Rallylydnad

RLDF Femma

Under sommaren har vi betat av några tävlingar i rallylydnadens fortsättningsklass och det har gått riktigt bra (för det mesta). Den första var i Lilla Edet och där kom Femma 2:a med 99 poäng.

Den andra och tredje var på Rally by night i Falkenberg – ett gigantiskt evenemang med sex banor igång samtidigt och minst fyra tävlingar i varje klass fördelat på två dagar i rad. Vi var bara där en av dagarna, men det var ju kul att se hur det var. En himla massa folk och hundar, men förvånansvärt lugnt ändå, måste jag säga. Många hade med sig egna små tält, vilket nog inte är en så dålig idé för att avskärma sig lite från allt som händer och rör sig mellan själva tävlandet.

Jag har inte tyckt att Femma verkat det minsta påverkad av miljön på tidigare tävlingar, hur cool som helst, faktiskt, men här var det i alla fall något som påverkade henne – jag kunde inte sätta fingret på vad det var. I första tävlingen fick vi 70 p., dvs inte ens godkänt. Men det var ju en tävling kvar, så det var bara att ladda om, och även om känslan var ungefär densamma som innan, så sumpade vi inga moment och det blev i alla fall 94 p. och en tredjeplacering.

Nästa tävling var också en dubbel och jag hade gått och grunnat på om det är något med Femma (skendräktighet skulle det tidsmässigt kunna vara) eller om det är något jag gör för mycket eller för lite av… Ett par dagar före den här tävlingen hamnade jag i alla fall på en supertrevlig rallyträningskväll med folk jag inte känt innan. Det blev precis lagom och rätt för vår träning och jag kände att Femma och jag ändå var på G.

20190804_123839

Tävling nummer ett på Kungsbacka BK kändes bra rakt igenom

och en av mina nya träningsbekanta kom fram och berättade att vi fått 98 p.!

I pausen mellan tävlingarna passade Femma på att sova – mitt bland hundar och folk som gick förbi. Lika cool som hon brukat vara (utom i Falkenberg). Jag väckte henne kanske i senaste laget, med bara ett par startande innan vi skulle in. Det var nästan så jag kände mig yrvaken själv… Och visst gjorde jag en fadäs i början av banan, men det redde upp sig bra – Femma förstod aldrig att något var fel, så det var bara att gå på… Även tävling nummer två kändes riktigt bra och vi fick 97 poäng.

Men… alltid ska någon jävel ta 100 poäng 😂😂😂… Vi kom på andra plats i båda tävlingarna 😊

RLDF kan vi i alla fall lägga till framför Femmas namn nu.

20190804_124108

 

 

100-runda

Efter de två 99-poängsrundorna på Kind BK krävdes ett till godkänt resultat för att Femma skulle få RLDN-titeln. Det fick vi på onsdagens tävling på Lerums BK: 76 p. Roligt att få titeln, men jag kände samtidigt att vi egentligen kan bättre än så, eftersom 20 poängs avdrag berodde på att Femma missförstod mig, dvs. att jag var otydlig med mina handsignaler.

Då var det ju käckt att jag redan hade anmält oss till en tävling ”i reserv” dagen därpå. Femma och jag åkte till Lilla Edets BK, och stämningen vid banan var riktigt, riktigt fin. Precis som jag gillar att ha det på tävling, både när man laddar upp och efter den egna rundan.

Femmas runda kändes bra – både Femma och jag var lugna och fokuserade – och jag fick höra av andra medtävlande att det sett bra ut.

Det visade sig att detta var en 100-runda – en runda utan ett enda poängs avdrag. Vem gör ens det? Jo, Femma, tydligen!

Bästa, fina träningskamrat!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

#hundträning

Med våren kom inspirationen och motivationen till hundträningen igång ordentligt.

Piaf får fortsätta att träna uppletande – det är lite lagom för henne att lulla omkring i en 50×50 m stor ”ruta” och leta strumpor och leksaker… Fina gammeltanten, jag är så glad att hon är med oss och hänger med på våra promenader, även om jag då får välja bort de riktigt långa rundorna.

20190415_124822

Delfi fick som tidigare nämnts göra ett tränings-WT, och även om hon pep lite där så var jag väldigt nöjd med hur jag hanterade det – och bestämde mig sedan för att se hur vi skulle funka på ett riktigt WT nu när jag inte stressar upp mig så mycket längre över pipet..

Till min stora förvåning var hon tyst på alla stationer och nästan hela tiden däremellan också.

På den första enkel-markeringsstationen markerade Delfi inte alls och det blev många visslingar och dirigeringar för att få in dummyn. Men vi fick in den till slut och för det fick vi 4 p. På den rena dirigeringsstationen tog hon mina signaler jättebra och hittade dummyn snabbt, men… där fungerade fotgåendet fram till startpunkten bedrövligt och på väg in släppte hon dummyn, och jag är rätt säker att det var något på den – en insekt eller nå’t – men det drog ju ner poängen ordentligt på den stationen: 8 p. På övriga stationer blev det 12 (dubbelmarkering) – 12 (dirigering med störningsmarkering) och 15 (dubbelmarkering). Alltså 51 poäng på hela WT:t, men det var 51 glada poäng, för Delfi var ju tyst och vi fick poäng på alla stationer. 😊

Det var en av de första varma vårdagarna, så efter att vi gjort alla fem stationer fick Delfi belöna sig själv med ett härligt gyttjebad… Det var hon så väl värd.

20190419_141720

Att vårt samarbete inte funkade på WT:t ser jag som en följd av för lite träning den gångna vintern, men nu har jag verkligen fått upp motivationen igen.

Inte minst efter tre dagars clinic+kurs med Helen Phillips som Klickerförlaget bjudit in från England. Jag hade sedan länge bokat en åhörarplats alla tre dagarna, eftersom jag köpt Helens bok Clicker Gundog och var oerhört nyfiken på hennes sätt att träna jakthundar med mjuka metoder.

Inte blev jag besviken, heller – tvärtom. Jag fick med mig en massa inspiration och tankar, och gick hem och dammade av mina klickers…

Delfi har också fått plocka upp tävlingslydnaden igen – hon har varit nästan-klar för startklass i ett par år nu, men jag har inte riktigt haft lust att kasta mig ut. Men nu… kanske.

Femma och jag har varit på jaktträning med uppfödaren och ett par av Femmas syskon. Det blev bra träning – mycket svårare än jag gjort med Femma hittills, men kul att se hur duktiga de var, allihop.

20190422_112224

20190423_193759

Precis dagarna innan den träningen hade Femma en liten släng av vattensvans, det var verkligen en trist liten historia… Så ynklig som hon var när hon kom in efter en liten kvällskiss i trädgården, det var hjärtknipande, och desto gladare var jag såklart när det gick över på något drygt dygn, bara.

Vi har tränat på egen hand också, såklart, och Femma har utvecklats massor den här våren.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Linjetag med störningsmarkering

Utvecklats har hon verkligen gjort även i viltspårsträningen… De första gångerna sökte hon mitt stöd ofta i spåret, så jag pausade den träningen och gjorde sedan bara väldigt korta spår som hon kunde lösa utan mitt stöd. Sedan… tog det fart med självförtroendet, och jag får numera hålla tillbaka den lilla labbeflickan för allt jag är värd 😅.

Vid sidan om detta så har även  Femma och jag ”fuskat” med lite rallylydnad. Det är så lätt att träna ett litet moment här eller en liten grundfärdighet där, inte minst under promenaderna… och plötsligt insåg jag att Femma kunde det mesta för att starta i nybörjarklass. Utom sitt-stå, ligg… och att göra momenten i koppel. Så jag anmälde Femma till tävling – och tränade på det där sista. Att gå hela banor också, såklart, med bästa belöningen efteråt: MAT.

Sedan åkte vi till Kind BK och tävlade – två rundor där Femma kammade hem 99 p (av 100) och förstaplaceringen i båda tävlingarna. Heja min underbara lilla träningskamrat!

Runda 1

Runda 2

20190504_21015920190504_210206

Fin tävlingsdebut, Femma!

Men egentligen så drömmer kanske Femma om en fotbollskarriär.

Verktygslådan växer

Under natten hade det – gudskelov – kommit lite ytterligare snö. Fluffig, lös och mjuk snö, som Femma tyckte var mycket behagligare att röra sig i, än den vassa is-snön. Det blev mer inbjudande att göra inkallningar i det underlaget, och även generellt väcktes hennes lust att upptäcka trädgården lite, och inte bara kissa och ställa sig vid dörren…

Piaf och Delfi visade väl också att det där med snö, det är rätt lattjo, faktiskt.

Nu fungerar måltiderna riktigt bra, genom att Femma sätter sig ner och tittar när Piaf och Delfi äter. För att hon inte ska tröttna på att vara så duktig… så får hon först belöning för att sitta och titta, men sedan går vi över till lite ryggsäck (sitta hos mig och ta det lugnt och få ta godisar på golvet för att hon är lugn), och så har vi även påbörjat lite omvänt lockande med godis framför nosen. Hela tiden får hunden försöka tills den lyckas och blir det fel så händer inget, mer än att man får försöka lite mer. Love it.

En lång promenad i riktig ryggsäck blev det även idag, och på kvällen åkte vi till Ale hundträningshall för lite rallylydnad. Femma följde med och satt i en stor bur tillsammans med Piaf och Delfi när de inte tränade. Femma fick också hälsa på lite vänliga hundmänniskor och även en jättesnäll goldentik. De sura människorna och hundarna hoppade vi över 😉. Att vissa hundar ibland var lite högljudda tyckte hon var lite läskigt i början, men snart tog hon det med ro. Säkert hjälpte det att Piaf och Delfi är rejält vana och att de inte bryr sig det minsta. Heja flatteflickorna!

En liten premiär blev det på grund av detta äventyr, nämligen första gången med koppel och halsband. Det gick jättebra, bara jag gav sjutton i att ha för bråttom och vilja skynda på henne – då började hon genast försöka krångla sig ur halsbandet. Men lät jag bli sådana dumheter, så gick hon bättre än man kan förvänta sig den allra första gången med sådana attiraljer.

Men det riktigt fina var att Femma efter ungefär halva tiden i hallen helt enkelt knoppade in.  När träningen var slut tog jag ut Piaf och Delfi i bilen först – Femma bara sov… Däremot hade hon lite överskottsenergi när vi kom hem vid niotiden på kvällen (då hade vi även stoppat vid köpcentret så jag fick veckohandla, även det en premiär för Femma), då kan man ha så hör kul med en platt toarulle:

 

”Knappt godkänt”

Inte är det varje dag man tar sig till Färgelanda… det ska väl till någon slags hundaktivitet för det 😉 Och mycket riktigt: idag var det dags för vår tredje rallylydnadstävling. För att ta sig vidare till fortsättningsklass krävs tre godkända resultat i nybörjarklass och säsongen börjar ta slut… Så målet för dagen var definitivt att både Delfi och Piaf skulle få sitt sista godkända resultat i nkl.

Jag har tidigare tyckt att jag haft flyt med själva banorna… Det tyckte jag inte idag. Att andra halvan av banan skulle springas är verkligen inte till min fördel. Men-men! Bara att bita i det sura äpplet och jag började genast tänka på att jag kanske skulle få skynda hem och anmäla till nästa tävling i Halmstad (sista anmälningsdag idag)…

Det var nu inte bara andra halvan som kändes lite jobbig idag. Fick locka och pocka, tyckte jag, och i ”spiralen” tappade jag bort mig och jag var nästan säker att jag hade gått fel (Delfis runda), jag tappade kopplet igen (Piafs runda) och jag såg sneda sättanden här och där i bådas rundor…

När folk frågade mig hur det hade gått svarade jag uppriktigt att det nog blev knappt godkända poäng…

Vilket skulle visa sig vara en grov felbedömning – för idag vann Delfi med 96 poäng och Piaf blev 3:a med 94 poäng! Shit alltså, jag är så nöjd!!!

Nu har båda flickorna tagit titeln RLD N.

20161001_130009

Innan vi tävlar i fortsättningsklass har vi några moment att träna på. Men framför allt måste jag jobba på att inse att rallylydnad inte är tävlingslydnad! Jag har nog fortfarande uppfattningen att en runda där hunden följer med dig i perfekt position utan att du behöver göra eller säga något och där hunden gör allt snabbt och rakt och med så lite hjälper som möjligt, det är en riktigt fin runda! En sådan runda såg jag igår – det var faktiskt Piafs kullsyster som gjorde den, och jag tyckte det såg så snyggt ut! Men tydligen var mina hundars rundor bättre… (håhåjaja) men jag förstår det fortfarande inte riktigt.

Kanske skulle jag behöva låta mig filmas in action. Och förmodligen behöver jag också träna mer med svåra störningar, så att jag vänjer mig vid att behöva kämpa lite för hundarnas uppmärksamhet.

Rallylydnad i Borås

Det var nästan så att jag under de arla morgontimmarna funderade på att avstå dagens tävling – jag hade definitivt en stark förkylning i kroppen, halsen brände och blotta tanken på att gulla med vovvar i den pipiga röst som jag brukar använda under rallyträning och -tävling fick det att klia i halsen… Men jag har ju bra halstabletter (som hjälpte mig genom gårdagen på jaktprovet) och det brukar överhuvudtaget kännas bättre när man väl kommer igång… Så blev det också, med facit i hand.

Strålande vackert väder även idag; 20 grader och solsken! I dagens rallytävling i nybörjarklass startade Delfi först (som nr 16 efter strykningar) och därefter Piaf (cirka sju nummer senare). Många tyckte att planen idag verkade ha väldigt mycket dofter – deras hundar ville gärna sätta ner nosen – men då har ju jag lite tur som inte har särskilt ”sniffiga” hundar – inte när vi sysslar med rallylydnad, i alla fall.

Med varken Delfi eller Piaf kändes det som att vi hade riktigt samma flyt under rundan som vi hade i Angered förra helgen – jag kände mig något lite mer nervös, och tappade till och med Delfis koppel på slutet (längtar till fortsättningsklass där vi slipper kopplet!). Men visst samarbetade vi och hundarna var följsamma…

… och i slutändan visade det sig att Piaf gick och vann även denna tävling, med 90 poäng!

received_1267696229915251

Foto: Cathrine Löfmark

Delfi hamnade på 5:e plats med 84 poäng – så båda fick även denna gång godkända resultat och är ett steg närmare fortsättningsklass!

Borås hade förresten ett fantastiskt fint prisbord – Piaf vann en vacker glaspokal/ljusstake, en läder-Y-sele, två förpackningar med nedbrytbara bajspåsar och en mat/fodervåg.

Rallylydnad, rofyllda respektive roliga djur… och rosetter

I fredags fick jag lust att åka in till Slottsskogen igen.

Saken var den att i förra veckan åkte jag till tre olika bk:ar – på kvällstid – för att få bra störning från andra hundar, men fick tji! Angereds BK: tomt. Lerums BK:s öppna träning: inte tomt, men väldigt lugnt. Lilla Edet: massor med folk… som satt inne i klubbstugan och hade klickerteori…

I Slottsskogen finns alltid tillräckligt med folk och fä för att jag ska bli nöjd… så ock denna gång. Nästan lite väl… men mer om det längre ner.

Först gick vi till säldammen och såg när de fina, rofyllda djuren fick mat. Visst är det något visst med sälar. Jag blir alltid lätt tårögd när jag ser dem, de glider fram, sticker upp nosen över ytan, öppnar och stänger näsborrarna, glider ner under ytan igen och iväg. Nej… gå inte… Jag funderar över om de är lyckliga i denna lilla damm i Slottsskogen.

Sedan såg vi också när pingvinerna fick sin mat. Helt annan känsla! Pingvinerna är ju så komiska, jag måste bara le när jag ser dem. Delfi verkade vara sugen på att hoppa i och simma med dem 😊

Pingvinerna väntar på mat

20160916_143351

Sedan tog vi en liten tur upp till utsiktstornet…

20160916_150917

… och ner mot gräsplanerna igen

20160916_144335

Dags för träning! Mitt på en gräsmatta ställde jag upp en rejäl rallybana och gnuggade händerna åt störningarna runt oss.

20160916_162855

Det var kvackande änder i fågeldammen intill – och rejält mycket ankbajs på gräsmattan -, det var skolungdomar som letade pokémons, det var hundar, det var frisbeekastare och så småningom var det även en nysvensk småbarnsfamilj som kom fram när Piaf och jag var mitt i rallybanan.

De frågade så snällt och nyfiket vad jag gjorde och barnen ville klappa Piaf – medan föräldrarna höll sig på avstånd och berättade att de var hundrädda – vilket de fick, såklart. De undrade också vad det var med hunden som låg ner en bit bort – det var Delfi som låg så fint och inte alls brydde sig om den utökade uppmärksamhet som Piaf fick – hon var nog glad hon slapp den biten… Rätt vad det var, medan barnen fortfarande samlade mod för att äntligen klappa Piaf… så skopade hon in en rejäl ankbajskorv i sitt söta flattegap – och borta var den. Jag är rätt säker på att pappan såg detta för han började genast försöka avsluta hälsningsceremonin… vilket jag hade full förståelse för. Dessutom hade Piaf fått en anklort i pälsen när hon legat på marken och åmat sig för barnen… Hon var helt enkelt inte världens fräschaste flatte just då…

Så familjen gick och vi fortsatte vårt träningspass. Utan flattepussbelöningar.

20160916_163036

Det blev ett riktigt bra träningspass! Hundarna var på, de var fokuserade och även om jag körde en lång bana plus lite spridda moment etc. med var och en så var det ingen som hade lust att lägga sig och vila medan den andra fick träna. Go känsla, helt enkelt!

Piaf tränar sitt favoritmoment: backa

(Backa har vi tränat länge lite på skoj. Utmaningen har länge varit att backa rakt – och långt – nu ska vi få till ett stopp också… 😆)

Till slut var ”vi” i alla fall rejält trötta…

fb_img_1474177055962

Nästan så jag undrade om jag kört slut dem alldeles och om det var dumt med tanke på att vi skulle tävla dagen efter.

Igår lördag var det nämligen dags för vår rallylydnadsdebut, jag anmälde oss för flera veckor sedan. Det var Angereds BK som arrangerade, så det var inte långt att åka heller.

Jag fick trevligt sällskap vid sidan av ringen och vädret var vackert- nästan i varmaste laget… Delfi startade som nr 14 och Piaf som nr 25 och känslan var bra under båda rundorna. Hundarna och jag var ett (två) team och jag gjorde inte bort mig bland skyltarna… Banan var trixig, men schysst och rolig och gav oss chans att visa det mesta som ingår i nybörjarklassen.

Delfis runda (slutet )

Redan före prisutdelningen hade jag sett att Delfi fick 94 poäng – jättekul! – men den stora överraskningen var att det gick ännu bättre för Piaf, som med 98 poäng gick och vann klassen 😊 Delfi kom på delad fjärdeplats. Kalla det nybörjartur, men det var i alla fall en go bekräftelse på att jag inte varit helt fel ute i känslan att rallylydnaden är vår grej…

20160917_160851