När jag följer efter Femma i spåret förbannar jag mig själv för att jag alltid vill lägga spåren ”lite klurigt”, bland annat upp och ner för klippiga kullar i skogen. Uppför går väl hyfsat, för jag kan för all del låta Femma dra upp mig – problemet är att det går fort också, och man kan ju inte gärna bara lägga sig ner och låta sig släpas upp… När det sedan går nerför, då gäller det att ha tungan rätt i mun!

Däremot har jag stor användning av att ha lärt Femma kommandot ”vänta” under våra promenader, och det på ett sätt som inte på något sätt innebär något negativt för henne. Det är bara en paus, och hon vet att hon snart får fortsätta med precis det hon gjorde innan. Det är något jag har utnyttjat under hennes spår, eftersom jag behöver dessa pauser då och då för att reda upp spårlinan, plocka ner snitslar, komma upp på fötter… – eller helt enkelt bara hämta andan lite… Eller för den delen fotografera en rolig liten stubbe.

Igår fick även Delfi ett fullängdsspår, och tog det alldeles toppen. Hon lät sig inte luras (mer än några få meter) då jag totalt glömt hur spåret började och därmed gjorde påviset helt fel. Den här gången var det hon som fick hitta tennisbollar i spåret – det kändes som en bra grej när jag gjorde det med Femma häromdagen – och Delfi blev ju inte ledsen, precis. Rena drömmen för henne, kan jag tro!