Nu var det ju inte bara ett år som skulle summeras, utan ett helt decennium.

Första hälften av mitt 2010-tal är värd att minnas för att Saga gick bort i cancer och Delfi kom till vår flock från en jaktinriktad kennel i Hamburg. Den är värd att minnas för resorna: Rivieran, de franska alperna, New York City, de norska bergen och fjordarna, de österrikiska alperna… och för de två katastroferna: Gabys och Johnnys bortgång i juni respektive november 2014. Det smärtar fortfarande att ni gick bort så hastigt, och jag ska aldrig någonsin glömma er.

Under de där åren föddes och stärktes även idén om att ge mig själv ett liv värt att leva istället för det jag hade, där jag ständigt längtade efter nästa lunchpaus, nästa helg, nästa semester… Drömjobbet hade blivit ett fängelse, ett själadödande ekorrhjul. Jag längtade också bort från Luxemburg och till den svenska naturen och jag längtade efter den svenska hundvärldens utbud. Idén om en radikal förändring stärktes sakta men säkert, och jag riktigt njöt av att varva drömmar med realistiska kalkyler.

Så småningom fattade jag mitt beslut och tog god tid på mig att känna efter hur det kändes. Var det skrämmande? Ja, lite. Men framför allt kände jag hur jag långsamt mjuknade upp inombords, hörde musik på ett annat, mer intensivt sätt, ändrade mina tankebanor, och jag insåg att beslutet var helt och hållet nödvändigt att fullfölja. Så samtidigt som jag planerade allt det praktiska för min flytt, så njöt jag lite extra av sådant som jag skulle lämna och sakna, som vissa utflykter i den luxemburgska naturen och till städer strax utanför Luxemburg.

2014 avslutades med min knäoperation, som blev alltigenom lyckad och jag skickar fortfarande tacksamma tankar till den tyska ortopeden när jag traskar över stock och sten i skogen.

Våren 2015 flyttade jag med mina två hundar hem till Sverige och följande sommar blev jag husägare och flyttade ut på landet med mina hundar. Mitt i den fantastiska svenska naturen och med det svenska hundvärldsutbudet inom räckhåll. Kan inte bli bättre.

Min pappa har åldrats och jag bor på sådant avstånd att jag kan besöka honom flera gånger i veckan. Vi spelar kort och äter middag tillsammans – och jag får träffa hemtjänstpersonalen som ser till honom morgon, middag och kväll. Det är otroligt skönt att inte vara över hundra mil bort när pappa behöver hjälp.

Och 2018 kom Femma till vår flock – för första gången har jag tre hundar samtidigt.

Jag njuter av min flock. Och av min frihet.