Nåja, det var allt bra mycket moln igår, till och med några regnstänk – men i alla fall stilla och varmt och skönt, även i vattnet.

Vi gick vår favoritrunda både på morgonen och kvällen. Efter att vi avverkat morgondoppet gick vi förbi vindskyddet med det trevliga unga paret som vi träffade på kvällen innan, de som hade närmat sig sjön medan jag och hundarna badade och som hade undrat om plaskandet de hörde var en älg som höll på att drunkna… men det var ju bara en gul liten labrador som lekte i vattnet… De hade i alla fall haft en bra natt i vindskyddet, och det enda djur de haft på besök var en liten ihärdig mus, som de till slut lurade iväg genom att servera chips några meter bort…

Under såväl morgon- som kvällsrundan vattentränade vi en del, och inte på det sätt som vattenträningen sett ut för Femmas del tidigare i sommar, utan ”riktig” träning. Det är så kul att få köra ordentligt med Delfi igen och att kunna köra vettiga övningar även med Femma – över vikar och dylikt.

Under morgonrundan satte jag hundarna på en sida om en vik för att kalla in dem från andra sidan (en förberedelse inför kvällens övning där jag skickade över viken för en apport), men just som jag lämnat dem på klippan träffade jag på en liten tax på stigen. Åh nej, tänkte jag, nu skiter sig min plan, nu ska den här hunden fram till mina hundar och ingen ägare är inom synhåll… Men samtidigt som jag gick iväg lite med den urgulliga och snälla taxen började jag såklart fundera över vad hunden gjorde här, var var husse/matte, är den ute och jagar osv. Den verkade inte jaga, så jag ropade rakt ut Hallå! Högt så det ekade i skogen och över sjön, en, två, tre gånger. Så kom svaret från matte som fanns kanske hundra meter bort, i blåbärsriset, och kunde ropa till sig sin lille söte tax. En dag kanske jag måste ha en strävhårig kanintax, det här jag tänkt förr, faktiskt även då i samband med att jag bekantat mig med en bortsprungen dito.

När damen frågat om jag hade hundar med mig hade jag svarat att de sitter vid sjön (hoppas jag)… Jag hade ju gått där och gastat Hallå, varför hade inte mina hundar kommit rusande? När jag kom ner till sjön satt de där jag hade satt dem, så när som på att Femma bytt sida om Delfi. Som små ljus satt de och väntade på sin matte, vilka hundar man har ändå.

Härligast är ändå att bara bada tillsammans med hundarna. Nu har jag börjat att säga till Femma att sluta med plaskandet – inte så mycket för att hon kan misstas för en älg… utan mer för att det kan gå överstyr, hon går upp i stress när hon plaskar runt i vattnet. Om jag tidigare tyckte det var bra, eller okej, för att stärka hennes positiva känsla för vatten, så känns det rätt onödigt nu. Några få förebråelser – och beröm när hon simmade normalt – räckte för att hon skulle sluta med plaskandet, i alla fall för idag.

Mot slutet valde hundarna själva att stanna kvar på klippan medan jag simmade ut en gång till. De var kanske lite trötta, eller så ville de hem till den väntande middagen, medan jag ville dra ut på detta härliga ännu lite till. Och när jag simmat en bit ut och lagt mig alldeles stilla i vattnet, så hörde jag bara mina egna andetag nära vattenytan, annars var det helt tyst. Jag tittade mig omkring och tänkte att jag älskar verkligen tystnaden. Jag älskar ljuset. Jag älskar insjön och skogen. Jag älskar mina hundar som sitter där borta på klippan. Jag älskar att vara här och nu.

Rätt gissat, ni som trodde att jag hade anmält Femma till ett b-prov, ganska så precis ett år efter det i Kilanda som jag anmälde henne till lite (för) spontant och som gav oss ett tredjepris och några nyttiga erfarenheter.

Den här gången var Femma ett år mognare och mycket bättre förberedd inför uppgiften, det visste jag när vi gav oss iväg mot provplatsen. Jag visste också att jag absolut ville starta henne i år, och att det här eventuellt kunde vara enda chansen på ett bra tag eftersom jag helst inte vill åka långt och hennes nästa löp troligen infaller i september.

Det skulle bli ett ovanligt prov, där endast hälften av dagens startande samlades på morgonen, resten kom efter lunch, och för alla startande gällde, att efter att man gått sitt prov gav domaren sin kritik (som vanligt), men efter genomförd passivitet (där hunden ska sitta lugnt och se nästföljande ekipage ta in ett par markeringar) fick man dessutom sitt pris – och därefter ombads man ”vänligt, men bestämt” att lämna provplatsen. Detta naturligtvis på grund av covid19. Vi var nog alla överens om att vi förvisso gick miste om det roliga och intressanta i att kunna se övriga ekipage genomföra provet, men att vi var väldigt nöjda över att åtminstone få starta, trots pandemin.

Femma och jag startade som andra ekipage ut, och provet i nybörjarklass  inleddes med fotgående och ett par landmarkeringar, om än i våtmark, intill sjön. Den första övermarkerade hon lite, men letade sig snabbt tillbaka och använde ”näsan” så där bra som hon brukar. Den andra var en ren ”spik”.

Vi gick vidare till sökområdet, som Femma letade igenom ordentligt. Det blev lite jobbigt för henne mot slutet, men hon jobbade på. Det var en gång som hon stannade upp, och jag fick användning för vårt ganska nya sök-kommando på distans – hon tog det klockrent och vände ut i sökområdet som om hon fått ny energi, och hon tog även in det sista viltet. Allt vilt levererade hon som jag vill ha det: snabbt in i min hand à la handtarget.

Efter söket gick vi till vattnet, där jag först fick skicka Femma på ett riktat närsök, därefter fick vi två vattenmarkeringar från en båt. Allt togs in snabbt och lätt. Inte ett spår av några svårigheter med igångar i vattnet (hurra!). Den första markeringen råkade skymmas helt av skytten, men plasket hördes ju klart och tydligt och hörselmarkeringar råkar Femma vara rätt bra på…

Därmed var den aktiva delen av provet klar och det kändes riktigt, riktigt bra. Fotgåendet hade funkat genom hela provet, vi hade varit ett team genom hela provet. Och domaren hade tydligen gillat det han sett hos Femma. Han berömde särskilt hennes sök, vilket var extra kul eftersom det var söket hon först fallerade på i det förra provet vi gjorde.

Passiviteten klarade vi av, den med, och då var det klart: Femma hade fått ett förstapris! Ahhh, där satt den! Den goa känslan från de senaste träningarna bekräftades, jag hade gjort rätt som anmälde henne med tanke på den utvecklingskurva hon visat de senaste veckorna.

Jag är så oerhört stolt över min fina Femma! Och riktigt kul är också att hennes två bröder Sixten och Poppe gick och tog varsin 1:a på ett b-prov dagen före oss. Vilken syskonskara! Heja Mandylikes!

Medan hundarna och jag ännu låg och drog oss i sängen hördes plötsligt en rejäl duns mot ett av mina fönster. Jag låg och tänkte att det måste ha varit en fågel, men definitivt inte någon småfågel, knappast heller någon stare eller trast. Med den rejäla dunsen (tänk handboll som kastas mot fönster…) kunde det knappast heller ha gått väl för vad-det-nu-var, och jag fasade lite för att gå upp och titta.

Samtidigt hörde jag genom mitt halvöppna sovrumsfönster att fasantuppen plötsligt börjat låta kluck-kluck-kluck. Jag undrade om det var han som var skadad?

På fönstret fanns mycket riktigt en våt fläck med lite små-fjädrar, men när jag tittade ut på altanen såg jag ingen fågel, däremot lite mer bruna fjädrar. När jag kom ut för att se efter, var det en fågel som med ett förskräckt läte flög iväg i en väldig fart, och jag hann absolut inte se vad det var. Men kvar på gräset låg en död liten fasanhöna, och fågeln som just lyft var med all säkerhet någon slags rovfågel, för den hade redan hunnit mumsa lite på hönan… Kanske var det också den som fått hönan att fly i sådan panik att hon flög in i fönstret (trots att jag ser till att ha persiennerna nere hela sommaren, delvis just för att fåglarna ska se fönstren bättre).

Vad gör jag då? Jo, jag känner att hönan fortfarande är varm, och ger Femma ett tillfälle att ta sitt första varmvilt (det gick att knipa ihop såret där rovfågeln ätit). Det gillade hon!

Så inledde vi vår dag.

Senare åkte vi iväg i regnet för att träna med I och Q vid en sjö som var ny för dem och där Femma inte varit sedan förra året. På vägen dit muttrade jag verkligen över regnet som öste ner. Det är verkligen så att jag föredrar uppehåll framför regn och om det nu måste regna, så: ju mindre, desto bättre. I synnerhet om man ska hantera vilt också…

Men när jag klev ur bilen på destinationen hade regnet lugnat ner sig betydligt, och strax slutade det helt – sedan var det så gott som uppehåll fram tills jag kommit hem igen… Då kom en rejäl störtskur. Vi hade sannerligen tur med vädret!

Och träningen, den blev också riktigt, riktigt bra. Visst saknade vi en skytt/kastare, men det gick väldigt bra ändå. Film.

 

Förra året åt fjärilslarver upp så gott som alla mina pelargoner utanför huset, de som jag hade lyckats övervintra i krukor inomhus från föregående sommar och som blommade så fint även förra året. Obarmhärtigt tuggade larverna i sig bladen, och jag såg ingen räddning för mina plantor. I år köpte jag inga prydnadsblommor, utan körde en budgetvariant och sådde blomfrön istället. Det har vuxit och varit grönt och fint – bara ett par stjälkar bröts av i slagregnet för några veckor sedan – men några atlasblommor har inte synts till, förrän nu! Klart värda väntan, skulle jag säga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När det gäller hundträning tror jag inte riktigt på att bara sitta och vänta. Om man bara låter tiden gå riskerar vissa idéer att gro sig riktigt starka om man inte visar att det kan vara på ett annat sätt också. (Det ser man både hos djur och människor, förresten.) Det handlar inte om att man kan eller ska försöka ändra på personligheter, utan om att just ändra en felaktig eller onödig inställning. Som att bota getingfobi.

Om man kan simma behöver man inte heller vara rädd för att gå ner i vattnet. Just som jag skrev om den där lite svårare igången i det förra inlägget kom jag på att jag fått tips om en sjö inte alltför långt bort, där det är långgrunt. Hur långgrunt hade jag aldrig tagit reda på, men nu var det dags att göra det.

Femma och jag åkte dit själva, och det var verkligen rejält långgrunt, ovanligt för att vara en skogssjö. Det utnyttjade vi! Första gången vi var där blev det mest busmarkeringar, sådana som vi kört en del på land också: på min signal springer Femma rakt ut (i vattnet, nu då) och då får hon ett kast framför sig…

Sedan såklart lite mer markeringar och mindre bus… I början stod både Femma och jag ute i vattnet när jag kastade markeringarna och hon travade ut och hämtade – om jag hade kastat riktigt långt fick hon simma lite för att ta sin dummy eller boll.

Efter hand som det gick bättre flyttade vi upp på land och sedan allt längre från sjökanten. När jag var nöjd med dagens pass vid den långgrunda stranden promenerade vi även runt sjön och körde lite markeringar på andra, inte lika långgrunda, ställen. Det blev snabbt tydliga förbättringar med Femmas igångar.

När vi börjat med detta var jag bara missnöjd med en sak: att jag inte gjort detta tidigare!

Ett par tillfällen senare fick även Delfi följa med dit, för det långgrunda vattnet var även perfekt för lite vattentrask mellan träningarna hos Redog.

Träningen hos Redog har verkligen gett resultat och nu senast såg vi en stor förbättring. Det talades till och med om att hon kan få jaktträna igen snart…! Delfi är inte överdrivet förtjust i alla människor (inte som en ”normal” flatte…), men sin fysioterapeut Beatha tycker hon mycket om.

Hon tycker också mycket om stretchingen som vi äntligen gjort till rutin efter våra promenader – det börjar bli en lika uppskattad avslutning som handdukstorkningen efter regniga promenader.

Femma får lite stretching, hon med, och det gör henne säkert gott att få börja med det redan nu. En fördel med att inte ha för många hundar är väl just detta att man lättare lägger till lite extra pyssel med var och en av dem.

Att ”pysslet” med Femmas igångar i vattnet har gett resultat har jag kunnat testa vid flera väldigt bra träningar den senaste veckan. Jag är så tacksam över att ha både gamla och nya träningskompisar som ställer upp alldeles fantastiskt. Tack och lov för människor som inte bara bestämmer sig för att en viss hund (eller människa) är si eller så, utan är öppensinnade och tycker om att se en positiv utveckling. Underbart!

Femma har fått hämta vattenmarkeringar kastade av Linda och dela på ett stort sök i blötmark med superduktiga flatten Milla, hon har fått köra igenom ett b-provsupplägg i en helt ny sjö efter att Ingrid och Qnut kört samma upplägg – både Qnut och Femma gjorde riktigt bra ifrån sig – och Femma har även fått ett helt upplägg, inklusive vattenmarkeringar från en båt och passivitet på slutet, medan Lisbeth och Sebbe tog in ett sök.

Är det någon som tror att vi har anmält oss till prov…?

Delfi var hos Redog idag, och fick trava i vattentrasken, det gillar hon. Lite mer action. Hon får sedan länge gå fullängdspromenader, och med fysioterapeutens godkännande får hon numera även gå lös en hel del, så länge det inte blir för mycket spring och okontrollerade rörelser. Dvs. fortfarande ingen fartfylld träning, snyft, men det går i alla fall åt rätt håll, så vi har även trappat ner besöken på Redog från två till en gång i veckan.

Kantarellsäsongen har definitivt börjat på riktigt nu, och jag har några av mina vanliga ställen att kolla av med någon veckas mellanrum. Förra veckan blev det inte så stor skörd, den här veckan betydligt mer. Fortsätter vädret såhär kommer det att bli en fantastisk svampsäsong… Jag får börja leta nya recept!

Femma fick ett träningspass med vattenapportering igår. Lite längre sträckor, över en bredare vik. Sedan simmade vi tillsammans, men det blev bara en kort simtur – vattnet var i kallaste laget för mig. Idag blev det träning på en mosse, två stora sök med få apporter, men med en apport i vattnet. Och lite andra klurigheter på mossen. Tänkte på att det brukar kallas tung mark, mossen som Femma sprang så lätt över, och jag mindes några riktigt snygga sök som jag sett tas in av andra hundar på den marken. Riktiga gåshudsprestationer som jag inte glömmer så lätt. Bland annat ett sök som Femmas moster tog in, faktiskt – det var några månader innan Femma fanns.

Idag var jag nästan lika impad av Femma, som tog in söken, inklusive vattenapporterna, som ingenting. Jag får snart sluta vara så imponerad över allt hon gör, jag inser att det är skittråkigt att läsa 😉 men hennes utveckling den senaste veckan har fått mig att bli såhär. Jag är helt på det klara med att jag snart kommer ner på jorden igen. Det är nog bäst…

 

Vi fick några riktigt fina sommardagar i slutet av juni med underbar värme och allt skönare badtemperatur. Vi gick upp tidigt och fick ut våra morgonpromenader före tio, gärna runt sjöarna, så att hundarna kunde svalka sig när det ville. Delfi får egentligen inte simma, men man måste ju få leva, även under rehab.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Varma sommarkvällar med Thermacell – årets kanske bästa köp för att hålla borta knotten – och Hanna Hellquists En tryckare på Blue Moon Bar.

Femma och jag varvade rena nöjesbad och allt längre simturer med träning på allt utom det vi är sämst på (igångarna i vattnet), men med tanken att genom att ha kul med alla andra delar så ska det där sista också lossna av sig självt.

Alltså simmade vi ut tillsammans (eller så fick hon vänta medan jag simmade ut) och kastade eller bara lämnade en synlig apport, och när vi/jag simmat in till land igen blev det ett skick på dummyn.

Även störningskast och halv-blinds med lite mindre synlig tennisboll i vattnet roade vi oss med. Film

Avlämningarna har blivit så mycket bättre i vattnet och även när jag backat upp på land för att få avlämningen där.

Stärkt av detta har jag även förlagt lite vattenträning till ett tjärn med lite svårare i- och uppgång, och även om det fortfarande behövdes lite övertalning vid igången (utan något kast – det kom först när hon väl var i vattnet) så var attityden efteråt klart positiv – Femma ville gå i igen. Precis som jag noterat tidigare är det inte heller så viktigt att skaka vattnet ur pälsen direkt, utan det går bra att hämta den kastade bollen först. Film

Vid det här laget hade vi fått väderomslag med svalare temperatur och mycket regn – dvs. perfekt väder för svampen som redan börjat titta upp på de ”säkraste” svamställena. Årets första svampmacka var god!

Perfekt väder även för att fortsätta med Femmas dirigeringsträning på land, och vi har även varit på Kopparhult igen. Där visade det sig att jag nog tränat väl mycket basics på sistone och behöver även tänka på att steppa upp gemet lite grann… Det är som sagt bra att komma ut på organiserad träning för att inte fastna i utvecklingen – extra inspirerande är det när man har en bra instruktör och ett duktigt par-ekipage. Nästa träningspass på hemmaplan blev något annat än basics och jag var jättenöjd!

En sval eftermiddag tog vi en promenad i skidbacken, med lite markeringar i det höga gräset för Femma.

Igår söndag var vi på Alingsås BK hela dagen – jag var åhörare på en kurs med Malin Helltén. Det handlade om specialsök, som håller på att bli en tävlingsgren inom SBK, men också något som sedan länge tränas i utbildningen av min-, narkotika-, barkborrehundar etc. Riktigt spännande och perfekt för att utmana våra hundar. Det finns så mycket kul att göra! Om inte annat är det en bra grej att pyssla med när det är perfekt inomhusväder.