå självförtroendet var på topp!

Sorg och glädje

För någon vecka sedan såg jag något som först såg ut som en rolig tafatt-lek runt hasselträdet utanför mitt fönster: hackspetten försökte gång på gång gömma sig bakom trädstammen, men fick ge sig och bli bortjagad – av det mycket upprörda flugsnapparparet, förmodligen detsamma som jag sett och hört ha ungar i en holk bara några få meter från hasselträdet (där jag har min fågelmatning).

Häromdagen hörde jag ett himla liv vid flugsnapparholken igen – nu var det en nötväcka som jagades av flugsnapparna, åtminstone en av dem, men som hela tiden envisades med att komma tillbaka och sätta sig på stammen strax under holken. När det hela lugnat sig hörde jag att den ena flugsnapparen flög iväg till ett träd ganska långt från holken och satt där och lät upprörd. Varför flög hon inte till ungarna i holken? Kanske för att inte locka dit någon mer fiende? Ja, jag kan inte sånt där och ibland är det nästan bättre att inte veta vad som försiggår i naturen… Nu kunde jag tyvärr inte undgå att märka, dagen därpå, att det var tyst i holken. Flugsnapparhonan flög från gren till gren i närheten men även när hon satte sig i holköppningen – då brukar det ju bli liv i luckan – var det tyst. Och flugsnapparhanen syntes inte till. Så otroligt sorgligt, det måste ha hänt ungarna något, kanske även pappan. Varför kunde de inte få vara ifred med sin familjelycka i holken? Vad kan ha hänt, förresten? Usch, jag vill helst inte tänka på det.

Då tänker jag hellre på Piaf och Delfi som har sina magar och tassar i ordning och hänger med på alla promenader. Eller Femmas markeringar… Igår fick hon några i skogen, där hon fick springa genom lite våtmark för att ta sig till nedslagsplatsen… Det gillas inte av den lilla prinsessan, nämligen: att bli blöt om tassarna sådär helt oväntat…! Men även där har jag en plan, och de här markeringarna är en del av den. Ute på ängarna körde vi en trippelmarkering med snörbollar (de enda jag kan kasta hyfsat långt med) och senare tog vi ett ”riktigt” träningspass, men det fick också bli ganska kort. Man ser tydligt hur trött Femma blir när vi gör nya, lite svårare saker, och då får jag helt enkelt nöja mig med kanske 6-8 apporter på ett sådant ”riktigt” pass. Det bästa hade ju varit om jag kunde köra Delfi parallellt igen, det ska vi ta upp så snart som möjligt, men jag vågar inte belasta hennes handled med hennes maximala entusiasm riktigt än.

Ordningen återställd

Efter några dagar av att stå och hänga över den ena hundens nr 2-högar och av att med kritiska ögon studera den andra hundens varje steg, så var det igår dags att ”släppa på restriktionerna”, för att använda ett poppis uttryck. Piaf fick sin vanliga mat och fick gå i koppel de sträckor där hon riskerar att sätta i sig hjortbajs, kattbajs m.m., och Delfi fick följa med på promenaderna, dock i koppel på de sträckor där hon riskerar att studsa och springa för mycket. I stort sett betyder det att båda gick i koppel förbi alla ängar som vi passerar i början och slutet av promenaderna, men det var riktigt skönt att få ge i synnerhet Delfi motion igen.

På eftermiddagen fick ändå Piaf och Delfi hålla varandra sällskap hemma igen, medan Femma och jag åkte till Kopparhult – för träning i grupp denna gång. Det där med kurser i grupp kan vara lite lurigt ibland, tycker jag, eftersom gruppdynamiken kan vara så olika i olika grupper. I en grupp kan stämningen vara präglad av konkurrens och missunnsamhet, medan den i en annan präglas av gemenskap och glädje när hundarna lyckas – oavsett vems hund det är. Jag antar (??) att de flesta föredrar den senare gruppkänslan, och det är svårt att förstå varför det blir annorlunda ibland.

Därför är det extra roligt när man råkat hamna i en grupp med den där fina gruppdynamiken, där man hör på de spontana reaktionerna ”på linjen”, dvs. de som för tillfället är passiva, att alla är på det aktiva ekipagets sida och blir glada när det går bra. En sådan grupp tränade vi alltså med igår. Go känsla!

Vi tränade enkelmarkeringar som visade sig bli ganska luriga, lite stopp och sid-dirrar, och väldigt roliga dubbelmarkeringar med bollskjutare. Jag har ju skrutit lite över Femmas markeringsförmåga och teknik när hon hämtar markeringarna… och det blev tydligt igår att den tekniken funkar väldigt bra ute på öppen och plan mark – vilket vi ju har tränat på mest här hemma – och ”lite” sämre i skogsmark. Inte så konstigt, kanske, det är ju svårt att kasta långt i skogen när man är själv, på grund av alla träd som står i vägen… Men så bra att få se det! Nu har jag en plan…

På tu man tass

De senaste dagarna har både Delfi och Piaf fått nöja sig med korta promenader – Piaf har också stoppat i sig något olämpligt ute och fått leva på skonkost… tråkigt, men hon verkar faktiskt ha varit hyfsat nöjd med att få vila. Till skillnad från Delfi, men hon måste vila sitt högerben lite till.

Nu gjorde det inte något att Femma och jag fick lite extra tid på tu man tass. Vi har gått våra promenader och tränat utan flattarna, och jag ska inte hymla med att det var riktigt mysigt som omväxling. Jag älskar hela min flock och att ha dem alla tre omkring mig – ju mer desto bättre! Men när jag tänker efter kan jag inte ens minnas när Femma senast fick en egen långpromenad, och det är nog inte helt fel för henne att vara utan sina flocksystrar ibland.

Jag har passat på att stoppa in mer träning under de här promenaderna. Inte för att det är direkt svårt när de andra är med, men det är ändå skillnad mot när man bara har en hund. Ingen hund som hetsar upp sig i onödan när jag tar fram dummy eller boll.

Femma har fått backa tillbaka till de gamla raka skicken på skogsvägens raka sträckor, för att påminnas om att det inte är något konstigt med vanliga, simpla linjetag…! Jag vill ha tillbaka mina ut-skick! Och igår tog vi med oss de ny-gamla skicken ut på ängen igen, och det gick så bra, så. (Vi får väl se om vi har dem med oss till Kopparhult nästa gång, också…)

En hel del markeringar kör vi också, det är ju så himla kul, och jag njuter av att se hur Femma löser dem, även när de tunga snörbollarna sjunkit ner i mossa eller blåbärsris. Lilla damens självförtroende växer.

20200506_190821

Även under de rena promenaderna är det lite extra mysigt att gå med en hund. Du och jag-känsla. Jag njuter av detta så länge det varar, men hoppas självklart att både Piaf och Delfi snart är med på banan igen.

Göken gol i nordväst

Dimman ligger tät över ängarna denna morgon, men jag vet att det sitter några kanadagäss där ute någonstans. Medan hundarna gjorde det de skulle så försökte jag urskilja fågelläten från skogen. Jag har bestämt mig för att i år ska det ske, jag ska bli betydligt bättre på att känna igen olika fåglars läten, och de senaste på min lista är bofinken och gransångaren – det är på den nivån vi är… Men i morse hördes tydligt två andra läten som jag inte lärt mig…  innan jag hörde ett väldigt bekant läte: göken! Det var en nordväster-gök, vilket torde förutspå lite lycka och lite sorg. Det kanske var meningen att jag skulle påminnas om att det kan bli så att det blir ett avsked i år (kanske två). Och samtidigt: lev nu. Lev NU!

Det blev en hel del pyssel i trädgården igår, det var lite lagom ljummet uppehållsväder för det. Jag hade plötsligt insett att jag har en övergiven odlingsram på min oinhägnade ödetomt, så jag tänkte göra i ordning den för första gången och låta den komma till användning igen. Började hacka och gräva bort grästuvorna som täckte bädden… innan jag insåg att den här odlingsbädden faktiskt var upptagen – här bor gråsuggor, spindlar, men framför allt – det som avgjorde saken – pissmyror. Jag lade tillbaka tuvorna som jag grävt bort och retirerade – jag får skapa mina egna odlingsbäddar.

I min nyskapade lilla odlingsbädd från förra veckan börjar det titta upp små, ljusgröna groddar – jag sitter där ett par gånger om dagen nu, och räknar dem om och om igen, försöker memorera var de är, för de är verkligen pyttesmå och ibland räknar jag in något som sedan visar sig vara något ljust ”bös”, bara… Vädret har faktiskt varit alldeles perfekt för dem – plocksallatens frön vill ha det kallt för att kunna gro, så de torde inte kunna klaga när de till och med fått frost om nätterna. Ändå vet ju inte jag om de trivs där jag satt dem, och innan de började titta upp var jag redo att sätta ut en ny omgång med frön, men det ser inte ut att behövas. Nästa prövning blir att överleva diverse insekter som kan tänkas vilja mumsa på min sallad!

När inte hundarnas träningspass på kvällen blev av tänkte jag först att ”nu blev det ingen träning för hundarna idag (heller…)”, men så kom jag att tänka på söket i skogen som Delfi och Femma fick dela på – det där Femma höll på att ge upp, men när jag använde det nya sökkommandot gav hon sig ut med ny motivation… och hittade den sista – bingo! Piaf fick ett eget mini-sök och såg oerhört nöjd ut, hon med. Jag kom att tänka på markeringarna med snörbollen – där jag ville och fick se hur Femma jobbade med vinden beroende på i vilken riktning jag kastat bollen. Jag tänkte på den extra cykelrundan med Delfi och Femma. Och jag kom att tänka på linjerna och minnesmarkeringen de fick på en av ängarna som vi passerade under eftermiddagspromenaden. Slutligen kom jag att tänka på hur en grannkatt ömsom satt, ömsom sprang något 50-tal meter framför oss på vägen – och mina hundar klarade av att gå vid min sida utan koppel (godisbelöning blev det, synd bara att jag inte hade kyckling eller korv!). Det där träningspasset kan vi ta en annan dag.

pixlr_20200501115616190

Avslutar med ett inlägg som kom upp i mitt FB-flöde, ett så kallat minne, Eller närmare bestämt: ett minne med ett minne:

”En repris, dårå. När man inte får höra bättre argument än att alla vägar bär till Rom, Live and let live eller We shall overcome, då känns det skönt att en del har argument att komma med. I alla fall om man är intresserad av att veta varför man gör som man gör [och hur det påverkar våra djur].”

”Sitter och skriver rent anteckningar från en föreläsning med Eva Bertilsson (carpemomentum.nu) och fastnar för detta citat:
‘Ju mer vi pratar om djurvälfärd, desto mer ändrar vi våra (dvs. våra djurs) målbeteenden. Vad tycker vi är viktigt?’ Senare talas också om strategier som ‘funkar’ – vad innebär ‘funkar’, och är alla strategier som ‘funkar’ OK?”

Vad blomman tänker

20200430_120953

Undrar om den här blomman känner sig ensam, eller om den trivs och tänker ”Jaha, det var så här det blev! Ja men det blev väl bra, det med tur att man trivs i sitt eget sällskap…”

Igår, på självaste Valborg, var Femma och jag på Kopparhult – det var egentligen Delfis timme, men eftersom vår parkamrat fått förhinder så fick Femma ta över den tiden – vi behövde fnula vidare på vad som blir tokigt ibland när vi tränar i grupp. Varför blir Femma som blockerad vid vissa skick och till synes utan anledning?

Jag bad Katarina om ett upplägg liknande det vi hade senast, och så tog hon med sig sin fina Bäst ut, som fick agera parhund (nej, inte lathund, autocorrect!!). Direktmarkeringar varvades med minnesmarkeringar som suddades i olika grad. Och så småningom dök det upp, det där konstiga, vilket var helt perfekt (!), för nu äntligen fick jag en ledtråd till vad det handlade om. Nu får jag återskapa det här hemma och kanske försöka förstå varför jag inte sett det här, bara på gruppträning. Eller så skiter jag i att försöka förstå, och ser bara till att skapa tydliga rutiner som vi tar med oss ut på de andra träningarna.

Meningen var att jag skulle veckohandla på vägen hem – jag handlar alltid på vägen hem från något, dvs. åker aldrig extra ut för att handla – men utan ”plånbok” går det inte så bra. Därför blev det en mycket sällsynt shoppingtur på eftermiddagen – helt utan hundar som väntar i bilen – inklusive en liten sväng inom ÖB och lite spontana inköp som… tuggben, trädgårdshandskar och lite nya livsmedel som jag inte provat förut, som rostad aubergine på glasburk och ajvar. Tjo, vilken shoppingrunda!

Veckohandling blev det också, men sedan susade jag hem och tog ut hundarna på en runda runt Kroksjön. Det regnade på oss, men vad gjorde det, för det var så skönt att vara där tillsammans med min flock.

Valborgsmiddagen bestod av min allra första nässelsoppa – väldigt, väldigt gott!

FB_IMG_1588311629670

Lust och fägring – och lust!

FB_IMG_1588181474128

Femmas lilla mage stabiliseras så sakteliga och nu får hon fast mat att äta och verkar i övrigt må prima igen. Därför vågade jag mig igår på ett träningspass på ängarna. Man ser nu att gräset börjar bli allt grönare och snart sätter det väl fart och börjar växa på höjden…

Jag tog ett pass med bara Femma och ett med bara Delfi på förmiddagen, och det var så upplyftande att jag senare på dagen tog ut båda på en gång. Det visade sig vara lite svårare än vanligt för Femma att gå fint vid sidan bredvid Delfi när det var träning på G, och det tog jag som ett gott tecken. Och jag fick se mycket som jag vill se hos Femma när vi tränar, i synnerhet lust! Att hon sitter uppmärksamt och tittar när Delfi jobbar, och inte säckar ihop. Att hon går ut med fart och säkerhet på alla linjer, även de som ”suddats” en del, och oavsett om hon hämtar först i området, eller om Delfi varit där först.

De fick gå på utlagda linjer och hämta in störningsmarkeringar om vartannat – och de var så duktiga! Både på att sitta snällt och vänta – även om jag växlade mellan dem från apport till apport, dvs det kunde när som helst vara deras tur – och på att slå på hjärnan OCH turbon (i Delfis fall: turbon OCH hjärnan…) när det nu var deras tur.

Nu fick jag bra information till min lilla utredning om varför Femma i vissa situationer blir låg och osäker.

Att tro det värsta

Piaf var orolig i natt och bytte plats från huvudkudden till fotändan av sängen till mattan på golvet, upp i sängen igen; huvudkudde-fotända-matta, och om igen. I mitt halvdåsiga tillstånd undrade jag om detta var början på slutet; tanten har blivit senil, hon kanske har problem med hjärtat, eller någon knöl som trycker på något organ och gör det omöjligt att slappna av… Till slut vaknade jag tillräckligt och fattade att hon bara behövde ut. Så var det.

Igår var vi på Kopparhult igen, och Katarina hade hittat ett ekipage som ville dela på ett pass med mig och Femma – toppen! A och jag har träffats tidigare, för sisådär fem år sedan, och våra hundar är ungefär jämngamla, och det kändes direkt jättebra att få träna i par med dem.

Katarina hade kokat ihop ett kanonupplägg åt oss, och vi förare konstaterade mycket nöjt efteråt att våra hundar funkade väldigt bra ihop. De var tysta och fina, båda två, även om J är en het labbetik, men hon är grymt fokuserad och duktig. Femma är ju den lite (mycket) lugnare sorten, och har inte riktigt det drivet och självförtoendet i alla övningar (än?). Men Femma utvecklas, det märks.

Vi såg henne växa under bara det här passet – där hundarna växelvis fick hämta in markeringar, linjetag och sök. Jag tror också det är nyttigt för Femma att jobba i par, och i synnerhet med en så fartig labbe som tar för sig ”lite” mer.

Och jag är supernöjd med det jag såg hos Femma under det här passet; hon flög över det breda, vattenfyllda diket – och den gången hon tvekade, tappade självförtroendet och till och med släppte dummyn, så bestämde hon sig ändå för att dummyn skulle ”hem” och hon löste det riktigt bra till slut.

Självförtroendet sviker henne också vid upprepade skick till samma område, så det får jag ta med mig hem och lösa upp.

I slutet fick de båda labbeflickorna ta in kluriga markeringar och när Femma hamnade fel i vind och blev tvungen att leta lite, så gjorde hon det utan att stanna upp och ”fråga mig”, som hon haft tendens till tidigare. Alltid skönt att få bekräftelse på att ett tidigare ”problem” löst sig, och i det här fallet kräver det just att Femma får lov att jobba lite för att hitta sin markering.

När vi kom hem gick vi ut och tränade på ängarna, men det var framför allt Delfi som fick träna på raka skick… och fotgående.

Tur och ordning – och ren tur?

I Delfis matskål ligger de få foderkulor jag hällde upp åt henne i morse – under de få dagarna då hon är skendräktig matstrejkar hon också, i alla fall till frukost. De andra hundarna bryr sig inte om att det ligger mat i skålen bredvid vattenskålen. Jag har tidigare trott att det var för att jag ger dem maten i tur och ordning, men Femma får ju sin mat mer eller mindre samtidigt som Delfi, fast i annan skål, så det kanske är två saker som spelar in. Men de verkar i alla fall veta att det inte är deras mat som ligger där. Igår låg Delfis kulor kvar i skålen när det var dags för kvällsmat.

Vi kom ut på vår lagom långa Kroksjörunda lite senare igår, och när jag även pysslat lite med huset blev det plötsligt ont om tid för att hinna rasta hundarna igen och träna innan kl. 14, då Per Jensens webbinar skulle börja. Men det gick! Det hade aldrig funkat att göra så med Delfi: ställa/kasta ut några dummies och sedan hämta in dem en efter en – Delfi måste få gott om tid på sig att gå ner i aktivitetsnivå mellan hämtningarna, ibland även mellan transportsträckan fram till skickpositionen och före själva skicket…, vilket gör det lite svårt för oss att gå på kurs. Vi behöver tid. Det är väl därför jag trivs lite extra bra med att träna helt själv – då kan jag ge Delfi precis den tid hon behöver, jag slipper bli stressad över att någon väntar, och Delfi får självklart så mycket lättare att själv komma ner på jorden igen, om jag står där nere och väntar på henne och andas med magen – istället för att jag också står där och känner mig stressad…

Med Femma är det annorlunda. Hon hetsar inte upp sig före skick, och när hon gått upp i aktivitetsnivå vid hämtningen kommer hon snabbt ner igen. (Jag testade det i en övning i förra helgen.) Jag har ibland funderat över hennes motivation att hämta dummies och bollar (dvs. när de inte kastas iväg). Ibland tror jag den är låg, men allt oftare märker jag att den faktiskt är hög, bara hon förstår vad det är hon ska göra. När hon inte riktigt vet, så försöker hon ändå, men utan den där glöden som man förväntar sig. Det är väl inte så konstigt, egentligen, och jag får helt enkelt inte slarva med att befästa signaler. Att hon är känslig vet jag ju redan, oerhört känslig. Men de här linjetagen på ängen har hon fått smak för – och jag med!

Jag tror att med mina tidigare hundar har linjetag känts lite som att… spela på lotto. Man skickar hunden och ber en stilla bön, typ… En flatte kan ju när som helst få en egen idé om hur saker och ting ska göras. En otillräckligt tränad flatte ska vi inte tala om…! Tänk då att man går in i linjetagsträningen med känslan av att spela på lotto – och så blir det vinst nästan varje gång! Klart att det blir beroendeframkallande… Men den känslan lär bli kortvarig – det enda som behövs är svårare övningar.

Per Jensens webbinar handlade om hans nya bok, Att leva med hund. Han talade om gulliga valpar, bångstyriga tonåringar och individuella skillnader. Just det sistnämnda tycker jag att Kerstin Malm skriver väldigt bra om i sin bok Tänk om jag kunde lyssna, att man bör tala mindre om att en viss ras är si eller så (som jag själv gör i föregående stycke!), och mer se till hunden som individ. Som vi gör med människor – väl? På tal om Kerstin Malm, så är väl det den begivenhet i vår som har ställts in på grund av Corona och som jag sörjer mest, en heldag med föreläsningar med Kerstin Malm och Jenny Wibäck – jag hoppas verkligen att den blir av senare i år!

20200330_091828

Jag hade ställt ut solsängen och fixat en kopp te – där hade vi det riktigt skönt i vårsolen. Det ska va’ gött att leva med hund.

20200330_072728

En tass i ansiktet

Bäst för dig att du är nödig, muttrade jag när det stod klart att jag inte skulle få ligga och dra mig denna morgon. Jag hade försökt ignorera flattepussarna i ansiktet. Samma sak när Piaf började med sitt karakteristiska gnäll. Men när jag fick en bestämd flattetass slängd i ansiktet fick det räcka – hon kanske faktiskt är nödig. Det var ju fullt möjligt, trots att hon hade varit ute i trädgården en timme tidigare. Hon kanske hade något med magen – en tass i ansiktet verkar ändå rätt desperat. Alltså gick vi alla upp – klockan var ändå närmare 6, så… Upp och ut med oss! Och vad gjorde Piaf så fort hon kom ut på närmaste äng…? Jo, hon rullade sig behagligt i det frostiga gräset. Sedan satt hon och väntade otåligt medan de andra gjorde sitt. Jag blängde lite surt på henne där hon satt så nöjd. Vaddå, du kan inte klandra en flatte för att vara hungrig! 

20200326_054736

Det var i alla fall en fin morgon. Det kommer att bli lika fint väder som igår, minus blåsten. Igår blåste det rätt rejält när Femma och jag var på Kopparhult och hade vår allra första privatträning med Katarina. Tack vare just blåsten hade det torkat upp betydligt på ängarna, vilket är bra för Femmas motivation att springa mot sina markeringar – en liten prinsessa vill ju inte bli geggig om tassarna, gu’bevars… Och markeringar var precis vad jag ville träna på idag, och det blev väldigt bra träning för oss båda. Jag fick fundera en vända till på hur jag vill ha mina skick, gjorde inte alls som jag tänkte (blir så trött på  mig själv), men det är värdefullt att diskutera med någon som verkligen ser retrieverträningen ur det jaktliga perspektivet – och samtidigt vet vad som efterfrågas på prov och tävling.

Väl hemma kändes det skönt att komma in och vila från blåsten en stund, och hundarna hade ju redan fått en ordentlig runda på förmiddagen. Vinden lugnade sig lite på eftermiddagen, och då visste jag precis vad jag ville göra. Tog med mig sökdummiesarna (numrerade från 1 till 10) och alla hundarna fick vara med och träna på ett nytt sök-kommando. I flera år har jag tänkt och velat träna in detta, men det är tack vare ett upplägg på Kopparhult för några veckor sedan som det blir av. Plus att jag såg ett jaktprov i höstas där det verkligen hade kommit till användning. Nämligen att kunna skicka ut hunden, stoppa och sedan be hunden göra ett stort sök bakåt.

Piaf fick prova en mini-variant av samma sak som Femma och Delfi fick göra.

Femma och Delfi fick träna på samma kommando, fast på olika sätt utifrån sina olika kunskapsnivåer och personligheter. Delfi kan jag skicka och stoppa på ett helt annat sätt än jag kan och vill med Femma än så länge. Men det blev väldigt bra träning för båda!

För att visa Femmas och Delfis olika personligheter, framför allt deras olika temperament i jaktträningen, som jag ju tjatar om lite i denna blogg… så gjorde jag de här två filmerna: