Förra året åt fjärilslarver upp så gott som alla mina pelargoner utanför huset, de som jag hade lyckats övervintra i krukor inomhus från föregående sommar och som blommade så fint även förra året. Obarmhärtigt tuggade larverna i sig bladen, och jag såg ingen räddning för mina plantor. I år köpte jag inga prydnadsblommor, utan körde en budgetvariant och sådde blomfrön istället. Det har vuxit och varit grönt och fint – bara ett par stjälkar bröts av i slagregnet för några veckor sedan – men några atlasblommor har inte synts till, förrän nu! Klart värda väntan, skulle jag säga.
När det gäller hundträning tror jag inte riktigt på att bara sitta och vänta. Om man bara låter tiden gå riskerar vissa idéer att gro sig riktigt starka om man inte visar att det kan vara på ett annat sätt också. (Det ser man både hos djur och människor, förresten.) Det handlar inte om att man kan eller ska försöka ändra på personligheter, utan om att just ändra en felaktig eller onödig inställning. Som att bota getingfobi.
Om man kan simma behöver man inte heller vara rädd för att gå ner i vattnet. Just som jag skrev om den där lite svårare igången i det förra inlägget kom jag på att jag fått tips om en sjö inte alltför långt bort, där det är långgrunt. Hur långgrunt hade jag aldrig tagit reda på, men nu var det dags att göra det.
Femma och jag åkte dit själva, och det var verkligen rejält långgrunt, ovanligt för att vara en skogssjö. Det utnyttjade vi! Första gången vi var där blev det mest busmarkeringar, sådana som vi kört en del på land också: på min signal springer Femma rakt ut (i vattnet, nu då) och då får hon ett kast framför sig…
Sedan såklart lite mer markeringar och mindre bus… I början stod både Femma och jag ute i vattnet när jag kastade markeringarna och hon travade ut och hämtade – om jag hade kastat riktigt långt fick hon simma lite för att ta sin dummy eller boll.
Efter hand som det gick bättre flyttade vi upp på land och sedan allt längre från sjökanten. När jag var nöjd med dagens pass vid den långgrunda stranden promenerade vi även runt sjön och körde lite markeringar på andra, inte lika långgrunda, ställen. Det blev snabbt tydliga förbättringar med Femmas igångar.
När vi börjat med detta var jag bara missnöjd med en sak: att jag inte gjort detta tidigare!
Ett par tillfällen senare fick även Delfi följa med dit, för det långgrunda vattnet var även perfekt för lite vattentrask mellan träningarna hos Redog.
Träningen hos Redog har verkligen gett resultat och nu senast såg vi en stor förbättring. Det talades till och med om att hon kan få jaktträna igen snart…! Delfi är inte överdrivet förtjust i alla människor (inte som en ”normal” flatte…), men sin fysioterapeut Beatha tycker hon mycket om.
Hon tycker också mycket om stretchingen som vi äntligen gjort till rutin efter våra promenader – det börjar bli en lika uppskattad avslutning som handdukstorkningen efter regniga promenader.
Femma får lite stretching, hon med, och det gör henne säkert gott att få börja med det redan nu. En fördel med att inte ha för många hundar är väl just detta att man lättare lägger till lite extra pyssel med var och en av dem.
Att ”pysslet” med Femmas igångar i vattnet har gett resultat har jag kunnat testa vid flera väldigt bra träningar den senaste veckan. Jag är så tacksam över att ha både gamla och nya träningskompisar som ställer upp alldeles fantastiskt. Tack och lov för människor som inte bara bestämmer sig för att en viss hund (eller människa) är si eller så, utan är öppensinnade och tycker om att se en positiv utveckling. Underbart!
Femma har fått hämta vattenmarkeringar kastade av Linda och dela på ett stort sök i blötmark med superduktiga flatten Milla, hon har fått köra igenom ett b-provsupplägg i en helt ny sjö efter att Ingrid och Qnut kört samma upplägg – både Qnut och Femma gjorde riktigt bra ifrån sig – och Femma har även fått ett helt upplägg, inklusive vattenmarkeringar från en båt och passivitet på slutet, medan Lisbeth och Sebbe tog in ett sök.
Är det någon som tror att vi har anmält oss till prov…?
my flatcoats 