Dirrar

Låt mig börja med ett erkännande: matskålsträningen låg mig förmodligen i fatet (…) vad gäller Femmas dirigeringsträning. Lite nytta gjorde den väl också, men jag körde den för länge och med allt för bra belöning. Hon fick ju hela sin frukost/middag som belöning för en enda dirigering – så gissa om en matglad labrador blev gruvligt besviken när matskålen byttes ut mot en dummy!? Suck.

Så jag har tagit det väldigt piano med dirigeringsträningen – och via busmarkeringar (Femma får frisignal att springa efter apporten redan när jag kastar den) och sök har Femma sakta men säkert börjat uppskatta bollar och dummies – inte lika mycket som mat, ska gudarna veta… (medan Delfi nog faktiskt väljer en tennisboll eller dummy före mat i de flesta fall!), men såpass att hon inte tycker att en dirigering till en dummy är lika upphetsande som en räkning på posten…

I höstas vågade jag så anmäla oss till en dirigeringskurs på Kopparhult, och där fick vi med oss riktigt bra övningar som jag verkligen sett fram emot att få praktisera- bara känslan är rätt.

För lilla damen är nämligen inte heller särskilt förtjust i att springa över blöta, kladdiga ytor – och de flesta marker är den här bedrövliga vintern just blöta och kladdiga… Så vi har även behövt lite KLAFS!-träning (vilken liten labradorprinsessa jag har, va…) – än en gång kom busmarkeringarna väl till pass.

Under tiden som vi jobbat med den där KLAFS!-träningen, så har jag inlett en typ av dirigeringsträning som jag aldrig kunnat göra med Delfi, vilket är lite synd. En del gillar den inte, men jag gör det, som en variant till träningen ute i terrängen. Nämligen: att smyga ut apporter på tydliga, raka stigar eller skogsvägar. Med Delfi går inte det, för hon håller stenkoll på mig under promenaderna för att inte missa något. Och skulle hon inte hålla koll, och jag börjar gräva i väskan efter en dummy… då har jag henne intill mig i ett nafs.

Femma har jag från början gett mer spelrum – hon gillar att gå längst fram i flocken och pyssla med annat, här är det riktigt skönt att hon inte är så fixerad vid apporter som den bruna damen är… Alltså kan jag ganska lätt smyga ut en apport på vägen, jag väser i mungipan åt Delfi och Piaf att låta den ligga och följa med mig… och sedan kan jag kalla in Femma och skicka henne på apporten.

I vilket grad den där apporten är dold låter jag vara osagt. Vem vet hur mycket hundarna skvallrar sinsemellan och det är ju som sagt en väg, och apporten ligger åt det håll vi just kom ifrån. Men lite nytta tror jag det gör ändå. Om inte annat blir det en situation hon känner igen, och som jag kan utnyttja för att introducera övriga dirigeringar, störningar etc.

Nu har vi precis börjat kampanja vänster-dirigeringar på detta sätt, även med lite störning (jag hade ännu inte bestämt mig för vilket kommando jag ska använda, men det blir i alla fall inte det jag använde här…).

Men jag ska passa mig för att köra den där väg-träningen för mycket – igår tog vi ut kampanjen på en av våra kladdiga ängar (lite extra lerig på grund av vildsvinens bök) och det var kul! Jag såg tydligt på Femmas hållning att hon uppskattade uppgifterna, och även om hon inte sitter och rycker eller ens lutar sig åt det håll jag ska skicka henne åt (som den bruna damen!), så fanns där tillräckligt med lust och förväntan för att övertyga mig om att vi gör den här träningen med en positiv känsla. Annars kan det kvitta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s