Femma

Revansch

Hade jag inte bokat två viltspårprov på en gång med samma domare, så hade jag kanske inte vågat gå ett nytt prov med Femma redan en vecka efter den senaste floppen. Samtidigt gick hon ju större delen av det spåret väldigt fint, så jag bestämde att Femma skulle få gå även det andra inbokade provet. Ett träningsspår fick hon däremellan, bara drygt 400 meter långt, men med två återgångar som hon tog fin-fint… så inte heller denna gång var jag särskilt nervös när det var dags för provet.

Och nu gick hon fint! På sitt spårnoga sätt matade hon sig fram i spåret, sträcka efter sträcka. Redan den andra vinkeln hade en återgång – den ringade hon sig förbi, mycket fokuserat den här gången, och det var hur tydligt som helst när hon var på spåret igen. Underbart.

När Femma kommit fram till klöven och jag belönade henne som vanligt, kom då domarens kommentar: Det där gick ju bra!

Det blev en 1:a den här gången.

… och ner som en pannkaka

Samma kväll som Femma tog sin viltspår-etta ringde nästa domare för att boka in oss på ett nytt spår – bra tre dagar senare. Här går det undan. Nå, nu kändes det ju som att Femma hade koll på spåret, så varför inte? I och för sig skulle det regna rätt bra under det dygn som provspåret låg till sig, och spår i regn har vi inte tränat så mycket, men… då fick vi väl se hur det påverkar.

På väg till spårprovet noterade och fnissade jag åt en lite lustig skyltning på 190-vägen mot Sollebrunn:

pixlr

Inför det här provet hade jag bestämt mig för att vara bättre på att hålla koll på vinden när vi skulle ta oss an spåret, och det funkade bra – Femma fick snabbt vittring på spåret och jobbade på sitt för labradorer ovanligt spårnoga sätt… till en början.

Efter ett par vinklar kom vi till en höjd och där var det även ett bök – där fick Femma problem och förlorade sig snart i andra dofter än spåret… Runt, runt, fram och tillbaka gick det och jag kunde bara hänga med och trassla upp linan (jäkla lina!) bäst det gick, för nosen var i alla fall på och rätt vad det var skulle hon väl hitta spåret igen. Så blev det också, och sista halvan av spåret gick riktigt bra. Även i detta spår stötte vi upp ett par morkullor, och det störde inte Femma det minsta, hon fortsatte som ingenting, fick sitt skott och spårade sig fram till klöven, där jag belönade henne, för jag tyckte ändå att hon varit duktig som hållit ut och kommit tillbaka så fint i spåret.

Så när domaren sa att ”det där gick ju inte så bra…” trodde jag nästan att hon skämtade, så kapitalt hade jag glömt snurrandet en stund tidigare. Det gjorde hon inte, tyvärr :-/ Redan före snurrandet på höjden hade Femma varit ganska långt från själva spåret, men hittat upp på höjden där återgången fanns, och där blev det som sagt… snurrigt och ofokuserat.

Så det blev ett tredjepris denna gång. Sååå surt! Men jag var ju där – och såg allt som Femma också gjorde bra, inte minst upphämtningen och den mentala uthålligheten.

Ökl-debut i viltspår

De senaste två veckorna har jag lagt lite extra fokus på viltspåret för Femmas del, vilket iofs bara betyder ett-två spår i veckan, men det har fått styra den övriga planeringen.

Jämfört med anlagsklass innebär öppen klass i stort sett tre nyheter/svårigheter: hunden ska själv hitta spåret i en ”ruta”, återgång med bloduppehåll i minst en vinkel, och liggtid på 12-24 timmar. Den största tröskeln för att börja bli redo för öppen klass är att fixa spår som legat över natten – tänk bara allt som kan hända i spåret över natten om man lägger i en hyfsat vilt-tät skog…

När Femma väl hade klarat ett spår som legat över natt märkte jag att hon också slarvade allt mindre – hennes självförtroende i spåret växte och hon verkade älska viltspåret ännu lite mer.

När hon tagit sitt första 24-timmars-spår och gjort det med bravur, så ringde jag en domare och bokade tid – inte hade jag räknat med att få en tid samma vecka…! Men det oroade mig inte – särskilt inte, faktiskt, sedan domaren påpekade att ”allt kan hända på prov”… Ja, för så är det ju såklart.

Ett litet spår till fick hon ta före provet och det fick mig att känna mig ännu lugnare:

20191101_205337

Sedan var det då dags för själva provet och det gick ju som smort – inga konstigheter alls. Efter första vinkeln flaxade en morkulla upp från marken. Femma såg den flyga iväg… och återupptog sedan sitt spårarbete. I den sista vinkeln märkte jag hur vi lämnade domaren en bit bakom oss, för att sedan återvända in åt det håll där han stod – det var såklart återgången, som Femma tog klockrent, rakt i spåret hela vägen. Varför krångla till det, liksom…?

Skott gick bra och klöven hittade hon i spårslutet, den vill hon ju inte missa!

Detta spårarbete gav Femma en 1:a med HP*, och domaren betonade att han inte ger HP särskilt ofta, detta var hans första i år.

I SKK:s regler för viltspårprov står: ”Särskilt god prestation med första pris i öppen klass kan av domare tilldelas Hederspris (Hp). Ex. klarat viltstörning och i övrigt ett utmärkt spårarbete.”

Heja Femma, och nog syns det hur otroligt stolt hon är, där hon går och bär på sin klöv:

FB_IMG_1572634231292

Jag måste verkligen påminna mig själv om hur Femmas självförtroende vuxit genom att träna viltspår – snacka om att känna sig som en superhjälte! Hon behöver absolut inte något stöd från mig i spåret längre, och det är så härligt att se henne in action. Särskilt under prov, då jag inte behöver tänka på att få ner snitslar under tiden – då kan jag bara gå och njuta av att se henne arbeta.

Protokollet kom samma kväll:

20191101_210422

Avancerad debut

Eller snarare: avancerad-debut, det vill säga debut i avancerad klass i rallylydnad – gjorde Femma, Delfi och jag på måndagskvällen. Delfi har varit anmäld till klassen – och struken – tidigare, för ca två år sedan…! Men sedan föll rallyn lite i glömska fram till dess att jag var observatör på en kurs med Ida Lindgren förra hösten. Ida är extremt petig, vilket jag gillade och tyckte var inspirerande, och därför tog vi upp rallyn i vintras, och under vår och sommar har ju Femma tagit sig genom nybörjarklass och fortsättningsklass. Planen var att när Femma är klar för avancerad klass, då ska även Delfi få ta upp rallyn igen. Och nu är de på ungefär samma nivå…

Tävlingen var på Angereds BK och det var en dubbeltävling med ett drygt tiotal deltagare. I första rundan startade Femma allra först och Delfi som nummer 8, i andra rundan var det Delfi som startade allra först, och Femma som nummer 8. Detta fick mig att svettas lite, då det faktiskt har hänt en gång, när jag startade Piaf och Delfi parallellt i rallyn, att jag startade fel hund först. En av mina hundar fick högst poäng av alla i tävlingen – men jag blev ju tvungen (eller det kändes bäst) att erkänna min blunder, så båda hundarna diskades. Kändes ganska surt, kan jag säga…

Nåväl! Nu startades rätt hund i rätt ordning. Men svettigt blev det ändå. Planerna var nämligen tämligen fuktiga och blev snabbt leriga efter banvandring och tävlande ekipage. Så även om jag aldrig gillar att starta allra först, så var det nog en klar fördel för Femmas runda. Själv kände jag mig lite som en yr höna på banan, men tydligen gjorde Femma det hon skulle, och till min stora förvåning resulterade det i 94 poäng och vinst.

20190916_210251

Delfis runda kändes egentligen mer harmonisk, men jag tog ett steg extra i något moment och det straffar sig: FEL ÖVNING! Men i slutändan blev det ändå 86 p och kvalificerande resultat, så jag var jättenöjd.

I nästa runda startade som sagt Delfi först, och jag var väl medveten om att vi missade ett par moment, bl.a. pga att hon inte ville lägga sig i det leriga gräset. Rundan gav 74 poäng, vilket inte är godkänt.

Femma ville varken sitta eller ligga, så hennes runda bröt jag själv ganska så snart – klart att hon inte ska behöva sätta ner sin söta rumpa om hon inte vill… 🙄🙄💕💕

Men arrangörerna hade ett generöst prisbord där även diskningar renderade ett pris, så jag passade på att haffa lite belöningsgodis…

20190916_210240

Ena dagen WT, andra dagen MH

Någon kanske undrar hur man vågar gå ut och tävla med sin hund i dessa dagar med de alarmerande rapporterna om ett antal hundar som dött i Norge. Jag har givetvis följt utvecklingen noga, varit halvt om halvt inställd på att stryka oss från all tävlan, men det som sedan kom fram och som lugnade mig mest var uppgiften att i de fall där en hund varit sjuk i ett hushåll med flera hundar, så har de övriga hundarna i hushållet inte insjuknat.

Det jag allra minst ville missa var Femmas MH. Visst kan man göra det senare, men dels betalar man 600 pix för att få starta, dels är det helt klart mer intressant att göra det när hunden är ung.

Det är ett gediget maskineri som ska fungera kring dessa MH:n – det krävs verkligen en klubb med ett antal engagerade funkisar, och en sådan klubb är Lerums BK. Denna morgon hade de gett sig ut i halv storm och regn för att ge dagens första hundar sina MH-rundor.

Jag kom vid halv tio på förmiddagen och gick med och såg en annan jaktlabbes MH-runda, innan det var Femmas tur. Var jag nervös? Nej, inte ett dugg – möjligen bara mån om att själv göra rätt på de olika stationerna, så att resultatet blev så rättvist som möjligt.

Här kommer filmer från de olika ”stationerna”:

20190915_182108

Kontakt/Lek här var jag faktiskt förvånad över att Femma ville leka med en vilt främmande karl, det har hon nog aldrig fått tillfälle att göra innan…

Lilla jakten 1 och Lilla jakten 2

Screenshot_20190915-115721_Video Player

Aktivitet/passivitet pågår egentligen i tre minuter, men filmaren stängde av efter att Femma suttit still på samma sätt i någon minut, och jag har kortat ned filmen ytterligare av samma anledning – det blir lite väl slow TV… 🙄

Avståndslek

Dumpen

Skramlet

20190915_173142

Spöken – nej, spöken gillar vi inte!

20190915_182045.jpg

Lek och skott – det blev en trea på skotten, och det var helt väntat, inte minst dagen efter att vi varit på WT, och någon kallade det för en ”retrievertrea”…

Allt som allt är jag nöjd – lika nöjd som jag var före MH:t , såklart, men det är verkligen kul och givande att se sin hund på ett MH och få en utbildad och erfaren beskrivares tolkning av det vi sett. Nu är vi dessutom klara för att kunna tävla i bruks om vi vill.

Höst-WT

20190914_123352

Varje höst anordnar Labväst – i år i samarbete med SSRK västra – ett väldans trevligt WT i Landvetter, och i år fick Femma vara med.

Vi började på station tre med ett kort fotgående följt av en markering som hamnade halv-dolt i skogen. Femma gick fint fot, spikade inte markeringen, men hittade den snabbt.

På station fyra hade vi också ett fotgående och en enkelmarkering som föll bakom en ”trädridå”. Femma fick jobba mer för att hitta sin dummyn, men hon ringade så fint in den och jag stod och njöt av att hon jobbade på och inte brydde sig om att ”fråga” mig som hon har haft en liten tendens att göra när hon haft lite svårt att hitta sina markeringar. Hon kanske har insett att matte är en rätt usel markör… 😜

Station fem var ännu ett fotgående och ännu ett halv-dolt nedslag, nu med klurigheten att vi hade en stor rishög framför punkten där vi stod, så hunden var tvungen att runda den på väg ut. Det var mer eller mindre en ”spik”, dvs Femma visste ganska exakt var hon skulle hitta dummyn.

Station ett hade endast en enkelmarkering som kastades från en öppen stig och in i skogskanten. Femma spikade även här, och levererade direkt och rakt in till mig… På denna station fick alla som fick 20 poäng applåder, vilket alltid är trevligt 😊

20190914_123411(0)

Station två hade ett fotgående – som vi fick beröm för – och en enkelmarkering vars nedslagsplats var dold, nedanför en klippkant. Som jag såg det letade Femma väldigt fokuserat och effektivt nedanför kanten, men hon fick ett lite dåligt grepp om dummyn – trots det höll hon den fast ända fram till mig och lämnade den i hand.

Sedan följde lite väntan på resultatet, men då hade jag tid att rasta Piaf och Delfi som väntade i bilen, fika lite och hade även gott om tid att prata med mattarna till Femmas helbröder Sixten och Poppe, som också deltog i WT:t.

Resultatet blev en smärre skräll: brorsan Sixten kom trea med 95 poäng (på sitt allra första WT!), brorsan Poppe fick 94 poäng och Femma fick 93 poäng. Inte illa för syskontrion, väldigt roligt!

Akl viltspår

Efter att ha kollat av att Femma även kunde gå spår som lagts av andra än mig, blev det dags att göra anlagsprovet i viltspår. Jag var inte särskilt orolig – jag har ju sett hennes utvecklingskurva, och ett anlagsprov ska ju mest bara visa om hunden vill och kan spåra… Men visst, allt kan hända.

Inget hände. Femma gick sitt spår säkert, något lugnare än vanligt (vilket bara är bra!), och blev lika glad som vanligt när hon hittade klöven. Domaren rådde mig att genast öka liggtid och svårigheter i Femmas träningsspår, eftersom hon verkade så säker och riskerar att börja slarva om hon inte får större utmaningar. Sååå…

Nu är det slut med bäbis-spåren!

FB_IMG_1566881381684

 

RLDF Femma

Under sommaren har vi betat av några tävlingar i rallylydnadens fortsättningsklass och det har gått riktigt bra (för det mesta). Den första var i Lilla Edet och där kom Femma 2:a med 99 poäng.

Den andra och tredje var på Rally by night i Falkenberg – ett gigantiskt evenemang med sex banor igång samtidigt och minst fyra tävlingar i varje klass fördelat på två dagar i rad. Vi var bara där en av dagarna, men det var ju kul att se hur det var. En himla massa folk och hundar, men förvånansvärt lugnt ändå, måste jag säga. Många hade med sig egna små tält, vilket nog inte är en så dålig idé för att avskärma sig lite från allt som händer och rör sig mellan själva tävlandet.

Jag har inte tyckt att Femma verkat det minsta påverkad av miljön på tidigare tävlingar, hur cool som helst, faktiskt, men här var det i alla fall något som påverkade henne – jag kunde inte sätta fingret på vad det var. I första tävlingen fick vi 70 p., dvs inte ens godkänt. Men det var ju en tävling kvar, så det var bara att ladda om, och även om känslan var ungefär densamma som innan, så sumpade vi inga moment och det blev i alla fall 94 p. och en tredjeplacering.

Nästa tävling var också en dubbel och jag hade gått och grunnat på om det är något med Femma (skendräktighet skulle det tidsmässigt kunna vara) eller om det är något jag gör för mycket eller för lite av… Ett par dagar före den här tävlingen hamnade jag i alla fall på en supertrevlig rallyträningskväll med folk jag inte känt innan. Det blev precis lagom och rätt för vår träning och jag kände att Femma och jag ändå var på G.

20190804_123839

Tävling nummer ett på Kungsbacka BK kändes bra rakt igenom

och en av mina nya träningsbekanta kom fram och berättade att vi fått 98 p.!

I pausen mellan tävlingarna passade Femma på att sova – mitt bland hundar och folk som gick förbi. Lika cool som hon brukat vara (utom i Falkenberg). Jag väckte henne kanske i senaste laget, med bara ett par startande innan vi skulle in. Det var nästan så jag kände mig yrvaken själv… Och visst gjorde jag en fadäs i början av banan, men det redde upp sig bra – Femma förstod aldrig att något var fel, så det var bara att gå på… Även tävling nummer två kändes riktigt bra och vi fick 97 poäng.

Men… alltid ska någon jävel ta 100 poäng 😂😂😂… Vi kom på andra plats i båda tävlingarna 😊

RLDF kan vi i alla fall lägga till framför Femmas namn nu.

20190804_124108