retrieverträning

Tredjepris på B-prov

I mitten av juli var jag funktionär på ett B-prov som anordnades i Kilanda, dvs alldeles nästgårds. Vill jag starta min hund på  prov framöver så vill jag även bidra till provverksamheten och helst utan att behöva åka mil- eller timtals för att göra det. Fem minuter och ett par kilometer känns rätt lagom…

Under provdagen kom det fram att de hade fått in en strykning, dvs ett återbud, och då tänkte jag att jag kunde anmäla Femma. Vi var ju ändå på plats, liksom, och jag hade ju ändå tänkt att starta henne i höst. Bara ett par dagar tidigare hade jag gett henne ett viltsök som hon svepte in som ingenting. Båt hade vi förvisso inte hunnit träna med än, men det var väl bra att hon fick erfarenhet av det nu, då…?

Sagt och gjort – vi gick in som nr 16. Femma gick helt okej fot, spikade sin första landmarkering och fick sedan ta in en vattenmarkering. Båten var inget problem (”check” på den…).

På söket hände något när hon plockat upp ett vilt. Hon stannade plötsligt upp och tittade sig omkring, och när jag öppnade käften för att uppmuntra henne att komma, så släppte hon kråkan – och plockade inte upp den igen förrän en stund senare, efter att ha tagit in ett par andra vilt. God knows vad som hände, men jag är säker på att jag inte gjorde något bra med att prata i det läget.

En vattenmarkering till – och hon fick verkligen kämpa sig uppför å-kanten men gjorde det utan att släppa viltet – och sedan spikade hon en landmarkering till, och den aktiva delen av provet var över.

I det läget låg vi – med facit i hand – på ett andrapris på grund av det som hände på söket. Återstod bara passiviteten. Och jag kan inte säga att jag är  förvånad över att Femma gnällde till ordentligt. Tålamod är inte hennes starka sida. Sååå… då åkte vi ner på ett tredjepris.

Men vad då – det var en chansning, och vi fick med oss många bra erfarenheter. Inte hade vi åkt långt, heller…

 

Delfis fjärde WT i öppen klass

Delfis resultat på de fyra WT:n hon startat på i öppen klass har verkligen varierat. På det första: 88 p! På det andra (i höstas) pep hon redan före start, nollade första stationen (pga startljud, vilket anses vara typ det svåraste man kan ha att göra sig av med…) och därefter valde jag att avbryta ”kalaset”… Det tredje gjorde vi i våras, och då var hon ju tyst, men det var på håret – aktivitetsnivån var för hög, och det kostade henne att hålla ihop, vilket visade sig på markeringarna och vi fick med oss ynka 51 poäng hem. Meeen hon nollade inte någon station, och det väckte nytt hopp i mig… Det fjärde WT:t i öppen klass gjorde vi alltså igår.

Jag hade redan kört Femma i nybörjarklass, och då hade Delfi väntat i bilen. Inte idealiskt, hade jag trott, men det kanske var fel. Delfi kändes ”på”, men hon var helt tyst även när skotten började höras från ruta 1. Vi startade redan som nummer sju i öppen klass, vilket kanske var bra för oss.

20190630_173424

Ruta 1 var en dubbelmarkering i högt gräs och på linje, den först kastade hamnade längre bak än den sist kastade. Delfi sprang ut i rätt område, men började lägga upp ett större sök, så jag valde att stoppa henne ganska snabbt och dirigera tillbaka henne till området- hon tog signalerna och hittade. Vid andra skicket bromsade hon ordentligt vid det första området, så även där stoppade jag henne och pushade ut mot nästa och även här tog hon signalerna och hittade. Samtidigt visste jag att denna domare inte gillar att man dirigerar på markeringar, så vi fick se vad det skulle kosta…

Ruta 2 började med ett fotgående efter skytt, därefter en dubbelmarkering uppe på en brant klippa där den sist kastade skulle hämtas först. Fotgåendet var… svettigt 🤣 i äkta Delfi-stil… ändå gick det väl hyfsat, med våra mått mätt, tills hon fattade var vi skulle stå och själv hoppade in i rätt position med blicken mot skytt och kastare vid klippväggen… Haha, jag tror faktiskt jag fnissade till åt ”eländet”. Den första markeringen hamnade lite fel, och landade nedanför klippan (man hörde kastaren svära till 😁),  medan den andra landade där den skulle. Delfi spikade den sist kastade, dvs for upp- och nerför klippan i väldans fart, men även om det verkligen sett ut som hon hade markerat den först kastade, så sprang hon uppför klippan igen, och jag förlorade henne ur sikte… Jag blåste stopp och inkallning – såg ingen Delfi och blåste inkallning igen. Då kom hon farandes nerför klippan och tog direkt dummyn som låg nedanför. Puuuuh! Precis när jag fått dummyn i hand började funkisarna applådera och tjoa – enligt kastaren uppe på klippan hade Delfi tvärstannat på mitt stopp, men inte rört sig på min första inkallning, däremot på den andra… Himla bra att få denna feedback från funkisarna – när man tränar mycket själv är det nog mycket sådant man missar… och applåder är ju kul! Ruta 2 var den peppigaste rutan, helt klart 😁

Efter ruta 2 passade jag på att låta Delfi bada i en intilliggande sjö, det uppskattades i värmen.

20190630_143005

När jag passerade ruta 2 igen kunde jag höra hur det fortfarande pratades om den bruna flatten…!

Ruta 3 var fotgående, enkelmarkering i slyig mark och till sist en blind dirigering. Delfis fotgående var svettigt igen… Men med ett par påminnelser gick det okej, sedan spikade hon sin markering, dock tog hon ett varv runt domaren med den innan hon hittade mig..  Linjetaget var varken överdrivet svårt eller långt. Bokskog och kanske 50 meter, snett uppför en svagt lutande sluttning. Men det var svårt för Delfi, som redan efter ca 15 meter vek av från linjen och hamnade långt åt vänster. Så jag fick dirigera lite och hon hittade ganska snart ändå.

Ruta 4 var fotgående efter skytt, som skjuter åt höger, och efter en markering åt vänster tar man en dirigering åt höger. Fotgåendet gick helt okej!!! trots skottet åt sidan, vilket är en stor förbättring jämfört med WT:t för ett par månader sedan. Markeringen spikade hon, sedan vände hon lätt om med mig åt andra hållet. En dirigering? Javisst, Delfi var med på noterna! Hon sprang rätt ut till området, men hade tyvärr alltför brått därifrån när hon inte hittade. Hade jag varit lite mer förberedd på det, skulle jag ha blåst stopp och närsök, istället hann hon förflytta sig rejält i sidled, först åt ena hållet, och efter min stoppsignal och dirigering… över området och för långt åt andra hållet. Näsan var antagligen inte påkopplad… Men dummyn kom in efter några signaler.

20190701_130138.jpg

Ruta 5: inget fotgående, inget linjetag, bara en dubbelmarkering – visserligen på linje och snett över två gärdesgårdar. Det blev lite bökigt för oss, och jag fick dirigera Delfi lite på båda markeringarna.

Meeen med detta var Delfis runda avklarad och… Hon hade varit tyst hela tiden! Halleluja! Jag gick som på rosa moln och sa till alla jag mötte, och som frågade hur det gått, att hon har varit tyst!

20190630_183939

Nu uppstod då nästa fråga (mycket vill ha mer)… Jag visste att vi inte nollat någon station, men hade vi fått tillräckligt med poäng för att klara 75 p som skulle ge oss vårt andra ”förstapris” i den öppna klassen – och biljett till elitklassen… Det var inget jag hade siktat på för denna dag, men det vore ju verkligen kul! Ännu mer spännande blev det när poängen kom upp: X-18-15-14-14. Poängen på första stationen höll de hemliga, och vi behövde alltså ha fått 14 p på den för att klara 75-poängsgränsen.

Klockan var runt 19:30 när det blev dags för prisutdelning – det hade varit en lång dag i värmen, men det var ovanligt många som valt att stanna kvar, kanske lika glada som jag?

Den första glada överraskningen var att Delfi blev domarens val på station 2  – det var riktigt, riktigt roligt att min lilla räser-flatte fick ett sådant pris, dessutom med motiveringen ”en härlig hund”. Jo tack – lite väl härlig ibland, bara… 🙃

IMG_10301

Sedan kom nästa glädjebesked: Delfi fick totalt 76 p! Yessss! Vi får starta i elitklass om vi vill och ja jäklar, här ska tränas!

 

 

 

 

 

 

Femmas första WT

Allra sista dagen som det gick att anmäla till SSRK/Göteborgssektionens WT funderade jag över om jag skulle anmäla Delfi… Så kom jag på att jag kanske skulle ta och anmäla Femma!? Sagt och gjort – man kan ju alltid stryka sig om man ångrar sig. Men det gjorde jag inte.

Före åtta på morgonen var vi på plats – och fick en tacknämlig bilplats i skuggan. Femma startade som nr 27, så vi fick vänta någon dryg timme innan det blev vår tur vid ruta 1, men det gjorde absolut ingenting. (Jag är  glad att allt fler WT-arrangörer väljer att ta alla ekipage i nummerordning istället för att köra i flummiga grupper som ändå inte håller ihop, utan bara skapar förvirring.)

20190630_085300

Ruta 1 var en enkelmarkering i högt gräs och ett dike skulle passeras. Femma spikade den, men valde att ta en liten stig till höger om oss, istället för att springa spikrakt ut.

Ruta 2 var ett kort fotgående efter skytt och en enkelmarkering uppe på en ganska hög klippavsats – jippie, tänkte jag som vet att Femma älskar att springa uppför och nerför branta klippor… Hon gick fotgående som en liten ängel och spikade markeringen – snabbt ut, snabbt tillbaka…

Ruta 3 var också ett kort fotgående, och här gick enkelmarkeringen ut i en terräng med en massa björksly, och bakom ett kraftigt träd. Man såg alltså inte hunden, kunde bara höra hur det prasslade i löven när den sprang och letade… Och det gjorde en och annan på denna ruta, så även Femma. Hon var på håret att ge upp, men jag stoppade henne och pushade ut henne igen, och då kom hon igång igen – och hittade. Men hennes bristande självförtroende skulle kosta några poäng, sade domaren något bekymrat. Själv var jag inte ett dugg bekymrad – jag har sett detta hos henne många gånger förut men har även sett hur mycket hon utvecklats på relativt kort tid, så det kommer att lösa sig.

Ruta 4  Fotgående med skott åt höger under gång, och sedan skott och markering åt vänster. Nu hade Femma börjat gilla den där skytten riktigt mycket 😶 så fotgåendet var inte så bra som innan – det kan också vara så att jag var så slapp att jag glömde säga ett tydligt kommando när vi började… jag fick istället påminna henne ett par gånger under den korta sträckan vi gick. Sedan spikade hon sin markering – kastade sig över stockarna som låg i vägen. Levererade fint i hand, som på övriga stationer.

Ruta 5 Här kastades markeringen så att hunden behövde passera två gärdesgårdar på vägen ut och tillbaka – Femma spikade igen och levererade. Här kommenterade domaren det lite fjösiga (något slarviga) greppet hon hade om dummyn, och det hade jag noterat genomgående. Han sa att det inte störde honom så länge hon håller den tillräckligt bra för att leverera den – men det är något att tänka på. Absolut, håller med!

Jag var i alla fall enormt nöjd och glad och nöjd med Femmas runda – herregud, hennes första WT, och hon hade troligtvis redan klarat de 75 poäng som krävs för att gå upp i nästa klass! Började strax att skriva till uppfödaren och jubla…

Nästa glada nyhet kom när poängen sattes upp – Femma hade fått 90 poäng! Serien blev: 19-20-12-19-20.

Heja min duktiga träningskamrat!

 

 

.

 

Alla hundar vill spåra

Detta är titeln på en bok, och dagens sanning. Få hundaktiviteter ligger väl så nära hundens natur som just att spåra, och vill man ge sin hund optimal berikning så är verkligen viltspår det allra bästa. Men lite bökigt…

Personspår går nästan lika bra. Men skulle man vilja tävla i spår någon dag så behöver man också lära hunden att markera eller ta pinnar som kan ligga i spåret… Detta har gjort att jag dragit mig för att ens börja personspåra med mina hundar – rädd för att göra fel.

Därför passade det så bra när min BK erbjöd en introduktionskurs i spår, och jag anmälde Delfi. Instruktören är bra, gruppen är bra och kursen är bra – full pott! Har verkligen blivit inspirerad och vi får till och med gå spår under själva kursen – så nu kommer jag inte undan; nu är det slut med att skjuta upp spårandet.

Första tillfället fick vi lägga och gå spontanspår där hunden lär sig spårupptag. Andra gången arbetade vi två och två och lade dels ett kort spår åt vår egen hund, dels ett kort spår åt kamraten. Jag jobbade med en kille som ville lägga spår i högt gräs, vilket jag också ville testa- allt för att inte vara rädd att göra det själv sedan…

Instruktören verkar nöjd med gruppen, även om han fick göra om kursen lite eftersom vi alla frågar mycket och vill gå vidare inom just personspår.

Har faktiskt vågat mig på ett litet spår här hemma också, och Delfi är riktigt duktig.

Delfi på spåret

Sedan fick även Femma ett litet spontanspår – det gick ju lika bra, det. Men hon ska nog ändå få koncentrera sig på viltspår så länge – det tog vi också ett den gångna veckan. Det var ett tag sedan och det regnade under liggtiden, så hon verkade tycka att dofterna var all over the place i början – men sedan kom hon igång och då gällde det att ha ett stadigt tag om linan…

Femma viltspårar

Mina hundar vill i alla fall spåra.

Träningsresa

Jag har länge haft inställningen att inte åka långt för träning eller tävling, men den gångna helgen gjorde jag ett undantag. Hela flocken packades in i bilen och vi åkte upp till Mälardalen, närmare bestämt Grillby, där vi hälsade på Peggy med flock och joinade dem för lite god jaktträning med schyssta metoder.

Femma löpte, men i Peggys värld är det bara en välkommen störning i träningen av hennes hanhundar…

Peggy hade med sig storkameran och tog fina bilder under träningen:

Även Delfi fastnade på bild:

(De två senaste bildgrupperna är alltså tagna av Peggy Westerlund.)

Träningen var också precis så bra och inspirerande som väntat.

Men att det var  vackert i dessa trakter…!?

De enorma syrénhäckarna….

… och så många söta blommor i hagarna där vi tränade.

Vi bodde på ett jättetrevligt B&B alldeles i närheten och hade fin utsikt från fönstret:

20190524_070840

Efter tre dagar åkte vi hemåt igen. Stannade till i Lyrestad och tog en välbehövlig bensträckare längs Göta kanal.

En fin minisemester fick vi!

#hundträning

Med våren kom inspirationen och motivationen till hundträningen igång ordentligt.

Piaf får fortsätta att träna uppletande – det är lite lagom för henne att lulla omkring i en 50×50 m stor ”ruta” och leta strumpor och leksaker… Fina gammeltanten, jag är så glad att hon är med oss och hänger med på våra promenader, även om jag då får välja bort de riktigt långa rundorna.

20190415_124822

Delfi fick som tidigare nämnts göra ett tränings-WT, och även om hon pep lite där så var jag väldigt nöjd med hur jag hanterade det – och bestämde mig sedan för att se hur vi skulle funka på ett riktigt WT nu när jag inte stressar upp mig så mycket längre över pipet..

Till min stora förvåning var hon tyst på alla stationer och nästan hela tiden däremellan också.

På den första enkel-markeringsstationen markerade Delfi inte alls och det blev många visslingar och dirigeringar för att få in dummyn. Men vi fick in den till slut och för det fick vi 4 p. På den rena dirigeringsstationen tog hon mina signaler jättebra och hittade dummyn snabbt, men… där fungerade fotgåendet fram till startpunkten bedrövligt och på väg in släppte hon dummyn, och jag är rätt säker att det var något på den – en insekt eller nå’t – men det drog ju ner poängen ordentligt på den stationen: 8 p. På övriga stationer blev det 12 (dubbelmarkering) – 12 (dirigering med störningsmarkering) och 15 (dubbelmarkering). Alltså 51 poäng på hela WT:t, men det var 51 glada poäng, för Delfi var ju tyst och vi fick poäng på alla stationer. 😊

Det var en av de första varma vårdagarna, så efter att vi gjort alla fem stationer fick Delfi belöna sig själv med ett härligt gyttjebad… Det var hon så väl värd.

20190419_141720

Att vårt samarbete inte funkade på WT:t ser jag som en följd av för lite träning den gångna vintern, men nu har jag verkligen fått upp motivationen igen.

Inte minst efter tre dagars clinic+kurs med Helen Phillips som Klickerförlaget bjudit in från England. Jag hade sedan länge bokat en åhörarplats alla tre dagarna, eftersom jag köpt Helens bok Clicker Gundog och var oerhört nyfiken på hennes sätt att träna jakthundar med mjuka metoder.

Inte blev jag besviken, heller – tvärtom. Jag fick med mig en massa inspiration och tankar, och gick hem och dammade av mina klickers…

Delfi har också fått plocka upp tävlingslydnaden igen – hon har varit nästan-klar för startklass i ett par år nu, men jag har inte riktigt haft lust att kasta mig ut. Men nu… kanske.

Femma och jag har varit på jaktträning med uppfödaren och ett par av Femmas syskon. Det blev bra träning – mycket svårare än jag gjort med Femma hittills, men kul att se hur duktiga de var, allihop.

20190422_112224

20190423_193759

Precis dagarna innan den träningen hade Femma en liten släng av vattensvans, det var verkligen en trist liten historia… Så ynklig som hon var när hon kom in efter en liten kvällskiss i trädgården, det var hjärtknipande, och desto gladare var jag såklart när det gick över på något drygt dygn, bara.

Vi har tränat på egen hand också, såklart, och Femma har utvecklats massor den här våren.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Linjetag med störningsmarkering

Utvecklats har hon verkligen gjort även i viltspårsträningen… De första gångerna sökte hon mitt stöd ofta i spåret, så jag pausade den träningen och gjorde sedan bara väldigt korta spår som hon kunde lösa utan mitt stöd. Sedan… tog det fart med självförtroendet, och jag får numera hålla tillbaka den lilla labbeflickan för allt jag är värd 😅.

Vid sidan om detta så har även  Femma och jag ”fuskat” med lite rallylydnad. Det är så lätt att träna ett litet moment här eller en liten grundfärdighet där, inte minst under promenaderna… och plötsligt insåg jag att Femma kunde det mesta för att starta i nybörjarklass. Utom sitt-stå, ligg… och att göra momenten i koppel. Så jag anmälde Femma till tävling – och tränade på det där sista. Att gå hela banor också, såklart, med bästa belöningen efteråt: MAT.

Sedan åkte vi till Kind BK och tävlade – två rundor där Femma kammade hem 99 p (av 100) och förstaplaceringen i båda tävlingarna. Heja min underbara lilla träningskamrat!

Runda 1

Runda 2

20190504_21015920190504_210206

Fin tävlingsdebut, Femma!

Men egentligen så drömmer kanske Femma om en fotbollskarriär.

Vår!

Visst blev det vår och man vill verkligen vara ute så mycket som möjligt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

… eller kanske stå och titta medan försådden växer…

20190408_073714

… spana på fåglar, både ute i skogen…

…och de som besöker fågelmatningen

Sedan hade vi ju besök av en liten  stalkerblåmes också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Delfi fick gå ett tränings-WT, där hon pep på två stationer (mitt största syfte med dagen var att se om hon pep och i så fall snabbt vända ifrån så att hon inte fick utdelning), två stationer gjorde hon kanon, och på en ren dirigeringsstation blev det tydligt att vi legat på latsidan med dirigeringsträningen i vinter.

20190330_133524

Femma har varit på kurs med Labväst (första tillfället hann det bli mörkt eftersom det fortfarande var vintertid).

Jag har äntligen vaccinerat mig mot TBE!

20190319_104133.jpg

Eftersom jag tog två sprutor 2008 ska jag därmed ha fullt skydd nu, men förmodligen säkrar jag upp med den andra dosen efter en-tre månader.

Nu kan det få bli lite varmare också – i morse hade vi sex minusgrader…

20190410_070418

Flattetanten briljerar

Söndag morgon, frukosten avslutad och jag sitter och slösurfar i soffan och får syn på ett ”evenemang” på Facebook: uppletandecup på min BK börjar om 45 minuter. En kort överslagsräkning: hinner jag? Ja, det gör jag (inte för att komma i tid, men skulle bara bli lite sen)! Jag är nämligen lite suge8n på att börja köra bruks och vill se hur uppletande går till, så detta var ett perfekt tillfälle.

Alltså kom vi dit, och jag kom lagom till första ekipaget och medan de följande ekipagen genomförde sina uppletanden – fyra föremål skulle hittas på max fem minuter – så fick man se duktiga hundar och jag kunde passa på att ställa frågor om regler etc. Jag hade redan fått frågan om jag inte ville anmäla mig till tävlingen (en helt och hållet inofficiell skoj-tävling) och jag hade sagt Åh nej, inte ska jag… jag är bara här för att titta...   Men efter att ha sett några ekipage och särskilt när det var en hund som var lite till åren kommen, så tänkte jag att varför inte? Detta kändes som en perfekt aktivitet för Piaf.

Jag smög iväg och hämtade Piaf, och hon kändes ju jättepigg och glad att få vara den som fick komma ut, och inte de andra två… Och när jag frågade fick jag gärna efteranmäla Piaf till tävlingen, så så blev det… Att jag hade stått vid sidan och sett var föremålen låg var inget problem, för 1. Även de två som arrangerade upplerandet denna dag körde sina hundar (sist, dvs. före mig) och 2. Föremålen skulle läggas ut på nya ställen för oss.

 

Det närktes att Piaf hade roligt och hon var så duktig, över förväntan! (Vafalls!? /Piaf) Första uppletanderutan någonsin för henne, när vi körde hade alla redan kört och lämnat sina hundar och stod på linjen och pratade och tittade och uppletandeområdet var såklart fullt av spännande vittringar. Det bekom inte Piaf det minsta – hon förstod genast vad hon skulle göra, nämligen hitta strumpor…!

Alla fyra strumpor hittade hon på tiden 3:13, vilket var den fjärde kortaste tiden av de elva deltagarna. Duktiga flattetant!! Nu var detta en skoj-tävling, men ändå! Om två veckor fyller Piaffa-tanten elva år, och det var så roligt att hon fick komma ut och visa fram-tassarna, inte bara när vi tränar själva.

Tack till Lerums BK för ett mycket trevligt arrangemang! Nästa gång har jag lovat vara den som anordnar tävlingen tillsammans med en till deltagare.

Efter detta letade jag upp en träningsgrupp som körde lite jaktträning, och nu tog jag ut Femma. Det tränades markeringar, men jag tränade mest på vår känsla medan de andra jobbade, inte så helt olikt det som Eva Bodfäldt beskriver i sitt blogginlägg (publicerat dagen efter vår träning, men jag har ju läst Evas tips för gruppträning tidigare). Under tiden kunde jag planera noga för vilken markering jag ville ge Femma för att få bäst utdelning, och det blev en hämtning där hon fick springa genom en blöt sänka och upp på nästa äng.

Vi passade också på att låna och testa två tunga dummies – en på 1 kilo och en på 1,5 kilo. Femma tog dem fint även om det inte var helt lätt för henne. Men hon vill och har självförtroende nog att inte ge sig, roligt att se!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Delfi hade precis börjat löpa, men fick komma ut och träna igenom momenten i tävlingslydnadens startklass, bland annat hopp över hinder . Här ser man att Delfi får ett ordentligt språng och avstamp innan hon hoppar, vilket inte är någon slump, utan jag har fått hjälp av Monica Henriksson att mäta ut vilket avstånd som är det optimala för just Delfi.