Sök

En provledare jag pratade med när jag åkte och tittade på ett b-prov i höstas menade att många ”glömmer” att träna sök, eller tenderar att ta söket lite för givet och fokuserar på de andra delarna av jaktträningen. Jag blev förvånad, men kände mig också lite träffad. Visst tränar man på att hunden ska kunna ta in vilt inför b-provet, men att ge hunden ordentlig erfarenhet av sökarbete så att den lär sig ett bra sökmönster, olika terränger, söka stort och/eller mer noggrant – får den träningen stryka på foten, kanske?

Med min första flatte var söket tidvis det enda vi tränade på apporteringssidan. Det var så lätt att pausa under promenaden, sätta henne och lägga/kasta ut ett sök. Hon var bra, den goda Ella. Sökte högt och lågt. Hittade allt (enligt mitt perfekta och objektiva minne). Sök och markeringar var hennes grej, dvs. de självständiga delarna av retrieverarbetet. Men så fick hon träning på det också.

Däremot lämpade sig egentligen inte de luxemburgska (bok)skogarna särskilt bra för sökträning. När jag blivit lite mer medveten om det insåg jag att Delfis sök blivit som det blivit på grund av de alltför lättsprungna söken i de där skogarna. Det gick så lätt att ”springa in” söken när dummisarna låg öppet på marken – det fanns inga stenar, stockar, inga hålor eller blåbärsris att gömma dem i.

Nu hade Delfi i och för sig inte något problem att just springa in sina sök – hon sprang tills hon hade tur och fick vittring… men inte är det en fröjd att sen, det tycker jag inte… Och när jag såg att även Femma – som annars varit bra på att söka med ”näsan” och inte med ögonen – började tendera att springa lite för snabbt och mycket i söket… då var måttet rågat. Dessutom läste jag på nätet att Femmas kusin letar upp 1 cm stora kongbitar på stora markytor. Det kan man kalla nosarbete!

Jag slutade använda standard-dummies och körde med mindre dito, och även riktiga mini-dito, dvs. närsöksdummies. Nu jäklar får det vara slut-kutat i sökområdet! Vi har pysslat med det där ett tag nu, och det har varit en balansgång mellan svåra sök och ändå lyckade sök. Hur små dummiesar, hur svårt kan jag gömma dem och i hur stort område – utan att få det oönskade ”frågandet” från hundarna när det tydligen blivit för svårt…

På sistone har jag varvat de små dummisarna utkastade i ett stort område av hyfsat svår terräng med mini-dummisarna gömda i ett mindre område. Idag! Såg jag tydligt hur Delfi verkligen finkammade det lilla området med låg nos och när hon fick en liten vittring så stoppade hon verkligen ner nosen i blåbärsriset och gav sig icke. Riktigt fint att se hos en hund som alltför länge antingen kutat eller studsat runt i sökområdet… Femma har inte varit lika långt ifrån att använda nosen, och hon är ofta den som tar in de närmaste i söket – hon har ”nosen påslagen” redan från början. Hon behöver bara få mer rutin och självförtroende och fatta att hon alltid ska söka vidare, utan att fråga matte om det verkligen finns fler därute…

Men jag är rätt nöjd med hennes sök nu!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s