Femma

Odla för kråkorna

Inte vet jag om det är just kråkor om snor mina smultron så snart de blir mogna i min för säsongen nya smultronodling på baksidan av huset, men någon är det. Ena dagen ser jag att ett härligt smultron är på väg att mogna, ett par dagar senare, när jag går dit för att skörda… så är det borta. Puts väck. Grrr. Men jag gör väl som med de röda vinbären – det är en liten spretig vinbörsbuske som står i trädgården, och även om bären är ovanligt många och stora i år har jag redan från början ställt in mig på att låta fasanerna ta dem, så som de gjort de senaste somrarna. De behöver de där bären bättre än jag, och det är så roligt att ha fasanerna häromkring. Dessutom har jag möjlighet att plocka röda vinbär hos pappa istället.

Salladen hemsöktes av någon ohyra och grön- och svartkålen gick i blom under de varma dagarna, så nu håller jag mig till örter. Persilja, basilika och dill. Rikligt av dem. Utöver den vanliga peston har jag upptäckt persiljepeston, som är ett riktigt gott pålägg på en liten mellanmålssmörgås. Idag provade jag också det hemmagjorda persiljesmöret till det grillade köttet, det var en hit.

En riktig hit var även viltsöket Femma plockade in idag. Jag märker att hon har vuxit, fått mer självförtroende, mer jävlaranamma. När allt är inne och Femma pustar ut efter att verkligen ha fått leta länge efter det sista viltet, så tittar jag på henne med stor beundran. Jag såg allt. Jag stod och såg hur du sökte av området och det var vackert att se. Bra gjort, underbara labbeflicka. Att jag inte alltid har trott detta om dig, det som jag sett de senaste dagarna, betyder inte att jag någonsin skulle ha bytt ut dig, låtit dig flytta för att ge plats åt en ny förmåga. Kanske hade vi bytt inriktning på vår träning och det hade varit okej, det med. Men jag tror inte det behövs, min stjärna.

(Och alltid retar det någon, att man är lite extra glad och stolt… Hur var det nu med att acceptera olikheter och svagheter hos andra? Den frågan bör man kanske också fråga sig ibland.)

Euforin fortsätter

När jag hade förlorat hoppet om att någonsin kunna starta Femma på b-prov (det ligger i min natur att måla fan på väggen…), så tänkte jag att jag i alla fall vill använda upp det vilt jag har i frysen, sedan får väl Femma satsa på WT, precis som Delfi. För Delfis del handlar det om att hon blir för het i samband med vilt, skott och hela provsituationen. Eller: egentligen räcker det med vilt för att hon ska gå igång, så därför får hon väldigt sällan vara med när vi tränar med det här hemma.

Femma börjar nu också att springa i förväg mot stugan där viltet finns – och där eländet med getingen osv. tog sin början förra sommaren. Hon springer dit! Det är underbart att se…

Igår knatade Femma och jag iväg till skog och vatten och körde först ett stort sök – endast fyra vilt denna gång – och det var nemas problemas.

Vi gick vidare till ”vår” vik, där vi har badat och simmat länge och väl när temperaturen ute var sådan att jag ville bada. Då simmade vi bland annat ut tillsammans, och jag hade med mig en tennisboll som jag kastade upp på land på andra sidan viken. Efter att Femma fått hämta bollen ett par gånger och leverera den till mig simmandes i vattnet, så kastade jag den en sista gång innan vi simmade tillbaka och jag skickade henne på linjetag över viken. Inget långt avstånd, ”inget stort steg för mänskligheten…”, men ett bra steg framåt för oss.

Idag skulle det apporteras vilt i denna vik, och till att börja med stod vi båda i vattnet, och jag fick uppmuntra Femma lite för att hon skulle simma ut den lilla sträckan jag nu kan kasta ett ganska tungt objekt… Men snart kunde hon faktiskt göra en igång i vattnet uppe från land – och hon levererade också i hand (även om det inte fick vara med på filmen). Film

Nästa steg var att lämna Femma, gå runt viken och kasta markeringen i vattnet, sedan gå tillbaka och skicka på markeringen – utan att Femma tar landvägen runt viken vare sig på vägen ut eller hem. Delfi, som älllskar att simma över vikar har inte haft något som helst problem med detta, men med Femmas problem med igångar i vattnet har jag verkligen inte kunnat roa mig med inkallningar över vikar på samma sätt. Jag har provat (envis? jag??), och det har lyckats ibland, och skitit sig ibland, dvs. då Femma har tagit den ”förbjudna” landvägen runt istället för att simma över. Inte så konstigt alls.

Hur gick det här, då? Helt fantastiskt bra! Även här har jag klippt bort slutet, men leveransen var i hand även denna gång. Vi har rak motvind in på oss där vi står, vilket förklarar att Femma ”slår” i sidled för att slutligen simma rakt mot sin apport. Film

Så det blev till att ”fira” igår igen och somna – och vakna – med den där känslan av eufori igen. Vi är på banan igen!

Varm vecka

Odlingen tar sig i värmen – basilikaplantorna har gett ännu en omgång pesto och plocksallaten och spenaten har gett sina första sallader.

Femma har varit på Kopparhult igen och mer än någonsin uppskattar jag Katarinas goda råd och all den erfarenhet hon har och kan plocka fram. Jag har också plockat fram Oliver Kirallys bok igen, eftersom jag fortsätter att klura på hur vi ska ha det med våra skick på markeringar resp. linjer. Jag har alltid tyckt det sätt han förespråkar är intressant, men inte köpt det riktigt. Nu har jag hamnat i ett läge med Femmas träning där just det sättet verkar passa väldigt bra…!

Vi har hängt lite mer än vanligt på brukshundklubben och tränat tävlingslydnad och brukslydnad. Jag tog mig bl.a. i kragen och åkte på den öppna träningen och fick hjälp med budföringen, där man måste vara två personer som tränar ihop. Femma tycker lydnaden är kul, vilket får mig att också tycka om den träningen mer.

Samtidigt är detta en del i min strategi för att få Femma mindre rädd för getingar. Hon blev med all säkerhet stucken förra sommaren, och börjar skaka – går helst in – när hon hör eller ser en geting… eller något hon tror är en geting… Att göra den rädslan hanterlig är en förutsättning för att vi ska kunna delta i utomhusaktiviteter i sommar – och för en dräglig tillvaro överhuvudtaget för henne – och jag märker att hon kan gå ur sitt blockerade läge och tänka på annat genom att få en rolig aktivitet – som lydnadsträning!

Femma tränar fjärrdirr

pixlr_20200614113550727

Efter att Delfi fått några ängsspår så fick Femma prova – riktigt fint gick det, hon hittade alla fyra pinnar.

Vi fick också ett uppdrag av markägaren här hemma, och det var att gå ut på ängarna morgonen innan gräset skulle slås, och störa eventuella djur och lägga vittring så de inte skulle lägga sina ungar på ängen de närmaste timmarna…

”Agent 005, med rätt att störa…”

Och årets TBE-spruta är avklarad, nu dröjer det tre år till nästa.

20200611_140556

Delfi har fått ett par pass hos Redog, och vi tycker oss se framsteg redan! Det ser man  särskilt i vattentrasken, där man kan se hur hon tar ut stegen.

20200612_163405

 

Boll-Kalle

Min apport-kastare och jag var inte kompisar senast jag använde den, men jag har hela tiden anat att problemet egentligen var skotten. Ena gången sa det *plopp* och bollen/apporten landade framför mina fötter, andra gången smällde det till med en rekyl så jag nästan flög baklänges… Jätteläskigt – eller perfekt, om man vill utveckla skotträdsla. Men på Kopparhult senast var det ju så kul att få hämta boll-kastar-bollar, tyckte Femma, så jag köpte en låda med skott på stället och igår var det dags att damma av vår egen Boll-Kalle här hemma.

Det var bara Femma som fick hänga med ut, eftersom både Delfi, men framför allt Piaf riskerar att sitta och pipa, och det förstör den goa känslan för mig…

Varvade mellan direktskick på markeringarna, och fördröjningar med skick till tidigare utlagda dummies (vid vita pinnar) före skicket på markeringen. Även två pinn-skick före markeringen. Alltså, detta träningspass var SÅ kul! Och Femmas ut-skick funkar igen! Inga konstigheter alls att vända bort från markeringen och ta ut-tecknet i full fart.

Provade även en markering mellan de båda pinnarna – de stod ganska brett isär, ska sägas, från där vi stod, så vinkeln blev väl ungefär 45/2=22,5 grader. Men inte så illa ändå, tycker jag – och klappar mig själv lite på axeln som vågar prova! Markeringen faller, dummy vid pinne hämtas, markering hämtas. Pang-pang-pang. Var jag missnöjd med något? Nej, inte ett enda dugg… Och avslutade med ett par långa sid-dirrar till pinnarna när ändå självförtroendet var på topp!

På tu man tass

De senaste dagarna har både Delfi och Piaf fått nöja sig med korta promenader – Piaf har också stoppat i sig något olämpligt ute och fått leva på skonkost… tråkigt, men hon verkar faktiskt ha varit hyfsat nöjd med att få vila. Till skillnad från Delfi, men hon måste vila sitt högerben lite till.

Nu gjorde det inte något att Femma och jag fick lite extra tid på tu man tass. Vi har gått våra promenader och tränat utan flattarna, och jag ska inte hymla med att det var riktigt mysigt som omväxling. Jag älskar hela min flock och att ha dem alla tre omkring mig – ju mer desto bättre! Men när jag tänker efter kan jag inte ens minnas när Femma senast fick en egen långpromenad, och det är nog inte helt fel för henne att vara utan sina flocksystrar ibland.

Jag har passat på att stoppa in mer träning under de här promenaderna. Inte för att det är direkt svårt när de andra är med, men det är ändå skillnad mot när man bara har en hund. Ingen hund som hetsar upp sig i onödan när jag tar fram dummy eller boll.

Femma har fått backa tillbaka till de gamla raka skicken på skogsvägens raka sträckor, för att påminnas om att det inte är något konstigt med vanliga, simpla linjetag…! Jag vill ha tillbaka mina ut-skick! Och igår tog vi med oss de ny-gamla skicken ut på ängen igen, och det gick så bra, så. (Vi får väl se om vi har dem med oss till Kopparhult nästa gång, också…)

En hel del markeringar kör vi också, det är ju så himla kul, och jag njuter av att se hur Femma löser dem, även när de tunga snörbollarna sjunkit ner i mossa eller blåbärsris. Lilla damens självförtroende växer.

20200506_190821

Även under de rena promenaderna är det lite extra mysigt att gå med en hund. Du och jag-känsla. Jag njuter av detta så länge det varar, men hoppas självklart att både Piaf och Delfi snart är med på banan igen.

Två år sedan

Lite valpnostalgi… Den 12 februari var det exakt två år sedan Femma kom till oss, och i mitt FB-flöde dyker det upp allehanda valpbilder. Jag tog visst ”en eller annan” bild när Femma var valp… Valp sover. Valp äter. Valp går ut. Valp leker. Valp sover igen.

FB_IMG_1581660219059

 

Dirrar

Låt mig börja med ett erkännande: matskålsträningen låg mig förmodligen i fatet (…) vad gäller Femmas dirigeringsträning. Lite nytta gjorde den väl också, men jag körde den för länge och med allt för bra belöning. Hon fick ju hela sin frukost/middag som belöning för en enda dirigering – så gissa om en matglad labrador blev gruvligt besviken när matskålen byttes ut mot en dummy!? Suck.

Så jag har tagit det väldigt piano med dirigeringsträningen – och via busmarkeringar (Femma får frisignal att springa efter apporten redan när jag kastar den) och sök har Femma sakta men säkert börjat uppskatta bollar och dummies – inte lika mycket som mat, ska gudarna veta… (medan Delfi nog faktiskt väljer en tennisboll eller dummy före mat i de flesta fall!), men såpass att hon inte tycker att en dirigering till en dummy är lika upphetsande som en räkning på posten…

I höstas vågade jag så anmäla oss till en dirigeringskurs på Kopparhult, och där fick vi med oss riktigt bra övningar som jag verkligen sett fram emot att få praktisera- bara känslan är rätt.

För lilla damen är nämligen inte heller särskilt förtjust i att springa över blöta, kladdiga ytor – och de flesta marker är den här bedrövliga vintern just blöta och kladdiga… Så vi har även behövt lite KLAFS!-träning (vilken liten labradorprinsessa jag har, va…) – än en gång kom busmarkeringarna väl till pass.

Under tiden som vi jobbat med den där KLAFS!-träningen, så har jag inlett en typ av dirigeringsträning som jag aldrig kunnat göra med Delfi, vilket är lite synd. En del gillar den inte, men jag gör det, som en variant till träningen ute i terrängen. Nämligen: att smyga ut apporter på tydliga, raka stigar eller skogsvägar. Med Delfi går inte det, för hon håller stenkoll på mig under promenaderna för att inte missa något. Och skulle hon inte hålla koll, och jag börjar gräva i väskan efter en dummy… då har jag henne intill mig i ett nafs.

Femma har jag från början gett mer spelrum – hon gillar att gå längst fram i flocken och pyssla med annat, här är det riktigt skönt att hon inte är så fixerad vid apporter som den bruna damen är… Alltså kan jag ganska lätt smyga ut en apport på vägen, jag väser i mungipan åt Delfi och Piaf att låta den ligga och följa med mig… och sedan kan jag kalla in Femma och skicka henne på apporten.

I vilket grad den där apporten är dold låter jag vara osagt. Vem vet hur mycket hundarna skvallrar sinsemellan och det är ju som sagt en väg, och apporten ligger åt det håll vi just kom ifrån. Men lite nytta tror jag det gör ändå. Om inte annat blir det en situation hon känner igen, och som jag kan utnyttja för att introducera övriga dirigeringar, störningar etc.

Nu har vi precis börjat kampanja vänster-dirigeringar på detta sätt, även med lite störning (jag hade ännu inte bestämt mig för vilket kommando jag ska använda, men det blir i alla fall inte det jag använde här…).

Men jag ska passa mig för att köra den där väg-träningen för mycket – igår tog vi ut kampanjen på en av våra kladdiga ängar (lite extra lerig på grund av vildsvinens bök) och det var kul! Jag såg tydligt på Femmas hållning att hon uppskattade uppgifterna, och även om hon inte sitter och rycker eller ens lutar sig åt det håll jag ska skicka henne åt (som den bruna damen!), så fanns där tillräckligt med lust och förväntan för att övertyga mig om att vi gör den här träningen med en positiv känsla. Annars kan det kvitta!

SVampion

Femma har tagit sin tredje etta i öppen klass och blivit svensk viltspårchampion!

20191121_112810

Femma hittade spåret snabbt och lätt och så bar det av… rakt genom det ena vildsvinsböket efter det andra… Jag var tvungen att fnissa åt det. Det var skillnad mot hur bortkollrad hon blev i sitt andra ökl-spår för några få veckor sedan.

Det var bra drag i linan mest hela tiden, och efter att ha ringat i andra och tredje vinkeln tog hon den fjärde vinkeln rakt av – det var den som hade en återgång… Snyggt!

Domarens kommentar efter detta spår blev: ”Grattis till championatet!”. Och så tyckte hon att jag verkligen bör fortsätta att spåra och tävla med Femma – så det passar ju bra att jag redan anmält mig till en kurs i avancerade spår. I och för sig är det Delfi som är anmäld till den kursen (eftersom hunden man anmälde måste vara champion), men jag hoppas ju att den ska få mig att vilja och våga fortsätta göra svårare spår åt båda två.

I protokollet, som kom några dagar efter provet, har domaren skrivit:

En mycket spårnoga tik som hundägaren kommer att få mycket glädje av.