Femma

Två år sedan

Lite valpnostalgi… Den 12 februari var det exakt två år sedan Femma kom till oss, och i mitt FB-flöde dyker det upp allehanda valpbilder. Jag tog visst ”en eller annan” bild när Femma var valp… Valp sover. Valp äter. Valp går ut. Valp leker. Valp sover igen.

FB_IMG_1581660219059

 

Dirrar

Låt mig börja med ett erkännande: matskålsträningen låg mig förmodligen i fatet (…) vad gäller Femmas dirigeringsträning. Lite nytta gjorde den väl också, men jag körde den för länge och med allt för bra belöning. Hon fick ju hela sin frukost/middag som belöning för en enda dirigering – så gissa om en matglad labrador blev gruvligt besviken när matskålen byttes ut mot en dummy!? Suck.

Så jag har tagit det väldigt piano med dirigeringsträningen – och via busmarkeringar (Femma får frisignal att springa efter apporten redan när jag kastar den) och sök har Femma sakta men säkert börjat uppskatta bollar och dummies – inte lika mycket som mat, ska gudarna veta… (medan Delfi nog faktiskt väljer en tennisboll eller dummy före mat i de flesta fall!), men såpass att hon inte tycker att en dirigering till en dummy är lika upphetsande som en räkning på posten…

I höstas vågade jag så anmäla oss till en dirigeringskurs på Kopparhult, och där fick vi med oss riktigt bra övningar som jag verkligen sett fram emot att få praktisera- bara känslan är rätt.

För lilla damen är nämligen inte heller särskilt förtjust i att springa över blöta, kladdiga ytor – och de flesta marker är den här bedrövliga vintern just blöta och kladdiga… Så vi har även behövt lite KLAFS!-träning (vilken liten labradorprinsessa jag har, va…) – än en gång kom busmarkeringarna väl till pass.

Under tiden som vi jobbat med den där KLAFS!-träningen, så har jag inlett en typ av dirigeringsträning som jag aldrig kunnat göra med Delfi, vilket är lite synd. En del gillar den inte, men jag gör det, som en variant till träningen ute i terrängen. Nämligen: att smyga ut apporter på tydliga, raka stigar eller skogsvägar. Med Delfi går inte det, för hon håller stenkoll på mig under promenaderna för att inte missa något. Och skulle hon inte hålla koll, och jag börjar gräva i väskan efter en dummy… då har jag henne intill mig i ett nafs.

Femma har jag från början gett mer spelrum – hon gillar att gå längst fram i flocken och pyssla med annat, här är det riktigt skönt att hon inte är så fixerad vid apporter som den bruna damen är… Alltså kan jag ganska lätt smyga ut en apport på vägen, jag väser i mungipan åt Delfi och Piaf att låta den ligga och följa med mig… och sedan kan jag kalla in Femma och skicka henne på apporten.

I vilket grad den där apporten är dold låter jag vara osagt. Vem vet hur mycket hundarna skvallrar sinsemellan och det är ju som sagt en väg, och apporten ligger åt det håll vi just kom ifrån. Men lite nytta tror jag det gör ändå. Om inte annat blir det en situation hon känner igen, och som jag kan utnyttja för att introducera övriga dirigeringar, störningar etc.

Nu har vi precis börjat kampanja vänster-dirigeringar på detta sätt, även med lite störning (jag hade ännu inte bestämt mig för vilket kommando jag ska använda, men det blir i alla fall inte det jag använde här…).

Men jag ska passa mig för att köra den där väg-träningen för mycket – igår tog vi ut kampanjen på en av våra kladdiga ängar (lite extra lerig på grund av vildsvinens bök) och det var kul! Jag såg tydligt på Femmas hållning att hon uppskattade uppgifterna, och även om hon inte sitter och rycker eller ens lutar sig åt det håll jag ska skicka henne åt (som den bruna damen!), så fanns där tillräckligt med lust och förväntan för att övertyga mig om att vi gör den här träningen med en positiv känsla. Annars kan det kvitta!

SVampion

Femma har tagit sin tredje etta i öppen klass och blivit svensk viltspårchampion!

20191121_112810

Femma hittade spåret snabbt och lätt och så bar det av… rakt genom det ena vildsvinsböket efter det andra… Jag var tvungen att fnissa åt det. Det var skillnad mot hur bortkollrad hon blev i sitt andra ökl-spår för några få veckor sedan.

Det var bra drag i linan mest hela tiden, och efter att ha ringat i andra och tredje vinkeln tog hon den fjärde vinkeln rakt av – det var den som hade en återgång… Snyggt!

Domarens kommentar efter detta spår blev: ”Grattis till championatet!”. Och så tyckte hon att jag verkligen bör fortsätta att spåra och tävla med Femma – så det passar ju bra att jag redan anmält mig till en kurs i avancerade spår. I och för sig är det Delfi som är anmäld till den kursen (eftersom hunden man anmälde måste vara champion), men jag hoppas ju att den ska få mig att vilja och våga fortsätta göra svårare spår åt båda två.

I protokollet, som kom några dagar efter provet, har domaren skrivit:

En mycket spårnoga tik som hundägaren kommer att få mycket glädje av.

Revansch

Hade jag inte bokat två viltspårprov på en gång med samma domare, så hade jag kanske inte vågat gå ett nytt prov med Femma redan en vecka efter den senaste floppen. Samtidigt gick hon ju större delen av det spåret väldigt fint, så jag bestämde att Femma skulle få gå även det andra inbokade provet. Ett träningsspår fick hon däremellan, bara drygt 400 meter långt, men med två återgångar som hon tog fin-fint… så inte heller denna gång var jag särskilt nervös när det var dags för provet.

Och nu gick hon fint! På sitt spårnoga sätt matade hon sig fram i spåret, sträcka efter sträcka. Redan den andra vinkeln hade en återgång – den ringade hon sig förbi, mycket fokuserat den här gången, och det var hur tydligt som helst när hon var på spåret igen. Underbart.

När Femma kommit fram till klöven och jag belönade henne som vanligt, kom då domarens kommentar: Det där gick ju bra!

Det blev en 1:a den här gången.

… och ner som en pannkaka

Samma kväll som Femma tog sin viltspår-etta ringde nästa domare för att boka in oss på ett nytt spår – bra tre dagar senare. Här går det undan. Nå, nu kändes det ju som att Femma hade koll på spåret, så varför inte? I och för sig skulle det regna rätt bra under det dygn som provspåret låg till sig, och spår i regn har vi inte tränat så mycket, men… då fick vi väl se hur det påverkar.

På väg till spårprovet noterade och fnissade jag åt en lite lustig skyltning på 190-vägen mot Sollebrunn:

pixlr

Inför det här provet hade jag bestämt mig för att vara bättre på att hålla koll på vinden när vi skulle ta oss an spåret, och det funkade bra – Femma fick snabbt vittring på spåret och jobbade på sitt för labradorer ovanligt spårnoga sätt… till en början.

Efter ett par vinklar kom vi till en höjd och där var det även ett bök – där fick Femma problem och förlorade sig snart i andra dofter än spåret… Runt, runt, fram och tillbaka gick det och jag kunde bara hänga med och trassla upp linan (jäkla lina!) bäst det gick, för nosen var i alla fall på och rätt vad det var skulle hon väl hitta spåret igen. Så blev det också, och sista halvan av spåret gick riktigt bra. Även i detta spår stötte vi upp ett par morkullor, och det störde inte Femma det minsta, hon fortsatte som ingenting, fick sitt skott och spårade sig fram till klöven, där jag belönade henne, för jag tyckte ändå att hon varit duktig som hållit ut och kommit tillbaka så fint i spåret.

Så när domaren sa att ”det där gick ju inte så bra…” trodde jag nästan att hon skämtade, så kapitalt hade jag glömt snurrandet en stund tidigare. Det gjorde hon inte, tyvärr :-/ Redan före snurrandet på höjden hade Femma varit ganska långt från själva spåret, men hittat upp på höjden där återgången fanns, och där blev det som sagt… snurrigt och ofokuserat.

Så det blev ett tredjepris denna gång. Sååå surt! Men jag var ju där – och såg allt som Femma också gjorde bra, inte minst upphämtningen och den mentala uthålligheten.

Ökl-debut i viltspår

De senaste två veckorna har jag lagt lite extra fokus på viltspåret för Femmas del, vilket iofs bara betyder ett-två spår i veckan, men det har fått styra den övriga planeringen.

Jämfört med anlagsklass innebär öppen klass i stort sett tre nyheter/svårigheter: hunden ska själv hitta spåret i en ”ruta”, återgång med bloduppehåll i minst en vinkel, och liggtid på 12-24 timmar. Den största tröskeln för att börja bli redo för öppen klass är att fixa spår som legat över natten – tänk bara allt som kan hända i spåret över natten om man lägger i en hyfsat vilt-tät skog…

När Femma väl hade klarat ett spår som legat över natt märkte jag att hon också slarvade allt mindre – hennes självförtroende i spåret växte och hon verkade älska viltspåret ännu lite mer.

När hon tagit sitt första 24-timmars-spår och gjort det med bravur, så ringde jag en domare och bokade tid – inte hade jag räknat med att få en tid samma vecka…! Men det oroade mig inte – särskilt inte, faktiskt, sedan domaren påpekade att ”allt kan hända på prov”… Ja, för så är det ju såklart.

Ett litet spår till fick hon ta före provet och det fick mig att känna mig ännu lugnare:

20191101_205337

Sedan var det då dags för själva provet och det gick ju som smort – inga konstigheter alls. Efter första vinkeln flaxade en morkulla upp från marken. Femma såg den flyga iväg… och återupptog sedan sitt spårarbete. I den sista vinkeln märkte jag hur vi lämnade domaren en bit bakom oss, för att sedan återvända in åt det håll där han stod – det var såklart återgången, som Femma tog klockrent, rakt i spåret hela vägen. Varför krångla till det, liksom…?

Skott gick bra och klöven hittade hon i spårslutet, den vill hon ju inte missa!

Detta spårarbete gav Femma en 1:a med HP*, och domaren betonade att han inte ger HP särskilt ofta, detta var hans första i år.

I SKK:s regler för viltspårprov står: ”Särskilt god prestation med första pris i öppen klass kan av domare tilldelas Hederspris (Hp). Ex. klarat viltstörning och i övrigt ett utmärkt spårarbete.”

Heja Femma, och nog syns det hur otroligt stolt hon är, där hon går och bär på sin klöv:

FB_IMG_1572634231292

Jag måste verkligen påminna mig själv om hur Femmas självförtroende vuxit genom att träna viltspår – snacka om att känna sig som en superhjälte! Hon behöver absolut inte något stöd från mig i spåret längre, och det är så härligt att se henne in action. Särskilt under prov, då jag inte behöver tänka på att få ner snitslar under tiden – då kan jag bara gå och njuta av att se henne arbeta.

Protokollet kom samma kväll:

20191101_210422

Avancerad debut

Eller snarare: avancerad-debut, det vill säga debut i avancerad klass i rallylydnad – gjorde Femma, Delfi och jag på måndagskvällen. Delfi har varit anmäld till klassen – och struken – tidigare, för ca två år sedan…! Men sedan föll rallyn lite i glömska fram till dess att jag var observatör på en kurs med Ida Lindgren förra hösten. Ida är extremt petig, vilket jag gillade och tyckte var inspirerande, och därför tog vi upp rallyn i vintras, och under vår och sommar har ju Femma tagit sig genom nybörjarklass och fortsättningsklass. Planen var att när Femma är klar för avancerad klass, då ska även Delfi få ta upp rallyn igen. Och nu är de på ungefär samma nivå…

Tävlingen var på Angereds BK och det var en dubbeltävling med ett drygt tiotal deltagare. I första rundan startade Femma allra först och Delfi som nummer 8, i andra rundan var det Delfi som startade allra först, och Femma som nummer 8. Detta fick mig att svettas lite, då det faktiskt har hänt en gång, när jag startade Piaf och Delfi parallellt i rallyn, att jag startade fel hund först. En av mina hundar fick högst poäng av alla i tävlingen – men jag blev ju tvungen (eller det kändes bäst) att erkänna min blunder, så båda hundarna diskades. Kändes ganska surt, kan jag säga…

Nåväl! Nu startades rätt hund i rätt ordning. Men svettigt blev det ändå. Planerna var nämligen tämligen fuktiga och blev snabbt leriga efter banvandring och tävlande ekipage. Så även om jag aldrig gillar att starta allra först, så var det nog en klar fördel för Femmas runda. Själv kände jag mig lite som en yr höna på banan, men tydligen gjorde Femma det hon skulle, och till min stora förvåning resulterade det i 94 poäng och vinst.

20190916_210251

Delfis runda kändes egentligen mer harmonisk, men jag tog ett steg extra i något moment och det straffar sig: FEL ÖVNING! Men i slutändan blev det ändå 86 p och kvalificerande resultat, så jag var jättenöjd.

I nästa runda startade som sagt Delfi först, och jag var väl medveten om att vi missade ett par moment, bl.a. pga att hon inte ville lägga sig i det leriga gräset. Rundan gav 74 poäng, vilket inte är godkänt.

Femma ville varken sitta eller ligga, så hennes runda bröt jag själv ganska så snart – klart att hon inte ska behöva sätta ner sin söta rumpa om hon inte vill… 🙄🙄💕💕

Men arrangörerna hade ett generöst prisbord där även diskningar renderade ett pris, så jag passade på att haffa lite belöningsgodis…

20190916_210240