Personspår

Dr Jekyll och fröken Hyde

Igår tog jag ut Femma på ett ordentligt jaktträningspass på ängarna, det var ett tag sedan – de senaste 2-3 veckorna har vi mest hållit till i skogen med vår b-provsträning. Utlagda dirigeringspunkter varvades med skjutna markeringar. Allt gick inte perfekt, särskilt inte vid en av punkterna där det var ganska uppenbart att något vilt legat nyligen, det luktade betydligt mer spännande än de utlagda tennisbollarna… Men i stort var jag riktigt nöjd med passet, och i slutändan avslutade jag innan den sista apporten var hämtad, för hon hade jobbat fint – och mycket, hon var rätt trött på slutet. Den sista apporten fick ligga kvar till ett senare tillfälle.

På eftermiddagen var det dags att infria mitt löfte till Delfi, nämligen att vi skulle spåra, det var också ett tag sedan nu. Vi åkte iväg till en fin spårskog, jag lade spår och sedan åkte vi vidare och gick en promenad innan vi åkte tillbaka och båda hundarna fick gå sitt respektive personspår med cirka två timmars liggtid. Jag har sagt det förut, men det är verkligen så: Lika trôkigt som det är att lägga spår, lika kul är det att se hundarna spåra! Deras nosar är ju bara helt fantastiska. Delfi spårade i sitt fina, lugna tempo, hittade sina tennisbollar och flera gånger hade jag själv glömt hur jag hade gått, men det visade sig varje gång att Delfi gick helt rätt. Tack och lov för mina snitslar, för mitt spår-minne är verkligen uselt, men jag har åtminstone lärt mig att lita på hunden. Experten.

Sedan var det Femmas tur! Se så oskyldig hon ser ut…

20200804_181144

strax innan hon sliter av sin matte armarna i spåret. 🙄😁 Ja jäklar, vad det går undan, även om jag går med klackarna i backen. En pinne missade hon, men hon var inte långt ifrån den, och egentligen är det väl konstigare att hon faktiskt får med sig någon pinne alls, så som hon drar fram i spåret…

Nästa gång måste jag lyda de råd jag fått om längre liggtid och klurigare spår – hon är i kaxigaste laget i spåret, lilla fröken Hyde. Men jag gillar det lösningsorienterade tänket, konstruktiva idéer… Även om det inte skulle funka så måste man ju prova (så länge det är schyssta metoder, naturligtvis). Det är hur som helst underbart att se henne i spåret. Också!

Idag gick vi ut för att plocka in den där dummyn som blev kvar ute igår. En lång linje att springa längs en gräskant. Femma sprang ut i full fart (yay!), men någonstans halvvägs drogs hon in i gräskanten. När jag skickade om därifrån kom hon ända fram, men hade hon svårt att hitta dummyn. I och för sig hade den legat där nästan ett ďygn och i och för sig rör sig vilt i det området nästan varje kväll, men vi ska nog fixa det så småningom. Jag kastade ut dummyn igen och vi gjorde om det hela från den första skickpunkten och fick success. Vi får göra om det där med den kvarlämnade dummyn en annan gång.

Sedan gick vi och kollade av ett av de svampställen som jag räknat som ”förlorat”, så nära bilväg som det ligger. Men det är ett riktigt bra ställe och nyfikenheten tog över -kunde det finnas någon svamp åt mig där? Det kunde det. Svampplockning är för övrigt den perfekta sysselsättningen när det regnar, men nu ska det förhoppningsvis bli riktigt fint och varmt i några dagar och då ska vi verkligen njuta av det och bada och simma mycket.

Varm vecka

Odlingen tar sig i värmen – basilikaplantorna har gett ännu en omgång pesto och plocksallaten och spenaten har gett sina första sallader.

Femma har varit på Kopparhult igen och mer än någonsin uppskattar jag Katarinas goda råd och all den erfarenhet hon har och kan plocka fram. Jag har också plockat fram Oliver Kirallys bok igen, eftersom jag fortsätter att klura på hur vi ska ha det med våra skick på markeringar resp. linjer. Jag har alltid tyckt det sätt han förespråkar är intressant, men inte köpt det riktigt. Nu har jag hamnat i ett läge med Femmas träning där just det sättet verkar passa väldigt bra…!

Vi har hängt lite mer än vanligt på brukshundklubben och tränat tävlingslydnad och brukslydnad. Jag tog mig bl.a. i kragen och åkte på den öppna träningen och fick hjälp med budföringen, där man måste vara två personer som tränar ihop. Femma tycker lydnaden är kul, vilket får mig att också tycka om den träningen mer.

Samtidigt är detta en del i min strategi för att få Femma mindre rädd för getingar. Hon blev med all säkerhet stucken förra sommaren, och börjar skaka – går helst in – när hon hör eller ser en geting… eller något hon tror är en geting… Att göra den rädslan hanterlig är en förutsättning för att vi ska kunna delta i utomhusaktiviteter i sommar – och för en dräglig tillvaro överhuvudtaget för henne – och jag märker att hon kan gå ur sitt blockerade läge och tänka på annat genom att få en rolig aktivitet – som lydnadsträning!

Femma tränar fjärrdirr

pixlr_20200614113550727

Efter att Delfi fått några ängsspår så fick Femma prova – riktigt fint gick det, hon hittade alla fyra pinnar.

Vi fick också ett uppdrag av markägaren här hemma, och det var att gå ut på ängarna morgonen innan gräset skulle slås, och störa eventuella djur och lägga vittring så de inte skulle lägga sina ungar på ängen de närmaste timmarna…

”Agent 005, med rätt att störa…”

Och årets TBE-spruta är avklarad, nu dröjer det tre år till nästa.

20200611_140556

Delfi har fått ett par pass hos Redog, och vi tycker oss se framsteg redan! Det ser man  särskilt i vattentrasken, där man kan se hur hon tar ut stegen.

20200612_163405

 

Att pausa är inte fel

När jag följer efter Femma i spåret förbannar jag mig själv för att jag alltid vill lägga spåren ”lite klurigt”, bland annat upp och ner för klippiga kullar i skogen. Uppför går väl hyfsat, för jag kan för all del låta Femma dra upp mig – problemet är att det går fort också, och man kan ju inte gärna bara lägga sig ner och låta sig släpas upp… När det sedan går nerför, då gäller det att ha tungan rätt i mun!

Däremot har jag stor användning av att ha lärt Femma kommandot ”vänta” under våra promenader, och det på ett sätt som inte på något sätt innebär något negativt för henne. Det är bara en paus, och hon vet att hon snart får fortsätta med precis det hon gjorde innan. Det är något jag har utnyttjat under hennes spår, eftersom jag behöver dessa pauser då och då för att reda upp spårlinan, plocka ner snitslar, komma upp på fötter… – eller helt enkelt bara hämta andan lite… Eller för den delen fotografera en rolig liten stubbe.

Igår fick även Delfi ett fullängdsspår, och tog det alldeles toppen. Hon lät sig inte luras (mer än några få meter) då jag totalt glömt hur spåret började och därmed gjorde påviset helt fel. Den här gången var det hon som fick hitta tennisbollar i spåret – det kändes som en bra grej när jag gjorde det med Femma häromdagen – och Delfi blev ju inte ledsen, precis. Rena drömmen för henne, kan jag tro!